We. Sea. Waste.

Yo.

Sitter lite lagom postäventyrsslö här och tänkte blogga lite om en bra grej. Den är bra för att den förlöste mitt behov av att prata om en miljöfråga. Om plast! Den i vägrenarna, i skrevor på bergssidorna och den i träd och på gator, runtflygandes.

För när jag i onsdags skulle rulla ut från mitt ljuvliga B&B, mitt sista innan Göteborg och hemfärd, rullade nämligen en husbil in på gårdsplanen. Och ur husbilen rann ett gäng människor, varav en med kamerautrustning. Och damen bredvid mig som jag lärt känna lite, hördes plötsligt nämna ord som miljö och dokumentär i samma mening.

Jag stannade upp och lystrade.

Miljödokumentär? Från en husbil? Om människor som konverserade B&B-värden på utrikiska?

Jag ställde tillbaka cykeln vid husväggen och gick fram till gästerna. Efter lite artighetsfraser framkom att de var en holländsk familj som ville göra en resa genom Europa under ett år. Men de ville inte bara resa, de ville ha ett större syfte. De ville ge uppmärksamhet åt en viktig fråga och göra nytta varje dag, samtidigt som de såg sig om.

We Sea Waste föddes.

Denna familj åker alltså runt i Europa, plockar skräp varje dag på en strand och gör olika aktiviteter för att uppmärksamma plast i havet. De går på restaurang och väljer bort plastsugrör, väjer för plasten som finns i deras väg och hittar alternativen. De inser att deras plockning inte kommer att rädda världen, men har det som katalysator för prat och upppmärksamhet i frågan (det verkar för övrigt finnas en svensk hot spot för plastskräp vid just Bohuskusten). Och denna familj var förbluffade över hur mycket skräp det fanns här i Sverige, som de hört ryktas om var så rent och hade en så miljömedveten befolkning! Och om du tänker efter, visst har du också sett skräpet i vägrenarna? Dikeskanterna? Gatorna? Träden, där plastpåsar ibland blåser upp och fastnar i en gren och gör trädet till ett ofrivilligt offer i människans konsumtionssamhälle?

Visst har du också cyklat förbi en engångsmugg som skvalpat runt på backen och frågat dig varför DU ska jag plocka upp någon ANNANS skit?

Men det mesta av plasten har du inte sett. För den finns under ytan. Stora plastkontinenter på många kvadratkilometer flyter runt i världshaven och det beräknas att om vi fortsätter sprida plast som nu, så kommer 99 procent av alla sjöfåglar att ha ätit plast år 2050.

Jag gråter. Jag vill ha rena hav, fåglar utan plast i magen och sköldpaddor utan sugrör i närborrarna och jag vill ha dikesrenar utan skräp som skymmer sikten. Smältvatten som rinner fritt och porlande.

Jag tror att många vill det.

Det som var befriande med att träffa de här människorna var att de faktiskt brydde sig om något jag också brydde mig om.

Och jag insåg att jag inte pratat om varken bilberoende, flyg eller nedskräpning under hela min resa, trots att alla dessa ämnen varit ständigt närvarande. Engångsmuggarna med kaffe på rastplatserna, engångskapslarna med kaffe på hotellen, den helt obefintliga källsorteringen, plastpåsarna, de fossildrivna fjordbåtarna och dito långfärdsbussarna och inte minst den torra heta kvalmiga sommaren som vi lär få se mer av i och med klimatförändringen.

Jag reser genom Norge och kan cykla ifrån den engångsmugg jag nyss kastade i papperskorgen, men den papperskorgen är någon annans vardag.

Jag drar mig till minnes en av mina warm showers-värdar. I all välmening propsar han på att jag ska flyga till Stavanger nästa gång för att få mer tid till cykling.

Varpå jag kunde ha sagt ”Jag flyger inte, av miljöskäl, men tack för tipset, jag tar helst tåget med cykeln”.

Jag rotar i mitt inre och hittar följande förklaringar till att jag satt tyst:

  1. Han sa det av omtanke, det var ju inte klimatfrågan vi diskuterade (men å andra sidan finns klimatfrågan överallt, och diskussionen bär oftast mest frukt om man tar den på volley)
  2. Han verkade så angelägen att jag skulle få cykla (men å andra sidan kan jag med rätt navigering och planering få loss tiden till cykling ändå)
  3. Han gjorde mig osäker med sitt självsäkra tonläge (men wtf, när har jag brytt mig om tonlägen i en viktig diskussion?)

Men nu bubblade pratet äntligen upp. På engelska. På svenska. Om ekonomiska styrmedel, pris på plastpåsar i affären och EU-gemensamt pantsystem för plastflaskor. Samt förbud mot plast. Just förbud tycker jag är otroligt intressant att tänka på, eftersom det provocerar så många med sin tydlighet.

