Hur var maskrosdäcken?

Sliriga! De funkar finfint i Hellas och på Järvafältet. Här får man sig diskreta små sladd, som en extra krydda. Ger man sig ut på lerfest blir denna krydda lite väl magstark. I urban miljö framstår man som medveten.

Snabba. Släta, grunda mönster om några alls, ger dessa 35mm breda däck extra rullfart. Tugga kvickare uppför grusbackar, kasta dig nedför spännande branter, kötta längs en raksträcka i skogen. Smäckra grusvägsspjut.

Statushöjare. Får man slut på samtalsämnen under rundan kan man garanterat riva upp ett och annat ”wow”. Jag menar, däck av maskrosor?? Skryt- och hipsterfaktorn är hög.

Mejlbombningen till Continental fortsätter fram tills att jag får reda på exakt hur mycket maskrosor som finns i mina däck. Och hur mycket syntet- och gummi från gummiträdet som de ersätter.

Men let’s face it. Jag är djupt partisk. Jag älskar dessa däck.

Jag kommer att försvara dem mot alla dåliga recensioner med mitt liv.

❤️

Marre plåtade mitt gryningsnylle efter ett rally på Järva, Mattias tog bilden på mig och Anne under ett i Hellas, och så en lerbränna från Lidingö för likesdär maskrosdäcken helt ärligt har satt sin sista potatis

Wow-dag.

Nu händer det.

Det var känslan igår när jag trampade hem från Bagarmossen över Skanstullsbron. Jag hade gjort en avstickare till min fina vän Anna, som sagt sig vara skyldig mig en middag med bubbel av särskilda skäl. Innan dess, hade jag cyklat en lite längre runda med delar ur grusgänget.

En sån där wow-runda, där vi alla knappt kunde säga något vettigt förutom just wow. Åt vitsipporna, de spirande löven sådär spirande ljusgröna, det glittrande vattnet och de förföriskt flowiga stigarna.

Man ville fånga ögonblicket på bild och cykla det samtidigt, men det gick ju inte.

Rutten gick förbi Söderbysjön på slutet. Slutet kom alltför fort, solen var ju ljuvlig och vår lilla trio trampade på så fint, men var det slut så var det. Jag vinkade hej då och lade mig raklång på en bänk. Podd i öronen och sträckte ut hela kroppen och lät ryggen kröka sig bakåt. Efter en halvtimme var det dags att bege sig till Bagarmossen.

Det var skyltat, och när jag tog den lilla uppförsbacken som ledde in i bostadsområdena så befann jag mig i det där spännande gränslandet. Dels mellan tunnelbanekartan och cykelns framkomlighet. Men dels också mellan cykelrundan och min kommande middag.

För mig, präglad av tunnelbaneberoende, är det alltid hisnande varje ny gång jag tar mig till en tunnelbanestation med cykel.

Anyhoot. Jag kom fram till Bagis och fick mig min dusch, lånades en klänning av min vän och blev bjuden på middag. Att sitta i en väns kökssoffa i lånad klänning med cykling i benen, och sedan veta att man har cykling kvar, den sista lilla snutten hem, är bara för mysigt.

Och somrigt.

Vilket jag slogs av när jag vevade över Skanstullsbron och sedan plöjde Götgatans folkvimmel mot Kungsholmen.

Tiden är äntligen här, då man cyklar en ljuvlig runda, får en dusch och en lånad klänning några timmar, och sedan cyklar hem i ljummen försommarkväll.

Tack Ann-Sofie och Martin för superfint sällskap

Hej 👋

Härmed har min cykelglädje officiellt återvänt.

Den kom idag på grusrallyt när jag hamnade på fel sida en sten i en nedförsbacke och parerade för att få fortsätta kasta mig utför med crossen.

Den kom i lördags på Färingsö när vi cruisade runt två dagar i rad och fikade knäckig hallonvegantårta med kokostäcke på Juntras Grönt. Ja, även dag två, teslaburna, fikade vi hallontårta. Samma.

Och i fredags när Anne helt spontant hörde av sig och vi tog oss en flowing aw i kvällssolen på Järva.

Den kom förra helgen när jag och Robert gick upp tidigt (!) för att trycka Ösmo-rundan i motvind. Vid åtta stod jag utanför hans port på söder. Ja jamen. Sen drog vi. Lite kallt i motvinden var det. Vi trampade på och rev av snack och prepp inför det väntande tempot. Finfin medvind kom efter tio mil, och vi kunde bocka av ett helt ok distanspass.

