Bring out your dead. Man borde flytta oftare.

Man borde flytta oftare.

Så tänker jag varje gång jag flyttar. Inte för att jag älskar att bära grejer och inte för att jag älskar att packa och packa upp dem.

Utan tvärtom. Jag ogillar känslan av att mina saker äger mig istället för tvärtom. Jag jobbar orimligt mycket för saker som i varierande grad jobbar för mig. Och ju fler saker jag äger, desto större risk att bli ägd. Fjättrad – vid minnen av eror förknippade med sakerna i fråga.

Minnena tar upp kapacitet i hjärnan. Varje gång ett minne väcks till liv, drar maskineriet igång. Minnen kan raderas, men det kräver ett disciplinerat och uthålligt arbete.

Vissa minnen biter sig fast. Jag kan känna mig trängd över en turkos mugg, när jag samtidigt slänger ut koftor och lakan i högar.

Frågan är såklart: om jag har klarat mig utan de här muggarna, stolarna, kjolarna och gud vet vad sedan 2017 då jag började hyra ut min lägenhet och magasinerade allt, varför känner jag behov av dem nu?

Eller behov och behov.

Från varje kartong jag tittar ner i hoppar tusen minnen upp, nyvakna. De är på det där pigga och krävande humöret. Jag får hålla hårt om de små sprattlande illbattingarna tills de lugnat ner sig. Sedan sitter vi där båda två, andfådda, och stirrar ut varandra.

Ibland vaknar de på natten. De skriker sig hesa på uppmärksamhet, och jag trycker in öronpropparna ännu längre.

Jag vill inte.

Var tysta, säger jag, och skriken tilltar.

När jag flyttar, blir jag påmind om de här skrikande små bekräftelsesökarna. Att flytta och släppa taget om innehållet i kartongerna från det förflutna, är att bli lite mer fri.

Minnena och värddjuren de parasiterar på får flyga själva.

Att flytta saker är jobbigt, och ju mindre mängder man flyttar, desto skönare liv.

För mig och för de nära och kära som står på andra sidan och bär.

Paul tog omslagsbilden och stod på andra sidan varje jobbig möbel

En fördel med att flytta är naturligtvis de trevliga små elfordon som står till tjänst. Just idag var det en Nissan e NV-200, från Move Abouts öppna pool i Rissne.

Ja, den kan snabbladda.

Att tänka vinst och förlust

Jag har sålt min lägenhet i Västerås!

Vad glad jag borde vara och det är jag. Min mäklare fick en spontan bukett ringblommor från rabatten. Han har kämpat och nu är vi i mål.

Samtidigt grämer jag mig!

Priset jag får ut är nämligen en bra bit lägre än vad jag tänkte att jag skulle få. Vad mäklaren bedömde när vi satte priset i somras. Vad jag förväntade mig och vad jag också hade kunnat få om jag tackat ja snabbare till ett bud som kom i juni.

Den budgivaren drog tillbaka budet innan jag hann fatta vad som hade hänt.

Fan också.

På vilka grunder fattar man beslut egentligen?

Det är alltid det mest intressanta. Vad är det som styr? Det är mer intressant än utfallet, för det mesta. Särskilt när utfallet av beslutet inte blir som man hade tänkt sig.

Det är spännande att observera hur hjärnan fungerar vid dessa tillfällen. Om jag jämför priset jag får ut med vad jag hade kunnat få ut, har jag förlorat pengar. Om jag jämför summan jag får ut med summan som de andra mäklarna, som jag valde bort, bedömde, så har jag tjänat pengar, beroende på vilken mäklare jag jämför med. Om jag dessutom betänker att den budgivare som nu ska köpa lägenheten först la ett bud och att min mäklare sedan förhandlade upp det budet lite, så har jag tjänat lite. Och oavsett gör jag en vinst.

Hur f-n ska man jämföra egentligen?

Tänk om man skulle blanda in en massa andra faktorer. Jag körde ju till exempel Sverigetempot trots att jag förlorat det första, högre, budet. Tänk om jag hade sålt lägenheten i juni, då kanske jag inte hunnit träna och fokusera och kanske inte klarat tempot. Hur f-n hade det blivit? Ett Sverigetempot-DNF men med 120′ mer på kontot? Amirans besvikelse? En kraschad dröm som sakta blivit verklig? Ingen intervju med Mitch Docker och inget målgångsrus? Inga skånska bokskogar och tre år till nästa tempo? För lite siffror på ett konto?

