Novembergrusets sista suck

Vi körde väl Barva!

Ja, det gjorde vi, jag och Alex. Sista gruset för i år, och i novemberdiset blev det en stillsam flashback till Eskilstunatidens rundor.

För visst består cyklistlivet av olika faser? Visst finns det en som inleder, en där formkurvan drar iväg mot himlen och en där man peakar. Det är då man hittar på nya sätt att träna, nya underlag, kanske tävlar om man förut bara motionerat, kanske motionerar om man innan bara tävlat, kanske kör kullersten om man tidigare kört enbart grus, kanske alper om man tidigare kört Mallis eller Klevaliden. Kanske grus om man tidigare kört bara landsväg med happy gravel ending.

Att fysiskt återvända och befästa en av de där faserna är livgivande. En suck av välbehag, om än den sista på ett tag. Vägarna och stigarna kring Barva och Hugelsta är sådana för mig. Det var ju där gruskärleken på riktigt började spira!

Och där som kvällspassens lärdomar aldrig satte sig: dem om att stannar man för lite snacksande, då blir man kall, och trampar man igång igen så blir man varm, och lampor alltid på och alltid mera kläder än man tror behövs. Helvete vad illa det är att frysa om händer, och fötter, och armar, men värst är händerna, min ständiga skräck att frysa så det blir reumatism eller nånting i dem.

Så när vi nu körde dem igen i det tilltagande kompakta novemberdiset och -mörkret, så var det samma sak exakt det samma om igen. Det var hemtamt, det var tyst, det var stilla, det var höger och vänster och kurvor och hästar i hagar och Sörmland.

Ingenting hände. I det kompakta mörkret var allting stillastående. Fram till halv fyra, då det var dags för lampor och sätta brillorna på hjälmen ty skumt och snart mörkt.

77 km senare var det dags att dyka in i duschen och vänta på att fötterna skulle gå från vitnade, till stumma, till stickande, till rosiga och slutligen till användbara.

Tack Sörmland och novembergruset, ses på 2020!

🌟🌟🌟

Crossen i väskan på tåget yey!! Detta hamnar lätt på topp tio 2019

Att plöja november

Hej leran!

Var den obligatoriska tanken som snurrade i cykelskallen under gårdagens gruspass. Ett pass som tog oss från gubbängens tunnelbana och söderut på vägar och stigar och spänger som jag njöt av att slippa ha den geografiska kollen på.

Jag hade det outsägliga nöjet att istället helt foka på att plöja genom lervällingen och över de stora och små gruskornen som lika aggressiva som Sörmlandsgruset bjuckade på en skön dubbelpunka.

Yes!

Men det som självklart hände då var att hjältar i klungan både hjälpte mig pumpa och hålla psyket i schack. Samt att en överhjälte stack till mig sin slang vid den andra punkan. Men ska man premiärpunka i Stockholm så ska man väl göra det dubbelt och i blötaste november?

För ja. Än en gång hade några av Stockholms cyklister visat sin generösa sida och bjudit med mig på grusrally i söderort.

Och vilket sjujäkla rally.

Leran satte ribban och när den femtioelfte vattenpölen tornade upp sig slutade jag väja. Och när den mjuka genomträngande lervällingen bjöd på sånt där mjukt och stillsamt sladdande, och när miniregndropparna föll från skyn och någon tvingade sig igenom en vägbom genom att välja det lilla mellanrummet, så var dagen fullbordad. Vi konstaterade samfällt att grus och stig och lera är svaret på alla ifrågasättanden av hösten.

Så blev det fika, och medan jag huttrade i värmen slogs jag av hur man hjälper varandra. Vem behöver en extra tröja, jag har en i ramväskan? Vill du låna mina extra handskar, visserligen kanske lite fuktiga men kanske ändå lite varmare än dina dyngsura?

Ja.

Det fick bli rull till Tumba för en del inklusive mig medan resten körde klart rutten. 47 km grusrus räckte gott, och på vägen hem gjordes flera andra reflektioner. Och så hem från södra station, hej då sen och tack för rundan!!, och så all tid man lägger på att rengöra allt: cykeln ska duschas, kläderna av och sköljas från lera, tills slut står man där och har bara sig själv kvar.

Lång dusch. Lååååång.

Tack söndag och alla sällskapande Stockholmare och stigfinnare!

Hör ni det. Ett stort jäkla supertack Stockholm.

🐬

Bilderna tagna under gång ärligen snodda från Danny’s strava ty hade fullt sjå att styra lervälling

Med skitväder och längtan på Lidingö

Hej november och crosslängtan!

