Status: nervös.

Ja, jag är nervös. För att klara loppet.

Det var mitt svar på frågan som jag fick av en kompis innan jag drog till nattåget. Jag hörde själv hur konstigt det lät att vara nervös för något som jag sedan en tid betraktat som en vanlig, men lite mer långsträckt, cykelsemester.

Sedan fick jag påminna mig om att jag ju skulle köra en tredjedel längre per dag än på den vanliga semestern, och fler dagar i sträck än vanligt. Kanske dessutom med andra i en liten grupp.

Ja, jag har hittat en grupp om tre som jag blivit inbjuden att köra med. Deras plan råkade passa med min, bara några mil längre per dag men i grupp vilket gör att man kommer längre sträcka per dag. Deras sätt att beskriva sin körning passar med min. Deras snittfart passar min.

Jag är såklart nervös över att kunna hålla deras tempo. Jag är också orolig över att mina förmiddags-pp ska sinka dem. Detta tänker jag råda bot på genom att inte dricka så in i h-ete med kaffe som jag vanligtvis gör. Dessutom tänker jag ju äta små frukostar och ta med mig mer på cykeln. Allt för att försöka bli ett lite bättre cykel-jag.

Vidare är jag orolig för att mina tidstjuvar till allmänt dåliga vanor ska sinka oss. Botemedlet mot dessa tidstjuvar är såklart att tänka igenom packningen och inställningar och annat. Vinsten om jag håller dem i schack är såklart att de inte äter tid som de brukar. Och att jag sedan kan anamma dessa nya vanor.

Sedan är jag såklart nervös för att klara loppet. Och för att dagsetapperna ska vara för långa. Men den biten är ju en del av själva loppet och utmaningen.

Min största oro är att kroppen ska gå sönder på ett irreversibelt sätt. Jag oroar mig i förväg för att detta ska hindra mig från att njuta. Men detta hanterar jag genom att i förväg ha bestämt att jag låter hälsa gå före prestation. Hellre cykla klart på mer än 210 timmar, än bryta med en trasig kropp. Och allra helst komma i mål hel och glad.

Jag vill ju i mål.

Oron för rumpskav löses genom att ta med chamois och köra i säkra bibs.

Kroppen har den senaste veckan varit liksom spänd och trött. Det har varit ovanligt mycket ryggläge vid jobb. Sedan dubbelgruset i helgen har jag visserligen kört en del mil, och ja, dubbelgruset var sådant att jag på slutet nästan bölade. Så flera dagar har jag vilat och degat. Kroppen har liksom varit hopdragen, tajt, kort.

Inte mjuk, smidig och studsig.

På midsommar fick den dansa. Den fick bada i havet och få träningsvärk i magen av skratt. Det gjorde den gott.

Nu vill den cykla.

Det ska den få, och på äkta äventyrsmanér så blir det med en stor dos respekt för distansen.

Sverigetempot 2021.

Linda mig runt ditt lillfinger likt den rosa reservslang i latex jag lindade runt skallen när jag packade.

Konsumera mig.

Jag är inte nervös för packningen. Ok, lite.

Om cykelföda i skräpmatens förlovade långdistansland

(Har ju spenderat de senaste två helgerna med att utforska loopen runt Uppsala så kan ju inte med att inte recensera den först.

Den går alltså mellan Upplands Väsby station till Uppsala via slingrande avvägar och gudsförgätna hyggesområden. Sedan smiter den runt på Uppsalaslätten och överraskar med en oas i Sunnersta innan den plöjer längs Fyrisån. Vid Uppsala Station viker den västerut och tuggar längs förtrollande haglandskap och dammiga grusvägar för att möta pendeltåget i Bålsta. Här viker den av och håller sig längs strandlinjen och ger belöningar på gång- och cykelbron i Ekolssund, där man plötsligt befinner sig mellan tågbron och bilbron! Vilken tur att man hittade rätt väg genom den lilla grinden, och att hettan var så intensiv att bibsen torkar fort efter doppet.

Har man ”tur” är det ingen aktivitet på skjutfältet man passerar på den västra rundan. Då kan man köra över skjutfältet och träna pannben i det lösa fina gruset. Det är ett sådant grus som hästar gillar, lös och sugande. Lite som när frosten precis släpper.

