RR Björnlunken 2018

Men oj då!!

Råkade visst bli övertalad om att springa ett distanslopp på en MTB-bana. Den heter Björnlunken och går i Kungsör. Man kan köra MTB, springa eller köra en DD, dagens dubbel då man först cyklar och sen springer med cykelben, hua, men ok, folk gör det.

Mitt beslut att kuta togs någon gång sent på kvällen innan loppet. Jag var på inflyttningsfest och vid nio-rycket kom jag på att jag borde kolla starttider och annat viktigt. Med ett glas bubbel i näven knappade jag iväg en fråga om samåkning och fick svar från ett gäng trevliga människor i trailklubben. Bakisbenen skulle älska stigarna, det kände jag på mig.

Och det gjorde de!

Det var Katja som från början fått in mig på denna bana. Hon gjorde MTB-tävlingspremiär så det var en stor dag för henne! Jag träffade henne precis då hon kommit i mål, hög och lerig och svettig och sådär underbar man bara är precis efter ett race.

Jag drog iväg mot starten via diverse bussar. Det var ett A till B-lopp, så lite vasaloppsfeeling fick man. Starten gick i Alberga, och lite huttrade jag i mitt linne och korta tajts, men det hade jag igen senare.

Loppet gick på en ås, mitt i solen.

Jag flög fram i 18,3 km. Benen var ljuvliga, jag hade ingen klocka utan ville medvetet njuta av varje steg, utan att veta hur långt jag hade kvar. Jag ville springa i nuet. Jag ville tycka om varje steg och inte längta till målet. Och jag kände mer och mer att jag verkligen njöt.

Banan var varierad och lagom kuperad. Både små smala, söta skogsstigar och mer rotiga partier samsades med sandiga bredare vägar och tyst, fin tallskogsmark. Och så stenskravel och ängsmark såklart.

Tyst, tyst, sprang jag, flög förbi folk och drack lagom mycket i depåerna. Uppför gick jag i början, men sedan upptäckte jag att det var minst lika energieffektivt att studsa uppför springandes, andra muskler fick jobba. En gång snubblade jag, och föll framåt men höll balansen.

När någon ropade 3.5 km kvar, insåg jag att banan skulle bli brantare, och det blev den. Men det gick vägen, och snart kom upploppet, och med en liten känning i höger knä spurtade jag in i mål. Jag nästan grät, jag nästan skrek, jag lade mig på marken med händerna för ansiktet och ville storböla.

Fast jag skrattade istället.

Lite som när jag tränade tempo i Gillberga med Magnus.

Sedan var det eftersnack och hemåkning och jag var hög som ett hus över de 18 kilometrarna stig. Solen sken som en galning och jag promenerade hem genom stadsparken och glodde på blommande magnolia och körsbär. Jag satte mig ner på en bänk och liksom ägde. Leendet från dagen var som fastopererat i mitt rosiga nylle.

Och ett par beslut fattades under mina tysta löpminuter, och det var att dels bocka av detta som det sista seriösa löppasset på ett tag, och ägna mig enbart åt cyklingen. Och det andra var att det fan fick vara slut på bakispassen. Hädanefter blir det enbart sköna eftermiddagsfyllor, om det alls blir några.

Så det så.

Glad natt på er!

Annonser

Stulen cykel – så hanterar du det

Cykeltjuvar är den värsta sortens tjuvar, det vet alla. Och de slår till när man minst anar det. Man blir med rätta ledsen och förbannad! Om stölden händer dig, finns det några saker att tänka på för att du ska kunna få ut maximalt med pengar på försäkringen och gardera dig inför framtiden.

observera att detta inlägg vänder sig till dig som har hanterat själva sorgeperioden. Till dig som inte har det, finns bara ett råd: gråt ut. Böla, så mycket som behövs för att kämpaglöden ska väckas inför din dust med försäkringsbolaget. Och kom ihåg att alla minnen du har med din älskade cykel – alla stenvallar ni cyklat på, alla länder ni besökt, alla grusvägar ni forsat fram på – det kan du göra igen. Fortsätt prata om de minnena, dem ska tjuven inte få ta ifrån dig.

Ok, vi kör. Detta gäller alltså om du som jag, blev av med en begagnad cykel. Nya kanske går på någon sorts garanti, det vet jag inte. Steg för steg, eftersom det här är rejält pissigt tråkiga grejer så är en klassisk lista det enklaste. Jag bygger det här på råd jag fick när min Ridley stals, och sådant jag gjorde som ledde till att jag fick tillbaka en hygglig summa på försäkringen.

