Grus och bubbel på dig, tyngdkraften!

Yo, mosig och dagen efter-luddig här. Klockan är hundra och mina ben är sammansmälta med golvet. Fötterna har vuxit fast i sina strumpor och tyngdkraften är stark, så stark.

Låt oss börja igår på Lasse i parken, vid fem, där jag och Marre drack Cava för att fira.

Vad firade vi?

Vi firade rundan. Jag firade även semester. Så gott som iallafall, efter två små jobbmejl som vid Ica nära i Enhörna tömde min att göra-lista medan Marre fyllde på depåerna.

Var är Enhörna?

Enhörna är nordväst om Södertälje, lite norr om Nykvarn. Det är en sorts halvö, kan man säga. Vi var där för att testa en grusrunda som Anne hade försett mig med, och det fanns egentligen kanske ett huvudsyfte för mig med rundan och det var strandremsan från stan. Rundan går nämligen ner från någonstans i Liljeholmen utmed vattnet, och på kartan ser det ut som att man cyklar tillräckligt nära stranden för att kunna doppa tåspetsarna i vattnet.

Hur förföriskt.

Sträckan vid vattnet var böljande, flödande stig som slingrade sig upp och ner och genom juliskogens mjuka grönska på ett utrymme som stupade ner mot vattnet. Sträckan var en creddig sträcka som jag aldrig skulle hittat till utan rutt eller för den delen utan Marre, som tråcklade ut oss ända till Vinterviken på vägen hem.

Mellan kustremsan på ditvägen och på hemvägen var det blåsigt. Vinden blåste in genom mina ben och började sakta men säkert fila ner mitt psyke. Kroppen blev tung, tramptagen så långsamma, gruset var fint men hjulen rullade så långsamt. Tillståndet var ett enda ständigt pågående kallt krig, där jag konstant försökte uppbåda kraft och mod i benen att vilja ta till spurt-strategin. Det blev återkommande halvhjärtade försök.

När vi pausade hos vänner till Marre i ett sagolikt hus vid vattnet, fick de vila, länge. Vanligtvis brukar sådan lång vila sätta sig som fika-ben, men nu blev de istället glada, pigga grusben.

Marre lade mig strategiskt och omtänksamt på rulle bakom sig när vi nådde ett parti asfalt. Jag trampade och rullade och vilade och snart kunde vi svänga av på fingrus, och efter totalt tio mil i grus och blåst kunde jag konstatera: uppvärmningen var klar, nu kunde dagen börja.

Så vi vek från rutten för att cykla den förföriska kustremsan i skogen igen, och innan dess flöt vi fram på böljande nylagd asfalt längs med Bornsjön. Och när Marre lotsat oss längs vattnet via otaliga antalet badstränder och småbåtshamnar, var vi faktiskt plötsligt i Gröndal. Och sedan var vi plötsligt på Liljeholmsbron. Och SEDAN hamnade vi till sist på Lasse i parken.

Yeah. 156 km fredagsgrus på kontot och bubblande semesterdryck i struparna och h-ete vad jag glad är över att den där långa uppvärmningen skjutsade mig ända hem till stan.

Fotokudos och spurtben: Marre

Gryningsrally

Alltså gryning. 

Det var känslan när jag i torsdags när jag rullade över St. Eriksbron för att möta upp några av tjejerna för ett gryningsrally på Järva. Solen var skarp och vattnet var lugnt och ingenting var som natten.

Natten är mjuk. Nattens ljud är trampande klövar och tassande hovar. I den är man snabb oavsett hastighet.

I gryningen är man långsam. Benen är sega. Daggen är blöt av droppar och kylan är uppenbar men man vet att allt kommer vara värt det när man möter solen.

För den kommer ju, och benen mjuknar också, denna gång efter ungefär tre av fem intervallsträckor. Och vägen till mjuka ben går genom dansande dimma på fälten.

Vi kör klart och det blir morgon, joggare och hundar och andra morgonmänniskor blir plötsligt talrika.

