Ny.

Yo bloggen, fredag vare här!

Den här veckan börjar äntligen ta sig. Jag känner mig lugnare och lugnare inuti. Anledningen till det tror jag är att jag börjar acceptera att jag fortfarande är ny här i stan.

Iallafall lite semi ny. Så ny man är när man har familjen i förorterna och gamla bekanta runt om i stan och cyklister som man lärt känna och som börjat vilja göra en sällskap på vägarna. Och nya cyklister som just satt upp och börjat nosa på den lockande, mystiskt doftande cykelsporten.

Hur värt ❤️

Ny i stan.

Man får vara lite skön ibland och bjuda in sig själv. Visa att man är värd att vilja hänga med! Ibland har man inget att göra på kvällen, men hey! Man får plocka fram nån gammal tanke som sällskap, prata med någon av rösterna i skallen medan man gör saker man kan göra själv utan att det gör något.

Man kan inte jämföra med de självklara kvällarna hemma i huset i Eskilstuna. De där fredagarna man kom hem och drog igång middagen över ett glas rödtjut. Gick igenom dagen, garvade åt något som hade hänt eller inte hänt och skvallrade loss på något annat. Fick perspektiv och speglade sig i varandra. Spontan-gav någon en kram och alltid fick en tillbaka. Det självklara som bara fanns där för att det var så man hade det.

Så var det då och så kan det bli igen och allt som har varit är värdefullt och allt som kan bli är också värdefullt.

Och allt som är, är värdefullt.

Jag saknar att hänga tvätten tillsammans för att det betydde att vi var en enhet, en trio, en grupp, en gemenskap

🦋

De kvällar jag inte tränar, som idag, brukar jag ta ett dopp. Antingen vid klipporna eller som idag vid bryggorna. Både i sol och i moln. Och regn. Är ju annat som är grejen med bad för mig än att svalka från sol. Men idag var det ju soligt och jag låg på en bänk vid bryggan och glodde upp i himlen. Blåa himlen med vajande pilträd. Lyssnade på fåglar och barn och andra som hade det somrigt precis som jag. Så badade jag, friskt var det och svalt. Några av barnen badade och studsade runt fulla av iver på bryggan. Raringar.

Raringarna hemma vad jag saknar er

Annat man kan göra själv är att dansa något. Vid Hornsbergs strand finns en dansbana och där upptäckte jag en kväll att det var just dans. Nåt snille hade dragit igång salsakvällar till spellista! Så när jag ikväll cyklade förbi på cykelbanan, så var det just ikväll dans.

Jag stannade till och tittade. Så åkte jag hem och bytte om. Sedan ställde jag mig igen och tittade. Vad glada folk såg ut. Som jag själv när jag dansar. Så jag ställde mig närmare. Och då blev jag uppbjuden och mindes stegen. Viftade bort buggen och plockade fram salsan. Hjälten som bjöd upp förde mig tålmodigt igenom låten och tyckte dessutom att jag var modig som tackade ja trots att jag var nybörjare. Men rytmen fanns ju där, konstaterade han. Bra jobbat, medgav han.

En dans, sedan cyklade jag till bryggan och badade. Det fick räcka med dans för idag, fick räcka med mod.

Hemma i lägenheten blev det käk. Hej lilla sallat, hej du grodd och spirande persilja! och så handstående. Yes, jag har plockat upp utmaningen att fixa fristående på golvet. Det lär ta ett tag men jag står ändå där morgon och kväll och försöker balansera. Kroppen gillar det på nåt vis.

Och imorgon blir det cykling med le Mond-gänget igen. Det ska äntligen ha slutat blåsa och vara soligt. Lovely. Jag ska trycka ett par skyltspurter på Lovön innan vi drar vid 12 hade jag tänkt. Så benen får det de ska ha.

Det var något om att vara ny på eget bevåg det.

För Eskilstuna, jag älskar och saknar dig.