  1. Polisanmälan. Beskriv händelseförloppet så precist du kan, och beskriv vilken sorts lås cykeln var låst med. Ange ramnummer om du skrivit upp det, och ange alla speciella tecken och skavanker som cykeln var utrustad med. Skav vid sadelstolpen, vurpmärken på sadelns vänstra sida osv. Ange komponenter och växlar. Det är okej att gråta medan du skriver ner allting, låt det skvala.
  2. Skadeanmälan hos försäkringsbolaget. Inför att du gör detta bör du samla ihop alla kvitton du har på saker du köpt till cykeln, allt du bytt ut och alla slangar, däck och nya delar och komponenter du köpt in, underhåll du gjort, etc. Kedjeolja hör hit! ALLT. Har du inte sparat alla kvitton, kolla igenom kontoutdrag och summa så brukar cykelbutikerna kunna rota fram kvitton åt dig som du kan bifoga. Både Cykelcenter i Eskilstuna och Bianchi i Västerås ordnade detta mycket smidigt för mig! Naturligtvis bifogar du också kvitto på själva cykeln. Jag köpte min begagnad, så jag angav årsmodell och bifogade skärmdump på en swish-överföring. Den godtogs inte, men det var det jag hade.

När du verkligen har skrivit ner allting, skickat med alla kvitton, skärmdumpar och kontoutdrag, så början en väntan från ditt bolag. De kommer sedan att bedöma nuvärdet av din cykel och alla tillbehör, och deras värdering kommer att få dig att ilskna till – hur kan de värdera min guldklimp till så lite!! Jag som skött om den så! Och så tar de ofta ut en självrisk, som verkar vara runt 25 procent. De räknar ofta med en värdeminskning på 15 procent per år, oavsett hur väl du vårdat din älskling.

Typ så.

Sedan börjar den konstiga, sneda processen att köpa ny cykel.

Du kan med fördel vänta några dagar tills den största sorgen lagt sig, när känslan av att men det finns ingen annan, bara den!! lagt sig.

Det är här du har två val att göra:

Ett. Köp första bästa nya motsvarande, så slipper du fatta så stora beslut.

Två. Köp något dyrare, fetare och nyare. Nu har du chansen!

Det finns ett val till. Det som kommer att göra dig olycklig. Och det är att vänta flera månader med att köpa ny cykel för att du inte vet varken ut eller in. Vill jag ha en samma lika, eller är jag värd nåt dyrare, ska jag satsa på gravel eller ren cx, ska jag ta kolfiber eller canti-bromsar och hur många klingor vill jag ha?

Lite där jag är nu alltså.

Jag hade en Focus Mares AX 2.0 dagen efter stölden, singelklinga och rätt storlek i carbon, men underlät att köpa den. Jag vet fan inte varför. För att den var i Upplands Väsby? Jag ångrar det än idag, då hade jag inte behövt sitta här med mina gravel-funderingar och annat skit som stökar till det i hjärnan.

Men sedan började racer-säsongen så då kan jag fokusera på det istället.

Och jag tror att det blir en gravel faktiskt, och kanske en cx också. Det blir åtminstone något som jag kan montera fyra väskor på, så att jag kan trampa iväg på äventyr om andan faller på.

Vad du ska säga till den som nyss blev av med cykeln?

Tja. Du ska inte fråga om cykeln var låst.

Du ska finnas där, precis som du brukar.

Det räcker med att sitta på grindstolpen och vänta på att få ge en kram och spinna lite.

Hellre ett ärligt nej än ett falskt jag. Och cyklistpodden #5.

Tjena söndagsfilurer.

Idag stiftade jag bekantskap med en mycket smäcker, blankputsad Trek. Den stod och frustade någonstans i västberga, redo att möta våren med en ny ryttare. Ramen var nattsvart blänkande med klarröd text och allting andades fräscht, rappt, nyservat.

Jag hade fantiserat om hur jag skulle flyga fram på Sörmlandsgruset på denna mystiska skönhet, putsa dess blänkande lack och smörja dess spelande kedja.

Men något var fel. Pappa, min privata chaufför för dagen, sa efteråt att han märkte direkt att något var fel.

Och felet var att denna cykel enbart kört landsväg och hade för smalt mellan gafflarna.

Den var dessutom inte kompakt nog för mina grussyften.

Så trots styrstamsbyte så kunde inte lacken charma mig. Och vet ni, han som sålde måste varit en riktigt vass försäljare för han förstod direkt vad jag menade.

Så det blev ingen affär!

Jag och pappa rattade vackert hem igen, och jag slappnade av inombords och såg fram emot kommande span.

***radioövergång***

Cyklistpodden! Jaa, yes, vi har ju spelat ett nytt avsnitt!

