RR #21: hur jag vurpade mig till en fjärdeplats i CX-SM

Denna race rapport börjar 12:50. 13:00 går starten och jag har precis kört klart mitt andra och sista provvarv på den 3,5 km långa SM-banan. 40 minuters race. Varberg, havet, fästningen, här kommer jag.

Jag är speedad och ombytt och huttrig när jag ber Robin och Robert om hjälp med nummerlapparna. Ber är kanske fel ord. Befaller är bättre.

Tre är det. En bak, en på höger arm och en på vänster. Nummer 32. Robin jobbar på ryggen medan Robert fipplar med nålarna på högersidan. Hjältar. Hade jag också gjort under den tidspressen.

Det är crossväder. Små minidroppar trillar från januarihimlen och jag kör i långa ben och långa armar under bibs och tröja. Långa fingrar på vantarna. Två minuter innan start har jag nummerlapparna på plats och trampar iväg till fållan.

”Tur för dig att du kom nu”, säger en anhörig till en av mina motståndare. Surgubbe.

Eliten drar iväg och 30 sekunder senare går starten för oss. Bara jag som kör i brillor. De andra ser medelstarka ut, jag hamnar i mitten av fältet och ler på asfalten i första kurvan.

Vad stark jag känner mig! Upp på första gräset till havsutsikten och snart börjar gräskurvorna. Jag är fortfarande i mitten. Yeah, det här kommer bli kul!

Men kadensen är för hög. Jag behöver fart och avstånd. Men växlen tar inte, jag kan inte växla till låg växel och trycka på och därmed öka avståndet till hon efter. Crossen är full med sand från uppvärmningen och det knakar och jag kör på alldeles för hög kadens.

Helvete.

Kommer in i kurvorna. Hög kadens är bra här. Är hyfsat smidig och tråcklar mig upp till första backen. Där står folk i mängder och hejar med bjällror och tutor. Älskar. Tungt, cyklar lite och springer lite, håller balansen i leran och kommer ner på andra sidan.

Sweet.

Andra backen. Mer brutal. Måste av uppför sen på i sidled och utför. Älska forsa fram nedför på crossen, yeah nu kör vi. Fortfarande i mitten av fältet.

Kurva på kurva, rakor, ut mot sanden vid havet. Helvetes vacker utsikt mot vågorna. Små backar med lera i sidled. Här vurpar jag plötsligt och blir omkörd. Skit. Upp igen, inte ligga och kravla med benen i vädret. Mot sanden. Jag ser fältet. Av cykeln i sanden, hejarop, springa med crossen på axeln, hoppa upp. Jag är helt slut. Uppför backen till borggården inne i fästningen. Varbergs fästning. Tramporna fulla av sand, hur ska man få med sig dem uppför??

Kullersten på kullersten, in genom en port och klassisk musik, what?? Mys mys, trappor, hoppa av cykeln bära den på axeln, uppför en knix och lång skön utförskörning på först gräs och sedan kullersten.

Ute ur fästningen. Mot målområdet. Trycka på i bocken, fortfarande stark, ser fältet, fram med cykelglädjen nu!!

Skutta med cykeln över två plankhinder och så kurvan mot mål.

Trycker mig runt målområdet. Ner i bocken, för styrkan. För känslan av styrka. Varv ett, check. Och växlarna börjar funka som jag vill. Kan fortfarande ta igen nu kör vi. Har sällskap av några elitdamer, men det viktigaste är min egen körning. Gräset, kurvorna, där är fältet, en som ramlar, yes jag kommer ikapp nu!! och där kommer det, smack. Skallen i backen. Fan. Jag svär, gråter ilskans tår och känner om huvudet sitter kvar. Aldrig smockat ner i backen med skallen så innan. Tackar min noggrannhet för att hjälmen alltid sitter tajt. Alltid tajt, alltid alltid tajt.

Upp, lite skakig. Uppenbart psykad av att hon ramlade varpå jag fick hopp om revansch varpå jag ramlade.

Skakig. Ska jag nu köra säkert, snyggt eller snabbt?

Det blir snabbt, visar det sig. Kanske aggressivt, enligt någon, men med ett pris. Och därmed snyggt, enligt mig. Vurpa på vurpa famlar jag mig, trycker jag mig, morrar jag mig, skrattar jag mig igenom resterande två varv. Hur mycket kan man halka i en sidledes backe? Hur snabbt kan man köra nedför gräset utan att slira i hjulspåren? Hur säkert är hjulspåret? Vågar man lita på det korta lilla asfaltspartiet nedanför hjulspåret så pass att man släpper bromsarna helt och lägger tyngden bakåt och forsar utför ohämmat för att sedan låta asfalten ge grepp för att styra upp situationen?

Sanden igen. Följt av backen till borggården. Musiken. Något klickar i framhjulet. Wtf, det är smabbkopplingen som dinglar därnere, framhjulet sitter löst!!

