Julmat och cross-laddning

Morrn då!

Säger jag så här på förmiddagen från Eskilstuna. Magen är fulltankad med julmat från igår och koffeinet håller rimliga nivåer. Crossen står och frustar nere i källaren, vägg i vägg med kombuchabryggeriet i badrummet.

Snart snart snart cykla

En dag bara måste ni få en v-logg av min kombucha. Denna bubbliga drömdryck! Kombuchan står och puttrar nere i fyra glasburkar där svart te och socker under tio dagar låter sig ätas upp av mikroorganismer. Dessa små hjältar äter sig så mätta och tackar med att omvandla födan till massor av nyttiga mjölksyrebakterier som är bra för matsmältning och allmänhälsa. Typ. Så häller man av drycken till plastflaskor, så att de får kolsyra sig ett par dagar innan servering. När man häller dem genom tratten ner i flaskan bubblar den begynnande kolsyran ibland över om bryggningen är extra lyckad. Vilket den var idag. Några liter senare har man ett gäng flaskor med finfin bubblig dryck som med fördel kan smaksättas med citron och ingefära, det ska vara något syrligt.

Ja, en gång ska ni få en kombucha v-logg.

Något om gårdagens julmys med lite Eskilstunacyklister! Vi hade stämt träff hemma hos IM-Björn, som kört skiten ur motståndet på Hawaii för ett par månader sedan. Yup, samma Björn som i somras knep ett tempo-silver i sin klass för team Smestan! Han kör på 85 procent vegansk kost och är allmänt skön och trevlig, så han sa ja när jag frågade om inte vi kunde ha ett knytis hos honom. Hans fru Lena visade sig vara vegan, vilken bonus!, så vi drog ihop ett grönt knytis i deras charmiga funkishus. Där fanns Lotta, Jocke & Renée, Björn & Lena, Niklas samt jag själv. Resten kunde tyvärr inte komma, de får väl komma nästa gång! ❤

På bordet fanns veganska varianter av de gamla julbordsklassikerna: gravad morot och griljerade tofu-spjäll, rödbetssallad, skagenröra, senapsaubergine, grönkålssallad*2, julöl, hommous och massor av fantastiskt fint kokt potatis med lagom mycket dill. Ja, och så glögg, pepparkakor och knäcke med såklart. När sedan detta var avklarat, så dukades det fram en söndagslyxkaka av guds nåde (Niklas!!) med knäckkolafyllning, och två sorters chokladbollar (Lotta!!), samt marmeladbollar och närmalet kaffe. OMG! var tanken som slog mig när insikten om vad alla hade ansträngt sig, sjönk in. Dessutom var kaffet något av det fylligaste som runnit ner i mig på länge. YUM YUM YUM.

Vi sjönk sedan ner i soffan och fick en visning av Björns hemmabiosystem samt avancerade trainerupplägg med Swift (måste komma igång med träningen innan jag hamnar där…) medan husets katter patrullerade i förgrunden. Samtalsämnen som avhandlades under kvällen var givetvis proteinmyten, Anammas formbara färs samt kallbad och Iron Man. Och en hel del annat nödvändigt.

Tack alla ni som var med denna kväll! säger jag nu, med budskapet att det mesta går att veganisera: kolla bara sajten Jävligt gott där man kan läsa om de förföriska spjällen som Jocke & Renée hade med sig och även värdparets makalösa auberginesill.

Nog om mat och myter!

För nu har crossen frustat länge nog och jag ska ut och adventstrampa. Rapport kommer, kram!


Lotta tog bilderna utom den sista som är från min brorsas veganska knäckkok, barnhänderna tillhör hans ena dotter ❤

Annonser

Måste.

Morrn då!

Sällanbloggaren här. Sitter på tåget till jobbet och försöker vakna. Gnuggar mig mentalt i ögonen. Försökte vakna redan 05.47 i morse när jag tryckte ett stilla morgonpass i löparskorna. Mörkt var det, krispigt och fruset, yum, jag hann med två av åtta broar över ån. Har blivit så att bloggen legat nere medan löparskorna fått jobba och crossen stått och väntat i källaren. Den har snällt fått göra det ett tag. Som min team-mekaniker Jocke påminde mig om i fredags, ibland måste man vila från cykeln och nu är en bra tid och då blir det så.

Ungefär samtidigt som han sa det så började dock känslan av att vilja cykla återvända. Den kom krypande sakta som en mjuk liten älva. Lockandes och pockandes. Jag gick ner i källaren och såg crossen stå och frusta av otålighet, den klippte med styrstammen och sa kom, som man gör när man väntat och tjatat och kompisen äntligen fattar.

Så längtan finns där, redo att längta av och drömmas om och när dagen är inne, förverkligas.

Det finns något annat som ska förverkligas.

I fredags kväll började jag kolla kartan inför vårens begivenheter. Dessa går av stapeln i april då vi tydligen ska köra Flandern runt, av alla runt som finns. Jojo, det ska skallras runt på 237 km kullersten, tyckte klubbkamraten. Och från Flandern började jag dra streck på kartan i olika riktningar.