För det kan ju också vara en sporre. Så att företagen vet vad de har att förhålla sig till när de utvecklar verksamheten och blickar framåt.

Min cykelplan för dagen vingklipptes av mötet med familjen i husbilen. Jag skulle ju klippbada mig genom Tjörn på min väg till Göteborg. Men vid doppet på Tjörns sydvästspets, det jag hade valt ut som dagens dopp i min nya tidsplan, plockade jag symboliskt upp en diskborste som något ljushuvud hade slängt i gräset. Och resten av dagen i sadeln gick åt till att tänka ut liknande aktiviteter från min egen horisont. Och till att tänka på alla de människor som likt dessa, ägnade sin tid åt att sprida kunskap.

Och så ville jag genast ordna skräpplockardagar för att befria 53:an och fika efteråt. Bara göra lite vanlig sabla nytta för vägrenarna.

Och så vill jag rodda en cykelresa till Stavanger. Typ såhär skulle den se ut:

Lördag: tåg till Oslo. Packa cyklarna i packväska. Kväll och natt i Oslo.

Söndag: tåg till Stavanger. Cykeln fortf i väska. Kvartera in sig på lämpligt hotell med cyklarna.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag: turer i närområdet inkl Flekkefjord, Frafjord, Lysebotn, med flera platser. Varje dag med eget fokus. Serpa, fjäll, fjord, kust…

Lördag. Tåg till Oslo med cyklarna. Natt i Oslo.

Söndag. Tåg hem.

Låter grymt väl!

En cykelresa som stannar på marken.

Over and out, återkommer med mer kraft i senare inlägg yo.

Annonser

Grus!!

Jag börjar äntligen få fason på min NM-laddning. Hjärnan har som vanligt inte fattat grejen, men det kommer. Det blir omroddning för att cyklingen ska få plats i semester-pusslet och jag har gett mig fan på att köra korta, intensiva back- och intervallpass minst varannan dag. Och då gärna på morgonen, chocka kroppen rejält så att jag kan vara trevlig på eftermiddagen, eller hitta på kul sommarsaker.

Åker jag någonstans, ska cykeln med.

Så idag körde jag backstyrka i Hugelstabacken. På detta skulle nämligen följa några timmars belönande grusväg som Lucas hade fått korn på i trakterna kring Gillberga.

Jag skulle få testa nya crossen!

Backträningen gick ut på att jag efter uppvärmningen körde repetitioner på riktigt låg växel. Det skulle tydligen vara bra för backbenen, enligt coachen. Sedan körde jag tillbaka via ett av mina favoritsegment, la in tre spurter och fick upp ett rejält flås.

En dryg timme, en bra förmiddag.

Hem och byta cykel, käka lite musli och så iväg på nytt.

Trampa upp mot rondellen där 214 möter 230, köra mot Katrineholm och leta rätt avfart till gruset.

Grus fanns det runt Gillberga, massvis. Vi for fram, tog höger när höger såg bra ut och vänster när vänster såg bra ut. Det var ett upptäckarpass, och benen log av att susa fram i den dammiga värmen. Först allvar, sen belöning. Cykeln kändes ok, första riktiga turen på den sedan köpet, kanske några inställningar som måste göras bara.

Vi letade oss ut till Biby, som enligt sägnen och de som kan nåt, ska vara hem åt ett brofäste. Och inte vilket brofäste som helst, utan ett brofäste till en rejält nedgången och fallfärdig bro över sundet. Sundet var smalt, vi besåg betongfundamenten och vattendjuret i mig skulle såklart i och plaska lite. Nyllet fick sitt, skönt att svalka halsen. På andra sidan sundet firade eskilstunaborna sin semester, och vi ju våra. Tillbaka på gruset, hej då Lucas som skulle ut på lvg; kvar fanns några oupptäckta stigar mellan väg 230 och Borsökna. Jag hade vatten och en påse pumpafrön, jag skulle klara mig.

Så började dagens andra äventyr som skulle leda mig till slingrande stigar och utmanande sandbackar utmed Borsöknasjöns östra strand. Jag misstänker att det MTB: as en hel del här, stigarna var smala och backarna branta och det var sand, småsten, rötter och kurvor i en enda röra.

Jag kom på mig själv att spänna mig när stigen blev stenfylld sand i snett nedförslut. Men så påminde mig kroppen om att slappna av, och jag skuttade runt och tryckte mig över de flesta hinder som kom i min väg på de små stigarna. Fram och tillbaka ibland, men framför allt tekniskt och långsamt. Skönt att slippa framväxel också.

Så var det hej då Borsökna.

