Edit: staycation med dumplings på Asian Station i Eskilstuna

Yo alla cykelvänner och -ovänner och andra som bryr sig!

Jag har fattat ett beslut. Denna blogg ska bli grönare. Jag döpte den ju till Grön Cyklist för att jag är en obotlig miljömupp som på något sätt ville vräka ut miljöbudskapet genom bloggen. På ett snyggt sätt, ihop med inlägg om min passion för allt som har att göra med cykel. Och jag lade till undertexten En blogg som bryr sig, för att det finns en himla massa annat som kan bli bra bloggmaterial bara man orkar bry sig tillräckligt för att skriva om det.

Men nu när jag rannsakar mig själv, så har det varit tunt med de gröna inläggen här på bloggen. Det har varit något om engångsartiklar på Siljan Runt och varför vi drygade oss med vikmugg i ryggfickan, något tillrättalagt inlägg om vilken förebild jag är som kör Öppet spår på vegansk kost och även här släpar på vikmuggen, det om kollektivtrafik och bönchili på Basemile och så något om miljöarbete och cykelklubbar.

Och det är ju vackert så. Lite PK rent av.

Men miljön är värd mer uppmärksamhet än så. Eller rättare sagt, de personer som står upp för miljön är värda mer än så. Vet ni förresten vad som gör det roligt att sitta en hel dag på en valkonferens med Miljöpartiet i Västerås när solen skiner och cyklister med folkvett är ute och njuter av den? Jo, det är att man är med människor som ser en, som kramar om en och säger att man är viktig, som garvar åt ens skämt och som tror på en. Det är inte mer komplicerat än så. Och det funkar på precis samma sätt i vilken förening som helst. För om man har allt det där, förutom det gemensamma intresset, så bildas gemenskap, och det är en av människans främsta drivkrafter. Om tillräckligt många, som jag kan identifiera mig med, gör något viktigt, så kommer jag att vilja vara med och göra det där viktiga – för då får jag vara med i gemenskapen.

Den här bloggen har aldrig haft ambitionen att vara en träningsblogg, matblogg eller äventyrsblogg. Recept hittar du på andra mer välformulerade bloggar. Men däremot så har ambitionen varit att ha miljöperspektivet med. Och då såklart i kombination med de saker som gör att jag älskar just cykel.

åh nej ännu en pekpinnig miljöblogg, va faaaaan Anna, nu tar jag bort mitt gilla och skiter i dig

Att driva en miljömedveten cykelblogg innebär inte att ordet miljö finns med i varje mening. Eller att jag tipsar om skitdyra nisch-produkter eller skriver om 2+1-vägar. Men säg lagning av skoskydd, sopsortering vid cykellopp och eldriven följebil så förstår ni kanske mer vad jag syftar på.

Så nu tänkte jag dyka rakt ner i gårdagens matrecension som bästa Mange försåg mig med. Den var ju en hälsning från Gdansk, där Mange var på tjänsteresa och då käkade förträffliga små dumplings; både polska och veganska (ja, det går faktiskt!!). Men oavsett om man flyger eller tar en booze cruise till Gdansk, så innebär det en miljöpåverkan. Bränslet. Båt- och flygsektorn är otroligt långt efter väg- och rälsburet när det gäller miljöhyfs. Och mitt syfte var ju inte att alla ska vallfärda till andra sidan Östersjön för att få tag på just Manges dumplings (även om inlägget såklart var en del i mitt och Manges samarbete). Nej, syftet var främst att lyfta fram de grönsaksfyllda små knytenas kulinariska storhet. Genom Manges upplevelse.

Och den kan man få i Eskilstuna också! Bland annat på Asian Station Dumpling och Sushi på tågstationen. De tillagas till perfektion av diskret personal och serveras i en privat miljö där man får uppleva den avskalade atmosfär som hör det asiatiska köket till. En staycation light om man så vill!

Faktum är att det första resultat på svenska som kommer upp vid en googling på dumpling, är klimp. Alltså kokt deg med något köttigt inuti (eller ett forna klimatstöd till kommuner, om man nu har den bakgrunden). Inte lika grönt och fräscht som den dumpling som Mange käkade i Gdansk, och inte som den på Asian Station i Eskilstuna. Det må vara kokt deg, men den är tunn och glatt som silke.

Dumplings kanske inte är det mest optimala post-distanskäket för oss cyklister. Du kan ju såklart trycka i dig ett tjog, men då går liksom poängen med de eleganta och nätta små degknytena lite förlorat.

Något som däremot aldrig är förlorat för den som vill äta sig mätt är ett besök på valfritt O’Learys-hak. Om du lyckas bortse från de fördummande storbildsskärmarna som visar bollsport, så har de en imponerande grön meny. Det finns quesadillas, nachos, burgare, caesarsallad… allt bygger på den trådiga, saftiga, tuggiga sojaprodukten oumph, som säkert döptes till det för att folk skulle lägga den på minnet.

Imorgon ska jag och Johannes ses där för att snacka träningsupplägg för Smestan. Jag river alltid ner kommentarer om att jag lyckas få i mig en hel nachostallrik, och så kommer det nog bli imorgon också. Där har vi iallafall en kedja som lyckas ta sitt pub-koncept och påbörja en klimatomställning av menyn med sin egen slafs- och klafskänsla bevarad i rätterna. Love it!!

