Nacka-chocken

Aldrig mer stigcykling i friluftsområden.

Det var känslan efter att ha snurrat runt i Nackareservatet i söndags. Tror det var där jag var iallafall, gick på en rutt vi kört med ett brudgäng i höstas. Då var jag eld och lågor över dessa nya stigar. Så vackert längs spränger, hällmarker och uppförslut!

Igår var jag skärrad. Stigarna var proppfulla med folk! Jag hade knappt en enda nedförsbacke för mig själv! Än mindre kunde jag ta fart uppför utan fick knoga med start i motlut! Hela tiden fick jag smyga mig förbi och ropa ursäkta och hela tiden hoppas att de inte hatade cyklister mer än vanligt.

Är det såhär MTB-åkares vardag ser ut?

Som jag längtade till landsvägen. Och till tomma grusvägar! Dessa två typer av vägar, som är transportleder och inte anlagda för rekreation, har en stor fördel och det är att man slipper bråka med de stackars fotgängarna. Då är bilister mycket lättare att både bli arg på och att komma överens med eftersom man färdas på en regelrätt, vanlig väg.

För jag förstår fotgängarna! Familjerna, paren, kompisgängen, den ensamma flaneraren som nyss lämnat sin fru och bara vill ha lite luft att andas. Jag skulle aldrig som fotgängare i ett naturreservat vilja oroa mig för att det kan komma en cyklist. Jag vill promenera och njuta!

Fram för ännu mer separerade vägar i fritidsområden.

Sedan blir det ännu mer uppenbart hur väl de stadsnära ytorna behövs. Nu när vi äntligen fattat hur bra det är att vara ute och göra grejer, och att det finns fin natur hemmavid att göra dem!

Men pjuuuuuhh. Som man säger. Jag är skakad. Ok, kanske inte aldrig mer, men iallafall aldrig mer söndag fint väder och mitt på dagen och utan ringklocka på anlagda stigar.Kanske snarare tidigt tidigt, med på köpet fågelkvitter, gryningsljus och daggdroppar?

Eh det börjar låta magiskt. Och börjar låta som att mitt gamla sätt att njuta av en plats är tillbaka:

Åk dit en annan del av dygnet, med fördel tidig morgon.

Any takers?

20200406_0755256038535355206989130.jpg

Och ett träd på stigen är det minsta problemet

Och jag kan också känna att anlagda stigar inte är riktiga stigar på samma sätt som vägar. Vilken helt ologisk känsla, varför skulle inte stigar som anlagts för folk att gå där och njuta av omgivningen vara en riktig väg? Eller är det för att det inte riktigt är en transportled? Och att jag gillar känslan av att cykla på något som redan finns där och därmed kan ha flera syften?

Två tröttheter

Igår kväll hade jag min kära fina kusin Elisabeth på besök i Kristineberg. Vi syrade vitkål, gjorde feta-ish vegansk ost och vältrade oss i växtriket. Varje gång vi ses, exploderar mitt kök i detta frasiga rikes miljoner färger och konsistenser.

🥦🥦🥦

Vi begick också vinterbad. Efter en frukt- och grönsakssmoothie med tusen ingredienser som jag fick gissa mig till när jag stod och rörde i ostsmeten, begav vi oss ut. På med vantar och mössa, beväpna oss med handdukar och ner till Kristinebergs strand i kvällsmörkret.

Så stjärnklart det var! Is på bryggan, välja varsitt ställe och så i och SIMMA, hur imponerad var jag inte av Elisabeths helt obrydda inställning till vintersimning! Som en fridfull liten säl flöt hon fram i det mörka mälarvattnet, medan jag skrikandes släppte ner min kropp under ytan.

”Jag hade gärna simmat lite till, men du förde ett sånt liv att jag började tvivla på om det verkligen var så härligt”, konstaterade Elisabeth på bryggan vid påklädningen.