Stanna vid trappan och surra fast det. Hej då pallplats. Uppför trappan, knixa sig runt och nedför gräset och kullerstenen och så ut och mot målområdet och plankhindret.

Här händer något. Plötsligt tar jag hindret som en proffsryttare. Wtf. Lossar höger fot ur pedalen, balanserar på vänster, kommer med fart mot hindret, hoppat över med cykeln och studsar upp på den igen. Jag kunde!

Samma sak med andra moment nu. Jag jobbar plötsligt med igenkänning. Små backar bli banvallen hemma den klarar du, andra blir snäva kast från någon kurva längs någon av mina grusiga standardrutter runt Barva, osv.

Fler vurpor på det, garva åt eländet, prispallsfältet är borta, trycka sig uppför backen mot borggården, nedför utför hjulspår mera lera havet sanden kurvor, sidled, uppför, hjulspår grepp i asfalten –

Annaaaaaa heja!! från min underbara R&R-klack, de är överallt och ropar och hejar och tittar och även när de inte hörs så hör jag dem

Nedför borggården, Sista kurvan mot målområdet, jag ska trycka en riktigt snygg bockspurt in i kaklet, in i mål.

Så blir det.

Så blev det.

Crossens själ, detta SM, denna lerfest, detta crossväder, kinderna så väderbitna rosiga nu, lera ända in i skelettet, havets råa kyla och mjuka skum i skvalpet, klacken som kramar om, lånar ut jackor, tar cykeln till cykelduschen.

Vi gjorde det.

Crossen, klacken, på riktigt, vi gjorde det.

Men grattis hörni Staffanstorp till guldet dårå, en dag ska jag köra som er

Hör Åsa Erlandsson, silvermedaljör i elitklassen i cykelcross, berätta mer om sporten här

Se banskiss här

Och sluta för guds skull aldrig crossa


Foto Robert, crossen full av sand inför kullerstensbacken mot borggården

Annonser

Preppad och race-redo

Hej från bussen till Nyköping. Ute är slask och läbbigt halt men fälten är snötäckta och vita.

Ingen aning om hur vädret är i Varberg. Troligtvis crossigt och ljuvligt och underbart.

Jag packade igår. Först cykeln: byta dubb mot crossdäck, svära lite under avkrängningen, justera det sista med skivbromsen bak. Tvätta rent cykeln. Putsa med duk. Veta att den kommer bli skitig igen och sådan är crossens själ. Älskar. Skruva av flaskhållare, plocka med verktyg och ställa fram skor. Extra däck om något skulle skita sig.

Ditt första SM, crossen

Klart.

Nästa steg: race-kittet. Team Sméstan, hur bra passar det inte med kritvitt och vinrött för SM i lervälling? Långa ben, långa ärmar, två sorters handskar, rätt sport-bh, glasögon, rätt keps för hjälmen. Extra kepsar och bjällra till hejarklacken. Några extra plagg för uppvärmning och testkörning på banan.

Sedan: necessären med öronproppar och andra viktigheter, magnesium och stärkande dryck, sidenlakan, finaste nattlinnet.

För kvällsbad: pannlampa och handduk. Längtan till vibrerande nybadadhud.

För resan: reskläder som funkar oavsett humör. Varm jacka om elbilen behöver elen till motorn istället för kupén. En burk extra kryddiga gurkmejabollar för mig och klacken samt preppa take away-muggen för kaffe morgonen därpå.

Check.

Allt är med.

På morgonen äta gröt och fatta beslut om resskor. (Kanske det enda felet, fan vad tajta de känns plötsligt). Fylla take away-muggen med kaffe, säga hej då och tack för frukosten till hushållet och få ett lycka till och inte behöva tömma diskmaskinen eftersom jag ska iväg, det fixar sig. Ner i källaren och rulla ut cykeln. Friheten och skönheten och glädjen. Trampa ner till bussen mot Nyköping och varligt placera crossen i bagageutrymmet. Chauffören som viker styret och jag ”Nej!!!” viker tillbaka det och lägger cykeln så perfekt som den kan läggas med rätt sida mot golvet. Vill vara den som lägger sista handen.

Nu, allt redo. Klart. Vi ses i Nyköping. Jag hoppar in till ett mysigt säte i bussen medan chauffören tar en cigg och hälsar mig välkommen.

Och imorgon ska alla mina gamla meriter jobba för mig. Muskelminnet från banvallen och raceruset från landsvägarna ska picka i hjärtat för kurvtagningarna och hoppen och springet.

Här kan den som vill se racen live och ropa heja om man vill när vi gör snygga vurpor

Så!

Det var allt för detta inlägg. Snart stundar en sjuherrrans massa timmar i elbilen med min hejarklack, Robin och Robert. Älska klack på race, yes yes.

Årets första uppladdning och vad mer som händer under SM i Varberg

Hej alla.