Och Stockholm, du förför mig sakta.

🦋🦋🦋

Bad av kassett och filosofi kring cykelegot.

God kväll!

Idag har jag tagit ett avgörande steg mot att bli Kristinebergare och det är att jag har gjort kassettbadpremiär. Yes, äntligen ska Amiran bli hel och ren. Har burit runt på många gram av svart smuts länge nu ju! Och lägenheten behöver vänjas in vid dessa göromål. Och musiken i högtalarna vänjas vid att bli kassettbadsmusik.

Så förutom att handla på mataffären på hörnet, ta en öl på bedårande puben vid strandpromenaden, gjort en vurpa med crossen, hittat ett segment upp mot min gata, tittat på solnedgången vid klipporna och tränat serpentiner vid uppfarten till Tranebergsbron, så har jag alltså tagit klivet ut och även rengjort Amirans ädlare delar.

Något jag också gjort idag var muckat med fotgängare. Jag får fan skärpa mig, muckar ju hellre med bilar och allra helst vill jag vara snäll i trafiken. Men här har jag med mig lantisbeteendet att man är få cyklister samtidigt så slipper bry sig, få andra trafikanter så slipper bry sig (förutom på lantis-landsvägar mot typ Skerike och Hallsta i Västmanland), samt det beteende jag allra helst vill jobba bort hos mig själv:

Detta att jag är cyklist, och därför ska jag fram, jag och min cykel.

Det är bra i grunden. Men jag märker på mig själv hur jag kör om på cykelbanan till jobbet lite väl mycket i onödan, det blir trångt och jag har koll men kanske förstör morgonmyset för någon annan hjälte i cykelfilen.

Man måste tänka. Visa omsorg om andra. Stanna vid övergångsställen och visa att man är stor, och snäll och släpper över de gående.

Inte vara cykel-ego, helt enkelt.

I morse kom jag farandes hem från Morning Spins längs Strandvägen när det hände. Mornings Spins händer på Djurgården i soluppgången. Man köttar tre varv i lagtempo och blir ofta avhängd och sen fikar man (fast idag hade jag inte tid tyvärr). När jag kommer vid korsningen vid typ… NK?, så ser jag en skåpbil till vänster, som ville höger i den korsning jag skulle åka rätt över. Hej bilen, du väntar väl? tänkte jag. Men nej, här skulle prejas!

I ren frustration och ilska prejar jag då tillbaka en stackars gående kavaj-kvinna som ska med bussen i höjd med Åhlens.

Hon skrek argt och befogat. ”Men alltså!!” så att alla hörde. Mitt kitt var ju fint, men det solkades av beteendet och reaktionen.

Förlåt mig.

Nu slutar inlägget snart, annars fortsätter det filosofera hela natten.

Teaser för likes: Jag har gjort säsongspremiär i Djursholm, RR med blodsmak kommer!!

Over and out.

Avhängd, ego och superfräsch

Att skalla puckelpisten

Hej från Riksgränsens solbrända skidnylle!

Nyllet älskar sin sol. Som om det aldrig kan få nog, vänder det sig mot strålarna och sluter ögonen. Det kan vända sig mot solen nästan hela dygnet. I liften, i pisten, i vimlet på after skin och i tystnaden vid lunchklippan. Och på natten, om det skulle vakna eller inte kunna somna.

Benen älskar sin vårsnö. Vårsnön, som socker. Ovanpå sockervallarna flyter benen och genom drivorna plöjer de. Ett hopp kommer – låt benen lätta från marken och dras uppåt. Stanna vid infarten till liften, se dig omkring och le mot vännen Sara. Låt lungorna få flämta efter luft. Låren så brännande. Alltid så andfådd, aldrig så leende som då.

Intellekt och hjärta älskar sina liftsnack. Liftsnack sker när avståndet till framförvarande är tillräckligt långt för att ingen ska höra, men tillräckligt nära för att alla ska se att viktigt liftsnack pågår. Kräver frågan mer än en vända upp i liften? Pausa, välj nedfart och fortsätt i nästa liftstol. I backen pratas inte allvar. I backen åks och skallas.