Jag får medge att jag fortfarande kan känna mig golvad av vår gäst, Fredric. Han har nattcyklat i omständigheter som gör mig mjuk i hela kroppen av stolthet över att tydligen ha gett inspiration till!

Efter avsnittet kunde Fredric pusta ut. Jag hoppas verkligen att han känner sig nöjd med sin grymma insats i studion.

Heja Fredric och heja alla cykelpappor!

I femte avsnittet av CYKLISTPODDEN hänger vi med Fredric – en alldeles vanlig ovanlig cykelpappa, cykelman och cykeleldsjäl vars liv förändrades i höst då han började… cykla själv. Hur är det att vara cykelpappa? Hur är det att börja cykla i vuxen ålder? Och när är cyklingen som härligast, när man vill cykla överallt och det dygnet runt? Som bonus får Anna en chock när hon blir kompis med Fredric på Facebook medan Katja är mest intresserad av Kolsvavargen.

Glad lyssning. Och om du skulle blanda ihop våra ädla röster med vårfåglarnas ihärdiga kvitter, så vill jag vara koltrasten.

Sov gott och cykla smart så ses vi på andra sidan nästa cykelvisning.

Snart så kanske.

Alltså!!!

Shit vad glad jag blev idag nån gång vid fyra när det ploppade upp ett mejl i min inkorg. Det var en kille som ville sälja sin cross till mig!!

Och vilken cross – svart, sval och bildskönt lerig om ramen stod den där på fotot, diskret vilande mot en lyktstolpe, med en uppsyn så uppenbart ur-och-skur-älskande nonchalant att det var svårt att inte börja älska den tillbaka där och då.

Den var fulländad. Rätt storlek, rätt färg, rätt antal klingor och fästen för flaskhållare, rätt bromsar, rätt årsmodell, rätt pris, rätt rätt rätt.

Allt var rätt!

Det skulle inte förvåna mig om den skulle visa sig vara utrustad med rätt skruvhål. Så att jag kan fästa low riders för väskor där.

Wow.

Jag var tvungen att studsa genom korridoren bort till Jocke, som gavs en liten andningspaus i jobbandet. Och som under glada tillrop konstaterade att ett köp kunde vara nära.

Så nu stundar förhoppningsvis provkörning i Stockholms södra förorter. Snarast.

Och sedan, om det blir den som blir den, ja då kommer givetvis en utförlig rapport av premiärturen här på bloggen.

Slut på inlägget!!

Mvh, er hängivna berg-och-dalbanebloggare

På jakt efter nya vinterkilon

Jag har lämnat tillbaka Lilla Blå.

Inför avskedet var jag fast besluten att inte fästa mig vid denna rappa lilla maskin, men det var ju såklart oundvikligt.

Lilla Blå, vid första anblicken så ivrig. Lilla Blå, vid första provturen så styv och snabb. Lilla Blå, vid första vurpan så egensinnig. Lilla Blå, så full av hemligheter och lärdomar.

När jag fördelar vikten bort från styret uppför, blir Lilla Blå snabb och tålmodig. När jag slappnar av nedför, blir Lilla Blå snabb och balanserad. När jag gör rätt, så blir det rätt, och gör jag fel får jag käka snö direkt.

Cyklistkroppen vädrar morgonluft.

Jag behöver nya vinterkilon.

Lilla Blå tar ingen skit

Herre jävlar idag var det äntligen vinterdistans! Ut mot trakterna av Näshultasjön skulle vi, och på den östra sidans slingrande småvägar trampade vi. Jag på carboncrossen, Magnus och Jocke på MTB. Alla med dubb, såklart.

Och Jocke med sin nya termosflaska, som han påstod sig ha fått inspiration till från mig! Nu var det slut med minitermosen i bakfickan som jag brukade vila blicken på, nu skulle en gammal cykelflaska klippas av upptill och silvertejp tejpas runt termosen och hålla stadgan! Och jag, som fått inspiration till min från Katja! Älskar när termosinnovationer går i arv cyklister emellan.

Det var lagom många minusgrader och snön var packad i skogen. Vinden fanns inte, och snön var några centimeter. Jocke och Magnus trummade på, stillsamt småpratande några meter framför mig. Uppför gick det, och nedför.

Sedan kom modden. Och bilspåren. Och traktorspåren. Och kramsnön förklädd till nysnö.

Jag experimenterade noggrant med alla de där småsakerna som utgör vinterns guldgruva av teknikträning: vikten uppför, kadensen i lössnön, styrets vinkel, tyngdpunkten nedför. Balansen på isfläckarna. Och jag upptäckte att det jag förut tyckt var så fantastiskt med carboncrossen, mitt inlånade lilla snömonster, när jag minst anade kunde slå bakut och bita mig.

