Hotellobbyn.

Hotellobbyn är det som möter dig när du vänder alla andra ställen ryggen. Det öppnar sig som en mjuk och varm tunnel med röd matta som bara du ser och en port som är tung att skjuta men som glider upp som en vindpust.

Hotellobbyn är det där det sitter softa, anonyma typer i svarta fåtöljer. De tittar varligt upp när du passerar och dröjer artigt lagom länge kvar med blicken. Lobbyn är det där toaletter finns diskret till höger utan att du behöver fråga efter dem, där heltäckningsmattan absorberar alla onödiga ljud och där du får sitta själv och äta din middag, eller i sällskap.

Eller med både och, om du vill det.

Hotellobbyn är det där du passerar fat efter fat av grönsaksrätter på din väg mot baren. Där du ber om ett glas av husets röda och vet att det kommer att vara dubbelt så dyrt som på aw-ställena på Nygatan. Du tar det ändå, för att du vill vara just i lobbyn. Du får överraskande nog ett glas av den lite mindre (lite billigare?) modellen som fylls på till bredden med husets röda tills det ser sådär fullt ut. Du får även den finkänsliga, helt naturliga, frågan om det ska sättas upp på rummet och du skulle kunna säga ja rum 214 tack, men det gör man ju inte så det gör du inte.

Du går in i det inre rummet och lyssnar på lounge-musiken där hotellobbyn omfamnar dåre som direktör i sin trygga famn. Trygg, så trygg att du sitter själv med ditt glas i ditt hörn och kan försjunka i något medan du väntar på ditt sällskap och tjuvlyssnar på bordsgrannarna som på Sörmlandsdialekten – ja den!! – avhandlar något rimligt.

Ditt sällskap anländer och slår sig ned mittemot. Det ler. Rättar till stolen, du flyttar din fot lite under bordet så att de inte ska slå i varandra, eller kanske för att de ska göra just det. Det ler igen. Du ler också. Det pratar, du pratar, ni pratar, medan du observerar hur det rättar till frisyren och (lite nervöst? Varför?) flackar med blicken.

Det rycker i dina mungipor, och i sällskapets, när hotellobbyn får dig att se det du vill se, höra det du vill höra och känna hur sällskapet känner det du vill att det ska känna. Ska vilja känna och därför så innerligt känner.

Sällskapet beställer inget. Låter sig inte bjudas på något, hur dyrt du än bedyrar att det är. Det måste gå. Måste gå hem. Hotellobbyn ger er en hej då-kram som är precis så varm du vill ha den, och du sitter kvar med ditt halvfulla glas.

Du är inte ensam, inte alls. Du fortsätter att prata men på ett sätt som inte hörs, bara syns på dig utifrån. Sörmlandsdialekten vid andra bordet måste se, alla måste se, du själv kan inte få det att sluta rycka i mungiporna eller lysa i ögonen.

Hotellobbyn är det som får dig att skriva så glödande på telefonen att den blir för varm att ringa med.

Men ringa behövs inte. Skriva räcker.

Hotellobbyn låter dig sakta smutta på det dyra husvinet i det billiga glaset och skriva klart medan du sakta låter den sista droppen rinna ner.

Hotellobbyn är det som reser dig upp. Som får dig att se dig om. Att sträcka på dig.

Hotellobbyn är det som gjort ett grässtrå av en hösäck.

Det som av en hopsjunken bulldeg utan jäskraft gjort ett krispigt knäcke med små, små frön av olika goda sorter som trillar ner och sprids när du på lätta steg trippar ut på mattan genom porten.

Frön, som trillar av för att plockas upp av andra som vill njuta av dem.

För hotellobbyn är det med den typen av matta där frön inte smutsas ned.

Där döda frön får liv.

Ett grönskande, spirande, sprickande grässtrå.

Ja.

Det är vad hotellobbyn har skapat.

Annonser

Morgonbadet.

Morgon bloggen!

Idag vaknade jag för tidigt och somnade för sent. Det hade troligtvis att göra med att jag satt uppe och skrev grejer medan jag åt sesamkakor. Inget fel i den kombon iofs! Fast faktum är att jag hade djup ångest över ett luftslott jag lyckats bygga åt mig själv. Som man alltid gör, aldrig bygger någon något sådant åt en.

