Tre saker som händer i Falun i helgen

Torsdag yo!

Ganska nyligen uppkommen från morgondoppet tar jag chansen att morgonblogga medan hjärnan fortfarande är lite småhög, på just doppet.

För vad händer i helgen egentligen?

Jo! Vi drar till Falun, jag och Anne. Vi ska göra tävlingspremiär på cx för i år och det kommer såklart att bli underbart! Underbart som i hög puls, sand och gräs och grus och kurvor och backar och vurpor och jumboplaceringar. Jag tror säkert att flera av er som läser också kommer att kötta runt på banan, vinka gärna!

Vi ska bo i en liten stuga vid vattnet. Invid stugan ska vår elbil laddas. Här vill jag ge ett uthyrningstips för er läsare som bor i Stockholm och det är Elbilio. De är ett bilpoolsföretag som har ett tiotal elbilar för uthyrning på Kungsholmen, i Vasastan och i Solna. Bilarna har olika räckvidd och laddförmåga och man hyr en hel helg för ofattbara 890 spänn. Lägg till att elen man kör på knappt kostar något. Cyklarna åker på ett cykelställ vi fäster på bakluckan då bilen inte har dragkrok (tack Robin för lånet!!).

Den tredje saken som händer i helgen är att min miljöranking ska få göra sin premiär. Jag vill främja miljötänk på cykelevenemang och tänker därför sprida information här på bloggen om hur mycket miljöhänsyn det tas ute bland klubbarna. Klubbar som redan gör detta är t ex Västerås CK och Team Sméstan cykelklubb i Eskilstuna. På listan för min ranking finns bland annat källsortering, vegoutbud och ekologiska/rättvisemärkta bananer och kaffe. Extra bonus för banor som ligger så till att man kan ladda elbilen om man kör en sådan, eller samåkning främjas, samt om ev. priser och spons har miljöprofil. Om nån undrar tänker jag även göra smygreklam för elbil. Kanske någon vill provköra och spana in det smarta cykelstället? Varsågod!

Det var de tre sakerna det. Nu är bloggrasten slut. Lite foton från morgonens gryningsrally på det så hörs vi mer imorgon, dagen innan premiärloppet!!

🔥 🔥 🔥

Ann-Sofie, Marre och Eeva på gryningsrally, tack för foton och sällskap i dessa dimmiga, drömmiga morgonrundor!

Klinten.

Lördag 05.40. Klockan ringer och jag snoozar med van hand alarmet. Jag vaknar på ena sidan av en gigantisk dubbelsäng i ett rum som är på tok för dyrt för sin egen rimlighet. Plyschkuddar, snedtak, sittgrupp och stor spegel. 

Visby. Min sista dag. Min första septembergryning vid havet.

Upp. Tufsig i håret, mosig i ögonen, packa ihop alla saker och styra mot havet med stopp för utcheckning i receptionen. Tanten med gotländsk brytning som jag igår var onödigt snäsig mot i mitt begär att hinna till solnedgången på klinten innan lamp-fasen kickade in. Hon har bryggt kaffe till mig.

Cyklade jag igår?

Jag hade checkat in i mitt rum, fnyst åt det spatiösa och minibaren och snedtaket, vräkt ut alla kläder på golvet och snott runt för att få på mig allt och med mig allt. Inte en sekund fick spillas av min dyrbara egentid på klinten med crossen.

Vad var det som var så dyrbart?

Solnedgången. På klinten i höjd med bränslesilosarna hade jag stannat och lutat låret mot överröret medan solen gick ner. Den rörde sig snabbare ju närmare horisonten den kom. Sedan hade jag dundrat vidare över kalkstenshällarna i jakten på en väg jag sett ut. Den gick en nivå nedanför och såg så frestande ut att jag länge varit som besatt av att ta mig dit.

Crossen studsade fram på hällen. Skakade fram, nedåt skråande på en alltmer smalnande stig. Där fanns en brant trappa som ledde till min stig. Av, bära crossen ner och där var jag.

Stigen. Stigen var stenig, stora stenar där crossens nätta 33mm skulle sväva ovanpå och bära oss. Vänster, följa spåren och smyga ut till kanten. Syrsor. Havet. Vågorna. Ett par kilometer åt ena hållet färjeläget, åt andra klinten. Och rakt ut, bara hav och vågor och ett tilltagande mörker.