Så kände jag i söndags när jag fått med mig Robert på att köra Lidingöloppsvarvet i snålblåsten. Robert hade lackat om sin gröna Kona till diskret svart, och vi behövde all crosslängtan vi kunde uppbåda för att palla vädret denna dag.

Det var runt nollan, vinden var tio i byarna och vita flingor föll från skyn.

Vita, blöta novemberflingor.

Vi möttes upp vid Karlaplan, Robert var svart och slick och jag hade lagat mitt ena skoskydd med silvertejp. Sånt kan man kosta på sig under crossäsongen. Vi knattrade cykelbanan till Lidingöbron och såg ner på vattnet, helvete vad kallt det såg ut.

Sen ledde jag oss ut på stigarna och vi tryckte på i grus och lera. Vi väjde för hundar med människor i koppel, hejade på flanörer och förundrades över att någon ens frivilligt kunde vara ute denna dag – utan cykel. Ett gäng hade fattat posto vid en brygga där en food truck pumpade musik och på fjärden utanför seglades kappsegling i dyra båtar. Vi hejade och hejades tillbaka på, i skitväder på Lidingö blir alla trevliga.

Det kom partier av lera. Här gällde det att inte tveka. Det kom partier av löv, här gällde det att inte bromsa. Det kom partier av kurvor, här gällde det att svänga snyggt och tryggt och modigt.

Sedan kom partier av att vara vilse, som det blir när man navigerar med Garmin bland stigar. Och då tog Robert genvägen över fältet som den crossryttare han är född till, och ihop hittade vi andra vägar som ledde till målet: macken vid brofästet.

Här intogs te och kaffe. Här spolades leriga crossmaskiner av. Här mjukades frusna tår upp och här delades stort och smått och garv och vedermödor.

Som sig bör efter en runda i november.

🍁🍁🍁

Robert plåtade och plåtades och löven gjorde nästan samma

AW-looparna

Riders!!

Sitter och kompensationsjobbar på mitt lokala Espresso House. Supersmidigt förutom att min hemdator inte vill ta offentligt wifi av nån j-a anledning. Men mobilen tar det, så jag växlar mellan internetdelning för att spara dokument på Drive via datorn, och kör wifi på mobilen för att mejla grejer. Som jag sedan schemalägger till måndag morgon kl. 0800. Klockis!

Jag tänker dessutom inte kompensationsjobba hur länge som helst. Nix, enbart de två timmar som jag kompade ut igår, och enbart tills jag har nog med tid för att både köra nåt varv eller två runt Kungsholmen i löparskor och sedan åka och fira min syster. Jag är osäker på om hon läser min blogg, så jag kan lika gärna lägga in en bild på hennes present här. Det är en kul grej som växer! (Klara om du läser så vet du, ja ja..)

Så varför kompensationsjobba på en lördag?

Jo! För igår var det ju dags att köra cross-aw med några av Stockholms finaste cyklister: Guayén, Sophie, Karin och så Johanna som så lägligt anslöt när vi rosiga och hungriga anlände till thai take away i Alvik där Karin bor. Och det tarvade att redan 15.30 börja kitta mig och crossen för skymningskörning på grus och stig. Yummy.

Vi körde norrort. Ut från jobbet via Hagaparken, beundra det kalla höstvattnet i Brunnsviken och älska de gula höstlöven som frasade under våra crosshjul i Hagaparkens små minitunnelstigar. Älska hur höstlöven bildar dessa sjok! Sedan körde vi mera norrut, och landade i två loopar norr om Ursvik och Järva.

Tror jag.

Vilken ynnest att få vara lost. Jag som ännu samlar rundor till mitt Stockholmsrundotek lät mig villigt guidas medan alla väntade på skymningen. När den kom, slog vi på våra lysen. Mörkret hade därmed skapat en till dimension av cyklingen. Vi blev plötsligt snabbare, tystare och modigare.

Det gick bort att köra precis bakom någon, då bländades man av baklyset. Bättre var att köra bredvid, och tystnaden var nödvändig för fokuset som krävdes. Lamporna hjälpte oss att upptäcka lövhögarnas gömda farligheter: stenar, rötter, håligheter. Vi vrängde cyklarna för att ta de skymda kurvorna så säkert och gent som möjligt, medan vi förberedde oss på nästa farlighet.

