Adelsö!!

Glad klämdag!

Och för all del glad ladda inför halvvättern-dag och köra något av loppen i Stockholm 3-dagars-dag också

Som nyinflyttad ”återvändare” (uppvuxen inom SL-området) har jag ju det fina nöjet att få upptäcka cykelområden i Stockholm. Igår var en sådan dag och igår stod Adelsö på menyn.

På Adelsö bodde min tonårskärlek, 46 km ut från T-centralen och ytterligare 20 km från Täby där jag själv bodde. Många timmar på buss och tunnelbana betade jag av men hey, vad gör man inte. Många uttömmande brev och dagboksinlägg härstammade från denna tid! Faktiskt var det en gång en man som lutade sig fram och frågade ”men vad skriver du egentligen?” när jag kanske särskilt frenetiskt fyllde papprena med bläck. Minns inte vad jag svarade. Men Adelsö var värt det, alla gånger, och är det även på cykel.

Jag skulle rulla lite nationaldagsrull och preppa med mina lärljungar, Robin och Fanny, som kör Halvvättern på söndag. Vi snackade vind (motvinden är er vän, den skapar säkrare körning), energi (mat- och sovklocka på Robin, check!) och allmänt krimskrams. Det blev lite finfin miniklunga ut till Ekerö och en bit till, sedan släppte de och skulle hem. Vi vinkade adjö, lycka till nu och kör hårt och ffa ha kul!!, och jag hade medvinden i ryggen. Framför mig låg 25 km av rak asfalt ut till den där drömmiga adelsön där bad och grus kanske hägrade.

Himlen var blå och hettan var varm och grönskan var somrig. Crossen var pigg, runt kroppen satt Sverige-kittet dagen till ära. Vi flög genom grönskan över Munsö, sprätte vid åsynen av mälarutsikten och nådde till sist färjeläget. Rätt många bilar gjorde samma sak, och snart kom färjan och alla fick plats och vi var på vattnet. Bleka minnen fladdrade förbi. Jag minns en liten hemlig gång upp till det röda huset, men inte vilket rött hus, jag minns en brygga från vilken vi körde vattenskidor men jag minns inte om det var mig det gick åt helvete för på skidorna, jag minns att vi gjorde kladdkaka men jag minns inte om den var god eller vad vi kollade på när vi kollade på teve. Kanske Arkiv X. Så minns jag att hans mamma var supergullig men inte vad hon hette, och pappan med. Man kan inte minnas allt. Vissa saker måste tillåtas ge vika för nutidens viktiga påfyllnad av minnen och tankar.

Jag stalkade inte min tonårskärleks stackars föräldrar, om ni nu hade sett det framför er. Ha ha nix, jag trampade rätt upp och tog höger och snart vänster in på en förförisk grusväg.

Då kom hunden.

Ut från en grusväg till vänster om mig kom den farande, med rottweilerkläfsande käftar och ett skall som hör hemma i helvetet. Jag ökade och ökade och ökade och mitt rop på hjälp måste ha fyllt hela kvarteret. Hunden skulle gnaga sönder mina vadmuskler och äta sig in i min stundande cykelbränna. Det skulle knastra när käftarna omslöt mina vrister. Men ingen människa kom, ingen hörde mitt hjälp. Och framför mig fanns ett gräshav utan stig, grusvägen var slut och jag hade kört in på en villaväg där alla utom rottweilern var borta och firade nationaldagen.

Till slut stannade hunden, och vände då en människa kallade den till sig.

Jag stannade vid gräset i slutet av vägen.

Vad var det för gated community Adelsö hade utvecklats till egentligen? Och hur roligt hade det inte varit om det var tonårskärlekens stackars föräldrar som lagt sig till med en vakthund på äldre dar?

Nu var det ju naturligtvis inte så, jag vände och svängde in där hunden bodde, mycket riktigt en rottweilerkorsning nio år gammal, ägarna var på altanen. De hade hört mitt rop på hjälp, hunden var självklart snäll och tyckte bara så förfärligt mycket om att jaga sådant som rörde på sig. Så förfärligt mycket att den denna nationaldag slet av kopplet och dundrade iväg som om det inte fanns nån morgondag.

Jo jag märkte det. Att den tyckte det. Att den inte hade koppel.

Hej då. Jag körde vidare, på tryggt avstånd från rottweilerkorsningen. Tog in på andra söta grusstigar och kunde börja drömma igen. Vilket paradis. In och reka grus, kanske köra tekniskt på rötter och motlut, ut igen på asfalten, Adelsö ringväg, och så vidare tills jag nådde rundans mål.

En liten hamn med pir och stenblock. Sättra.

Du ljuvliga ö.

Jag rullade ut till piren förbi några seniorer, hejade diskret, och satte mig längst ut. Mälaren. Så blev längtan för stark, och vattnet omslöt mig och var kallt och somrigt och livet var perfekt.

