Mitt måndagsexemplar av fredagsrallyt

Fredag och gryning!

Det var tanken när jag drog ihop gänget till ett fredagsrally. Soluppgången beräknades till 05:20, dvs lagom till när vi passerat Överjärva gård och skulle susa nedför krönet för att sedan wow-cykla längs fältet i skogsbrynet.

Sedan skulle vi plöja de gräs- och grussegment som ledde runt pp Järvafältet och sakta känna solens värme. Vi skulle väcka de motvillig gryningsbenen med 4-5 grusryck och jaga den som skulle jagas, och väja lagom i leran för att undvika praktvurpor.

Vi skulle pusta vid de olika krönen, bommarna och korsningarna som utgjorde slutet på segmenten. Kortvuxna skulle kanske försvinna sådär charmigt i det höga gräset vid stallet och så skulle vi stanna för ett foto vid det vanliga fotostället.

Mest troligt skulle någon med pang i benen göra ett fotoryck och gömma sig i ett buskage för att, till allas förtjusning, få en bra vinkel på korten.

Vi skulle ta av oss armvärmarna i morgonsolen och knattra in på kaféet höga på grusglädje.

Typ så.

Men denna soldränkta gryningsvision gäckade oss.

Jag försov mig en timme och köttade iväg vid 05:55 för att möta upp på gruset vid skogsbrynet. Marre vände efter ett mekaniskt haveri redan i Haga.

Och inte nog med detta kvinnfall. Ann-Sofie och Amira, som körde hela rundan, fick ett plåster efter sig. Plåstret sa inte hej, det lade sig bakom och lät sig varken hängas av eller tråkas ut. Den rimliga slutsatsen att plåstret inte talade svenska kom på skam i slutet, då våra två hjältinnor gjorde en sista avskakningsattack. Vid stoppet frågade plåstret:

”Kommer man in till stan den här vägen?”

Vårt radarpar blev så paffa av den plötsliga ordväxlingen att de glömde vara oartiga tillbaka mot detta ärkegubbe till plåster.

En närmare analys visade att detta plåster blivit avhängt ett gäng som kallar sig Early Bird Gravel och startar lite senare än oss.

Detta var måndagsexemplaret av denna fredags gryningsrally.

Och det blev ju kul ändå, konstaterade vi samfällt, vid ett av våra stammisfrukostbord i Norrtull.

Foton jag, Marre och Amira

Om ost!!

Yo!

Ost-tema på bloggen idag.

Ost är något jag har väldigt dubbla känslor för. I lördags vid min och Paul’s supersofta runda över Sigtuna sattes dessa känslor på prov.

Ost gjort på komjölk är något de allra flesta icke veganer har svårast att vara utan, när diskussionen kommer upp, enligt mina erfarenheter. Detta är inte så konstigt eftersom ost framstår som extremt gott, då det innehåller ämnet kasein som verkar beroendeframkallande. Knarkigt alltså! Dessutom sitter osten djupt rotad i den svenska och många andra folksjälar. I många fall är den dessutom ett hantverk.

Och så den (över)romantiserade bilden av att kors bidrag till den biologiska mångfalden trumfar alla onyttor de för med sig.

Hur som. Jag skulle aldrig bjuda en icke vegan på vegansk ost. Jag köper väldigt sällan hem den heller, bara när jag ska göra varma mackor eller grekisk sallad. Eller risotto! Feta och parmesan är två sorter som man faktiskt lyckats med. Och färskost, en bas i morotskakans ovärderliga kristyr. Resten av ostarna har en utvecklingsväg att vandra.

Och då lagar jag hellre mat utan ost eller med b-jäst. B-jäst är sin egen smak och försöker inte vara något den inte är.

I Sigtuna efter 57 km grusväg cykelbana skulle vi iallafall käka pizza. Det var en pizzeria med stolta traditioner. Och vegansk ost, visade det sig när jag frågade.

Pizzan kom in och jag trodde först det var majs på den. Så såg osten ut! Den hade inte smält i takt med sin förföriskt gräddade botten och gudomligt smakrika välkokta tomatsås.

Vi åt upp. Det var gott! Jag är alltid tacksam för vegansk ost, och alltid förvånad när den inte står på menyn.