Efter den andra loopen fattade vi beslutet att cykla mot Alvik. Karin ville bjuda på tre sorters bubbel och vi mötte upp Johanna vid thai-en, hej Johanna kul att se dig här!! Och eftersom cyklarna stod utanför så var jag vakt, och när jag såg en cykel dundra i marken av att någon förbipasserande råkade snudda vid den, så for jag ut och alla andra också. Redo att springa efter tjuven, dessa reflexer hos ios cykelägare är nödvändiga!

Vi kalkylerade snabbt att ingen utan cykelskor hade hunnit om vi kastat oss på våra cyklar och kört efter den eventuella tjuven. Men nu var det inte så, och vi kunde rulla upp alla cyklar i Karins lägenhet och fira det ena och det andra och dricka tre sorters bubbel och dåsa i cykelkläder i Karins soffa, och konstatera att cykel-aw är det bästa fredagsmyset eller åtminstone var det just den här fredagen, och det var ju den som räknades just då.

Sen på med alla lager, huttrande cykla hem över Tranebergsbron och hej då alla!! Och så hem till Kristineberg och in i duschen och te och liten kaka.

Och godnatt och på återseende aw-looparna i Järvafältet!

Sophie tog hälften av korten

Och österut fanns Lidingö

Hej bloggen och alla!

Tänkte delge vad som finns i det sista oupptäckta väderstrecket. För nu när jag inte längre är nyinflyttad är det rimligt att kunna cykla i alla fyra väderstreck och njuta av att känna till vad som där finns att cykla på. Och igår föll en östlig pusselbit på plats och det var Lidingö!

Lidingö är för mig mest känt för Lidingöloppet. (och att Katja är uppvuxen där). Jag körde loppet 2010 och var i mitt livs löparform tills kroppen skrek till vid 26 km, efter att ha tuggat på i ett skönt 5:50-tempo. Då skriket från höfterna var ett faktum, lät jag mig promeneras mjuk en stund, för att sedan med hjälp av målgångsvittringens superkrafter kuta över mållinjen och dundra in på 3:10.

Nog om 2010, 2019 är nu och det var Sophie som skulle guida mig och Alex på Lidingö. Bästa Mallis-Sophie! Och när vi tråcklat oss fram genom vägarbeten och bilister nådde vi Lidingöbron, och där fick jag gåshud: bro. Vatten. Rymd. Ö-cykling.

Vi nådde Grönsta gärde. Här börjar Lidingöloppet. Och vi tog in på spåret och en färgrik värld helt bortom alltings rimlighet tog emot oss:

Allting var gult. Hösten hade nått sin gula fas. På träden dallrade gula asplöv, på marken var stigen täckt av dem. I skogen var stigen en guldgulskimrande matta som vi flöt över. I leran var löven en blöt och kladdig röra som vi tuggade oss igenom.

Stenhällarna var hala. Alex erfor detta då han på crossen (lånad från Robin, tack!!) skulle trampa sig uppåt. Hamnar man en millimeter fel på blöta hällar ligger man där. För att sedan, mera farthungrig än någonsin, spinna loss och cykla nästa kurva intill perfektion.

Kurvorna var lövtäckta utmaningar. Inte bromsa, eller bromsa med tillförsikt, och låta kroppen hitta balansen med bibehållen fart.

Uppförsluten var fostrande. Fullt fokus krävdes. Rötter och stenar och procent utgjorde tillsammans grogrund för vurpor. Men crossen åt sig uppför varje backe trots den lilla lilla minivrängningen av framhjulet på den brantaste. Framför oss och bredvid gick föräldrar med barnvagnar. Bägge trafikanter verkade finna backens procent lika utmanande.

Så kom en snutt i luftig tallskog. Mellan träden skymtade Havet. Framför var Sophie och Alex. Ovanför fanns himlen och i våra lungor oktobersyret.

Och när vi nådde macken, så insåg vi att den var resans mål. Eller mening. Varje cross fick en dusch, och varje åkare en skrubbning. Lite renare men med diskreta minnen från Leran och Löven ville vi cykla mot stan.

Så rullade vi tillbaka över bron, jag en runda rikare och alla tre en höstdag vackrare.

Och Lidingö gav innehåll åt väderstrecket öster.

🐾🐎🦋

Helgens måste-minnen

Den här helgen har ett antal avgörande cykelgrejer hänt.

För det första: något materiellt. Jag har hittat hem bibs-mässigt. Halleluja, jag har köpt två par svarta bibs av märket High & Over. Äntligen en modell som är lagom hög i midjan, tajt på rätt ställen och med en vettig benlängd. Dessutom en skön bred rand och snygg design. Helvete vad kroppen redan älskar dem.