Vilket ledde till att jag var tvungen att fokusera ännu mer och förmodligen få ännu mera träning.

Om jag lade vikten rätt nerför och slappnade av, skulle Lilla Blå ledigt följa mitt tilltänkta spår utan sladd. Men om jag stelnade till och började klämma åt bromshandtagen, skulle min oro tränga ut genom fötterna in i pedalerna ner genom händerna ut i styret och få framhjulet att vobbla.

Och jag skulle med lite tur vurpa åt rätt håll, bort från växelörat.

Om jag skulle sitta lätt med styret uppför och kroppen upprätt, så skulle Lilla Blå ivrigt tugga sig upp till krönet utan spinn. Men om jag skulle hänga det minsta lilla på styret, skulle den tyngden få dubben att mista sin förmåga och greppet att släppa från snön.

Kunde jag manövrera vikten och balansen rätt, placera tyngdpunkten lämpligt i varje situation och tänka konstruktivt utan att lacka ur och gorma i stackars Jockes högeröra i snömodden – då skulle Lilla Blå lydigt, lugnt och koncentrerat rulla fram på vägen. Och plira nyfiket mot på nästa moddiga parti. Bilda ett oslagbart ”vi” med mig.

Men klev jag upp på sadeln med bilden av det vobblande framhjulet tatuerad i pannbenet, och mig själv fladdrandes runt i snön med skorna i vädret – då skulle inte hjulen bära.

Så var det.

Och hjulen både bar och inte bar, och när Lilla Blå förtvivlat slutligen försökte följa mina nycker låg vi plötsligt där på tvärs över traktorspåren, i en praktvurpa. Och där kom Magnus framdäck glidandes fram mot min rygg så jag kände dubbarnas konturer längs ryggraden. Men Magnus var klok nog att fly ner i ett dike och mjukt landa i ljungen, på tryggt avstånd från mig. Och även om det var jag som orsakat glidtacklingen, så var det han som fick mest ont. Men min smärta hamnade på psyket, för det var efter denna vurpa som pannbenet blev tunt som flor och det var då jag gormade så Jocke hörde och sa lugna dig. Och Magnus i snygga ordalag frågade något om väggen. För det var då vi var i bilspår som krävde ett fokus som jag hade svårt att uppbåda och som då blev till oro.

Vilket fortplantade sig ut i carboncrossens alla extremiteter. Igen.

Så det blev att klicka ur och sådär crossigt, nonchalant kasta upp Lilla Blå på höger axel och promenera ett stycke. Senare, de sista metrarna på hemvägen i Vilsta, kom skrattet. Fnittret.

Om jag gör rätt, gör cykeln rätt.

Svårare än så är det inte.

Godnatt på det.

Vänta, här kommer för en gångs skull lite strava, för den här turen är skitfin och kan varieras efter tycke och smak. Allt utifrån hur mycket sörmlandsgrus man vill smaka under rundan.

Och vem vill missa sörmlandsgruset?

Där de har så praktiska vägräcken

Note to oneself: alltid på vinterdistans ska buffen för halsen på, samt armvärmarna för handleden. Antingen de med kurbits eller de från nya svartvita kittet. De bara ska med, punkt.

En helt vanlig post-måndag och den sista på carboncrossen

Jamendåså!

Postskidbloggaren här.

I morse sov jag till nio och vaknade av att solen sken som en galning. Herre jävlar. Var jag fortfarande i Orsa? Trogen min postäventyrsdepression gav jag mig inte ut i den förrän flera timmar senare. Innan dess arbetade jag mig ner till källaren från mitt rum två trappor upp.

Jag gick upp från sängen, beundrade mitt nattlinne-jag i spegeln och bytte lakan. Öppnade fönstret och släppte in kalluft och syre. Snubblade ut i hallen för att dammsuga knäckesmulor och hämta tvättad tvätt från stället. Tog en näve grejer som skulle från mitt rum till tvättstugan, bytte till dagkläder och gick ner i köket. Plockade undan, värmde gammalt kaffe i mikron och släppte ut hönsen.

Konstpaus – finns det något rarare än småpratande höns?

In i huset igen, bar in ved och tände brasa. Nytt kaffe, gröt, massor av havremjölk, kanel.

Sedan ägnade jag mig lite åt poddvärlden. Jag lyssnade på ett par avsnitt av Solcellskollenpodden (lätt släpig röst men informativt), Vegopodden (glad skånsk röst!) och Cykelwebbenpodden (Stockholmsröst). Lite senare släppte jag in mina favvo-röster Skäringer och Mannheimer.

