Flow och stök och bröt och cross

HALLÅ VÄRLDEN!!

Skulle jag någonsin vilja gifta mig med mig själv och min cross så är det idag. Ringen på framgaffeln har suttit där länge nog nu. Jag skulle ställa mig på Fristadstorget, ha alla cykelvänner och -ovänner och alla andra som vittnen och ba

HEJ CYKLINGEN JAG ÄLSKAR DIG OCH VILL LEVA RESTEN AV MITT LIV MED DIG

Sedan skulle jag och alla som ville köra banvallen upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp –

Vi skulle ju sluta med upp, såklart, eftersom det alltid känns bäst att sluta på toppen av något man klarar av.

HERREGUD JÄVLAR VAD JAG ÄLSKAR ATT CYKLA IDAG.

Skulle jag säga.

ok ok ok. Upprinnelsen till det här höga tillståndet var att jag idag tränade lite olika moment på crossen. Och på golvet. Gymgolvet. Jag drog iväg efter födelsedagsbrunchen för Karins tonåring, lite lagom mätt. Med bananpannkakorna från himmelriket och en kopp kaffe för mycket i magen cyklade jag mot grässegmentet vid golfklubben. Jag mosade så pannkakorna stod mig upp i halsen och var tvungen att avsluta passet för att se om jag hade slagit mitt QOM. Det hade jag. Pusta, och sedan känna efter lite.

Gym!

Jag var sugen på gym. Solen sken som en galning, då gäller det att stå emot och ha sin egen vilja. Jag trampade tillbaka in till stan, blev insläppt på rätt gym av min vän Dörröppnaren, och bytte om till gym-kittet. Dörröppnaren gled runt i lokalen och gymmade vant medan jag funderade på vad för förnedningar jag var sugen på. Körde lite rodd, gav upp och började även jag gå runt i lokalen. Utan att se van ut, vilket jag ansåg hedrade mig.

Då hände det. Suget kom. Jag visste. Jag visste DET.

Jag skulle flowa.

Flow är som en snabb form av yoga fast man rör sig över golvet. Jag ställde mig på alla fyra, satte händerna framför varandra utsträckta, och fötterna bakom händerna. Så började jag gå med fötter och händer på en rak linje. Man tränar balans, varje liten muskel i fötter och ben och armar och händer får jobba. Flow i allmänhet kan se ut så här om man kan något, t ex är en instruktör som heter Venus som i detta klipp. Jag gick fram och tillbaka på golvet, övade min balans, och så kom jag till en vägg. Där gjorde jag ett sjuhelvetes tjusigt jäkla handstående. Bara gick upp mot väggen. Benen sakta nedåt, så jag nästan stod själv utan vägg.

Sedan ställde jag mig i brygga.

Efter det flowade jag till andra sidan rummet på koncentrerade händer och ben, gjorde ett till handstående och fortsatte så ett par vändor. Dörröppnaren gick väl runt och körde sitt, antar jag.

När flowet var klart drog jag iväg på crossen. Hej då dörröppnaren, hej då gymflow, hej solen. Ut ut. Det var eftermiddagssol, jag tog segmentet igen och så Hugelsta. Trummade på över stora och små stenar tills jag kom på exakt vad jag övade på:

på det jag älskar mest med cross: att ta sig fram och att inte frukta något underlag. Så jag tränade på att hela tiden trampa, och hålla hårt i styret. På så vis blev jag modig. Jag tog mig fram, trots studs och trams så var jag säker på andra sidan.

Grus födde mera grus, jag kom till banvallen, kände backspöket på axeln, blåste bort det, och vevade uppför banvallsbacken med lätta ben. Snart kommer jag knappt behöva skriva att jag ens kom upp. Det är en del av turen bara!

Mera grusväg, och så var jag framme vid den finfinfina motorcrossbanan. Jahaja. Här skulle crossas, igen. Och nu kom jag längre, och längre och längre än förra gången. Breda sandstigar avlöste varandra, jag häll styret hårt och blicken fram, här kom jag och jag skulle hålla mig på benen. Hej då alla sandspöken, sanden är en del av rundan lika naturlig som macka med jordnötssmör. Lära sig hur bakhjulet ska sluta spinna, lära sig hur framhjulet ska hålla oss upprätta i brötsanden –

ja!

Allt det där övade jag. För att det skulle sitta. Som en del i crossens ryggrad. Och när jag efter lite spikrak cykelväg snirklade mig in i en sista stigsnutt innan stora vägen, ja då kom jag ner i ett dike som var så brant att jag aldrig hade klarat köra genom det ståendes om det inte hade varit för allt flow och komma fram-feeling.

Jag kom fram överallt. Jag studsade och flög, jag trampade och tryckte och var ett med allt och crossens syfte var så tydligt att det knappt behövde uttryckas i ord. På brötiga ställen for jag vigt mellan stenar och rötter, jag lade vikten rätt i sandens kurvor och jag tryckte fram hjulen över de riktigt stora stenkompisarna.

Jag kom fram. Överallt.

Och nu måste det här inlägget sluta.

Bilder yo:

Annonser

D-day.

Igår cyklade jag uppför backen på banvallen. Den med de stora stenkompisarna, som jag fruktat och skrivit om på bloggen flera gånger. Där tramporna riskerar att fastna mellan de där två stenarna som ligger och väntar på att få nypa till och se mig falla.

Jag kom farandes på lätta ben. Lätta händer på styret. Allt på min kropp var lätt. Allt på min kropp var en förlängning av crossen och crossen en förlängning av mig. När jag svängde av och tog det sista motlutet på vägen som ledde till banvallen, fortsatte jag bara att trampa på. Jag visste var jag skulle styra, hur jag skulle trampa och att jag bara måste upp. Inget annat fanns. Jag skulle upp, framhjulet skulle smidigt lura med sig bakhjulet och vi skulle studsa förbi alla vassa stenar, dödsföraktande.