Med blicken åt rätt håll och med balans och benfokus skulle jag kunna inbilla mig att jag var långt borta. Långt borta i känslan, nära i geografin. Tiden skulle kunna stanna, oupptäckta delar av min hjärnkapacitet skapa upplevelser som skulle kunna tränga undan minnen jag inte ville ha kvar.

Inte lampa på än. Lampsken skapar alltid en kontrast till det oupplysta. Man kapslas in, och allting annat stängs ute. Jag ville vara ett med skymningen lite, lite till.

Stigen leder in i tallskogen. Krokiga ö-träd med integritet ser på mig, där står två bänkar på vilka kärlekspar måste ha suttit nära och löften kanske växlats medan ögon vätts och fingrar slingrats om fingrar. Jag fipplar med balansen och får ett hugg i sidan. Faller, åt höger, dit det lutar, tittar upp på den avbrutna grenen. Den säger kanske: dags att vända, så att du hittar trappan som tar dig tillbaka innan natten suddar ut den.

Jag vänder. Hej då bänkarna. Crossen skramlar tillbaka och snart är jag tillbaka på stenarna, och nu lutar stigen åt andra hållet. Träd kommer igen, det lutar ännu mer och stigen tar inte slut. Snåren av nypon river upp mina illa tilltygade ben. Jag plöjer fram, hög kadens och balans och nu är det mörkt, lampa på och jag måste ha kört förbi stegen. Vänder, igen, stigen lutar än en gång åt andra hållet och natten viskar, vill förföra och ha kvar mig nere på den nedre klinten kanske för alltid.

Där.

Trappan är brant, en ståltrappa där skor med klossar lätt kan slira, inte halka med crossen på armen nu, upp upp, hoppa på och plöja småstigar i rutmönster, visst har man cyklat långt även om det långa gått i sicksack, varje tramptag är nytt om det så bara trampas på det andra hjulspåret, åt andra hållet, i mittremsan eller i lägre eller högre tempo.

Jag är plötsligt tillbaka på asfalten mot färjeläget. Inte hemåt, inte än, jag tar en stig mot vindmöllan som tornar upp sig, förbi den leder stigen in i snåren, en till mölla! Och så är jag vid ringmuren.

Inte sluta riktigt än. Jag följer muren, den är smakfullt upplyst och stigarna böljar, jag är någon kilometer från mitt hotell och ändå mil på mil ännu längre in i mitt egna rikes runda. Jag vänder vid norra porten, smälter samman med stjärnhimlen och vänder, om än geografiskt. En sten som MTB-åkare hade kallat drop dyker upp i sista sekunden, av cykeln och bära försiktigt ner. Två motlut och två gräsbeklädda kullar till, in genom ringmuren och åter kullerstenen under crossens räfflor.

Klicka ur.

För sedan handlar jag, och sedan duschar jag, och sedan äter jag, och sedan stretchar jag, och sedan yogar jag, och sedan somnar jag och sedan vaknar jag, och sedan gryningsdoppar jag.

Och sedan rullar jag ombord på färjan.

20200918_1915264977065557421785224.jpg20200918_192922.jpg20200919_0739233371054889110403433.jpg20200919_0621236124150488682097731.jpg20200919_0651027835868594729188535.jpg20200918_2100185857832797064249723.jpg

Foto Emelie Waktell

Träna cx

Morrn!

Är det inte för lustigt hur psyket ibland gäckar oss med tankar som att ”nej, jag kan inte komma på träningen, jag är för otränad”?

I cykelsammanhang innebär det oftast att man känner sig långsam och inte vill sinka de andra, alternativt skada sitt känsliga ego med att pekas ut som den som kommer sist, eller ännu värre, utgör utfyllnad och mångfald, den som ingen räknar med ska prestera något (”vad kul med så många tjejer på passet!”). 

Varför säger man inte: ”Vad kul att just du kom till passet”? 