1453 km söderut fanns Barcelona. 8h österut från Barcelona finns Mallorca. Ön med allt av det mesta av det där som alla cyklister som vet något pratar om. Klättringar från andra världar. Cykla genom Frankrike, käka baguette och vara glad. Rädda försäsongen, om man så vill, eller iallafall andra halvan av den.

1023 km nordväst ligger något annat. Karga, blöta kullar av slingrande vägar där man kör på fel sida och tappar andan när hav slår mot klippor. För att komma dit åker man antingen fraktbåt från Amsterdam till Newcastle, eller sätter sig på ett rullband i tunneln under engelska kanalen. Sedan trampar man norrut på engelska landsbygden och dricker öl i skitiga industristäder tills man kommer till Skottland.

Där börjar allt.

Man tar en rar liten båt. Till något som kanske heter Vatersay. Man cyklar medan man kippar efter luft av hänförelse. Man kommer till norra öarna och vänder, efter lagom många dopp i havet och kan tänka på Färöarna som ligger därute.

Där finns en 297 km lång sträcka som går över ögruppen yttre Hebriderna. Med en tågbloggares morgontunga nylles förmåga, kan man säga att den är lika vacker som Nya Zeeland hade varit om man hade åkt dit. Fast bara mycket närmare. Och så får man åka fraktbåt, som en annan påse bananer.

Gnuggar mig i ögonen. Håret reser sig på armarna. Hjärtat slår fortare. Crossen frustar.

Jag. Måste. Dit.

Lite så går det till när det karga lockar över mig från drömmen om Medelhavet.

Sköna söndag

Yo lovers!

Idag har jag lullat runt på banvallen och stökat runt i skogen. Yes. Jag ställde in min race-resa till storstan och Swecup till förmån för svamputflykt med hus-kidsen och en brötig kvällsrunda i Hugelsta.

Och så lite flow med Dörröppnaren på gymmet. Rätt gym. Söndagsflowet, gå som katt på snöre med händerna bakom varandra och fötterna därefter. Balans, balans, balans. Flera försök att stå på händer misslyckades, till stor del på grund av Dörröppnaren som satt bakom mig på en step up-bräda och fick mig att tro att det hela gick ut på att imponera.

No no. No. Med det upplägget stås det inte på händer. Det dråsas ned från väggen och det koms inte ens upp på ett vettigt sätt. Mer flow, sedan ut, hej då Dörröppnaren, nu ska jag till Hugelsta och köra banvall och bröt!

Det var elbilen som fattat nej till race-beslutet. Egentligen kände jag det redan igår kväll, efter att jag avverkat 330 km på landsvägarna. Mälaren runt med Zoen. Så roligt var det inte att köra bil.

Så när Zoen visade sig ha laddat för lite under natten, och jag var ute för sent för att hinna snabbladda i Strängnäs på vägen till Stora skuggan, ja –

då fattades beslutet att steka bananpannkakor och ge sig ut i skogen på svampjakt. I Zoen, såklart, till kidsens stora glädje. Zoen nynnade sig fram på de små grusvägarna, hade jag också gjort!, och vi plockade en lagom liten korg med blandsvamp. Varvade med sköna igångdrag som fick kidsen att tjuta av glädje. Senare såg jag bilder från alla som kämpat på Stora skuggan: Petra, Lea, Jenny, Tony! Heja!!

Jag var varken glad eller ledsen över att inte vara där. Kanske lite lättad, för att andra fattat beslutet åt mig. Att det därtill var Zoen och min egna tajta framförhållning kändes helt ok.

Så när kidsen var hemkomna, ryggsäcken uppackad och svampen rensad bar det av ut. Det fanns lite stumma ben att mjuka upp och det fanns grus att tugga. Varmare än vanligt var det, en blöt och fuktig oktobersöndag. Upp mot Hugelsta, ta mitt eget QOM vid golfklubben och sedan kränga av sig jackan. Den fick vänta under en gran tills jag kört banvall och grusbackar vid järnvägen.

Tillfredsställelsen var stor om inte enorm när jag gnetade mig uppför backen med de stora stenkompisarna på banvallen. Helt normalt, inget konstigt att komma upp där. Som för att befästa hur normalt det var att inte låta bumlingarna diktera åkningen, åstadkom crossen en lätt fartsänkning. Så det var den, och inte brist på teknik, som gjorde att jag stannade av en aning. För att sedan trycka vidare.

Just tryckandet vidare är det man bara måste älska med cross. Det går inte att inte komma fram! Spöken finns inte. Det som finns är fart och hålla hårt i styret och känslan av slängkyss till världen när man kommer nedför eller uppför något brötigt.

Älskar. Bara älskar.

Så var min dag, och kväll. Post-race mackan med jordnötssmör blev utflyktsmacka, cykelkläderna hamnade i tvättkorgen och resten är historia.

Race report från Täby galopp kommer förresten. Kanske.

Eller kanske räcker med att medge att det var en sjusärdeles sandfest. Som alla var bjudna på, åkare som fotograf. Sand i kurva, sand på raka, sand på kulle, överallt sand. Kör snyggt om du inte kan köra snabbt. Studsa fram på grästuvorna och stå upp i kurvorna. Le om du älskar att cykla.

Crossens själ och skäl.