Så perfekt det kan bli när man med blöta ben försöker prångla på sig lycra. Varför väntar man inte bara på att det har torkat? Nej, det gör man inte, men efter lite krumbuktande så sitter lycran där den ska och man själv slår sig åter ner igen på klipporna för lite eftertanke.

Eftertanke på det gamla bekanta temat: konsten att förena bad och cykling. När man badar blir man sval, när man sätter på sig svettig lycra blir man svettig. Allt går runt och runt och inget spelar någon roll förutom att ett bad alltid är värt det.

Upp från klipporna, cykelbrännan pockar på, vill bli definierad, benen vill iväg, ut igen på grus och så når man asfalten och tusen små andra grus- och skogsvägar pockar på. Man vill återvända, och så förbi ett dödligt mysigt trädgårdskafé som heter Hovgården. Hit fikar man nästa gg med sällskap! blir löftet, och så tillbaka till färjeläget.

46 km till Stockholm, i sidvind. En sista spurt uppför Nockebybron, benen vädrar morgonluft och vi jagar ifatt den anonyma cyklisten framför ända in till Brommaplan. Hah.

Bra slut på rundan. Över Tranebergsbron, älska takåsarna mot den blå himlen, ja mot alla andra himlar, svänga ned mot Kristinebergs t-bana och vänster upp mot mitt hus.

105 km, raksträckor på asfalt och slingrande grusstigar, bad och mysiga fik – Adelsö, vi ses igen!!

🦋🦋🦋

Ride report: Dalsland Runt 2019

Riders!!

Gruskärleken har åter slagit ned som en bomb i min tillvaro. Bomben låg och pyste hela våren för att fullständigt utplåna allt annat under tre dagar i Dalsland. Över grus, gräs, lera och sprängsten plöjde denna löpeld, denna galopperande urkraft, denna crossens första Dalsland Runt.

Upplägget är ju som alltid: man samlas i Vänersborg, preppar cykeln och packar in väskorna i en skåpbil som tar dem till Håverud där man bor, och så cyklar alla dit, i olika klungor. Sedan kör man en runda på lördagen, och så tillbaka till Vänersborg på söndagen. Allt upplagt och planerat och scoutat av bästa Wenersborgs Racer Club!

De är bäst. Alla som kör Dalsland runt är också bäst. Alla som man möter är bäst, och alla som hejar på en när man kör och alla som inte hejar på en när man kör, de är också bäst!

Men allra bäst är gruset. Och hur gruset övergår i sprängsten, som man flyger över i hög fart som kullersten. Och hur sprängsten övergår i packat grus med två finspår, och hur denna slingrar sig och åmar sig och krumbuktar sig så vackert mellan åsar och skogar och sjöar för att vi som trampar dessa vägar ska få en så vacker färd som möjligt.

Bäst är också hur vi plöjer genom leran. Hur grenar daskar våra hjälmskallar. Det kan vara en avfart från grusvägen, man ba eh varför svänger hon, tagit fel väg? när hon bara följer rutten. Och den leder in på gräsbevuxen skogsväg så mjuk att man vill vurpa bara för att känna omfamningen. Man studsar över dessa mjuka kullar som plötsligt övergår i aggressiva stenbelagda motlut som man måste kränga sig uppför med sin allra största gruskärlek pressad ner i pedalerna.

På krönet stannar man. Pustar. Tittar bakåt. Var det inte värre? Sedan framåt: mer!

Bäst är leran med hjulspår som finns där framme sedan. Vägen lutar lagom, fart måste man ha, mod måste man ha och tilltro till crossens grepp och sin egen balans! Har man det så plöjer man sig morrande och sjungande igenom leran och gör hjulspår som tillsammans med de andra skapar minnen i leran att hey, vi gjorde det. Vi med. Så väntar man in de andra, kanske vid en vägbom.

Så hur går körningen till, vilka kör man med, hur många punkor får man och vad händer när det aldrig slutar regna?

På lördagen bildar jag en damklunga med några till. Katja, Ena, Claire och Vick. Vår väg är fartfylld och teknisk, lerig och blöt, olycksdrabbad! Punka efter punka får vi laga och till slut plockar vi ut den: stenen, som borrat sig in i någons däck. Tur att ställena vi pausar på är idylliska, och kylan ännu inte biter igenom regnet.

Vi har problem med tjutande skivbromsar, jag stannar och försöker skruva!

Vi har mekaniska problem, någon saknar plötsligt helt bromsar!

Bromsar måste man ha. Vi stannar och skruvar lite. Överlag gör vi allting tillsammans som klunga. Sådan är klungtillvaron, sådant är Dalsland. Man ska inte köra själv, man ska köra i grusklunga, grusklungan där man glider runt på vägbanan lite som det passar en men samtidigt ihop. Kommer det hål måste man se dem själv, hålla avstånd, kommer det roliga partier kan man skratta tillsammans och kommer det utförslöpor så kan man mosa nedför dem sitt fortaste och vänta in på lämplig plats. Och så har man hela tiden koll på när det ska svänga, och man ser hela tiden möjliga vägar eller motlut: den ena drömmiga grusslänten efter den andra avlöser gräsbeklädda skogsstigar. Man myser.