Har du dessutom turen att smaska oumph i just Eskilstuna, så spar du in ett par tior eftersom rätterna är billigare än i Västerås. Västerås har dock mer plats för cyklar om du kommer direkt från passet; bara att rulla in dem bakom disken vid entrén.

Nog om oumph och dumplings.

Åter till miljön, och till namnet på den här bloggen.

Jag var ju på Kuba i höstas. Dit flyger man, och det gjorde jag, även om jag naturligtvis ska göra rätt för mig genom att klimatkompensera en summa som motsvarar januaris csn-bidrag. Men ändå, hur kan jag skriva om miljösaker och bidra med ett sådant stort utsläpp helt medvetet? Varför är min resa värd ett utsläpp när mitt jobb samtidigt går ut på att få kommuntjänstemän att ta tåg istället för bil till Göteborg? Klimatet ger fan i var utsläppet sker rent geografiskt eller vem som betalar. För det är våra barn och barnbarn som får betala, och det är vi som måste lyssna på våra medmänniskors eviga klagan om det slaskiga vintervädret!*

Så om du vill slippa höra folk klaga på vädret, ta tåget!

Detta diskuterade just jag och Karin över lunchen idag. Som alla riktigt givande diskussioner började den med ett nålstick. Eller dolkstöt om man så vill. Och igår pratade jag och Conny, en av mina löparkollegor i Västerås, miljöperspektivets intåg i bloggandet. Och så då lördagens valkonferens, som återuppväckte det gröna i mig.

Så förvänta er mer grönt på bloggen framöver. Inte i varje inlägg, och ibland är jag för trött för att skriva om det på ett vettigt sätt, men oftare än förut, och snyggare än förut. Jag lovar att skriva om det på ett intelligent sätt. Och jag lovar att aldrig göra det kontinuerligt. Utan när ni minst anar det, eftersom allt jag skriver bygger på stundens ingivelse, och lusten i orden som konstform, som när som helst kan försvinna om man inte tar vara på flödet.

061

Förresten!

En sak till. Som har att göra med Helena, bredvid mig på bilden här.

Det flyter ju runt en massa äcklig jävla plast i Karibien. Flera kvadratkilometer i yta. Ja alltså i trakterna runt Kuba, Dominikanska republiken och Barbados och de andra paradisöarna med det turkosa vattnet. Min kompis Helena, som drog med mig till Kuba, gjorde en insats för miljön när vi var där.

Hon sa nämligen till på det där osvenska, viktiga sättet som behövs för att man ska få människor att reagera utan att känna skuld. Vi bodde på ett bed and breakfast, och eftersom Helena kan spanska och är en rättfram person, så upplyste hon ägaren om att det låg plast på stränderna där vi badade. Och i djungeln där vi gick guidade turer. Och i dikena vid vägen. Om inte ni städar upp, sa Helena, så kommer inga turister att vilja besöka er fina strandby och njuta av er vackra, karibiska miljö. Jag kan inte rekommendera någon att besöka en så nedskräpad plats, sa Helena.

Och de lyssnade, och när de svarade hade de tårar i ögonen. De var tacksamma över att Helena hade reagerat, och lovade att städa.

All förändring börjar med en reaktion. Ibland en snygg, välformulerad, korrekt reaktion vid exakt rätt tillfälle till exakt rätt instans.

Men det är sällan det där rätta tillfället uppenbarar sig.

Då får man reagera ändå.

Kram på er, så hörs vi snart igen.

Om jag aldrig hade varit på Kuba hade jag nog inte blivit lika ledsen och förbannad över att bevittna den här vidriga kränkningen mot havet i form av plast och skräp. Man förfasas över hur det går till därborta, men det räcker med att snegla ner i diket utmed vilken svensk skogsväg som helst för att inse att nedskräpning inte är ett karibiskt fenomen.

Och Neil Davey tog bilden högst upp, under*Basemile Snowdown, som i år bjöd på makalöst vinterväder, nästan så man trodde att det var en belöning för allt klimatslit!

Annonser

Manges gastronomiska vykort från Östersjön

Då var det dags igen att hissa gomseglet med allas vår cykel-Mange!

Såhär frampå nattkröken när man drumlar hem från kvällspasset kan det kännas lämpligt med en matrecension. För bästa påfyllning av glykogendepåerna vid halt väglag, rekommenderar Mange idag ett besök i Gdansk. Där finns nämligen utsökta dumplings. Ni vet de där små delikata degknytena fyllda med gotte som ingen världsmedborgare med självaktning kan tacka nej till.

Innan vi skruvar på kranen till Manges utläggning om dessa ljuvliga små knyten, kan det vara på sin plats att skvallra lite om Polferries. Alltså färjan man åker med till just Gdansk.