Medan Paul väntade utanför, tiggde jag till mig en pratstund med kocken om varför de gräddat osten otillräckligt. Den hade ju inte smält.

Jag fick mig en förklaring, kryddad med frustration. Och förnärmad, nästan lite sårad, stolthet. Det veganska osten var inte gjord för napolitansk pizza. Temperaturen i ugnen och den korta tiden i vedugnen (1 min 30 s) matchade inte med vegansk ost.

Men tusen andra pizzerior lyckas uppenbarligen?

Ja, men de var nog inte napolitanska. Om jag förstod vad han menade?

Ja. Jag fattade. En klassisk krock mellan yrkesstolthet och vilja till utveckling. De hade, ska det sägas, testat massor av ostar, fast inte fetan för den är ju grekisk hallå, och olika tekniker och landat i detta.

Jag förstår att det är jobbigt. De hade säkert helst sluppit kunder som efterfrågar sådant de inte kan leverera och ifrågasätter sådant de själva tar för givet. Gammalt hantverk möter ny kemisk ”så kallad ost”, som de säkert tänker.

Jag är kluven. Förmodligen kommer jag fortsätta fråga efter vegansk ost, och göra massor av goda grekiska sallader med den här krämiga, syrliga, kick ass-fetan och njuta av den här parmesanen. Och morotskakans frosting i olika former.

Och tänka att, ibland får man tänka extra mycket på sin övertygelse och på korna och kalvarna ❤️ och att napolitanska pizzerior var ett sådant tillfälle.

🌟🌟🌟

Sammanfattning

Vegansk ost finns, enligt mig, god i tre kategorier. Feta, parmesan och färskost.

En vegansk ost-lista från tidningen Vego kommer här

Och den som undrar varför det är synd om kalvarna i komjölkproduktion, kan läsa mer här

Och glöm inte oliverna på pizzan!!

Klimatet, #noflyride och GBDURO

Klimatet readers!

Ni som upplevt brand, översvämning eller extremhetta denna sommar, har säkert också snappat upp att IPCC släppt en ny rapport (alltså FN:s klimatpanel som bedömer läget och allvarligheten och vad som bör göras politiskt).

Ni som sluppit uppleva detta har säkert också snappat upp rapporteringen.

IPCC slår fast att människan påverkar klimatet och ligger bakom de extremväder i alla former som syns runtom i världen, Europa och även i Sverige. Jag har personligen cyklat Sverigetempot i värmerekord men under mina två road trips inte befunnit mig i områden drabbade av översvämningar eller brand.

Det är ju egentligen inget jättenytt, att människan påverkar klimatet eller att det orsakar stora skador och mänskliga tragedier.

Men nu finns det inga dimridåer, och det kan ju kännas lite befriande.

Som cyklist och cykelbloggare tänker jag direkt på en enda sak:

resorna.

Hur f-n blir det med dem?

Alla drömcykelresor vars baksida är flyget, fossilbilen eller fossilhelikoptern, eller you name it. Jag har i ärlighetens namn svårt att imponeras av prestationer som baseras på att man måste flyga. Om det inte finns något större klimatsyfte eller insparad utsläppskvot, om ens då. Visst skulle vi alla vilja göra som stencoola, urstarka Lael Wilcox och köra Tour Divide genom Klippiga Bergen men wtf? Jag skulle inte med den kunskap jag har, kunna rättfärdiga att flyga för att få cykla.

Inte över Atlanten, för att det är för långt. Och inte inom Europa, för att det går tåg.

Därmed inte sagt att prestationen i sig inte kan vara inspirerande. Men då vill jag hitta samma prestation utan utsläppen från flyget.

Den positiva delen av klimatlarmet är naturligtvis att det nu står bortom alla tvivel att människan är boven i dramat. Vilket betyder att vi alla kan göra något, vi är inte maktlösa.

Vi kan välja lopp dit det går tåg, vi kan hyra elbil om vi inte har en egen eller låna en väns, vi kan samåka, vi kan välja närliggande backar istället för långväga.

