Stockholm i mitt hjärta

Men hej!

Sitter och avslutar mitt morgonkaffe. Yezzz, älska sova ut! Skulle cyklat på Ingarö idag men crossen saknar bromsbelägg så det fick ske utan mig. Grattis till gänget som kör, kanonväder ju! Medan ni kör, jobbar jag med att förbereda ett privat uppdrag som ska ge mig en finfin sidoinkomst på onsdag. För den ska jag investera i crossens renovering! Sen ska jag ladda ner era rutter och smygköra dem nästa helg.

Har senaste månaden blivit mer och småkär i min nya hemstad. Som idag, att kunna gå ner till vattnet och bara ta ett dopp, bara sådär! På fem minuter. Från riktiga klippor. Känna solen smeka kinden, vattnet kyla nyllet!

Medan trafiken rusar på Tranebergsbron yo.

För att inte tala om alla kvällsdopp.

Så cyklingen, där möjligheterna till vattennära cykling är oändliga. Saltis med Solsidan, Värmdö, Ekerö, Adelsö, Ingarö, Västerbron fram och åter, alla broar, hur maffigt!

En morgon var morgondoppet innan jobbet extra värt. Jag hade vaknat tidigt och använde denna tid att simma över till Tranebergssidan. Det går bara utanför dagtid. Jag näckade och hoppade i från min brygga vid bron. Ut till solen skulle jag. Solen fanns på andra sidan, på en klippa dit jag klättrade och fick mig en sjöjungfru-pose. Kisade väl mot sensommarsolen och simmade sedan tillbaka.

Det var en sann klyscha.

Och vännen Saras bastu i Gröndal för likes.

Vad ska man säga?

Stockholm tack!!

Såna dagar.

Ni vet de där dagarna. Såna dagar.

Såna dagar när man besök och besöket jobbar lite vid ens köksbord och man själv har flera timmar att meka crosskassetter och racerdäckbyten

Man kan stå hur länge som helst och titta på luftbubblorna i glaset med rosor

Man sätter på musik och stänger om sig och besöket jobbar stillsamt på och plötsligt är det klart och ba

”jag e hungrig e du, ska vi laga nåt?”

och man går till affären sakta för att köpa aubergine och nåt gott att ha i såsen som man sedan svänger ihop. Med pasta till.

Och när besöket ätit upp och man tagit en välförtjänt paus och besöket sedan dragit hem, så börjar man kolla rutter inför morgondagen. Har tid att äntligen förstå hur man snor folks rutter och skapar rundor i strava yey!, och så somnar man. Kanske lite sent.

Och så dagen efter, alltså idag!, cyklar man ut till nån adress i Bromma för att köpa finskor, men de är för stora, typiskt. Så man vänder och kommer till ett rödlyse i Abrahamsberg. Står väl där och ser svårt ut tills nån gubbe på vinglig racer börjar gagga om ens kit, men såna dagar som denna är det extra lätt att skaka dem av sig, man ba med ett enkelt

”jag ska dra!”

och så vevar man iväg och kör mot rött i nästa lyse, fast bara lite lite mot rött.

Och så hem över Tranebergsbron, tänka ”här bor jag!!”

och landa i köket.

Och nu är det dags för grusrunda.

Såna dagar.

Ja, såna dagar.

Söndag 14 juli

Yo, kort rapport från morgonens brottningsmatch med psyket här.

Oj oj lilla psyket. Det började jävlas redan igår kväll på tunnelbanan. En närstående ringde, jag var låg när jag borde blivit glad. Vi kom hem, det blev uppesittarkväll och så däckade jag för sent. Så i morse vaknade jag av jävla alarmet. Helvete det skulle ju cyklas, på med fina nyvaxade kedjan och ner med havre i magen och iväg. Men benen ville egentligen inte, jag fick tvinga och locka pocka. Så kom vi ändå en avgörande minut för sent, jag missade gruppen på Tranebergsbron skit också.

Det fick bli plan B. Hem en sväng bara. Åh nej skulle aldrig gjort det. Psyket fick spel, började sakna

💓havet💓

och stångades så att jag fick använda båda händerna för att styra det rätt.