Det var nämligen här, ombord på detta flaggskepp, denna Östersjöns kronjuvel!, som jag träffade mitt livs första cyklist. Jag satt på däck och återhämtade mig efter en klättringresa, när en snubbe på Balkanengelska kom fram och bjöd på sprit. Sprit. Alltså cyklister. Han var tydligen touringcyklist med siktet inställt på Nordkap. Det ena gav det andra och vi utvecklade en fin vänskap. Jag fick chansen att besöka Slovenien och uppleva hur han smög iväg tidigt i gryningen för att få sig dagens cykelmil och andra saker som jag idag betraktar som fullständigt normalt. Han gjorde sig sedermera ett ärende till vårt sommarställe varpå min kära mor i ett för henne kullkastande ögonblick, viskade till mig att han var den mest vältränade människa hon någonsin träffat.

Han kanske hade ätit dumplings på samma ställe som Mange.

I sådana fall skulle han ha lagt märke till hur krispiga bambuskotten var. Och hur ledigt shiitakesvampen letade sig ner genom svalget på sin väg mot magsäcken. Hur den smektes genom läpparna fram till de väntande smaklökarna.

Han skulle ha tuggat njutningsfullt på den korianderlindade grönkålen och sakta dragit in doften av ångad vitlök.

Han skulle ha doppat sin dumpling i sesamolja och vägt den mjukt på tungan.

Sedan skulle han inte ha kommit på fler sätt att beskriva den känsla av nirvana som gärna infinner sig efter en riktigt mjäll dumpling.

Han skulle ha avslutat det här inlägget, tackat Mange för hans engagemang och vevat iväg.

Han skulle, likt Mange, inte ha hunnit ta fram kameran innan käket var uppätet.

Ja, så skulle han ha gjort.

Nu tycker jag att vi alla ska sova och drömma om sesamfrön och äventyr.

Kram och godnatt!

På besök i hemstaden

Jamendåså!

Då var man i Västerås igen. I min strävan efter att försöka hålla mig på en sida Mälaren känner jag mig duktig som lyckats med denna konst i exakt 24 dagar!

Men den här helgen är det valkonferens med Miljöpartiet i Västmanland och jag är inkallad inom mitt uppdrag som revisor. Och när Partiet kallar så inställer man sig! För vem vill missa ett tillfälle att dra på sig finkavajen och höra det senaste skvallret? Och sätta listorna.

Men herregud människa ska du outa din partitillhörighet nu också ah men guuuuuu

Jag var aktiv i MP i förra valrörelsen och då en mer bidragande del av partiet. Det var mycket givande och jag hoppas såklart att jag lyckades tillföra något. Efter att jag tog ett steg tillbaka från just den arenan har jag insett att det går att göra nytta för miljön på många olika arenor. Och engagerad kommer jag alltid vara. Beror på vad man vill och tycker är roligt. Till exempel kan det vara roligt med en arena man känner sig hemma i. Miljöarbete behövs ju överallt. Överallt där saker konsumeras, produceras och handhas. Visas upp och lever vidare. Såsom cykelklubbar!

Nog om detta. Jag ska även hälsa på vänner och få mig lite stiglöpning.

Nu är det dags att dra in Västeråsluften och gå in på mötet.

So long!

Dagdrivaren spekulerar

Yo bloggen!

Idag började som ännu en tröttis-dag; fortfarande bara en öronpropp, vaknar för tidigt och orkar inte gå ner till muggen genom frukostkaoset, gjorde det ändå och kunde sedan inte somna om, etc.

Googlade carboncrossar, slöchattade löpning och hamnade till sist i upprätt position när klockan var runt åtta.

Kort meditation.

Frulle: kaffe, havregryn, sedan förbereda kikärterna till dagens fredagsmiddag.

SEDAN fick jag för mig att påbörja ett inlägg om tid.

TID TID TID till allt vi vill göra när vi just inte HAR tid, när vi sitter på jobbet överösta med jobb och önskar oss därifrån. SEDAN, när vi inte är på jobbet och när vi plötsligt har all denna tid, ja då gör vi ändå inte allt som vi drömde om när vi önskade oss den.

När vi har tagit tjänstledigt från våra välbetalda rädda världen-jobb för att förkovra oss och bygga upp oss, när vi har mängder av tid att disponera, att läsa solenergirapporter och fördjupa oss i alla dessa gubbar som vi tror räddar världen på ett viktigare sätt än just vi gjorde innan vi tog tjänstledigt, ja

vill vi inte göra alla de där sakerna.

Då känner vi oss improduktiva.

Vi bara sitter! Vi bara tar en kaffe till! Vi bara låter post-vintercrossen stå i källaren när vi egentligen har all tid i världen att rulla ner den till Cykelcenter och fixa nytt växelöra

herregud människa vad gör du med all din tid egentligen

Tid är allt vi har.

Så nu uppmanar jag mig själv, ovänligt men bestämt, att skalla den här dagen. Hoppa på den bakifrån, ta ett stadigt grepp om armarna, hålla fast den bakom ryggen, morra och ta kontrollen. Stirra ut den, spänna ögonen i den och göra det jag vill med den.

Du som vill får ta till dig av den uppmaningen, eller så kan du nöja dig med att bara lyssna på poddavsnittet och få dig ett par sköna garv.

Tack Ewa för lyssningstips!

Reflektion över Ridleyns öde och några hårda försäkringsfakta.

”Är din sorgeperiod över?”, frågade Jonathan igår när jag lämnade tillbaka ett gäng väskor som jag lånat inför Tysklandstouringen i höstas. Vi stod i Jonathans hall och jag såg på medan hans dotter ålade sig ur vinteroverallen.