🐬🐬🐬

Resten av kvällen var jag trött. Eller sömnig snarare. Vibrerande slut, levande trött. Vinterbadet ihop med dagens grusvägar hade den effekten på mig.

Trötthet är intressant. Sömn är en gåva. Det är välgörande att cykla sig trött, men är det alltid smart att cykla sig sömnighetstrött? Kan man välja vilken trötthet man skaffar sig, genom att välja typ av cykling?

Gårdagens grus på Ekerö var helt klart ett av de första längre gruspassen för säsongen. Utan sällskapet av tjejerna hade jag aldrig pallat. Vi var ute i dryga fem timmar, tickade in 89,9 km på gruskontot och efter kantvind och motlut och lerstigar var jag just slut. Solen och vinden hade satt sig i ansiktet; ögonen ville stänga igen och vila. Spänningen vid branten där vi hade kunnat falla över kanten om vi inte fortsatt trampa, hade vibrerat ut i lungorna. Kroppen ville stänga igen, vilket den fick, när jag somnade i soffan efter att Elisabeth gått.

Jag sov sedan inlindad i mitt rosa nattlinne utslagen på tvären över min stora säng, tills morgonsolen väckte mig.

Jag konstaterade att det finns så många sätt att bli trött på. Cyklingen kan erbjuda dem alla. Trötthet av koncentrationen det tar att meka, till exempel. Och tröttheten efter skyltspurter vid Drottningholm. Här blir man ju trött på ett uppiggande sätt. Benen väcks till liv, prövas, återupplivas, fylls med mjölksyra.

Längtan efter sådan trötthet, som ett komplement till den andra, tar allt mer plats i min hjärna just nu. Jag kan ju inte kampfysgymma eftersom min högra hand fortfarande är stukad. Det explosiva måste alltså komma från annan källa.

Längtan kan stillas snart. Idag ska nämligen racern cyklas hem från vinterförvaringen.

Ridå på det, rapport från första skyltspurterna kommer snarare än ni tror!!

Fotokudoz Guyaén, Emilie och Caroline förutom den på min nya spegel dårå

Just ikväll är det vi.

Hejsan!

Ikväll har jag umgåtts med mina tankar. Bara dem och jag. Det kan ju både vara fint och jobbigt, men mixar man dem rätt kan allting komma ut bra i slutet. Så vi har gråtit lite och googlat, drömt och sjungit lite för oss själva, i den ordningen.

Och då blev allting konstruktivt och rimligt.

Först var det dags att konstatera varifrån ljudet i bakhjulet kom. Det lät lite som att en sten hade tagit sig in i fälgen och snurrade runt där, som de där plastgrejerna man satte på ekrarna som barn som åkte upp och ned längs ekern under färd.

När jag fått ur luften ur däcket, såg jag min eker. Den hade lossnat från sitt ekerfäste. Jag insåg att detta skulle bli en sak till att bockas av från crossens lista på erfarenheter, men grät lite ty imorgon skulle det ju cyklas grus på Ekerö. Varför denna erfarenhet just ikväll? Jag ville ju så hemskt gärna följa med de underbara brudarna, i mina tankar hade jag redan planerat hur roligt det skulle bli!

Jag googlade därför fram att Bromma cykel öppnar klockan tio. Nästan samma tid som vi ska samlas, på nästan samma plats. Om jag hänger på låset så kanske kanske de kan spänna fast ekern eller sätta dit en ny innan brudarna tröttnar och drar iväg utan mig…

Jag insåg samtidigt att ekerbrott kunde ta tid, och att jag därmed skulle kunna bli utan runda. Därmed övade jag mig på att tänka ut en plan B för det scenariot.

Sedan var det dags att drömma. När jag såg rutten för imorgon, kom jag nämligen på mig själv med att fundera på om inte detta skulle bli året då jag utforskade Stockholmsgruset? Om 2019 var backarnas och utlandsresornas och de ❤ nya bekantskapernas ❤ år, så kanske 2020 skulle bli grusvägsfyndens?

