Grus!

Idag fick jag träffa en efterlängtad gammal vän: cykelglädjen. Den hade tagit avstånd från mig en månad eftersom jag själv hade tagit avstånd från Ridleyn i en månad. Men nu idag när jag och Jocke vevade grus på isiga Sörmlandsvägar i östra Eskilstuna smög den sig på. Den tog sig in genom händerna. Händerna, så inbäddade i de på ytan varma lobstervantarna vägrade bli varma innan glädjen kom och fyllde dem inifrån med sitt trivsamma bultande. Den fortsatte in till den väntande överkroppen, som med sina fyra lager av sport-bh, kortärmad merino, återvunnen polyester och vindlager låg på gränsen till nedkylning. Den trevade sig ner genom sätet, trollade bort skavet och fortsatte ut i låren. Låren vevade och trampade och frustade och fötterna blev äntligen varma nästan samtidigt och slutligen, äntligen, nådde glädjen hjärtat. Och i samma stund som den gjorde det, så förmådde hjärnan ta sig ur den skräckblandade is-skräcken och göra den till den förtjusning som äntligen blev ett faktum. Detta hände 10.30 idag den 14 januari 2018.

Jocke matade stadigt på MTB: n medan jag mellan snorloskorna försökte omfamna isen och dess spåriga lynnighet. Jag omfamnade varje glidning ut mot vägrenens trygga grusrand och manövrerade ekipaget över vägbanan. Till sist hade Ridleyn gått från att glida okontrollerat ut mot gruset i vägrenen till att sladda nonchalant i hjulspåret.

Jocke guidade längs delvis nya vägar runt Kjula, och nya riktningar. Tystnaden var frostig. Vi körde över glansis, skorviga nyfrusna vattenpölar och trivsamt småsnöiga mellanpartier. Men bara mellan. Isen var i fokus. Det var isträning när den var som mest varierad.

Och som mest behövd. På fredag är det nämligen åter dags för Basemile Snowdown, ett potentiellt episkt tredagars vintersäventyr som går i djupaste Sörmland. Psyket förväntas då vara på topp och lystet ta sig an varje liten rar isfläck som råkar komma i dess väg.

Vi kör Södertälje-Rockelstad-Södertälje med en runda Rockelstad-Rockelstad på lördagen. Och Rockelstad är alltså ett slott, som vi bor på. Och mellan cyklingen så lagar vi tonvis av mättande cyklistkäk från växtriket, och så bastar vi, och så hackar vi ett hål i isen i mörkret så att vi kan skvätta upp lite isvatten på vår överhettad lekamen, och så hänger vi. Och så pratar vi is.

Så är upplägget! Så den här veckan kommer gå åt till att fundera på prylar, lampor, kläder och varje liten ljuvlig del av min älskade cyklistkropp. Överkroppen ska få sitt på boxningsklubben och kanske hinner jag med en extra liten isrepa på tisdag och torsdag. Eller inte, men det är ok ändå. Och så ska jag försöka förstå mig på min spännande nacksträckning som inte riktigt vill ge med sig.

Och på fredag SKA JAG komma i tid när Tony ska hämta upp mig.

SKA.

Så det så. För det är mitt officiella nyårslöfte. Att komma i tid.

kram.

Alla spekulativa kommateringar av mitt nyårslöfte undanbedes

Annonser

Mini-inlägget om lillklingans revanschrunda

Ett kort inlägg medan jag fortfarande har täckning. Yep, ska ut i vida världen: Kuba!! Utan cykel; det blir en kulturell resa med ett och annat saltstänk ihop med en öventyrsklunga från jobbet. Ses 26/11 hemma igen!

Men först alltså något kort om säsongens kylslagna begivenheter när vi såg ljuset i slutet av tunneln och Magnus körde på medan jag fick hjärnsläpp och klev av cykeln mitt i tunneln. Stackars Jocke bakom mig fick aldrig chansen att visa sin balans och sitt sinne för fokus, utan det var Magnus i eget majestät som fick stå för tunnelseendet.