”Ja”, svarade jag, ”jag tror det”, och så berättade han om sina egna cykelstölder och vi diskuterade lås och annat praktiskt. Han berättade om sin nya cross, och jag började fundera mer på hans fråga.

Vad var egentligen det värsta med förlusten av Ridleyn?

De första dagarna grät jag, ihållande. Det var sorgens dagar och jag förväntade mig ingenting av försäkringsbolaget. Basemile kom, jag fick låna Lucas snabbfotade lilla Focus och dimmorna skingrades en aning. Vintercyklingen under de tre sagolikt soliga dagarna kändes som en belöning för någonting. Att jag genomfört det trots sorgen kanske, att det konstruktiva vann. Under helgen fick jag mångas sympatier för stölden, och jag förhörde mig om hur andra betett sig gentemot försäkringsbolagen. Jag läste en arg artikel om att Länsförsäkringar, mitt bolag, hade en ohemult hög självrisk och fick en liten klump i halsen. Tänk om jag inte skulle få tillbaka några pengar alls? Jag som köpt Ridleyn begagnad och inte ens bemödat mig med att skriva ner ramnummer. Eller förstånd att be om kvitto. Eller för den delen plåtat den så att 105-komponenterna syntes ordentligt. Och att kolla upp vad mitt försäkringsbolag hade för villkor för cykelstölder hade aldrig så mycket som slagit mig.

Tipsen jag fick från Ena och Emil, som blivit av med sina pärlor i ett cykelrum, var att skicka med alla kvitton jag hade. På alla inköp som hade med cykeln att göra. Fläska på med kvitton helt enkelt. Så det gjorde jag. Jag grävde i kontoutdrag och swish-betalningar och fick fram både det ena och det andra. Visste ni att man kan ta fram ett utdrag på datum och summa samt inköpsställe så tar stället fram kopia på kvittot? Så skickar man med det! Och både Cykelcenter i Eskilstuna och Bianchi i Västerås var mycket generösa med hjälp i detta ärende. Och Tony hittade kvittona på dubbdäcken jag köpt av Katja som köpt dem via Tony! Så totalt fick jag fram underlag på dubbdäck, kassett, en kedja, två uppsättningar bromsbelägg och lite arbetskostnader samt eventuellt pedalerna som jag ska skicka in i efterhand. Tror minsann det halkade med nån flaska tuggummidoftande kedjeolja också. Då – namnam. Nu – kedjeolja.

Nuvärdet på cykeln kunde inte riktigt styrkas eftersom jag enbart kunde visa på en överföring till någons bankkonto på midsommardagen 2016 (och det kan ju, rent teoretiskt, ha varit en bakfyllegrej). Och det brittiska pundet hade sjunkit i värde så en ny – blå – Ridley skulle inte alls kosta 15 000 som jag angivit, utan snarare runt 9 000. Som försäkringsbolaget angivit efter en sökning i sina register. Det var bara att pudla från det överklagandet.

Något som de i sin tur gärna hade fått pudla om var sin självrisk på 25 procent. Det var den som artikeln hade pekat på som extremt hög, samt värdeminskningen på 15 procent per år. Det innebär att man kan vårda och älska sönder sin cykel till nyskick varje dag, men inte få en spänn mer för det.

Jag kanske inte vårdade den till nyskick, men jag älskade den i form!! mvh gråtmild

Jag får trösta mig med att klingorna ibland kärvar ihop kedjan så att det blir drygt att växla.

Jag kommer sakna det där kärvandet!!

Nä. Det jag saknar är de praktiska små hålen där man fäster fästen för de low riders jag tänkt köpa för att hänga väskor på. Skitsnygga väskor. Det var en så fantastisk bonus med just Ridleyn, att den funkade för touringen med de väskorna jag kunde låna av Henrik. Utan att jag ens hade tänkt på det när jag rullade hem från Bromma den där ljumma midsommardagskvällen.

Vi får se, det kanske först blir en trevlig carboncross och sedan OJ DÅ jag måste ha en cross med sådana där lämpliga små borrhål, på rätt ställen, och så blir det en till. Om touring-suget fortfarande håller i sig när sommaren tassar in.

Sedan tycker jag såklart också att mina isblå flaskställ var så snygga, men då kan jag ju alltid tänka att de var BBB.

Så hur slutade det hela?

Jo. Jag fick ut drygt 8 000, av ett beg-pris på 11 500 utan kvitto och med inköp av tillbehör och underhåll för ca 3000. Med kvitton. Visserligen en cykel som rullat endast 10 mil och hade en dyr sadel, men men. Så kanske en slant för pedalerna anno 2015 då som komplettering. Det ska in i morgon. Så det är väl helt ok, om man betänker att jag först såg det hela som en ren förlust. Tacka fan för att jag låst fast den i cykelstället.

Och sedan tänker jag undersöka byte av försäkringsbolag till Trygg-Hansa. Det är nämligen det som mina kära hyresvärdar har och eftersom vi är skrivna på samma adress så tänkte jag att jag kanske kan räknas som en i familjen. Vad spelar en extra vuxen för roll i tvåsamheten, liksom, vi bor ju på varann ändå här i den lilla röda Villa Villerkulla med renoveringskaos och klädhögar.