Rutt här, tack till ruttmakarna är ni bäst eller??)

Nu till insikterna om ätande.

Äta måste man. Oavsett om det är varmt, kallt, tidigt eller sent. On och off bike. De senaste helgernas långdistanser har gett mig följande insikter:

Äta liten frukost och fylla på under dagen. Inget helvete är som betongmage till följd av för fyllig hotellfrukost. Istället overnight oats och en kopp nattsvart tidigt, och så mackorna i ryggfickan.

Mentos, lakritspengar och gelébjörnar. Detta med godis är nytt för mig, men ett måste på långdistans. Både för distraktion vid trötthet men också för socker och fräschör – här fyller den tuggiga minten och salta lakritsen ett tomrum. Och vanliga gummibjörnar eller Gott & blandat.

Inte choklad. Choklad smälter. Punkt.

Chips ftw. Chips har alltid varit legio efter långpasset men under? Jag vet nu att svaret på den frågan är ett klart ja. Efter många timmar i värmen med torra söta flapjacks som enda alternativ, är chipsen välkomna. Blanda salt och sött!

Gel. Gentlemän och andra smarta medcyklister vet att gel är bästa vapnet mot gnäll. Så ja, en gel per dag ska med till tempot.

Oliver. Oliver!! Efter förra helgens dubbelgrus i trettio graders värme runt Uppsala loopen var jag bara sugen på oliver efteråt.

Och så det jag vet sedan tidigare – pommes, vegokorv med bröd, wraps och glass.

Allt detta finns sällan på gulliga små kaféer, hur rustika och puttinuttiga de än ser ut. Nixom, här vädrar snarare mackarna morgonluft. Dessutom är de oftast så icke bildskönt placerade att stoppen inte blir onödigt långa.

Jag älskar såklart gulliga kaféer, tro inget annat!

Godis, glass, chips, korv med bröd och oliver alltså. Det låter väl härligt. Ja, jag tycker faktiskt det. Heja mackarna!!

Over and out.

Och såna här små oaser som bara uppenbarar sig, här sitter vi och får oss en öl och nachotallrik med grillad majs nån mil söder om Uppsala, Sunnersta för att vara exakt, och tack Ann-Sofie för fotot från super-pittoreska gårdsbutik och kafé Landberga gård på loopens västra del

Sverigetempot sex dagar innan start

Morrn från tåget!

Sitter och mornar mig med prio-kaffe och tänker på Sverigetempot. Är på väg till Varberg där jag ska fira midsommar. Med nya och gamla bekanta. Har aldrig firat där så blir kul!

Varberg är också dit jag ämnar bege mig efter Sverigetempot. Runt den 10 juli alltså. Faktum är att i min väska ligger en finfin flaska bubbel som ska vänta på mig tills jag kommer tillbaka, färdigcyklad. Jag har tagit med den för att tvinga mig själv att tänka att Sverigetempot är görbart.

Och just nu känns det faktiskt görbart. Jag har tagit mig igenom olika faser för att ta mig till denna känsla av görbarhet.

Första stadiet är förnekelse. Jag har anmält mig tillsammans med Robert men loppet blir ju inte av så det är lugnt. Ta en vända till runt Kungsholmen i löparskor bara, allt löser sig.

Sedan kom ångesten. Jag har tränat för lite. Alla andra har tränat mycket mer. I den här fasen tog jag mitt medvindspass i Roslagen för att komma i form mentalt. 17 mil i sol och medvind. Det funkade. Jag kunde låtsas att jag var stark.

Sedan kom acceptansen. Jag har faktiskt anmält mig och måste, ska, vill, börja träna för Sverigetempot. Och förbereda mig!

I den här fasen började jag lägga upp en plan som innehöll minst ett långpass per helg och intensiva korta pass i veckorna. Långpassen blev 190+210k landsväg på en helg, till 310k på en lördag, till 245+96k helgen därpå, grus blandat med landsväg och viktigast att få många timmar i sadeln. Grus i Hellas i veckorna.

Här började det bli roligt, uppbyggande. En längtan byggs upp. Och meningsfullt. Alla jobbiga inslag fick ett syfte! Alla raksträckor, all kantvind, allt skav som kommer ena dagen men inte andra, grustimmar med sömnbrist, akutbesök på nån mek för växeljustering. Allt lär mig förberedelse för något som garanterat kommer att bli mycket värre.