Jag fortsatte in mot det som kanske var Lagersberg via en grässtig som mest såg ut att leda till en soptipp. Men se det gjorde den inte, utan den vindlade sig långt in i en mjuk trädtunnel där jag kunde susa fram på crossen i full fart. Det kom åter en grusväg, jag tog väl vänster, eller höger, uppför ett krön och så in i skogen igen. Denna gång via en grässtig som var smal, så smal! Genom två gångtunnlar, mer stig och så

VOILA

var jag framme vid en rondell.

230-rondellen där väg 214 går söderut!

Vilken fantastisk belöning för backbenen att crossa lite. Jag hade kostat på mig att justera sadel och styre, så jag styrde glatt mot Skjulsta för ett sista stigflow via Vilsta och hem.

Helvete vad roligt det var att susa runt i den mjuka skogen. Och backarna uppåt satt ju, nästan alla! Bara att bända cykeln klokt, låta bakhjulet sladda och fram hålla riktningen.

En sak jag däremot inte blev klok på var den förfärliga styrlindan samt den lätt räfflade ytan på reglagehandtagen. Det kan ha varit kombon med lite framåtlutad sadel, men händerna var röda och irriterade efter rundan. Inte ett dugg skönt alls. Skumt, får kolla sadelvinkeln, alt. vinka hejdå till handskfria cross-turer hädanefter.

Överlag gick cykeln väldigt bra på grus och sand, gräs och stig och upp och nedför.

Så tack för det singelklingan!

Nu ser vi bara fram emot ett standardiseringstvång på cykelskruvar. Cannondale (eller är det SRAM?) verkar nämligen genomgående ha valt skruvar som kräver den tillplattade stjärnmejslen. Alltså inte den gamla vanliga, trevliga insexnyckeln.

Och sadelns skruvar är dessutom en storlek större tillplattad stjärnmejsel än den jag har.

Wtf!

Men men.

Kram på er nu, och crossa snyggt.

Bibybrons fäste, en plats för kontemplation av olika slag

Kinnekulle, ett berg att återvända till

Hej alla överhettade medmänniskor. Har parkerat mig på trappan i någorlunda skugga som både ska gagna synligheten på skärmen och min egen svalka. Det är överdådigt hett och idag ska jag göra allt utom att cykla. Jag känner faktiskt inte ens för att tvätta av eller smörja in cykeln. Självklart kommer jag att göra det ändå, men en vilodag efter en veckas etapplopp känns ändå som en rimlig idé.

Det är klurigt att veta vad man ska skylla benens seghet på i den här värmen. Gårdagens bilåkande i det magiska Kinnekulle-Vänernområdet? Överdos av race? Eller helt enkelt dippen som följer exakt två dagar efter en bläcka, och tomheten som följer i spåren av en intensiv lyckofylld vecka av cykel cykel cykel.

Den som är en vardag med vakna-tävla-softa-äta-blogga-sova och den som är vardagen hemma i huset.

Ja ja. Vad kan väl som vardagens små hänga tvätt-sysslor och fix med diverse hemmagrejer få sinnet på rätt köl? Jag vet att jag är mitt inne i dippen, så jag tänker vänta ut den. Eller värka ut den, snarare.

Och nu tänker jag fylla tomrummet med att blogga ikapp lite, på dator för en gångs skull, och först ut är Kinnekulle-inlägget.

Det var ju nämligen så att jag och Maria, en ny bekantskap från Stockholm som kom ner och hejade på mig på lördagen, skulle spana in Kinnekulle på vägen hem. Maria hade lastat Bianchin på bilen och vi skulle cykla upp på berget, hade vi tänkt.

Det något oväntade poolpartyt på lördagskvällen ändrade vår ambition något. Vi lyckades dock städa ur lägenheten och ta oss ut i världen vid 12-rycket på söndagen. Med bil, och två cyklar på taket. Älska se skuggan av cyklar på taket. Första stoppet skulle bli ett badstopp, sedan skulle vi svida om till lycra och bestiga berget, hade vi tänkt.

Badstoppet var något av det mest lämpliga vi hade kunnat göra den dagen. Svalkan för bakisben och sinne var så välbehövlig att vi blev kvar lite för länge för att kunna göra verklighet av bergsbestigningen. Men vad gjorde det? När jag klev i det ljuvligt svalkande vattnet och såg horisonten insåg jag att allt var värt det.

Det är något speciellt med horisonter. Jag har under ett par veckor lidit av en obeveklig havslängtan som går ut på att just få uppleva horisonten. Jag vill sitta på en klippa och bada i vatten och titta ut över någon form av oändlighet. Lite som krönet på en asfaltsväg, eller grusbacke.

Det kunde vi göra i Vänern, eller iallafall komma väldigt nära. Vi lade oss på den skrovliga klippan och lyssnade på vågskvalpet. Den stunden var värd alla timmar i bil jag någonsin spenderat under den senaste veckan.