Luftslottet hade höga tinnar och torn, knarrande slingrande trappor, skallrande glasrutor, ett riktigt kråkslott.

Ett riktigt skitslott som först höll mig vaken och sedan väckte mig!

Så det var dags att återknyta till syftet med resan, dess innehåll. De tre delar jag sa till mig själv att resan skulle innehålla. Antingen alla tre, eller två i kombination, eller ett i taget. För att ge resan den ram som kan behövas när tankarna blir bananflugor och hjärnan en svettande bulldeg.

Hav, blogg och cykel.

Alla dessa tre saker rensar skallen på mig och är därmed lika med lycka.

Så sjukt hur vi håller på vi människor. Man vill skaka på huvudet och skratta. Vilket nollsummespel. Vi fyller på hjärnan med skräp, sedan rensar vi. Fyller på, rensar, fyller på, rensar, hela tiden!

Men vi får väl hålla på så tills vi lyckas upprätthålla någon form av balans. Tills vi ler igen.

Min morgon krävde iallafall hav. Jag visste det direkt när jag vaknade, en timme innan klockan. Magen gjorde så ont, huvudet kokade. Kroppen ropade på hjälp.

Havet svarade.

Sagt och gjort. Benen trampade ut från pensionatet och ner mot en klippa som jag hade spanat in igår. Igår var det regn och jag stod med 15 procent kvar i batteriet och letade rum på booking. När jag fått bekräftelsen och mobilen dog, körde jag förbi en rödaktig bergsknalle av finaste bohuskvalitet, utkastad i viken. Vågorna slog mot stenen.

Bada från mig

Vilket var vad jag hade tänkt göra den kvällen. Men när jag checkat in på pensionatet och handlat middag i det lilla samhället Brovallsviken, så kom spöregnet. Och då var jag på andra sidan viken, och fick nöja mig med en annan badstrand. En med vägbom, båtbrygga och kameraövervakning. Men det dög åt mig, saltvattnet var ljuvligt och blandade sig med sötvattnet från himlen och jag stod där och krängde på mig lycran och konstaterade att badet inte var särskilt effektivt. Blöt var jag redan och alla kläder var också redan blöta.

Men ett bad är ett bad. Det går inte att komma ifrån. Och himlen bjuder inte på saltvatten.

Så i morse blev det morgondopp! Och det i saltvatten, älskade saltvatten, så kristallklart och efterlängtat och omslutande.

Mitt i doppet upptäckte jag två andra kvinnor som också badade. En smög tyst i från sandstranden vid båtarna, den andra kom stillsamt promenerande på min klippavsats.

De flöt runt i saltvattnet, verkade inte känna varandra. Ville väl ha sin tid i vattnet och med vattnet för att vakna eller drömma eller vad de nu kunde tänkas vilja med sin morgon. Men de njöt så stilla och fridfullt där på morgonkvisten, att jag blev alldeles lycklig.

Jag kände en djup samhörighet.

Sedan var det dags att trampa tillbaka till pensionatet. Dricka ljummet kaffe. Hembakat bröd på det och så lite cykelsnack med frukostvärden. Så nu ska jag låna trädgårdsslangen och göra rent Amiran för färden söderut.

Slutmålet är Göteborg. Jag ska hålla mig till den rara lilla kustvägen som hittills har tagit mig genom mytomspunna platser som Grebbestad och Fjällbacka. Förhoppningsvis får jag äran att cykla via Orust eller Tjörn. Det känns redan nu riktigt, riktigt västkustaktigt.

Så får vi se hur många dopp som krävs för att riva det där förbannade kråkslottet. Hur många tramptag, eller hur många blogginlägg.

Men vänta.

Hey!

Jag ser en kvinna stå med slägga för att banka ner ena tornet. Det faller stenar, dammet yr och svetten lackar, hon jobbar effektivt med släggan och ser på mig med samma blick som morgonbadarna.

Men alltså!

Nu ser jag!

De är ju två. Det är kvinnorna vid morgondoppet som står med varsin slägga.

Jag vinkar till dem.

En tår av lättnad för varje sten som faller.

Ett tack.

Till systrarna med släggan.