Till slut har vi fikat, och klockan är fyra, och sju väntar finmiddag på bästa Upperud 9:9. Vi pressar fikasyran ur benen i en stenig skogsbacke, och diskuterar beslut på krönet.

Rutten är totalt 144 km. Vi har kört knappt 95 av dem och vissa börjar prata hemväg, asfalt, hinna till middagen. Jag velar, vill vidare på gruset, fattar beslut att köra själv.

Hej då min damklunga!

Jag har vatten, jag har rutten, jag har regnjacka, jag har batteri i telefonen. Jag har viljan.

Jag drar, vi ses senare!

Solen spricker upp, rätt beslut Anna!, jag tar höger på en asfaltsväg och snart höger in på gruset. Nytt grus, nya stigar, nytt nytt, mer!

Jag stannar och tar av mig ett par handskar. Solen värmer nu efter regnet. Märker det dåliga. Batteriet i Garmin är på väg att ta slut. Utan Garmin, ingen rutt, utan rutt ingen framtid i skogen.

H-ete.

Men jag kör vidare, får väl ta det sista via telefonen, och åtta kilometer till på gruset leder till en backe, där jag kör förbi en avfart. Och sedan händer det som alltid händer på Dalsland Runt.

Man kör rätt in i en lösning.

I detta fall, en klunga som kör långa rundan och ska in på samma avfart som jag fast från ett annat håll. Jag är bönhörd, hojar ikapp dem, smörar in mig, de blir mina nya bästa vänner!

Patrik, Lasse, Daniel, John, Andreas. Hej!!

Det är ett tacksamt jobb att med fem mil mindre grus i benen än dem, vara nykomlingen i klungan. Man gör det som krävs, man njuter av det som ska njutas, man pressar de motlut som ska pressas, man tuggar det grus som ska tuggas. Man går i ett enda litet backparti, det är allt! I övrigt tuggar man i sig backarna som packman. Man bara gör det, så glad över sin roll som nykomling med spritt i benen och ett leende nylle och fem andra leende nyllen runt sig.

Så är det på Dalsland. Vi plöjer lera och kommer till en bro över en kanal. Så leder oss rutten över ett nedlagt järnvägsspår, risk för genomslagspunka men lite kan man studsa på slipers ändå! På detta följer en backe med två krön, lite förföriskt belagda vid en sjö där solen nu glittrar.

På andra krönet pustar vi. Sju kilometer kvar. Vid Håverud är vi hemma, tillbaka, en minut i sju på kvällen. 144 km, och Garmin höll nästan hela vägen, och vi turas om att spola av allas cyklar och någon köper öl och alla är verkligen bäst och kroppen med.

Och elementen. Vattnet i regnet och elden i låren och jorden i leran och kanske viktigast av dem alla:

Luften. Luften som bar oss. Luften som inte lämnade slangarna i mina däck en endaste gång.

För bäst av allt på kroppen, näst efter låren och den yta där skorna sitter fast i pedalerna, den kroppsdel jag vill älska nu, det är just däcken. Mina släta slicks som burit mig utan att punka en endaste gång. Lite minskat tryck, flyga över sprängstenen som vore den kullersten i Flandern, genom lera och över asfalt.

Heja däcken, heja allt som händer i Dalsland, heja allt som fastnar på bild och allt som inte fastnar på bild, och mest av allt:

heja alla som cyklar Dalsland Runt och håller kärleken till gruset vid liv.

🐎🐎🐎

Sorry bildbonanza. Fotografer: Ena, Emil, Daniel, Katja och undertecknad samt en random engelsk gentleman vid målet

Eugene!

God fredag alla, torsdag menar jag. Sov till halv elva i morse, hur ljuvligt var det inte? Och det ljuvligaste av allt var att jag hade finfint sällskap i rummet bredvid.

Yes, det var premiär för mig att vara värd för en långfärdscyklist via Warm Showers, som jag själv många gånger använt. Jag har alltid haft turen att bli välkomnad som gäst hos de mest varmhjärtade medcyklister, och fick nu äntligen äran att ge tillbaka något av denna gästfrihet. Inte exakt till dem jag gästat, utan mer ut i universums oändliga cyklistflöde.

Eugene kom hojandes igår kväll, ungefär samtidigt som jag kom hem från träningen. Vi hjälptes åt att frakta upp cykel och väskor i min lägenhet, och medan hon gjorde sig hemmastadd så fixade vi en ris- och linsmåltid så utsökt att vi satt upp till ett på natten för att snacka över den.

Snacket gick såklart kring Eugenes resa: hemmahörande i Sydkorea med familj i både USA och Kenya, hade hennes senaste månader spenderats med säsongsjobb i Australien. Först i Perth, sedan långt borta från Perth då hon av olika skäl flytt sin sedermera pucko-arbetsgivare i Perth och hittat nytt arbete 2000 km därifrån. Ja, avstånden är sådana i Australien. Och det är bra när man ska fly från puckon.