Två tyska hundar kom med viftande svansar och en husse i släptåg. Maria hälsade på dem, och vi insåg att det var dags att röra på påkarna. Det hade blivit dags att upptäcka mer av berget. Jag tänkte givetvis på Kinnekulleloppet, som jag vet går av stapeln i april, och som jag hört skräckhistorier om men samtidigt är dödligt sugen på att köra.

Efter SM och U6 har jag nämligen blivit sugen på att bli en bättre klättrare.

Vi körde upp till utsiktsplatsen som är den högsta punkten av Kinnekulle. Berget var verkligen backigt! Det var kringelokrokiga slingrande uppförslöpor, den ena brantare och längre än den andra. Kördes loppet alltså på dessa vägar? Vid parkeringsplatsen precis innan toppen stannade vi, tog ner cyklarna och bytte till cykelskor. På med hjälm, och så trampa upp för den korta lilla snutten upp. Perfekt sträcka att cykla i kjol och linne!

Så länge alla i klungan har samma inställning till klädseln den aktuella dagen är man stilmedveten

Efter att ha besett utsikten och testat köra några meter på grusvägarna vid tornet, så vände vi. Nedför backern, lite fotoshots och så ner lite till. Ner till kröken och sen upp till bilen igen.

Blodad tand på backar, det var bägges känsla. Jag sa till Maria att som relativt nybliven landsvägscyklist skulle hon ha stora fördelar om hon redan nu fått smak på backarna.

På med cyklarna på bilen, tack och hej Kinnekulle, ned igen och hemåt.

Och Kinnekulle, med alla möjligheter för både grus och asfaltstuggning, ska jag definitivt återvända till. Kanske före loppet, kanske efter.

Men som Katja skrev om det hypade Rörbäcksnäs, så måste jag tillstå att jag förstår precis varför både MTB: are och landsvägsryttare återvänder till Kinnekulle.

All fotokudos till Maria

För dig, Maria.

Idag drog jag ett varv runt Mälaren för att köpa cyklar och se mig omkring lite. Hade lånat etanol-saaben så att miljösamvetet var någorlunda rent, och såg fram emot att få göra av med riktigt mycket pengar.

Det gick bra! Jag inledde starkt med att hämta upp en begagnad Garmin i nyskick i Älvsjö. Då hade jag redan bokat om i schemat då crossen jag skulle köpa behövde en ny skruv i sin styrstam på grund av att säljaren dragit åt den för kung och fosterland i sin iver att få den körklar till mig.

Säljaren i Älvsjö skötte affären genom sin fru, då han själv fortfarande sov ruset av sig efter Vätternrundan. Det var oklart vem som var den bättre hälften, men frun påpekade att hon inte sett sin man sedan februari. Och när intäkten kom in på hennes konto via Swish, sa hon med en inte alltför uppenbar ironi att han nog aldrig skulle få se pengarna.

Jag packade in dyrgripen i bilen och knappade in Nacka på gps:en. Här skulle åkas till gräddhyllan och kollas racer! Och inte vilken racer som helst, utan en exakt likadan som jag kört i Umeå fast äldre. Och svartare i ramen. Och vitare i loggan. Och mattare i lacken. (Och med en nybörjares kvarlämnade plastbricka runt kassetten, wtf). Den var så tjusig att jag dreglade då jag satt upp på den eleganta, vita sadeln som faktiskt var helt ok.

Maria, säljaren, talade varmt om sin dyrgrip. Hon refererade till diverse ”cykelmänniskor” som sagt att det var ett hållbart val som man inte tröttnar på. Och gör man det, så är det inte materialets fel, utan det som sitter mellan öronen på åkaren. Så förklarade hon att tre barn och andra sport-aktiviteter pockade på, och att Amiran därför inte kom till användning i den utsträckning som sig borde. Och det var synd på Amiran, som då bara fick stå och oanvänd i källaren och gråta.

Jag höjde sadeln och trampade runt mellan miljonvillorna. Direkt kom kroppens minnen från Umeå tillbaka. Det var så lätt att cykla på den mer kompakta Amiran. Den skulle göra mig starkare i backarna och rappare i spurten.

Jag åkte tillbaka och bekräftade mitt intresse för överlåtelsen. Amiran rullades ut, jag fick med ett par ramväskor, tillhörande multiverktyg och en kolsyrepatron.

När vi satt på stenmuren och jag hade fixat överföringen, tittade jag upp och skulle tacka för en bra affär. Då såg jag tårarna. De blanka ögonen. Maria önskade så innerligt ett gott nytt hem åt Amiran. Hon ville så gärna att hennes fina cykel skulle skänka minst lika många nya vackra minnen som den skänkt henne.

Maria var ledsen på det sätt som jag var när Ridleyn stals. Som man är när man skiljs från en vän. Fast hon sålde sin, jag blev av med min.