Det är dessa tillfällen, när man mycket riktigt kommer sist, utpekad i spåret som omkörd och sämst, när man kan behöva tänka om lite kring vad man vill uppnå med sin träning. Jag är nämligen trött på att känna mig misslyckad, så jag brukar istället tänka de här tankarna: 

  • F-n, jag blev omkörd här i kurvan. Hur kan jag ta denna kurva snävare nästa varv? 
  • Men för h-ete, jag pallade inte den här backen utan var tvungen att gå. Hur kan jag komma uppför den nästa gång? Vilken linje ska jag hålla och när ska jag ställa mig upp och hur ska jag använda vikten? 
  • Skit också, hon hoppade snyggare än mig och hade mer flyt när hon bar sin cykel. Kan jag förbättra mitt grepp runt ramen eller hoppa på cykeln snabbare nästa gång ett hinder dyker upp? 

Så där måste man hålla på för att inte bli dum i huvudet. CX är ju knappast en lagsport, även om man kör i samma tröja och blir extra glad åt en fin prestation som råkar vara lagkamratens. Så det är de egna momenten som det gäller att sätta. Och det gör man genom att träna på dem.  

I tisdags var inte en sådan dag när man tvingades tänka på det där, man bara tänkte på det eftersom det var så som träningen var upplagd. Klassisk crossmix av teknik, puls och tempo! 

Anne och jag körde pulshöjning, kurvteknik och backe. Målet för pulshöjningen var flås, för kurvtagningen att bli en snäv och smart kurvtagare och för backen att få backlen att bli en del av vardagen. För mig i alla fall.  

Vi körde tre övningar: 

  1. Upp i Backen, skråa och ta kurvor i gräsbacken nedåt, hoppa av och hoppa över små hinder och upp i Backen igen på repeat. 
  2. Jaga varandra runt träd tills någon kom ikapp. Det var såklart Anne som kom ikapp mig, men lite längre tog det för var gång, och för varje kurva där jag kom in brett, och ut snävt, som för att kunna ta sats och ta i för att slippa tappa fart. 
  3. Tempohöjning fartsträckor och bära cykel i motlut. 

Det blir snart ganska uppenbart att man måste hitta sina styrkor mitt i alla svagheter. Klamra sig fast vid dem tills man får sådan hybris att man helt plötsligt tror sig ha andra styrkor också. Hittills har jag identifierat två av mina. En är att vilja kunna köra riktigt snyggt utför.

Vi tar det därifrån, känner jag. Och efter tisdagens träning, när faktiskt avhoppen började sitta och jagandet av sin egen svans och Annes hjul runt de där träden gav mersmak, så finns det trots allt hopp. 

Lite, lite, lite miniihopp. 

Rambo.

Låt mig presentera ett första förband-tips!

Tipset kommer från Cecilia och riktar sig till er som, likt oss idag, ej har plåster eller första hjälpen-kit med sig. Aja baja. Detta ska jag hädanefter alltid ha. Åtminstone lite silvertejp lindat runt ramen och extra papper eller gasbinda vikt i fickan. Eller i värsta fall enbart silvertejp som kan lindas runt ett knippe vitmossa.

Följande hände idag den trettonde september, några mil in i rundan. Jag pratar rando med Cecilia och tar en högergir runt en bom. Sedan tar jag i lite för ivrigt och går omkull. Som sig bör, prickar jag exakt samma punkt på vänster knä där jag sedan just randot, fortfarande har ett köttsår (sorry detaljen men det ÄR ett köttsår).

Är det inte för jäkla finurligt hur kroppen lärt sig ramla och slå i exakt samma punkt vareviga vurpa?

Det började iallafall blöda, hur oestetiskt, så vi stannade och jag fick både papper och vitmossa och vatten av fina gruskamrater <3. Och blodet bara rann. Till sist tittade Cecilia på min hals, runt vilken det satt en buff.

Sätt den runt benet, sa hon.

När hon konstaterat att den var för liten för att lindas dubbelt, vek hon över den så att två testar bildades. Sedsn knöt hon en dubbelknut.

Rambo!

Det fick bli rambo-knä resten av dagen. Lite skrek och stramade det inifrån det köttiga, men det var ändå varmt och bra därunder. Snart lugnade det sig, och i duschen hemma tog jag försiktigt av det. Buffen fick duscha och bli blöt, viktigt för att inte riskera behöva rycka loss den med våld. Under fanns jacket, som fick plåstras om.