Life’s a beach, som Ena sa när hon tog det tjusiga kortet i går.

”Fotograf: Emil” , hade man kunnat säga om man velat vara fyndig, och det vill man ju.

Godnatt på er!

Laddningen och jag.

Jaha ja!!

Så sitter man som en annan elbilist och snabbladdar. Utanför Lidl. På en gratis anläggning med solpaneler finansierat av självaste staten!

Så sjukt bra användning av skattepengar.

Jag käkar chokladbollar och dricker kombucha. (Den kolsyras grymt bra i vinflaska, prova själv.). Vem sa förresten att laddning tar tid? Snarare ger det mig tid! Att blogga ut det här r ex. Fatta resa flera timmar utan tillgång till mobilflipprande, som jag annars fyller mina tågresor med.

Måste erkänna att det är samma tillfredsställande känsla nu som när jag hittat laddning till mobilen. Fast bara då att batteriet till den här eldrivna prylen utgör själva essensen av huruvida jag tar mig hem ikväll.

Jag stannar här tills batteriet är 60 procent. Ungefär. Det räcker nämligen både till Västerås för ett ärende och hem sedan till Eskilstuna. Man får ladda max en timme per omgång här, nån rättvisa ska det väl vara!, så jag var nyss tvungen att byta plats för att kräma ut mer ström ur mina skattepengar.

Det var ju ledigt, och jag har tid. Bredvid står en trendig snubbe med tygväska och vit Honda, eller hur man nu stavar det. Och titta, en vit Zoe!

Jag post race-skakar. Det gör man ofta efter cx race eftersom de är intensiva och samtidigt går på hösten. Brr.

Hur gick det med snacket under tävlingen då? Jo jo!! Jag och speaker Oskar pratade ledigt på om elbilars förträfflighet och klimatnytta medan herrar A susade förbi på varvning. Både följebilar, sponsring och cykelställ kom vi in på. Och även om ingen ville provköra just idag, så är jag helt övertygad om att vi tillsammans sådde ett frö. Jag tror att om vi ordnar ordentligt med provkörning av elbilar och bra med synlighet på tävlingarna så kommer många att bli nyfikna!

Cykelsporten, du är ett bilbeorende fossilmonster! Komma här och förorena luften för klungan, va?

52 procent i batteriet. Skymningen sänker sig. Jag har chokladbollar kvar och en nytävlad cross tryggt och säkert bakpå. Allt är lugnt.

Förresten är det oerhört tryggt att ha cykeln bakpå till skillnad från på taket. Herregud. När jag körde hem Amiran och crossen från Stockholm i somras hade crossen lagt sig mot Amiran. Herre jävlar. Då var jag rädd, samtidigt som jag tackade min lyckliga stjärna för att den lutat sig mot just Amiran och inte mot döden åt andra hållet.

Nu sitter den tvärtom fast och stabilt. Jag ser den genom både sidospegel och backspegel. Jag skulle märka direkt om den började vobbla.

Avslutar det här med lite bilder från laddstationen. Medge att jag är rätt bra på att parkera?

Nu är batteriet 60 procent!!

Over and out.

Flow och stök och bröt och cross

HALLÅ VÄRLDEN!!

Skulle jag någonsin vilja gifta mig med mig själv och min cross så är det idag. Ringen på framgaffeln har suttit där länge nog nu. Jag skulle ställa mig på Fristadstorget, ha alla cykelvänner och -ovänner och alla andra som vittnen och ba

HEJ CYKLINGEN JAG ÄLSKAR DIG OCH VILL LEVA RESTEN AV MITT LIV MED DIG

Sedan skulle jag och alla som ville köra banvallen upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp –

Vi skulle ju sluta med upp, såklart, eftersom det alltid känns bäst att sluta på toppen av något man klarar av.

HERREGUD JÄVLAR VAD JAG ÄLSKAR ATT CYKLA IDAG.

Skulle jag säga.

ok ok ok. Upprinnelsen till det här höga tillståndet var att jag idag tränade lite olika moment på crossen. Och på golvet. Gymgolvet. Jag drog iväg efter födelsedagsbrunchen för Karins tonåring, lite lagom mätt. Med bananpannkakorna från himmelriket och en kopp kaffe för mycket i magen cyklade jag mot grässegmentet vid golfklubben. Jag mosade så pannkakorna stod mig upp i halsen och var tvungen att avsluta passet för att se om jag hade slagit mitt QOM. Det hade jag. Pusta, och sedan känna efter lite.

Gym!

Jag var sugen på gym. Solen sken som en galning, då gäller det att stå emot och ha sin egen vilja. Jag trampade tillbaka in till stan, blev insläppt på rätt gym av min vän Dörröppnaren, och bytte om till gym-kittet. Dörröppnaren gled runt i lokalen och gymmade vant medan jag funderade på vad för förnedningar jag var sugen på. Körde lite rodd, gav upp och började även jag gå runt i lokalen. Utan att se van ut, vilket jag ansåg hedrade mig.

Då hände det. Suget kom. Jag visste. Jag visste DET.

Jag skulle flowa.