För så ska det blir nu fram till Sverigetempot. Ett långt ett minst per helg, och sen öka på. Varvat med allt annat som har med tempot att göra såsom sömn-strategier. Jag som inte tyckte jag hade något att bli stark för, har plötsligt fattat att det har jag visst, något riktigt långt.

Därmed vädrar cykelglädjen även morgonluft i helgen. Då vankas två dagars långdistans med bästa Anne. Roslagen, racer, ljumma vindar och 2*200k.

Vinkar hej till lusten att ta mig an denna säsong, utan den vinterträning jag borde gjort men med en massa annat viktigt i bagaget.

Slut på inlägget.

🌞🌞🌞

en bra vecka för crossen.

Som ett underbart litet vårtecken har crossen fått en rejäl ansiktslyftning. Hjul, drivpaket, sadel, styrlinda, allt är utbytt, säg något som finns KVAR av originalcykeln förutom den mystiska lilla skråman på överröret? Efter ett par hårda år som både stadscross, tävlingsmaskin och grusraket var den värd det.

Ekersången är ljuvlig att lyssna på. Jag kramar en ny styrlinda, bromsarna nyper perfekt och Hunt-hjulen ger mig redan gåshud.

Därmed var det också dags att komma ut och snurra på hem-stigarna i Nackareservatet och bryta ny mark i solnedgången runt Järfälla/Hässelby. Dessutom hann den grönaste blogg-sponsen EVER dimpa ner i brevlådan lagom till helgen. Hur ljuvligt!

Låt oss börja med att konstatera att grusrallyt i Hellas var mer än välbehövligt. Av flera skäl. Mitt nyväckta lilla cykelhjärta fick pumpa blod som besatt för att hänga med när brudarna sprätte iväg på gruset. Ändå lät jag dem löpa ibland för att hinna hämta andan. Men rutten hade hunnit sätta sig i ryggmärgen och sådant gillar jag – kan man rutten känner man sig hemma.

Att få återse alla nyllen (som inte får plats på bild ety lagringsutrymme morr) efter min lilla tremånadersutflykt till landet* var såklart extra välkommet. Nog för att vi cyklister brukar ses mer sällan på vintern, men för mig som boende 25 km söderut var det plötsligt extra tydligt.

Till mitt naggande lilla bloggspons. OMG jag kan bara inte hålla mig. Genom mitt samarbete med Tooorch har jag fått hem ett par däck tillverkade av maskrosor. MASKROSOR NI LÄSTE RÄTT. Jag darrar av hur coolt detta är. Varför? För att denna lilla superöverlevare till blomma kan användas inte bara till att gnugga gult i nyllet på kompisen, och göras marmelad och vin av, den kan även användas som råvara i DÄCK!

Varför ska man göra det? Continental, som har däcken, gör det för att minska beroendet av gummiträd. Dessa växer vid ekvatorn och eftersom produktionen sker i Tyskland, blir det stora utsläpp från transporter. Dessutom kan konkurrensen om råvaran öka, och då blir det smart affärsutveckling att använda nya, mer närproducerade råvaror. Det borde också betyda att den fossila andelen i gummiblandningen kan minska. Därför har Continental alltså utvecklat maskrosdäck, som produceras av reko ryska maskrosor, odlade i Tyskland.

Det blir inte punkigare.

Hur rullar de då?

Ja, dessa däck är gjorda för urban körning och ska passa standardcyklisten. 35 mm-bredden med dess diskreta mönster (av maskros såklart) passar crossens urbana look perfekt (å andra sidan kan det hända att de hamnar på en stadscykel. Jag har ju faktiskt fortfarande inte spenderat hela min löneförhöjning).

Hur de rullade? Vet inte! Eftersom de var så förbannat slitstarkt hårda att få på, gick jag bet och testar rullet en annan dag.

Fram tills dess är jag sjukt nöjd med att få gotta mig i detta lite grönare däckval.

Framtiden, mina vänner, är gul.

*Tullinge

Fotokudos till Marre, Mattias och mig själv

Söndag 28 mars.

Undrar ni också vad jag och Robert gjorde i söndags?