Den här veckan är speciell för den är en uppladdningsvecka inför SM i cykelcross som går av stapeln i Varberg!

Kanske mest till mig själv kommer här en redogörelse för hur jag laddar. Och vad den viktigaste kryddan på mitt SM kommer vara. Och kom ihåg; kan du inte vinna, ska du köra extra snyggt.

Ok vi kör:

Söndag kväll aka igår: 4h dans. Kroppen lätt och lycklig. Älskar!!

Måndag kväll alltså idag: promenad och lätt yoga. Magstrejken från helvetet. Kall dusch och brasmys. Sängfösare medelst bloggning. Check.

Tisdag: sista cykelpasset innan dubbdäcken åker av. 2-3h islagda grusvägar och lagom tekniska stycken, syftet är att bibehålla crossglädjen och väcka race-hjärtat. Passet körs på förmiddagen (för att nyårslöftet är att ta vara på sin deltidsanställning). Kall dusch på det. Kränga på crossdäck, tar väl nån halvtimme minst. Jobba några timmar och kolla på cx-klipp i pauserna för PEPP.

Onsdag. Löpning 8 km innan jag firar min födelsedag hos släkten i Stockholm. Vi ska sörpla BORSTJ och dricka skumpa.

Torsdag. Preppa cykeln. Ta fram alla kläder. Yoga yoga yoga. Ev nån lätt löpning på kvällen.

Fredag. Buss till Nyköping där jag blir upphämtad av Robin och Robert, två hjältar från mitt nya jobb som jag lyckats locka med mig he he.

Kryddan då? Elbilen!

Yes, halva nöjet med detta SM, som jag är i kanonusel form inför, är att vi tar elbilen ner och spelar in filmer där vi intervjuar folk. Vi ba ”hej, ser att du står och huttrar medan din dotter värmer upp, får vi ställa några frågor om elbil och miljö under tiden? Ah men vill du provköra, såklart det går bra vassego!!”

Lite så. Vi ska ta detta tillfälle i akt att dels transportera oss med minimalt klimatavtryck, och dels prata med folk om det. För är det något som suger så är det att sitta i sin egen lilla elbilsbubbla och tänka på miljön. Man måste prata med folk!

Så det ska vi göra. Målet är att spela in filmer som publiceras på sociala medier och även på elbilsprojektets blogg och såklart här. Syftet är att väcka medvetenhet och intresse för klimatfrågan inom cykelsporten och specifikt transporter. Vi hoppas kunna intervjua sponsorer till loppet och även arrangören, och även Swe cycling, om vad aktörer inom sporten kan göra. Hur länge ska tävlande cyklister stå ut med avgaser från föjebilar och varför är sporten så fossilberoende?

Det är lite avdramatiserat att prata om sådant just vid cx eftersom det inte krävs följebilar. Men alla ska ju likväl transportera sig och sina tvåhjulade dyrgripar till de olika loppen.

Lite sådant hoppas vi få prata om med folk under SM.

Varberg är för övrigt känt för sina årliga kallbad. Och loppet kommer att gå i närheten av Varbergs fästning, hur episkt!! Vi får se om det blir kalldopp i havet, annars finns det väl kallvatten i kranen får man hoppas.

Glad måndag på det, och kom ihåg att efteranmälan till SM kan göras fram till fredag 11/1!

Tack till stormen Alfrida för cross-feeling i Hällberga. Förstabilden togs av Ena under CX Täby park.

Skit och skjut från 2018

Hej 2019!

*gnuggar sömnen ur ögonen*

Idag är sista chansen att skriva ett vettigt nyårsinlägg här på bloggen. Sitter på tåget och har 45 mysiga minuter tillgodo.

På nyårsafton körde vi igenom årets höjdpunkter och avskrädeshögar. Bägge mina hade cykelfokus. Ingen olycklig kärlek eller nytt jobb kunde trumfa detta tema. Så i min avskrädeshög låg cykelstölden i januari. Min variga böld och stinkande avloppspöl. Detts ruttnande inferno! Jag beskrev hur jag grät och bölade i sorgen efter Ridleyn, och fick då den högst befogade frågan:

”varför köpte du inte bara en ny, exakt samma storlek och modell?”

Jag blev lite paff. Så förklarade jag hur alla minnen vi delat, Ridleyn och jag, byggde upp en sådan enorm saknad.

De andra såg oförstående ut. Tog en tugga av potatisen med vitlökssås. Så förklarade jag hur jag tagit mig ur sorgen. Det hade jag ju nämligen gjort genom att separera minnena från den fysiska cykeln. Minnena skulle alltid finnas där. Det fysiska exemplaret av cykel skulle vara borta, och oavsett hur mycket jag personifierat Ridleyn så var den bara död materia utan mig. Det var jag som möjliggjorde upplevelserna, och de skulle kunna bli fler med en annan cykel.