För det andra, jag är numera formellt inte nyinflyttad längre. Nix pix. Den här helgen har jag nämligen mött någon jag känner i en annan klunga än den jag själv körde. Det är sant! Ja, det har nu hänt! Närmare bestämt Guayén, en superstark Baroudeur-cyklist från Mallisgänget som jag älskade att jaga uppför och nedför backar och in i små spanska mallisgränder.

När man både lyckas känna igen någon som susar förbi och det faktum att någon man lärt känna faktiskt cyklar samma vägar samtidigt, då är man inte ny längre.

För det tredje så har jag denna helg haft det outsägligt stora nöjet att få bli guidad ordentligt på grus och stig. I Stockholm. Hur värt. Jo, väldigt mycket värt och nu har jag sparat rutterna så att jag själv kan köra dessa flow-wow rundor när jag vill.

I lördags hade brudarna från just Baroudeur riggat en 47 km-runda. Jag körde till starten på Folkungagatan i lätt duggregn. Perfekt crossväder och 20-talet förväntansfulla damer. Vi knattrade iväg söderut och runt i både Nacka och Älta. Några av stigarna hade jag försökt leta mig fram på innan, men aldrig fått en helhet som denna. Här fanns breda grusvägar, smala uppförslut och lagom blöta spänger i vassruggarna. Här fanns uppför och nedför och kurvor och rakor och marathonlöpare mitt i allt, heja heja!

Sa vi från kanten. För springer man marathon i Hellas så ska man hejas.

Här fanns också ständiga strandhugg och idel kända ansikten! Hej Karin, hej Ena, hej Lea, hej Petra, Sophie, Sara, Guayén, hur många fantastiska är vi inte här i denna underbara stad?

Crossvädret lättade när vi rullade in på le Mond efteråt. Där köptes bibsen efter fikat och sen var hösten gjord. Grus- och hemmaglädjen var ett faktum.

Och så i söndags då!! Hur mycket ljuvligheter ryms på 48 timmar? När vi drog mot norrort från Sveavägen i morse var dagen ljummen men krispig. Molnig men färgsprakande. Och medan Marre och Amira guidade norrut genom Hagaparken, Järvafältet, Sollentuna och så runt den förföriska Edsviken. Ja, medan de gjirde det så körde jag mini-intervaller. Miniryck. Minitryck.

Jag har fått frågan varför jag valt att slösa energi på att göra de där rycken. Svaret är: för att jag gör dem när jag trivs riktigt bra på cykeln. De ör alltså en glädjeyttring.

Till på köpet levererade kroppen en finfin OTB nånstans i höstlöven vid Edsviken. Jag skulle jaga ikapp Amira och gena över ett dike. Men diket var djupare än beräknat och Amira fick bese mig sakta smyga över styret ner i gräset.

Så var de nya bibsen invigda. Och jag kunde konstatera något, när jag körde runt i både norrort och söderort, att vilken befrielse för hjärnan att inte veta var man ska. Hur man kan njuta i nuet. Och vilken spännande överraskning som väntar sedan när man vittjar Strava. För när någon lägger upp en runda så blir det en unik upplevelse av kurvor, medlut, motlut och bröt, som bildar ett eget litet äventyr trots att ytan man tillryggalagt egentligen är ganska liten. Det är variationen och kombinationerna som gör det! Och detta görs av generösa medcyklister som bjussar andra med på nya rundor!

Och den tid på året och i livet när man tvättar crossen i badkaret är åter här. Men tro aldrig att den någonsin blir ren såklart.

Så kära bästa crossigaste cykel-Stockholm, får man älska dig nu är det precis vad jag vill göra!!

🐎🐎🐎

Bilder Marre, Amira, Petra, Guayén och Sophie

Och Västerbron, du kommer alltid för mig vara större än Stockholm, gråare än asfalten, dimmigare än älvorna och evigare än evigheten själv

Seven Summits hell yeah!

Riders.

Jag vill i detta inlägg om höjdmeter, hylla allt det lilla som blir stort när vi tillsammans cyklar det.

I Stockholm mumsas ofta höjdmeter inne i gömda villaområden vid Nockebybron. Eller vid gamla observatoriekullar i Saltis som man måste känna till för att hitta. Man tassar diskret runt bland lummiga trädgårdar; trycker sig smidigt uppför de korta, explosiva motluten och tar små mini-segment. I slutet av segmentet står man och pustar, för att sedan spinna syran ur benen på en raka in mot stan.

Men vill man få sig mera rymd och grus och gräs och rullsten, då ska man utåt.

Då ska man köra Seven Summits.