En omgång kaffe till. Om möjligt svartare än svart.

En macka till.

Och så var depressionen över, och jag lät dagen peaka. Lånecrossen skulle ju till verkstaden idag! För det var måndag! Och de tog in den medan jag stod bredvid och softade, märkligt lugn i deras cykelspa. Nyservade och kvicka satte vi sedan av, jag och lättviktaren, mot Vilsta för en sista solskenssväng tillsammans. Någonstans vid utegymmen på västra sidan ån, när solen glittrade i all sin februariglans mot iskanten och det fridfullt porlande vattnet, insåg jag att ett cykelköp inom en snar framtid var oundvikligt.

Något lätt skulle det bli. Något styvt. Något dyrt.

Så var det. Sedan bar det av ner i källaren för lite sadelbyte och distansjustering, och på det en sista finputsning av ädla delar.

Ja.

Och nu är det måndag! Och eftersom Mondays are fun days, som min boxningstränare säger, så bär det av till andra sidan ån igen här snart för lite måndagsfys.

Svettas lugnt i stugorna, så hörs vi snart igen.

Sakna mig ibland, lilla cykel

wtf ännu en cykelpodd??

 

Ursäkta mig, men det är faktiskt en cyklistpodd och inte en cykelpodd vi har startat.

YES!

Precis så är det. En ny podd har precis slungats ut i etern!

Av cyklister, med cyklister, under ytan på cyklister. Vi gräver innanför den ytliga vadmuskeln, ut i de vinterfrusna fingerspetsarna in i de spända lårmusklerna på väg mot hjärtats bultande cykelpump.

CYKLISTPODDEN är en svensk podcast av och med cyklister på alla nivåer. Vi som gör podden är passionerade cyklister Katja Fëdorova och Anna Lindén med flera cykelvänner från när och fjärran. Vi pratar cykel, cykling och cyklister både utifrån sporten och det personliga perspektivet. Humor varvas med allvar, precis som asfalten varvas med grus och stig och gamla synder med aktuella händelser. Vi lovar inte ett avsnitt i veckan – men vi lovar att du blir cykelsugen efter varje lyssning!

Vår podd! Vår nykläckta, skrynkliga, yrvakna PODD!

Katja tog orden ur munnen på mig med sitt inlägg om CYKLISTPODDEN på den dagen som första avsnittet sändes. Efter det att hon designat headern och klippt ihop det. Fast det var faktiskt andra avsnittet rent kronologiskt. Det är lite så vi jobbar. Som Starwars.

För det var nämligen Katja som pratade med vår eminente vän Johan Lindkvist aka Swyzak om tävlingssverige och mer specifikt om kommande mästerskapen i cyclocross. Och eftersom vår podd såklart även jobbar med tajming, så behövde vi skicka ut Johan och Katja i etern innan vårt om-oss-därför-ska-ni-lyssna-på-cyklistpodden-avsnitt. Vilket även var ett sådant där nyttigt inlägg för mig, som har noll koll på tävlingssverige!

Jag ser personligen fram emot när vi får vräka ut oss om äventyrscykling. Den som tror att äventyrsepitetet enbart förtjänas av den som cyklar jorden runt har nämligen fel. Testa att dra en repa till Långholmsbryggan på midsommaraftons natt, eller vintercykla i -17 med pannlampa och ett gäng danskar. Tofta skjutfält i skymningen med dåligt batteri. Eller en heldag med rumpskav! Där har du något att bita i.

Vår podd är i finfint sällskap av andra trevliga och välformulerade cykelpoddar. Så att ingen behöver känna sig ensam på toppen!

Så välkomna alla lyssnare.

Jag hoppas såklart att vi lyckas roa er.

Kunde tyvärr inte få nog av den här bilden på Katja. Det är för övrigt självklart hon som designat poddens visningsbild, visningsfötter och klippt alla avsnitt. Nu ska jag få höftmassage och sen bli bjuden på after work av mina kollegor, som jag är tjänstledig ifrån. I ett svagt ögonblick lovade jag att komma tillbaka i förtid om alla käkar från veganmenyn på O’Learys ikväll. Vi får se hur det blir med den saken.

Reflektion över Ridleyns öde och några hårda försäkringsfakta.

”Är din sorgeperiod över?”, frågade Jonathan igår när jag lämnade tillbaka ett gäng väskor som jag lånat inför Tysklandstouringen i höstas. Vi stod i Jonathans hall och jag såg på medan hans dotter ålade sig ur vinteroverallen.

”Ja”, svarade jag, ”jag tror det”, och så berättade han om sina egna cykelstölder och vi diskuterade lås och annat praktiskt. Han berättade om sin nya cross, och jag började fundera mer på hans fråga.