Flow är som en snabb form av yoga fast man rör sig över golvet. Jag ställde mig på alla fyra, satte händerna framför varandra utsträckta, och fötterna bakom händerna. Så började jag gå med fötter och händer på en rak linje. Man tränar balans, varje liten muskel i fötter och ben och armar och händer får jobba. Flow i allmänhet kan se ut så här om man kan något, t ex är en instruktör som heter Venus som i detta klipp. Jag gick fram och tillbaka på golvet, övade min balans, och så kom jag till en vägg. Där gjorde jag ett sjuhelvetes tjusigt jäkla handstående. Bara gick upp mot väggen. Benen sakta nedåt, så jag nästan stod själv utan vägg.

Sedan ställde jag mig i brygga.

Efter det flowade jag till andra sidan rummet på koncentrerade händer och ben, gjorde ett till handstående och fortsatte så ett par vändor. Dörröppnaren gick väl runt och körde sitt, antar jag.

När flowet var klart drog jag iväg på crossen. Hej då dörröppnaren, hej då gymflow, hej solen. Ut ut. Det var eftermiddagssol, jag tog segmentet igen och så Hugelsta. Trummade på över stora och små stenar tills jag kom på exakt vad jag övade på:

på det jag älskar mest med cross: att ta sig fram och att inte frukta något underlag. Så jag tränade på att hela tiden trampa, och hålla hårt i styret. På så vis blev jag modig. Jag tog mig fram, trots studs och trams så var jag säker på andra sidan.

Grus födde mera grus, jag kom till banvallen, kände backspöket på axeln, blåste bort det, och vevade uppför banvallsbacken med lätta ben. Snart kommer jag knappt behöva skriva att jag ens kom upp. Det är en del av turen bara!

Mera grusväg, och så var jag framme vid den finfinfina motorcrossbanan. Jahaja. Här skulle crossas, igen. Och nu kom jag längre, och längre och längre än förra gången. Breda sandstigar avlöste varandra, jag häll styret hårt och blicken fram, här kom jag och jag skulle hålla mig på benen. Hej då alla sandspöken, sanden är en del av rundan lika naturlig som macka med jordnötssmör. Lära sig hur bakhjulet ska sluta spinna, lära sig hur framhjulet ska hålla oss upprätta i brötsanden –

ja!

Allt det där övade jag. För att det skulle sitta. Som en del i crossens ryggrad. Och när jag efter lite spikrak cykelväg snirklade mig in i en sista stigsnutt innan stora vägen, ja då kom jag ner i ett dike som var så brant att jag aldrig hade klarat köra genom det ståendes om det inte hade varit för allt flow och komma fram-feeling.

Jag kom fram överallt. Jag studsade och flög, jag trampade och tryckte och var ett med allt och crossens syfte var så tydligt att det knappt behövde uttryckas i ord. På brötiga ställen for jag vigt mellan stenar och rötter, jag lade vikten rätt i sandens kurvor och jag tryckte fram hjulen över de riktigt stora stenkompisarna.

Jag kom fram. Överallt.

Och nu måste det här inlägget sluta.

Bilder yo:

D-day.

Igår cyklade jag uppför backen på banvallen. Den med de stora stenkompisarna, som jag fruktat och skrivit om på bloggen flera gånger. Där tramporna riskerar att fastna mellan de där två stenarna som ligger och väntar på att få nypa till och se mig falla.

Jag kom farandes på lätta ben. Lätta händer på styret. Allt på min kropp var lätt. Allt på min kropp var en förlängning av crossen och crossen en förlängning av mig. När jag svängde av och tog det sista motlutet på vägen som ledde till banvallen, fortsatte jag bara att trampa på. Jag visste var jag skulle styra, hur jag skulle trampa och att jag bara måste upp. Inget annat fanns. Jag skulle upp, framhjulet skulle smidigt lura med sig bakhjulet och vi skulle studsa förbi alla vassa stenar, dödsföraktande.

Nonchalant, bara sådär

Jag tog lite extra fart för att komma över stenkompisarna. Ville hålla mig rullande, inte vilset kravla mitt i bland dem. Körde över det bevuxna partiet, tryckte mig uppför mot stenklykan – och var uppe.

Det var ingen stor grej, samtidigt som det var just det. Jag log väl inombords, men från den dagen skulle jag alltid komma upp. Det skulle vara en del av vägen. Sten- och backspöket var borta.

Iallafall just där, just då, och just idag

Jag hade haft en bra förmiddag. Varm höstsol hade smekt min kind där jag suttit på trappen, långfrukost och kaffekopp, hjärnan var arbetsvillig så jag fick jobbgrejer gjort, och när eftermiddagen kom var det dags att börja tänka cross.

Vid halv fem drog jag ut, ville ha solen men även dess solnedgång, och även dess fuktiga mörkersida.

Sol ja, men också moln.

Efter sjukhuset svängde jag av asfalten in till grässegmentet i skogskanten. Det är osynligt för alla som inte känner till att det finns. Forsa fram över grus och lera i trånga uppkörda spår, svettas och pusta. Vända mot vägen igen, mot Hugelsta.