Luftslott rivs när psyket skallar puckelpisten. Pucklar finns där många plöjt omkring med sockersnön till fina högar. Att skalla är att låta benen skutta skidorna och svänga mellan högarna, att skalla är att låta strupen morra fram det sista trycket benen kräver för att undvika att vurpa och istället hitta fäste, fart och glädje.

Så ser man sig omkring, och hittar vännen Saras snabba rygg som flyger nedför pisten. Då ökar man, då flyger man i kapp, då pressar benen, plöjer genom drivorna och sockret sprutar medan psykets alla luftslott rämnar.

Så ses man nedanför vid liften, pustandes, och tänker

Detta är som cykling när den är som bäst

🐎🐎🐎

Älska mig till Valborg, Västerbron

Inatt sov jag oroande djupt och länge. Ingen vårsoluppgång kunde väcka mig. Som man sover när man är förkyld och bara sömn hjälper. När man då väl får den, tar kroppen allt den får fram tills klockan ringer.

Sedan nyser man sig igenom arbetsdagen och bombar in allt som måste göras och skjuter upp allt som kan skjutas upp och sedan cyklar man hem. Lite så där urrigt svettig och frusen samtidigt.

Och ställer in allt som har med andra människor att göra. Hej då Valborg med kusin i Rålis! Och allt som har med cykel att göra. Hej då grus i Västerås med Katja, hej då Arlanda TT-premiär och hej då träning med snabbklunga och hej då distans med mallis-Sofie.

Hej istället nysa nysa nysa. Bada badkar och käka morotssoppa med extra ingefära.

Suck.

Men så:

Utanför min lägenhet, bortanför Kristineberg men ändå nära, sträcker Västerbron ut sig i all sin ljuvlighet. Vräker sig, med broars integritet. I vetskap om den stolthet som varje cyklist måste känna som färdas där.

Hur pampig är man inte på just krönet. Hur utsatt, liten på bron och världsalltet, i precis den sekunden. Då.

Och precis innan krönet, med utsikten över just krönet. Just på stället där man ser krönet och cyklistens siluett. Där vill man stanna tiden och bli en asgrym fotograf som kan ta det perfekta kortet.

Eller bara uppleva detta ofta.

Vilket är det val som återstår för mig.

Så jag skarvar på och tar vägen över bron efter jobbet. De sista, förkylningsröriga, mejlen till någon stackare i Umeå och hej då glad valborg till de sista kollegorna och så iväg. Mot bron.

Älskar dig Västerbron, som man messar till en man vill vara viktig för, i hopp om att på så vis få kunna förmedla något av sin kärlek i en simpel brobild.

Jag vänder på andra sidan bron och cyklar upp igen. Stannar tre gånger och tittar ner på vattnet långt därnere. Jag och vattnet. Tittar ut över Stockholm, Slussen, Kungsholmen, slås av hur allting som tidigare vara var skyltar, genomfarter, tunnelbanestationer, allt det.

De har blivit cykelvägar nu. Fått liv.

Jag nyser mig nerför bron och susar tillbaka till Kungsholmen.

In i lägenheten, ta med metallförpackningar till sorteringsrummet och ba gör värsta fina fyndet. Älska hitta fina saker bland grovsoporna!

Handla morötter och plötsligt upptäcka den trevliga lilla puben mittemot tunnelbanestationen. Vid minigolfbanan, wtf! For summers to come! Önska man kunnat sitta där med bra sällskap och känna att livet var nice.

För kommande sommarkvällar, får man tänka då.

Och ikväll ska jag sova lagom djupt och gott.

Puss på er denna Valborg, messa nånting snällt till någon ni vill vara viktig för men kanske inte kan krama om ikväll och gilla gärna det här inlägget, om det så blir det enda inlägg ni gillar.