För om man väl har det, ihop med en jämn kadens, och tillit till maskinen, så klarar man vilken ridstig som helst.

För det mesta sitter i psyket. Och det hade jag, nästan.

Men Ridleyn fick tugga sitt grus, och lillklingan fick sin revansch, och bägge står nu avspolad och insmord och fridfullt väntande hemma i Karins källare medan jag flyger iväg till Kuba.

Snart hemma igen, ingen fara lilla klinga.

Undrar hur det är att cykla där.

Nu lyfter vi.

Godnatt, och frosta inte av det sörmländska gruset än på några månader ❤

Väg 214

Kolla vad glada vi ser ut!! 

Bilden kommer från den mest minnesvärda badass-runda jag någonsin kört: den mellan Vistasstugan och Nallo i trakterna runt Kebnekaise. Syrran navigerade glatt med kompassen; noll sikt i snöstormen medan jag trodde vi skulle skulle dö där på fjället. Då tar hon KORT!! Alltså. Fatta. Herregud vad jag uppskattar en god navigatör.

Så var det dags för säsongens första badass-runda.

Jag skulle på massageuppdrag i Näshulta, och vevade glatt ut på väg 214 i den nordostliga medvinden. Lillklingan tjöt av lycka över att fungera, och vinterdäcket fram svirrade fram sin ekersång som den aldrig gjort annat. Jag trampade förbi Skogstorp i ett ärende, lite lerigt grus, och så var jag framme.

Vi drog igenom massagen, och medan vi gjorde det, och jag hade blivit bjuden på te, hade det börjat snöa. Snö!! På deras uteplats, mörk i mörkret men upplyst av utebelysningen, hade det kommit ett par centimeter blöt, kall och tung novembersnö.

Snö!!

Kläderna var fortfarande dyngsura när jag prånglade på mig dem, men jag var vid gott mod. Ute var Ridleyn täckt av snön, och jag torkade av den med en handduk. Jag vinkade hejdå, de lånade mig en reflexväst, och jag trampade iväg.

Och det är här det börjar bli lite spännande. För det är här som kombinationen av en medelmåttig framlampa och okända marker ihop med snö och minimala vägrenar, börjar ge utslag på ett par vitala mentala färdigheter.

Balansen till exempel.

Det kräver en del att cykla med endast ett par meters sikt på väg 214. Jag är glad att jag känner den vägen så pass väl, och att jag minns körskolläraren då det begav sig:

”Om du blir bländad, så fokusera på mittlinjen”.

Vid bländning fanns ett par saker att tänka på för att återskapa balansen.

Att fortsätta trampa, om än långsamt, är en sådan grej. Annars börjar man vobbla och snegla mot diket. Att inse att bländningen snart ska gå över, är en annan. Och slutligen att invänta ögonblicket då man, med den mötande bilens ljussken, faktiskt lyckas skapa sig en siktlinje att köra på. Det är den tredje.

Bilar bakom är lättare att hantera. För det första vill man ju ha en bakom sig som lyser upp vägen. Men man får passa på så länge det varar att använda bilens sken till att planera sin färd: ser vägen rak ut? Kan jag följa de röda baklysena när bilen passerar? Finns det hjulspår i den snöiga vägbanan som jag kan hålla mig till?

Sedan ska man anpassa sig tillbaka till att enbart köra på sin lilla framlampa. Pannlampa av medelmåttigt sken i mitt fall, idag. Den funkade bättre, märkte jag, när den lutades nedåt så att en skugga bildades från däcket ner på asfalten.

Och så kom en mötande bil igen.

Och så fortsatte det.

Lite som fjällvandring, fast med bilar. 

Och det gick bra! Jag kom hem, även om allt utom överkroppen var hyfsat fruset i den råa, blöta badass-kvällen. Och jag kom också att tänka på hur den mänskliga hjärnan fungerar vid kyla: all energi fokuseras på att hålla kroppen varm. Inget blir kvar till rationella beslut. Lite ditåt kände jag mig då extremitet efter extremitet började kallna.