Träning och långpass är dock en sak. Köra långt på egen hand med ljudbok. Provköra nya väskor och provpacka, lämna cykeln på verkstad och tänka fram pengar för alla utgifter är en sak. Boka tågbiljetter och boende i Abisko dagen innan loppet är en sak. Det som på riktigt har gjort detta görbart är att jag har kollat på rutten och planerat mina etapper.

En lista med namn och kilometer som slutar i Smygehuk!

Här får jag kämpa. Varje dag. Jag är van att cykla långt flera dagar i rad, men ovan vid att ha en bokad plan för flera dagar i förväg. Jag brukar spendera 2-3 h vid frukosten på att blogga, dricka kaffe och scrolla boenden. En dag i taget. Det är frihet för mig.

Allt det går bort under tempot av rena tidsskäl. Jag kan inte lägga tid på att leta boenden efter 14 timmars cyklande. Dessutom finns inte samma utbud. Och hjärnan behöver en plan för att kunna ställa in sig. Det får inte finnas tvivel på vad som ska utföras. Iallafall inte tvivel av orsaker jag hade kunnat undanröja genom planering.

Jag får dock kämpa med att vara nöjd med mängden km som just jag planerar att cykla varje dag. Jag vet att tempot erbjuder möjligheter till extremdistanser. Vissa av de anmälda anmäler sig just pga detta. På sociala medier går diskussionerna varma. Man ska cykla långt och sova lite, cykla på natten, sova i diken, vara extrem.

Dygna. Som en riktig randonneur.

Sånt där är jag känslig för.

Just därför måste jag lita på min egen plan. 210k på 210h är 8 dagar och 15h. Räknat på 8 dagar för att få lite marginal, blir det 262k per dag. Fyra bokade boenden i Norrland. 245k första dagen. 281k andra. Osv. Jämna ut med korta och långa dagar. Backiga och flacka partier. Tänka att det är en lång touring.

Sedan kan jag balla ur.

För jag vet nämligen exakt hur min hjärna fungerar. Om jag gör en plan, så säger den att antalet km per dag är fel. Om jag inte gör en plan, så säger den att det finns en risk att jag inte hittar boenden och måste sova utomhus bland myggen.

Jag måste helt enkelt ha en plan. Och fortsätta studera rutten. För det var planen och rutten som gjorde det görbart och det är där jag hela tiden måste befinna mig. Och det är till rutten jag återvänder om hjärnan börjar förneka att mitt namn står på anmälningslistan.

🦋

Rent praktiskt då?

Allt känns lugnt. För utgifter lutar jag mig som vanligt mot utan bilen-kontot. Monteringen av tempopinnar blev däremot en väckelse. Det kommer nämligen göra att jag måste minska packningen i framväskan radikalt. Dessutom blir styret längre och svårare att packa.

Lösning? Vända styrstammen svagt uppåt för att få mer plats för framväskan och låta pinnarna sticka ut när jag packar ner cykeln.

Pinnarna ska med.

Alla problem har en lösning.

Jag kommer aldrig att kunna veta om planen var rätt innan jag testat den. Det vet jag först när jag trampar in i Smygehuk på utsatt tid.

Då vill jag vara trött, glad, frisk – och urballad.

This baby is getting ready to roll.

Lördag readers!

Lördagen då viktiga bitar för Sverigetempot börjar falla på plats. En regnig, blåsig dag, perfekt att lägga på långdistansplanering. Boende och tåg bokat, vattentäta väskor inhandlade, provmonterade och provpackade.

Har med vilje väntat tills nu med att boka tåg och boende då jag vill känna mig i fas för att våga drömma om att kunna fullfölja loppet.

Idag har jag slutat drömma och börjat planera. Det och det ska fixas på Amiran, det och det ska få plats i väskorna, packa lätt och med flera användningsområden för varje sak.

Mitt favoritområde, leva med få saker och uppleva mycket.

Ja, jag vet att upplevelserna denna gg även inkluderar skavsår, myggnätter, rejäla dippar och ändlösa inlandsvägar. Och haverier och kyla och varför-tankar och batteri-fails. Jag vet det!