Just för att det är så roligt, med grus. Och praktiskt om man vill ha utmanande körning.

Och slutligen så kunde vi inte låta bli att därmed sjunga lite för oss själva, av att vi för en gångs skull, ett litet litet tag en fredag, var i fas. Var vi, och inte vi mot mig.

Så vi lagade mat, och gjorde tydligen något med hummusen för den var extra god ikväll, ja något var det som vi gjorde. Och munspelet ligger plötsligt inom räckhåll, så vete sjutton om vi inte blåser liv i gamla munspelstakterna och tränar in några visor.

Och hoppas hoppas nu att tjejerna väntar in imorgon och Bromma cykel öppnar lite innan tio och blir glada över dagens första ekerbrott som de kan lösa…

1. Brottet finns bakom masken

2. Gabriela tog fotot på mosaiken i Tongoy på andra sidan mitt liv som jag känner det

Leta stig och hitta ben

Morrn och rapport från igår!

Igår vid sex på kvällen däckade jag i badkaret. Duschvattnet var så mjukt och lent. Jag drog upp knäna och lutade mig mot ena sidan av karet för att försöka täcka så mycket som möjligt av kroppen med vatten. Sedan vaknade jag av att det kom luftbubblor ner i vattnet genom ena näsborren. Den hade kasat ner under vatten, och väckt mig.

Jag gick motvilligt upp och klädde på mig. På mobilen hade Robert skickat bilder.

Anna dricker te i solen, Anna försöker posa, Robert posar i cykelkepsen med solen i ögonen, Robert snygg och snabb i allén vid Drottningholm.

Då mindes jag. Vi hade ju cyklat!

Jag gnuggade vattendropparna ur huden och såg ner på mina russinfingrar. Så rekapitulerade jag förloppet.

Jag hade föreslagit att vi skulle dra iväg mot Ekerö för att klättra upp på Ekerötoppen. Sedan skulle vi ta färjan till Slagsta för att få oss lite Mälarnjutning, varpå vi skulle leta oss ned till den förföriska strandremsan som enligt en av mina läsare, var värd att cyklas. Denna remsa skulle ge oss gruskontakt och förbinda Vårberg med Liljeholmen utan att våra känsliga premiärpsyken skulle behöva tugga asfalt.

Vackert så. Robert anlände i sin stiligt omlackade ram, vi trampade upp på Tranebergsbron och möttes där av SOLEN.

Ja, det var en inbjudande vårsol som mötte oss på vår älskade Tranebergsbro. Vindpustarna låg och vilade medan vi försiktigt tillryggalade kilometrarna fram till Drottningholm. Där tog vi höger för att komma in på lilla spurtvarvet, där jag brukar köra skyltspurter. Vi besåg endast skyltarna, det var ju premiär och Roberts gym-ben behövde rullas ur. Och mina icke-ben behövde vakna.

Så körde vi allén mot stora vägen. Robert gjorde en fixiecross-sladd på ett grusparti, och vi tog höger. Snart såg vi Ekerötoppen, dit ska vi sa jag till Robert. Och så var vi vid Tappström där en liten väg under bron ledde oss till just toppen. Trampa ur i en kurva och stanna vid vägbommen och ladda.

Efter en pp drog vi uppåt, på avstånd från varandra för att undvika backvurpor. Så tuggade vi asfalten och Robert försvann bakom ett krön.

Nu var det jag och backen.

Efter den lite mjuka asfalten kom grusbranterna. Kurva på kurva på kurva och psyket bråkade och där kom första tanken på att kliva av och gå! Men jag var förberedd och tog fram den backstrategi jag utvecklat i Norge: ett tramptag i taget och du ska upp.

Och upp kom jag. Och när jag nådde toppen med mitt premiärflås stod Robert där och peppade, och sedan gick vi fram till kanten.

Folk åkte verkligen skidor här. En liten lift drog upp hugade åkare som sedan kastade sig utför på konstsnön.