Mot Lysebotn

Jag vaknar till regn. Idag ska det ske. Jag ska köra mina drömmars serpentin. Igår satt jag på ett berg lite ovanför hotellet och tittade på fjällen. Hur de skiftade färg från grönt till kargt, böljande kullar och steniga stup. Jag såg färgerna klarare och klarare. Jag såg åt väster. Någonstans där fanns Lysebotn.

Kort hej innan avfärd. Det har slutat regna och dimman ligger tät. Fårens bjällror blandat med dropp från hängrännor blandas med fläktljud och hotellets sköna 90-talspop från loungen.

Dimman jag häromdagen ville uppslukas av kommer att uppsluka mig med besked. Vägen till fjorden är 30 backiga kilometer som sedan stupar 840 meter nedåt med 27 kurvor och I slutet en tunnel. Som också den har tre kurvor. Vägen är notoriskt smal och känd för sina lynniga väderväxlingar och dimhöljda sluttningar.

Jag ska köra den. Snart, om några timmar när jag skrivit detta och flätat håret.

8.9 km nedför, 8.9 km uppför. Och så 8.9 km nedför igen.

Jag är nervös på ett sätt jag inte trott var möjligt. Nu ska det ske. Idag slår drömmen in. Och bara jag kan få den att slå in. Bara jag kan klättra de 27 kurvorna och komma till toppen.

Jag checkar ut och tänker tillbaka på gårdagens måste-spurt ner i dalen för att fylla på energikakeförrådet. Yikes. Benen sjöng. Så lätt cykeln var utan packningen. Knirket från kedjan var borta och kvar fanns bara glädjen och trycket i pedalerna.

Den känslan ska följa mig idag. Genom duggregn och motlut och backar och knixar och krön.

Till fjorden.

Till drömmen.

Till Lysebotn.

Dag 4: Lysebotn, min dröm och mitt luftslott

Jag är tillbaka i Stavanger för att cykla till Lysebotn. Jag kan helt enkelt inte släppa tanken på serpentinen. Eller på att cykla på fjället. Efter ett navigeringfail som slutade på fel ö fattade jag beslutet att sätta mig på en buss från Haugesund istället för att cykla. Så fick det bli, dyrt och B att skarva på så hejdlöst men vila för benen.

Du ångrade dig, ja det gjorde du

Ju mer vi närmade oss Stavanger, ju galnare blev utsikten från bussen. Och ju mer karg den blev, ju mer ville jag cykla. Jag kunde inte slita ögonen från hur den dimmiga himlen omslöt landtungorna som majestätiskt vräkte sig ner i fjorden. Vägen som slingrade sig genom steniga kullar och utsikten mot de små skären och öarna, jag såg mig själv susa fram och tugga på, vrida huvudet åt fjorden och frihjula för att sedan växla till lilla klingan och mata motlut.

Omgivningen är alltid så mycket mer levande sett från sadeln.

Det ska jag få uppleva idag!

Idag bär det av till ett ställe lite norr om Sinnes uppe på fjället. Där har jag kvarterat in mig två nätter för att cykla dit, cykla Lysebotn T/R och cykla tillbaka till Stavanger på fredag. Stället är löjligt lyxigt men det får vara så. Är det fjället så är det fjället.

Ehm

Jag kommer att uppfylla en dröm imorgon. Jag kommer att cykla uppför och nerför den där serpentinen som jag fantiserat om i flera månader. Det känns overkligt. Nästan så att själva drömmandet känns mer verkligt!

Vad viktiga drömmar är ändå. Fantasier, inlevelse, ibland kan de bli så verkliga att man inte behöver uppleva det på riktigt. Fantasin är alltid att lita på eftersom du styr den själv. Om du tillåter dig att göra det detaljrikt, med din egen känsla av frihet i fokus. Tänk sexchatt. Tänk välformulerad sexchatt.

Ibland är syftet med en fantasi att släppa fri sinnet lite utan att någon annan drabbas. För att få ta ett extra danssteg, le mot någon, ha fjärilar i magen över något som inte alls någonsin kommer att ske. Skriva en dikt som ingen läser, sjunga en sång som ingen hör, måla en tavla som du sedan kastar, kanske krama om någon, eller något. För att sedan kanske fantisera om någon, eller något.

Fantasier kan fylla syftet att vara en tröst men bör också hanteras varsamt. De kan bli luftslott.

Tänk om det inte blir så överdådigt hänförande som jag hade tänkt mig?

