När hennes tårar torkade, kom mina

Jag ledde ett intropass förra helgen. Det slutade tyvärr med en mindre vurpa vid en trottoarkant, men på något vis var jag ändå nöjd med passet. Och det berodde till stor del på något som hände i början av turen, som hade kunnat gå riktigt illa.

Det var en dag med vind och kallt väder, en tuff dag för cyklister. Det var motvind, gruppen var ojämn och jag som ledare låg längst fram och njöt lite för mycket av utsikten för att kunna hålla koll på hela gruppen. Vid en korsning där vi samlades för ett snack om vägen såg jag plötsligt en cyklist som lämnat gruppen och börjat cykla hemåt. En annan i gruppen hade sett samma sak och vände genast för att göra henne sällskap hem; ”så att hon slipper cykla hem själv.”

Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt, bara att två nybörjarcyklister hade lämnat min klunga för att de inte ville vara med längre. Jag satte iväg efter dem, och när jag kom ifatt ställde vi oss mitt på cykelvägen för att prata om läget.

Vi stod och samtalade bredvid den brusande trafiken i snålblåsten. Hon förklarade. Jag lyssnade. Hon hade kommit efter, ville inte sinka gruppen och var redo att åka hem.

Situationen var sinnebilden av den känsla som alla cyklister har känt någon gång:

Fan, lucka igen! De är snabbare. Jag kommer inte ikapp, vad svag jag är. De tycker säkert att jag är långsam. De orkar inte vänta på mig. Jag duger inte. Jag kan lika gärna åka hem.

Vad händer med oss om vi tillåts släppa i ett sådant läge? Vad tänker vi om oss själva och vår förmåga, vår lust, vår vilja att cykla, när vi kommer hem?

Alla har varit med om det, och många är fortfarande med om det.

Hon grät bakom de svarta cykelglasögonen. Jag föreslog att vi skulle bilda en eftertrupp på tre. Hon funderade, tankarna rusade.  Jag sa att vi fattar nästa beslut vid nästa korsning. Hon tittade på mig. Jag sa, det här händer ibland och då får man hitta lösningar; jag skulle bli så glad om du ville fortsätta cykla med oss.

Hon snörvlade. Tittade på mig en sista gång och sa okej. Så vände vi tillbaka till gruppen, och alla var samlade igen.

Snart drog vi iväg, och vid korsningen där nästa beslut skulle fattas, sa hon ja, med styrkan och beslutsamheten hos en som börjar återfå sitt självförtroende.

I slutet av turen, flera timmar senare, tackade hon mig för att jag övertygat henne att följa med oss.

Då fick jag en varm känsla i kroppen.

För en person som först är ledsen, och sedan blir glad, är det vackraste som finns.

Annonser

Att skylla på rätt saker

Det är rätt skönt att den här bloggen inte är lanserad ännu. På så vis kan jag vara lite mer privat och intetsägande, och det här kommer nog inte bli så läst heller eftersom det hamnar i kategorin flum. Men ändå, det behöver skrivas, för det handlar om att skärpa sig och sluta skylla på cykeln när det egentligen är en massa annan skit som spökar.

Tror jag i alla fall. För idag när jag sam-ledde ett medelpass i klubben, så kände jag hur den där cyklistglädjen började spira. Förutom att kroppen lydde och att jag var bra klädd för aprilvädret, tror jag att det beror på att jag har börjat leda pass. Liksom tagit kommandot, initiativet.

Ansträngt mig. Skärpt mig.

Cyklingen har under mars och april förgäves sökt min uppmärksamhet  för att prata ut. Men jag har vänt mig bort och inte velat diskutera. Jag har inte trott att den ska förstå, jag har pratat OM den istället för MED den. Jag har varit frånvarande, tittat ut i fjärran och suckat, utan att förklara.

Den har sökt min uppmärksamhet genom att väcka känslor. Som när jag gruvade mig för ett helgpass och stannade kvar i sängen, eller mådde illa av foton på glada cyklister som tagit sig ut i våren och vevat på tillsammans i det avtagande takdroppet.

Nu förstår jag att den har försökt visa mig att cykling kan vara en sak, och all annan skit kan vara en sak.

Och att man ska, vill, måste, KAN skapa nya cyklistminnen.

Så gråt, skrik, bråka, gör upp. Men skyll inte på cykeln.

bild regn Anders normansson