Vi drack lite te och kisade mot solen. Sedan åkte vi ned i jakt på det värmande flåset.

Vi flåsade oss ända vägen till färjan, fick oss en solglimt och kunde värma oss i passagerarhytten, letade oss ner till strandremsan och här kom dagens fail.

Eller det som fick definiera dagens runda: att på cross leta stig. Glädjen i att någon sa att det finns stig här följt av berusningen i här är den det måste vara den! Varpå stigen urartar i MTB-trail-ish stenskravel och Robert trycker en praktvurpa. Se hur cykeln troget flyger med sin ryttare från stig ner till slänt! Det är en mjuk och fin luftfärd, och efteråt kan vi med lite skräck som vanligt konstatera att det lika gärna hade kunnat vara stenskravel som Robert landat på. Och hur hade ryggen hans mått då?

Upp och kolla cykeln, är allt ok Robert ja det är det! Och sen faktiskt vända. Stigen som definierade stigfinnarturen bjöd visserligen på dödsvacker utsikt över Mälaren, men den var inte cross-bar.

Vi fick finna den en annan gång, om det ens var den vi fann.

Ut och tillbaka och ta en genväg i ett parkeringsgarage. Cykelbana till Årstaberg och där vid bron till Hornstull kändes allt som hemma.

Älska komma in i stan efter att ha varit utanför ett tag.

Och det var den premiären. Hej då Robert tack för idag!! och hem till bad och däck och det var där rapporten började.

Och det är där den slutar, mitt i trötta vader, mjuka ben och bilder Robert skickat i mobilen.

🐬🐬🐬

Cykelsuget.

Men hej alla!!

Är så gruvligt cykelsugen.

I morse sken solen som en galning. Jag tog en omväg till tunnelbanan och såg ut över Riddarfjärden. Väl på Kungsbron på väg till kontoret kände jag samma sak. Det fanns en längtan i luften, som inte kunde förklaras bättre än genom att sätta ett ord framför:

cykel.

Läs Katjas förföriska redogörelse för dagens gryningscykling, så fattar ni. Visst, jag inser att min cykelbana genom Flemingsberg och Huddinge och Älvsjö inte bjuder på lika mycket syre eller ens kommer i närheten av att vara lika krispig. Men den klara februariluften nu, ihop med tanken på crossens nymonterade bromsbelägg, gör tanken oemotståndlig.

Så tanken är nu att testa en liten minirunda på lördag morgon, kustvägen mellan Slagsta och Liljeholmen. Och så tar vi det därifrån.

Så får den lilla hostan som gnagt hål i mitt cykelkonto vackert vika ned sig.

Snart, crossen, snart

Novembergrusets sista suck

Vi körde väl Barva!

Ja, det gjorde vi, jag och Alex. Sista gruset för i år, och i novemberdiset blev det en stillsam flashback till Eskilstunatidens rundor.

För visst består cyklistlivet av olika faser? Visst finns det en som inleder, en där formkurvan drar iväg mot himlen och en där man peakar. Det är då man hittar på nya sätt att träna, nya underlag, kanske tävlar om man förut bara motionerat, kanske motionerar om man innan bara tävlat, kanske kör kullersten om man tidigare kört enbart grus, kanske alper om man tidigare kört Mallis eller Klevaliden. Kanske grus om man tidigare kört bara landsväg med happy gravel ending.

Att fysiskt återvända och befästa en av de där faserna är livgivande. En suck av välbehag, om än den sista på ett tag. Vägarna och stigarna kring Barva och Hugelsta är sådana för mig. Det var ju där gruskärleken på riktigt började spira!

Och där som kvällspassens lärdomar aldrig satte sig: dem om att stannar man för lite snacksande, då blir man kall, och trampar man igång igen så blir man varm, och lampor alltid på och alltid mera kläder än man tror behövs. Helvete vad illa det är att frysa om händer, och fötter, och armar, men värst är händerna, min ständiga skräck att frysa så det blir reumatism eller nånting i dem.