Så var det med försäkringshistorien.

That’s the seven o’clock news, good night.

21618457_10154672255471459_1469264253_o

Om jag var kulturmannen och dessutom för nostalgisk för mitt eget bästa skulle jag fylla min blogg med sådana här förföriska idolbilder på det förflutna för jämnan.

Faktum är att jag cyklar rätt snyggt och ser lite spännigt senig ut på ena armen på den här bilden, fotokudos till Lucas som vanligt

Basemile Snowdown 2018!

Chaufför och medcyklist Tony poar i bakgrunden medan jag tar förföriska carboncrossfoton

Dagen efter Basemile vaknade jag lite lagom kallsvettig av en dröm som gick ut på att jag tog Ridleyns tjuv på bar gärning. Ridleyn hängde i ett cykelställ, olåst, och precis när jag gick för att ta ner den så kommer en snubbe fram. En snorig ungjävel, liksom, som ser Ridleyn hänga där olåst och plockar ner den. Jag ropar något förmanande till snubben och tar tag i Ridleyns ram när han samtidigt kränger ner den från stället och tar fram ett järnrör. Han använder den för att kränga Ridleyn ur mitt grepp. Jag vägrar släppa, och precis när han ska dundra till mig med järnröret, så vaknar jag. Jag minns att jag tänker: om jag hade använt min office-makt-Annaröst och sagt till snorvalpen att ge mig min cykel, hade han gjort det då? Men tanken hann inte testas i verkligheten och jag inser att jag måste göra klart min anmälan till försäkringsbolaget innan jag kan börja låta snålvattnet rinna över annonser på lättviktscrossar.

Det har blivit dags att sammanfatta helgens kylslagna begivenheter på carboncrossen. Efter tre dagar i vintersadeln ville jag inte gå utanför dörren igår, vilket jag gjorde först på kvällen för att ta mig till boxningsklubben. Idag pluggar jag hemifrån och gnuggar vintersolen ur ögonen för att kunna skriva det här inlägget. Få det ur mig.

så…

Basemile Snowdown alltså, 2018 års upplaga med alla sina fails och toppnoteringar och fotogeniska filurer på två hjul som bara inte kunde få nog av att se ut att ha det underbart. I varje gathörn var det cyklister som plåtade vårt vackra Sörmland som visade upp sig från sin allra vackraste kritvita vintersida. Och rent allmänt finns det något djupt fantastiskt i att spendera tre dagar i sadeln på favoritfordonet ihop med likasinnade.

Vi körde alltså småvägar Östertälje-Rockelstad, Rockelstad-Rockelstad och så Rockelstad-Östertälje. Älskar när arrangörer som Hagen och company tar ansvar och förlägger start och mål till en pendeltågsstation där man får ta cykeln på tåget. Mindre bilberoende! Och när menyn är så frikostig och så grön och så ymnig. Bönchili på fredagen, grön lasagne på lördagen och däremellan chips, öl och godis. Som cyklister vill ha det. Just det, och så äppelkaka med Oatlys vaniljsås bägge dagarna. Toppat med bastu och isvak och snörull. Alltså WOW.

Rent vädermässigt och visuellt var det perfekt. Det var en vintersaga: Tre dagar på slingrande vägar i Sörmland i minusgrader och sol… och utan en vindpust. Den spontana reaktionen på en sådan helg är Wow, episkt, underbart, lovely, amazing… orden tog inte slut. De räckte heller inte till för att göra omgivningarna och upplevelsen rättvisa. Det var ofta bäst att bara tyst trampa förbi och titta ihållande på de snötäckta, dimhöljda, blek-januarisoldränkta vidderna. Sörmlandsvidderna. Nysnö, packad snö, frostiga träd, frostiga cyklistskägg, allt som hör vintern till. Åt höger, vänster, rakt fram och bakom en fanns dem.

Mer specifikt fanns det nästan alltid cyklistryggar framför mig. Jag var extra svag detta år, som en följd av få vintermil på cykeln såklart. Mitt lilla inlånade snömonster till carboncross gjorde sitt bästa för att öka på mitt självförtroende. Med sin lätta ram och cantibromsar var den styvare, kvickare och lättare än Ridleyn, och jag kände mig ofta snabb trots formen. Just backarna var ovanligt roliga eftersom cykeln svarade så bra genom sin singelklinga. Ja ja, jag stånkade väl uppför några gånger, men mer specifikt försökte jag medvetet känna in hur cykeln svarade på viktfördelning, kadens och position på cykeln. Det var kul!

Temperaturen växlade från -10 första morgonen, till -14 tredje dagens morgon, och mer och mer blå himmel.

Det var mestadels packade vintervägar vi körde på, och en del asfalt. Kvällstid i mörker blev dessa vita vintervägar utmanande eftersom sikten var begränsad och satte sig i psyket. Då var det spännande att utforska hur anspänningen i kroppen fortplantade sig ut i cykeln och påverkade hela hållningen: ju mer jag spände mig och bromsade och undvek att trampa, ju mer vobblade cykeln och ju mer osäker kände jag mig. Och ju mer jag gjorde tvärtom, ju bättre svarade cykeln.