Detta sa jag mest till mig själv. Ni som läser vet att cykeln blir en förlängning av ens egen fysiska kropp och när den då förloras kan man inte bara köpa en ny hur som helst.

Eller?

Fyller sorgeperioden ett syfte? Vem gynnas av att man som jag väntade ett halvår med att köpa ny cykel?

Det gjorde jag ju iallafall, och på takräcket forslade jag även hem en ny racer. Och crossen har minsann börjat borra sig in i min kropp, som en förlängning, bland annat när vi tillsammans besegrade banvallen. Vi körde bara upp för den. Dess steniga brötiga yta blev en del av turen. Tack crossen.

Sedan var det då höjdpunkten. Och här berättade jag för mina nyårsvänner om kallelsen till NM. Hur jag satt och kollade på Sverigematchen på VM med kollegorna i stadshusets källare och kollade mejlen i halvlek. Ruset som gick genom kroppen när jag klickade fram dokumentet där det stod Kallelse till nordiska mästerskapen i Ås, Norge och hur landsväg, linje var ikryssat.

Håren reste sig. Jag svarade genast ja och ville genast hångla upp hela världen.

Sedan blev ju NM bra, en silvermedalj att komma hem med, leveransen var klar, jobbet utfört. Kanske inte det mest utvecklande lopp jag kört, eller ens det roligaste, men nog det viktigaste och helt klart den häftigaste pallen att få kliva upp på. Av så många skäl är jag så kär i hela prestationen.

Men jag ville egentligen med denna höjdpunkt peka på en annan sak. Och det är känslan av själva besked. Just det ögonblicket. Kicken när en satsning du lagt mycket tid och själ i, tar dig till en ny nivå. Hur någon viktig ser dig och kommer med ett befogat erbjudande.

Första kyssen innan förhållandet tar vid

Ibland levererar du, ibland inte. Men känslan när beskedet, beslutet, erbjudandet, kommer. Vilken livgivande jäkla grej att gå runt i.

Så det gjorde jag. Och njöt, rejält, för sedan knackade en annan kompis på dörren och det var backångesten. Hur skulle jag få backben i det platta Sörmland på bara några veckor inför ett NM medan norskorna förmodligen käkade backryck till frukost?

Men den övervann jag, och lade till ännu en i mitt tycke annan smart grej i samband med NM. Jag bestämde mig för att NM skulle få vara en del av sommaren och styra till viss del, men inte ta över den fullständigt. Så jag drog iväg till Norge och körde mina drömmiga serpentiner, och placerade NM mitt i planen. Efter serpentinerna, men innan turen ner utmed Sveriges västkust. Så om NM sket sig, så hade jag iallafall fått drömcykling i Norge innan, och kunde se fram emot massor av klippbad under cyklingen längs västkusten ner till Göteborg efteråt.

Och om nu NM inte sket sig, så skulle jag få västkusten och klippbad som belöning.

Lite så vill jag minnas cykelåret 2018. Hösten stryker jag gärna ett streck över rent cykelmässigt.

Vad 2019 bjuder på får vi se. Jag längtar både efter att utvecklas som tävlingscyklist, och efter att få uppleva världen genom touring. Lång touring.

Nu är jag framme. Släkten väntar. Älska årets bästa Eskilstunabild, på mig och Ida på Gröndal, tagen av Lotta. Nyårsminne med Havannacigarr för likes.

Milsans och vinterdistans

Men gott nytt då!!

Här sitter jag och försöker tänka bort tonåringarnas bröl som invaderat vårt hus räknar vintertimmar. Yes, det är så man räknar inom vintercykling. När vägarna är isbanor och fingrarna ispinnar och axlarna stelfrusna av isskräck – ja då räknar man inte mil. Man räknar tid, och antal parerade isvurpor.

Sedan hade man kunnat räkna kaffekoppar och antal ångande duschminuter, om man inte var trött på att räkna.

Året har börjat bra rent cykelmässigt. Det har även börjat rent cykelmässigt. Crossen har fått dubbdäck som redan tuggat sig igenom två pass i bitande minusgrader. Yes yes, Och årets sista cykling blev även crossens första vinterpass: min och Jockes kom igång-distans. Och så sitter jag här nu och kan kassera in timmarna från min och Alex vinterdrömdistans igår, och dagens isknatter väster om stan. Knappt nio timmar vintersmatter!

Vägarna bjöd på varierande underlag som krävde sitt fokus. Gårdagens packade vinterväglag, en ljuvlig dröm. Lite finfin nordlig vind som fångades in av de sörmländska träden. Snack om viktigheter och oviktigheter; en pockande dos inspiration om kommande cykling som alltid med Alex. Och så idag; där Jockes runda bjöd på isbanor som spolade salsgolv. Men fördelen var att de var just spolade. Och bonade. Inte en iskant så långt ögat nådde, och när man väl kanade ut i vägrenen för att chilla i gruset, fanns det gott om chanser att smita tillbaka upp på isen i mitten.