Så begav hon sig att spendera lite tid i Malaysia och Singapore, och det var här som drömmen om en längre cykelresa plötsligt framstod som fullt rimlig. Äventyret skulle ske i Sverige. Här fanns ett par high school-vänner och lagom finfint väder, och cykel och allting fraktades från Singapore till Stockholm. Efter en vecka av planering och fix och trix med rutt och väskor, så cyklade hon de fyra kilometrarna från Stockholm City Hostel till mig i Kristineberg.

Idag var hennes första dag på riktigt. Jag slog följe på vägen mot Södertälje som var slutmålet, och medan vi gnetade på Västerbron i motvind, funderade jag på mitt eget nästa cykeläventyr. På listan fanns Skottland, men på listan fanns även ett flygfritt varv runt jorden med Vancouver som delmål. Närmare bestämt Squamish, där mina vänner just bygger hus och kanske är färdiga till 2021, när jag i så fall kanske skulle hunnit dit om jag började trampa österut i tid.

Så gick tankarna, och Eugene gnetade i motvinden och jag släppte henne med en stor kram vid färjeläget i Slagsta. Där skulle jag ta färjan till Ekerö för en sista medvindslöpa hem var tanken. Eugene kramade mig hårt tillbaka och lovade messa vid ankomst till Södertälje. Medan jag fikade hos Malin på Ekerö (tack Mallisresan för denna fina nya cykelvän!) så hade Eugene trampat klart för dagen. ”Framme!!” löd messet, och vi lovade att hålla kontakten.

Klart vi skulle!

Slut på inlägget, hur rart är det inte att få hjälpa en medcyklist på resa?

❤️

Klampenborg!

Men hej bloggen!

*gnuggar vårsolen ur ögonen*

Snygg matchning va?

Nu har det gått en hel vecka sedan jag knattrade loss här. Har väl varit lite allt möjligt och omöjligt som runnit över livets kullersten. Både lättflytande och trögflytande sörjor. Men skit i bortförklaringarna, vi går direkt på kärnan.

Dagens cykling!

Av olika skäl är jag kvar i Köpenhamn efter en jobbresa. Jag hade bestämt mig för att upptäcka en del av omgivningen från sadeln och begav mig norrut för att få mig lite syre. Jag hade fixat rutt via ett tips från den trevliga fb-gruppen bikepacking Sweden, fråga inte varför jag frågade om Danmark men det gjorde jag och fick svar från en Olle.

Heja honom!! Utan Olle hade jag aldrig lyckats hålla mig till att stanna i närheten och därmed förenkla det hela. Jag ville ju se Atlanten. Men nu tog jag en hyrcykel till Klampenborg och hämtade ut en cross på MTB tours och dundrade rätt in i en gammal kärlek.

Grus- och stigkärleken.

Den slog till efter bara några minuter. Rundan i appen ledde rakt in i ett område med skira bokskogar och böljande grässlätter. Överallt fanns stigar, smala och kurviga eller breda och raka, ett gigantiskt rutnät med minst tre alternativ i varje väderstreck. Så kändes det iallafall, när jag beslöt mig för att lämna rutten och bege mig dit hjärtat pekade.

Det pekade på utförskörning. En liten klättring ledde oss först upp på en kulle. Kullen slutade med en lagom rotig stig som krumbuktade sig förbi ett träd. Lutningen var utmanande. Jag bromsade och sedan släppte jag. Swoosh, så var vi nere.

Och så fortsatte det. En förförisk högersväng mot en lövtunnel följdes av en vänstersväng ut i spikrakt grus på grässlätten. Som föregåtts av tunga vingslag från en rovfågel bara meter från crossens styrreglage och till detta ivrigt kvitter från koltrastarna.

Och när jag dödsföraktande balanserade på en stenmur, tänkte jag: vad skulle hända om jag tog denna kärlek på lite mera allvar? Så tog muren slut och jag andades igen och knixade mig nedför ut på stigen och runt ett träd.

Hästar galopperade plötsligt bredvid min grusväg. Jag dundrade fram på mina hjul, de dundrade fram med sina hovar och jagade varandra i solskenet. Allting var mycket harmoniskt.

Jahaja.

Och så kom jag tillbaka till starten och rundan var slut. Drygt 40 km på tre timmar, älskar hur man kan snurra runt så länge på så liten yta och tycka att man kört massor.

Jag läste på en info-tavla. Området var tydligen ett före detta jaktområde för nån kung med bekräftelsebehov. Han ville väl ha raka vägar. Det var alltid han som skulle döda mest och flest av djuren. Hans liv slutade dock kort efter att en hjort sparkat honom i nyllet vid ett speciellt träd under en jakt. Trädet bar nu hans namn. Inte lätt att vara kung. Tillbaka med cykeln, hej då crossen!!, ladda mobilen lite och traska ut mot havet för att fylla på tvättbjörnsbrännan.

Resten av dagen är historia och har inte egentligen något med cykling att göra. Bara det att jag gick runt i min löjligt snygga Flandern-keps med brillor och myste tillbaka på hur ruggigt bra de matchade mitt lotto-kitt.