Vi är varma av solen, vi anländer till morgonen från en annan tidszon. Och för den som någonsin tvekar på att gå upp den där magiska timmen som börjar med 04 nånting, som krävs för att komma till samlingsplatsen vid 05:00, för att avsluta med frulle och sjöutsikt, så vill jag såklart med detta daggdrypande inlägg viska med den dansande dimmans röst:

 

Gör det bara

20200618_075338509267464425325040.jpgAnn-Sofie, som tog initiativet yeah
Anna, som köttade MTB
Anneli, som jag tog rygg på en gång
Undertecknad, som applåderade initiativet
Marre, som förutom att hon såklart försvann i fjärran med jämna mellanrum också bidrog med fantastiska foton
Och Anne som slöt upp till frullen efter morgonintervaller upp på hagatoppen

Något om att sätta mål

Kvällis yo!

Idag tog jag med mig min begynnande cykelbränna till gymmet. Efter en timmes hårdkörning med svetten bokstavligen rinnande nedför kinderna, kom jag att tänka på något grundläggande med hur jag sätter mål.

Man kan sätta mål om viss tid på viss sträcka, viss sträcka cyklad under viss period, viss medelhastighet eller att ta sig runt en viss sträckning per se, oavsett tid. Att bara göra klart.

Ett mål jag satte någon gång 2015-2016 när jag pendlade ofta mellan Västerås och Eskilstuna, var ett helt annat mål. Jag kom på mig själv med att sätta det en kväll när jag tryckte en liten minibacke vid ett åkerparti väster om Rytterne. Målet var att alltid kunna trycka på i backar utan att bli slut.

Det som den typen av mål handlar om helt andra saker och det viktigaste är viljan att ta i och viljan att hushålla så att man kan ta i på nytt. Det var också detta jag precis upplevt på gymmets fyspass, och det jag även upplevt under söndagens grusrunda från Herräng tillbaka till Stockholm.

Den här viljan att ta i, antingen så att man ligger svettigt blöt på ett gymgolv, eller pustar i ett vägskäl efter en tempoökning under en runda, har en fascinerande effekt på psyket.

Det ger den genomträngande känslan av frihet som är cyklingens allra främsta drivkraft för mig.

Så var det med det, godnatt och grus och rapsfält på det!

Foto Marre

Hell yeah benen!!

Det var känslan när jag igår vid halv sju-rycket tryckte de sista tempoökningarna in mot Norrtull. Vi hade varit till Herräng och vänt över helgen; jag, Anne och Robert, via massa kilometer ljuvligt tillika uppfordrande roslagsgrus. Gårdagens 182 och dagens 164 km i solen ihop med försommargrönskans översvallande lummighet, tog fullkomligt andan ur oss.

Anne hade fått rutten av cykelbekanta. Jag hade bokat vandrarhemmet. Vi packade varsin lättare väskpackning och drog iväg från Vasastan på lördag morgon. Rutten gick över varierande underlag: mjuka skogsstigar smekte psyket, grovkornigt krossgrus satte det på prov, sandpartier gäckade cx-skillsen och tvåfiliga sommardrömvägar med gräs omkring fulländade estetiken. För att inte tala om den ökenfeeling som dag 2 bjöd på någonstans i närheten av Rimbo, där ett grustag med trekantiga sandhögar bländade oss och Robert posade och jag pekade mot den vitaste högen. Medan Anne kört rätt upp för backen vi skulle till och väntade på att vi skulle köra snyggt och snabbt uppför framför hennes mobilkamera.

Vi nådde Herräng vid sju på lördagskvällen. Väl incheckade på det lilla rara vandrarhemmet som även hade hästar, drog vi på oss civilkitten och trampade till marinan. Vi kunde alla trolla fram överraskande mycket kläder ich viktigheter ur våra till synes små packvolymer. Havskänningen var total vid marinan och vinden mojnade och jag kunde inte se mig mätt på havet och båtarna medan Anne och Robert pratade om viktiga cykelsaker vid bordet. Maten rann ner och vi skålade och kvällen kylde våra cykelkroppar och hemma på vandrarhemmet var lugnet fullständigt. Vi snackade igenom det sista, stretchade och sa godnatt.