Jag låg på sängen och vrålade ut min havslängtan i kudden. Klockan var elva.

Kolla rutter. Havet. Måste havet. Trampade ut mot Värmdö, vände, trampade mot Nacka, vände, trampade mot Saltis. Äntligen. Vände inte. Körde mot Duvnäs. Hav!

Parkera Amiran mot en björk, ta havet i bägge händerna och skölja ansiktet, dyka ner i havet i fantasin.

Tillbaka. Stockholm 9 på skylten.

Trycka en halvmesyr till skyltspurt. Vända halvvägs upp i en villabacke. Herregud benen, är resfebern så stark?

Så Slussen och Hornsgatan mot Mariatorget. Något händer. Ner mot Münchenbryggeriet, söder Mälarstrand mot brofästet med stort B.

Västerbron.

Här blir vi sams, jag och mitt psyke. Här trycker vi oss upp och tittar vänster mot Essingebron, höger mot centrala Stockholm, rakt fram mot krönet.

Här stannar vi.

Sedan ska vi bada, inte för att det måste badas, utan för att det är härligt.

Och imorgon ska det cyklas till stationen i morgonregnet vid 05.30 för att hoppas på tåget mot Alperna.

Men låt oss njuta av Kristinebergsdoppet först.

🦋🦋🦋

Hemmadoppet

Hemmadoppet vaknar vid tretiden på eftermiddagen din första dag på kontoret efter Almedalen. Det gnuggar sig i ögonen, ser sig yrvaket omkring och nyper dig i kjolfållen. Det vill att du ska följa med. När du är för inne i ditt strategidokument, tar det ett stadigare tag och rycker till.

När du tittar ned, vinkar det och ler med ögon som fyrverkerier.

Det glimrar. Du förstår. Ja. Ikväll efter gymmet ses vi.

Hemmadoppet väntar tills du svettats klart. Tills du cyklat hem över St. Eriksplan och bron över till Kungsholmen. Det väntar vid bryggan längst ut där Hornsbergs strand slutar och vattnet tar vid. Det väntar tills du parkerat crossen mot träbritsen och valt vilka kläder du ska simma i. Det väntar tills du tagit ett litet foto på crossen i motljus. Till bloggen, som du säger.

Så är du klar. Du går mot doppet. Hemmadoppet. Du tittar ut mot det stilla vattnet, Mälaren, där hemmadoppet väntar.

Vågorna är små. Det är okej och inget konstigt. För istället för havets skummande inferno, bjuder hemmadoppet istället på sötvattnets vyssjande vaggvisa.

Du dyker. Du stannar med ögonen i vattenytan och plirar mot kvällssolen.

Ja.

Där havets semestersälta slutar, tar hemmadoppet vid.

❤️

Ny.

Yo bloggen, fredag vare här!

Den här veckan börjar äntligen ta sig. Jag känner mig lugnare och lugnare inuti. Anledningen till det tror jag är att jag börjar acceptera att jag fortfarande är ny här i stan.

Iallafall lite semi ny. Så ny man är när man har familjen i förorterna och gamla bekanta runt om i stan och cyklister som man lärt känna och som börjat vilja göra en sällskap på vägarna. Och nya cyklister som just satt upp och börjat nosa på den lockande, mystiskt doftande cykelsporten.

Hur värt ❤️

Ny i stan.

Man får vara lite skön ibland och bjuda in sig själv. Visa att man är värd att vilja hänga med! Ibland har man inget att göra på kvällen, men hey! Man får plocka fram nån gammal tanke som sällskap, prata med någon av rösterna i skallen medan man gör saker man kan göra själv utan att det gör något.

Man kan inte jämföra med de självklara kvällarna hemma i huset i Eskilstuna. De där fredagarna man kom hem och drog igång middagen över ett glas rödtjut. Gick igenom dagen, garvade åt något som hade hänt eller inte hänt och skvallrade loss på något annat. Fick perspektiv och speglade sig i varandra. Spontan-gav någon en kram och alltid fick en tillbaka. Det självklara som bara fanns där för att det var så man hade det.