Tänk om fjorden inte är så djup som jag trodde?

Tänk om det är massor av folk i Lysebotn när jag ska köra så att min magi försvinner i mängden?

Här kommer en nål som kan sticka hål på luftslottet! Och då får man vara ödmjuk inför vad som kan tänkas finnas inne i det! Nyfiken på vad som flyger ut när nålen sticks in! På torsdag när jag ska cykla där så går det nämligen av stapeln någon typ av race för dem jag tycker mest synd om: nej inte myrstackarna. Rullskidåkarna.

Att se sin säsong bli ständigt förkortad av de klimatförändringar vi alla är en del av, och så tvingas ställa sig på ett par låtsasditon? Åka till mer och mer avlägsna platser för att få träning på snö, bidra till ännu mer utsläpp så att säsongen blir ännu kortare, tvingas åka ännu mer rullskidor, ja ni fattar.

Sorry, lackade. Tacka vet jag cykel där säsongen aldrig tar slut. Jag är ju i Stavanger, Norges oljehuvudstad. Faktum är att utsikten från fönster och sadel inte bara är maffiga fjordar och gulliga små skär. Den består även av oljeplattformar och fiskodlingar. Norsk fjordlax yes box! Som simmar runt i en kasse och förorenar själva fjorden och sprider sjukdomar och äter fiskmjöl. Men som tydligen anses JÄVLIGT nyttig och JÄVLIGT fräsch, av dem som vet något.

Sorry lackade igen.

Åter till drömmarna. Och planerna. Det bästa med att leva i nuet är att det finns just bara nuet. Ingenting annat finns och nya beslut kan alltid fattas. Allt som finns omkring är bra beslut, eftersom det alltid går att fatta ett nytt beslut. Det krävande med att leva i nuet är att man ständigt behöver hantera sina fantasier. Jag kan köra mot kusten och börja drömma om hur det vore att bara cykla kust. Sedan får jag ett infall och vill till fjället. Då behöver hjärnan inse att det kommer fler resor där kusten ska få sin tid, men att det nu är fjället. Bägge finns kvar, det kommer fler lediga veckor och det kommer fler tillfällen att packa cykeln och dra iväg. Ställ om till nästa mål, spara fantasin.

Stavanger-Bergen-Stavanger är en sådan resa. Tio dagar borde det ta, en väg kust och en väg fjäll, tåg dit och hem. Ev på cross och med tält. Faktiskt definitivt så. Kan göra strandhugg och avstickare, ha ett extra däck med för grusbehov. Klart. Planen är klar. Ibland behövs inspiration IRL för att en ny plan ska kunna skapas.

Det her blivit dags att resa sig från divanen jag ligger på i huset jag bor. Utsikten är över fjorden och givetvis vidunderlig. Ännu mer hisnande var den igår när vi drack te framför den, jag och de två hjältar som huserar mig via warm showers. De bor högst upp på en av sluttningarna från Sandnes, vid toppen av en backe där Norgeeliten kommer och tränar. Backen heter lämpligt nog Bakken. Själva cyklar de upp och ner där varje dag för att ta sig till jobbet. Så norskt!

Jag fick tillfälle att väcka mitt eget backpsyke på väg hit igår. Spöregn och motlut yes! Strategin är att fälla ner kepsen så att den blockar sikten framåt. På så vis kan jag fokusera enbart på nästa tramptag, vilket brukar få mig att klättra långt längre än vad jag annars hade gjort. Det får mig att trampa i nuet, vilket är det enda som betyder något just då.

Backen är som en kastrull hos den du bor hos som du bränner vid och bara måste gnugga ren. Halva ren räcker inte, titta nu har du gjort en tredjedel, lite till, skrubba skrubba skrubba, den måste bli ren om du inte vill tappa ansiktet.

Slut på det här inlägget snart. Jag återkommer till det här palatset på fredag kväll och då har jag kanske uppfyllt en dröm, eller pangat ett luftslott.

Och då finns det fler beslut att ta, de guppar runt i fjorden och jag plöjer genom dem med mina nymålade naglar och vältrar mig som landtungorna.

Slut på inlägget.

Solen skiner. Fjorden kluckar. Bibsen väntar.

Nu ska jag upp på fjället.

Känslan efteråt. Känslan just nu.