Dag 2 var kanske tuffare, men dag 1 var nog tuffast ändå. Vi tryckte finfina asfaltsmil på söndagsmorgonen, och drömmiga tvåfiliga sommarvägar med gräsremsa på det, och lilla jättesöta kafét i Finsta som hette Pensé. Just då var mina ben mitt uppe i sitt grusflow, på gränsen till hybris, så det var nog bra att de fick tas ned på jorden en aning.

För på detta följde några aggressiva motlut och ridstigar som luckrats upp av hästhovar som minst sagt gav ett tungkört underlag.

Vi kunde konstatera några saker under helgen.

  • skog ger skugga. Under dylika osannolikt soliga helgutflykter, så svalkar grönskan bra och ger en mindre stekig bränna.
  • asfalt smeker crossbenen som skakat fram på krossgrus, innan det är dags att dra in på gruset igen – asfalt skapar gruslängtan
  • punkor kommer inte nödvändigtvis på krossgrus, utan på nyaste däcken mitt inne i tätorten.
  • Det är bra kapitalutnyttjande att använda samma cykel till flera ändamål (tävling, träning, touring och pendling), även om det kostar på underhållskontot. Men känns ju roligare att vara så allround.
  • Det är nästan nödvändigt att alla har rutten, så man kan dela på navigeringsansvaret
  • Mackar och mataffärer duger minst lika bra som sockersöta trädgårdskaféer
  • Vi fick alla våra dippar som löstes med gemensamma krafter. Socker, vänta in och peppa, navigeringen och punkan, som ett axplock. Min dipp ägde rum på den allra finaste, lenaste skogsstigen på söndagen, utan att jag alls hade bett om den.

***reflektionspaus***

Reflektionen är obeveklig:

Cross var så in i norden jäkla boss den här helgen. Lång och krävande rutt som ju förstås var alldeles, alldeles underbar och likväl spännande ty ocyklad av alla av oss. Att det började brinna i min nätta lilla rumpa kom som ett brev på posten efter två dagars svettigt gnuggande mot sadeln. Detta skav kan i framtiden avhjälpas genom att helt enkelt sitta still på sadeln eller testa det däringa chamois.

Avslutningsvis – sommaren är inledd när man får dra iväg på lördagen med väskan packad, cykla hela dagen och komma fram till rart boende på kvällen, för att sedan cykla hem nästa dag.

Over and out och heja crossbenen och planer för kommande grushelger på det!

Foton jag, Anne och Robert blandat, vem som tagit vilka framgår av personerna på respektive bild:)

Hjälp! Är du min nya hjälm?

Riders, idag avhandlar vi kort och koncist ett av cykellivets mer svårforcerade estetiska element:

hjälmen.

Låt mig först säga detta: jag älskar min hjälm. Så mycket att jag vet att jag hellre blir av med min cykel, än blir av med min hjälm. Hjälmen är en del av ens utseende och en förlängning av ansiktet på ett sätt som cykeln eller skorna inte kan mäta sig med.

Min Met Sagittarius blev för sju-åtta år sedan en lätt och fräsch kontrast till min svarta, stora koloss till förstagångshjälm.

Ungefär samtidigt bytte jag till vita styrlindor och ljusare kläder. Mitt cykel-jag ömsade skinn.

Nu kan det vara dags igen. Hjälm bör bytas lite då och då även om man inte kraschat den. Min har förvisso dundrats i backen på CX-SM i Varberg, även om jag annars skonats från vurpor. Men OM jag nu ska byta, så får det gärna vara något dyrt och jag kommer på mig själv allt oftare på senare tid dregla över en viss vit skönhet som även fås i svart, eller blått, eller rött, eller rosa: Poc Raceday.

Så frågan är ju nu, när de första två kriterierna är lösta (låg vikt och glasögonen fäster bra):

Vågar man bli svart igen?

20200610_2334242174692213265950455.jpg

Marre lånade ut hjälm och plåtade, notera Ann-Sofie i vit poc i mitten

Glimtar från försommargruset

Lovers,

Årstiden har kommit då man cyklar långt och startar tidigt. Årstiden har kommit då man utan att tänka på det, med en enda armrörelse, tar av glasögonen för att sedan placera dem exakt rätt framför ögonen och ovanpå hjälmen, och tillbaka igen med utsökt, väl inövad precision.