Planeringen för de åtta dagsetapperna kvarstår. Eller natt-, grynings-, kvälls- och dagsetapperna.. Den biten kan vara avgörande för huruvida jag tar med mig material att sova i naturen med. Alltså bivvy och luftmadrass.

Idag kom jag på mig själv med att tänka: tempot är samma sak som en lång semester på cykel, bara längre dagar i sadeln och fler långa i rad. Den tanken gjorde mig trygg. En lång sjujäkla touring på Amiran med väskor. Vattentäta.

Nästa helg blir det provkörning av väskorna. Sedan ska Amiran fixas. På det ska jag trycka ett sista långpass, packa klart och lägga rutten, berätta för så många som möjligt att jag startar så det blir svårare att fega ur.

Och sedan är det plötsligt 1 juli och jag hissar kanadensiska flaggan och så lättar vi från Riksgränsen.

Robert under randot i fjol, jag posar med brorsans lånade liggunderlag som är cirka fem ggr mer än vad jag skulle få plats med, Amiran med nya väskor monterade autentiskt i regn, fotot som Anne tog av mig i Örskärssund, i lite blandad ordning, nu kör vi!!

Bikes can be c*nts och annat man ibland vill säga till sin cykel

Igår frågade en granne om jag ville ta ert kvällsbad vid Hornsberg strand. Jag var tvungen att tacka nej, trots det nyligen upphävda badförbudet och längtan efter svalka.

Anledning?

Jag skulle skulle byta bromsbelägg på crossen.

(Till er som vet hur ofta jag byter bromsbelägg: nej, de var inte nednötta, det var metallbiten som håller isär beläggen som gått av!)

Det är jättelätt, hade jag hört, men lyckades ändå lossa skruven som reglerar bromsvajerns hydrauliska funktion. Rikspucko på den.

Videoringde min personliga mek-akut och grät lite ilsketårar. Skämdes över att ha misslyckats med något som alla sagt var lätt. Dessutom fanns det inget jag kunde göra mer. Beläget satt rätt, men skulle behöva en hydraulisk påfyllning för att få ur luften ur systemet så att bromsen tog igen.

Skitcykel, ville jag säga samtidigt som jag visste att skiten ju inte satt i cykelns luftfyllda bromshydraulik utan i min egen hjärna.

Det är av misstag man lär sig, sa mek-akuten med visdomen och lugnet från andra världar. Vi diskuterade den ständiga risken att bli sittande i timtal med olika cykelproblem. Som ju måste lösas. En cykel ska inte stå ofixad. Antingen på verkstad i väntan på service, eller hemma fit for fight.

Sedan garvade vi, och jag bokade in crossen på ännu ett verkstadsbesök.

Sådant man vill göra när mekeriet går åt helvete

Hur var bivvyn? och andra relevanta långdistansfrågor

Tempot kommer vara värre.

Det var tanken som kom när jag tryckte mil i Roslagen förra helgen. Vägen var en ändlös knattrig vägsnutt som aldrig tog slut, likt de som jag vet finns i mängder på tempots nordliga rutt, alltså halva. Jag hade boken 1984 i öronen, och fick precis då detaljerade beskrivningar av den mentala och fysiska tortyren som partisterna utsatte icke-partisterna för. Eller ”reningen”, som partisterna själva kallade den.

Jag fick min egen rening. Min rutt hade lagt sig här med vilje. Den visste hur många kilometer ändlös väg med viltstängsel jag behövde för att mitt tempo-pannben skulle växa i lagom takt. Det skulle nämligen göra att jag tog fram mina strategier innan demonerna hann före med sina.

För jag cyklade ju dit nålen pekade. Är det någon man ska vara lojal mot vid långdistans, så är det Rutten.

Just därför belönade den mig också med ett slut på ändlösheten. Ett slut kommer alltid, i någon form. Den dagen i form av en korsning med trevliga vägskyltar följt av bedårande bruksvyer i Harg.

Själva Roslagsrundan var något av en milstolpe, 300k+ och solo. Jag lyckades göra flera nya saker rätt: starta ”tidigt” (0730), ha min hemgjorda rutt klar i datorn, ha ett användarvänligt ruttprogram som enkelt kunde skapa ny rutt i händelse av haveri (Komoot!) och även ha koll på när med-, mot- och kantvind beräknades infalla. Samt köra för målet en mil i taget och ha stopp att se fram emot (lunch i Öregrund, glass i Uppsala).