Så var det då och så kan det bli igen och allt som har varit är värdefullt och allt som kan bli är också värdefullt.

Och allt som är, är värdefullt.

Jag saknar att hänga tvätten tillsammans för att det betydde att vi var en enhet, en trio, en grupp, en gemenskap

🦋

De kvällar jag inte tränar, som idag, brukar jag ta ett dopp. Antingen vid klipporna eller som idag vid bryggorna. Både i sol och i moln. Och regn. Är ju annat som är grejen med bad för mig än att svalka från sol. Men idag var det ju soligt och jag låg på en bänk vid bryggan och glodde upp i himlen. Blåa himlen med vajande pilträd. Lyssnade på fåglar och barn och andra som hade det somrigt precis som jag. Så badade jag, friskt var det och svalt. Några av barnen badade och studsade runt fulla av iver på bryggan. Raringar.

Raringarna hemma vad jag saknar er

Annat man kan göra själv är att dansa något. Vid Hornsbergs strand finns en dansbana och där upptäckte jag en kväll att det var just dans. Nåt snille hade dragit igång salsakvällar till spellista! Så när jag ikväll cyklade förbi på cykelbanan, så var det just ikväll dans.

Jag stannade till och tittade. Så åkte jag hem och bytte om. Sedan ställde jag mig igen och tittade. Vad glada folk såg ut. Som jag själv när jag dansar. Så jag ställde mig närmare. Och då blev jag uppbjuden och mindes stegen. Viftade bort buggen och plockade fram salsan. Hjälten som bjöd upp förde mig tålmodigt igenom låten och tyckte dessutom att jag var modig som tackade ja trots att jag var nybörjare. Men rytmen fanns ju där, konstaterade han. Bra jobbat, medgav han.

En dans, sedan cyklade jag till bryggan och badade. Det fick räcka med dans för idag, fick räcka med mod.

Hemma i lägenheten blev det käk. Hej lilla sallat, hej du grodd och spirande persilja! och så handstående. Yes, jag har plockat upp utmaningen att fixa fristående på golvet. Det lär ta ett tag men jag står ändå där morgon och kväll och försöker balansera. Kroppen gillar det på nåt vis.

Och imorgon blir det cykling med le Mond-gänget igen. Det ska äntligen ha slutat blåsa och vara soligt. Lovely. Jag ska trycka ett par skyltspurter på Lovön innan vi drar vid 12 hade jag tänkt. Så benen får det de ska ha.

Det var något om att vara ny på eget bevåg det.

För Eskilstuna, jag älskar och saknar dig.

Och Stockholm, du förför mig sakta.

🦋🦋🦋

Bad av kassett och filosofi kring cykelegot.

God kväll!

Idag har jag tagit ett avgörande steg mot att bli Kristinebergare och det är att jag har gjort kassettbadpremiär. Yes, äntligen ska Amiran bli hel och ren. Har burit runt på många gram av svart smuts länge nu ju! Och lägenheten behöver vänjas in vid dessa göromål. Och musiken i högtalarna vänjas vid att bli kassettbadsmusik.

Så förutom att handla på mataffären på hörnet, ta en öl på bedårande puben vid strandpromenaden, gjort en vurpa med crossen, hittat ett segment upp mot min gata, tittat på solnedgången vid klipporna och tränat serpentiner vid uppfarten till Tranebergsbron, så har jag alltså tagit klivet ut och även rengjort Amirans ädlare delar.

Något jag också gjort idag var muckat med fotgängare. Jag får fan skärpa mig, muckar ju hellre med bilar och allra helst vill jag vara snäll i trafiken. Men här har jag med mig lantisbeteendet att man är få cyklister samtidigt så slipper bry sig, få andra trafikanter så slipper bry sig (förutom på lantis-landsvägar mot typ Skerike och Hallsta i Västmanland), samt det beteende jag allra helst vill jobba bort hos mig själv:

Detta att jag är cyklist, och därför ska jag fram, jag och min cykel.

Det är bra i grunden. Men jag märker på mig själv hur jag kör om på cykelbanan till jobbet lite väl mycket i onödan, det blir trångt och jag har koll men kanske förstör morgonmyset för någon annan hjälte i cykelfilen.