Det gör iallafall jag. Kanske också Robert. Frågan var iallafall djupt närvarande när vi tråcklat oss ut till Täby centrum, efter att ha köttat omkring i Stocksund i jakt på rondellen mot Djursholm – i vår strävan att följa en ocyklad runda.

Rundan såg så fin ut på nätet. Och bar så magiskt klingande namn. Skålhamra-Kårsta-Markim, 105 km Roslagen ftw!!

Det kunde inte bli fel.

🐥

Vi tog höger i rondellen mot Djursholm. Jag vinkade till kurvan där jag förnedrat mig på ett slotts-GP 2019. Robert studerade den. Sedan kom vi in i centrum, stadsjeeparnas epicentrum, SUV-slummen. Som förvuxna jättebäbisar smög de runt, utsläppsmonstren som utgör en allt större del av nybilsförsäljningen.

Så stort var centrum inte ändå. Vi var snart ute.

Men så snart vi skakat av oss slummen, kom vi till en ny. Täby centrum tog emot med betong, parkeringshus och byggarbetsplatser. På höger sida vid galoppfältet syntes tursamt nog Täby parks cx-bana.

Vi tog sedan fel cykelbana när Garmin visade höger. Robert plöjde föredömligt genom fjolårsgräs in i en ny rondell. Vi klickade ur och väntade tålmodigt på hur SUV efter SUV brummade söderut i rondellen.

Äntligen. Nu skulle väl rutten äntligen ge oss lite flowig förortsväg, tänkte jag.

Inte då. Rutten ledde oss upp på en bullrig nybyggd väg och sedan in på en mindre, men väl där, pekade den rakt över ett staket! Och på andra sidan, flowig cx-stig!

Vad i hela h-ete..?

Men jag kände faktiskt igen stället. Nån godsherre i norrort som försökt skärma av vägen för cyklister. Vi bar över cyklarna och knixade oss igenom, förbi privata tennisbanor och publika tennishallar.

Nu var det väl ändå dags för lite rull.

Och det var det. För nu öppnade sig norrort. Smala landsvägar smekte våra hjul och vårvinden rufsade i pannfjunet. Jag kramade styrlindan i bocken och Robert lyckades spela in en liten filmsnutt där jag såg snabb ut. Nu var det ljuvligt!

Men snart svängde rutten in på en grusväg. Robert tog täten, han körde ändå cross, och jag rullade försiktigt efter honom på det allt grövre rullgruset. Lera var snart ett faktum och jag tog en meter i taget.

Hade ruttmakaren varit packad när hon drog rutten?

Den och många andra frågetecken rätades aldrig ur.

Vi fick oss stundom lite asfalt innan våra näsor fick vittring. En mysig ute-bar! Jag drack en orimligt dyr men ljuvlig äppeljuice. När vi började huttra drog vi hemåt. Vi nådde Danderyd via cykelbanor och var klara för dagen när jag vinkade av Robert nånstans före Odenplan.

Sedan tog vi varsitt bad på varsitt håll i våra respektive badkar.

Och så var dagen i norrort till ända.

Dagens hafsbad, completed.

2021 fortlöper med fortsatt glädje åt kallbad.

Jag kan inte få nog av glada nyllen vars kroppar nyss har badat kallt. Just nu fyller de mitt chattflöde med den där rena glädjen som uppnås när något så enkelt och så svårt uppnås samtidigt:

Det att stå vid ett vatten och veta exakt hur kallt det är, för att sedan, plagg för plagg, kliva ur sin varma bekvämlighetszon och hänge sig åt kylan.

Det glada nyllet kommer som ett brev på posten.

Vissa gör det tjusigt med mössa och vantar i en uppskuren vak med stege. Denna fulländning av stilistiska moment får jag sällan ihop, delvis för att jag oftast doppar huvudet. Men de som badar med både mössa och vantar verkar gilla det. Jag tror att det de gillar är just kontrasten till hur de vanligtvis badar på sommaren. Och kontrasten till hur de vanligtvis klär sig på vintern. Kontrasterna och den konstnärliga friheten är kallbadarens självklara uttryck: att toppa den bara huden med utvalda plagg som i normala fall bärs med varma kläder.

Andra kutar i från en sandstrand, iförda oklara mängder kläder, ihop med någon.

Jag älskar varje nybadat nylle.