Så vi står ett gäng med sju cyklister på Sveavägen, och Hovet-Mattias leder och instruerar. Hagatoppen, Väsjöbacken, Bruket, Ekebyhov, Flottsbro, Högdalstoppen i Hökarängen och så Hammarbybacken.

Solen lyser som en galning och alla är taggade. MTB, cross och gravel har vi med oss och jag har ingen frambroms idag men skit i det.

Vi köttar Haga, backe ett av sju. Ut ut, kringlande vägar över Ulriksdal och når Hagaparken, tälten, genom lite magisk skog. Mattias stannar och pekar och vi svänger av. Upp upp, stenar, sand, motlut, tappa inte farten och upp ska vi!

Och upp kommer vi. Första är alltid värsta, vi säger inget, vi flåsar och bävar.

Backe två, Väsjöbacken i Sollentuna. Lång transportsträcka, kanske 25 km asfalt med knattrande terrängdäck, spinna ur benen, drömma om backarna i vinterskrud.

Upp kommer vi och jag i dimma. Vilken är vilken backe? Jag minns skidliftsskylten, p-skylten och att vi körde upp. Sedan körde vi Bruket, båda var långa och branta och med grus och man fick trycka trycka och benen började lite lära sig vad som hände. Och så gick ju turen mot Bruket genom Järvafältets naturskyddsområde.

Efter Bruket börjar skit-tankar komma. Vi ska mot Nockebybron och lunch på Brostugan, men mina ben spinner inte som jag vill, jag kommer efter och vill hem. Hjärnan är så plötsligt full av skittankar, och när man sitter på en cykel så formas då den skitigaste av skittankar: den om att köra hem. Men vi är framme i Nockeby och smiter in på en affär och jag drar i mig två bananer.

Sedan är det lunch (fräsch sallad och kärlekslös grillmacka) och hjärnan ser de logiska sambanden. Det är en ljuvlig solig höstdag. Klockan är halvdag. Jag har en grupp att köra med. Vi ska köra för mig nya vägar där sju små underverk ska utföras. Jag vill stå på toppen av Hammarbybacken och vara en av dem som kört dem alla.

Så jag körde inte hem, utan iväg med ny energi och gruppen vevade mot Ekerö.

Och den här backen var spännande. Den var lång, den hade ett brant parti och den hade ett ännu brantare slut där rullgrus och fåror gjorde vägen krävande. Men upp kom vi, och på toppen mötte vi ett öl- och pizzasällskap som myste i septembersolen. Hej hej, och så ner igen med min fullt fungerande bakbroms. Veva mot färjan till Slagsta.

Vad roligt det var att cykla såhär. Transportsträckor genom villaområden och längs med motorvägar och in på grusvägar mot varje litet underverk av de sju. Vi svängde mot Flottsbro, såg downhill-gängen som studsade nedför kullen och tog ett varsitt andetag. Uppåt!

Och den här var brant och spännande. Lång slakmota först, en liten knix där MTB: arna drog nytta, och så upp på ett motlut fullt av kantigt rullgrus. Stort, kantigt rullgrus. Man fick trycka ner framhjulet i backen för greppet, aldrig sluta trampa och ta högersvängen med fart och inte bli ståendes. Och så sista grässlänten upp mot platån.

Uppe!

Den påföljande Högdalstoppen, eller om det var Hökarängstoppen härom tvista de lärde, var för mig den mest mytomspunna. Jag vet nämligen två saker om Högdalen: att det ska finnas ett kulturhus där som heter Cyklopen, och att det finns cyklister där som tränar cx.

När vi kom dit var det gräsbevuxet. Stigen sluttade uppför och gjorde därefter flera gömda kurvor som man inte såg från vägen. Jag var sist upp, och vägen slingrade sig verkligen. Buskar och snår hängde sig över stigen, allt var grönt och lummigt och där jag körde rakt fram borde jag kört högen, men ett litet mys-sällskap med barn sa ”dina kompisar körde ditåt” så då tog jag fasta på det. Och upp kom jag genom konstant trampande, och på platån stod vi alla och såg norrut.

Där fanns finalen. Dit skulle vi. Där tronade Hammarbybacken.

Ner. Bra fäste i gräset, krama bakbromsen mjukt och inga hastiga rörelser i gruset så går det bra. Cykla mot Johanneshov, svänga ner mot Hammarby sjöstad och sedan stod vi där. Sex av sju toppar körda, en kvar och här är vi, ät oss konsumera oss älska oss Hammarbybacken!!