Men när Jocke visade tecken åt höger, samtidigt som han fortsatte att köra rakt fram, insåg alla i sällskapet att det var dags att styra mot asfalten. Det gick inte längre att manövrera vettigt och med bibehållen kroppsvärme på isen. Mina handsktäckta stackare till fingrar såg fram emot att få lite värme, och några uppförsbackar senare blev det just så. Kylan från den första timmens iskörning hade dock satt sig i systemet, så det fick bli PP vid en bildskön dunge i solen.

Så ledde oss Jocke ut till Gillberga kyrka för en termosfika, och vi delade på bästa knytis-manér olika tilltugg mellan oss: Alex sina frukt- och nötbollar, jag mina gurkmejaditon och Jocke drog upp en glittrande blå förpackning mandelmassa. Mandelmassan höll sig mjuk och följsam i kylan, ”nedmalt socker och fett!”, bra inspo där Jocke!

Alla var glada, jag mest över den välkomna värmen som återvänt till händerna. Utan den, ingen crossglädje.

Slut på det här inlägget. Nyårskrönika kommer. Bilder för likes.

Heja på och tappa inte greppen, i nästa kurva kommer peppen

Att slippa vilja vilja

Strömavbrott vare här!

Ho ho. Som tomten sitter vi här framför brasan och gör diverse mysgrejer. Såsom tömmer knäckförrådet och är glada att vi har rinnande vatten.. Precis när avbrottet kom så drog vi på småbarnen jackor och gick ut för att skåda stjärnor. Ett reflextest hann vi pedagogiskt nog också med innan vi började frysa och gick in för att fortsätta vänta där.

Tänk att man upplever sig vänta bara för att det är mörkt och tyst.

Nu har strömmen varit borta i en och en halv timme. Jag och Karin är överens om att ett avbrott i avloppssystemet vore värre. Speciellt för folk i lägenhetshus. Och speciellt för dem högst upp. Eller längst ner, beroende på vad som är viktigt i ens liv.

Men strunt i det nu!

Över till dagens julklapp.

Den stod Jocke för. Mekar-Jocke, bästa team-meken som står att finna söder om Mälaren!

Jocke kom över i morse med två dubbdäck som monterades på under uppdaterande prat i rimliga ämnen. Det ena däcket var en gåva, det andra sålde han till mig. Under monteringen lyckades jag vika slangen, vilket uppdagades i slutet av rundan då en liten pyspunka gjorde sig påmind.

Men innan dess lyckades Jocke med något så elementärt som att få igång mitt cykelhjärta!

Julklappen var en runda med fika vid en rivningstomt. När dubbdäcken var på och vi skulle dra sa han, som riktiga cykelvänner säger till dem som behöver komma igång efter ett uppehåll:

”Så, vad har du saknat mest?”

Att känna mig lätt, lycklig och snabb

Vi drog kringelikrokvägar härs och tvärs genom kjulaskogarna. Dubbdäcken smattrade fram över isgatan mot Hällberga, så kom en bil och vi svängde vänster. Lite darriga av balansövningen tog vi oss an knölig skogsväg där ingen fick något gratis i snön. På detta följde en sönderhackad travbana, som alla andra årstider bjussar rejält med motstånd. Idag var den frusen och lättåkt, och en häst med kusk kom travandes. Vi log såklart brett och fick ett tillkämpat leende, en streckmun, till svar.

Stick från min bana era slapptaskar

Så kom den fruktade smala tunneln, och jag tog rygg på Jockes reflexer medan jag höll andan i mörkret och så var vi igenom.

Hade det varit samma bredd utan tunnel hade det av någon anledning känts bättre.

Några upp och ner och mera is, en PP vid rätt gran, och så plötsligt var vi framme vid ödetomten. Höger in på snötäckt stig. Här skulle julklappen fullbordas med termos och sesamkaka.

Sista turen med Ridleyn gick hit

Vi avhandlade sådant man avhandlar när man sitter två cykelvänner på en ödetomt och dricker te i blek decembersol. Vi klickade i och morrade oss iväg i den frusna snön där trampa trampa trampa var enda sättet att hålla sig upprätt. Värmen återvände till finger efter finger medan vi kryssade mellan halvfrusna vattenpölar, forsade nedför hugelstabacken och så kände jag det: det olycksbådande sviktandet från bakdäcket.

Bara tur att pyspunkan kom först nu, med någon kvart kvar att trampa.

Hej då vid stålforsrondellen, och hem till huset.

Vi var nöjda. Tre timmar och 49 km vinterdistans. Sommartid hade vi hunnit dubbla sträckan på samma tid, om nu någon skulle vilja påminna sig om en sådan sak, som Jocke resonerade.

