Kafka och jag

Helvete vad inspirerande det är med folk som svettas.

Idag tänkte jag på en av mina senaste inspirationskällor: 17-åriga Kafka i Kafka på stranden. Kafka flyr hemifrån och träffar såklart på diverse äventyrliga karaktärer, men något han prioriterar på sin flykt är styrketräning. Hur ostrukturerad hans dag än är, hur många underliga herrar som kan tala med katter eller androgyna bibliotekarier som än kommer i hans väg, så ser han alltid till att hinna med sitt styrkepass. Och Murakami beskriver det så rent och enkelt i boken.

Han kör en serie övningar och alltid tills han blir genomsvettig och han äter alltid något nyttigt och enkelt efteråt. Och hans träning ger resultat. Det märker Kafka, som därför håller i sin goda styrketräningsvana. Man riktigt ser honom framför sig, med rödflammigt hälsosamt träningsfejs och en skål udon-nudlar i händerna.

Så honom tänkte jag på idag på boxningsklubben. Sedan när jag kom hem hade Karin roddat svarta linser och klyftpotatis i ugn. Med rödlök. I kylen stod rester av min överdådiga algsallad och såg asiatisk ut med sin sesamdressing. Och så matade jag mig själv och sedan hönorna och sedan fipplade jag lite med morgondagens plan och här ligger jag nu.

Nybloggad. Och magen skrek inte lika mycket i magövningarna idag.

Och på bilden här ovan har en stackars toalettstol blivit utkastad i kylan ❤

Bredvid den, på bron till ett ödehus, drack jag och Jocke vårt termoste och ditokaffe i söndags under turen.

Så var det.

God natt!

Annonser

Grus!

Idag fick jag träffa en efterlängtad gammal vän: cykelglädjen. Den hade tagit avstånd från mig en månad eftersom jag själv hade tagit avstånd från Ridleyn i en månad. Men nu idag när jag och Jocke vevade grus på isiga Sörmlandsvägar i östra Eskilstuna smög den sig på. Den tog sig in genom händerna. Händerna, så inbäddade i de på ytan varma lobstervantarna vägrade bli varma innan glädjen kom och fyllde dem inifrån med sitt trivsamma bultande. Den fortsatte in till den väntande överkroppen, som med sina fyra lager av sport-bh, kortärmad merino, återvunnen polyester och vindlager låg på gränsen till nedkylning. Den trevade sig ner genom sätet, trollade bort skavet och fortsatte ut i låren. Låren vevade och trampade och frustade och fötterna blev äntligen varma nästan samtidigt och slutligen, äntligen, nådde glädjen hjärtat. Och i samma stund som den gjorde det, så förmådde hjärnan ta sig ur den skräckblandade is-skräcken och göra den till den förtjusning som äntligen blev ett faktum. Detta hände 10.30 idag den 14 januari 2018.

Jocke matade stadigt på MTB: n medan jag mellan snorloskorna försökte omfamna isen och dess spåriga lynnighet. Jag omfamnade varje glidning ut mot vägrenens trygga grusrand och manövrerade ekipaget över vägbanan. Till sist hade Ridleyn gått från att glida okontrollerat ut mot gruset i vägrenen till att sladda nonchalant i hjulspåret.

Jocke guidade längs delvis nya vägar runt Kjula, och nya riktningar. Tystnaden var frostig. Vi körde över glansis, skorviga nyfrusna vattenpölar och trivsamt småsnöiga mellanpartier. Men bara mellan. Isen var i fokus. Det var isträning när den var som mest varierad.

Och som mest behövd. På fredag är det nämligen åter dags för Basemile Snowdown, ett potentiellt episkt tredagars vintersäventyr som går i djupaste Sörmland. Psyket förväntas då vara på topp och lystet ta sig an varje liten rar isfläck som råkar komma i dess väg.

Vi kör Södertälje-Rockelstad-Södertälje med en runda Rockelstad-Rockelstad på lördagen. Och Rockelstad är alltså ett slott, som vi bor på. Och mellan cyklingen så lagar vi tonvis av mättande cyklistkäk från växtriket, och så bastar vi, och så hackar vi ett hål i isen i mörkret så att vi kan skvätta upp lite isvatten på vår överhettad lekamen, och så hänger vi. Och så pratar vi is.

Så är upplägget! Så den här veckan kommer gå åt till att fundera på prylar, lampor, kläder och varje liten ljuvlig del av min älskade cyklistkropp. Överkroppen ska få sitt på boxningsklubben och kanske hinner jag med en extra liten isrepa på tisdag och torsdag. Eller inte, men det är ok ändå. Och så ska jag försöka förstå mig på min spännande nacksträckning som inte riktigt vill ge med sig.