Nonchalant, bara sådär

Jag tog lite extra fart för att komma över stenkompisarna. Ville hålla mig rullande, inte vilset kravla mitt i bland dem. Körde över det bevuxna partiet, tryckte mig uppför mot stenklykan – och var uppe.

Det var ingen stor grej, samtidigt som det var just det. Jag log väl inombords, men från den dagen skulle jag alltid komma upp. Det skulle vara en del av vägen. Sten- och backspöket var borta.

Iallafall just där, just då, och just idag

Jag hade haft en bra förmiddag. Varm höstsol hade smekt min kind där jag suttit på trappen, långfrukost och kaffekopp, hjärnan var arbetsvillig så jag fick jobbgrejer gjort, och när eftermiddagen kom var det dags att börja tänka cross.

Vid halv fem drog jag ut, ville ha solen men även dess solnedgång, och även dess fuktiga mörkersida.

Sol ja, men också moln.

Efter sjukhuset svängde jag av asfalten in till grässegmentet i skogskanten. Det är osynligt för alla som inte känner till att det finns. Forsa fram över grus och lera i trånga uppkörda spår, svettas och pusta. Vända mot vägen igen, mot Hugelsta.

I Hugelsta hade jag ett ärende. Ärendet trampade bredvid mig i solen och pratade om viktiga och oviktiga saker. Vad det sa spelade inte så stor roll. Att det trampade bredvid mig var desto viktigare. När vi nådde skogen uppe i backen ställde det sig på en sten och skickade ett sms medan jag väntade. Jag hade ställt mig mitt emot för att studera ett konstverk av höstlöv i formationer. Ärendet stod i vägen, eller kanske i blickfånget, eller kanske i centrum, och var vackrare än alla konstverk i alla skogar vid alla årstider som jag någonsin skulle få uppleva. Eller lika vackert, på ett kompletterande sätt. Bägge hade sina årsringar, sitt lockande, mystiska inre och sitt sträva, skrovliga, mjuka, varma, fladdrande, prasslande, triggande yttre. Och bägge hade mig, en simpel trädkramare.

Det hade plötsligt blivit dags att gå. Att dra. Mjuka händer viskade hej då. Molnen, gruset, mörkret. Allt väntade på mig. Ärendet drog åt sitt håll, jag åt mitt. På med grus-face, gps, flyga över gruset mot skjutbanan mot banvallen, upp upp upp, vidare mot gruset längre in i skogen.

Där kom jag till en motorcrossbana. Så lämpligt. Jag svängde av och brötade mig igenom några riktigt lösa sand- och jordpartier som breda däck och motorbuller hade skapat. Ut på andra sidan, öva lite påhopp och springa över nedfallna träd.

Inne vid Barva-sidan, Prostökna, hagarna, ängarna. De skällande hundarna och rådjuren som springer över vägen.

Så viga

Mörkret kom, lampa på, dricka vatten och hålla sig rullande. Det var ett mjukt mörker; kurvorna var intagande, motluten triggande, nedförslöpornas dödsföraktande rullgrus ropade KOM och det gjorde jag. Crossdäck mot grus blev crossdäck mot asfalt som musik och bomull när vi rullade målmedvetet på den spikraka banvallen från Ärla.

Jag har alltid tilltalats av dess milstolpar. Mörkret stannar tiden, och när skyltarna med reflexer dyker upp i blickfånget förstår man att mitt i tiden finns de, milstolparna. Reflexer med skyltar som markerar korsningarna. Där ingen någonsin går. Vid varje sådan spurtade jag, så smet jag sedan bredvid i gruset.

Jag har också alltid ogillat skyltarna med reflex av detta skäl, som irriterande farthinder. Men ikväll var de milstolpar, spurtstolpar.

Så fortsatte det.

Och så slutade det. Ut från skogen, ut på stora vägen, sista korta snutten grus till IP, ut på vägbanan igen och mosa på till rondellen vid Coop. Svänga med flätan, trycka sista lilla motlutet, över ån, svänga vänster, sedan –

hemma. På själva dagen D, då jag trampat mig uppför backen vid banvallen.

D-day, en dag som alla andra.

Sorry pretto-stämning, avslutar med lite höstljusfrossa

Namnlöst om gårdagens glädjelösa mörkerkörning

Yo.

Just missat tåget och även ett möte som planerades om specifikt för min närvaro. En snubbe sitter och spanar på mitt morgonfejs medan jag spanar mer i mitt billiga kaffe. Hela upplägget är naturligtvis sjukt irriterande eftersom jag egentligen

1. Inte missat tåget, bara kollat fel i tabellen

2. Inte missat mötet pga det icke missade tåget utan missat det för att en annan person mejlat bekräftelsen till en annan Anna, fick jag veta när jag väl stod på stationen

3. Planerat om till sovmorgon idag pga kvällsrundan igår som knappt var värt sovmorgonen.

Den var nämligen lite för kall för mitt klädval.

Och vi vet hur kropp och psyke reagerar på kyla.

Protest.

Istället för att flowigt låta sig förlängas av pedaler och styre, drog sig kroppen inåt. Ihärdigt, trotsigt. Farten drogs ner, lungorna flåsade, jag önskade mig hemåt innan vi ens nått kurvan i Prostökna. Fingrarna och fötterna turades om att bli varma i ett skoningslöst nollsummespel. Styret vobblade och pedalkraften var minimal. Vi trampade, Alex kortade av rutten och jag hängde med huvudet.

Måste kvällen vara så vacker? Måste stjärnorna lysa så klart och dimmornas älvor dansa för oss på åkrarna när jag frös för mycket för att kunna njuta av dem?