Vi kan delvis konsumera oss till fossilfrihet och biloberoende: genom att köpa en cykelväska som gör oss oberoende av olika tågbolags nyckfullhet att tillåta cyklar på tåg. Vi kan få med oss cyklarna på elbil utan dragkrok genom att skaffa eller hyra sådant som monteras direkt på bakluckan.

Som arrangörer kan vi underlätta genom att förlägga start och mål tågvänligt. Sverigetempot startade invid tågstationen i Katterjåkk. Hade det startat i Kiruna, hade säkert fler tagit flyget eftersom det finns en flygplats där. Nu låg det ju i loppets natur att starta vid riksgränsen, men ni fattar.

Som arrangör kan man använda eldrivna kvastbilar, fotografbilar, ställa krav på sponsorer etc.

Allt detta vet ni ju.

Vad ni kanske inte tänker på eller vet, är att det finns arrangörer som går längre.


GBDURO i Storbritannien förbjuder deltagarna att flyga till starten. De är ett #noflyride. Jepp, detta episka lopp som går från Land’s End i söder till John O’Groats i norr ställer från och med 2020, krav på deltagarna: man får inte ta sig till starten med flyg. Av klimatskäl. De vill något och gör vad de kan för att bidra. Det loppet står såklart på min lista, tack Paul för tipset!, såsom hela den delen av världen gjort sedan jag fick span på Yttre Hebriderna.

Av fler och fler skäl, har det visat sig. Och inte bara för att ultracyklisten och världsrekordhållaren Jenny Graham huserar i trakterna.

Vad blir konsekvensen? Stängs folk ute? Ja, delvis. Och sätter press på deltagarba att ta ansvar. Men det uppmanar ju också till att upptäcka närområdet, och i närområdet hittar man ofta mer äventyr än vad man trodde var möjligt. Testa köra din hemmarunda på natten, till exempel, eller i spöregn. Gå loss på Komoot eller Ride with GPS för att hitta nya varianter av områden du trodde var utforskade. Ta tåget någonstans och cykla hem i med/motvind. Ni fattar.

Jag har numera valt bort Mallis sedan jag upptäckte Alperna för att man kan ta tåget dit. Jag kommer att fortsätta välja Norge om tågresan känns för lång eller bökig. Jag får tänka bort Panamerican Highway i Sydamerika, The Great Trail i Kanada och Tour Divide i Nordamerika tills jag hittar en båt som kan segla mig över Atlanten. Eller ett fraktfartyg. Men en seglar- och cykelkombo vore ju den ultimata drömmen.

Fram till dess väljer jag annat.

Vi är inte maktlösa.

Varken som arrangörer eller deltagare.

Så det så!

Om cykelföda i skräpmatens förlovade långdistansland

(Har ju spenderat de senaste två helgerna med att utforska loopen runt Uppsala så kan ju inte med att inte recensera den först.

Den går alltså mellan Upplands Väsby station till Uppsala via slingrande avvägar och gudsförgätna hyggesområden. Sedan smiter den runt på Uppsalaslätten och överraskar med en oas i Sunnersta innan den plöjer längs Fyrisån. Vid Uppsala Station viker den västerut och tuggar längs förtrollande haglandskap och dammiga grusvägar för att möta pendeltåget i Bålsta. Här viker den av och håller sig längs strandlinjen och ger belöningar på gång- och cykelbron i Ekolssund, där man plötsligt befinner sig mellan tågbron och bilbron! Vilken tur att man hittade rätt väg genom den lilla grinden, och att hettan var så intensiv att bibsen torkar fort efter doppet.

Har man ”tur” är det ingen aktivitet på skjutfältet man passerar på den västra rundan. Då kan man köra över skjutfältet och träna pannben i det lösa fina gruset. Det är ett sådant grus som hästar gillar, lös och sugande. Lite som när frosten precis släpper.

Rutt här, tack till ruttmakarna är ni bäst eller??)

Nu till insikterna om ätande.

Äta måste man. Oavsett om det är varmt, kallt, tidigt eller sent. On och off bike. De senaste helgernas långdistanser har gett mig följande insikter:

Äta liten frukost och fylla på under dagen. Inget helvete är som betongmage till följd av för fyllig hotellfrukost. Istället overnight oats och en kopp nattsvart tidigt, och så mackorna i ryggfickan.