Samtidigt är jag tacksam för dessa kvällar. Varje tramptag är spännande! Varje krök, varje mötande bil är en utmaning. Man liksom LEVER. MER.

Vad präktig jag låter. Jag borde hata badass, hata november, klaga på slasket.

Men jag kan inte.

Det får ni leva med.

Ut och kör. Kör bara.  

 

 

 

 

 

 

Henrik! Tack!! 

Kudos till alla som då och då förser mig med foton som alltid är mindre suddiga än mina 

I morse var det novemberaktigt utanför tågfönstret. Jag bara glodde. Ingen solcellsrapport i världen kunde stjäla min uppmärksamhet från hur den bleka morgonsolen sken på varje litet frostigt grässtrå. SÖRMLAND!! skrek benen. DUBBDÄCK!! skrek hjärnan.

Dagen skulle ägnas åt att redovisa fynden från cykelresan till skolan, vilket påminde mig om att jag snart ska lämna tillbaka väskorna till Henrik.

NEJ!!

Är den spontana känslan förknippad med den aktiviteten.

JA!!

Är det obligatoriska svaret på huruvida jag önskar mig cykelväskor i julklapp. Röda!!

Stört att varje ny passion ska behöva förknippas med inköp.

Men utan väskorna hade resan varit omöjlig, vilket leder in på essensen i det här inlägget:

Tackbrevet till Henrik!

Henrik kommer för övrigt att belönas med en gåva som han hittar i en av väskorna. Jag har ingen aning om vad Henrik gillar egentligen, förutom alla former av cykelrelaterade saker. Och tri-saker. Men som privatperson känner jag honom inte, jag vet bara att han har ett fylligt skägg, ett äventyrligt sinne och en effektiv pump-teknik. En teknik som låter förstå att han är en rutinerad punkalagare. Han brukar dessutom laga varje slang upp till sex (6) gånger, har jag för mig. Respekt även där. Och den cykel han använder för både grus och touring är en hemmabyggd crescent som från början var en hybrid från förorten.

Respekt!

Åter till tackbrevet. Och den topplista som jag, kanske något fantasilöst, hade tänkt ge till Henrik för att få honom att förstå hur glad jag är över att han lånade ut väskorna till mig.

Eller, för att ge en bild av vad väskorna har varit med om. Till meritlistan, för både dem och mig. Och därigenom såklart för Henrik. Så nu kör vi.

Det första blir nattcyklingen: vi gav oss ju iväg i gryningen mot Västerås, för att passa bussen till Malmö och samtidigt få in några mil i benen. Min första upplevelse av väskorna kommer för alltid att vara förknippad med denna nattcykling. Eller nattcykling överlag. Från början till slut. Asfalt, grus, lera, blöta löv och gatsten. Nattcykling. Som jag älskar den.

Sedan har vi gräsfläckar: sorry Henrik, men jag drog ekipaget lite i smutsen genom att vurpa. På vänster sida bilvägen. I Danmark. Rätt in i en buske drämde jag, på fel sida vägen, genom att jag missbedömde avståndet mellan den parkerade bilen – som jag var förbannad på och ville visa mig på styva linan för, gör aldrig det!! – och busken.

Och så packtekniken: efter tillräckligt många morgnar då jag rotat runt i samtliga väskor efter rätt pryl, har jag lärt mig något om att packa rätt. Var väska ska ha sitt speciella innehåll. Regnkläder och annat åtkomligt i en, civila kläder i en, sesamkakor i en, etc osv mm. Och framväskorna får gärna väga mer! För stabilitetens skull, faktiskt!

Packtekniken går inte att nämna utan att även nämna dess antagonist – backtekniken! Yes, det finns backar i Tyskland, och där gnetade vi uppför, Forest och jag. Och retligt nog så var det precis som alla som kan det här med backar säger: det är bara att trampa. Och det gjorde jag, och vi tuggade oss uppför, jag och väskorna.