Alex såg en grävling som jag missade för att jag höll på att skaka liv i högerfoten. Grävling! Detta satta lilla nattdjur. Denna uråldriga lilla lufsande pälsfyrkant!

Nattdjur. Jag ville också vara nattdjur. Randig pälskub. Ville vilja älska natten och mörkret och himlen och dimman och det meditativa svirrandet från crossdäck mot asfalt. Ville älska farten i en kurva som tas snävt på det sätt där mörkrets ovisshet blandas med igenkänningens trygghet.

Det kan vara fritt i kurvan men det kan också vara ett nattdjur där som inte vill bli påkört

Men det gick inte.

Kölden hade gjort mig gnällig.

Vi kom hem 2250, med sju kilometer mindre på Garmin och 20 minuter för mycket på kontot.

Och här sitter jag nu med min missade morgon. Tröttmosig.

Ha ha!!

Jag borde vara arg på den missade tiden, det missade mötet, men det går inte. Iallafall inte så länge. Matar du irritationen, växer den.

Jag sitter här med mitt billiga kaffe och nya second hand-kjol istället. Älska svarta kjolar på jobbet. Diskret svartmönstrade, lagom kortkorta och en förlängning av mig själv.

Hur slutar inlägget?

Ah men!

Bilden på vandrarhemskatten från helgens minisemester i Trosa. Såklart! Den soliga dagern. De saltstänkta rastplatserna. Trosa. Där vinden var hanterbar och vägarna förföriskt slingrande.

Som de är, bortom kylan.

RR #19: Groopencross och CX-premiär

Men alltså!!

Vad jag älskar cross. Vad jag älskar min cross och vad jag älskar Groopencross!

Igår gjorde jag nämligen efterlängtad premiär: cx-premiär. Det var det mest krävande och kanske snyggaste och definitivt gladaste och vurptätaste jag åstadkommit på riktigt länge på cykeln. Kanske sedan jag älskade sönder min gruslängtan då jag körde banvallen med stenkompisarna för några veckor sedan.

De stora stenkompisarna.

Groopencross däremot (deltävling #2 i cx-cupen så ni har koll), hade inga stora stenkompisar. Här var det istället litet och nätt som gällde, och det i massor. Huller om buller. Vi snackar sand!!

Vilken sjusärdeles sandfest banan bjöd på! Det var först en snäll uppförslöpa, följt av farthöjande slakmota in mot skogen. På detta en spårig sandbacke som togs bäst om cykeln själv fick välja spår och slapp bromsas. Vänsterkurva på det, uppför nästa sandbacke, som blandad med något lite fastare faktiskt gick rätt bra att köra uppför. En liten stund innan toppen var det dock brukligt att gå av och skjuta cykeln. På krönet körde man som sig bör det crossiga påhoppet: de som till fullo behärskar detta hopp skuttar upp på sadeln från sidan och klickar i pedalerna direkt, och låter kraften i hoppet ge cykeln en extra skjuts. Rookien famlar lite men finner pedalerna till slut, och låtsas spara kraften tills man är på okänt ställe utom synhåll.

Man är alltid snabb och smidig efter ett sådant påhopp.

På hoppet följde en fartökning, och sedan svängde banan höger.

Man hade då kommit till Serpan Från Helvetet.

Det var en uppkörd sandsväng med mysiga små rötter, perfekt att haka fast trampan i. Sandspåren var breda och djupa och väl anpassade att OTB: a i, vilket jag lyckades med om än bara en kvarts varv. Vad fin cykeln var mot himlen! De andra gångerna lade jag mig stiligt ner på sidan. Sedan tog jag sikte på nedförslöpan, och här var det bara att köra för kung och fosterland så fort tygen höll: bromsar du eller tänker på kompisens kärleksproblem är du död. Då ligger du och sprattlar. Här gäller att hålla balansen till varje pris och gärna tynga lite extra på bakhjulet. Bli för allt i världen inte framtung. Frihjula gärna, men börja trampa så fort du vågar. Allt för balansen, och credden.

Publiken ser dig överallt på en crossbana

Så ett fartparti. Du trampar som en furie eftersom du kan, alltid öka farten när du kan i cross!, och ta kurvorna genom att se framåt och trycka dig igenom dem med hög kadens.

Aldrig bromsa.

Så kommer en liten uppförsmota, mosa mosa mosa, du får chansen att sona dina brott i den förlåtande skogen, och

SEDAN

kommer du ner på platten igen. Kurvor! Hjulspår! Sand!

Du har kommit till något av det mest tekniskt krävande på banan, om du gillar att hålla dig på benen. Det är en sandbacke som sluttar åt det håll du inte klickar ur från, följt av ett sand-drop (sorry MTB-term), som under dagens alla crosshjul holkats ur till något som mest kan liknas vid Lejonkungens klippa. Du kan köra nedför, om du inte bromsar, och därnere finns…

…ännu mera sand!

du hoppar av och kutar med cykeln, är ju ändå en backe upp mot knotiga trädet sedan.

På krönet är det dags för påhopp igen, yes vad stark du är nu kör vi!!

Ta vänster, följ hjulspåren och se framför dig en backe som slutar i självaste groopen. Men snälla undvik vattnet, sväng höger och vurpa för guds skull inte utåt. Trampa dig vidare och upp till krönet igen, för att sedan svänga vänster och ta dig ner till det publikfriande området vid kaféet: sandstranden och kurvorna som leder till hopphindrena precis framför pantstationen.

Här sitter funkisarna på första parkett. De ser åkare som kan något och flyger över hindren, åkare som de vill något och hoppar lite skevt och de ser hipstersarna som givetvis inte ens kliver av cykeln.