I Hugelsta hade jag ett ärende. Ärendet trampade bredvid mig i solen och pratade om viktiga och oviktiga saker. Vad det sa spelade inte så stor roll. Att det trampade bredvid mig var desto viktigare. När vi nådde skogen uppe i backen ställde det sig på en sten och skickade ett sms medan jag väntade. Jag hade ställt mig mitt emot för att studera ett konstverk av höstlöv i formationer. Ärendet stod i vägen, eller kanske i blickfånget, eller kanske i centrum, och var vackrare än alla konstverk i alla skogar vid alla årstider som jag någonsin skulle få uppleva. Eller lika vackert, på ett kompletterande sätt. Bägge hade sina årsringar, sitt lockande, mystiska inre och sitt sträva, skrovliga, mjuka, varma, fladdrande, prasslande, triggande yttre. Och bägge hade mig, en simpel trädkramare.

Det hade plötsligt blivit dags att gå. Att dra. Mjuka händer viskade hej då. Molnen, gruset, mörkret. Allt väntade på mig. Ärendet drog åt sitt håll, jag åt mitt. På med grus-face, gps, flyga över gruset mot skjutbanan mot banvallen, upp upp upp, vidare mot gruset längre in i skogen.

Där kom jag till en motorcrossbana. Så lämpligt. Jag svängde av och brötade mig igenom några riktigt lösa sand- och jordpartier som breda däck och motorbuller hade skapat. Ut på andra sidan, öva lite påhopp och springa över nedfallna träd.

Inne vid Barva-sidan, Prostökna, hagarna, ängarna. De skällande hundarna och rådjuren som springer över vägen.

Så viga

Mörkret kom, lampa på, dricka vatten och hålla sig rullande. Det var ett mjukt mörker; kurvorna var intagande, motluten triggande, nedförslöpornas dödsföraktande rullgrus ropade KOM och det gjorde jag. Crossdäck mot grus blev crossdäck mot asfalt som musik och bomull när vi rullade målmedvetet på den spikraka banvallen från Ärla.

Jag har alltid tilltalats av dess milstolpar. Mörkret stannar tiden, och när skyltarna med reflexer dyker upp i blickfånget förstår man att mitt i tiden finns de, milstolparna. Reflexer med skyltar som markerar korsningarna. Där ingen någonsin går. Vid varje sådan spurtade jag, så smet jag sedan bredvid i gruset.

Jag har också alltid ogillat skyltarna med reflex av detta skäl, som irriterande farthinder. Men ikväll var de milstolpar, spurtstolpar.

Så fortsatte det.

Och så slutade det. Ut från skogen, ut på stora vägen, sista korta snutten grus till IP, ut på vägbanan igen och mosa på till rondellen vid Coop. Svänga med flätan, trycka sista lilla motlutet, över ån, svänga vänster, sedan –

hemma. På själva dagen D, då jag trampat mig uppför backen vid banvallen.

D-day, en dag som alla andra.

Sorry pretto-stämning, avslutar med lite höstljusfrossa

Namnlöst om gårdagens glädjelösa mörkerkörning

Yo.

Just missat tåget och även ett möte som planerades om specifikt för min närvaro. En snubbe sitter och spanar på mitt morgonfejs medan jag spanar mer i mitt billiga kaffe. Hela upplägget är naturligtvis sjukt irriterande eftersom jag egentligen

1. Inte missat tåget, bara kollat fel i tabellen

2. Inte missat mötet pga det icke missade tåget utan missat det för att en annan person mejlat bekräftelsen till en annan Anna, fick jag veta när jag väl stod på stationen

3. Planerat om till sovmorgon idag pga kvällsrundan igår som knappt var värt sovmorgonen.

Den var nämligen lite för kall för mitt klädval.

Och vi vet hur kropp och psyke reagerar på kyla.

Protest.

Istället för att flowigt låta sig förlängas av pedaler och styre, drog sig kroppen inåt. Ihärdigt, trotsigt. Farten drogs ner, lungorna flåsade, jag önskade mig hemåt innan vi ens nått kurvan i Prostökna. Fingrarna och fötterna turades om att bli varma i ett skoningslöst nollsummespel. Styret vobblade och pedalkraften var minimal. Vi trampade, Alex kortade av rutten och jag hängde med huvudet.

Måste kvällen vara så vacker? Måste stjärnorna lysa så klart och dimmornas älvor dansa för oss på åkrarna när jag frös för mycket för att kunna njuta av dem?

Alex såg en grävling som jag missade för att jag höll på att skaka liv i högerfoten. Grävling! Detta satta lilla nattdjur. Denna uråldriga lilla lufsande pälsfyrkant!

Nattdjur. Jag ville också vara nattdjur. Randig pälskub. Ville vilja älska natten och mörkret och himlen och dimman och det meditativa svirrandet från crossdäck mot asfalt. Ville älska farten i en kurva som tas snävt på det sätt där mörkrets ovisshet blandas med igenkänningens trygghet.

Det kan vara fritt i kurvan men det kan också vara ett nattdjur där som inte vill bli påkört

Men det gick inte.

Kölden hade gjort mig gnällig.

Vi kom hem 2250, med sju kilometer mindre på Garmin och 20 minuter för mycket på kontot.

Och här sitter jag nu med min missade morgon. Tröttmosig.

Ha ha!!