Och slutligen så kommer det allra bästa: när man är lagom mätt och pigg i benen, trött av skitnätter eller hög på falafelmagi – ja, då kommer alltid den där underbart fantastiska omedgörliga känslan av frihet. Som Dali sa på nån tavla i Amsterdam:

Det finns dagar då jag tror att jag kommer att dö av en överdos av tillfredställelse.

JA!!

svarar jag på den.

Tänk på den känslan oftare, säger demonerna när de är på det humöret. De vet att de alltid kommer få vara med och jävlas, så det bjuder de på.

Tillvaron på cykel. det vackraste vi har, nedpackat i fyra röda, smäckra, balanserat matchade väskor.

Så tack Henrik.

Tack, verkligen.

Jag dammsög mobilen på idolbilder, här kommer några:

 

”Reflexväst??” och andra vanliga cyklistkrockar 

För några nattcyklingar sedan, på väg mot den ganska feta bergsby som heter Wernigerode där vi skulle  bo billigt på lyxhotell med dubbla sovrum, kände jag för att sätta på mig min vindväst. Den är röd och låg i en av mina bakväskor (också röda! Matchar yey). Detta var på en platå mellan två backar. När jag underrättade Forest om vad jag höll på med, fick jag ett svar som både kullkastade min tillvaro och gjorde mig medveten om varför han och jag ofta reagerar så olika i situationer som kräver någon typ av ryggmärgsreflex. 

Han sa: ”Ska du sätta på dig reflexväst så att du syns bättre?”

”Reflexväst, whaaaaaat??? Hur i hela helvete hade du tänkt att det passar ihop med resten av min tajta, väldimensionerade, balanserat matchande outfit?”

Tänkte jag, men sa istället 

”Nej, jag sätter på mig vindvästen bara”

Där och då insåg jag vem jag hade att göra med. Detta är snubben som cyklat tvärsöver hela Kanada. På en halvdämpad mtb. Det är 24 000 km. Knappt 8 Sverige, typ? 

En annan kväll, närmare bestämt när vi hade checkat in på den tyska tantens trafikstörda skithotell, fördjupades min förståelse ytterligare. Uppgiften var att laga de slangar jag så omsorgsfullt lyckats punka under resan. Forest fick fatt i en svart ventilhatt som låg lös bland verktygen, och gav den en frågande blick. 

”Jag tar alltid av dem”, förklarade jag, ”de är oestetiska”.

Forest hade mycket svårt att ta in hur man kunde underlåta att ha kvar detta skyddande hölje på ventilen. Han anklagade mig genast för otillbörligt tillfogande av skaderisk på ventilen. Vilket jag självklart avfärdade.

Slutligen fick jag kämpa för att han skulle ta ett snyggt touringfoto på mig till bloggen. Därav det något krystade ansiktsuttrycket. Han förstår helt enkelt inte poängen. Det är väl upplevelsen och vyerna som är poängen, tyckte Forest. 

Och det är det ju! Också!! 

Därför avslutas det här inlägget med  en liten filmsnutt. Ni hör väl ekersången??

Men va fan, uppkopplingen är för kass för filmer. Blir en bild istället: 

​​

Bestyren: om allt som tar tid och hur vi löser några av dem

Men hej!

Sitter här på vårt B&B med morgonkaffet i stilla ro. Ute är det disigt, och det börjar även bli kyligare och blötare. Kanske beror det på att vi tagit oss över gränsen till det forna västtyskland. Eller så beror det på att universum vill skona mitt rumpskav genom att det kallare vädret kräver att jag byter bibs. Eller så beror det på att det blivit den 18 oktober! 

Inte vet jag. Men det jag vet är att denna resa börjar urarta till något riktigt ljuvligt. Vi har en så fantastiskt varierad terräng och mångfald i väderlekar. Och det är helt ok att kränga backar med fyra väskor. Och utför är man skitsnabb! Tugga distans behöver vi knappt, eftersom det alltid är nån sväng eller avtag eller backe eller utförslöpa att fokusera på.