Nej. Det hade inte varit värt det.

Jag väljer Sverigetempot.

Alla dagar i veckan.

❤️

Status: nervös.

Ja, jag är nervös. För att klara loppet.

Det var mitt svar på frågan som jag fick av en kompis innan jag drog till nattåget. Jag hörde själv hur konstigt det lät att vara nervös för något som jag sedan en tid betraktat som en vanlig, men lite mer långsträckt, cykelsemester.

Sedan fick jag påminna mig om att jag ju skulle köra en tredjedel längre per dag än på den vanliga semestern, och fler dagar i sträck än vanligt. Kanske dessutom med andra i en liten grupp.

Ja, jag har hittat en grupp om tre som jag blivit inbjuden att köra med. Deras plan råkade passa med min, bara några mil längre per dag men i grupp vilket gör att man kommer längre sträcka per dag. Deras sätt att beskriva sin körning passar med min. Deras snittfart passar min.

Jag är såklart nervös över att kunna hålla deras tempo. Jag är också orolig över att mina förmiddags-pp ska sinka dem. Detta tänker jag råda bot på genom att inte dricka så in i h-ete med kaffe som jag vanligtvis gör. Dessutom tänker jag ju äta små frukostar och ta med mig mer på cykeln. Allt för att försöka bli ett lite bättre cykel-jag.

Vidare är jag orolig för att mina tidstjuvar till allmänt dåliga vanor ska sinka oss. Botemedlet mot dessa tidstjuvar är såklart att tänka igenom packningen och inställningar och annat. Vinsten om jag håller dem i schack är såklart att de inte äter tid som de brukar. Och att jag sedan kan anamma dessa nya vanor.

Sedan är jag såklart nervös för att klara loppet. Och för att dagsetapperna ska vara för långa. Men den biten är ju en del av själva loppet och utmaningen.

Min största oro är att kroppen ska gå sönder på ett irreversibelt sätt. Jag oroar mig i förväg för att detta ska hindra mig från att njuta. Men detta hanterar jag genom att i förväg ha bestämt att jag låter hälsa gå före prestation. Hellre cykla klart på mer än 210 timmar, än bryta med en trasig kropp. Och allra helst komma i mål hel och glad.

Jag vill ju i mål.

Oron för rumpskav löses genom att ta med chamois och köra i säkra bibs.

Kroppen har den senaste veckan varit liksom spänd och trött. Det har varit ovanligt mycket ryggläge vid jobb. Sedan dubbelgruset i helgen har jag visserligen kört en del mil, och ja, dubbelgruset var sådant att jag på slutet nästan bölade. Så flera dagar har jag vilat och degat. Kroppen har liksom varit hopdragen, tajt, kort.

Inte mjuk, smidig och studsig.

På midsommar fick den dansa. Den fick bada i havet och få träningsvärk i magen av skratt. Det gjorde den gott.

Nu vill den cykla.

Det ska den få, och på äkta äventyrsmanér så blir det med en stor dos respekt för distansen.

Sverigetempot 2021.

Linda mig runt ditt lillfinger likt den rosa reservslang i latex jag lindade runt skallen när jag packade.

Konsumera mig.

Jag är inte nervös för packningen. Ok, lite.

Bloggen just nu.

Försöker blogga cykelrundor.

Nej, för vanligt.

Försöker blogga tema.

Nej, för pretto. Spontanitet hit och dit, frihet, solocykling eller sällskap eller demoner på axeln, vem bryr sig.

Vill blogga QOM-jakt. Måste ha jagat in några först, det kommer det kommer.

Försöker blogga miljö.

Nej, det blir inte perfekt och blir det inte perfekt så får det inte vara med.

Försöker blogga Färingsö, ny ö ju, men det stockar sig och blir kort och menlöst.

Bloggar Bagis, jättekort ihop med grus runt Flaten, jätteljuvligt ja men tillräckligt unikt, nej.

Bloggar, raderar, tänker, raderar, skriver, raderar.

Formulerar. Raderar. Funderar.

Cyklar.

Måndag!

Riders, tyck synd om mig för jag är sämst.