Hipsters tar hindren som de skulle ta en liten rot i skogen. Lyfter framhjulet, låter det klättra sig över den 30 cm höga plankan och tar sedan vigt med sig bakhjulet utan att slå i pedalerna. Som om de inte har gjort annat, vilket de självklart har. Men de får det att se ut som att de alltid har kunnat det, vilket de alltså inte har. Och när metoden blir för vanlig bland medåkarna, ja då kommer de tillbaka och gör något annat hårresande cross-tekniskt och får det att se ut som om de inte gjort annat!

Du vill också lära dig det där

Upp i skogen en sista gång, gosa in dig i höstlöven och så sista vänsterkurvan in mot upploppet.

Här spurtar du. Alltid. Oavsett om du är med andra eller bakom eller för långt framför någon så lägg dig i bocken, dra i en lägre växel och

KÖTTA

dig in över mållinjen.

Du, publiken och alla dina fans och hatare kommer nämligen då att älska dig ännu mera.

Så kör du tre varv till, tar varje kurva lite snävare, kör utför lite mer dödsföraktande och håller dig på benen några centimeter till i sanden. Och behåller vurpfrekvensen.

Du har öst som den cross-åkare du äntligen har blivit, som du alltid har varit och aldrig kommer sluta att känna dig som.

Du har gjort cx-premiär.

Fy f-n vad du äger.

Lite snabba fakta om Groopencross hittar du här

VCK-bilder från loppet där vi tar kurvor, vurpar, hoppar över hinder och står på podiet hittar ni här

Grattis Camilla Mårdh från Tullinge som snodde förstaplatsen före mig i mastersklassen och grattis Katja som knep bronset och ser nöjd ut här ovanför och Ewa som delade ut pokalerna och gav podiekramen (foto Katja)

Tack alla fantastiska funkisar i VCK som gjorde detta lopp möjligt, ni byggde bana halva natten!!

Och tack till alla som hejade och kokade kaffe och delade ut pokaler och var speaker och kom med kramar och kom med ”bra Anna!!” och kom med sårtvätt och ni som tömde toaletterna och ni som plockade skräp och ni som flippade vegoburgare och ni som kom med allting annat man behöver och till er som tävlade.

Ni är bäst.

Septembermånen och jag

Morrn!

Jag sitter på ett vandrarhem och låter psyket tryckas över i semestermode. Det görs bäst genom kaffe som tillåts rinna ner i ymniga mängder medan man planerar dagens färdväg (småvägar till Nyköping) och kollar vindriktningen (motvind med ännu mera motvind i byarna).

Jag är på Lagnö, någon kilometer sydväst om Trosa. Det ligger vid havet, kan man säga. Syftet med att vara här är just havet. Vidder. Jag skulle egentligen till fjällen på löpning, men det hade snöat så jag ställde in. Det fick bli cykel istället!

Vägen hit gick via grus, asfalt och en herrans massa höstfeeling. Träden har gula löv nu, och röda samtidigt! Vissa är gröna också. Det är som i somras, fast rätt årstid.

Kvinnorna jag delar vandrarhemskök med har precis bjudit mig på hemmagjord müsli. Igår drack de rödvin och diskuterade just klimatfrågan medan jag låg i bastun och drack whiskey. Jag gillade att lyssna på dem när jag kom in från bastun. Där fanns både suckar över politiken, och en jädrans massa kraft. I just samtalet. Det går bra att ändra livsstil, men till slut ändrar man ihjäl sig och behöver prata. Organisera sig, gå utanför sin egen hushållsbubbla och göra något större.

Eller göra förändringen i hushållet som följd av pratet.

Prat för saker framåt. Man måste prata. Utan prat dör vi.

Jag pratade med mig själv där jag låg i bastun. Fast utan ord. Det var en vedeldad bastu som sakta blev varm. Precis som med allt annat som sker i nuet, var det svårt att ta in hur kallt det kan vara när man väl blivit varm. På samma sätt som det är svårt att föreställa sig hur det känns att vara riktigt varm när man är kall.

Men det blev sakta varmare. Tårna återfick känseln. Till slut vaknade jag av att jag var kissnödig, och att elden blivit glöd. Jag hade slumrat till där på britsen medan elden slickade i sig veden och knastrade sådär hemtrevligt. Den lilla vandrarhemskatten mötte mig utanför, sprang framför fötterna som katter gör. Varpå jag svor och sa kattskrälle, fast med värme i rösten, som man gör när katter springer framför fötterna som om de vill just trampas på.

Jag hade knytet med lycra i näven och svepte handduken tätare om mig. Såg upp mot himlen. Så många stjärnor. En gatlykta lyste upp himlen där havet måste ligga.

Månen.

Vad stor den var. Och rund. En augustimåne, i slutet av september. Gulvit. Jag tittade och tittade, katten skuttade och skuttade, jag sa skrälle och smekte katten och ville stanna tiden.

Älska måne och vandrarhemskatter och slumra i vedeldad bastu. Prat utan ord.

Jag hade följt Jonathan’s grusrutt till Laxne, varpå jag styrde mot Gnesta och rullade därifrån till Trosa via Vagnhärad. Rutten gick över grus och gräs och crossen med packväskor svarade bra på underlaget. Den var äventyrsredo!

Kan man säga.

Vad tyst det var i skogen. Eller, vad få människoljud det var i skogen. Crossen tråcklade sig tålmodigt fram, och under mina mikropauser lyssnade jag och tittade mig omkring. När vi svängde märkte jag plötsligt hur styret blev en förlängning av min arm. Och när vi trampade blev vevarmen en förlängning av min fot. Och när vi tryckte oss uppför de små backarna med rullgrus blev framhjulets fäste en del av mitt psyke.

Mitt spinnande bakhjul blev en slängkyss till världen.