Innan kaffet drog jag iväg på ett ärende bort mot närjeholme. Jag skulle lämna grejer inför morgondagens nyårslöpning på gyllenhjelmska leden. På vägen dit passerade jag två av Eskilstunas mer befogade fallossymboler: kraftvärmeverkets skorstenar och kyrktornen på Kloster kyrka. Jag korsade en väg lite för långsamt och blev åthutad av en bilist med för liten fallos, och så var jag vid järnvägen och där kände jag åter min pyspunka.

Snyft. Att pumpa upp däcket innan ärendet hade inte hjälpt.

Slangbyte fick bli något att inleda 2019 med.

Och nu gäller fokus fram till CX SM i Varberg om två veckor. Min träning kommer bestå av lugna turer på dubbdäcken så ofta jag kan, varvat med potentiellt svettiga innepass.

Fokus på crossglädje.

Nu har vi haft strömavbrott i mer än två timmar. Jag ska publicera detta och sedan ladda upp batteriet från min laptop. Sedan krama kudden.

…och somna med känslan av hur skönt det är att vara på cykeln igen, skönt att slippa vilja vilja cykla framgent.

Godnatt på det, och så några wow-bilder:

Julmat och cross-laddning

Morrn då!

Säger jag så här på förmiddagen från Eskilstuna. Magen är fulltankad med julmat från igår och koffeinet håller rimliga nivåer. Crossen står och frustar nere i källaren, vägg i vägg med kombuchabryggeriet i badrummet.

Snart snart snart cykla

En dag bara måste ni få en v-logg av min kombucha. Denna bubbliga drömdryck! Kombuchan står och puttrar nere i fyra glasburkar där svart te och socker under tio dagar låter sig ätas upp av mikroorganismer. Dessa små hjältar äter sig så mätta och tackar med att omvandla födan till massor av nyttiga mjölksyrebakterier som är bra för matsmältning och allmänhälsa. Typ. Så häller man av drycken till plastflaskor, så att de får kolsyra sig ett par dagar innan servering. När man häller dem genom tratten ner i flaskan bubblar den begynnande kolsyran ibland över om bryggningen är extra lyckad. Vilket den var idag. Några liter senare har man ett gäng flaskor med finfin bubblig dryck som med fördel kan smaksättas med citron och ingefära, det ska vara något syrligt.

Ja, en gång ska ni få en kombucha v-logg.

Något om gårdagens julmys med lite Eskilstunacyklister! Vi hade stämt träff hemma hos IM-Björn, som kört skiten ur motståndet på Hawaii för ett par månader sedan. Yup, samma Björn som i somras knep ett tempo-silver i sin klass för team Smestan! Han kör på 85 procent vegansk kost och är allmänt skön och trevlig, så han sa ja när jag frågade om inte vi kunde ha ett knytis hos honom. Hans fru Lena visade sig vara vegan, vilken bonus!, så vi drog ihop ett grönt knytis i deras charmiga funkishus. Där fanns Lotta, Jocke & Renée, Björn & Lena, Niklas samt jag själv. Resten kunde tyvärr inte komma, de får väl komma nästa gång! ❤

På bordet fanns veganska varianter av de gamla julbordsklassikerna: gravad morot och griljerade tofu-spjäll, rödbetssallad, skagenröra, senapsaubergine, grönkålssallad*2, julöl, hommous och massor av fantastiskt fint kokt potatis med lagom mycket dill. Ja, och så glögg, pepparkakor och knäcke med såklart. När sedan detta var avklarat, så dukades det fram en söndagslyxkaka av guds nåde (Niklas!!) med knäckkolafyllning, och två sorters chokladbollar (Lotta!!), samt marmeladbollar och närmalet kaffe. OMG! var tanken som slog mig när insikten om vad alla hade ansträngt sig, sjönk in. Dessutom var kaffet något av det fylligaste som runnit ner i mig på länge. YUM YUM YUM.

Vi sjönk sedan ner i soffan och fick en visning av Björns hemmabiosystem samt avancerade trainerupplägg med Swift (måste komma igång med träningen innan jag hamnar där…) medan husets katter patrullerade i förgrunden. Samtalsämnen som avhandlades under kvällen var givetvis proteinmyten, Anammas formbara färs samt kallbad och Iron Man. Och en hel del annat nödvändigt.

Tack alla ni som var med denna kväll! säger jag nu, med budskapet att det mesta går att veganisera: kolla bara sajten Jävligt gott där man kan läsa om de förföriska spjällen som Jocke & Renée hade med sig och även värdparets makalösa auberginesill.

Nog om mat och myter!

För nu har crossen frustat länge nog och jag ska ut och adventstrampa. Rapport kommer, kram!


Lotta tog bilderna utom den sista som är från min brorsas veganska knäckkok, barnhänderna tillhör hans ena dotter ❤

Måste.

Morrn då!