Over and out, brobilder på det, och glad Valborg hur ni än spenderar den.

❤️❤️❤️

Låt dig aldrig nöja med mindre än den kram du egentligen är värd

Lotto, interrupted

Sa jag att det ska vara varmare väder vid den här tiden nästa år? Jo, för då ska vi nämligen sitta på en uteservering och dricka kylda drycker. Nu hade vi inte möjlighet att göra det på grund av den provocerande låga vårtemperaturen. Vi drack istället varma drycker.

Såhär var det i alla fall. När vi rullade tillbaka in i Oudenaardes norra kvarter efter vår sista backköttarrunda i fredags, så hamnade vi framför en pub med tröjor i fönstret. Vi tappade både hakan och talförmågan vid åsynen av tröjorna. Särskilt vred jag mig i min framtida grav över Lotto-tröjan, loggan så stiligt mörkblå omgiven av så ogudaktigt neon!

En man, lätt sönderrökt och i sina bästa år, tar ner oss på jorden. Stället har Oudenaardes billigaste öl och när vi huttrande frågar efter kaffe bedyrar han att även detta är stans billigaste. Vi får en prisjämförelse och slår oss ner, orkar inte leta efter nåt mysigt kafé utan nöjer oss med billigast i stan.

Vi är frusna av den flamländska vinden men sitter ändå utomhus. Går vi in är det nån som snor hojarna, säljer dem för billigt och köper cigg för pengarna. Billig cigg. Det är i alla fall så det känns, när jag står och snackar franska medan Alex beställer kaffe. En vithårig hjälte från trakten levererar dubbel espresso med en utsökt liten kaka och en utsikt som får det att vända sig i magen. Det går inte att le på den bilden, man måste se skum ut i nyllet, som att man själv är en del av utsikten.

Är fortfarande tagen, och måste kompensera med en ryggtavla och en häst för att vilja publicera det här inlägget.

Hej från vårsolen

Vissa tycker att det är fel med vårsol i februari. Rent meteorologiskt kan vårsolen komma i februari om medeltemperaturen är på en viss nivå ett visst tag. Men idag kom den, tror jag, oavsett hur mycket klimatförändringar som ligger bakom.

Vi åkte skidor, jag och brorsan med familj. På min högra skidspets av trä satt mitt ofattade beslut och höll i sig. Det höll andan när vi plöjde genom det översta lagret vatten som fanns på vårisen. Det kisade mot solen och klippte med ögonen. Det log och mådde gott.

Det vilade.

Brorsan var inne i sin må bra-bubbla där han gnolade klassisk musik. Barnen gick i förväg. Svägerskan skidade på, och efter vår fikapaus bakom ett snår, vände vi.

När vi kom hem var det dags för ett snöbad. Nej, först fikade vi i solen, igen. Och tog en extratur bortåt skymningsljuset. Efter det var det dags för snöbad.

Mitt solvarma nylle var febrigt och mina armar darrade från den mycket ringa ansträngning som skidåkningen innebar. Hela jag var genomsvettig. Jag tog en handduk och slungade ut min mage på skaren. Gjorde en kravlande sälen, vände mig på rygg och såg att magen var rödrosig och täckt av barr. Den hävdes och sjönk, hävdes och sjönk. Som den ska vid snöbad. Skaren hade peelat mig och jag peelade vidare med de korniga snöklumparna runt nacke och hals. Så var händerna stela av köld, och badet var klart.

Upp till brasa och rörlighetsövningar.

Några soldränkta bilder på det, och ett febergodnatt!