Jag hade ned andra ord blivit lite, lite duktigare.

Därmed kunde jag kryssa de sista milen in till Öregrund likt en optimistjolle i sidvinden utan att tappa geisten. Jag visste ju att vinden skulle vända sen.

Alla dessa saker är dock enbart anti-aktiviteter, om jag ska citera boken Prylbanta. Alltså sånt man gör när man inte vill ta tag i det man borde.

För vad gör jag med alla timmar som inte är rulltid?

Det undrade jag även efter lördagens utflykt till vår familjs stuga i Hälsingland. 256k med rulltid 9h53, men total tid 12h45. Ok, ett haveri som löstes hos en mekaniker i Uppsala. Tog säkert en timme. Och växlarna behövde ändå justeras. Men de andra knappt två timmarna?

Hem från Roslagen vet jag ungefär. På slutet hade jag uppenbarligen brist på energi. Huvudet hängde. Jag satt för tungt på sadeln, rövskav. Jag gjorde massor av stopp för olika syften. PP, justera väskan, ta på eller av kläder, vila, ta kort på roliga vägskyltar och vyer som aldrig skulle te sig lika storslagna på bild.

Allt detta hattande med små stopp tar tid. Jag vet ju det, att varje stopp ska kunna fylla flera syften. Ta ett kombinerat pp-, kläd- och ljudboksbyte, helt enkelt.

Sedan är det detta med ätandet. Energin som måste fyllas på i förebyggande syfte, och av rätt sort. Lunchen får till exempel inte vara för fräsch, som poke bowlen i Öregrund. Det borde varit mer, större, fetare. Jag dippade ju strax söder om Uppsala, vid 220k. Energin var slut! Glassen i Uppsala hade inte heller räckt.

Som kontrast till ovan nämnda tidbryderier, kan jag skryta lite över söndagens 96k till Järvsö. Enligt kalkylen skulle jag kunna hinna till 1621-tåget hem, men inte säkert. Jag behövde ha ett visst snitt, och benen med mig. Resultatet? Ett (medvindsdopat men ändå) snitt på 29,5km/h, enbart ett par stopp och i övrigt en hejdundrande fartfest. Rulltid 3h15, total tid 3h20. Wtf! Som om inte det räckte, bjöds det på blånande vidder. Dessutom hann jag, med hjälp av snittet, doppa mig i den förförande Ljusnan.

Den viktigaste frågan som kvarstår är såklart: hur var det att sova i bivvyn?

Jo, bästa Anne hade påpassligt lånat mig detta lilla minitält samt en mini-sovsäck. Så vid halv ett på natten, distanshög och groggy på en chipspåse, försök till middag och lite rödtjut, gick jag och lade mig i gräset några meter från brotrappen, i bivvyn.

Det var femton grader ute. Jag hade på mig strumpor, långa tajts, t-shirt och dunjacka.

Den första myggan var såklart inte sen att påminna mig om att jag glömt mina öronproppar. Utanför bivvyn gav även göken och de andra nattfåglarna konsert. Det var en massiv naturupplevelse och faktiskt i teorin rätt mysigt, men efter mindre än en kvart gick jag in och lade mig.

Öronproppar är ett måste i mygglandet Sverige. Och någon form av liggunderlag.

I övrigt är jag hyfsat i fas med tempot. Distansbenen vädrar helt klart morgonluft. Återstår att planera rutten i detalj, sovandet och födointaget och mentala strategier för att palla de åtta dagarna. Mer om detta i kommande inlägg.

Tills dess gäller: tänka lite på Sverigetempot varje dag, göra något för Sverigetempot varje dag, och när den dagen kommer som är startdagen:

Starta, med full lojalitet mot drömmen att ta sig i mål.

Ni andra södra Norrlands-fans säkert igen både Järvsö Kyrka, Ljusnan, Gysinges forsar och vyn mellan Lingbo och Långbo, precis där 272:an plöjer in i den bedårande lilla orten Holmsveden

Anne gjorde mig sällskap ett par timmar i lördags morse, tack Anne!!