Så när vi nu körde dem igen i det tilltagande kompakta novemberdiset och -mörkret, så var det samma sak exakt det samma om igen. Det var hemtamt, det var tyst, det var stilla, det var höger och vänster och kurvor och hästar i hagar och Sörmland.

Ingenting hände. I det kompakta mörkret var allting stillastående. Fram till halv fyra, då det var dags för lampor och sätta brillorna på hjälmen ty skumt och snart mörkt.

77 km senare var det dags att dyka in i duschen och vänta på att fötterna skulle gå från vitnade, till stumma, till stickande, till rosiga och slutligen till användbara.

Tack Sörmland och novembergruset, ses på 2020!

🌟🌟🌟

Crossen i väskan på tåget yey!! Detta hamnar lätt på topp tio 2019

Att plöja november

Hej leran!

Var den obligatoriska tanken som snurrade i cykelskallen under gårdagens gruspass. Ett pass som tog oss från gubbängens tunnelbana och söderut på vägar och stigar och spänger som jag njöt av att slippa ha den geografiska kollen på.

Jag hade det outsägliga nöjet att istället helt foka på att plöja genom lervällingen och över de stora och små gruskornen som lika aggressiva som Sörmlandsgruset bjuckade på en skön dubbelpunka.

Yes!

Men det som självklart hände då var att hjältar i klungan både hjälpte mig pumpa och hålla psyket i schack. Samt att en överhjälte stack till mig sin slang vid den andra punkan. Men ska man premiärpunka i Stockholm så ska man väl göra det dubbelt och i blötaste november?

För ja. Än en gång hade några av Stockholms cyklister visat sin generösa sida och bjudit med mig på grusrally i söderort.

Och vilket sjujäkla rally.

Leran satte ribban och när den femtioelfte vattenpölen tornade upp sig slutade jag väja. Och när den mjuka genomträngande lervällingen bjöd på sånt där mjukt och stillsamt sladdande, och när miniregndropparna föll från skyn och någon tvingade sig igenom en vägbom genom att välja det lilla mellanrummet, så var dagen fullbordad. Vi konstaterade samfällt att grus och stig och lera är svaret på alla ifrågasättanden av hösten.

Så blev det fika, och medan jag huttrade i värmen slogs jag av hur man hjälper varandra. Vem behöver en extra tröja, jag har en i ramväskan? Vill du låna mina extra handskar, visserligen kanske lite fuktiga men kanske ändå lite varmare än dina dyngsura?

Ja.

Det fick bli rull till Tumba för en del inklusive mig medan resten körde klart rutten. 47 km grusrus räckte gott, och på vägen hem gjordes flera andra reflektioner. Och så hem från södra station, hej då sen och tack för rundan!!, och så all tid man lägger på att rengöra allt: cykeln ska duschas, kläderna av och sköljas från lera, tills slut står man där och har bara sig själv kvar.

Lång dusch. Lååååång.

Tack söndag och alla sällskapande Stockholmare och stigfinnare!

Hör ni det. Ett stort jäkla supertack Stockholm.

🐬

Bilderna tagna under gång ärligen snodda från Danny’s strava ty hade fullt sjå att styra lervälling

Med skitväder och längtan på Lidingö

Hej november och crosslängtan!

Så kände jag i söndags när jag fått med mig Robert på att köra Lidingöloppsvarvet i snålblåsten. Robert hade lackat om sin gröna Kona till diskret svart, och vi behövde all crosslängtan vi kunde uppbåda för att palla vädret denna dag.

Det var runt nollan, vinden var tio i byarna och vita flingor föll från skyn.

Vita, blöta novemberflingor.

Vi möttes upp vid Karlaplan, Robert var svart och slick och jag hade lagat mitt ena skoskydd med silvertejp. Sånt kan man kosta på sig under crossäsongen. Vi knattrade cykelbanan till Lidingöbron och såg ner på vattnet, helvete vad kallt det såg ut.