Så var det!

Lite bilder, och av något som måste ha med dess integritet att göra så låter sig inte bokskogen fångas på bild så som jag precis upplevde den.

Nåväl.

Kram,

Er stigfarare,

Pånyttfödd

Återförälskad.

Bron och klipporna och kort om dagens plan

Morrn på er! Första natten jag haft svårt att sova. Men innan dess, när jag cyklade hem från jobbet, tog jag en liten uflykt till de mystiska klipporna bakom höjden.

Man följde vattnet och körde förbi strandpromenadens bänkar och utsikt. Tänk sommaren när folk flanerar där. Sedan kom man genom ett bostadsområde som såg slitet men dyrt ut. Inga fem tusen i månaden för den utsikten inte. Ut till en brygga och så uppför några trätrappor. Ett stängsel med syfte att rädda liv och så hål i stängslet med syfte att komma närmare utsikten. Tänk sommaren här.

Klipporna!

Och högt ovanför den, bron!

Jag såg den. Jag som äskar broar för vidderna och luften. Högt högt upp. Tunnelbana som smyger fram. Tranebergsbron. Någonstans där bortanför ligger Ekerö där jag ska cykla idag!

Det är nämligen så att min hejarklack från cx-sm kommer över och rullar lite med mig idag. Det blir grus och landsväg och premiär för upplycrad Stockholmsrunda med crossen.

Imorgon väntar en träningsrunda till Taxinge slott.

Så det så!! ✌️

Tiltade bilder för likes

Snösöndag och vårvinterväder

Det var lördag och städdag. Dagen efter var en cykeldag rent logiskt, och när både Magnus och Jocke hakade blev det bestämt.

Vi skulle vårvintercykla!

Vid samlingen kl. 0900 gjordes rutten upp. Österut, löd mitt önskemål och vi gjorde upp en plan i våra huvuden. Grus för njutningen, stig för MTB:arna och löftet om en termosfika.

Glada och förväntansfulla rullade vi iväg mot Hällberga.

Dubben gjorde sitt jobb på framdäcket. Lite is var kvar, men värmen hade värmt upp marken och släppt fram kylans snöfall dagen efter. Så marken var fast utan att vara upptinad och ovanpå den fanns ett lager fluffig drömmig nysnö.

Pulsen fick jobba när benen gjort annat än cykla på två månader. Den som kört spinning hela vintern rullade fridfullt en bra bit framför oss som inte hade det.

Så svängde vi vänster, och gruset blev grovsingel, och kroppen tryckte upp cykeln för motluten. Vi flöt ovanpå stenarna och snart nådde vi en solig glänta där små röda hus var samlade med en vidunderlig utsikt över nejden.

Kjula hembageri.

Magnus knackade på och frågade om vi kunde fika. Det kunde vi, när ville vi? Om tre timmar, kaffe eller te? Kaffe, och kanelbulle blir bra och kanske en kaka. Ok vi ses om tre timmar!

Så vi trampade vidare i loop efter loop tills vi avverkat två och en halv timme. Och några stopp för pp och termosfika och vatten. Det var lagom kuperat och frusna vattenpölar som krossades av våra däck och det var en envis vårsol. Den smälte snön i södersluttningarna och kysste våra kinder när vi smög oss utför en stenig sandbacke.

Bara vårsolen gör så.

Så anlände åter vi till Kjula hembageri. Vi fick vårt kaffe och vår utsikt över nejden och jag ville köpa en påse frallor med mig hem som Jocke transporterade hem i sin ryggficka. För min var för liten.

Så sa vi hej då i en korsning och om några dagar går mitt flyttlass så det var ju verkligen hejdå.

Crossen fick senare sin tvätt och jag min dusch. Båda hade vi fått en fin söndagspresent: en runda på vårvintervägar i bra sällskap till ett fik med utsikt.

Glad tisdag på den!

Och inga kor utnyttjades i tillverkningen av kanelbullarna

Att möta Fredrika Ek.

Jag går från jobbet mot Sergels torg. Något kvarter därifrån ska Fredrika Ek lansera sin bok ”Jorden runt på 1000 dagar”. Jag hörde talas om denna modiga människa för sent för att kunna följa bloggen när hon cyklade, men det är ju det som är grejen med bloggar. Man följer och lever äventyret även efter hemkomst.

Nio trappor upp med hiss på ett hotell mitt i smeten. Proppat med folk som vill ta del av denna människas upplevelser, stimmigt och varmt. Jag hamnar mitt framför en cykel med touringstyre. Fredrika Eks cykel. Den har varit jorden runt. Sadeln är lite nött, styrlindan sliten, men att se den är som att stå sida vid sida med en romersk båge i antika Grekland. Vad du har varit med om.

Jag ser mig omkring. Ingen jag känner. Jag ställer mig i kön för signering och funderar på vad jag ska fråga Fredrika Ek om. Hon har förmodligen fått alla frågor redan, men nu är hon här och signerar sin bok och ser så där glad ut som i alla inlägg jag sett med henne. Så då vill hon väl att man ställer sitt hjärtas fråga.