Flykten till Frostmofjället

Hej alla, jag sitter med ett ofattat beslut och är på väg till släkten och skidsemester. Det blir mysigt, men beslutsångesten har gjort mig febrig. Jag är ett rosigt lakritstroll med trött uppsyn. På tåget sitter en snubbe med mobilen på. Det kommer ljud från något som kanske är vinterstudion. Bjällror och kommentatorspepp. Heja heja. Snubben har hörlurar så minimalistiska att de streamar ljudet direkt från mobilen in till hans öron utan sladd. Inne i örat sitter ett chip i form av en mitokondrie som fungerar som blåtand. I snubbens hjärna sitter också inopererad en liten blockering som gör att han inte inser att det han hör, hör alla andra i vagnen också. Chipet i hans öra har nämligen trillat ner i tågtoaletten, det hände nyss, när han sladdrade loss med kuken efter att han pinkat klart. Mellan stafetten och femmilen. När jag upplyser honom om allt detta, formas hans ansikte till ett frågetecken. Det finns en del formbart material i hans nylle, jag hade så gärna velat kleta ut ett leende där. Men jag får ett ”vasaru sa ru?” fast på dalmål.

Klart du inte hör något när du har så där högt, säger jag inte, men jag ber honom stänga av ljudet och efter lite tjafsande gör han det. Där tog denna roliga lilla historia slut, tyvärr. Jag läser min svenniga papperstidning i tio minuter till innan tåget kommer fram. I nästa kupé härjar någon barnfamilj med barnkanalen. Jag förbereder oneliners om snubben konfronterar tillbaka och undrar varför jag inte gillar skidor när de där borta kollar härj-teve. Kommer inte på några, och sannolikheten är så låg att den är försumbar och tåget kommer fram och jag tycker jag är värd ett unisont tack från resten av kupén för mitt civilkurage.

Men min febriga uppsyn skrämmer tant som gubbe i kupén, så jag tar min uppsyn och går av, hej då –

Nu fikar vi istället apelsin på stationen i Gävle. Det stinker subway. Här får ni en dikt.

Glad lördag!

Wherever I lay my home, that’s my train

Jag är beroende av tåg. Tågberoende.

Denna insikt nådde mig igår kväll då jag skulle hem, efter lite grejer med Sara på jobbet. Modern dans a la Dansens hus, närmare bestämt.

Innan vi går vidare i beroendefrågan stannar vi lite i dansen. Det var en svindyr dans i en trång källarlokal där en instruktör med spansk brytning styrde och ställde. Hon hade alternativa kläder och ett fokus från andra världar. Ju mer hon styrde, ju fler otroliga grejer gjorde våra kroppar. Vi var kraftfulla och mjuka, snabba och koncentrerade, flowiga och explosiva. När vi skuttade längs golvet med låg tyngdpunkt, böjda ben och stolta huvuden insåg jag att jag skrattade.

Vi var djungeldjur. Urfolk. Smidiga. Så sviktande. Så kontrollerade, så återhållet sprudlande vibrerande.

Efteråt analyserade jag och Sara varför vi var så glada och lätta i hjärtat. Vad f-n hände? Hur gick det till? Och varför satte jag koreografin nu, när jag som tonåring hatade allt vad dansinstruktörer hette?

Analysen landade i rörligheten. Hela kroppen räknas. Ingen del lämnas efter, alla har en uppgift och ingen är fel. Alla är. Och får njuta av belöningen när man smyger längs golvet som ett djungeldjur.

Vi bytte om och gick hem, jag svor åt tågförseningen som uppdagades när vi kom in på T-centralen. Sara tog det med jämnmod, hoppade på sin tunnelbana och vinkade hej då till mig som fick sova hos brorsan.

Tågberoende är en ovärdig livskomponent. Den suger blodet ur sitt värddjur och sprutar in det förgiftande vardagsgnället i venerna.

Ut kommer det som svordomar och rynkad panna.

Jag stod på centralen och Sara var borta och jag var fast i mitt beroende.

F-n.