Och plötsligt märkte jag hur hela crossen blev just mig. Och jag den. Allt på cykeln som gjorde att vi rörde oss, blev en förlängning av mig. Och allt vi rörde oss över, varje gruskorn och grässtrå, blev också det. Det fanns ingen gräns mellan oss och stigen. Eller oss och träden. Mossan, luften! Jag var mjuk mossa och kylig höstluft och skogsdoft.

Samtidigt.

I sjok.

Ja.

Sedan blev jag hård asfalt. Vägskyltar. Renoveringsprojekt att parera i gatan och mötande pappor med barnvagn.

Nu skiner solen. Jag ska cykla rakt mot vinden. Crossen vilar utomhus, lerig. Det är någon plusgrad så får bli dubbla lager.

Kaffet är slut. Müslin uppäten. Damerna på väg ut och havet på vänt att bli beundrat. Det går nog vågor på det. Septembervågor.

Jag ska köra längs kusten till Nyköping. Småvägar. Grus. Eller asfalt. Vi får se. I Nyköping fattar jag ett nytt beslut om färdväg.

Som man gör.

Tisdagsmörkret.

Hej.

Av olika skäl blir det inga utropstecken i det här inlägget. Vi kan säga att det beror på att inlägget ska handla om vikten av att just inte använda utropstecken. Låta bokstäverna bli mindre och mindre och låta intrycken utifrån stå för underhållningen och uttrycken inifrån förbli outtryckta.

Vi kör en kvällsrunda. Det är den vanliga tisdagsrundan, eller onsdagsrundan. Dag spelar inte så stor roll, det som spelar roll är hur mörkret stannar tiden. Vi kör långt, eller kort, jag vet aldrig, men klockan visar samma sträcka varje gång. Gruset är tvättbrädor och sprängsten och nyruggade sandgator. Gruset är småblöta gräsremsor i mittfåran och kurvor vi lärt känna genom att köra dem ofta.

Kurvan vid gården med den skällande hunden. Kurvan vid Prostökna 2. Kurvan där jag brukar råka köra lite för långt ut mot vägrenen och behöva parera crossen rätt. Älska parera, älska klara av att ta sig vidare.

Den här tisdagen har jag längtat efter cykel hela dagen. Jag har längtat efter det som mörkret brukar ge mig och som månen brukar lysa över när vi kör. Jag är något sen som vanligt, monterar på lampor och tar med extra väst, rätt glasögon och långa ben idag, vi drar iväg. Trampar ut mot Kjula bakvägen via Hugelsta, via min nyfunna stig i skogskanten vid golfbanan. Forsa fram. Älska forsa fram på stig i mörker. Upp mot Hugelsta, under järnvägen till nästa grusparti. Mörkret blir svart.

Jag är uppe i varv. Jag pratar, ältar, skrattar och garvar, Alex lyssnar och trampar, säger ja ja och jo jo, som klubbkamrat får man ibland utropstecken kastade i nyllet och måste väja. Just därför ska man trampa, och jag märker att sinnet, mitt stissiga sinne, det vill bli av med något, men ju mer jag ältar, desto mindre blir jag av med. Jag måste sluta kasta utropstecken efter Alex, jag måste låta mörkret tala, syrsorna sjunga och lungorna jobba.

Jag lyssnar nu till rösterna i hjärnan men släpper inte ut dem genom munnen. De trampar runt på tungan, hittar ingen öppen dörr, ingen glugg mellan tänderna, de tar vägen ner förbi gomseglet. Kutar, springer, vill ut. Nedåt, nedåt. De gräver sig ner, forsar inåt och trycker sig ut genom låren. Det bränner när jag kastar mig framåt och trycker mig uppför backarna och har dem i lårens baksida. De sitter i fingrarna som kramar styret, de vränger mig runt i kurvan med hunden, de mosar sig ut och sätter sig i pedalerna.

Mina utropstecken, mina röster.

Fortfarande kommer några ut genom munnen, när jag ler och skrattar åt månen. Månen är först bakom kvällningsmolnen, låter sig inte fångas på bild men sliter sig loss och flyger fritt på himlen. Vi tittar upp på månen, vi tittar ned på gruset, fram på gruset, så spanar vi upp igen och då har månen bäddat in sig i en fluffig dimma.

Sådan är månen.

Speciellt tisdagsmånen, onsdagsmånen, och mina röster har sprängt sig in bakom skulderbladen. Det sitter utropstecken i hela nacken, jag kränger och kutar med ryggen, lägger mig i bocken och stönar ut dem genom halsen. De sitter kvar, spränger och strålar, jag mekade sadel innan avfärd men måste meka mer sadel.

Hur slutar inlägget?

Jo. Vi tar vägen över Lindsäter hem. Det blir en lite annorlunda ordning på kurvtagningen idag, men min lampa har slocknat och jag följer bara.

Ut på asfalten, gruset är slut, intrycken vann över uttrycken.

Utropstecknen lägger sig ner som morsesignaler.

De sover redan.

Grusets många ansikten

Idag var det dags att trimma in distansbenen. Jag hade hetsat igång Jonathan, Eskilstunabo och värdig arrangör av det finfina grusevent WTCOWM varje höst. Den dagen hade jag annat för mig, men idag skulle det bli fint så jag slängde iväg frågan till Jonathan, och se han ville! Så vi körde en WTCOWM second wave, avkortad och påskarvad utifrån dagsformen.

Vi drog vid 0700, ut mot daggen i gräset och morgonsolen på banvallen mot Ärla. Den var spikrak som vanligt, och Jonathan var pigg och pratglad. Jag var trött och seg, fokuserade på daggen som förföriskt bildade droppar i morgongräset. Morgonen var rent ljuvlig, det var den. Och banvallen var mjuk och rak och inbjudande.