Och jag har verkligen fått fördomarna om tysk cykling på skam. Hur kul kan det vara liksom! Norra Tyskland, bara betong! Tur att de har falafel och solceller. Men icke. Så mycket grusvägar, lummiga träd och vinrankor jag sett på denna resa! Och min kassa tyska har också kommit til användning, bara en sån sak. 

Så frågan kvarstår: Hur många gånger kan man plåta en lövbetäckt grusväg, beskriva hur man forsat fram genom löven och sen återge smaken av falafeln man käkade i solen på järnvägsstationen innan alla läsare blir uttråkade? 

Alla ba ”men hur går det egentligen? Hur ser en dag ut? Fortsätter du bossa med Forest som du gör med alla andra eller hur funkar det?”

En del av svaret på det är att jag sitter här solo med morgonkaffet. För att jag tar längre tid på mig på morgonen helt enkelt. Och mer tid på mig överlag. Ingen aning om hur det går till! Men det finns alltid saker att trixa med verkar det som: kedjan, ta kort, nåt med väskorna, örhänge som hannar fel, kepsen, PP, etc. Vilket leder till stress från båda. Till exempel att jag navigerar åt helvete precis efter frukost för att morgonkaffet stressades ner. Missar skyltar, skyller ifrån mig och ligger bakom och tjurar. Hur kul sällskap är det liksom! Så då bestämde vi att jag går upp tidigare. 

Det som annars tar tid är ju att bestämma hur långt man ska cykla varje dag, och därmed var man ska bo, och på vilket hotell. Vi bestämde att vi turas om att välja, för att spara tid. Nu har det inte riktigt blivit så, men vi har blivit snabbare på de besluten, och förstått hur långa dagarna bör vara för att vi ska komma fram runt 19, när det börjar mörkna. 

Andra beslut är ju var man ska käka och när. Här gäller det att bejaka varandra och snacka igenom innan. Vill nån käka så käka. Fundera inte så mycket. Falafel går alltid ner. Ta en kaffe eller en kaka annars bara, eller ta med halva falafeln till hotellet. 

Typ så! 

I övrigt är det rolig cykling, underhållande och varierad. Jag saknar väl kanske ett par till bibs och några favoritcykeltröjor, men i övrigt är packningen bra: extra skruvar, extra spiraler och sådana småpryttlar har visat sig vara värdefulla. De skumpiga kullerstenarna kan få vilken skruv som helst att tappa greppet. 

Nu kom Forest ner och ska dricka te och käka flingor med mig. Han sa nyss att det är disigt ute.

Vi ska köra in i nästa region idag: norra Rhen/Westfalen. Om ett par dagar nåt vi holländska gränsen. Undrar hur holländsk falafel smakar. 

Kram på er! 

Glad Anna, morgonkaffet sipprade ner lagom långsamt så jag slapp vara ett rövhål fram till nästa falafelpaus ❤

RR Grusrace 32 2017

Hur tar jag bäst den grusiga kurvan där han med flaggan viftar som besatt? Ska man vara taktisk eller artig när man kör klunga på tävling? Om man glömde sätta på strava, har man då cyklat?

De andra i huset sover fortfarande eftersom det är rimligt att ha sovmorgon på söndagar. Jag är dum i huvudet och vaknar, väcker mina ögon och dunkar in en race report för gårdagen. Någonstans hostar Karins tolvåring, och yes, detta hus är just nu en smitthärd men trots att jag kanske också fått en släng av något körde jag det fantastiska Grusracet och benen belönade mig. 

Fantastiskt för att jag log mig igenom de åtta varven och för att jag lyckades köra medvetet, taktiskt och smart. Precis som jag hade tänkt. Utan att vara oartig.