I fält hittar man lösningar.

Rambo-knät är en av dem.

Fotokudos Agneta och Marre

Stora skuggan: ännu en backreflektion

Jag har hittat en ny backe som jag snarast kommer att behöva göra till min.

Denna insikt nådde mig i tisdags när det vankades cross på Stora skuggan. Stora skuggan är som bekant ett stort område med amfiteater och gravhögar blandat med öppna gräsfält vid universitetet. Perfekt för cx med andra ord. Runt här kör man ofta några varv, medan man aktar sig för festande studenter och små grupper av andra livsnjutare. Man köttar genom gräsfälten, gnuggar sig uppför motluten och knixar sig runt små träd med blicken i färdriktningen för att göra kurvtagningen så snäv som möjligt.

Backe nummer två i denna runda är betydligt brantare än backe nummer ett. Ettan är mjuk, en uppvärmning, man kan både köra snabbt och långsamt uppför den. På krönet växlar man ner ett par växlar för att kunna köra nedför igen, och så svänger man runt och snart måste man ta en tvär sväng för att kunna trycka just backe nummer två.

Det är lätt hänt att psyket tar överhanden och fäller ekipage som ska uppför backar som den här. Det beror på att de är så pass branta att psyket försöker lura i ekipaget att det inte kan ta sig upp. Det projicerar bilder av att man kliver av efter en tredjedel, eller en fjärdedel, och ibland är kampen mellan ekipage och psyke så stark att ekipaget stannar helt, mitt i backen.

Det som krävs är att studera någon annan göra rätt. Jag studerade Anne. Jag studerade hennes färdväg och växelval och kadens och spår. Sedan andades jag ut, körde jag upp, och kom upp ståendes. Denna bestigning ägde rum för två veckor sen. Nu i veckan på den reguljära cx-träningen med random galda cross-åkare, ägde detta rum på varv nummer tre.

På ett varv av sju kom jag alltså upp. Varje gång man kommer upp, blir backen lite mer en del av rundan och inte en skräckbacke där backspökena tar överhanden.

Over and out, backe backe backe, du ska bli mer och mer min.

Jag är hon som får er andra att se bra ut

Yes crossen det är vår uppgift det!

Herregud stackars crossen. Den lever ett hårt Stockholmsliv.

Idag skulle det träningstävlas ute på Hellas med Anne och alla herrar. Jag kom på crossen med cross-formen under armen. Att köra cx är något helt annat än den kilometertuggande distanskörning jag ju ägnat hela sommaren åt.

Det kan nog faktiskt inte bli mer olikt. Att käka styrlinda i 22km/h på danska småvägar med ljudbok jämfört med att trycka grässpurter och akta sig för rötter mitt bland andra trampande crossåkare. Hua.

Det var nära att man började drömma MTB-drömmar där det var som rotigast. Tänk att studsa fram på något som faktiskt var anpassat för underlaget där man fick landa mjukt i dämpningen!

Där det var som tyngst i gräspartierna var det lätt hänt att man började drömma landsvägsdrömmar. Hur ljuvligt vore det inte att trycka en backe som faktiskt ledde till att man fick något gratis på andra sidan?

Jag var i så dålig crossform att jag blev rädd för mig själv.

På varv tre kom vajerbrottet. Sen gick det som det gick, världens sämsta fotograf blev kvällens DNF och alla kom i mål svettiga och ljuvliga förutom jag för jag hade med mitt hetsiga växlande, växlat sönder vajern.

Jag var sämst, alla kategorier.

***

Det blev tyngsta växeln hem med Anne och Jones mot Västerbron och nu fick låren jobba. Särskilt uppför. Så imorgon är en ny dag och ännu mera underhåll på dig min söta lilla stadscross.

Med störst underhållskonto och lägst fart när det verkligen gäller.

Jag lägger inte upp det här på sociala medier. Over and out. Tack Valhall-Stefan för banbygge! Och hejarklacken! Och random snabba snubbar för snygga svängar framför min mobilkamera.

Cross yo!