Efter måndagsmötet på jobbet tänkte jag få upp värmen genom att stå på händer. Detta utförs bäst i vardagsrummet bredvid racern. Effekten brukar bli både värmealstring och känsla av kapacitet – på nåt jävla vänster hamnar allt som känns upp och ner i hjärnan, rätt av att man ställer sig just upp och ner rent fysiskt.

Men den här måndagen ville inte vänsterhanden. Den vek sig. Den var över huvud taget aldrig utvecklad. 30 kilo cykelkropp belastade plötsligt min slarvigt hopvikta vänsterhand.

Resultatet?

Tja, det gjorde jävligt ont i både hand och ego. Ungefär som när man misslyckas med etr vinterbad. Peppiga aktiviteter som har just det syftet, och som misslyckas.

Vad ville misslyckandet säga mig, just nu just idag?

Ingenting, bestämmer jag.

Det är bara måndagen som försöker hävda sig, och idag lyckas den.

Roligt citat för likes.

Rottrådarna

Ett krispigt elefantöra har nyligen flyttat in i mitt vardagsrum. Samtidigt har tre av mina Aloe Vera-bäbisar flyttat ut. Nyvakna på skakigt små ljusgröna stjälkar ska de nu ta steget ut i livet utanför lägenheten.

De har varit med mig länge. Tror urmoderplantan kommer från en kursare vid studietiden i Uppsala. Sedan dess har de fortsatt föröka sig varhelst jag bott.

Ljusgröna, diskret taggbeprydda och stilfullt styva. Ibland med en läkande saft rinnande ur bladen när jag velat kyla en brännande kind eller ett bultande hjärta.

I min strävan att förnya yttre faktorer, som ett sätt att nå mitt inre, plockade jag upp alla bäbisar från alla mina vuxna aloe veror, och satte dem i vatten. Sedan dess har de fått rottrådar, små tentakler som sträckte sig bort mot möjligheterna ut i det nya.

Redo att flyga.

En av dem fick flyga ut till en granne, som sett mitt inlägg i en lokal fb-grupp.

Vill ni ha en aloe vera, skrev jag i inlägget. Kanske i utbyte mot något, lade jag till.

Så kom han med elefantörat, omsorgsfullt förpackar i en avklippt dryckesförpackning.

Han hade väl läst mitt inlägg, googlat aloe vera + skötselråd, och sedan erbjudit elefantörat i tråden till mig.

Kanske gick han sedan ut till sina elefantöron och fingrade på dem alla. Smekte bladen för att undersöka saftspänningen och hälsan i bladnerverna. Så valde han den lämpligaste, grävde upp den och tog med lite av moderjorden. Kanske kysste ett tyst adjö på bladen, innan han varsamt lyfte över den i sin temporära boning.

Varsamt lugnande med rösten inför det nya. Skakig förväntan och skälvande örsnibbar i de gröna bladskaften.

Sedan googlade han min adress, anlände fem minuter innan utsatt tid och genomförde ett snabbt och effektivt byte.

”De är väl lätta att ta ha om?”

”Ja”.

🌿

Under filten.

Hej nattugglor.

Igår gjorde jag något jag borde göra oftare.

Jag satt och skulle jobba men kunde inte. Tankarna på det ena och det andra blev för många och högljudda. Tusen skrikande skator slet min motivation i stycken. Till slut korkade allt ihop och jag gjorde det enda rimliga.

Drog ner rullgardinen och gömde mig under en filt. Stängde dörren, stoppade in öronproppar och blundade mot kudden.

Sedan låg jag och lyssnade på mitt eget hjärta.

Slog det? Ja, det gjorde det. Hårt, och fort.

Sedan slumrade jag.

Sedan blev jag rörd över något. Sedan gick jag nästan upp. Sedan blev jag ledsen över något som kanske var på väg att hända. Sedan låg jag kvar medan de andra lagade lunch som de åt, jag hörde dem pyssla och slamra hemtrevligt genom öronpropparna, sedan var deras lunch slut och det blev tyst och sedan vaknade jag, nästan.

Jag gick upp, fyllde på kaffe i köket och messade med en kompis från soffan.

Kaffet kallnade i takt med att vi navelskådade oss själva.

Klockan slog två.