Ledar-Mattias tar norra leden. Den brantare. Vi andra tar den södra. Grus och lagom brant därmed. Solen var ljuvlig, det var den sista toppen nu, känslan det finns ett före och ett efter har aldrig varit så stark.

Sista knixen är torr och dammig och grusfylld. Sista metrarna går mellan kravallstaket innanför vilka de bygger någon typ av minibana för downhill-åkare. Vi är uppe, vi är inne, vi har gjort det, vi är i efter-känslan.

Det jag älskar med detta är det jag älskar med Flandern. För det är när man resonerar såhär: här bor vi. Här ser det ut som det gör. Vi gillar att cykla, vi vill ha höjdmeter och vi tänker härmed nosa upp de här sju bestigningarna som ger oss en massa sådana höjdmeter. På toppen av varje tipp, så tänker vi titta på utsikten och älska den plats vi bor på.

Ovillkorligt.

För att vi cyklar här.

Punkt och slut på detta inlägg.

Tack Mattias för guidning, Anna och Marre för foton, tack Tina för posen och resten för sällskap och tack Stockholm för Stockholm.

Och ja, jag somnade i fåtöljen på Espresso house efteråt när Marre och Mattias summerade dagen

Och ja, jag avrundade med ett dopp vid Hornsbergs strand när jag kom hem, för nej, det går inte att inte göra det

…och Strava med 1335 hm fördelat på 121 km här att ladda hem och köra

🦋🦋🦋

Vasskärr och dubbelpunka

Obs detta inlägg är ett samarbete mellan mig och Lilla Vasskärr B&B

Yo lo!

Står och laddar bilen i ösregnet. Medan den suger i sig ström tänkte jag passa på att hypa två hjältar: Eddie och Per-Inge på Vasskärr B&B!

De skjutsade nämligen mig från någonstans i Skogen till just sitt B&B, efter att jag dubbelpunkat under Jonathans grusrunda. (Han ska också hypas, men en sak i taget!)

Såhär var det ju, att crossen hade både cross- och stadsdäck. Och i stora skogen med dess sörmlandsgrus, så skar jag upp en reva i stadsdäcket. Och eftersom detta var min andra punka så pumpade vi upp däcket med den sista slangen, men se den visade sig vara för liten till sitt omfång. Så crossen sa nej och mina medcyklister fick åka vidare efter att de hjälpt mig fixa skjuts till Eskilstuna.

Men för att fixa denna skjuts så vore det bäst att ha en annan destination än just Skogen att hänvisa till, och det var här som Eddie och Per-Inge kom in i bilden. Så de fick hämta mig i bil, jag vinkade av de mina och så fick crossen åka bil till Vasskär och sedan till Eskilstuna med Jonathans fantastiska föräldrar. Som för övrigt provkörde elbilen. Och såg sådär drömmiga ut i blicken efteråt!

Så kan det gå.

Så då sa jag att jag skulle marknadsföra Lilla Vasskär. Och då vill jag först hypa den veganska fikatallriken. Här hade Per-Inge omsorgsfullt skurit upp kokt, kall potatis på den ena mackan. Med salt på och margarin ringlat över. Det brukade veganer gilla, sa han. Och hur bra för cykelbenen! På den andra hade han lagt först salladsblad och sedan läst mina tankar och lagt soltorkad tomat. Och så nio små utsökta syltlökar!

Älskar.

Och så kaffe svart som natten nom!

Sedan berättade han om Skottvångs gruva och dess tydligen berömda scen. Och att besökare brukade ta in hos dem, få sig en rackabajsare och sedan gå på konsert. Promenera tillbaka till Lilla Vasskär och få sig en god natts sömn i någon av de bedårande små husen och så finfin frukost dagen därpå.

Och Sörmlandsleden gick förbi så en och annan vandrare brukade checka in då och då också.

Sa Per-Inge.

Och jag fick cykla nästan 70 km rivigt sörmlandsgrus med fina Eskilstunacyklisterna och även några utsocknes ryttare. Några kanske cyklar än och får sig då en dusch. Men luften är varm och första september är fräsch, man känner gulgrön höst och varm september är på ingång!

Och vi fick forsa fram på gräs och grus och genom crossiga vattenpölar som man ska.

Och hur ljuvligt när någon som Jonathan tar ut en runda som man samlas kring och kör ihop.

Slut på inlägget, blandade foton och över and out!

Är du bäst eller Jonathan? Fortsätt lägga rutter så fortsätter vi att köra dem med dig!

En skärva långfärdslycka

Kära läsare.

Sitter på båten till fastlandet, hög av den tramptagskärlek som det senaste dygnet har invaderat min kropp.