Bägge har vi kvar våra minnen. Sedan att jag önskar att Ridleyn punkar sin nya ägare, och att Maria vill sin väl, det spelar ingen roll.

Minnena finns där, och dem kan ingen ta ifrån oss.

Jag lade en hand på Marias axel och sa att den skulle köra SM. Vi rullade iväg Amiran till bilen, där jag surrade fast den noggrant på taket.

Vi vinkade adjö, och jag ställde gps:en på Järva krog.

Det hade blivit dags att låta Ridleyns försäkringspengar jobba lite. Vid Järva krog väntade nämligen en Cannondale CAAD X på att bli provkörd.

Jag navigerade genom stan och lyckades till min stora besvikelse missa avfarten. Jävla lantis. Säljaren fick möta upp vid en grusväg i Helenelund istället. Han förevisade stolt sin cross, som var minutiöst skött och i oklanderligt skick. Den hade allt: svart ram med röd text i nån alternativ nyans (förmodligen hipp), fästen för två flaskhållare, singelklinga och fästen för sadel väskor. Den var liten och smidig i framtoningen. Samtidigt som den kändes hårdhudad. Lite som en shetlandsponny.

Så den fick också följa med hem på taket.

Jag gjorde ett par ärenden i Västerås, tankade upp etanol i bilen och körde hem.

Så var det, och Amiran packas imorgon på saaben igen för vidare färd mot SM och Båstad. Och sedan ska maj-lönen få jobba lite för där ska vi bo på ett hotell som har namnet golfklubb i namnet. Såna ställen kan gräva hål i även i det tjockaste lönekuvert.

Nu ska jag försöka sova, för imorgon ska det packas och donas och jag får inte glömma att ta med chippet. Eller hjälmen. Ok, orka skriva packlista, godnatt på er.

Och skapa nya minnen.

Ny-crossen gömmer sig lite diskret bakom gamm-scotten i finhjul medan kombons hemmabygge tronar till vänster. Amiran kommer hem till midsommar.

Anders Nilsson på Eskilstuna-kuriren tog bilden i samband med artikeln om SM

RR Björnlunken 2018

Men oj då!!

Råkade visst bli övertalad om att springa ett distanslopp på en MTB-bana. Den heter Björnlunken och går i Kungsör. Man kan köra MTB, springa eller köra en DD, dagens dubbel då man först cyklar och sen springer med cykelben, hua, men ok, folk gör det.

Mitt beslut att kuta togs någon gång sent på kvällen innan loppet. Jag var på inflyttningsfest och vid nio-rycket kom jag på att jag borde kolla starttider och annat viktigt. Med ett glas bubbel i näven knappade jag iväg en fråga om samåkning och fick svar från ett gäng trevliga människor i trailklubben. Bakisbenen skulle älska stigarna, det kände jag på mig.

Och det gjorde de!

Det var Katja som från början fått in mig på denna bana. Hon gjorde MTB-tävlingspremiär så det var en stor dag för henne! Jag träffade henne precis då hon kommit i mål, hög och lerig och svettig och sådär underbar man bara är precis efter ett race.

Jag drog iväg mot starten via diverse bussar. Det var ett A till B-lopp, så lite vasaloppsfeeling fick man. Starten gick i Alberga, och lite huttrade jag i mitt linne och korta tajts, men det hade jag igen senare.

Loppet gick på en ås, mitt i solen.

Jag flög fram i 18,3 km. Benen var ljuvliga, jag hade ingen klocka utan ville medvetet njuta av varje steg, utan att veta hur långt jag hade kvar. Jag ville springa i nuet. Jag ville tycka om varje steg och inte längta till målet. Och jag kände mer och mer att jag verkligen njöt.

Banan var varierad och lagom kuperad. Både små smala, söta skogsstigar och mer rotiga partier samsades med sandiga bredare vägar och tyst, fin tallskogsmark. Och så stenskravel och ängsmark såklart.

Tyst, tyst, sprang jag, flög förbi folk och drack lagom mycket i depåerna. Uppför gick jag i början, men sedan upptäckte jag att det var minst lika energieffektivt att studsa uppför springandes, andra muskler fick jobba. En gång snubblade jag, och föll framåt men höll balansen.

När någon ropade 3.5 km kvar, insåg jag att banan skulle bli brantare, och det blev den. Men det gick vägen, och snart kom upploppet, och med en liten känning i höger knä spurtade jag in i mål. Jag nästan grät, jag nästan skrek, jag lade mig på marken med händerna för ansiktet och ville storböla.

Fast jag skrattade istället.

Lite som när jag tränade tempo i Gillberga med Magnus.

Sedan var det eftersnack och hemåkning och jag var hög som ett hus över de 18 kilometrarna stig. Solen sken som en galning och jag promenerade hem genom stadsparken och glodde på blommande magnolia och körsbär. Jag satte mig ner på en bänk och liksom ägde. Leendet från dagen var som fastopererat i mitt rosiga nylle.