Ett tredje nylle, jag själv, genomför idag nån sorts blandning av de två, ute vid Gålö havsbad. Mössa ty vill vara fin, vantar ty vill undvika frysa, sandstrand ty mer praktiskt än klippor, inget sällskap ty vännen vrickat fossingen.

Ovanan att bada med vantar tar fokus från den viktiga förberedelsen att ha ett smart ställe att stå på efter doppet. Efter att jag vandrat ut i sanden till ungefär knäna, och lagt mig ner med vantarna i vädret (varför? Jag har ju extra med mig just för att kunna simma med dem?) doppar jag nyllet (varför inte bara slänga av mössan och doppa hela huvudet som jag brukar?) går jag upp på stranden. Jag ställer mig på min jacka medan vattnet droppar in i jackan och handduken ligger i sanden och väntar på ja, vad?

Jag tar av mig vantarna och börjar frysa nåt så in i helvete om händer och fötter medan jag klär på mig underkläder och jeans. Till slut är alla kläder på men allt fokus ligger på mina händer och något rus känner jag alls inte.

Allt fokus som kroppen hade kunnat lägga på att känna blodet rusa, har nu istället gått till koncentrationen på att hantera mössa och vantar. Vinsten av att bära mössa har inte vägt upp avsaknaden av hur innerligt det alltid känns att ha doppat hela huvudet i det kalla. Fingrarna som inte ens fick bada för att de var i ett par vantar, fryser mer än lovligt.

Ett lite felriktat kallbad helt enkelt, som följaktligen sköljdes ner med stärkande rusdryck och som ju självklart ändå såg bra ut på bild.

20210117_1539136591577092151249661.jpg20210117_2055562569871102180392310.jpg20210117_2056534074389952471047138.jpg20210117_135201627777333485695299.jpg20210117_2057276765001031954289151.jpg20210117_2055253636303796956343759.jpg

Året då cyklingen fick tillåtelse att läka mig

Kära 2020.

Det finns en del skit jag önskar att jag hade ogjort. Prövningarna du utsatte mig för var himlastormande och kullkastande. Du har naglat fast mig vid bergsväggar utan säkerhetslinor och skickat mig nerför serpentiner med nedslitna bromsklossar.

Du har satt mig på prov, och jag har inte klarat proven.

Till en början.

Men något har jag klarat: att ta den utsträckta pedalen som cyklingen räckte mig när jag som bäst behövde återfå fotfästet.

🌹

2020 var året då även bloggen fick sig en snyting. Tufsades till, ett par ynka veckor innan femårsdagen.

Det blev inget firande. Bemärkelsedagen gick obemärkt förbi. Bloggen var för ledsen.

Men vi reste oss, både jag och bloggen, och det finns tre skäl till att vi gjorde det.

Gryningsrallyt på Järva. När våren gjorde sitt bästa för att hugga mitt hjärta i småbitar, fanns det en grupp tjejer som började dra med mig på rallyn i Järva. Det fanns ett varv i naturreservatet norr om stan med ett antal spurtsegment som kunde köttas i tur och ordning. När vi en dag stod och flåsade vid ett av dem, kom någon på idén att köra gryning. Sagt och gjort, gryningsrallyt var fött med start 05.00. Någon annan råkade tala lite väl drömmande om ett hotell som hade morgonsol, och rallyt hade fått en add-on. Gryningsrally med hotellfrukost. Långt in i oktober höll vi ut, där till sist den stora delen kördes med pannlampa och gryning kom när vi sladdade in på radisson i haga.

Vad gjorde dessa rallyn med mig? Jo, de tvingade mig upp och ut på något som alltid visade sig vara värt varenda tramptag. Tillsammans trotsade vi mörkret, sömnen, kylan, solen, benen, ja själva världsalltet, som det kändes.

Randot och det inställda Sverigetempot. Min allt i allo partner in cycling crime Robert var djupt besviken på att Sverigetempot ställdes in. Jag var i min osannolikt sköra vår-form lättad, men snart kom nästa förfrågan: vi skulle köra rando Södertälje 1000k, tyckte Robert, i augusti. Och vem kan tacka nej till det?

Randot skänkte hela min sommarcykling ett högre syfte. Att packa cykelväskorna och hoppa på x2000 söderut med Amiran tryggt vilande bland resten av bagaget var jag van vid, men den ihållande glädjekänsla och inre lugn jag fick av att varje dag cykla långt och länge tills solen gick ner, den hade jag tidigare bara läst om.