Sen ledde jag oss ut på stigarna och vi tryckte på i grus och lera. Vi väjde för hundar med människor i koppel, hejade på flanörer och förundrades över att någon ens frivilligt kunde vara ute denna dag – utan cykel. Ett gäng hade fattat posto vid en brygga där en food truck pumpade musik och på fjärden utanför seglades kappsegling i dyra båtar. Vi hejade och hejades tillbaka på, i skitväder på Lidingö blir alla trevliga.

Det kom partier av lera. Här gällde det att inte tveka. Det kom partier av löv, här gällde det att inte bromsa. Det kom partier av kurvor, här gällde det att svänga snyggt och tryggt och modigt.

Sedan kom partier av att vara vilse, som det blir när man navigerar med Garmin bland stigar. Och då tog Robert genvägen över fältet som den crossryttare han är född till, och ihop hittade vi andra vägar som ledde till målet: macken vid brofästet.

Här intogs te och kaffe. Här spolades leriga crossmaskiner av. Här mjukades frusna tår upp och här delades stort och smått och garv och vedermödor.

Som sig bör efter en runda i november.

🍁🍁🍁

Robert plåtade och plåtades och löven gjorde nästan samma

AW-looparna

Riders!!

Sitter och kompensationsjobbar på mitt lokala Espresso House. Supersmidigt förutom att min hemdator inte vill ta offentligt wifi av nån j-a anledning. Men mobilen tar det, så jag växlar mellan internetdelning för att spara dokument på Drive via datorn, och kör wifi på mobilen för att mejla grejer. Som jag sedan schemalägger till måndag morgon kl. 0800. Klockis!

Jag tänker dessutom inte kompensationsjobba hur länge som helst. Nix, enbart de två timmar som jag kompade ut igår, och enbart tills jag har nog med tid för att både köra nåt varv eller två runt Kungsholmen i löparskor och sedan åka och fira min syster. Jag är osäker på om hon läser min blogg, så jag kan lika gärna lägga in en bild på hennes present här. Det är en kul grej som växer! (Klara om du läser så vet du, ja ja..)

Så varför kompensationsjobba på en lördag?

Jo! För igår var det ju dags att köra cross-aw med några av Stockholms finaste cyklister: Guayén, Sophie, Karin och så Johanna som så lägligt anslöt när vi rosiga och hungriga anlände till thai take away i Alvik där Karin bor. Och det tarvade att redan 15.30 börja kitta mig och crossen för skymningskörning på grus och stig. Yummy.

Vi körde norrort. Ut från jobbet via Hagaparken, beundra det kalla höstvattnet i Brunnsviken och älska de gula höstlöven som frasade under våra crosshjul i Hagaparkens små minitunnelstigar. Älska hur höstlöven bildar dessa sjok! Sedan körde vi mera norrut, och landade i två loopar norr om Ursvik och Järva.

Tror jag.

Vilken ynnest att få vara lost. Jag som ännu samlar rundor till mitt Stockholmsrundotek lät mig villigt guidas medan alla väntade på skymningen. När den kom, slog vi på våra lysen. Mörkret hade därmed skapat en till dimension av cyklingen. Vi blev plötsligt snabbare, tystare och modigare.

Det gick bort att köra precis bakom någon, då bländades man av baklyset. Bättre var att köra bredvid, och tystnaden var nödvändig för fokuset som krävdes. Lamporna hjälpte oss att upptäcka lövhögarnas gömda farligheter: stenar, rötter, håligheter. Vi vrängde cyklarna för att ta de skymda kurvorna så säkert och gent som möjligt, medan vi förberedde oss på nästa farlighet.

Efter den andra loopen fattade vi beslutet att cykla mot Alvik. Karin ville bjuda på tre sorters bubbel och vi mötte upp Johanna vid thai-en, hej Johanna kul att se dig här!! Och eftersom cyklarna stod utanför så var jag vakt, och när jag såg en cykel dundra i marken av att någon förbipasserande råkade snudda vid den, så for jag ut och alla andra också. Redo att springa efter tjuven, dessa reflexer hos ios cykelägare är nödvändiga!