Lössnön i början av dag 1 bjöd på skrattfest och svett. Efter några kilometers ihärdigt vevande i den lackade mångas psyken ur och rutterna planerades om. Det var också i den första lössnön som jag i en vurpa åt fel håll böjde till växelörat och trissorna började ta i kedjan. Jag fick hjälp att böja tillbaka växelörat vid ett par tillfällen, och efter en session inne i slottet blev det till slut drägligt. Mekanikern fick en öl och jag fick en tystare söndag.

Dag 2 var lite kallare, men kroppen anpassar sig och allt rullade på perfekt till Hälleforsnäs. Man frös mer under själva fikat än på cykeln, så jag längtade ut. I höjd med tågöverfarten i Mellösa gjorde någon en vurpa på en isfläck vid en bil, samtidigt som en annan vurpade bort sin frambromsspiral. Jag slog ihjäl dötiden med en PP.

Apropå PP så diskuterade vi såklart ämnet inom damklungan. Blev blåsan mindre av kylan? Eller berodde det på att vi körde så lugnt att vätskan inte hade någon svett att transporteras bort med? Eller berodde den ständiga kissnödigheten på något annat som vi inte kände till?

Dag 2 anlände vi i skymningen till slottet, vilket gav oss tid att både basta, ge massage och laga lasagne i timmar. Och äta den. På det sov man gott, om än för få timmar såklart.

Dag 3 var kallast. Här gjorde jag helgens lager-på-lager-fail: ett lager för mycket. Jag körde i sport-bh, t-shirt, underställ, cykeltröja och vindjacka, samt armvärmare, och fick för mig att -14 var nog för att byta ut cykeltröjan mot en långärmad flossad dito. Syftet var att inte frysa om armarna. Men resultatet blev att armarna knappt kunde röra sig och det extra lagret gjorde jackan så tajt att andningen försvårades. Dessutom blev det korvigt med både armvärmare, underställ, långärmad tröja och jacka.

I övrigt funkade de kalla temperaturerna finfint! Varken fötter, händer, lår eller någon annan vital cykeldel frös. Varken på mig eller på cykeln. Det som kändes i den lite kallare söndagskylan var ansiktet. Tur att jag äntligen hade fattat poängen med att spänna fast buffen under hjälmspännet så att halsen skyddades. Men händerna var ofta för varma. Kan den där akupunkturbehandlingen äntligen ha givit effekt?

De här tre dagarna var som en långhelg på skidor, kom jag fram till. I fjällen. Det var samma känsla av vidder och oändlighet. Och det fanns nog inget annat sätt att spendera så många av dygnets ljusa timmar utomhus som på en cykel med dessa andra cyklister, som att medverka på Basemile.

Och just de andra cyklisterna gör alltid underverk, i alla typer av förutsättningar egentligen. Psyket tar direkt stryk när man kommer efter, och det tar direkt fart när man är jämn med de andra. Eller får för sig att susa förbi och chockera lite när de andra tror att man är långt efter, för att sedan komma efter igen. Men ändå!

Slutord för 2018 års upplaga?

Det måste bli något om temperaturen. Att man kan köra i -17 utan att frysa ihjäl.

Minnena på näthinnan är så många fortfarande. Solen, snön, carboncrossens styvhet i backarna och slottet där vi bodde… alla som hjälps åt med allt i köket och alla skrymslen där det sitter cyklister och hänger. Alla leenden, skratt och inkännande blickar av glädje.

Hur ska jag kunna avsluta ett inlägg om någonting jag inte ville skulle ta slut?

Med en bild på lättviktscrossen såklart. Tack Lucas. Och några av medcyklisterna. Spana in eftermiddagsljuset på Östertälje station.

Startklar.

Nu är vi startklara, fint va! Bilden togs i förmiddags medan kedjan låg i badet. Imorgon bär det av till Basemile.

Sådär ja!

Då var lugnet något så när återställt och jag har lånat Lucas stiliga Focus som jag ska köra på i tre dagar. Jag har bytt sadel och anpassat styret till min körstil, och putsat upp lacken så att den ska vara extra vinterfin. Kollat väderprognosen och oroat mig för händer och fötter, rullat energikakor och käkat stor pastamiddag. Och tagit emot tonvis med sympatier från er kära läsare ang. Ridleyns öde, tack!! ❤

Det har gått ett par dagar sedan stölden och sömnen har återkommit, och med den sansen.

Jag har gjort vad jag kan för att efterlysa Ridleyn i olika forum och jobbar som bäst med en anmälan till försäkringsbolaget. Jag har även gått till cykelstället där den blev stulen, för att se om det hela inte ändå var en dröm. Det var det inte.

Jag har verkligen försökt bli en klokare människa av den här sorgliga skithistorien. Visare. Jag önskar att jag hade lärt mig något, kommit till någon insikt, blivit starkare!

Det har jag inte. Möjligtvis blir jag en starkare stiglöpare om jag ger fan i att köpa en ny cykel och istället låter löparskorna jobba, som en läsare påpekade. Och som jag redan börjat jobba upp ett bra flow med sedan ett par veckor. Men det finns absolut ingenting som är lärorikt med den här stölden. Jag vet väl att man inte ska ta med fincyklar ner på stan! Jag vet väl att man ska försäkra cykeln ordentligt med ramnumret och spara alla kvitton och skriva ner allt man lagt ner på den!