Jag och Forest värmde upp med någon mils körning till starten. Hans uppgift denna dag var att plinga med bjällran samt ge mig en kram vid målgång. Och kanske bjuda mig på käk på kvällen. Vi tog vägen via hugelsta och kom till den trevliga lilla Tallstugan: ett par rara byggnader med gräs i mitten där små spännande stigar ledde åt olika håll in i skogen. Yummy!! Men nu var det ju grusväg som gällde, så jag betalade för min nummerlapp och började dona med det sista fixet.

Cykeln var fullständigt redo med fräscha trissor och nytt framdäck, den gick tyst och smidigt och jag hade fått låna ett Smestan-kit av Lotta. Jag bytte om och kom i något slags rus av att äntligen få tävla. Och i dessa färger! Både höstens och Sméstans. Var ju motionslopp men kändes ändå som ett riktigt race.

Och Smestans Miche, Alex, Lotta, Camilla, Tobias, Inge, Lucas och de andra som jag inte lärt mig namnet på ännu sa lycka till och jag gick runt och kände mig så allmänt glad ❤

Korta rundan hade jag bestämt men när alla ba 

”Ska du inte köra LÅNGA??” 

och när benen tjöt av glädje efter tredje varvet så ändrade jag mig och laddade om för alla åtta varv. 

Det var rätt beslut: jag är alltid bäst på längre distanser, och det gav bra träning för hjärnan att öva sig att tänka tävling.

Det blev en hel del stilig klungkörning ihop med främst två andra cx-åkare, varav den ena kände jag igen från Basemile. Madde! Som har den här bloggen! 

(Under Basemile lärde Madde mig allt som är värt att veta om cykling och urinblåsor. Jag är ju känd för att ta PP i tid och otid, men Maddes råd har hjälpt mig: ta i mer så försvinner vätskan på annat håll. Det har t ex gjort att jag kan köra 10 mil i hög fart utan en enda PP!)

Ganska snart blev det uppenbart att allting handlade om hushållning: hålla klungan, fånga hjulet vid växling, öka lagom mycket i loppets enda backe och använda resten av tiden för återhämtning. Det var i backen allting skulle hända. 

Och precis så körde jag. Och precis därför älskade benen mig och jag dem. Och all backkörning hade tydligen gett utslag för jag smög uppför den precis som jag planerat: lätta tramptag i början och sakta ökande tryck i det lite brantare slutet som ledde över mållinjen där återhämtningen väntade.

Besvikelsen över Maddes punka på sjätte varvet var stor. Jag såg ändå fram emot en backspurt på slutet, men även här uteblev motståndet när två mtb:are ryckte på tok för tidigt för mig och den resterande cx-följeslagaren förmodligen ansåg att jag ryckte för tidigt för han försvann långt bakom mig. 

Det blev en solospurt över mållinjen.

Jag var odrägligt cykelhög efteråt, fick min kram och minglade runt bland fina funktionärer och cyklister med nattsvart kaffe i näven. Madde vann tydligen en flaska kedjeolja; välbehövligt för hennes lite pratsamma cykel.

Slutsatsen från denna gruvligt underbara friska härliga spänstiga alla-superlativ-i-världen-dag är:

Träning ger resultat. Varje backe är en vän. Linjelopp är roligt, bara man slänger in några gruskorn i upplägget. Och cykel är det som får mig att le absolut mest just nu. 

Dags att avsluta! Och det här loppet tar jag med mig som ett minne när jag behöver känna mig stark och glad.

☀️☀️☀️

Lucas plåtade mig så jag såg snabb ut
…och Lotta som lånade team kit till mig


Jag tar mig friheten att låna gruppbilderna från Maddes RR he he. Kudos till fotograferna. Bilden från starten är helt underbar, Mvh cykelhög 

Bucket list mushrooms 

What if people are nothing but a set of character traits put together like components on a gravel bike.