Vad var egentligen det värsta med förlusten av Ridleyn?

De första dagarna grät jag, ihållande. Det var sorgens dagar och jag förväntade mig ingenting av försäkringsbolaget. Basemile kom, jag fick låna Lucas snabbfotade lilla Focus och dimmorna skingrades en aning. Vintercyklingen under de tre sagolikt soliga dagarna kändes som en belöning för någonting. Att jag genomfört det trots sorgen kanske, att det konstruktiva vann. Under helgen fick jag mångas sympatier för stölden, och jag förhörde mig om hur andra betett sig gentemot försäkringsbolagen. Jag läste en arg artikel om att Länsförsäkringar, mitt bolag, hade en ohemult hög självrisk och fick en liten klump i halsen. Tänk om jag inte skulle få tillbaka några pengar alls? Jag som köpt Ridleyn begagnad och inte ens bemödat mig med att skriva ner ramnummer. Eller förstånd att be om kvitto. Eller för den delen plåtat den så att 105-komponenterna syntes ordentligt. Och att kolla upp vad mitt försäkringsbolag hade för villkor för cykelstölder hade aldrig så mycket som slagit mig.

Tipsen jag fick från Ena och Emil, som blivit av med sina pärlor i ett cykelrum, var att skicka med alla kvitton jag hade. På alla inköp som hade med cykeln att göra. Fläska på med kvitton helt enkelt. Så det gjorde jag. Jag grävde i kontoutdrag och swish-betalningar och fick fram både det ena och det andra. Visste ni att man kan ta fram ett utdrag på datum och summa samt inköpsställe så tar stället fram kopia på kvittot? Så skickar man med det! Och både Cykelcenter i Eskilstuna och Bianchi i Västerås var mycket generösa med hjälp i detta ärende. Och Tony hittade kvittona på dubbdäcken jag köpt av Katja som köpt dem via Tony! Så totalt fick jag fram underlag på dubbdäck, kassett, en kedja, två uppsättningar bromsbelägg och lite arbetskostnader samt eventuellt pedalerna som jag ska skicka in i efterhand. Tror minsann det halkade med nån flaska tuggummidoftande kedjeolja också. Då – namnam. Nu – kedjeolja.

Nuvärdet på cykeln kunde inte riktigt styrkas eftersom jag enbart kunde visa på en överföring till någons bankkonto på midsommardagen 2016 (och det kan ju, rent teoretiskt, ha varit en bakfyllegrej). Och det brittiska pundet hade sjunkit i värde så en ny – blå – Ridley skulle inte alls kosta 15 000 som jag angivit, utan snarare runt 9 000. Som försäkringsbolaget angivit efter en sökning i sina register. Det var bara att pudla från det överklagandet.

Något som de i sin tur gärna hade fått pudla om var sin självrisk på 25 procent. Det var den som artikeln hade pekat på som extremt hög, samt värdeminskningen på 15 procent per år. Det innebär att man kan vårda och älska sönder sin cykel till nyskick varje dag, men inte få en spänn mer för det.

Jag kanske inte vårdade den till nyskick, men jag älskade den i form!! mvh gråtmild

Jag får trösta mig med att klingorna ibland kärvar ihop kedjan så att det blir drygt att växla.

Jag kommer sakna det där kärvandet!!

Nä. Det jag saknar är de praktiska små hålen där man fäster fästen för de low riders jag tänkt köpa för att hänga väskor på. Skitsnygga väskor. Det var en så fantastisk bonus med just Ridleyn, att den funkade för touringen med de väskorna jag kunde låna av Henrik. Utan att jag ens hade tänkt på det när jag rullade hem från Bromma den där ljumma midsommardagskvällen.

Vi får se, det kanske först blir en trevlig carboncross och sedan OJ DÅ jag måste ha en cross med sådana där lämpliga små borrhål, på rätt ställen, och så blir det en till. Om touring-suget fortfarande håller i sig när sommaren tassar in.

Sedan tycker jag såklart också att mina isblå flaskställ var så snygga, men då kan jag ju alltid tänka att de var BBB.

Så hur slutade det hela?

Jo. Jag fick ut drygt 8 000, av ett beg-pris på 11 500 utan kvitto och med inköp av tillbehör och underhåll för ca 3000. Med kvitton. Visserligen en cykel som rullat endast 10 mil och hade en dyr sadel, men men. Så kanske en slant för pedalerna anno 2015 då som komplettering. Det ska in i morgon. Så det är väl helt ok, om man betänker att jag först såg det hela som en ren förlust. Tacka fan för att jag låst fast den i cykelstället.