Jag vet allt det där!

Stölden är en rakt igenom dålig grej.

Ett ljus i mörkret är att jag iallafall inte hade hjälm den där dagen. Jag anser personligen att min hjälm är skitsnygg och avskyr tanken på att någon annan skulle försöka plocka stilpoäng i den. Den hjälmen tillhör min hjälmskalle, så är det bara.

Jag har självklart googlat på lite Ridley-annonser och även en blå Focus, efter inspiration från Lucas. Jag tänkte först att jag skulle skaffa en exakt likadan Ridley, det är ganska enkelt fixat, och det kanske jag gör också. Men faktum är att det kanske inte är så dumt att ta chansen och prova en annan modell. Kanske med singelklinga, lättare att göra rent och mindre som strular och lite andra fördelar också. Eller canti-bromsar. Eller annan färg. (OMG det sista är vågat, jag vet, men ljusblå är faktiskt en bra cykelfärg och det var dessutom en blå cx jag körde på första gången jag körde cx, och den cykeln hade dessutom singelklinga!)

Här har vi en tjusig Ridleyn ur deras nyaste modeller:

ridley ny blå.jpg

Men nu är det ju faktiskt inte den där glassiga skönheten som ska med imorgon. Det blir inget vintrigt äventyr i Sörmland för den inte. Det är ju den här lilla godingen här nedanför! Den här lilla pärlan! Det här bitiga lilla snömonstret!

Så är det. Så blir det. Nu kör vi.

focus 1focus 3

img_1085
Hem från Båven 2017 med Sörmlandshimlen i fonden. Sakna inte Lucas för mycket nu, lilla cykel.

 

 

 

När jag blev halv.

Och så har det värsta hänt. Sedan jag hade folk på adventsfest och tände eld på mitt studentrum 2003 har jag inte önskat så intensivt att något var en dålig dröm. Inte sedan det hände har jag som idag önskat att jag kunnat sluta ögonen, somna, för att sedan vakna och få det gjorda ogjort.

Ridleyn är stulen.

Min Ridley.

Idag kl. 14.13 parkerade jag den utanför Eskilstuna folkhögskola, 13 minuter för sent för mitt nyårslöfte, låste den omsorgsfullt med vajern och funderade på om jag verkligen skulle lämna den. Sedan gick jag in i byggnaden och drog igenom dagens skoluppgifter, och så fikade vi, och så övervägde jag att gå ut och titta till den, och så gjorde jag inte det, och så körde vi ett tag till, och så var vi klara och jag skulle få cykla hem.

Trodde jag ja.

Borta.

Jag provade, precis som med eldsvådan, att blunda och se om det hemska skulle bli ogjort. Det blev det inte.

Och så kom vredens, sorgens, saknadens tårar. Vi som hade varit på äventyr i Tyskland, vi som öst på Grusrace, vi som kört is tillsammans för första gången, vi som skulle till skotska högländerna med röda packväskor som vi önskat oss i julklapp, vi som spd-vurpat, vi som varit på Gotland och Öland och gropen i Vad, vi som-, vi som-, vi som –

vi som skulle köra Basemile tillsammans.

Vi som nu blivit utsatta för ett övergrepp. Du, inlåst i nån jävla skitbil, förmodligen snodd den också. Vem ska du bära på din sadel efter mig? Vem ska trampa runt dig? Vem ska fortsätta förvalta det dödsbo som du var del av när jag köpte dig?

Du står i en mörk källare, någon annans mörka källare, och ropar efter mig nu. Anna..? Anna?! Annaaa!!!

Hur kan man bli så ledsen i själen av att bli av med lite metallskrot? Vad ska jag göra med alla minnen, alla foton, alla berättelser?

När vi cyklade över stenvallen på Öland.

Jag börjar promenera tillbaka till Fröslunda i snömodden. Det sköna är att jag iallafall vet exakt varför jag gråter. Alltid något.

Så jag agerar buddhistiskt: se saker för vad de verkligen är. Ridleyn är en förlängning av mig men det finns fler cyklar. Och ju mer man äger, desto mer har man att förlora, och det är ett perfekt tillfälle att sadla om till stiglöpare, och om jag direkt skaffar en ny Ridley så kanske det skulle kännas som att det aldrig har hänt.

fast du var min första cross och alla sa att du var så stilig och att vi var så fina tillsammans och jag log alltid när vi var tillsammans och du spann så trivsamt på isen och hur ska någon någonsin kunna ersätta dig

Och så gör jag en polisanmälan och börjar leta annonser på Happyride. Nästa cross blir definitivt dyrare. Man ska muntra upp sig själv och inte späka. Inte isolera sig. Visst blir det hål i plånboken men det är inte pengarna det handlar om. De kan jobbas in. Det är grejen att halva jag är borta.

Vänner tröstar medan tårar trillar ner i mina öron och rösten stockar sig när jag läser godnattsaga för Karins barn.

Den minsta kramar om och säger att utan cykel är jag inte Anna.

Jag önskar det var Scotten som var stulen.

Imorgon är en ny dag. Jag ska provköra Lucas’ skitsöta lilla babyblå Focus för att se om vi två skulle kunna stå ut med varandra över helgen.