För om cykling är bra för bloggen, så är cykeltouring bra för hjärtat. Jag insåg det när jag igår drog norrut från Visby efter att ha vinkat av jobb-Mattias vid bussen. Hej då ses på kontoret! Känslan kom smygande som tusen fladdrande fjärilar och bolmade ut i benen som ett galopperande Gotlandsruss.

Iväg!!

Jag hade packat tre väskor, varav den största fick vänta i Visby medan jag och de andra två gjorde ärenden i Fleringe. I de två fanns sådant man behöver för en touring på allt från ett dygn till en månad.

Så är det! Ett dygn är en månad är ett liv när man långfärdscyklar!

Mina ärenden var att 1) besöka två barndomsvänner, och 2) på vägen dit få mig ett maffigt och minnesvärt dopp i havet.

Jag hade för en gångs skull god tid på mig. 56 km utspritt på många timmar av tramptag och upplevelser. Och vägrenarna stod redo med gulmåra och blåeld för att jag skulle ha något vackert att vila ögonen på.

Jag trampade ut från busshållplatsen. Innan första rondellen svängde jag av mot stigen som plöjer rakt mot havet. Crossen var ju ändå crossen. Jag lotsade oss över grus och gräs på den smala nedfarten mot cykelbanan. Den tog oss förbi Gustavsviks camping, det besynnerligt vräkiga Snäck-komplexet och till slut upp till stora vägen igen via col d’Gotland. Knep en 19-plats på backsegmentet yey!!

Så körde jag förbi allt jag känner så väl: orterna och vägskyltarna och de inbjudande grusvägarna man vill upptäcka men inte nu, och så lite riktig ö-feeling strax söder om Kappelshamn. Karga hedar; buskar så vindpinade att de knappt rör sig när det blåser längre, blommor som tycks leva på luft.

Och på kärleken till ön

Västerut mot Hall, och vänster mot Hallshuk. Och där, där var det maffigt!

Hallshuk är, förutom en rar by, ett par bryggor med ekor och vågbrytare. När man går ut på bryggan som vetter mot vågbrytaren så fattar man grejen. Helvete vilka vågor. I solen är de skummande. De rullar in från Östersjön och vräker sig mot Hallshuk och mig där jag sitter och känner badlängtan.

Jag vill bli ett med denna urkraft.

Men inte här. Det får räcka att lägga sig raklång på magen och doppa nyllet och pannan i det salta. Jag ska vidare och hittar till slut en stig mot havet någon mil bort. Stigen ropar på mig och leder till ännu en vågbrytare, och på ena sidan är det lä. Där sitter ett kärlekspar som tittar upp på mig när jag diskret klickar ur för att parkera crossen i stenskravlet.

De vill väl vänslas i fred. Men här ska mitt bad ske. Och vågbrytaren som kanske är en pir, är lång, både kärlekspar och badande får plats. Jag trippar ut på piren och känner livet i mig. Längst ut stannar jag och sträcker armarna mot himlen. Jag andas in det salta som når mina lungor från de skummande vågorna. Vinden färdas in i min hud och ut genom den och snart ska det salta vattnet göra samma sak. Jag kliver försiktigt ned bland de stora klippblocken där vågorna slår, och går i.

***bad under glädjeskrik***

Ja. Så var det. Så är det att bada i havet.

För hur salt var inte vattnet, hur omslutande betedde det sig inte och hur svalkande slog inte vågorna mot pannan?

Man vill ju stanna tiden, men havet har löst det genom sin kyla, för när den som badar blir tillräckligt kall så går den upp. Och: det är ju trots allt på land som man cyklar.Vila på ett klippblock, så solvarmt, upp till bibs och skor och hjälm och cross. Trampa vidare mot barndomsvännerna och dela en omsorgsfullt lagad middag på trädgårdens gröna. Bjudas på kylda drycker, morötter från pallkragen bredvid. Hur ljuvligt för en cyklande!

Krama om. Prata minnen. Skratta åt något någon gjorde eller sa för länge sedan. Uppdatera sig om vad som hänt och med vem i den gemensamma kretsen. Prata om det som var för trettio år sedan, och det som kanske är början på de kommande trettio. Prata om striden för Ojnareskogen intill som äntligen tycks vara till ända. Ibland vara tyst och bara tycka om att bara vara nära. Som man gör med dem som ömsesidigt betyder något för varandra utifrån gemensamma minnen man aldrig vill mista.