Snart skulle gruset börja knarra under pedalerna. Jag tog första PP: n bakom stationshuset i Ärla, och kände direkt benen sprätta. Vad är väl som att cykla nykissad! Turen gick mot Åkers styckebruk över backar och genom åkrar på vägar i den stilla förmiddagsluften.

Efter lite bråkande med psyket och några PP hade jag nästan kommit igång. Vi stod inför den sista loopen innan pizzan när jag såg första skymten av väggen. I med sesamkakor och vatten, här skulle inte väggas hur som helst. För trots den överljuvliga dagens skönhet så var turen en kamp mot psyket. Mot väggen. Mot rullgrus och sprängsten och uppruggade vägpartier som sög sig fast i däcket som blodiglar.

Pizzan i Åkers smakade gott. Lite torr, men falafeln var krispig. De rara ägarna kliade sig i huvudet när jag bad om ostfritt, men gav mig en extra liten mini-calzone för avsmakning. Gillade jag hur grönsakerna och tomatsåsen smälte ihop med falafeln inuti degkroppen som ett alternativ till den torrare pizzavarianten?

Vi hade precis kommit till tomatsåsens roll, när det framkom att de hade sesamsås. Men inte på menyn, utan enbart till personalen. Jag blev naturligtvis djupt upprörd över hur de kunde undanhålla kunderna en sådan gudagåva, och de kom med en skål som jag slevade i mig.

Herrejävlar vilken krämig sesamsås

Jag tvingade dem att lova sätta den på menyn, trots att svenskar enligt dem, inte gillar sesamsås. Och jag ska personligen givetvis beställa dubbla portioner sesamsås nästa gång jag lunchar på Åkers pizzeria.

Åter till gruset! Helvete vad trögt det var, vi tuggade på efter den mastiga lunchen, väl medvetna om paltkomats förlamande kraft. Det som ändå gladde mig var hur mina distansben vaknade till efter sisådär 120 km. De kunde faktiskt trycka på uppför och mosa stående backar utan problem!

Tack benen.

Och när vi avslutade på två vägsnuttar från helvetet, där den ena var sprängsten och den andra uppruggad blandsten och sand, så ville jag bara skrika och lägga cykeln i diket. Jag var så arg, så provocerad av den tungkörda vägen, så irriterad till tusen över hur man inte fick någonting gratis.

Vägen var som livet självt, enligt klyschan

Sedan kom vi till slut in på min favoritbanvall, som vi tog från fel håll och dundrade ner i om möjligt ännu större stenar än den förbannade sprängstenen. Men jag höll mig på benen, Jonathan väntade nedanför och vi hade båda trampat ner över de stora stenkompisarna och stod i tryggt förvar på gräsvägen nedåt.

Och då körde vi stig över nåt hygge, för att sedan nå de två vägsnuttarna från helvetet, men vad skulle man göra om inte fortsätta trampa och ta sig fram? Vad skulle man göra? Att skrika på gruset skulle inte hjälpa.

Förvånad över min plötsliga grusmognad, tog jag mig över och Jonathan också.

Jag kom hem, men inte ens det kändes bra. Först när jag tvättat av crossen och smort kedjan började turen sjunka in.

Det var säsongens kämpigaste grusdistans, 162 km, om än den första.

Men vi gjorde det.

Ja, vi gjorde det.

Nattgruset och crossens vigvattenvurpa

Yo.

Visst är titeln snygg?

Jo jag vet.

Idag var en stor dag för crossen. Det vankades både stig, grus och dubbelpunka samt en premiärvurpa i leran. Yes! Allt detta kryddat med en magisk nattkörning senare på kvällen i trakterna runt Barva. Ja ni vet, den där mysiga socknen där SD fick 27 procent av rösterna i valet men som bjuder på sjujäkla underbar gruskörning.

Nog om Barva. Hur gick vurpan till då? Och punkorna? Jo, det var ju så att jag lurat med mig min vän Magnus på lite stig och grus i solen. Brukar bli stig när Magnus väljer rutt, och jag hänger ju gladeligen på. Är det något jag uppskattar så är det när vänner visar rundor. Som man sedan kan ladda ner och köra själv! Som Katja skrev, så är det en gåva, oavsett om rutterna plötsligt laddats in i din Garmin, eller om de förevisas IRL. Det ligger tid och engagemang bakom varje runda, en fin present, ett cyklisternas blandband!

Vi trampade oss fram över Magnus stigval. Jag tänkte återigen på hur variationen i underlaget gör att varje moment blir så kul. När man är i skogen och brötar, blir man glad över fartpartierna. När man nöter någon asfaltsbit, tar hjärtat ett skutt vid en spång in i mjuka skogen, kör man genom en lerpöl så njuter man av torra hjulspår sedan, och så vidare. Crossen gör att allt blir spännande och utvecklande. Crossen öppnar dörrar till nya världar! Crossen skapar glädje där andra bara ser rullgrus. Och det allra helt oslagbart bästa med crossen, när allt ovan är sagt, så är det att man tar sig fram. Man är både teknisk, balanserad, lerig, smidig och snabb. På samma runda.

Och precis som jag höll på att formulera den förföriska liknelsen om att cross är som kortkort med kavaj och ett par jävligt bekväma skor, så kände jag hur bakdäcket började släppa luft. Punkan var ett faktum, och det lite eländiga med alltihop var att den ägde rum på precis det ställe där jag ordnat en domino-vurpa åt mig och Magnus under min sista tur på Lilla Blå i vintras. Vurpan där Magnus var så bra på att sikta så att han höll sig borta från klippkanten och istället landade mjukt med huvudet i ljungen.