Och däremellan, så förvisas man grusrundor med skumpiga gräsgenvägar och asfaltspauser lena som salsgolv.

Och man uppskattar den där jakten på veganskt fika på lilla Ica Lindholmen, där man till slut landar i hummusknäcke, med spår av hummus, och tacodip, med spår av avokado! Och en kaffe.

Solen tar nästan aldrig slut. Punkorna i mitt med silvertejp lagade däck nästan inte heller, och då återstår det enda rimliga som är att samlas på nån skuggig pub vid Odenplan och fira fotografens namnsdag med att planera kommande rundor.

I allmänhet,

i synnerhet,

i evighet.

20200607_1542004082111547941538476.jpgTack Robert för foton och snygga bunnyhops, Anne för föredömlig visning av 144 km roslagengrus med lagom antal crossiga felkörningar, och båda två för att ni finns i mitt cykelliv

Sommarens väderstrecksmåsten

Sverigekarta på er!

Efter att jag spelat in klippet med min cykelväska igår kväll var jag riktigt uppåt. Tanken på att resa med cykel har den effekten på mig. När vi nu som det verkar får röra oss i sommar men inom landets gränser, går ju både Norgefjordarna och Danmarks atlantkust bort – men i Sverige finns tonvis med ocyklade vägar och havsutsikter och vidder att leva för!

Så idag efter gymmet började jag därför kolla väderstreck i google. Jag hittade några bultande måsten i norr, i nordost och i sydväst:

I norr: Högbondens Fyr på Höga Kusten. Man cyklar längs kurviga vägar ut till hamnläget i antingen Barsta eller Bönhamn, går på båten och kommer i land till en alldeles hårresande, ljuvlig liten klipp-ö. Fyrhuset är omgjort till vandrarhem och utanför finns bara horisont. Mina ögon tåras, jag måste hit. Igen, för i närheten av Högbonden bor en barndomsvän jag brukade hälsa på när det begav sig. Kanske blir det återseende i sommar, i vart fall så skulle det bli tåg till kanske Sundsvall och sen buss, alternativt cykeln från Sundsvall, vilket isf skulle kräva en mycket nedbantad packning. Time will tell! Men Högbondens fyr är magisk.

I nordost: Örskär. Jag dör lite när jag tittar på bilder från denna klippiga utpost i norraste Roslagen. Klippornas sätt att dra havet till sig och havets sätt att kasta sig i famnen på klipporna tar andan ur mig. Jag vill bli ett med klipporna och upplösas av havet. Till Örskär cyklar man antingen i ett svep från Stockholm via Uppsala, eller så tar man cykeln på pendeln till Uppsala om man vill kapa några trista tätortsmil. Sedan öppnar sig Roslagen och det är dags att njuta sig uppåt mot Öregrund, dit färjan tuffar över sundet och man har ett par mil till innan Nirvana: Örskärs fyr, omgjort till vandrarhem. Jag darrar, skälver och skakar. Håren reser sig. Detta paradis så nära?

I sydost: Kullaberg, Skånes otippade klippkust. Här vill jag dra på mig löparskorna och skutta omkring på klipporna medan tiden stannar. Även detta vore ett återseende, men vi föds lite på nytt varje sekund så ingenting kommer någonsin vara likadant som vi minns det. I Kullabergs vattenmiljö har jag en 40-årspresent att inkassera i form av en tumlarsafari, så hit skulle jag drömmigt vilja anlända norrifrån. Säg Oslo – Kullaberg, enligt google 590 km men då hoppar google över hela fina bohus-kusten. Den med klipporna från andra världar, dem vill jag ha med i min rutt! Lägg på 100 km, så har man att göra ett bra tag ändå. Och kan kanske kasta in ett besök på Kosterhavets nationalpark. Detta vore definitivt något som kräver lätt packning och racer. Om man tar tillräckligt lång tid på sig kanske kanske kanske man kan smyga över till Danmark och cykla atlantkusten i samma andetag…

Ni ser. Roslagen, Höga Kusten och sydvästkusten. Och kanske Atlantkusten. Alla med havskänning, vidder, wow-utsikter och oändliga badmöjligheter.