Det finns ingenting så lovande som en kommande cx-säsong. Steget från den snabba, snygga landsvägscyklingen till den studsiga, intensiva, leriga crossen. Från den krävande piaffen till den skrattiga barbackahoppningen. Precis som man tänkt börja sörja sommarens nattcyklingar och atlantstränder tar man det, det där steget!

Här i Stockholm finns en finfin arena som heter Stora Skuggan. Där körs massor av cross och jag fattade varför när Anne tog mig dit igår för lite mjukstart. Stora Skuggan är ett stort, öppet gräsområde med diverse crossiga underlag: små gravhögar för mer eller mindre branta backar där fokus på rätt växel är A och O. Högt gräs som man måste hålla hög fart för att komma igenom. Tvära utförslut som man aldrig får tveka att kasta sig utför. Och så den här tjusiga amfiteatern med sin lilla sandiga gryta, omgiven av platåer där man kan cykla i olika höjdnivåer. Och så sväner man in i skogen där grusvägarna finns, för att sedan svänga ner på gräset där små träd blir koner som man svänger runt. Så den sista snutten och den första: öppna gräsfält där man inte ska vila, för på cross vilar man aldrig, dessa öppna gräsfält är till för fartökningar.

Och så hindrena man ska hoppa över. Man ska lossa den fot man är minst van vid, använda precis lagom med fart för att sedan glida in i ett avhopp utan att bromsa så att man liksom flyter över hindret och sedan hoppar upp på cykeln igen och nästan direkt hittar pedalklicket. Och så, iväg!

Denna disciplin måste vara världens publik- och fotovänliga sport.

I ett av våra träningsvarv stannar jag för att leka just publik. Eller kanske för att studera teknik och stil. Jag studerar Anne cykla på platån, Anne kötta uppför en backe, Anne försvinna och sedan komma ut för att kasta sig ut för en gräsbacke. Anne försvinna in i skogen, komma ut och svänga runt björkarna. Anne hoppa av som man ska och över hindren och sedan upp med det rätta hoppet.

Alla dessa moment!

Efter att ha jobbat igenom dem och kört våra träningsvarv var den där, crosslängtan och förväntan. Det fanns så mycket att finslipa, så mycket att lära sig på rätt sätt och sätta som reflexer i den cykelkropp som så nyligen tuggat mil efter mil med Robert på randovägarna. Och käkat styrlinda i den danska atlantnatten.

Slut på inlägget – välkommen till crosshösten ❤

Anne, tack för bästa visningen av Stora Skuggan och Marre, tack för fotot vid gryningsrallyt på Järva den där delen av morgonen när jag äntligen fick upp värmen och tack himlen som öppnade sig på hemvägen lagom tills jag kommit till st Eriksbron

Post-rando: att motverka den passiva vilan

Fredag lovers!

Det blåser välkommet svalkande vindar här på min balkong. Jag balkongjobbar, det går okej, jag har skickat iväg en debattartikel som jag hoppas de tar in. Och nu är det lite lunchpaus.

Ën annan paus som pågår just nu är cyklingen. Jag har rullat lite lätt en gång på racern och kört gryningsrally på Järva en gång. Bägge var ok, men fortfarande behöver jag justera lite i tillvaron för att kroppen ska bli cykelredo igen.

Då ska man vila.

Att vila kan ibland av misstag uppfattas som apati av min hjärna. Jag blir superslö, sover massor och äter ikapp en massa bortcyklade kalorier. Jag tror det beror på själva ordet, att vila från något. I själva verket är det ju inte alls vila, det är återuppbyggnad. Av sådant jag kommer att behöva framåt.

En fredag som denna, då vindarna förvisso svalkar men hjärnan fortfarande är slö, känns återuppbyggnad i form av aktiva insatser långt borta. Hjärnan kan möjligen tänka sig att fixa sovmorgnar.

Och post-äventyrsdepressionen är ett ständigt hot. För en vecka sedan tog jag rando-dopp i Vättern, här sitter jag med loj blick och balkongjobbar. Hur ska detta tjäna återuppbyggnaden av mitt knä?

Knän är som manliga egon. Citat manlig kollega vid tisdagslunch på stan. Känsliga, lätta att skada, tar tid att bygga upp, måste ständigt underhållas. Därefter visad en övning som skulle kunna stabilisera musklerna runt knät, för att få dem alla att samarbeta och inte slitas ut.