Mentos, lakritspengar och gelébjörnar. Detta med godis är nytt för mig, men ett måste på långdistans. Både för distraktion vid trötthet men också för socker och fräschör – här fyller den tuggiga minten och salta lakritsen ett tomrum. Och vanliga gummibjörnar eller Gott & blandat.

Inte choklad. Choklad smälter. Punkt.

Chips ftw. Chips har alltid varit legio efter långpasset men under? Jag vet nu att svaret på den frågan är ett klart ja. Efter många timmar i värmen med torra söta flapjacks som enda alternativ, är chipsen välkomna. Blanda salt och sött!

Gel. Gentlemän och andra smarta medcyklister vet att gel är bästa vapnet mot gnäll. Så ja, en gel per dag ska med till tempot.

Oliver. Oliver!! Efter förra helgens dubbelgrus i trettio graders värme runt Uppsala loopen var jag bara sugen på oliver efteråt.

Och så det jag vet sedan tidigare – pommes, vegokorv med bröd, wraps och glass.

Allt detta finns sällan på gulliga små kaféer, hur rustika och puttinuttiga de än ser ut. Nixom, här vädrar snarare mackarna morgonluft. Dessutom är de oftast så icke bildskönt placerade att stoppen inte blir onödigt långa.

Jag älskar såklart gulliga kaféer, tro inget annat!

Godis, glass, chips, korv med bröd och oliver alltså. Det låter väl härligt. Ja, jag tycker faktiskt det. Heja mackarna!!

Over and out.

Och såna här små oaser som bara uppenbarar sig, här sitter vi och får oss en öl och nachotallrik med grillad majs nån mil söder om Uppsala, Sunnersta för att vara exakt, och tack Ann-Sofie för fotot från super-pittoreska gårdsbutik och kafé Landberga gård på loopens västra del

Hur var maskrosdäcken?

Sliriga! De funkar finfint i Hellas och på Järvafältet. Här får man sig diskreta små sladd, som en extra krydda. Ger man sig ut på lerfest blir denna krydda lite väl magstark. I urban miljö framstår man som medveten.

Snabba. Släta, grunda mönster om några alls, ger dessa 35mm breda däck extra rullfart. Tugga kvickare uppför grusbackar, kasta dig nedför spännande branter, kötta längs en raksträcka i skogen. Smäckra grusvägsspjut.

Statushöjare. Får man slut på samtalsämnen under rundan kan man garanterat riva upp ett och annat ”wow”. Jag menar, däck av maskrosor?? Skryt- och hipsterfaktorn är hög.

Mejlbombningen till Continental fortsätter fram tills att jag får reda på exakt hur mycket maskrosor som finns i mina däck. Och hur mycket syntet- och gummi från gummiträdet som de ersätter.

Men let’s face it. Jag är djupt partisk. Jag älskar dessa däck.

Jag kommer att försvara dem mot alla dåliga recensioner med mitt liv.

❤️

Marre plåtade mitt gryningsnylle efter ett rally på Järva, Mattias tog bilden på mig och Anne under ett i Hellas, och så en lerbränna från Lidingö för likesdär maskrosdäcken helt ärligt har satt sin sista potatis

Wow-dag.

Nu händer det.

Det var känslan igår när jag trampade hem från Bagarmossen över Skanstullsbron. Jag hade gjort en avstickare till min fina vän Anna, som sagt sig vara skyldig mig en middag med bubbel av särskilda skäl. Innan dess, hade jag cyklat en lite längre runda med delar ur grusgänget.

En sån där wow-runda, där vi alla knappt kunde säga något vettigt förutom just wow. Åt vitsipporna, de spirande löven sådär spirande ljusgröna, det glittrande vattnet och de förföriskt flowiga stigarna.

Man ville fånga ögonblicket på bild och cykla det samtidigt, men det gick ju inte.

Rutten gick förbi Söderbysjön på slutet. Slutet kom alltför fort, solen var ju ljuvlig och vår lilla trio trampade på så fint, men var det slut så var det. Jag vinkade hej då och lade mig raklång på en bänk. Podd i öronen och sträckte ut hela kroppen och lät ryggen kröka sig bakåt. Efter en halvtimme var det dags att bege sig till Bagarmossen.