Och ett par beslut fattades under mina tysta löpminuter, och det var att dels bocka av detta som det sista seriösa löppasset på ett tag, och ägna mig enbart åt cyklingen. Och det andra var att det fan fick vara slut på bakispassen. Hädanefter blir det enbart sköna eftermiddagsfyllor, om det alls blir några.

Så det så.

Glad natt på er!

Stulen cykel – så hanterar du det

Cykeltjuvar är den värsta sortens tjuvar, det vet alla. Och de slår till när man minst anar det. Man blir med rätta ledsen och förbannad! Om stölden händer dig, finns det några saker att tänka på för att du ska kunna få ut maximalt med pengar på försäkringen och gardera dig inför framtiden.

observera att detta inlägg vänder sig till dig som har hanterat själva sorgeperioden. Till dig som inte har det, finns bara ett råd: gråt ut. Böla, så mycket som behövs för att kämpaglöden ska väckas inför din dust med försäkringsbolaget. Och kom ihåg att alla minnen du har med din älskade cykel – alla stenvallar ni cyklat på, alla länder ni besökt, alla grusvägar ni forsat fram på – det kan du göra igen. Fortsätt prata om de minnena, dem ska tjuven inte få ta ifrån dig.

Ok, vi kör. Detta gäller alltså om du som jag, blev av med en begagnad cykel. Nya kanske går på någon sorts garanti, det vet jag inte. Steg för steg, eftersom det här är rejält pissigt tråkiga grejer så är en klassisk lista det enklaste. Jag bygger det här på råd jag fick när min Ridley stals, och sådant jag gjorde som ledde till att jag fick tillbaka en hygglig summa på försäkringen.

  1. Polisanmälan. Beskriv händelseförloppet så precist du kan, och beskriv vilken sorts lås cykeln var låst med. Ange ramnummer om du skrivit upp det, och ange alla speciella tecken och skavanker som cykeln var utrustad med. Skav vid sadelstolpen, vurpmärken på sadelns vänstra sida osv. Ange komponenter och växlar. Det är okej att gråta medan du skriver ner allting, låt det skvala.
  2. Skadeanmälan hos försäkringsbolaget. Inför att du gör detta bör du samla ihop alla kvitton du har på saker du köpt till cykeln, allt du bytt ut och alla slangar, däck och nya delar och komponenter du köpt in, underhåll du gjort, etc. Kedjeolja hör hit! ALLT. Har du inte sparat alla kvitton, kolla igenom kontoutdrag och summa så brukar cykelbutikerna kunna rota fram kvitton åt dig som du kan bifoga. Både Cykelcenter i Eskilstuna och Bianchi i Västerås ordnade detta mycket smidigt för mig! Naturligtvis bifogar du också kvitto på själva cykeln. Jag köpte min begagnad, så jag angav årsmodell och bifogade skärmdump på en swish-överföring. Den godtogs inte, men det var det jag hade.

När du verkligen har skrivit ner allting, skickat med alla kvitton, skärmdumpar och kontoutdrag, så början en väntan från ditt bolag. De kommer sedan att bedöma nuvärdet av din cykel och alla tillbehör, och deras värdering kommer att få dig att ilskna till – hur kan de värdera min guldklimp till så lite!! Jag som skött om den så! Och så tar de ofta ut en självrisk, som verkar vara runt 25 procent. De räknar ofta med en värdeminskning på 15 procent per år, oavsett hur väl du vårdat din älskling.

Typ så.

Sedan börjar den konstiga, sneda processen att köpa ny cykel.

Du kan med fördel vänta några dagar tills den största sorgen lagt sig, när känslan av att men det finns ingen annan, bara den!! lagt sig.

Det är här du har två val att göra:

Ett. Köp första bästa nya motsvarande, så slipper du fatta så stora beslut.

Två. Köp något dyrare, fetare och nyare. Nu har du chansen!

Det finns ett val till. Det som kommer att göra dig olycklig. Och det är att vänta flera månader med att köpa ny cykel för att du inte vet varken ut eller in. Vill jag ha en samma lika, eller är jag värd nåt dyrare, ska jag satsa på gravel eller ren cx, ska jag ta kolfiber eller canti-bromsar och hur många klingor vill jag ha?

Lite där jag är nu alltså.

Jag hade en Focus Mares AX 2.0 dagen efter stölden, singelklinga och rätt storlek i carbon, men underlät att köpa den. Jag vet fan inte varför. För att den var i Upplands Väsby? Jag ångrar det än idag, då hade jag inte behövt sitta här med mina gravel-funderingar och annat skit som stökar till det i hjärnan.

Men sedan började racer-säsongen så då kan jag fokusera på det istället.