Jag swishar iväg summan för boken och det blir min tur. Fredrika lutar sig fram mot mig över ståbordet, det är mycket surr så man måste höja rösten lite.

Hej!, säger hon.

Jag visar swish-betalningen och hon tar fram en bok från högen. Jag börjar formulera min fråga.

Jo, säger jag. Jag har gjort en del mindre turer, nån månad några veckor, tycker alltid att det är så roligt, vill ta nästa steg, ha cyklingen som vardag under längre tid, men…

Fredrika rätar upp sig. Ser på mig. Ögonen lyser. Jag tystnar. Hon har fått frågan förut. Av så många.

Fredrika tittar på mig. Hon har skrivit två ord i boken, och sedan sitt namn. Svart text på mörkgult papper.

Bara börja.

Jag flämtar till i lokalen. Får inte fram ett vettigt svar, tar emot boken och nickar till tack innan Fredrika tar nästa person i kön.

Mina näsborrar darrar. Lungorna kippar efter luft. Hela jag darrar. Är det så enkelt?

Jag ställer mig i kön till baren för att casha in min öl från dryckesbiljetten. Får mitt glas och går tillbaka till Fredrika som nu börjat berätta om resan i mikrofon och rullar ett bildspel i bakgrunden.

Jag hör knappt något. Vill inte titta på någon, då skulle min bubblande gråt svälla över. Istället står jag med blanka ögon och tung andhämtning och försöker snappa upp det som sägs i mikrofonen mitt i den stimmiga pubmiljön.

På tåget hem börjar jag läsa. Nu får tårarna rulla fritt.

Fredrika Ek.

Jag har äntligen fått träffa dig.

2016 var jag på Nya Zeelands Sydö, någonstans i världen var också Fredrika

RR #21: hur jag vurpade mig till en fjärdeplats i CX-SM

Denna race rapport börjar 12:50. 13:00 går starten och jag har precis kört klart mitt andra och sista provvarv på den 3,5 km långa SM-banan. 40 minuters race. Varberg, havet, fästningen, här kommer jag.

Jag är speedad och ombytt och huttrig när jag ber Robin och Robert om hjälp med nummerlapparna. Ber är kanske fel ord. Befaller är bättre.

Tre är det. En bak, en på höger arm och en på vänster. Nummer 32. Robin jobbar på ryggen medan Robert fipplar med nålarna på högersidan. Hjältar. Hade jag också gjort under den tidspressen.

Det är crossväder. Små minidroppar trillar från januarihimlen och jag kör i långa ben och långa armar under bibs och tröja. Långa fingrar på vantarna. Två minuter innan start har jag nummerlapparna på plats och trampar iväg till fållan.

”Tur för dig att du kom nu”, säger en anhörig till en av mina motståndare. Surgubbe.

Eliten drar iväg och 30 sekunder senare går starten för oss. Bara jag som kör i brillor. De andra ser medelstarka ut, jag hamnar i mitten av fältet och ler på asfalten i första kurvan.

Vad stark jag känner mig! Upp på första gräset till havsutsikten och snart börjar gräskurvorna. Jag är fortfarande i mitten. Yeah, det här kommer bli kul!

Men kadensen är för hög. Jag behöver fart och avstånd. Men växlen tar inte, jag kan inte växla till låg växel och trycka på och därmed öka avståndet till hon efter. Crossen är full med sand från uppvärmningen och det knakar och jag kör på alldeles för hög kadens.

Helvete.

Kommer in i kurvorna. Hög kadens är bra här. Är hyfsat smidig och tråcklar mig upp till första backen. Där står folk i mängder och hejar med bjällror och tutor. Älskar. Tungt, cyklar lite och springer lite, håller balansen i leran och kommer ner på andra sidan.

Sweet.

Andra backen. Mer brutal. Måste av uppför sen på i sidled och utför. Älska forsa fram nedför på crossen, yeah nu kör vi. Fortfarande i mitten av fältet.

Kurva på kurva, rakor, ut mot sanden vid havet. Helvetes vacker utsikt mot vågorna. Små backar med lera i sidled. Här vurpar jag plötsligt och blir omkörd. Skit. Upp igen, inte ligga och kravla med benen i vädret. Mot sanden. Jag ser fältet. Av cykeln i sanden, hejarop, springa med crossen på axeln, hoppa upp. Jag är helt slut. Uppför backen till borggården inne i fästningen. Varbergs fästning. Tramporna fulla av sand, hur ska man få med sig dem uppför??

Kullersten på kullersten, in genom en port och klassisk musik, what?? Mys mys, trappor, hoppa av cykeln bära den på axeln, uppför en knix och lång skön utförskörning på först gräs och sedan kullersten.

Ute ur fästningen. Mot målområdet. Trycka på i bocken, fortfarande stark, ser fältet, fram med cykelglädjen nu!!