Ett manligt ego mitt emellan lår och vad.

Man ska stå på ett ben och sträcka ut ena benet i luften. Därefter ska man böja sig ner sakta sakta och sätta sig på en stol. Upprepa på andra benet. Det är benen som man står på som får träningen. I mitt fall skulle det innebära att stå på höger ben.

Kanske ska man även här rada upp vad man hittills gjort i återuppbyggande syfte:

  • lördag, hemkomst och vila medelst inreda balkongen med kuddar
  • söndag, båtuflykt med kära systerfamiljen medelst fira Roberts rando-ankomst på stan
  • måndag, sovmorgon och balkongjobb
  • tisdag, rullat lätt på racern på kvällen med hög kadens
  • onsdag, gryningsrally Järva med finfrukost – ALERT kändes inte så bra
  • torsdag, morgondopp och släpat sig till gymmet och kört ett fyspass, svettigt men kändes bra
  • fredag, idag, sovmorgon och morgondopp och halva dagen kvar att producera någonting av värde

Sisådär. Man har gjort en del sedan man kom hem ändå!

Ha gjort-listor, alla att göra-listors ständigt positiva och återuppbyggande storasyster. Och snälla spana in onsdagens gryning på Järva. En guldkant på tillvaron som ”bara” kräver att man ställer klockan på 04:20.

Fotokudos Sofia och Eeva

Danmark: en brevet-studie

Danmark!

*gnuggar motvinden ur ögonen*

Igår vaknade jag i ett grått Göteborg. Rullade ner till färjan, parkerade mig i en soffa och slumrade till en ljudbok i två timmar. Då vi närmade oss Fredrikshamn sprack himlen upp. Ett tecken!

Jag rullade försiktigt av båten och trampade mot utgången. Ingen tulltjänsteman verkade bry sig om vems danska mamma jag skulle besöka i sex nätter, så det var fritt fram. Jag stannade utanför staketet. Skagen 42, medvind, hell yeah!

Älska danska cykelvägar. Asfalterat till Skagen, inte ska man behöva trängas med bilarna. Och sista biten går mitt bland sanddynerna!

Väl framme vid ”Grenen” parkerade jag Amiran och låste. Om du är stulen när jag kommer tillbaka är det så. Gick barfota i sanden mot stället jag såg på håll: vågorna från Skagerakk som dundrar in i vågorna från Kattegatt. Detta enkla naturfenom, så avskalat och ständigt pågående, hur det fick mig att skälva.

Amiran var kvar. Och nu började motvinden. Jag tuggade mig ända till Hirtshals, där åsynen av de gigantiska vindkraftverken fyllde mig med andakt. Snabbt handla middag innan stängning, trampa till hotellet.

Sov som en stock. Trampade ner till ett annat hotell närmare havet för frukost och planering. Och dopp.

Att kränga på sig cykelkläder efter salta dopp gör bara dårar. Vad trångt allt blev. Men minnet av vågornas dån och sältan på huden gjorde allting värt det.

***

Prick tolv rullade jag. Prick tío anlände jag till mitt bnb på en udde i sanddynerna. Hur kom jag hit?

Via skräckblandad körning på Vestkystleden varvat med trygg och melodisk asfalt. Rak, förutsägbar, mjuk och hemtam asfalt. Och motvind.

Hur var motvinden?

Ihållande. Västligt 9, tilltagande, men eftersom jag hela tiden visste detta så tuggade jag på. Den bekom mig inte, Amiran klöv den bara. Den var dessutom en vägvisare: Hade jag motvind var riktningen rätt, gick det för lätt fanns anledning att bli oroad för att jag körde pt fel håll.

Varför skar det eldar genom höger knä?

Knän är för roliga. I början av dagen gav jag nästan upp. Helvete vilken smärta. Justerade sadeln, kom in i en lunk, bitvis var elden borta och så skar den igenom knät igen. Så plötsligt använde jag väl rätt muskler och allt jobbade ihop. Knät drog väl sig tillbaka när jag belastade rätt.