Det var skyltat, och när jag tog den lilla uppförsbacken som ledde in i bostadsområdena så befann jag mig i det där spännande gränslandet. Dels mellan tunnelbanekartan och cykelns framkomlighet. Men dels också mellan cykelrundan och min kommande middag.

För mig, präglad av tunnelbaneberoende, är det alltid hisnande varje ny gång jag tar mig till en tunnelbanestation med cykel.

Anyhoot. Jag kom fram till Bagis och fick mig min dusch, lånades en klänning av min vän och blev bjuden på middag. Att sitta i en väns kökssoffa i lånad klänning med cykling i benen, och sedan veta att man har cykling kvar, den sista lilla snutten hem, är bara för mysigt.

Och somrigt.

Vilket jag slogs av när jag vevade över Skanstullsbron och sedan plöjde Götgatans folkvimmel mot Kungsholmen.

Tiden är äntligen här, då man cyklar en ljuvlig runda, får en dusch och en lånad klänning några timmar, och sedan cyklar hem i ljummen försommarkväll.

Tack Ann-Sofie och Martin för superfint sällskap

Hej 👋

Härmed har min cykelglädje officiellt återvänt.

Den kom idag på grusrallyt när jag hamnade på fel sida en sten i en nedförsbacke och parerade för att få fortsätta kasta mig utför med crossen.

Den kom i lördags på Färingsö när vi cruisade runt två dagar i rad och fikade knäckig hallonvegantårta med kokostäcke på Juntras Grönt. Ja, även dag två, teslaburna, fikade vi hallontårta. Samma.

Och i fredags när Anne helt spontant hörde av sig och vi tog oss en flowing aw i kvällssolen på Järva.

Den kom förra helgen när jag och Robert gick upp tidigt (!) för att trycka Ösmo-rundan i motvind. Vid åtta stod jag utanför hans port på söder. Ja jamen. Sen drog vi. Lite kallt i motvinden var det. Vi trampade på och rev av snack och prepp inför det väntande tempot. Finfin medvind kom efter tio mil, och vi kunde bocka av ett helt ok distanspass.

För så ska det blir nu fram till Sverigetempot. Ett långt ett minst per helg, och sen öka på. Varvat med allt annat som har med tempot att göra såsom sömn-strategier. Jag som inte tyckte jag hade något att bli stark för, har plötsligt fattat att det har jag visst, något riktigt långt.

Därmed vädrar cykelglädjen även morgonluft i helgen. Då vankas två dagars långdistans med bästa Anne. Roslagen, racer, ljumma vindar och 2*200k.

Vinkar hej till lusten att ta mig an denna säsong, utan den vinterträning jag borde gjort men med en massa annat viktigt i bagaget.

Slut på inlägget.

🌞🌞🌞

en bra vecka för crossen.

Som ett underbart litet vårtecken har crossen fått en rejäl ansiktslyftning. Hjul, drivpaket, sadel, styrlinda, allt är utbytt, säg något som finns KVAR av originalcykeln förutom den mystiska lilla skråman på överröret? Efter ett par hårda år som både stadscross, tävlingsmaskin och grusraket var den värd det.

Ekersången är ljuvlig att lyssna på. Jag kramar en ny styrlinda, bromsarna nyper perfekt och Hunt-hjulen ger mig redan gåshud.

Därmed var det också dags att komma ut och snurra på hem-stigarna i Nackareservatet och bryta ny mark i solnedgången runt Järfälla/Hässelby. Dessutom hann den grönaste blogg-sponsen EVER dimpa ner i brevlådan lagom till helgen. Hur ljuvligt!

Låt oss börja med att konstatera att grusrallyt i Hellas var mer än välbehövligt. Av flera skäl. Mitt nyväckta lilla cykelhjärta fick pumpa blod som besatt för att hänga med när brudarna sprätte iväg på gruset. Ändå lät jag dem löpa ibland för att hinna hämta andan. Men rutten hade hunnit sätta sig i ryggmärgen och sådant gillar jag – kan man rutten känner man sig hemma.