Och jag tror att det blir en gravel faktiskt, och kanske en cx också. Det blir åtminstone något som jag kan montera fyra väskor på, så att jag kan trampa iväg på äventyr om andan faller på.

Vad du ska säga till den som nyss blev av med cykeln?

Tja. Du ska inte fråga om cykeln var låst.

Du ska finnas där, precis som du brukar.

Det räcker med att sitta på grindstolpen och vänta på att få ge en kram och spinna lite.

Hellre ett ärligt nej än ett falskt jag. Och cyklistpodden #5.

Tjena söndagsfilurer.

Idag stiftade jag bekantskap med en mycket smäcker, blankputsad Trek. Den stod och frustade någonstans i västberga, redo att möta våren med en ny ryttare. Ramen var nattsvart blänkande med klarröd text och allting andades fräscht, rappt, nyservat.

Jag hade fantiserat om hur jag skulle flyga fram på Sörmlandsgruset på denna mystiska skönhet, putsa dess blänkande lack och smörja dess spelande kedja.

Men något var fel. Pappa, min privata chaufför för dagen, sa efteråt att han märkte direkt att något var fel.

Och felet var att denna cykel enbart kört landsväg och hade för smalt mellan gafflarna.

Den var dessutom inte kompakt nog för mina grussyften.

Så trots styrstamsbyte så kunde inte lacken charma mig. Och vet ni, han som sålde måste varit en riktigt vass försäljare för han förstod direkt vad jag menade.

Så det blev ingen affär!

Jag och pappa rattade vackert hem igen, och jag slappnade av inombords och såg fram emot kommande span.

***radioövergång***

Cyklistpodden! Jaa, yes, vi har ju spelat ett nytt avsnitt!

Jag får medge att jag fortfarande kan känna mig golvad av vår gäst, Fredric. Han har nattcyklat i omständigheter som gör mig mjuk i hela kroppen av stolthet över att tydligen ha gett inspiration till!

Efter avsnittet kunde Fredric pusta ut. Jag hoppas verkligen att han känner sig nöjd med sin grymma insats i studion.

Heja Fredric och heja alla cykelpappor!

I femte avsnittet av CYKLISTPODDEN hänger vi med Fredric – en alldeles vanlig ovanlig cykelpappa, cykelman och cykeleldsjäl vars liv förändrades i höst då han började… cykla själv. Hur är det att vara cykelpappa? Hur är det att börja cykla i vuxen ålder? Och när är cyklingen som härligast, när man vill cykla överallt och det dygnet runt? Som bonus får Anna en chock när hon blir kompis med Fredric på Facebook medan Katja är mest intresserad av Kolsvavargen.

Glad lyssning. Och om du skulle blanda ihop våra ädla röster med vårfåglarnas ihärdiga kvitter, så vill jag vara koltrasten.

Sov gott och cykla smart så ses vi på andra sidan nästa cykelvisning.

Snart så kanske.

Alltså!!!

Shit vad glad jag blev idag nån gång vid fyra när det ploppade upp ett mejl i min inkorg. Det var en kille som ville sälja sin cross till mig!!

Och vilken cross – svart, sval och bildskönt lerig om ramen stod den där på fotot, diskret vilande mot en lyktstolpe, med en uppsyn så uppenbart ur-och-skur-älskande nonchalant att det var svårt att inte börja älska den tillbaka där och då.

Den var fulländad. Rätt storlek, rätt färg, rätt antal klingor och fästen för flaskhållare, rätt bromsar, rätt årsmodell, rätt pris, rätt rätt rätt.

Allt var rätt!

Det skulle inte förvåna mig om den skulle visa sig vara utrustad med rätt skruvhål. Så att jag kan fästa low riders för väskor där.

Wow.

Jag var tvungen att studsa genom korridoren bort till Jocke, som gavs en liten andningspaus i jobbandet. Och som under glada tillrop konstaterade att ett köp kunde vara nära.

Så nu stundar förhoppningsvis provkörning i Stockholms södra förorter. Snarast.

Och sedan, om det blir den som blir den, ja då kommer givetvis en utförlig rapport av premiärturen här på bloggen.

Slut på inlägget!!

Mvh, er hängivna berg-och-dalbanebloggare

På jakt efter nya vinterkilon

Jag har lämnat tillbaka Lilla Blå.

Inför avskedet var jag fast besluten att inte fästa mig vid denna rappa lilla maskin, men det var ju såklart oundvikligt.

Lilla Blå, vid första anblicken så ivrig. Lilla Blå, vid första provturen så styv och snabb. Lilla Blå, vid första vurpan så egensinnig. Lilla Blå, så full av hemligheter och lärdomar.

När jag fördelar vikten bort från styret uppför, blir Lilla Blå snabb och tålmodig. När jag slappnar av nedför, blir Lilla Blå snabb och balanserad. När jag gör rätt, så blir det rätt, och gör jag fel får jag käka snö direkt.