Boka tåg, ta in på lämplig fyr och sommaren är din.

🐎🐎🐎

Och låt dig inte nedslås av en inställd plan, upp på lämplig bro för wow-vy och nya tag så flyger snart hjärtat upp mot molnen igen

Fibersmått och miljögott sen sist

Förmiddag och glad Världsmiljödag på er!

Jag har redigerat mitt inlägg från i onsdags, det om kolfiber. Jag gjorde det efter att jag spenderat hela gårdagskvällen med att processa de inspel jag fått av er läsare efter att jag publicerat inlägget.

(Det är alltid lika värdefullt när ni hör av er, fortsätt med det!)

Så nu tog jag bort en del gnäll om hur sämst vi är (världen behöver inte mer gnäll), rensade i min tips-lista, och mejlade mina favoritmärken.

Det jag ville veta var:

  • hur återvinner man era cyklar, och vad händer med materialet i de cyklar som kommer i retur vid t ex en krasch?
  • hur är klimatavtrycket per cykel inklusive energiåtgång och material och vad har ni för plan för att fasa ut det fossila kolet ur produktionen (både som energi vid tillverkning och som beståndsdel i själva cyklarna)?

De svaren tycker jag faktiskt att tillverkarna kan bjucka på. Cykel är en materialsport, vars utövare ätt får skygglappar så fort det börjar lukta sport. Och det ska de få! Utan fokus på själva cyklingen hamnar man inte på pallen. Jag vill dock leva i en värld där man utanför prispallen lägger lite av sin värdefulla tid på att ta ansvar för planeten.

Ett företag som annars bjuckar på sig själv är Umeå-baserade klädmärket Sigr. Jag har skrivit om dem förut, de står ju både upp för jämställdheten och miljön. Det förstnämnda genom att bl. a porträttera kvinnor och män jämställt på sin säljsajt. Dvs. de lägger tid och kraft på att visa upp att både (!) kvinnor och män kan se glada ut på cykel, svettiga, cykla tillsammans, ta i, etc. BÅDA KAN DET! Detta är mer revolutionerande än vad man kan tro, i cykelklädvärlden.

Det sätt de står upp för miljön är att de har ett mål att använda enbart återvunnen polyester i sina kläder 2024. Det är om fyra år. Efter att man läst om all plast i världshaven vill man bara dyka ner och ägna resten av livet åt att rensa upp efter mänskligheten. Jag har själv redan börjat, med Mälaren, vårt kära närinnanhav.

Well. Efter att jag gjort en intervju med Sigrs VD Jenny Ferry för ett år sedan, där hon bland annat berättade att det faktiskt var brist på återvunnen ”rå”vara, skickade hon mig ett kit. Tröjan är gjord av hundra procent återvunnen polyester. Den är färgglad på ett ovant sätt för mig, och används därför sparsamt, men på cross kan man ibland slira på stilreglerna så igår åkte den på. Vi körde Hagatoppen jag och Anne, fem backintervaller där jag varje intervall vackert fick njuta av att skåda Annes starka ben ta henne uppför Haga i en fart jag bara kunde drömma om. Nedför var det dammigt och grusigt, crossen fick balansera för att kunna parera och inte damma ner i diket vid sidan av dödsgruset.

Efter fem intervaller kändes benen behagligt genomkörda. Vi kunde båda konstatera att det bästa sättet att få dem att kännas så, var just att köra flera gånger uppför en backe. Och när det mentala gör sitt (första är alltid första, andra tar man revansch på första, tredje är ett mer än hälften, fyra är näst sista och femte är sista), så har man plötsligt kört alla fem.

Och då kan man kosta på sig att trycka den sista lilla bonusbacken upp på en hemlig topp som Anne kände till. Och bara stå där och snacka lite cross och se på utsikten och titta på kärleksparet på bänken en bit bort.

Och sedan är det bara fem tramptag tillbaka in till Vasastan, lite mera cross och grusplaner som kanske smids, hej då Anne jag fryser lite och cykelbanorna tillbaka in mot St. Eriksbron.