Skutta med cykeln över två plankhinder och så kurvan mot mål.

Trycker mig runt målområdet. Ner i bocken, för styrkan. För känslan av styrka. Varv ett, check. Och växlarna börjar funka som jag vill. Kan fortfarande ta igen nu kör vi. Har sällskap av några elitdamer, men det viktigaste är min egen körning. Gräset, kurvorna, där är fältet, en som ramlar, yes jag kommer ikapp nu!! och där kommer det, smack. Skallen i backen. Fan. Jag svär, gråter ilskans tår och känner om huvudet sitter kvar. Aldrig smockat ner i backen med skallen så innan. Tackar min noggrannhet för att hjälmen alltid sitter tajt. Alltid tajt, alltid alltid tajt.

Upp, lite skakig. Uppenbart psykad av att hon ramlade varpå jag fick hopp om revansch varpå jag ramlade.

Skakig. Ska jag nu köra säkert, snyggt eller snabbt?

Det blir snabbt, visar det sig. Kanske aggressivt, enligt någon, men med ett pris. Och därmed snyggt, enligt mig. Vurpa på vurpa famlar jag mig, trycker jag mig, morrar jag mig, skrattar jag mig igenom resterande två varv. Hur mycket kan man halka i en sidledes backe? Hur snabbt kan man köra nedför gräset utan att slira i hjulspåren? Hur säkert är hjulspåret? Vågar man lita på det korta lilla asfaltspartiet nedanför hjulspåret så pass att man släpper bromsarna helt och lägger tyngden bakåt och forsar utför ohämmat för att sedan låta asfalten ge grepp för att styra upp situationen?

Sanden igen. Följt av backen till borggården. Musiken. Något klickar i framhjulet. Wtf, det är smabbkopplingen som dinglar därnere, framhjulet sitter löst!!

Stanna vid trappan och surra fast det. Hej då pallplats. Uppför trappan, knixa sig runt och nedför gräset och kullerstenen och så ut och mot målområdet och plankhindret.

Här händer något. Plötsligt tar jag hindret som en proffsryttare. Wtf. Lossar höger fot ur pedalen, balanserar på vänster, kommer med fart mot hindret, hoppat över med cykeln och studsar upp på den igen. Jag kunde!

Samma sak med andra moment nu. Jag jobbar plötsligt med igenkänning. Små backar bli banvallen hemma den klarar du, andra blir snäva kast från någon kurva längs någon av mina grusiga standardrutter runt Barva, osv.

Fler vurpor på det, garva åt eländet, prispallsfältet är borta, trycka sig uppför backen mot borggården, nedför utför hjulspår mera lera havet sanden kurvor, sidled, uppför, hjulspår grepp i asfalten –

Annaaaaaa heja!! från min underbara R&R-klack, de är överallt och ropar och hejar och tittar och även när de inte hörs så hör jag dem

Nedför borggården, Sista kurvan mot målområdet, jag ska trycka en riktigt snygg bockspurt in i kaklet, in i mål.

Så blir det.

Så blev det.

Crossens själ, detta SM, denna lerfest, detta crossväder, kinderna så väderbitna rosiga nu, lera ända in i skelettet, havets råa kyla och mjuka skum i skvalpet, klacken som kramar om, lånar ut jackor, tar cykeln till cykelduschen.

Vi gjorde det.

Crossen, klacken, på riktigt, vi gjorde det.

Men grattis hörni Staffanstorp till guldet dårå, en dag ska jag köra som er

Hör Åsa Erlandsson, silvermedaljör i elitklassen i cykelcross, berätta mer om sporten här

Se banskiss här

Och sluta för guds skull aldrig crossa


Foto Robert, crossen full av sand inför kullerstensbacken mot borggården

Preppad och race-redo

Hej från bussen till Nyköping. Ute är slask och läbbigt halt men fälten är snötäckta och vita.

Ingen aning om hur vädret är i Varberg. Troligtvis crossigt och ljuvligt och underbart.

Jag packade igår. Först cykeln: byta dubb mot crossdäck, svära lite under avkrängningen, justera det sista med skivbromsen bak. Tvätta rent cykeln. Putsa med duk. Veta att den kommer bli skitig igen och sådan är crossens själ. Älskar. Skruva av flaskhållare, plocka med verktyg och ställa fram skor. Extra däck om något skulle skita sig.

Ditt första SM, crossen

Klart.

Nästa steg: race-kittet. Team Sméstan, hur bra passar det inte med kritvitt och vinrött för SM i lervälling? Långa ben, långa ärmar, två sorters handskar, rätt sport-bh, glasögon, rätt keps för hjälmen. Extra kepsar och bjällra till hejarklacken. Några extra plagg för uppvärmning och testkörning på banan.

Sedan: necessären med öronproppar och andra viktigheter, magnesium och stärkande dryck, sidenlakan, finaste nattlinnet.

För kvällsbad: pannlampa och handduk. Längtan till vibrerande nybadadhud.