Och sedan tänker jag undersöka byte av försäkringsbolag till Trygg-Hansa. Det är nämligen det som mina kära hyresvärdar har och eftersom vi är skrivna på samma adress så tänkte jag att jag kanske kan räknas som en i familjen. Vad spelar en extra vuxen för roll i tvåsamheten, liksom, vi bor ju på varann ändå här i den lilla röda Villa Villerkulla med renoveringskaos och klädhögar.

Så var det med försäkringshistorien.

That’s the seven o’clock news, good night.

21618457_10154672255471459_1469264253_o

Om jag var kulturmannen och dessutom för nostalgisk för mitt eget bästa skulle jag fylla min blogg med sådana här förföriska idolbilder på det förflutna för jämnan.

Faktum är att jag cyklar rätt snyggt och ser lite spännigt senig ut på ena armen på den här bilden, fotokudos till Lucas som vanligt

Basemile Snowdown 2018!

Chaufför och medcyklist Tony poar i bakgrunden medan jag tar förföriska carboncrossfoton

Dagen efter Basemile vaknade jag lite lagom kallsvettig av en dröm som gick ut på att jag tog Ridleyns tjuv på bar gärning. Ridleyn hängde i ett cykelställ, olåst, och precis när jag gick för att ta ner den så kommer en snubbe fram. En snorig ungjävel, liksom, som ser Ridleyn hänga där olåst och plockar ner den. Jag ropar något förmanande till snubben och tar tag i Ridleyns ram när han samtidigt kränger ner den från stället och tar fram ett järnrör. Han använder den för att kränga Ridleyn ur mitt grepp. Jag vägrar släppa, och precis när han ska dundra till mig med järnröret, så vaknar jag. Jag minns att jag tänker: om jag hade använt min office-makt-Annaröst och sagt till snorvalpen att ge mig min cykel, hade han gjort det då? Men tanken hann inte testas i verkligheten och jag inser att jag måste göra klart min anmälan till försäkringsbolaget innan jag kan börja låta snålvattnet rinna över annonser på lättviktscrossar.

Det har blivit dags att sammanfatta helgens kylslagna begivenheter på carboncrossen. Efter tre dagar i vintersadeln ville jag inte gå utanför dörren igår, vilket jag gjorde först på kvällen för att ta mig till boxningsklubben. Idag pluggar jag hemifrån och gnuggar vintersolen ur ögonen för att kunna skriva det här inlägget. Få det ur mig.

så…

Basemile Snowdown alltså, 2018 års upplaga med alla sina fails och toppnoteringar och fotogeniska filurer på två hjul som bara inte kunde få nog av att se ut att ha det underbart. I varje gathörn var det cyklister som plåtade vårt vackra Sörmland som visade upp sig från sin allra vackraste kritvita vintersida. Och rent allmänt finns det något djupt fantastiskt i att spendera tre dagar i sadeln på favoritfordonet ihop med likasinnade.

Vi körde alltså småvägar Östertälje-Rockelstad, Rockelstad-Rockelstad och så Rockelstad-Östertälje. Älskar när arrangörer som Hagen och company tar ansvar och förlägger start och mål till en pendeltågsstation där man får ta cykeln på tåget. Mindre bilberoende! Och när menyn är så frikostig och så grön och så ymnig. Bönchili på fredagen, grön lasagne på lördagen och däremellan chips, öl och godis. Som cyklister vill ha det. Just det, och så äppelkaka med Oatlys vaniljsås bägge dagarna. Toppat med bastu och isvak och snörull. Alltså WOW.

Rent vädermässigt och visuellt var det perfekt. Det var en vintersaga: Tre dagar på slingrande vägar i Sörmland i minusgrader och sol… och utan en vindpust. Den spontana reaktionen på en sådan helg är Wow, episkt, underbart, lovely, amazing… orden tog inte slut. De räckte heller inte till för att göra omgivningarna och upplevelsen rättvisa. Det var ofta bäst att bara tyst trampa förbi och titta ihållande på de snötäckta, dimhöljda, blek-januarisoldränkta vidderna. Sörmlandsvidderna. Nysnö, packad snö, frostiga träd, frostiga cyklistskägg, allt som hör vintern till. Åt höger, vänster, rakt fram och bakom en fanns dem.

Mer specifikt fanns det nästan alltid cyklistryggar framför mig. Jag var extra svag detta år, som en följd av få vintermil på cykeln såklart. Mitt lilla inlånade snömonster till carboncross gjorde sitt bästa för att öka på mitt självförtroende. Med sin lätta ram och cantibromsar var den styvare, kvickare och lättare än Ridleyn, och jag kände mig ofta snabb trots formen. Just backarna var ovanligt roliga eftersom cykeln svarade så bra genom sin singelklinga. Ja ja, jag stånkade väl uppför några gånger, men mer specifikt försökte jag medvetet känna in hur cykeln svarade på viktfördelning, kadens och position på cykeln. Det var kul!