Att få återse alla nyllen (som inte får plats på bild ety lagringsutrymme morr) efter min lilla tremånadersutflykt till landet* var såklart extra välkommet. Nog för att vi cyklister brukar ses mer sällan på vintern, men för mig som boende 25 km söderut var det plötsligt extra tydligt.

Till mitt naggande lilla bloggspons. OMG jag kan bara inte hålla mig. Genom mitt samarbete med Tooorch har jag fått hem ett par däck tillverkade av maskrosor. MASKROSOR NI LÄSTE RÄTT. Jag darrar av hur coolt detta är. Varför? För att denna lilla superöverlevare till blomma kan användas inte bara till att gnugga gult i nyllet på kompisen, och göras marmelad och vin av, den kan även användas som råvara i DÄCK!

Varför ska man göra det? Continental, som har däcken, gör det för att minska beroendet av gummiträd. Dessa växer vid ekvatorn och eftersom produktionen sker i Tyskland, blir det stora utsläpp från transporter. Dessutom kan konkurrensen om råvaran öka, och då blir det smart affärsutveckling att använda nya, mer närproducerade råvaror. Det borde också betyda att den fossila andelen i gummiblandningen kan minska. Därför har Continental alltså utvecklat maskrosdäck, som produceras av reko ryska maskrosor, odlade i Tyskland.

Det blir inte punkigare.

Hur rullar de då?

Ja, dessa däck är gjorda för urban körning och ska passa standardcyklisten. 35 mm-bredden med dess diskreta mönster (av maskros såklart) passar crossens urbana look perfekt (å andra sidan kan det hända att de hamnar på en stadscykel. Jag har ju faktiskt fortfarande inte spenderat hela min löneförhöjning).

Hur de rullade? Vet inte! Eftersom de var så förbannat slitstarkt hårda att få på, gick jag bet och testar rullet en annan dag.

Fram tills dess är jag sjukt nöjd med att få gotta mig i detta lite grönare däckval.

Framtiden, mina vänner, är gul.

*Tullinge

Fotokudos till Marre, Mattias och mig själv

Söndag 28 mars.

Undrar ni också vad jag och Robert gjorde i söndags?

Det gör iallafall jag. Kanske också Robert. Frågan var iallafall djupt närvarande när vi tråcklat oss ut till Täby centrum, efter att ha köttat omkring i Stocksund i jakt på rondellen mot Djursholm – i vår strävan att följa en ocyklad runda.

Rundan såg så fin ut på nätet. Och bar så magiskt klingande namn. Skålhamra-Kårsta-Markim, 105 km Roslagen ftw!!

Det kunde inte bli fel.

🐥

Vi tog höger i rondellen mot Djursholm. Jag vinkade till kurvan där jag förnedrat mig på ett slotts-GP 2019. Robert studerade den. Sedan kom vi in i centrum, stadsjeeparnas epicentrum, SUV-slummen. Som förvuxna jättebäbisar smög de runt, utsläppsmonstren som utgör en allt större del av nybilsförsäljningen.

Så stort var centrum inte ändå. Vi var snart ute.

Men så snart vi skakat av oss slummen, kom vi till en ny. Täby centrum tog emot med betong, parkeringshus och byggarbetsplatser. På höger sida vid galoppfältet syntes tursamt nog Täby parks cx-bana.

Vi tog sedan fel cykelbana när Garmin visade höger. Robert plöjde föredömligt genom fjolårsgräs in i en ny rondell. Vi klickade ur och väntade tålmodigt på hur SUV efter SUV brummade söderut i rondellen.

Äntligen. Nu skulle väl rutten äntligen ge oss lite flowig förortsväg, tänkte jag.

Inte då. Rutten ledde oss upp på en bullrig nybyggd väg och sedan in på en mindre, men väl där, pekade den rakt över ett staket! Och på andra sidan, flowig cx-stig!

Vad i hela h-ete..?

Men jag kände faktiskt igen stället. Nån godsherre i norrort som försökt skärma av vägen för cyklister. Vi bar över cyklarna och knixade oss igenom, förbi privata tennisbanor och publika tennishallar.

Nu var det väl ändå dags för lite rull.