För resan: reskläder som funkar oavsett humör. Varm jacka om elbilen behöver elen till motorn istället för kupén. En burk extra kryddiga gurkmejabollar för mig och klacken samt preppa take away-muggen för kaffe morgonen därpå.

Check.

Allt är med.

På morgonen äta gröt och fatta beslut om resskor. (Kanske det enda felet, fan vad tajta de känns plötsligt). Fylla take away-muggen med kaffe, säga hej då och tack för frukosten till hushållet och få ett lycka till och inte behöva tömma diskmaskinen eftersom jag ska iväg, det fixar sig. Ner i källaren och rulla ut cykeln. Friheten och skönheten och glädjen. Trampa ner till bussen mot Nyköping och varligt placera crossen i bagageutrymmet. Chauffören som viker styret och jag ”Nej!!!” viker tillbaka det och lägger cykeln så perfekt som den kan läggas med rätt sida mot golvet. Vill vara den som lägger sista handen.

Nu, allt redo. Klart. Vi ses i Nyköping. Jag hoppar in till ett mysigt säte i bussen medan chauffören tar en cigg och hälsar mig välkommen.

Och imorgon ska alla mina gamla meriter jobba för mig. Muskelminnet från banvallen och raceruset från landsvägarna ska picka i hjärtat för kurvtagningarna och hoppen och springet.

Här kan den som vill se racen live och ropa heja om man vill när vi gör snygga vurpor

Så!

Det var allt för detta inlägg. Snart stundar en sjuherrrans massa timmar i elbilen med min hejarklack, Robin och Robert. Älska klack på race, yes yes.

Årets första uppladdning och vad mer som händer under SM i Varberg

Hej alla.

Den här veckan är speciell för den är en uppladdningsvecka inför SM i cykelcross som går av stapeln i Varberg!

Kanske mest till mig själv kommer här en redogörelse för hur jag laddar. Och vad den viktigaste kryddan på mitt SM kommer vara. Och kom ihåg; kan du inte vinna, ska du köra extra snyggt.

Ok vi kör:

Söndag kväll aka igår: 4h dans. Kroppen lätt och lycklig. Älskar!!

Måndag kväll alltså idag: promenad och lätt yoga. Magstrejken från helvetet. Kall dusch och brasmys. Sängfösare medelst bloggning. Check.

Tisdag: sista cykelpasset innan dubbdäcken åker av. 2-3h islagda grusvägar och lagom tekniska stycken, syftet är att bibehålla crossglädjen och väcka race-hjärtat. Passet körs på förmiddagen (för att nyårslöftet är att ta vara på sin deltidsanställning). Kall dusch på det. Kränga på crossdäck, tar väl nån halvtimme minst. Jobba några timmar och kolla på cx-klipp i pauserna för PEPP.

Onsdag. Löpning 8 km innan jag firar min födelsedag hos släkten i Stockholm. Vi ska sörpla BORSTJ och dricka skumpa.

Torsdag. Preppa cykeln. Ta fram alla kläder. Yoga yoga yoga. Ev nån lätt löpning på kvällen.

Fredag. Buss till Nyköping där jag blir upphämtad av Robin och Robert, två hjältar från mitt nya jobb som jag lyckats locka med mig he he.

Kryddan då? Elbilen!

Yes, halva nöjet med detta SM, som jag är i kanonusel form inför, är att vi tar elbilen ner och spelar in filmer där vi intervjuar folk. Vi ba ”hej, ser att du står och huttrar medan din dotter värmer upp, får vi ställa några frågor om elbil och miljö under tiden? Ah men vill du provköra, såklart det går bra vassego!!”

Lite så. Vi ska ta detta tillfälle i akt att dels transportera oss med minimalt klimatavtryck, och dels prata med folk om det. För är det något som suger så är det att sitta i sin egen lilla elbilsbubbla och tänka på miljön. Man måste prata med folk!

Så det ska vi göra. Målet är att spela in filmer som publiceras på sociala medier och även på elbilsprojektets blogg och såklart här. Syftet är att väcka medvetenhet och intresse för klimatfrågan inom cykelsporten och specifikt transporter. Vi hoppas kunna intervjua sponsorer till loppet och även arrangören, och även Swe cycling, om vad aktörer inom sporten kan göra. Hur länge ska tävlande cyklister stå ut med avgaser från föjebilar och varför är sporten så fossilberoende?

Det är lite avdramatiserat att prata om sådant just vid cx eftersom det inte krävs följebilar. Men alla ska ju likväl transportera sig och sina tvåhjulade dyrgripar till de olika loppen.

Lite sådant hoppas vi få prata om med folk under SM.

Varberg är för övrigt känt för sina årliga kallbad. Och loppet kommer att gå i närheten av Varbergs fästning, hur episkt!! Vi får se om det blir kalldopp i havet, annars finns det väl kallvatten i kranen får man hoppas.

Glad måndag på det, och kom ihåg att efteranmälan till SM kan göras fram till fredag 11/1!

Tack till stormen Alfrida för cross-feeling i Hällberga. Förstabilden togs av Ena under CX Täby park.