Temperaturen växlade från -10 första morgonen, till -14 tredje dagens morgon, och mer och mer blå himmel.

Det var mestadels packade vintervägar vi körde på, och en del asfalt. Kvällstid i mörker blev dessa vita vintervägar utmanande eftersom sikten var begränsad och satte sig i psyket. Då var det spännande att utforska hur anspänningen i kroppen fortplantade sig ut i cykeln och påverkade hela hållningen: ju mer jag spände mig och bromsade och undvek att trampa, ju mer vobblade cykeln och ju mer osäker kände jag mig. Och ju mer jag gjorde tvärtom, ju bättre svarade cykeln.

Lössnön i början av dag 1 bjöd på skrattfest och svett. Efter några kilometers ihärdigt vevande i den lackade mångas psyken ur och rutterna planerades om. Det var också i den första lössnön som jag i en vurpa åt fel håll böjde till växelörat och trissorna började ta i kedjan. Jag fick hjälp att böja tillbaka växelörat vid ett par tillfällen, och efter en session inne i slottet blev det till slut drägligt. Mekanikern fick en öl och jag fick en tystare söndag.

Dag 2 var lite kallare, men kroppen anpassar sig och allt rullade på perfekt till Hälleforsnäs. Man frös mer under själva fikat än på cykeln, så jag längtade ut. I höjd med tågöverfarten i Mellösa gjorde någon en vurpa på en isfläck vid en bil, samtidigt som en annan vurpade bort sin frambromsspiral. Jag slog ihjäl dötiden med en PP.

Apropå PP så diskuterade vi såklart ämnet inom damklungan. Blev blåsan mindre av kylan? Eller berodde det på att vi körde så lugnt att vätskan inte hade någon svett att transporteras bort med? Eller berodde den ständiga kissnödigheten på något annat som vi inte kände till?

Dag 2 anlände vi i skymningen till slottet, vilket gav oss tid att både basta, ge massage och laga lasagne i timmar. Och äta den. På det sov man gott, om än för få timmar såklart.

Dag 3 var kallast. Här gjorde jag helgens lager-på-lager-fail: ett lager för mycket. Jag körde i sport-bh, t-shirt, underställ, cykeltröja och vindjacka, samt armvärmare, och fick för mig att -14 var nog för att byta ut cykeltröjan mot en långärmad flossad dito. Syftet var att inte frysa om armarna. Men resultatet blev att armarna knappt kunde röra sig och det extra lagret gjorde jackan så tajt att andningen försvårades. Dessutom blev det korvigt med både armvärmare, underställ, långärmad tröja och jacka.

I övrigt funkade de kalla temperaturerna finfint! Varken fötter, händer, lår eller någon annan vital cykeldel frös. Varken på mig eller på cykeln. Det som kändes i den lite kallare söndagskylan var ansiktet. Tur att jag äntligen hade fattat poängen med att spänna fast buffen under hjälmspännet så att halsen skyddades. Men händerna var ofta för varma. Kan den där akupunkturbehandlingen äntligen ha givit effekt?

De här tre dagarna var som en långhelg på skidor, kom jag fram till. I fjällen. Det var samma känsla av vidder och oändlighet. Och det fanns nog inget annat sätt att spendera så många av dygnets ljusa timmar utomhus som på en cykel med dessa andra cyklister, som att medverka på Basemile.

Och just de andra cyklisterna gör alltid underverk, i alla typer av förutsättningar egentligen. Psyket tar direkt stryk när man kommer efter, och det tar direkt fart när man är jämn med de andra. Eller får för sig att susa förbi och chockera lite när de andra tror att man är långt efter, för att sedan komma efter igen. Men ändå!

Slutord för 2018 års upplaga?

Det måste bli något om temperaturen. Att man kan köra i -17 utan att frysa ihjäl.

Minnena på näthinnan är så många fortfarande. Solen, snön, carboncrossens styvhet i backarna och slottet där vi bodde… alla som hjälps åt med allt i köket och alla skrymslen där det sitter cyklister och hänger. Alla leenden, skratt och inkännande blickar av glädje.

Hur ska jag kunna avsluta ett inlägg om någonting jag inte ville skulle ta slut?

Med en bild på lättviktscrossen såklart. Tack Lucas. Och några av medcyklisterna. Spana in eftermiddagsljuset på Östertälje station.