Sällanbloggaren här. Sitter på tåget till jobbet och försöker vakna. Gnuggar mig mentalt i ögonen. Försökte vakna redan 05.47 i morse när jag tryckte ett stilla morgonpass i löparskorna. Mörkt var det, krispigt och fruset, yum, jag hann med två av åtta broar över ån. Har blivit så att bloggen legat nere medan löparskorna fått jobba och crossen stått och väntat i källaren. Den har snällt fått göra det ett tag. Som min team-mekaniker Jocke påminde mig om i fredags, ibland måste man vila från cykeln och nu är en bra tid och då blir det så.

Ungefär samtidigt som han sa det så började dock känslan av att vilja cykla återvända. Den kom krypande sakta som en mjuk liten älva. Lockandes och pockandes. Jag gick ner i källaren och såg crossen stå och frusta av otålighet, den klippte med styrstammen och sa kom, som man gör när man väntat och tjatat och kompisen äntligen fattar.

Så längtan finns där, redo att längta av och drömmas om och när dagen är inne, förverkligas.

Det finns något annat som ska förverkligas.

I fredags kväll började jag kolla kartan inför vårens begivenheter. Dessa går av stapeln i april då vi tydligen ska köra Flandern runt, av alla runt som finns. Jojo, det ska skallras runt på 237 km kullersten, tyckte klubbkamraten. Och från Flandern började jag dra streck på kartan i olika riktningar.

1453 km söderut fanns Barcelona. 8h österut från Barcelona finns Mallorca. Ön med allt av det mesta av det där som alla cyklister som vet något pratar om. Klättringar från andra världar. Cykla genom Frankrike, käka baguette och vara glad. Rädda försäsongen, om man så vill, eller iallafall andra halvan av den.

1023 km nordväst ligger något annat. Karga, blöta kullar av slingrande vägar där man kör på fel sida och tappar andan när hav slår mot klippor. För att komma dit åker man antingen fraktbåt från Amsterdam till Newcastle, eller sätter sig på ett rullband i tunneln under engelska kanalen. Sedan trampar man norrut på engelska landsbygden och dricker öl i skitiga industristäder tills man kommer till Skottland.

Där börjar allt.

Man tar en rar liten båt. Till något som kanske heter Vatersay. Man cyklar medan man kippar efter luft av hänförelse. Man kommer till norra öarna och vänder, efter lagom många dopp i havet och kan tänka på Färöarna som ligger därute.

Där finns en 297 km lång sträcka som går över ögruppen yttre Hebriderna. Med en tågbloggares morgontunga nylles förmåga, kan man säga att den är lika vacker som Nya Zeeland hade varit om man hade åkt dit. Fast bara mycket närmare. Och så får man åka fraktbåt, som en annan påse bananer.

Gnuggar mig i ögonen. Håret reser sig på armarna. Hjärtat slår fortare. Crossen frustar.

Jag. Måste. Dit.

Lite så går det till när det karga lockar över mig från drömmen om Medelhavet.

Sköna söndag

Yo lovers!

Idag har jag lullat runt på banvallen och stökat runt i skogen. Yes. Jag ställde in min race-resa till storstan och Swecup till förmån för svamputflykt med hus-kidsen och en brötig kvällsrunda i Hugelsta.

Och så lite flow med Dörröppnaren på gymmet. Rätt gym. Söndagsflowet, gå som katt på snöre med händerna bakom varandra och fötterna därefter. Balans, balans, balans. Flera försök att stå på händer misslyckades, till stor del på grund av Dörröppnaren som satt bakom mig på en step up-bräda och fick mig att tro att det hela gick ut på att imponera.

No no. No. Med det upplägget stås det inte på händer. Det dråsas ned från väggen och det koms inte ens upp på ett vettigt sätt. Mer flow, sedan ut, hej då Dörröppnaren, nu ska jag till Hugelsta och köra banvall och bröt!

Det var elbilen som fattat nej till race-beslutet. Egentligen kände jag det redan igår kväll, efter att jag avverkat 330 km på landsvägarna. Mälaren runt med Zoen. Så roligt var det inte att köra bil.

Så när Zoen visade sig ha laddat för lite under natten, och jag var ute för sent för att hinna snabbladda i Strängnäs på vägen till Stora skuggan, ja –

då fattades beslutet att steka bananpannkakor och ge sig ut i skogen på svampjakt. I Zoen, såklart, till kidsens stora glädje. Zoen nynnade sig fram på de små grusvägarna, hade jag också gjort!, och vi plockade en lagom liten korg med blandsvamp. Varvade med sköna igångdrag som fick kidsen att tjuta av glädje. Senare såg jag bilder från alla som kämpat på Stora skuggan: Petra, Lea, Jenny, Tony! Heja!!

Jag var varken glad eller ledsen över att inte vara där. Kanske lite lättad, för att andra fattat beslutet åt mig. Att det därtill var Zoen och min egna tajta framförhållning kändes helt ok.