Det var alltså crossens första punka. Dagen till ära visade Magnus mig en ny pump-teknik (se bild i slutet). Den bygger på att ventilen får tynga jämnt på pumpen av däckets tyngdkraft, och att ventilen därmed skonas från att böjas. Så smart! (fram tills att man får kramp i handleden)

Den andra punkan var en följd av den första. Just när vi skulle köra nån sista snutt i skogen hade däcket tappat luft igen. Typiskt premiärpunka. Bara att vända hemåt, och i Hållsta tog jag bussen och vinkade hej då till Magnus.

Men orka nöta på om punkor! Och vurpor! Ja, vurpan, den skedde i ett lerigt inferno i skogen när jag tappade balansen. Medan jag såg Magnus ryggtavla försvinna bland granarna. Det om den!

För nu över till inläggets essens:

Den magiska mörkerkörningen.

För jag ville ha revansch på punkorna, så jag bytte däck och slang och tryckte fram Barvarundan på gps:en. På med lampor, kontrollera luften i däcken och så iväg över gruset. Mosa segmentet mot golfklubben extra aggressivt, vända mot Hugelsta, grus grus grus. Hälsa på en svampplockare som visade sig vara min gamla kollega Marika, hej Marika!!

Det blev sakta mörkt.

Och är det något som kan göra cyklingen till äventyr, så är det mörkerkörning.

Mörkerdimensionen av en grusrunda blir extra påtaglig när det även är vindstilla. Skräcken är förstås att köra på någon, eller något. För trots framlampa och baklampa och rutt i cykeldatorn så kan man aldrig vara för säker på att rådjuren, hararna, vildsvinen och älgarna inte får för sig att dyka upp.

Jag körde lampan sporadiskt, kom på att den nog inte var laddad sen i onsdags. Dessutom fick jag bättre totalsyn av att cykla utan lampa. Den ljusa vägbanan syntes precis i mörkret, och luften bar alla ljud perfekt. Syrsorna sång, vakthundarnas förvirrade skall och det lite väl spännande prasslet från någons klövar till vänster om vägen.

Jag ville verkligen inte köra på någon, eller något. Framme i Ärla svängde jag tacksamt in på den gamla omgjorda banvallen, som skoningslöst plöjer genom landskapet mellan Ärla och Eskilstuna. Här skulle jag vara trygg.

Då började jag höra ännu mera prassel. Den stillastående luften gjorde att alla ljud eskalerade, och jag påmindes om att cykelbanan ju var oupplyst och plöjde genom just skog och åker.

Den var förvisso idealisk för mörkerkörning; spikrak, lång, öde och kolmörk.

Det bästa med den var helt klart att den var just spikrak. Mitt dova lampsken som skulle spara energi lyste max en meter, men allt jag behövde se var vägens grusiga kant. Då visste jag att jag var på rätt väg.

Det fanns inget mer att göra än att trampa på. I med en gel i magen och lite vatten, hålla kursen.

Och det gick bra. Det var crossens första mörkerkörning på egen hand, och den klarade sig. En lite starkare lampa bara.

Jag måste dock tillstå att det var mer än efterlängtat att komma hem till huset den kvällen.

Godnatt på det!

Det roligaste med att köra cross är att det är så roligt att köra cross.

Men god kväll i stugvärmen! Lider ni också av post-förkylda ben och måste stanna hemma från cx-premiären i Falun? Eller skolkar ni också från det förföriska Anundsloppet av samma anledning?

Oavsett vilket: vad kul det är att köra cross ändå hörni.

Idag hade jag två timmar tillgodo efter de gängse lördagsbestyren i huset. Jag begav mig mot Hugelsta för att köra lite mysgrus och kanske upptäcka något nytt avtag att skarva på mot. Redan efter någon kilometer, i höjd med sjukhuset, dök det upp. Segmentet mot golfklubben!

Trampa snabbt över gräsmattan, ta vänster på smala stigen, forsa fram över stenkompisarna och sladda genom sandpartierna. Hålla hårt i styret medan framhjulet bestämmer.

Sista diket mot asfalten, titta bakåt och släppa förbi ett par bilar.

Rulla sakta över asfalten mot Hugelsta. Ta höger mitt i backen, nu börjar gruset på riktigt. Och sanden, det är en sandväg. Upp upp, vänster på ett avtag som ser trevligt ut. Hej då sanden.

Vägen kommer ut på ännu en grusväg. Nu bär det till höger för att undvika svänga mot Lindsäter och istället ta höger mot Björnkärrsvägen för att komma på gräsbeklädda grusvägar mot en kär gammal kompis:

Banvallen.

Hah.

Denna banvall! Här har jag stått många gånger och sett hur medcyklister med breda däck eller bättre crossteknik svingat sig upp medan jag fastnat i halva. Jag har å andra sidan också kört med folk som kommit mot mig ned från backförsöket med ett stort ”Fy”.

Backen är en kort, ganska brant och framför allt smal uppförslöpa. Särskilt kritiskt är det när man tvingas få plats med tramporna mellan två stenar som är lite för stora för att det ska kännas riktigt bra.

Längre upp fortsätter det vara smalt och vägen går mellan stora stenar, genom vattenfyllda gropar och över grovt grus. Dessutom lutar stigen lite, så beroende på vilket håll man kör stigen och beroende på vilket håll man är bekväm att klicka ut, så går ena hållet bättre.

Backen föregås av ett hav av stora stenar som måste cyklas med bestämda tramptag för att man ska få fart uppför. Det enda sättet att cykla dem är att trampa på och låta framhjulet styra.

Och uppför, märker jag, är psyket det enda som räknas.

Här har jag lärt en del av mina två rundor på MTB. Det gäller nämligen att ställa in psyket på att man ska upp. Att ja, backen finns där men man ska inte frukta den utan snarare använda rätt teknik. Precis som att låta framhjulet bestämma i sanden.