Och på fredag SKA JAG komma i tid när Tony ska hämta upp mig.

SKA.

Så det så. För det är mitt officiella nyårslöfte. Att komma i tid.

kram.

Alla spekulativa kommateringar av mitt nyårslöfte undanbedes

Kort rapport från årets premiärcykling.

Yo lo!

Hej bloggen och alla läsare.

Idag har jag varit cykelbakis. Vintercykelbakis. Det är ett tillstånd som uppnås genom att man får vind i ansiktet samtidigt som man cyklar i minusgrader. Ögonen blir smala streck och sinnet mjukt och fluffigt. Och mosigt.

Det var igår som den hände, cyklingen. Alex hade genom lock och pock fått med mig ut på en kvällsrepa i gränslandet mellan länen – mina favvolän!, kylan, den inre värmen och den slirande isens ljuvlighet.

Ljuvlig och ljuvlig. Jag får erkänna att jag för första gången var lite småskraj för isen igår. Det var inte den där vanliga pirrande iskänslan, det var den där ovanliga iskänslan. Skräckkänslan, utan förtjusning. Jag kom på mig själv med att längta både till löparskor och torra vägar.

Alex manade lugnt och stadigt på hybriden medan jag styrde Ridleyn, och det nya med igår var kombon av just mörker och is. Lampsken kom ju från mina bägge pannlampor och Alex superlampa, så den saken var löst. Och Alex guidade vant bland grusvägarna väster om Eskilstuna. Men det där att köra med ett par meters sikt och ta isen sansat, när den dök upp spontant, det var nytt för mig som hittills enbart tränat is i dagsljus.

Greppet från dubbdäcken släppte kanske en gång, och ytterligare ett par gånger flöt jag ut mot vägrenens trygga nysnö.

Men vi körde vurpfritt, och vi kom hem, och teet höll sig bra i min lilla termos, och det var vintrigt och frostigt.

Och nu står Ridleyn ren och fin och vilar nere i källaren medan jag ska traska ner på stan en sväng.

Och ännu en gång har jag kört ett sånt där pass som jag aldrig skulle gjort på egen hand.

Länge leve medcyklisterna!

 

Edit: så fort jag publicerat detta så insåg jag att det inte alls var premiären. Årets första tur gick ju runt delar av standardgruset i förrgår. Där också bilden ovan togs. Eller nej den togs från en promenad i måndags. Eller? Eftersom blåmärket i hjärtat spritt sig ut i cyklistkroppens alla extremiteter och satt sig som en parasit på minnet så räknas ingenting som jag gjorde på varken tisdagen eller onsdagen så det var premiär igår, så var det faktiskt. 

Spökskrivarpodden

Tjena, spöket Anna här. En kort uppdatering från mobilen.

Har sovit noll inatt pga en privat käftsmäll. En sådan där strid som jag valde att ta fast det gjorde ont. Ibland kan det vara värt att ta strider bara det är rätt strider. Det visar sig väl. Oavsett så går jag runt med rödsprängda streck till ögon och bölar för allt.

Men idag är en speciell dag!

Idag provpoddade vi nämligen, jag och Katja. Ditten och datten avhandlades på det där poddigt snackiga sättet som faktiskt tog sig riktigt bra! Tyckte såklart iallafall vi, i klubben för inbördes beundran.

Varför cykelpodd? Tja, för att det är kul att snacka cykel och kul att snacka cykel tematiskt. Vräka ut sig en hel halvtimme och hetsa varandra! Liksom.

Vi har fått in kul idéer via Katjas inlägg på några cykelsidor. Ämnen som även kommer avhandlas är såklart grus och backar, klungcykling, jämställdhet, cykelfeminism, miljövänlighet, grönsaker, machokultur, cykelkultur, cykelmek, cykelmat och så tävling. Och givetvis grus! Ur vårt gemensamma perspektiv.

Så är det! Nu landar jag snart i Eskilstuna och får snart rå om mina cyklar igen. Och det är ännu en anledning till poddandet: att vi behöver bevaka vad som händer på den där andra sidan Mälaren.

Kom gärna med tips på vad ni vill ska poddas fram. Och om ni tröttnar på oss så ska det tydligen startas ännu en ny cykelpodd, med våra bloggkollegor Helena Enqvist och Elna Dahlstrand. Bra va!

Nu ska jag boa in mig här i Eskilstuna.

Vi hörs!

Hur kontoplanen räddade min höst

Idag körde jag stig med stiglöpargänget här i Västerås, WTRS. Is, lera och pannlampor. Och igår körde vi dito med Micke och Conny. Noll vurpor igår, två idag. Terrängskorna får jobba när vi svassar fram över rötter, stenar och isgator och genom vattenpölar stora som små insjöar.