Jag kunde därmed på allvar börja jaga mil och samla timmar i sadeln, utforska allt som hörde rando-cyklingen till. Jag tuggade i mig 198 km av Kattegattleden innan mörkret tog mig i Varberg. Jag käkade styrlinda i motvindens Danmark under tiotimmarsdagar och dagsetapper på runt 180 km.

För mig var det en efterlängtad upplevelse att dagarna helt skulle gå till att trycka mil. Jag insåg att detta var det yttersta syftet med min cykling: att cykla länge varje dag och att under lång tid, i detta fall en vecka, göra just detta.

Däremellan bloggade jag tills morgonkaffet fick mina ben att darra av längtan.

Att packa cykelväskor med en lätt liten cykelpackning, trampa åstad och kunna ändra väderstreck och plan närhelst rätt impulser uppstår, ger mig en svårslagen känsla av frihet. Mitt lager av ouppfyllda drömmar förpackade med älvors förföriska viskningar, hjälper mig att njuta av de val som för en utomstående kan verka nyckfulla, oplanerade eller dumdristiga.

Som att hoppa på färjan till Danmark från Göteborg bara för att gränsen tillfälligt öppnats.

🎀

Av alla onödiga skithändelser, bland p-böter, bortblåsta lyxbrillor och inställda skärgårdsresor utan återbetalningsskydd, sticker ändå en sak ut som den mest illaluktande ruttengeggan.

Höger knä. Och i detta gömmer sig om möjligt något ännu mera onödigt och det är oinställda klossar. Och kanske ofullständiga analyser av min egen sittställning och kanske otillräcklig jäkla distansträning, trots att jag ju tyckte att distans för hela helsike var det enda jag någonsin ägnat mig åt, för i helskotta.

Det kom dessutom när jag gjorde min dagliga djupstretchrutin, som jag ju praktiserat sedan maj just för att göra kroppen mer och inte mindre rörlig!

Och jag bröt ju randot på grund av knäont och sitter nu ändå här på löpande rehabräkning med sju övningar att göra varannan kväll! Wtf!!

Men kanske var det inte så onödigt ändå. Det bästa sättet för mig att lära in, är ju just genom att göra fel. Och samtidigt veta hur det känns när saker blir rätt.

Så kära 2020, av alla fel jag gjort och misstag jag begått av tusen skäl som ristats in i avlägsna galaxer, så ge mig en enda färdighet.

Att ställa in min cykel rätt och träna medvetet så att jag pallar cykla långt och länge.

Ett rando.

Ett enda j-a rando. Och helger där man som jag, Anne och Robert drog genom Roslagen på cross en sommarhelg med väskor och bokat vandrarhem. Vardagsrando.

Det är vad jag vill ha av dig, du tassande, smygande, kritvita iskalla bländande, lovande, rusande i mina blodådror, kommande 2021.

Och låt mig fortsätta dra nytta av mina två hemliga bio hacks, kanske bär de tillräckligt med frukt 2021 för att avslöjas offentligt

Tack Eeva (7) Marre (2, 8) resp Robert (11) för foton

Fem julklappar inslagna med tid, paketerade i omsorg

Måndag lovers! 

Drar igång den här veckan med fem sista minuten julklappstips som kan fixas på distans. Och då snackar jag inte om nån komponent eller skojsig cykelpryl som skickas på posten, även om det kan vara nog så fint att få. För de kommer helt enkelt inte fram i tid.

En radda rutter 

Vi börjar med en klassiker. Inspot från denna har jag fått från Katja, som fick detta i gåva en gång; uttänkta rundor som plötsligt fanns i cykeldatorn. Hur rart! Och att döpa dem till nåt gulligt också hade gjort det ännu finare, ännu mera omsorg. Så vad gillar din vän? Kanske några ni aldrig hann köra ihop men som du vill kunna dela med vännen ändå, någon du vill att ni kör när de sopat gatorna, nån mysig nattrunda eller en med wow-utsikt. En bra regel är att den ska kunna genomföras inom två veckor för att hålla inspot vid liv. Så ta och lägg in en handfull fina grusrundor lagom långa som kan köras med dubb. Har vännen flyttat? Kolla i det nya området! Och ladda upp i några olika format och erbjud dig att hjälpa till om det tekniska med filer strular. 