Man måste tänka. Visa omsorg om andra. Stanna vid övergångsställen och visa att man är stor, och snäll och släpper över de gående.

Inte vara cykel-ego, helt enkelt.

I morse kom jag farandes hem från Morning Spins längs Strandvägen när det hände. Mornings Spins händer på Djurgården i soluppgången. Man köttar tre varv i lagtempo och blir ofta avhängd och sen fikar man (fast idag hade jag inte tid tyvärr). När jag kommer vid korsningen vid typ… NK?, så ser jag en skåpbil till vänster, som ville höger i den korsning jag skulle åka rätt över. Hej bilen, du väntar väl? tänkte jag. Men nej, här skulle prejas!

I ren frustration och ilska prejar jag då tillbaka en stackars gående kavaj-kvinna som ska med bussen i höjd med Åhlens.

Hon skrek argt och befogat. ”Men alltså!!” så att alla hörde. Mitt kitt var ju fint, men det solkades av beteendet och reaktionen.

Förlåt mig.

Nu slutar inlägget snart, annars fortsätter det filosofera hela natten.

Teaser för likes: Jag har gjort säsongspremiär i Djursholm, RR med blodsmak kommer!!

Over and out.

Avhängd, ego och superfräsch

Att skalla puckelpisten

Hej från Riksgränsens solbrända skidnylle!

Nyllet älskar sin sol. Som om det aldrig kan få nog, vänder det sig mot strålarna och sluter ögonen. Det kan vända sig mot solen nästan hela dygnet. I liften, i pisten, i vimlet på after skin och i tystnaden vid lunchklippan. Och på natten, om det skulle vakna eller inte kunna somna.

Benen älskar sin vårsnö. Vårsnön, som socker. Ovanpå sockervallarna flyter benen och genom drivorna plöjer de. Ett hopp kommer – låt benen lätta från marken och dras uppåt. Stanna vid infarten till liften, se dig omkring och le mot vännen Sara. Låt lungorna få flämta efter luft. Låren så brännande. Alltid så andfådd, aldrig så leende som då.

Intellekt och hjärta älskar sina liftsnack. Liftsnack sker när avståndet till framförvarande är tillräckligt långt för att ingen ska höra, men tillräckligt nära för att alla ska se att viktigt liftsnack pågår. Kräver frågan mer än en vända upp i liften? Pausa, välj nedfart och fortsätt i nästa liftstol. I backen pratas inte allvar. I backen åks och skallas.

Luftslott rivs när psyket skallar puckelpisten. Pucklar finns där många plöjt omkring med sockersnön till fina högar. Att skalla är att låta benen skutta skidorna och svänga mellan högarna, att skalla är att låta strupen morra fram det sista trycket benen kräver för att undvika att vurpa och istället hitta fäste, fart och glädje.

Så ser man sig omkring, och hittar vännen Saras snabba rygg som flyger nedför pisten. Då ökar man, då flyger man i kapp, då pressar benen, plöjer genom drivorna och sockret sprutar medan psykets alla luftslott rämnar.

Så ses man nedanför vid liften, pustandes, och tänker

Detta är som cykling när den är som bäst

🐎🐎🐎

Älska mig till Valborg, Västerbron

Inatt sov jag oroande djupt och länge. Ingen vårsoluppgång kunde väcka mig. Som man sover när man är förkyld och bara sömn hjälper. När man då väl får den, tar kroppen allt den får fram tills klockan ringer.

Sedan nyser man sig igenom arbetsdagen och bombar in allt som måste göras och skjuter upp allt som kan skjutas upp och sedan cyklar man hem. Lite så där urrigt svettig och frusen samtidigt.

Och ställer in allt som har med andra människor att göra. Hej då Valborg med kusin i Rålis! Och allt som har med cykel att göra. Hej då grus i Västerås med Katja, hej då Arlanda TT-premiär och hej då träning med snabbklunga och hej då distans med mallis-Sofie.

Hej istället nysa nysa nysa. Bada badkar och käka morotssoppa med extra ingefära.