När du skakat av dig minnena av det surrealistiskt vackra som fick ett så abrupt slut, har du olika val. Du kan bestämma dig för att det aldrig hände på samma sätt som du bestämde de olika sluten och fortsättningarna som du skapade på de där händelseförloppen du igår låg sömnlös över. De som var din hemliga gåva till dig själv, din källa av ro och glädje som du skulle plocka fram och ösa ur när du ville. Du kan kasta ut gåvan genom fönstret och låta den flyga med vinden som en duva med en grön kvist i munnen till nästa idiot som behöver känslomässig låtsaspåfyllning.

Du kan på samma sätt ta bort delar av det som hände, så att du bara har kvar det du vill ha kvar. Du kan behålla kyssen och det naturliga mod du kände, och du kan lägga till att det var du som fick dissa. Fatta beslutet. Det var du, inte han, som bestämde att den andra skulle stötas bort och önskas en bra dag och att ni gärna skulle höras.

Höras?

Du kan gråta, visst. Du kan vara glad över att det var över på en vecka och inte en månad. Du kan också skita fullständigt i att göra en massa reduktionistiska jämförelser som ska få din vecka att framstå som kort, och din gråt att framstå som orimlig, och bara krasst konstatera att ja, man får vara jävligt nöjd med att man lyckats krama ur så mycket livsglädje ur den där förbannade skitveckan att den faktiskt framstod som betydelsefull. Eller att den livskraft man krämat ur den, de olika slut och fortsättningar man fantiserat ihop kanske kan ske i framtiden eller så kommer de alls inte att ske. Man vet ingenting, förutom känslan just nu, som är den totala närvaron med vila och sinnesstyrka i ett, eller den när man sitter på en förtorkad gräsmatta vid Eskilstunaån och bara bölar och undrar vad fan i helvete man skulle ge sig in i det här med hjärtat för, när man klarat sig så länge. För när man kände att man hade all tid i världen, så fanns istället ingen tid alls.

Som när Ridleyn stals.

Det finns ingen mening och det finns bara en mening. Och det är känslan just nu.

Det finns ingenting mer att förstå.

Over.

And out.

Känslan just nu.

Du är hemma. I huset; i köket eller om det är på trappan till trädgården. Du spelar upp händelseförloppet så många gånger att du kan det utantill och stannar till vid vissa partier som du vill uppleva igen. De blir så intensiva att de på riktigt sker igen. Vissa detaljer slipar du på och gör egna slut till.

Du stannar till vid de tillfällen i förloppet där elektriciteten i armarna och det konstigt fysiska mjuka blir överväldigande. När din puls är så hög att du knappt kan andas eller höra något annat.

Du vill röra vid, men gör det inte. Du vill vara nära, men sitter kvar. Du vill borra in dig, och måste nagla fast dina konstigt mjuka armar i bryggan.

Du stannar till när du hör hans röst i händelseförloppet. Meningar, frågor, resonemang. Du stannar till vid det där lilla han gör med läpparna ibland som du redan har lärt dig att tycka om.

När ni ses nästa gång vibrerar luften. Du vågar inte titta, men tittar ändå, ibland. Ibland blundar du. Du bara är. Du vilar inombords samtidigt som varje sinne är på helspänn.

Du vill röra vid. Du rör vid, lite lite. Det blir till ett nytt händelseförlopp som du spelar upp och lär dig utantill. Du stannar igen till vid detaljer, du gör nya slut, nya fortsättningar. Det blir din mysfilt och saga som du plockar fram närhelst du vill.

Som nu.

Och så kostar du på dig att avsluta inlägget med det lite klyschiga

Gudfadern och jag.

Tjena!!

Mitt tåg mot Båstad lämnar just Göteborg och jag har blivit redo att SM-blogga. Jag är ju äntligen på väg!! Tanken på att jag ska ställa upp i ett svenskt mästerskap ger mig rysningar.

Det tog några timmar och åtskilliga koppar gratiskaffe för att få tankarna att landa. Jag noterade min kropps sedvanliga tecken på nervositet: ett notoriskt godissug. Jag botade det med salta nötter och sesamkakor tills jag insåg att varken kakor eller nötter skulle hjälpa. Så jag langade upp ett par kastlinor i ett försök att fånga in dem.