Jag borde vara arg på den missade tiden, det missade mötet, men det går inte. Iallafall inte så länge. Matar du irritationen, växer den.

Jag sitter här med mitt billiga kaffe och nya second hand-kjol istället. Älska svarta kjolar på jobbet. Diskret svartmönstrade, lagom kortkorta och en förlängning av mig själv.

Hur slutar inlägget?

Ah men!

Bilden på vandrarhemskatten från helgens minisemester i Trosa. Såklart! Den soliga dagern. De saltstänkta rastplatserna. Trosa. Där vinden var hanterbar och vägarna förföriskt slingrande.

Som de är, bortom kylan.

RR #19: Groopencross och CX-premiär

Men alltså!!

Vad jag älskar cross. Vad jag älskar min cross och vad jag älskar Groopencross!

Igår gjorde jag nämligen efterlängtad premiär: cx-premiär. Det var det mest krävande och kanske snyggaste och definitivt gladaste och vurptätaste jag åstadkommit på riktigt länge på cykeln. Kanske sedan jag älskade sönder min gruslängtan då jag körde banvallen med stenkompisarna för några veckor sedan.

De stora stenkompisarna.

Groopencross däremot (deltävling #2 i cx-cupen så ni har koll), hade inga stora stenkompisar. Här var det istället litet och nätt som gällde, och det i massor. Huller om buller. Vi snackar sand!!

Vilken sjusärdeles sandfest banan bjöd på! Det var först en snäll uppförslöpa, följt av farthöjande slakmota in mot skogen. På detta en spårig sandbacke som togs bäst om cykeln själv fick välja spår och slapp bromsas. Vänsterkurva på det, uppför nästa sandbacke, som blandad med något lite fastare faktiskt gick rätt bra att köra uppför. En liten stund innan toppen var det dock brukligt att gå av och skjuta cykeln. På krönet körde man som sig bör det crossiga påhoppet: de som till fullo behärskar detta hopp skuttar upp på sadeln från sidan och klickar i pedalerna direkt, och låter kraften i hoppet ge cykeln en extra skjuts. Rookien famlar lite men finner pedalerna till slut, och låtsas spara kraften tills man är på okänt ställe utom synhåll.

Man är alltid snabb och smidig efter ett sådant påhopp.

På hoppet följde en fartökning, och sedan svängde banan höger.

Man hade då kommit till Serpan Från Helvetet.

Det var en uppkörd sandsväng med mysiga små rötter, perfekt att haka fast trampan i. Sandspåren var breda och djupa och väl anpassade att OTB: a i, vilket jag lyckades med om än bara en kvarts varv. Vad fin cykeln var mot himlen! De andra gångerna lade jag mig stiligt ner på sidan. Sedan tog jag sikte på nedförslöpan, och här var det bara att köra för kung och fosterland så fort tygen höll: bromsar du eller tänker på kompisens kärleksproblem är du död. Då ligger du och sprattlar. Här gäller att hålla balansen till varje pris och gärna tynga lite extra på bakhjulet. Bli för allt i världen inte framtung. Frihjula gärna, men börja trampa så fort du vågar. Allt för balansen, och credden.

Publiken ser dig överallt på en crossbana

Så ett fartparti. Du trampar som en furie eftersom du kan, alltid öka farten när du kan i cross!, och ta kurvorna genom att se framåt och trycka dig igenom dem med hög kadens.

Aldrig bromsa.

Så kommer en liten uppförsmota, mosa mosa mosa, du får chansen att sona dina brott i den förlåtande skogen, och

SEDAN

kommer du ner på platten igen. Kurvor! Hjulspår! Sand!

Du har kommit till något av det mest tekniskt krävande på banan, om du gillar att hålla dig på benen. Det är en sandbacke som sluttar åt det håll du inte klickar ur från, följt av ett sand-drop (sorry MTB-term), som under dagens alla crosshjul holkats ur till något som mest kan liknas vid Lejonkungens klippa. Du kan köra nedför, om du inte bromsar, och därnere finns…

…ännu mera sand!

du hoppar av och kutar med cykeln, är ju ändå en backe upp mot knotiga trädet sedan.

På krönet är det dags för påhopp igen, yes vad stark du är nu kör vi!!

Ta vänster, följ hjulspåren och se framför dig en backe som slutar i självaste groopen. Men snälla undvik vattnet, sväng höger och vurpa för guds skull inte utåt. Trampa dig vidare och upp till krönet igen, för att sedan svänga vänster och ta dig ner till det publikfriande området vid kaféet: sandstranden och kurvorna som leder till hopphindrena precis framför pantstationen.

Här sitter funkisarna på första parkett. De ser åkare som kan något och flyger över hindren, åkare som de vill något och hoppar lite skevt och de ser hipstersarna som givetvis inte ens kliver av cykeln.

Hipsters tar hindren som de skulle ta en liten rot i skogen. Lyfter framhjulet, låter det klättra sig över den 30 cm höga plankan och tar sedan vigt med sig bakhjulet utan att slå i pedalerna. Som om de inte har gjort annat, vilket de självklart har. Men de får det att se ut som att de alltid har kunnat det, vilket de alltså inte har. Och när metoden blir för vanlig bland medåkarna, ja då kommer de tillbaka och gör något annat hårresande cross-tekniskt och får det att se ut som om de inte gjort annat!