Jag har återigen kommit på min hjärna med att vilja ta makten över situationen. Situationen är den känsla av ointelligens och improduktivitet som jag har känt de senaste veckorna på kursen eftersom det är så jävla komplicerat jämfört med hur min hjärna är van att lösa problem. 

För min hjärna innebär detta maktövertagande att låta sig triggas av begäret att känna sig intelligent och därigenom strukturera tillvaron på ett sätt som den är van vid. 

Alltså att rigga samordning, logistik och möten. Allt detta med en klar bild av den linje som ska drivas och nödvändiga samarbeten som måste till för att nå dit. 

Vem kan vi låna utrustning av, vilka kontaktvägar i solcellsbranschen har vi och hur ska vi lägga upp vår resa för att den ska kunna inkludera så många intressanta stopp son möjligt? Hur kan jag kombinera alla mina färdigheter så att dessa tre veckor utnyttjas maximalt för det syfte som är? 

Hur kan jag hitta en säljande vinkel för min tidningsartikel, bo gratis hos cyklister och få massagekunder under tiden så att det täcker utgifterna för resan? 

Hur kan jag fixa spons som kan vilja synas i fräscha sammanhang utan att sälja ut min själ? 

Hur kan vi hitta den mest bildsköna vägen längs Rehn som tar oss lagom snabbt till Bryssel där huvudkontoret för den förmodade återvinningsanläggningen för solpaneler finns samtidigt som vi bokar in exakt rätt politiker från EU-parlamentet för att prata stödstruktur för solenergi? Hur hittar vi boende och ro under den tredagars meditationsfestival i Berlin som vi hoppas kunna pricka in genom att beräkna exakt rätt antal cykeldagar mellan Helsingör och Rödby samtidigt som vi matchat in en tur med elfärjan från Helsingborg och hybrid-diton till Puttgarden där vi även intervjuar kaptenen och ombordpersonalen om deras erfarenheter? 

Hur hittar vi rätt bland Berlins falafel-djungel samtidigt som cyklarna håller och vi sitter på mysiga kaféer och renskriver intervjuer med solcellsägare vi träffat längs vägen? 

Osv.

Allt detta sysslar min hjärna med just nu. Själv sitter jag här och försöker intala mig att det är det pratiska hantverket kring montering av solpaneler jag går utbildning för att lära mig. 

Hur fan hamnade jag i den här logistikplaneringen?

Jag har tagit tjänstledigt för att lära mig om det praktiska med solceller. Och nu, en månad senare, sitter jag med all min logistik i knät och hjärnan är på högvarv och jag har lurat med mig barndomsvännen till Tyskland på cykel och jag kippar efter luft. 

Denna eviga logistik.

Vad i h-ete har jag gett mig in på? 

Om en vecka åker vi.

Jag guidar runt Forest i Gästrikeskogarna där vi kryssar Sverigemåsten: vi plockar trattkantareller, vi lyssnar på den regntunga tystnaden, vi får hö i håret när vi klättrar upp på ett höloft och det rusar i blodet när vi tar skymningsdopp i svarta åar. Däremellan skickar jag chattmeddelanden, tar djupa andetag och försöker bibehålla det fokus som krävs för att den här resan ska bli meningsfull: 

Solen. 

Vi ska träffa folk som på olika sätt berörs av solenergi. Dels dem vars vardag förenklats av politiken, och dels dem vara affärer blomstrar på grund av den. Vi ska träffa de beslutsfattare som gynnat detta och som vågar ta de beslut som krävs för att smutsig energi ska ersättas med ren.

Det finns en grov plan. Den är att cykla till Stockholm för att där lasta cyklarna på bussen till Malmö, cykla till Helsingborg, åka elfärja till Helsingör och sedan slingra sig nedåt kusten mot Köpenhamn. Finns det solanläggningar längs vägen stannat vi helt enkelt och pratar med ägarna. Har vi tur släpper de upp oss på taket eller bjuder på kaffe och erfarenheter.