Att vi håller oss på benen som vi gör är egentligen ett under. Kroppen och psyket jobbar tillsammans intill taktfast perfektion. Sikten är som mest en meter och tempot är runt 6 min/km. De flesta knattrar fram på isdubbade skor, men med rätt teknik klarar man sig utan: spänna magmusklerna, om man har några, slappna av i kroppen och läsa underlaget. Den som istället spänner benen och vobblar med sinnet dör snart isdöden. Precis som med vilken cykel som helst alltså. Och då kan man åka på spännande små nacksträckningar, som jag verkar ha gjort idag.

Dessa stigpass! Man kan tro att cyklisten Anna fullständigt har ballat ur, inte cyklat sedan 3 december! Ridleyn står i Karins källare och saknar. Längtar. Stampar med framhjulet, nöter dubb på källargolvet. Gråter, hänger med styret. Tror jag. Måste den ju göra nu.

Jag lever den här veckan ungefär som jag levde min julledighet: somnar sent, upp vid nio, långfrukost, tittar ut på dagern, tar en kaffe till, går promenad eller gör ärenden på stan, löpning när mörkret faller på, gott käk och så softa på det. Nyårslöftet tarvar groddar så det får det bli minst en gång per dag. Har jag tur klämmer jag in en massagebehandling. Och jag är inte sugen på onyttiga grejer utan mest på de där groddade linserna och solrosfröna. Så knallgula och knapriga! Så klyschigt hälsosamma! Jag har försökt göra chokladbollar, med jordnötssmör, tro mig! Men de frestar inte. Inte nu. Inte längre. Synd för dem!

Min fina vän Micke, som jag brukar stiglöpa med, och morgonfika med, frågar ibland hur jag märker på mig själv att jag är glad. Då brukar jag säga att jag dansar till pojkband i vardagsrummet. Micke hatar pojkband, men det säger han inte. Istället förstår han på sitt tysta, diskreta vis att det inte alls är pojkbanden som är grejen. Det är all musik på den spellista som råkar rulla. Varje låt. Grejen är dansen. I just vardagsrummet.

Och det har blivit mer och mer dans den senast veckan. Idag efter löpningen trippade jag till och med uppför trapporna nynnandes de där pojkbanden.

Det som är sig olikt jämfört med innan julledigheten är att det finns ett mystiskt inre lugn inuti mig. Det har liksom letat sig in och parkerat sig närmast hjärtat. Myst in sig, med en självklar auktoritet. Lite som Emil Jensens vinterprat. Som visar sig genom danssteg på min slitna fiskbensparkett. Och så alltså som denna hunger efter groddar.

Den här veckan präglas inte bara av löparglädje och kontoplaner. Eller för den del flyttstädning inför min nya hyresgäst. som för övrigt också heter Emil. Den präglas också av offertskrivning för en frilansgrej jag hoppas få jobba med i februari, vid sidan av min kurs! Det är såklart skitläbbigt första gången man lämnar anbud på en offentlig upphandling och begär ett pris för det man anser sig kunna utföra. Men vill man frilansa så vill man!

Dessutom har jag nu levt snart exakt en månad utan telefon. Lika länge som utan cyklingen alltså. Den nya ligger i sin kartong sedan en vecka och ska packas upp. Snart. Den har varit till Vallentuna och vänt, stackarn. Herregud, detta är min sämsta sida. Jag blir extremt otrygg av nya grejer. Så därför drygar jag mig gentemot dem som försöker få tag på mig, egentligen helt utan anledning. Pengarna för abonnemanget och telefonen tickar ju på! Men nu har det gått så långt att jag inser att jag måste ha bank-id för att kunna föra över pengar från mitt hemliga back up-konto till mitt sargade vanliga konto. Som inte ens har tillräckligt på sig för att jag ska kunna betala för Basemile!

Fy på sig, knäppis-Anna. Men det har ju blivit lite av en utmaning. Ska jag bli en vanlig mobilflipprande jävel igen? Liksom.

Jag har ju för övrigt självklart redan insett att den gångna hösten har krävt en åtstramning av utgifterna. Folkhögskola, ingen kommunlön som trillar in med sitt trivsamma thud och så ännu ett pendlarkort. Till Katrineholm av alla ställen. Så vad har jag gjort?

Jag har ärligen försökt sälja av mina tävlingshjul, och faktiskt lyckats prångla iväg ett par bibs, som visserligen var ett felköp. Men de kändes som en intäkt!

Jag har totalstoppat uteätandet. Nästan. Matlådor och någon ärtsoppa för 9:90 på Coop i Katrineholm då och då. Och handlat whiskey på taxfree, när vi ändå var i Tyskland. För att inte tala om den kubanska rommen, hur billig var inte den nyårsfyllan??