Du vill också lära dig det där

Upp i skogen en sista gång, gosa in dig i höstlöven och så sista vänsterkurvan in mot upploppet.

Här spurtar du. Alltid. Oavsett om du är med andra eller bakom eller för långt framför någon så lägg dig i bocken, dra i en lägre växel och

KÖTTA

dig in över mållinjen.

Du, publiken och alla dina fans och hatare kommer nämligen då att älska dig ännu mera.

Så kör du tre varv till, tar varje kurva lite snävare, kör utför lite mer dödsföraktande och håller dig på benen några centimeter till i sanden. Och behåller vurpfrekvensen.

Du har öst som den cross-åkare du äntligen har blivit, som du alltid har varit och aldrig kommer sluta att känna dig som.

Du har gjort cx-premiär.

Fy f-n vad du äger.

Lite snabba fakta om Groopencross hittar du här

VCK-bilder från loppet där vi tar kurvor, vurpar, hoppar över hinder och står på podiet hittar ni här

Grattis Camilla Mårdh från Tullinge som snodde förstaplatsen före mig i mastersklassen och grattis Katja som knep bronset och ser nöjd ut här ovanför och Ewa som delade ut pokalerna och gav podiekramen (foto Katja)

Tack alla fantastiska funkisar i VCK som gjorde detta lopp möjligt, ni byggde bana halva natten!!

Och tack till alla som hejade och kokade kaffe och delade ut pokaler och var speaker och kom med kramar och kom med ”bra Anna!!” och kom med sårtvätt och ni som tömde toaletterna och ni som plockade skräp och ni som flippade vegoburgare och ni som kom med allting annat man behöver och till er som tävlade.

Ni är bäst.

Septembermånen och jag

Morrn!

Jag sitter på ett vandrarhem och låter psyket tryckas över i semestermode. Det görs bäst genom kaffe som tillåts rinna ner i ymniga mängder medan man planerar dagens färdväg (småvägar till Nyköping) och kollar vindriktningen (motvind med ännu mera motvind i byarna).

Jag är på Lagnö, någon kilometer sydväst om Trosa. Det ligger vid havet, kan man säga. Syftet med att vara här är just havet. Vidder. Jag skulle egentligen till fjällen på löpning, men det hade snöat så jag ställde in. Det fick bli cykel istället!

Vägen hit gick via grus, asfalt och en herrans massa höstfeeling. Träden har gula löv nu, och röda samtidigt! Vissa är gröna också. Det är som i somras, fast rätt årstid.

Kvinnorna jag delar vandrarhemskök med har precis bjudit mig på hemmagjord müsli. Igår drack de rödvin och diskuterade just klimatfrågan medan jag låg i bastun och drack whiskey. Jag gillade att lyssna på dem när jag kom in från bastun. Där fanns både suckar över politiken, och en jädrans massa kraft. I just samtalet. Det går bra att ändra livsstil, men till slut ändrar man ihjäl sig och behöver prata. Organisera sig, gå utanför sin egen hushållsbubbla och göra något större.

Eller göra förändringen i hushållet som följd av pratet.

Prat för saker framåt. Man måste prata. Utan prat dör vi.

Jag pratade med mig själv där jag låg i bastun. Fast utan ord. Det var en vedeldad bastu som sakta blev varm. Precis som med allt annat som sker i nuet, var det svårt att ta in hur kallt det kan vara när man väl blivit varm. På samma sätt som det är svårt att föreställa sig hur det känns att vara riktigt varm när man är kall.

Men det blev sakta varmare. Tårna återfick känseln. Till slut vaknade jag av att jag var kissnödig, och att elden blivit glöd. Jag hade slumrat till där på britsen medan elden slickade i sig veden och knastrade sådär hemtrevligt. Den lilla vandrarhemskatten mötte mig utanför, sprang framför fötterna som katter gör. Varpå jag svor och sa kattskrälle, fast med värme i rösten, som man gör när katter springer framför fötterna som om de vill just trampas på.

Jag hade knytet med lycra i näven och svepte handduken tätare om mig. Såg upp mot himlen. Så många stjärnor. En gatlykta lyste upp himlen där havet måste ligga.

Månen.

Vad stor den var. Och rund. En augustimåne, i slutet av september. Gulvit. Jag tittade och tittade, katten skuttade och skuttade, jag sa skrälle och smekte katten och ville stanna tiden.

Älska måne och vandrarhemskatter och slumra i vedeldad bastu. Prat utan ord.

Jag hade följt Jonathan’s grusrutt till Laxne, varpå jag styrde mot Gnesta och rullade därifrån till Trosa via Vagnhärad. Rutten gick över grus och gräs och crossen med packväskor svarade bra på underlaget. Den var äventyrsredo!

Kan man säga.

Vad tyst det var i skogen. Eller, vad få människoljud det var i skogen. Crossen tråcklade sig tålmodigt fram, och under mina mikropauser lyssnade jag och tittade mig omkring. När vi svängde märkte jag plötsligt hur styret blev en förlängning av min arm. Och när vi trampade blev vevarmen en förlängning av min fot. Och när vi tryckte oss uppför de små backarna med rullgrus blev framhjulets fäste en del av mitt psyke.