Vi kalkylerade snabbt att ingen utan cykelskor hade hunnit om vi kastat oss på våra cyklar och kört efter den eventuella tjuven. Men nu var det inte så, och vi kunde rulla upp alla cyklar i Karins lägenhet och fira det ena och det andra och dricka tre sorters bubbel och dåsa i cykelkläder i Karins soffa, och konstatera att cykel-aw är det bästa fredagsmyset eller åtminstone var det just den här fredagen, och det var ju den som räknades just då.

Sen på med alla lager, huttrande cykla hem över Tranebergsbron och hej då alla!! Och så hem till Kristineberg och in i duschen och te och liten kaka.

Och godnatt och på återseende aw-looparna i Järvafältet!

Sophie tog hälften av korten

Och österut fanns Lidingö

Hej bloggen och alla!

Tänkte delge vad som finns i det sista oupptäckta väderstrecket. För nu när jag inte längre är nyinflyttad är det rimligt att kunna cykla i alla fyra väderstreck och njuta av att känna till vad som där finns att cykla på. Och igår föll en östlig pusselbit på plats och det var Lidingö!

Lidingö är för mig mest känt för Lidingöloppet. (och att Katja är uppvuxen där). Jag körde loppet 2010 och var i mitt livs löparform tills kroppen skrek till vid 26 km, efter att ha tuggat på i ett skönt 5:50-tempo. Då skriket från höfterna var ett faktum, lät jag mig promeneras mjuk en stund, för att sedan med hjälp av målgångsvittringens superkrafter kuta över mållinjen och dundra in på 3:10.

Nog om 2010, 2019 är nu och det var Sophie som skulle guida mig och Alex på Lidingö. Bästa Mallis-Sophie! Och när vi tråcklat oss fram genom vägarbeten och bilister nådde vi Lidingöbron, och där fick jag gåshud: bro. Vatten. Rymd. Ö-cykling.

Vi nådde Grönsta gärde. Här börjar Lidingöloppet. Och vi tog in på spåret och en färgrik värld helt bortom alltings rimlighet tog emot oss:

Allting var gult. Hösten hade nått sin gula fas. På träden dallrade gula asplöv, på marken var stigen täckt av dem. I skogen var stigen en guldgulskimrande matta som vi flöt över. I leran var löven en blöt och kladdig röra som vi tuggade oss igenom.

Stenhällarna var hala. Alex erfor detta då han på crossen (lånad från Robin, tack!!) skulle trampa sig uppåt. Hamnar man en millimeter fel på blöta hällar ligger man där. För att sedan, mera farthungrig än någonsin, spinna loss och cykla nästa kurva intill perfektion.

Kurvorna var lövtäckta utmaningar. Inte bromsa, eller bromsa med tillförsikt, och låta kroppen hitta balansen med bibehållen fart.

Uppförsluten var fostrande. Fullt fokus krävdes. Rötter och stenar och procent utgjorde tillsammans grogrund för vurpor. Men crossen åt sig uppför varje backe trots den lilla lilla minivrängningen av framhjulet på den brantaste. Framför oss och bredvid gick föräldrar med barnvagnar. Bägge trafikanter verkade finna backens procent lika utmanande.

Så kom en snutt i luftig tallskog. Mellan träden skymtade Havet. Framför var Sophie och Alex. Ovanför fanns himlen och i våra lungor oktobersyret.

Och när vi nådde macken, så insåg vi att den var resans mål. Eller mening. Varje cross fick en dusch, och varje åkare en skrubbning. Lite renare men med diskreta minnen från Leran och Löven ville vi cykla mot stan.

Så rullade vi tillbaka över bron, jag en runda rikare och alla tre en höstdag vackrare.

Och Lidingö gav innehåll åt väderstrecket öster.

🐾🐎🦋