Just när jag börjat håva in linan befann jag mig på en blåsig bänk i Göteborg, mellan två tåg. Jag försökte ignorera en värvare som ville få mig att ge pengar till något viktigt. Till slut skrev jag på och sa till värvaren att de absolut inte fick kontakta mig med information om arbetet. Jag ville bara bidra. En tyst sponsor. Medan jag skrev Eskilstuna som postort var jag tvungen att stålsätta mig för att inte börja böla bredvid den stackars sommarjobbande värvaren. Hur kunde mitt SM-syfte matcha hans arbete för en bättre värld? Hur kunde kurvtagning och backspurter i Båstad vara viktigare för mig? Jag ville gråta, sälja mina cyklar och bli som värvaren.

Det ville du inte alls.

Jag skrev klart blanketten och lyssnade på vilken låt gatumusikanten spelade. Gudfadern!

Du ville tänka på glädjefyllda cykelminnen, sorglöst cykelsnack och fart över krönet i SM-banans backe. Den som ska besegras fyra gånger och där du inte ska bränna ut benen och där Amiran istället ska klättra klokt och smart för att sedan frihjula nerför tyst och mjukt och stilfullt placera dig i en bra position i klungan.

Du ville tänka på hur du genom hushållning kunde köra Markimlinjet alla nio mil och hur du först fruktat den där långa Västerbottniska backen utanför Umeå men hur du sedan tog dig upp på den andra Amiran. Du ville tänka på syran i benen i lördags som när den släppte efter två timmar utlöste en sådan cykelglädje i benen att du ville klibba dig fast vid styrlindan för all framtid och låta pedalen växa in i fotsulan så att du alltid kunde sitta där och vara hjulens förlängda vevarm.

Du ville –

Du ville aldrig sluta cykla.

Maybe she’s pieces of me you’ve never seen.

Ibland är det roligt att stiga in och ut ur olika identiteter. Låta folk bygga sig en uppfattning om mig baserat på utvalda fakta, mer eller mindre normbrytande. När jag ger massage till exempel, så kan jag ibland framstå som en stadgad Eskilstunabo som jobbar heltid som massör, med villa och renoveringskaos i Fröslunda. Och barn, om jag väljer att berätta något om dem. Allt det är ju nämligen sant, eller blir sant för folk som bara hör ”flyttat till villa i Eskilstuna”. För flyttar till villa gör man när man träffat den där beryktade Nån.

Eller så kan jag säga att jag bor i kollektiv, har höns på gården och mekar cyklar åt och med mina kombos och deras barn. Det är också sant, alla i familjen har varsin vardagscykel och varje myndig person har minst en sportcykel, varav en är ett hemmabygge. Och jag brukar plocka poäng hos Karin genom att laga hennes punk or. Och kollektiv är när mer än två vuxna bor tillsammans och delar kostnader och vardagsgöromål och annat lämpligt tillsammans.

Sedan kan jag också välja att säga att jag går en kurs för att bli solcellsinstallatör, och berätta om det senaste taket jag monterar på, vilket är Energimyndigheten där vi från folkhögskolan har ett examensprojekt. Där har jag varit en dag, men det behöver jag ju inte speca.

Eller så kan jag säga att jag jobbar med att förverkliga miljöpolitiken i kommunen.

(då får jag ibland vissa reaktioner som går ut på hur j-a tråkigt det jobbet verkar. När jag däremot säger att jag jobbar med elbilar och ökad cykling, då spetsas öronen)

Eller så kan jag välja att inte säga något alls om någonting. Helt beroende på vilken hamn jag vill stiga in i för tillfället.

Det är faktiskt ganska roande.

I morse steg jag och två klubbkamrater in i vår Smestan-hamn. Det skulle plåtas för en artikel om SM. Vi spökade ut oss i våra nya klubbkläder inkl. diverse tempohjälmar och brillor och frihjulade ner till lokalblaskans kontor. Fotografen plåtade lite och ställde några nyfikna frågor som den andra reportern också hade gjort fast mer ingående.

Det är roligt att berätta om SM. Det är helt sinnessjukt att vi ska köra det, men kul!

Sedan fick jag asbråttom att frihjula hem och stiga ur cyklist-hamnen och in i massör-hamnen. Och nu ska jag strax stiga ur den och kliva in i office-hamnen för att riva av veckan på kommunen med en raw food-knytis. Så jävla värt!!