Där är solen ljuvlig, och nu tar detta inlägg slut.

Gårdagens inflyttningspresent

Fredag och förmiddag och nybadad!

Jepp, det var dags att ta premiärsommardoppet i Mälaren efter allt vår- och vinterbadande. Kallt var det, men ljuvligt på morgonen och man kan fortfarande slippa badkläder ty grönskan är ymnig och skymmer sikten mot promenadstigen.

Igår var det grusdags! Det var inbitne Stockholmsbon Mattias som bjöd på vägvisning i den överljuvliga försommarkvällen. Jag och Marre låt oss nyfiket visas medan vi klippte med ögonen och såg oss omkring, vi var bortvillade efter första grusavfarten. Rundan gick över Nockebybron och över mot Färingsö, men på vägar som istället för att nöta asfalt och tugga styrlinda, erbjöd skakigt grus och mjuka skogsstigar.

Ibland stacks det emellan med ett asfaltsparti. Man glider ut ur skogen eller känner gruskornen sakta försvinna under däcken, så skönt och lätt allt plötsligt blir! Man skakar fram på en smal grässtig medan farten hålls uppe av de jagande myggen, så kommer en befriande backe upp mot ett grusparti. Man kommer ner mot ett hus, hur tänkte du här egentligen Mattias?, nu måste vi vända!

Men det behövs inte, Mattias har scoutat och vi svänger vänster precis när man tror att vägen ska sluta på någon sömnig villaägares tomt. Stenar att navigera mellan så att crossen slipper ha tråkigt.

Är inte detta den bästa av presenter? Som man direkt kan dela med sig av och credda givaren? Ny i stan eller bara ny i området, ny på ön (Färingsö) eller i allmänhet i behov av uppåttjack? Då ges man en runda som någon annan har scoutat och man vet bara var man är i ungefär halva tiden, resten är virrvarr av skog och stig och gräs och grus. Och crossen visar sin själ och det är att ta sig fram och ta sig ut och ta sig över!

Allt klarar crossen, medan man själv gör miniryck och njuter av den fina inflyttningspresenten.

Marre fotade såklart det mesta och kolla vad äppelkindad man kan bli av att fatta posto utanför det dödligt mysiga Äppelfabrikens fik dit jag måste måste måste nån gång under öppettiderna och rutten finns här

Måste.

Måste skriva!

Det är känslan efter kvällens grusrally på Järvafältet. Denna som det verkar återkommande rallyform sätter sprätt på benen varenda gång och rundan är ljuvlig i våren.

Varför?

För att gruset är gruset. Gruset erbjuder både fart, slirande kurvor och skojsiga hinder såsom vägbommar. Och mördande grön vårlighet.

Och efter de fem-sex rallyintervallerna där man jagar och jagas så slutar inte rundan! Nej, efter de flowiga grusvägarna och häggen som hänger över oss så fortsätter det!

Vart fortsätter det?

Mot vattnet. Typ Sollentuna. Edsviken. Här kommer spänger längs bergsväggar och gräspartier där inte ens den proffsigaste plåtare skulle kunna få till en vettig bild. Men hey ju färre bilder desto mer närvaro under gång right?

Man passerar Danderyd, ish. Golfbanan där de står och slår rakt ner i vattnet, med ett nät uppspänt för bollarna. Sånt händer bara i Danderyd.

Man kommer upp på asfalten hemåt och nästan vid universitetet kommer alltid frågan: ska vi ta av här?

Och det ska vi, nästan varje gång. För där fortsätter rundan igen! Längs med ännu ett vatten går den och flowar upp och ner och snart kommer trappan där man knixas upp med rätt växel.

Och så trampar man vidare genom grönskan, norra Djurgårdsstaden!, och så mitt i alltihop så kommer man uppför en backe och skymtar stora tegelbyggnader som känns maffiga på ett historiskt vis. Med tyngd.

Och så sprätter man ut på itnw mindre än kullersten.

Så slutar rundan!

Från asfalt, till grus, till gräs, till asfalt, till kullersten vid KTH.

Over and out och nyllen och godnatt!

Foton jag, Marre och Amlra