Efter detta vevar vi mot Berlin med samma tema: stannar vid de panelbeströdda hus vi träffar på där folk är hemma. Vi dokumenterar och sammanställer och sover där vi kan och dundrar in i tre dagats meditation. 

Sen tar vi oss till floden Rhen. Vi cyklar överdådiga vägar längs floden, dricker bra öl och käkar god falafel, och pratar med folk.

I den bästa av världar landar vi sedan i Bryssel. Målet är att besöka en anläggning för återvinning av solpaneler. 

Sen tar vi kanske cyklarna på tåget till Gdansk och färjan över till Nynäshamn. 

Den 27 oktober flyger Forest tillbaka hem och jag ska bli bjuden på after work av kollegorna på kommunen för en uppdatering. 

Hur kan fem veckor kännas så långt? 

Varför kan jag aldrig nöja mig med en rimlig mängd logistikplanering?

Jag vet inte. 

Men planeringen fortsätter och imorgon prickar vi av kanot-punkten på Sverigelistan. 

Jag känner mig på något konstigt vis ändå lugn. Vi har vårt tema, vi har cyklarna och de oskrivna bladen som utgörs av den kommande månaden ska snart fyllas med engelska blogginlägg. Och som alltid när olika bra saker kombineras i en enda ljuvligt logistikmyller finns det alltid något kvar att glädjas av om en av sakerna går åt skogen.

Och vi har alla fantastiska vänner som kommer att följa oss genom att låna ut utrustning, tipsa eller bara önska lycka till.

Mer om det i kommande inlägg ❤ 

Heja Åkers pizzeria! 

Det är soligt, klart och kyligt utan en vindpust ute, jag gråter av saknad morgoncykling men stålsätter mig med att det kommer fler cykeldagar snart. Som den på bilden här, som jag med sökande blick och vidgade näsborrar försöker fylla ut med däck runt kroppen. 

Jag irrar runt i huset, diskar av mig lite rastlöshet, pratar solceller med en myndighetshandläggare och tar en macka till. Efter det här inlägget ska jag ut i vädret och göra ärenden innan Forest kommer med bussen.

Men nu kör vi ett inlägg om pizza.

Ett av stoppen under Jonathans överljuvliga runda över Sörmlands crossgrus var ett pizzastopp. Denna fantastiska Jonathan hade riggat så att pizzerian köpt in ost från växtriket till dem som ville njuta en vegansk pizza. 

Klart man ville!!

Medan Jocke beställde in två (2) marinara och Magnus lade ut texten om det fantastiska i blandningen av vatten och Cola, fick jag och Jonathan in våra runda, vackra, fulländade skönheter. 

Kletiga, smetiga, bubbliga, frasiga. 

Osten (eller vad man nu ska kalla den) liksom kilade in sig i gommen, smög runt i varje skrymsle i min mun och virade sig runt varje tand så snart jag tog ett bett. Jag skar ett proffsigt jack i pizzan, drog av en trekantig bit och osten flöt och drog sig loss sådär långsamt, segt och degigt som smälta ostar gör. 

Bagaren kom sjävklart fram och undrade vad vi tyckte, och jag lovade att göra reklam för deras pizzeria (varför vill den skriva puzzeria hela tiden utan autocorrect??). Så det är det jag gör nu.

Och just nu skiter jag i att osten vi åt kanske inte alls bör kallas ost, att den är tio gånger dyrare och att ingen jävel bryr sig om varför jag bryr mig om varifrån den där kletiga, beroendeframkallande smeten på konceptet pizza kommer ifrån. 

Just nu vill jag bara hylla alla kockar som anstränger sig för att få till det allra finaste, kletigaste, smetigaste bubblet från det fantastiska växtriket. 

Som Gud gav oss. Halleluja. För övrigt röstade jag i kyrkovalet. Hoppas de fortsätter sätta upp solceller på kyrkorna, som de här hjältarna som började med församlingshemmen. 

Kram!! 

Nom nom NOM, foton Lucas (det på mig) och jag (det på pizzan och cyklisternas ätande händer)