Detta var också dagen jag bytte mil mot tid i sadeln som måttstock. Brevetträning är ju att spendera just många timmar i sadeln. Jag upptäckte hur det kändes i händerna, att nacken vat ansträngd, och vilka bibs som höll i längden.

Och så reflekterade jag över hur lite jag åt, och drack, men jag gjorde det iallafall ofta.

Sanddynerna tog andan ur mig. Ibland skrek jag rätt ut, eller flämtade. Vägen ledde till de mest vindpinade stränder. Ibland var cykelvägen delvis täckt av sand. Vit, finkornig, paradisísk atlantsand.

🦋

Gruset var en ständig källa till oro. Skulle Amiran bära mig på detta dödsgrus? Jag lärde mig till slut att Vestkystleden var 90 procent grus och att de nationella markeringarna inte tog hänsyn till oss med smala däck. Well well. Det fick räcka med glimtarna av kusten. Jag fick skruva om målet lite. Det var hårresande nog stt skymta och veta om att havet var alldeles nära.

🐎

Klockan blev åtta. Jag hade pressat milen, ville trycka psyket till att förlänga, och förlänga, och förlänga rutten. Medvind och motvind, sllt skulle tuggas. Tvp gånger lackade jag ur på att det regionala cykelvägnätet hade mage att vara grus, men det var också allt. Jag plöjde bara, vägen kunde vara lång och rak utan ände. Det bekom mig inte.

🐬

Sista omvägen började solen gå ner. Jag hade haft den under bevakning, än fanns tid att se den från stranden vid boende som var vid havet. Jag vevade på asfalten gav upp ett flämtande vrål när allting öppnade sig: jag var mitt i sanddynerna, igen.

Då kom gruset, igen.

Jag andades knappt, kände varje gruskorn genom däcken, visst vobblade inte hjulet?? Nej, det bar, och då kom nirvana.

Jag svängde runt en kurva på en höjd och nedanför bredde ett kraterlandskap ut sig. Solen glödde precis vid topparna, och kratrarna var sanddyner. Med sina karaktäristiska små tufsiga gräshattar bredde de ut sig framför mitt synfält.

Så kom den sista förbannade grusvägen, jag bönade och bad och lyssnade på gruskornen, och så svängde vägen och jag var framme. Solen glödde och bygatan ledde till havet och ljuset var skymningsmagiskt och vinden ven.

🌹

Jag bor i ett rum på övervåningen av ett galleri. Jag älskar allt med stället: bakgården med sina mysiga bänkar, badrummet med den utsmyckade handdukshängaren, toaletten med sitt färgglada kakel, rummet med kakelugn, kylen som är full av lokal öl och skålen med havregryn som värden fixar till min frukost.

Och fullmånen.

Och de vita stenhusen.

Och vinden som viner, pustar och piper.

Och sanddynerna med sina rufsiga, tufsiga, vajande hattar av gräs.

Men mest av allt, så älskar jag ta mig tusan mina däck.

🐎🐎🐎

Sorry bildbomb, hade jag också velat ha om jag vore er

Hur var Kattegattleden?

Morrn från Göteborg!

Sitter i lobbyn och kaffebloggar.

Landade vid midnatt efter att i Varberg kl. 21.54 ha dubbelkonstaterat noll utbud av boende. Då återstod tåg till Göteborg. Att plöja 135 km till i mörkret hade kunnat gå, kvällen var mild och ljummen, men mina lampor var kvar hemma på sängen. Fem timmar i mörker hade krävt lysen, eller iallafall fyra av dem såhär i slutet av juli.

I Varberg hade jag knaprat i mig 194 km av Kattegattleden. Planen var runt 200 men det var inte självklart att jag skulle få ihop det. Vid starten i Ängelholm var blåsten ymnig och himlen grå. Dessutom tilltog gruset, även om leden ju gick via havet vilket gav en magisk utsikt.I trakterna runt Torekov tilltog gruset rejält. Jag flydde upp på en camping till stora vägen och trampade mot Båstad. Plötsligt var jag på SM-banan!

Landade i gräset vid målgången. Tomt och ödsligt vid scenen. Snart kom Anne; en otrolig timing gjorde att vi kunde ses i Båstad för lunch. Hon skulle söderut till Danmark, jag norrut till skärgården. Anne hade packat slickt och snyggt, bara en väska mer än mig och då fanns där även tältgrejer!