För övrigt finns det få saker i mitt liv som stressar av och kickar in mina må bra-feelings så som att utöva mitt massageyrke. Eller för den delen lyckas formulera någon träffande mening till ett beslutsunderlag på kommunen. Men massageyrket är speciellt, det är att ge till andra från mitt hjärta genom händerna.

Och kan jag hjälpa någon, så tar mitt hjärta ett extraskutt.

Glad fredag på er, ut och kriga i sidvinden så ses vi snart igen.

Lucas tog kortet på avfarten till Hållsta från väg 53

Funk!!

Post-funkisen här. Kolla vad fina vi är i våra klubbtröjor där vi står och funkar oss tillsammans.

Men fan vilken dipp jag hade idag efter min softa morgon.

Hade ett privat åtagande i Hufvudstaden, för att sedan dunka rätt in i väggen på jobbet. Ute var det sol, i sol cyklar man, eller är ute en hel dag och masserar folk med rakade ben på en gräsplätt.

Alternativt dansar man funkisruset av sig på en folkpark i Barva. (tack benen!!)

Men inne, näää.

Så hjärnan slutade fungera, och på första jobbmötet var jag så bitchig att jag ville be dem andra att stoppa upp något ända upp i halsen på mig.

Fy.

Sedan försökte jag snygga till siffrorna, drog iväg ett par viktiga grejer och gick hem.

Hjärnan var stekt.

Sedan vek jag tvätt, tog en löprunda och funderade på vad för typ av konstig ångestkänsla det var som skapat denna dipp. Och efter några kilometer i skogen kom jag ju på att det var post-funkis-hjärnan som slagits på.

Det var läge att vika mera tvätt, ta en dusch och äta blomkålssallad.

Uppnå mental tystnad med hjälp av ett par rejäla skrattanfall över blomkålen.

Så var den, min post-funkis-måndag.

Nu är den snart slut.

Foton Lucas

Kalsongtestet

Det är inte cyklisten på bilden som är med i inlägget.

Igår var jag cyklistmassör på smérundan. Min uppgift var att massera vaderna på cyklisterna. Det kom fram en fd tävlingscyklist anno 1967 och började prata. Efter inledande envägskommunikation om hans gamla meriter kröp det fram att han hade problem med något i benen och skulle behöva rehab.

Jag, som är utbildad massör och inte sjukgymnast, frågade då om han hade besökt en sådan för att få hjälp. Det hade han, men han var skeptisk till de rehabövningar han fått eftersom han litade mer på siffror och excelfiler.

Jag frågade honom hur han brukade göra för att följa upp att benet var ok. Han berättade då att han brukade testa att ställa sig på ett ben och kliva i kalsongerna. Om han lyckades hålla balansen, var benets funktion var ok. Men det blev aldrig bättre. Och han tyckte att övningar kändes fåniga och svåra att följa upp med siffror. Så nu sökte han råd. Från dem som hade kunskap.

Jag frågade hur han skulle utvärdera effekten av det program han fått av sjukgymnasten. Han sa att han inte ville göra dem eftersom de kändes verkningslösa. Jag frågade hur han kunde veta det. Han svarade att han inte kunde veta det. Han sa att han behövde prova dem för att veta. Men att de kändes fåniga. Han var ju fd elitcyklist. Han borde inte behöva rehab.

Hur skulle du kunna motivera dig till att prova, frågade jag.

Han svarade att han skulle kunna göra ett excelark och bokföra alla övningar där. Måndag, övning x, bock, osv. Och sedan skriva upp hur benet kändes.

Vad mer, frågade jag.

Kalsongtestet, sa han.

Ok, det låter som att du har två sätt att följa upp resultatet av rehabprogrammet, sa jag.

Ja, sa han.

Så vad ska du göra när du kommer hem, frågade jag.

Öppna papprena med övningar, sa han.

Sedan tittade han på mig och sa:

Tack vare att du var medmänniska och gav mig goda råd har jag bestämt mig för att försöka göra rehab på mitt ben. Du har fått mig att inse att det bara är jag som kan fatta det beslutet. Återigen tack!

Så log han mig i ögonen ända nerifrån djupet av sina djupa vadmuskler, och gick.

Det är inte cyklisten på bilden som är med i inlägget

Fotokudos Lucas