Suck.

Men så:

Utanför min lägenhet, bortanför Kristineberg men ändå nära, sträcker Västerbron ut sig i all sin ljuvlighet. Vräker sig, med broars integritet. I vetskap om den stolthet som varje cyklist måste känna som färdas där.

Hur pampig är man inte på just krönet. Hur utsatt, liten på bron och världsalltet, i precis den sekunden. Då.

Och precis innan krönet, med utsikten över just krönet. Just på stället där man ser krönet och cyklistens siluett. Där vill man stanna tiden och bli en asgrym fotograf som kan ta det perfekta kortet.

Eller bara uppleva detta ofta.

Vilket är det val som återstår för mig.

Så jag skarvar på och tar vägen över bron efter jobbet. De sista, förkylningsröriga, mejlen till någon stackare i Umeå och hej då glad valborg till de sista kollegorna och så iväg. Mot bron.

Älskar dig Västerbron, som man messar till en man vill vara viktig för, i hopp om att på så vis få kunna förmedla något av sin kärlek i en simpel brobild.

Jag vänder på andra sidan bron och cyklar upp igen. Stannar tre gånger och tittar ner på vattnet långt därnere. Jag och vattnet. Tittar ut över Stockholm, Slussen, Kungsholmen, slås av hur allting som tidigare vara var skyltar, genomfarter, tunnelbanestationer, allt det.

De har blivit cykelvägar nu. Fått liv.

Jag nyser mig nerför bron och susar tillbaka till Kungsholmen.

In i lägenheten, ta med metallförpackningar till sorteringsrummet och ba gör värsta fina fyndet. Älska hitta fina saker bland grovsoporna!

Handla morötter och plötsligt upptäcka den trevliga lilla puben mittemot tunnelbanestationen. Vid minigolfbanan, wtf! For summers to come! Önska man kunnat sitta där med bra sällskap och känna att livet var nice.

För kommande sommarkvällar, får man tänka då.

Och ikväll ska jag sova lagom djupt och gott.

Puss på er denna Valborg, messa nånting snällt till någon ni vill vara viktig för men kanske inte kan krama om ikväll och gilla gärna det här inlägget, om det så blir det enda inlägg ni gillar.

Over and out, brobilder på det, och glad Valborg hur ni än spenderar den.

❤️❤️❤️

Låt dig aldrig nöja med mindre än den kram du egentligen är värd

Lotto, interrupted

Sa jag att det ska vara varmare väder vid den här tiden nästa år? Jo, för då ska vi nämligen sitta på en uteservering och dricka kylda drycker. Nu hade vi inte möjlighet att göra det på grund av den provocerande låga vårtemperaturen. Vi drack istället varma drycker.

Såhär var det i alla fall. När vi rullade tillbaka in i Oudenaardes norra kvarter efter vår sista backköttarrunda i fredags, så hamnade vi framför en pub med tröjor i fönstret. Vi tappade både hakan och talförmågan vid åsynen av tröjorna. Särskilt vred jag mig i min framtida grav över Lotto-tröjan, loggan så stiligt mörkblå omgiven av så ogudaktigt neon!

En man, lätt sönderrökt och i sina bästa år, tar ner oss på jorden. Stället har Oudenaardes billigaste öl och när vi huttrande frågar efter kaffe bedyrar han att även detta är stans billigaste. Vi får en prisjämförelse och slår oss ner, orkar inte leta efter nåt mysigt kafé utan nöjer oss med billigast i stan.

Vi är frusna av den flamländska vinden men sitter ändå utomhus. Går vi in är det nån som snor hojarna, säljer dem för billigt och köper cigg för pengarna. Billig cigg. Det är i alla fall så det känns, när jag står och snackar franska medan Alex beställer kaffe. En vithårig hjälte från trakten levererar dubbel espresso med en utsökt liten kaka och en utsikt som får det att vända sig i magen. Det går inte att le på den bilden, man måste se skum ut i nyllet, som att man själv är en del av utsikten.

Är fortfarande tagen, och måste kompensera med en ryggtavla och en häst för att vilja publicera det här inlägget.