Och det var det. För nu öppnade sig norrort. Smala landsvägar smekte våra hjul och vårvinden rufsade i pannfjunet. Jag kramade styrlindan i bocken och Robert lyckades spela in en liten filmsnutt där jag såg snabb ut. Nu var det ljuvligt!

Men snart svängde rutten in på en grusväg. Robert tog täten, han körde ändå cross, och jag rullade försiktigt efter honom på det allt grövre rullgruset. Lera var snart ett faktum och jag tog en meter i taget.

Hade ruttmakaren varit packad när hon drog rutten?

Den och många andra frågetecken rätades aldrig ur.

Vi fick oss stundom lite asfalt innan våra näsor fick vittring. En mysig ute-bar! Jag drack en orimligt dyr men ljuvlig äppeljuice. När vi började huttra drog vi hemåt. Vi nådde Danderyd via cykelbanor och var klara för dagen när jag vinkade av Robert nånstans före Odenplan.

Sedan tog vi varsitt bad på varsitt håll i våra respektive badkar.

Och så var dagen i norrort till ända.

Dagens hafsbad, completed.

2021 fortlöper med fortsatt glädje åt kallbad.

Jag kan inte få nog av glada nyllen vars kroppar nyss har badat kallt. Just nu fyller de mitt chattflöde med den där rena glädjen som uppnås när något så enkelt och så svårt uppnås samtidigt:

Det att stå vid ett vatten och veta exakt hur kallt det är, för att sedan, plagg för plagg, kliva ur sin varma bekvämlighetszon och hänge sig åt kylan.

Det glada nyllet kommer som ett brev på posten.

Vissa gör det tjusigt med mössa och vantar i en uppskuren vak med stege. Denna fulländning av stilistiska moment får jag sällan ihop, delvis för att jag oftast doppar huvudet. Men de som badar med både mössa och vantar verkar gilla det. Jag tror att det de gillar är just kontrasten till hur de vanligtvis badar på sommaren. Och kontrasten till hur de vanligtvis klär sig på vintern. Kontrasterna och den konstnärliga friheten är kallbadarens självklara uttryck: att toppa den bara huden med utvalda plagg som i normala fall bärs med varma kläder.

Andra kutar i från en sandstrand, iförda oklara mängder kläder, ihop med någon.

Jag älskar varje nybadat nylle.

Ett tredje nylle, jag själv, genomför idag nån sorts blandning av de två, ute vid Gålö havsbad. Mössa ty vill vara fin, vantar ty vill undvika frysa, sandstrand ty mer praktiskt än klippor, inget sällskap ty vännen vrickat fossingen.

Ovanan att bada med vantar tar fokus från den viktiga förberedelsen att ha ett smart ställe att stå på efter doppet. Efter att jag vandrat ut i sanden till ungefär knäna, och lagt mig ner med vantarna i vädret (varför? Jag har ju extra med mig just för att kunna simma med dem?) doppar jag nyllet (varför inte bara slänga av mössan och doppa hela huvudet som jag brukar?) går jag upp på stranden. Jag ställer mig på min jacka medan vattnet droppar in i jackan och handduken ligger i sanden och väntar på ja, vad?

Jag tar av mig vantarna och börjar frysa nåt så in i helvete om händer och fötter medan jag klär på mig underkläder och jeans. Till slut är alla kläder på men allt fokus ligger på mina händer och något rus känner jag alls inte.

Allt fokus som kroppen hade kunnat lägga på att känna blodet rusa, har nu istället gått till koncentrationen på att hantera mössa och vantar. Vinsten av att bära mössa har inte vägt upp avsaknaden av hur innerligt det alltid känns att ha doppat hela huvudet i det kalla. Fingrarna som inte ens fick bada för att de var i ett par vantar, fryser mer än lovligt.

Ett lite felriktat kallbad helt enkelt, som följaktligen sköljdes ner med stärkande rusdryck och som ju självklart ändå såg bra ut på bild.

20210117_1539136591577092151249661.jpg20210117_2055562569871102180392310.jpg20210117_2056534074389952471047138.jpg20210117_135201627777333485695299.jpg20210117_2057276765001031954289151.jpg20210117_2055253636303796956343759.jpg