Vi diskuterade mina möjligheter att besöka Danmark när myndigheterna tillät detta mot att man bokat sex nätter. Drömmen att cykla danska västkusten kunde därmed uppfyllas. Tanken fick vila, vi skildes åt och senare såg jag att Anne plöjt 219 km på sin färd mot Helsingborg. Väl trampat, kamrat!

Jag körde mot Halmstad på ännu mera tilltagande grus. Söta vägar ja, Mellbystrand och allt, men oron för punka överskuggade lite. Jag var glad för mina 26 mm-däck men vågade knappt andas än mindre fota de vackra stigarna.

Väl i Halmstad ställde jag siktet på 200+. Kroppen svarade bra och leden var välskyltad, fin eftermiddagssol, livet var härligt!

20 km söder om Falkenberg dippade jag. Motvind, landsväg, smått ospännande åkrar och ständig törst. Spikraka vägar. Jag betraktade dippen utifrån och övervägde hur jag skulle hantera den. Jag beslöt att köra till Falkenberg och ta tåget. Inget boende fanns i varken Varberg eller Falkenberg, bara i Göteborg.

Men väl i Falkenberg var ju kvällen så ljuvligt vacker så vid stationen vände jag. Det var 39 till Varberg, det skulle ge mig ett par timmar kvällscykling, och hummusmacka hade jag i väskan.

Det var dagens bästa beslut. Inget mer grus, vägar som slingrade ner mot havet och framför allt – det som faktiskt hände inuti. För jag tänkte, nu håller jag brevet-tempo, att cykla fyra mil ska kännas som en skön promenad. Med 23-25 km/h blev det precis så. Och då hände saker!

Åkrarna fick färg. Sol blev måne. Syrsor började spela. Dofter från nyslaget hö kom från höger och till vänster fanns havsutsikten från andra världar. Jag var vägen och ljuden och dofterna, och vägen och ljuden och dofterna var jag.

Jag blev så glad på ett så skönt och ihållande sätt, att jag blev våt i ögonen. Min så uppenbara enkla, rena glädje hade rört mig till tårar.

Jag käkade hummusmacka i farten. Satte Garmin på laddning i min powebank och fortsatte följa skyltarna.

Så nådde jag Varberg. Jag förstod det av klipporna och hur folk flanerade i solnedgången och satt och höll om varandra på stenar. Och till slut kände jag igen mig mitt i sorlet, det var ju ännu en SM-bana! Cross-banan! Drog ett mentalt mess till Robin och Robert som varit mina följeslagare och serviceteam på detta lerans SM.

Någonstans i centrum vek jag av från leden. De nu hemtama skyltarna pekade mot Kungsbacka. 67 km. Men jag skulle till tåget. Jag var färdig! Inga fler röda skyltar att följa. Dessa röda skyltar hade visat mig havet och skogarna och kringelikrokstigarna och cykelbanorna i nära tolv timmars tid.

Slut!

Hej då skyltarna. Och tack.Vid stationen klädde jag på mig varmare kläder i kvällskylan. Gick på tåget efter att ett glatt gäng på åtta andra med cykel klivit av och sedan stannade tåget i Mölndal. Det var svårt att hitta ersättningsbussen, så jag fick trampa de sista sju kilometrarna. Det gjorde inget. Jag köpte en wrap på circle K, deras vegoutbud alltså!!, och kom till hotellet 23.58.

🐎🐎🐎

Skulle jag cykla leden igen eller rekommendera den till andra? Jag skulle lätt kunna tänka mig att köra Falkenberg-Göteborg på racer, 175 km som jag tror kan vara de vackraste och minst grusfyllda. Från Göteborg tar man då bara Öresundståg till Falkenberg och får en härlig långcykling med klippkänning.

🐎🐎🐎

Nådde jag mitt mål? Jag ville knapra 280 km av leden. Det bidde 194, men lärdomarna och glädjen från gårdagen är lätt värt och så har jag ju något kvar att komma tillbaka till.

Så riders, kaffet är slut och leden är över. Ledat äger, stort cred till dem som lägger leder och sätter upp skyltar och funderar ut rutter.

Kram på det!