Då började mitt pendlar-jag vädra morgonluft. Pendlarjaget satte mig på pendeltåget och fick humöret att pendla från gnäll till mys när jag klev av i Tullinge. Världen var fluffig. Vit, mjuk och inbjudande. Jaget tassade den dryga kilometerna över krönet ner i dalen där brorsan bor med fru och barn. Jag fick en dusch och gjorde mig en lämplig sallad och en kopp te. Bjöd på pepparkakskryddade dadlar som jag rotat fram ur väskan och fick mig ett par timmars kvalitetshäng med bror min.

Så sov jag nästan inget ty jag hade glömt mina öronproppar, men det får gå ändå.

Danskroppen blev djungeldjuret som blev pendlarjaget som blev min lösningsfokuserade räddare i beroendenöden.

Så blev det!

Tanke om tankar

Morrn då.

Igår testade jag ett nytt pass på det gym där vi har gratis träning med klubben. Skivstång. Det var inte tillräckligt svettigt men kommer ändå ge mig lite träningsvärk. Alltså var det bra, försöker jag intala mig. Och tur att min klubbbkamrat Therese var där och guidade mig genom vikter och hantlar och step up-brädor.

Passet höll till i samma lokal som min boxningsklubb. En trappa upp bara. Det började till och med samma klockslag. Jag hörde tränarnas instruktioner i huvudet och de knutna nävarnas snärtande slag mot säcken. Pangpang. Älskar. Ge mig.

De fick svettas utan mig idag.

På vägen dit promenerade jag för att värma upp kroppen en aning. Jag tänkte på det stundande passet och var nyfiken på vad detta nya pass skulle kunna ge mig och min slumrande, hungrande cykelkropp.

Samtidigt började tankarna vandra. På väg till nytt pass när jag har kommit igång med inneträning som fungerar på en lokal som dessutom är närmare än detta gym? Varför krångla till något som fungerar när man äntligen hittat detta något?

Denna tanke ledde tankarna till flyttplaner, boendealternativ, jobb, Stockholm, vad-ska-jag-göra-med-min-lägenhet-i-Västerås, varför bytte jag till ett jobb som ger mig mindre pengar och mera pendling när det var precis det jag försökt undgå under alla år, osv. (faktiskt inte en enda tviveltanke om cykel, det var ju skönt).

Alla dessa tankar gjorde mig vilsen inuti. Fladdrig. Full av tvivel över de val och infall som lett mig dit jag står idag, med drömjobb och kompisboende i villa, halkade jag omkring i snön på väg till det nya, okända, onödigt krångliga skivstångspasset.

Fan också livet.

Så jag testade en ny tanke. Den var såhär:

Just nu är det bra. Här går jag, fått jobbsaker gjort hemifrån och gosat med katten, på väg till ett pass som kanske är bra, kanske inte bra, men det gör inte så mycket, jag går här i snön och det är bra. Just nu. Just nu är det bra.

Det tanken gjorde mig lugn. Världen blev lite mindre. Besluten fick vänta. Demonerna tystare. Bubblan runt mig lite mjukare, lite mer tillåtande.

Lugnet ledde mig vidare till att utforska en annan tanke. Beslutsfattandet. Man kan vrida och vända på besluten för att komma fram till lösningen. Ibland är det stora ibland små beslut. Men de finns likväl där. Pockar på, ständigt. Och då tänker jag såhär, att det bästa man kan göra för sina beslut, det är att vara i form när man fattar dem. Eller iallafall vara medveten om vilket humör man är på när man fattar dem. Det gör nämligen att man kan förlåta sig själv om det blev fel.

Och man kan alltid fatta nya beslut.

Nu sitter jag på tåget och myser. Ja, faktiskt. Tidig morgon med snö utanför och jag får vakna upp i den genom att vagga fram till Stockholm under en dryg timme. En timme där jag bland annat hinner blogga det här inlägget.

Hej bleka morgonmåne, hinner jag plötsligt tänka innan morgonsolen tar över. Nu är tåget i Södertälje, jag ska välja foton till det här inlägget och sedan rulla in till Stockholm.

Gymstuds och kram på det.