Det är lätt att få en hang up på vissa backar. Tror jag har det på den här banvallen. Jag stod och betraktade den länge, så gav jag mig upp mot den, och blev stående på exakt samma ställe som vanligt.

Jaha ja.

Ett försök till, samma sak.

Men för h-ete.

Backlymmel. Jag gick upp med cykeln, hoppade på och tog resten av banvallen ovanligt djärvt. Inte jättekul att köra på bautastenar odämpat, men jag vände vid slutet och körde den även åt andra hållet.

Andra hållet innebär att backen lutar utåt, dvs åt vänster. Jag som klickar ur på vänster sida utsätter då min kropp för dubbla budskap då höger sida plötsligt blir den trygga sidan.

Men det går bra, jag dundrar fram på banvallen och är åter på de stora stenarna vid backen.

Inte heller den här gången kommer jag upp, trots att jag sänker mig så lågt att jag rensar stigen på sten.

En dag, backen, en vacker dag

Jag susar vidare och skrattar ändå. Tänker på just hur crossen gör allting så roligt och spännande. Den gråaste raksträcka blir en fartsträcka, kommer man på asfalt kör man i vägrenens grusparti och aktar sig för sprickor. Är det gropigt övar man på att parera, eller hoppa. Kommer en rot så får man väja. Ibland glida om man vill öka spänningen.

Så fortsätter det. Crossen gör den tråkigaste grusväg underhållande. Genom variationen kommer det alltid något nytt att glädjas åt. Crossen skapar vardagslyx om man så vill! Ja, faktiskt! På sommaren kanske man vill åka till pampiga fjordar, men väl hemma räcker det att invänta crosshösten. Byta fordon. Då behövs ingen fjordutsikt.

Ja.

En riktigt bra upptäckt under dagens runda var ett grustag på andra sidan banvallen. Eller snarare sandtag. Jag tog av mot en väg med bom, vilket visade sig leda till en återvändsgränd vid rälsen. Men vid denna återvändsgränd fanns alltså ett grustag. Eller sandtag.

Och här gör crossen det igen!

Ett kanske tråkigt tag med sly blir en spännande lekplats. Varje hörn har sin utmaning: den sandiga nedfarten med spår i mitten, rakan på gruset, den andra nedfarten med ännu större stenar, en stor sandhög där man kan ta sig upp på sidan och se hur långt man kommer.

Allt detta testar man, med eller utan dödsförakt.

Crossen förvandlar den mest anspråkslösa slyiga dunge till ett äventyr.

Så gick mina två timmar, och jag tog samma väg tillbaka och jagade fram över gruset. När jag kom tillbaka till asfalten i hugelstabacken vilade jag på tramporna och lät vinden och solen älska mig en stund.

Så kom jag fram till segmentet mot golfklubben och körde det baklänges. Några lycksökare i husvagn besåg det hela. Jaga jaga jaga.

Ett par hundra meter senare såg jag en parkering. Grus! Jag svängde in, väjde för ett staket och tog en liten gräsväg ner på cykelbanan.

Snart hemma. Bara lite till grus.

Svängde av och körde sista biten genom Vilsta hemåt. Herre min vilken kvällssol. Förbi stallet, över de två broarna

Där ni badade i somras

och så höger. Sista segmentet. Trycka trycka trycka.

Det räckte inte, men det gjorde ingenting.

Insikten var för stark. Jag svabbade av åkdonet medan den sjönk in:

Det går inte att ha tråkigt på cross, hur man än försöker.

Obs, backen på förstabilden är den omvända sträckningen, bilden med framhjulet är den backe som har huvudrollen som Hang up i inlägget. Om någon nu tyckte att backen på första bilden såg mjäkig ut.

Mörkret.

Morrn i solgasset!

Sitter på tåget till jobbet och myser över gårdagens grus. Och gårdagens mörker! Hur tiden kan stanna i mörkret och allt blir snabbt och lätt.

I mörkret vill man inte fråga hur långt det är kvar eller hur långt man har kört. Garmin släcker ner som för att ge fokus till lamporna och vägrenarna där vildsvin och älgar kanske klipper med öronen. Man pratar lite mindre än vanligt och med lite mindre bokstäver än vanligt.

Innan det blir mörkt väntar man på att det ska bli det. Men när det väl är det, så kan det inte bli något annat, vid åtta är det lika mörkt som vid elva när man kommer hem, det blir varken ljusare eller mörkare. Det är lika bra att inte vänta, inte förvänta.

Däri ligger det. Mörkret omsluter och vaggar in, lugnar. Ovanför finns stjärnor, eller månar. Framför finns rullgrus, smågrus, packat grus eller upprivet grus som grusmaskiner har rivit upp för att det ska fluffigare på vägen. För oss blir det fluffigt på ett krävande sätt när däcken gräver sig ner och vi får trampa extra för att hålla oss upprätta.

Blåsten händer i mörkret, jo jo. Det gör den, den händer. Den biter i grässtråna och skickar kastvindar mot fälgen som vi parerar. Är det motvind är vi också extra uppmärksamma på nattdjur i vägrenarna eftersom de inte känner lukten av oss. Då kastar vi ett extra öga genom fartvinden, och vinden mot huden känns rivig och mjuk och farten extra eftertraktad med den lilla kryddan av risk.

Sådant är gruset. Sådant är mörkret och gruset och stenkompisarna och vi forsar fram ändå, tills klockan, vad nu det är för konstig uppfinning som verkar onödig, blivit mycket och vi avslutar med den tysta, raka, spikraka, ensamma, gamla banvallen från Hällberga.

Och eftersom mörkret bara skulle varit bilder på Alex’s reflexer i ständig tramprörelse, så avslutar vi här.

Ja, det gör vi.