Nätets bästa mekarvideos

Hur många gånger har man inte suttit och googlat videos eller tips på allt mellan himmel och jord? Svar: för sällan. Jag har definitivt ett behov av ett länkbibiiotek där de enklaste grejerna finns beskrivna. Nätet är en guldgruva där kunniga cyklister lägger ut instruktioner och berättar detaljerat, men hur ska jag veta om det är just mina problem som kan lösas? Och om det är pedagogiskt? Hur lång tid tar det? Osv. En otroligt fin gåva är just listan på bra videos, eller bra kanaler, för de vanligaste mekargrejerna, till någon som inte har tiden eller kunskapen att leta reda på rätt instruktioner. (NOTE! Självklart ska inte IRL-träffarna där du mekar medan din kompis står och pratar av sig om viktigheter inte underskattas. Bägge behövs!)

Motivations-kombo för rando-året 2021

Känner du någon som vill kära j-igt mycket rando 2021? Som just nu är i rehab och inte ens har bestämt sig för vilken cykel hon ska köra på? Bra, då googlar du fram en kombo som gör att personen kan hålla motivationen uppe fram tills att det ska ske. Inte för mycket prylsnack, mixa känslofyllda ögonblicksbilder med naturupplevelser. Horisonter och spelande muskler. Sedan rehab-inspo, eller kanske träningsinspo? Ja, och så lite pryl- och randomekartips på det. Men först på slutet.

Blogg-teman

Känner du nån med en blogg? Då finns digitala julklappar att fixa! Antingen kan du köpa ett betal-konto om du tycker att personen borde göra sig kvitt reklam på bloggen, eller så kan du köpa något snyggt tema. Kan du dessutom guida i lite snygga tips och tricks för att göra bloggen mer levande eller skojsiga funktioner, har du garanterat hittat rätt julklapp för att liva upp bloggaren! 

Lista på ljudböcker och cykelpoddar

Ni vet hur det är på poddmarknaden. Man blir mer och mer kräsen och har svårare och svårare att släppa in nya poddar i sitt liv. Samtidigt suktar man efter fler mysiga röster som pratar om viktiga saker man har nytta av och kan finna tröst i. Jag blir personligen mer och mer intresserad av peronporträtt och hur människors liv har utvecklat sig utifrån de val de gjort och beslut de fattat. Och jag har fortfarande inte någon favorit-cykelpodd! Trots detta har jag mängder av podd-tid att fylla. Just nu rullar en ljudbok med historien om tonårens popidoler i öronen när jag springer långrundor och går kvällspromenader. Har du bra audio-tips att ge i gåva, kanske dina tre favoritpoddar listade med en trevlig beskrivning av varje? Så kan ni rentav kanske lyssna bägge två och sedan diskutera under en promenad på telefon? 

Där har ni mina fem immaterialla julklappstips. Såklart och uppenbart tagna rakt av från min egen önskelista.  

Och om man kunde önska sig ett bättre lokalsinne, så hade det förstås stått högst upp på listan.

Marre tog omslagbilden såklart, tror faktiskt det var exakt samtidigt som crossen fick sitt slut senaste ekerbrott

2020:s bästa ekerbrott

En sista käftsmäll.

Det är vad crossen lyckas pressa in i det allra sista hellaspasset för säsongen innan jag flyttar.

Hur skulle den inte kunna ta chansen?

Crossen, pjäsen med störst underhållskonto i hela mellansverige.

Det händer mitt i ett gapflabb med Echelon-tjejerna. Vi har stannat i novembermorgonen för att käka nåt och någons humor drar iväg så att jag får ont i magen av fnitter.

När vi drar iväg har något fastnat i mitt hjul. Det låter farligt klickande. Ekerbrott. Wtf crossen, tur för dig att jag alltid har ett par varv svart silvertejp runt överröret. Den lindar jag och Marre nu runt ekern ihop med en annan, hel, eker.

Ekrarnas sammansmältning.

Är det Hellas som vill crossen, eller mig, något?

Isåfall är jag helt övertygad om att det är följande och det är att helvete vad man behöver detta fnitter. Skratt, flabb, garv, är det inte rentav hela meningen med allt?

Allt?

Jo.

Det är det jag tar med mig när jag lommar hem i förtid efter att ha vinkat av tjejerna.

Cykelskratten.

💜💜💜

Marre tog kortet såklart och framför mig på spången utan minsta antydan till spångest svävar Elin