Cyklistkroppen vädrar morgonluft.

Jag behöver nya vinterkilon.

Lilla Blå tar ingen skit

Herre jävlar idag var det äntligen vinterdistans! Ut mot trakterna av Näshultasjön skulle vi, och på den östra sidans slingrande småvägar trampade vi. Jag på carboncrossen, Magnus och Jocke på MTB. Alla med dubb, såklart.

Och Jocke med sin nya termosflaska, som han påstod sig ha fått inspiration till från mig! Nu var det slut med minitermosen i bakfickan som jag brukade vila blicken på, nu skulle en gammal cykelflaska klippas av upptill och silvertejp tejpas runt termosen och hålla stadgan! Och jag, som fått inspiration till min från Katja! Älskar när termosinnovationer går i arv cyklister emellan.

Det var lagom många minusgrader och snön var packad i skogen. Vinden fanns inte, och snön var några centimeter. Jocke och Magnus trummade på, stillsamt småpratande några meter framför mig. Uppför gick det, och nedför.

Sedan kom modden. Och bilspåren. Och traktorspåren. Och kramsnön förklädd till nysnö.

Jag experimenterade noggrant med alla de där småsakerna som utgör vinterns guldgruva av teknikträning: vikten uppför, kadensen i lössnön, styrets vinkel, tyngdpunkten nedför. Balansen på isfläckarna. Och jag upptäckte att det jag förut tyckt var så fantastiskt med carboncrossen, mitt inlånade lilla snömonster, när jag minst anade kunde slå bakut och bita mig.

Vilket ledde till att jag var tvungen att fokusera ännu mer och förmodligen få ännu mera träning.

Om jag lade vikten rätt nerför och slappnade av, skulle Lilla Blå ledigt följa mitt tilltänkta spår utan sladd. Men om jag stelnade till och började klämma åt bromshandtagen, skulle min oro tränga ut genom fötterna in i pedalerna ner genom händerna ut i styret och få framhjulet att vobbla.

Och jag skulle med lite tur vurpa åt rätt håll, bort från växelörat.

Om jag skulle sitta lätt med styret uppför och kroppen upprätt, så skulle Lilla Blå ivrigt tugga sig upp till krönet utan spinn. Men om jag skulle hänga det minsta lilla på styret, skulle den tyngden få dubben att mista sin förmåga och greppet att släppa från snön.

Kunde jag manövrera vikten och balansen rätt, placera tyngdpunkten lämpligt i varje situation och tänka konstruktivt utan att lacka ur och gorma i stackars Jockes högeröra i snömodden – då skulle Lilla Blå lydigt, lugnt och koncentrerat rulla fram på vägen. Och plira nyfiket mot på nästa moddiga parti. Bilda ett oslagbart ”vi” med mig.

Men klev jag upp på sadeln med bilden av det vobblande framhjulet tatuerad i pannbenet, och mig själv fladdrandes runt i snön med skorna i vädret – då skulle inte hjulen bära.

Så var det.

Och hjulen både bar och inte bar, och när Lilla Blå förtvivlat slutligen försökte följa mina nycker låg vi plötsligt där på tvärs över traktorspåren, i en praktvurpa. Och där kom Magnus framdäck glidandes fram mot min rygg så jag kände dubbarnas konturer längs ryggraden. Men Magnus var klok nog att fly ner i ett dike och mjukt landa i ljungen, på tryggt avstånd från mig. Och även om det var jag som orsakat glidtacklingen, så var det han som fick mest ont. Men min smärta hamnade på psyket, för det var efter denna vurpa som pannbenet blev tunt som flor och det var då jag gormade så Jocke hörde och sa lugna dig. Och Magnus i snygga ordalag frågade något om väggen. För det var då vi var i bilspår som krävde ett fokus som jag hade svårt att uppbåda och som då blev till oro.

Vilket fortplantade sig ut i carboncrossens alla extremiteter. Igen.

Så det blev att klicka ur och sådär crossigt, nonchalant kasta upp Lilla Blå på höger axel och promenera ett stycke. Senare, de sista metrarna på hemvägen i Vilsta, kom skrattet. Fnittret.

Om jag gör rätt, gör cykeln rätt.

Svårare än så är det inte.

Godnatt på det.

Vänta, här kommer för en gångs skull lite strava, för den här turen är skitfin och kan varieras efter tycke och smak. Allt utifrån hur mycket sörmlandsgrus man vill smaka under rundan.

Och vem vill missa sörmlandsgruset?

Där de har så praktiska vägräcken

Note to oneself: alltid på vinterdistans ska buffen för halsen på, samt armvärmarna för handleden. Antingen de med kurbits eller de från nya svartvita kittet. De bara ska med, punkt.