Efter smulpajen är det som vanligt dags att skåda nattdjur. Tröja på. Tomten är stor och faunan är inkännande med hög integritet. Fåren prasslar på andra sidan staketet. Min almedalskropp noterar svärmande pingborrar i trädet, sedan börjar den vingla. Av trötthet. Det går inte att stå rakt. Vännerna: Godnatt, sov tills du vaknar och du vet att det är öppet om du behöver gå från stugan du sover i till badrummet i stora huset? Du har allt, du fryser inte? Ok du vet var elementet finns, skruva upp det om du behöver, sov gott nu Anna!

Tretton timmar senare vaknar jag. Älskade Gotlandstystnad. Vad min kropp har saknat dig.

Efter müsli och te-frukost får jag hej då-kramen. Det är dags att vända mot färjan. En koll på klockan: jag hinner om jag mosar. I med rätt musik och fokus och pang, benen tar mig ända in till hamnen.

Vänta, det fanns faktiskt en plan B. Som det ska om man missar båten. Eller bara om man allmänt vill leva ett mindre stressande touring-liv. Och det var att käka cykelkäk på Stora Ego vid Österport, sitta kvar och plöja post-Almedalen jobbgrejer, få sig ett sista dopp i 💓havet💓 innan avfärd och sedan glida in i färjans gap lagom till 19.30.

Man måste ha en plan B.

Måste tillåta sig att tänka den livsbejakande tanken att

Det är en annan resa

Oavsett om den handlar om bad, bufféer eller grusvägar.

Här slutar detta inlägg. Två små väskor har blivit tre igen, snart är det pendel till Odenplan för hela ekipaget och därifrån cykelbana genom julikvällen hem till Kristineberg. Och för att avsluta det här inlägget, så kommer en sliten klyscha från min spellista:

Ditt hem är ditt hem om du älskar det.

Nu får och hav och vägrenar på det, over and out och glad förbannad finmåndag på er!!

🐎🐎🐎

Publiceringen fördröjdes något pga uppkopplingen på havet men det är ok havet, det är ok, du är ok

Tofta skjutfält et. al, som man säger

Yo bloggläsare!

Vad gör väl lite cykling för en cykelblogg?

Jag är i Visby och gör Visbygrejer de sista dagarna efter Almedalen. Det blir inte mycket bloggat när man knappt gör mer än att kika under lugg på crossen där i hörnet eller rentav låna ut den till någon som trampar den till affären.

Visst, jag skulle kunna blogga loss på drömmiga Visby. Blogga drömmiga Visby-grejer, blogga rappade hus och rosor och ruiner, men alla vet ju redan hur det är i Visby.

Man går runt i gränderna och slutar kvällen på en klint med utsikt över havet och domkyrkan. Man spånar över något viktigt eller oviktigt, kanske garvar ihjäl sig en stund. Ibland med något eller någon i handen, ibland inte.

Det har vi gjort, jag och jobbfolket. Och det är ju bra. Men det ger ju inte tillräckligt med bränsle för en cykelblogg.

Men så igår så fick jag äntligen cykla skjutfältet! Och då fick tankarna äntligen lite cykelbränsle. Och det började redan när jag knattrade ut på gatan utanför lägenheten som vi hyr med jobbet. Det är ju så att i Visby är det

KULLERSTEN!

så jag tryckte lite kullersten i gränderna innan det var dags att crossa fram på klinten söder om hamnen.

Vilken klint sen. Den stupar ner i havet; snubblar man där är man rökt, på det dåliga sättet. Och så hela tiden folk som sitter och har det bäst med varandra på mysiga ställen med havsutsikt.

Ibland kommer man lite väl nära havet själv. Det är när man tråcklat sig ner på den drömmiga stenstranden med ekor och vågskvalp. Då tar farten slut. Man vill bada, och måste därför upp igen på klinten för att slippa riskera att turen ballar ur till badrunda.

Man tar första bästa grusväg för att komma till skjutfältet. Man får ta första bästa flera gånger då man kommer till staket med vakt. Sedan är man ute på fältet och dess oändlighet. Vad tysta skjutfält är. Man köttar runt ett tag, reflekterar över en upphittad gevärskula och trycker lite grusmotlut.

Tofta skjutfält.

Sedan räcker det plötsligt, på ett sätt som känns bra.

Så man vänder och cyklar tillbaka över den skrovliga klinten. Nu är himlen gråare och man är glad att man tog foton när det var soligt så att det får se drömmigt ut på bloggen sen.

Ett bad vid kallbadhusets brygga medan damerna tar VM-brons, och upp till lägenheten.

Typ så!

Ja, och så lite extra kullersten såklart.

🦋