Då åt jag lite jordnötssmör och fyllde på kaffemuggen.

Sedan producerade jag, intensivt.

Klockan 1830 ish drog jag en löprunda runt Albysjön med först min syster, sedan ljudbok, i öronen.

Efteråt vittjade jag Strava. Sex sekunder snabbare snitt per km.

Så var det med den tisdagen.

Har väl städat ur och är redo för Tullinge helt enkelt

Söndagskväll på er. Pustar lite efter tolv timmars flyttstök och bök i lägenheten. Och utanför, det blir som sig bör en tripp med Aimo till Tullinge. Denna gång var jag extra duktig enligt mig själv: blott fyra Ikea-kassar och en flyttkartong! Och imorgon cykeln och resten i en ryggsäck på pendeln.

Min lägenhet har nog aldrig varit såhär ren. Nåt rätt har man gjort här i livet när en barndomsvän kommer och flyttstädar helt frivilligt. Under hennes arbetsledning blev det till slut ordning på mitt eget packande så att hon fick vara ifred med trasor och borstar och kunde gå lös på min smuts.

Vi kunde båda konstatera att det på något sätt är roligare att dels städa hos någon annan, men framför allt ihop med!

Efter fem timmars fejande under mitt uptempo gnolande flyttplock (var kommer alla småpryttlar ifrån??), gjorde vi en deal.

Hon kommer och städar med mig en gång i månaden. I gengäld får hon massa goda raw food-bollar och smaskiga linsgrytor och alltid en stor burk sesampasta.

Sedan var det dags för mig att pallra mig upp på vinden med det sista. Sedan in i hyrbilen och köra söderut och stanna på en liten lussebulle. Var ju ändå advent så hyrbilens taxameter fick ticka hur mycket den ville. Hemåt och sen parkera lite snyggt framför en annan aimo.

Älska när man delar tjänster. Ingen är bra på allt och allt tråkigt blir roligt i bra sällskap med arbetsledning.

🌹

Och hade jag samlat på läskiga dockor hade jag direkt adopterat den här lilla gräddbakelsen till sockerkakspingla som kunnat skrämma skiten ur vilken cykeltjuv som helst

Elementen, din coronasäkra äventyrsvän

Riders!

Missa inte alla möjligheter till vardagsäventyr. Elementen är alltid cyklistens nära följeslagare men extra så i dessa tider när geografiska cirklar stramas åt. Skönt eller inte, vi behöver träna oss i att uppleva det stora i det lilla och helst vara utomhus.

Så voilà:

🍁 Vind. Det stormar rejält i åtminstone Mälardalen dessa dagar. Ut och kriga med den alltigenom trogne cykelvännen motvinden. Eller göm dig från den på skogsvägarna. Eller dra på dig promenadskorna och njut av hur vinden rufsar om håret på dig.

🍁 Vatten. Behöver jag säga vinterbad? Eller ok, jag har personligen just nu tagit en badpaus. Gör det du med. Istället tar du en kalldusch. Den måste vara iskall. Det är först då som kroppens inre kraftverk drar igång det där ruset! Du känner det! Djupa andetag, låt isvattnet klättra över hela huden och njut…

🍁 Jord. Få cyklister slipper undan cykeltvätt efter minsta lilla lunchrunda. Leran stänker upp överallt. Så ta chansen att jorda dig. Leran är ett faktum, bli ett med den och låt dina hjulspår för alltid påminna andra om att du också kommer tvätta cykel sen som om det inte fanns nån morgondag.

🍁 Eld. Sätt dig framför en eld om du har någon, tänd ett ljus om du har något, njut lite extra av gasspisens låga om du har en sådan.

***

… Och om du inte har tillgång till något av ovanstående, så gråt en tår, andas ut på en dammråtta, ställ dig i plankan eller stoppa ner fingrarna i närmaste blomkruka.

Det hjälper, jag lovar.

Eller fly till det femte elementet såklart

Lördag 14.29

Löparskorna vädrar morgonluft

Crossen har slutat vänta

Bloggaren bloggar regnmolnsfluff

Pianoklinket levererar blöta löv och skimmer med en miljon i ränta

Crossen väntar inte, den vilar medan regnet strilar

Regnet är regnigt och vattnet bildar en post löpning dopprand

Och ändstationen på tåget är Hässelby strand