Nu slår klockan tolv. Midnatt. Och jag unnar mig att vara ledsen eftersom jag vet exakt varför jag är det.

Du kanske väntar i källaren imorgon bitti som om det aldrig har hänt?

Nej, det gör du inte.

Godnatt, var du än är.

Kafka och jag

Helvete vad inspirerande det är med folk som svettas.

Idag tänkte jag på en av mina senaste inspirationskällor: 17-åriga Kafka i Kafka på stranden. Kafka flyr hemifrån och träffar såklart på diverse äventyrliga karaktärer, men något han prioriterar på sin flykt är styrketräning. Hur ostrukturerad hans dag än är, hur många underliga herrar som kan tala med katter eller androgyna bibliotekarier som än kommer i hans väg, så ser han alltid till att hinna med sitt styrkepass. Och Murakami beskriver det så rent och enkelt i boken.

Han kör en serie övningar och alltid tills han blir genomsvettig och han äter alltid något nyttigt och enkelt efteråt. Och hans träning ger resultat. Det märker Kafka, som därför håller i sin goda styrketräningsvana. Man riktigt ser honom framför sig, med rödflammigt hälsosamt träningsfejs och en skål udon-nudlar i händerna.

Så honom tänkte jag på idag på boxningsklubben. Sedan när jag kom hem hade Karin roddat svarta linser och klyftpotatis i ugn. Med rödlök. I kylen stod rester av min överdådiga algsallad och såg asiatisk ut med sin sesamdressing. Och så matade jag mig själv och sedan hönorna och sedan fipplade jag lite med morgondagens plan och här ligger jag nu.

Nybloggad. Och magen skrek inte lika mycket i magövningarna idag.

Och på bilden här ovan har en stackars toalettstol blivit utkastad i kylan ❤

Bredvid den, på bron till ett ödehus, drack jag och Jocke vårt termoste och ditokaffe i söndags under turen.

Så var det.

God natt!

Grus!

Idag fick jag träffa en efterlängtad gammal vän: cykelglädjen. Den hade tagit avstånd från mig en månad eftersom jag själv hade tagit avstånd från Ridleyn i en månad. Men nu idag när jag och Jocke vevade grus på isiga Sörmlandsvägar i östra Eskilstuna smög den sig på. Den tog sig in genom händerna. Händerna, så inbäddade i de på ytan varma lobstervantarna vägrade bli varma innan glädjen kom och fyllde dem inifrån med sitt trivsamma bultande. Den fortsatte in till den väntande överkroppen, som med sina fyra lager av sport-bh, kortärmad merino, återvunnen polyester och vindlager låg på gränsen till nedkylning. Den trevade sig ner genom sätet, trollade bort skavet och fortsatte ut i låren. Låren vevade och trampade och frustade och fötterna blev äntligen varma nästan samtidigt och slutligen, äntligen, nådde glädjen hjärtat. Och i samma stund som den gjorde det, så förmådde hjärnan ta sig ur den skräckblandade is-skräcken och göra den till den förtjusning som äntligen blev ett faktum. Detta hände 10.30 idag den 14 januari 2018.

Jocke matade stadigt på MTB: n medan jag mellan snorloskorna försökte omfamna isen och dess spåriga lynnighet. Jag omfamnade varje glidning ut mot vägrenens trygga grusrand och manövrerade ekipaget över vägbanan. Till sist hade Ridleyn gått från att glida okontrollerat ut mot gruset i vägrenen till att sladda nonchalant i hjulspåret.

Jocke guidade längs delvis nya vägar runt Kjula, och nya riktningar. Tystnaden var frostig. Vi körde över glansis, skorviga nyfrusna vattenpölar och trivsamt småsnöiga mellanpartier. Men bara mellan. Isen var i fokus. Det var isträning när den var som mest varierad.

Och som mest behövd. På fredag är det nämligen åter dags för Basemile Snowdown, ett potentiellt episkt tredagars vintersäventyr som går i djupaste Sörmland. Psyket förväntas då vara på topp och lystet ta sig an varje liten rar isfläck som råkar komma i dess väg.

Vi kör Södertälje-Rockelstad-Södertälje med en runda Rockelstad-Rockelstad på lördagen. Och Rockelstad är alltså ett slott, som vi bor på. Och mellan cyklingen så lagar vi tonvis av mättande cyklistkäk från växtriket, och så bastar vi, och så hackar vi ett hål i isen i mörkret så att vi kan skvätta upp lite isvatten på vår överhettad lekamen, och så hänger vi. Och så pratar vi is.

Så är upplägget! Så den här veckan kommer gå åt till att fundera på prylar, lampor, kläder och varje liten ljuvlig del av min älskade cyklistkropp. Överkroppen ska få sitt på boxningsklubben och kanske hinner jag med en extra liten isrepa på tisdag och torsdag. Eller inte, men det är ok ändå. Och så ska jag försöka förstå mig på min spännande nacksträckning som inte riktigt vill ge med sig.

Och på fredag SKA JAG komma i tid när Tony ska hämta upp mig.

SKA.

Så det så. För det är mitt officiella nyårslöfte. Att komma i tid.

kram.

Alla spekulativa kommateringar av mitt nyårslöfte undanbedes