Men i övrigt:

Jag har tänkt fram pengarna!

Ett sätt att göra det har varit tanken att denna höst finansieras genom rimliga utportioneringar av mina surt förvärvade slantar på back up-kontot. Det konto där mina fuck you-stålar finns. Dem man använder när man behöver en paus från snubben, jobbet eller annat som råkar skava just då i tillvaron. Eller då man behöver uppfylla sin längtan till det där. Jag har kämpat hårt för slantarna på det kontot och därför har jag under hösten spenderat dem med stor glöd.

Det är ju dessutom olika konton! Kuba går på historielektionskontot, Tyskland på äventyrs- och solcellskontot, triggerpunktskursen på utbildningskontot. Och så vidare. Övriga utgifter finansieras genom de pengar jag sparat historiskt på att inte äga en bil. Och genom att aldrig gå på bio (som jag ändå inte hade gjort). Och så täpper jag till luckorna genom massagebehandlingar, som även innebär insättning på mitt personliga glädjekonto, och tar emot allmosan från CSN på någon tusenlapp i månaden. Plus studentrabatten på tåget!

Sweet.

Jag har försökt parera genom lägre boendekostnader och totalstopp på uteluncher. I övrigt har jag köpt julklappar som vanligt, fikat som vanligt, handlat nyårsmat som vanligt, druckit öl och käkat tacos med Smestan som vanligt.

För man vill ju leva.

Så nu sitter jag här med mitt sargade bankkonto och älskar hur tomt det är. Hur mycket jag andats och tappat andan för de slantarna som inte finns där längre!

Och imorgon blir det en överföring till Basemile-kontot. Och så lite till biokontot, för faktum är att jag planerar att se om den enda film jag sett under hösten: The Square, som mamma bjöd mig på.

Se trailern för detta skruvade, intelligenta, snygga mästerverk där en kock äntligen får lacka ur på gästerna på vernissaget, här nedanför:

Så kan ni berätta för mig sedan om ni tror att Oleg blev nedslagen på riktigt och om Terry Notary då blev skadad. Och om ni, likt mig, känner en djup längtan att se Terry Notary där han inte är en gorilla, så kan ni titta på den här trevliga intervjun. Jag har personligen svårt att just nu se framför mig en mer ödmjuk människa än denna fantastiska Terry Notary.

Vill man inte bara krama sönder honom?

God natt!

Hej!!

Idag var det sådär spännande att vakna som det kan bli ibland på nyårsdagar. Först får man börja med att i ryggläge utforska sin förskräckliga andedräkt. Sedan är det dags att kontrollera att man har rätt nattlinne, på sig. Sedan följer man de ut- och invända klädeshögarna från soffan, till vardagsrumsgolvet, till hallgolvet och ändå upp på skohyllan, för att sedan med lite svart kaffe i kaffekoppen förmå sig att pussla ihop händelseförloppet. Eller så låter man dem förbli en geggig nyårssmet av vänskapskärlek och nöjer sig med att lampan i badrummet är trasig så man fortfarande får ha kvar illusionen om hur snygg man är.  

Men hej alla! Och gott nytt år!

Bakisbloggaren här.

Såhär fram på eftermiddagen har det blivit dags att gnugga sig i ögonen och se vad 2018 har att bjuda på.

2017 är avklarat. Det var året då jag slutade tycka synd om folk och på riktig insåg att man aldrig vet hur något blir. Med den vetskapen har jag blivit bättre på att glädjas i nuet, som det så klyschigt heter. Och att stå ut med mina demoner. Det var året jag fördjupade min kärlek till crossgruset och fick pluspoäng hos Karinfamiljen för mina lårmuskler. Karins man påstod nämligen att de syntes. Det var året då min utvecklingskurva äntligen började peka uppåt, mycket tack vare diverse Eskilstunacyklister som fick för sig att jag är värd att cykla med.

2018 kommer att inledas traditionsenligt med dans i Skultuna. Om någon timme bär det iväg. Hej finklänning och bakisdanskväll!

Det är rätt bra att ha den dansen, som en backup om nyårsafton skulle gå åt helvete.

Inte för att den på något vis gjorde det i år, men ändå.

Och jag känner mig faktiskt laddad för det här nya året. 2018. Det blir is, det blir grus, det blir landsväg, och så blir det överkroppsträning på boxningsklubben och en längre vända till någon lämplig ögrupp med packväskor i juli. Och kanske något trevligt sällskap.

Mer än så vet jag inte nu, och det känns faktiskt helt ok. Rentav befriande.

Med de orden går jag nu och borstar tänderna.

Gott nytt år, igen!