Mitt spinnande bakhjul blev en slängkyss till världen.

Och plötsligt märkte jag hur hela crossen blev just mig. Och jag den. Allt på cykeln som gjorde att vi rörde oss, blev en förlängning av mig. Och allt vi rörde oss över, varje gruskorn och grässtrå, blev också det. Det fanns ingen gräns mellan oss och stigen. Eller oss och träden. Mossan, luften! Jag var mjuk mossa och kylig höstluft och skogsdoft.

Samtidigt.

I sjok.

Ja.

Sedan blev jag hård asfalt. Vägskyltar. Renoveringsprojekt att parera i gatan och mötande pappor med barnvagn.

Nu skiner solen. Jag ska cykla rakt mot vinden. Crossen vilar utomhus, lerig. Det är någon plusgrad så får bli dubbla lager.

Kaffet är slut. Müslin uppäten. Damerna på väg ut och havet på vänt att bli beundrat. Det går nog vågor på det. Septembervågor.

Jag ska köra längs kusten till Nyköping. Småvägar. Grus. Eller asfalt. Vi får se. I Nyköping fattar jag ett nytt beslut om färdväg.

Som man gör.

Tisdagsmörkret.

Hej.

Av olika skäl blir det inga utropstecken i det här inlägget. Vi kan säga att det beror på att inlägget ska handla om vikten av att just inte använda utropstecken. Låta bokstäverna bli mindre och mindre och låta intrycken utifrån stå för underhållningen och uttrycken inifrån förbli outtryckta.

Vi kör en kvällsrunda. Det är den vanliga tisdagsrundan, eller onsdagsrundan. Dag spelar inte så stor roll, det som spelar roll är hur mörkret stannar tiden. Vi kör långt, eller kort, jag vet aldrig, men klockan visar samma sträcka varje gång. Gruset är tvättbrädor och sprängsten och nyruggade sandgator. Gruset är småblöta gräsremsor i mittfåran och kurvor vi lärt känna genom att köra dem ofta.

Kurvan vid gården med den skällande hunden. Kurvan vid Prostökna 2. Kurvan där jag brukar råka köra lite för långt ut mot vägrenen och behöva parera crossen rätt. Älska parera, älska klara av att ta sig vidare.

Den här tisdagen har jag längtat efter cykel hela dagen. Jag har längtat efter det som mörkret brukar ge mig och som månen brukar lysa över när vi kör. Jag är något sen som vanligt, monterar på lampor och tar med extra väst, rätt glasögon och långa ben idag, vi drar iväg. Trampar ut mot Kjula bakvägen via Hugelsta, via min nyfunna stig i skogskanten vid golfbanan. Forsa fram. Älska forsa fram på stig i mörker. Upp mot Hugelsta, under järnvägen till nästa grusparti. Mörkret blir svart.

Jag är uppe i varv. Jag pratar, ältar, skrattar och garvar, Alex lyssnar och trampar, säger ja ja och jo jo, som klubbkamrat får man ibland utropstecken kastade i nyllet och måste väja. Just därför ska man trampa, och jag märker att sinnet, mitt stissiga sinne, det vill bli av med något, men ju mer jag ältar, desto mindre blir jag av med. Jag måste sluta kasta utropstecken efter Alex, jag måste låta mörkret tala, syrsorna sjunga och lungorna jobba.

Jag lyssnar nu till rösterna i hjärnan men släpper inte ut dem genom munnen. De trampar runt på tungan, hittar ingen öppen dörr, ingen glugg mellan tänderna, de tar vägen ner förbi gomseglet. Kutar, springer, vill ut. Nedåt, nedåt. De gräver sig ner, forsar inåt och trycker sig ut genom låren. Det bränner när jag kastar mig framåt och trycker mig uppför backarna och har dem i lårens baksida. De sitter i fingrarna som kramar styret, de vränger mig runt i kurvan med hunden, de mosar sig ut och sätter sig i pedalerna.

Mina utropstecken, mina röster.

Fortfarande kommer några ut genom munnen, när jag ler och skrattar åt månen. Månen är först bakom kvällningsmolnen, låter sig inte fångas på bild men sliter sig loss och flyger fritt på himlen. Vi tittar upp på månen, vi tittar ned på gruset, fram på gruset, så spanar vi upp igen och då har månen bäddat in sig i en fluffig dimma.

Sådan är månen.

Speciellt tisdagsmånen, onsdagsmånen, och mina röster har sprängt sig in bakom skulderbladen. Det sitter utropstecken i hela nacken, jag kränger och kutar med ryggen, lägger mig i bocken och stönar ut dem genom halsen. De sitter kvar, spränger och strålar, jag mekade sadel innan avfärd men måste meka mer sadel.

Hur slutar inlägget?

Jo. Vi tar vägen över Lindsäter hem. Det blir en lite annorlunda ordning på kurvtagningen idag, men min lampa har slocknat och jag följer bara.

Ut på asfalten, gruset är slut, intrycken vann över uttrycken.

Utropstecknen lägger sig ner som morsesignaler.

De sover redan.