Så när kidsen var hemkomna, ryggsäcken uppackad och svampen rensad bar det av ut. Det fanns lite stumma ben att mjuka upp och det fanns grus att tugga. Varmare än vanligt var det, en blöt och fuktig oktobersöndag. Upp mot Hugelsta, ta mitt eget QOM vid golfklubben och sedan kränga av sig jackan. Den fick vänta under en gran tills jag kört banvall och grusbackar vid järnvägen.

Tillfredsställelsen var stor om inte enorm när jag gnetade mig uppför backen med de stora stenkompisarna på banvallen. Helt normalt, inget konstigt att komma upp där. Som för att befästa hur normalt det var att inte låta bumlingarna diktera åkningen, åstadkom crossen en lätt fartsänkning. Så det var den, och inte brist på teknik, som gjorde att jag stannade av en aning. För att sedan trycka vidare.

Just tryckandet vidare är det man bara måste älska med cross. Det går inte att inte komma fram! Spöken finns inte. Det som finns är fart och hålla hårt i styret och känslan av slängkyss till världen när man kommer nedför eller uppför något brötigt.

Älskar. Bara älskar.

Så var min dag, och kväll. Post-race mackan med jordnötssmör blev utflyktsmacka, cykelkläderna hamnade i tvättkorgen och resten är historia.

Race report från Täby galopp kommer förresten. Kanske.

Eller kanske räcker med att medge att det var en sjusärdeles sandfest. Som alla var bjudna på, åkare som fotograf. Sand i kurva, sand på raka, sand på kulle, överallt sand. Kör snyggt om du inte kan köra snabbt. Studsa fram på grästuvorna och stå upp i kurvorna. Le om du älskar att cykla.

Crossens själ och skäl.

Life’s a beach, som Ena sa när hon tog det tjusiga kortet i går.

”Fotograf: Emil” , hade man kunnat säga om man velat vara fyndig, och det vill man ju.

Godnatt på er!

Laddningen och jag.

Jaha ja!!

Så sitter man som en annan elbilist och snabbladdar. Utanför Lidl. På en gratis anläggning med solpaneler finansierat av självaste staten!

Så sjukt bra användning av skattepengar.

Jag käkar chokladbollar och dricker kombucha. (Den kolsyras grymt bra i vinflaska, prova själv.). Vem sa förresten att laddning tar tid? Snarare ger det mig tid! Att blogga ut det här r ex. Fatta resa flera timmar utan tillgång till mobilflipprande, som jag annars fyller mina tågresor med.

Måste erkänna att det är samma tillfredsställande känsla nu som när jag hittat laddning till mobilen. Fast bara då att batteriet till den här eldrivna prylen utgör själva essensen av huruvida jag tar mig hem ikväll.

Jag stannar här tills batteriet är 60 procent. Ungefär. Det räcker nämligen både till Västerås för ett ärende och hem sedan till Eskilstuna. Man får ladda max en timme per omgång här, nån rättvisa ska det väl vara!, så jag var nyss tvungen att byta plats för att kräma ut mer ström ur mina skattepengar.

Det var ju ledigt, och jag har tid. Bredvid står en trendig snubbe med tygväska och vit Honda, eller hur man nu stavar det. Och titta, en vit Zoe!

Jag post race-skakar. Det gör man ofta efter cx race eftersom de är intensiva och samtidigt går på hösten. Brr.

Hur gick det med snacket under tävlingen då? Jo jo!! Jag och speaker Oskar pratade ledigt på om elbilars förträfflighet och klimatnytta medan herrar A susade förbi på varvning. Både följebilar, sponsring och cykelställ kom vi in på. Och även om ingen ville provköra just idag, så är jag helt övertygad om att vi tillsammans sådde ett frö. Jag tror att om vi ordnar ordentligt med provkörning av elbilar och bra med synlighet på tävlingarna så kommer många att bli nyfikna!

Cykelsporten, du är ett bilbeorende fossilmonster! Komma här och förorena luften för klungan, va?

52 procent i batteriet. Skymningen sänker sig. Jag har chokladbollar kvar och en nytävlad cross tryggt och säkert bakpå. Allt är lugnt.

Förresten är det oerhört tryggt att ha cykeln bakpå till skillnad från på taket. Herregud. När jag körde hem Amiran och crossen från Stockholm i somras hade crossen lagt sig mot Amiran. Herre jävlar. Då var jag rädd, samtidigt som jag tackade min lyckliga stjärna för att den lutat sig mot just Amiran och inte mot döden åt andra hållet.

Nu sitter den tvärtom fast och stabilt. Jag ser den genom både sidospegel och backspegel. Jag skulle märka direkt om den började vobbla.

Avslutar det här med lite bilder från laddstationen. Medge att jag är rätt bra på att parkera?

Nu är batteriet 60 procent!!

Over and out.