Saker som händer i fjällen.

Alltså fjäll.

Det går inte annat än att dras till dem, låta sig wow:as. Som precis hemkommen från en magisk vecka i södraste Kungsleden kan jag inte säga annat än att den var magisk för att fjällen är just fjällen.

I fjällen går man. Eller springer. Iallafall i dessa, och iallafall jag. Oavsett vilket, så har man fullt sjå att se upp var man sätter fötterna så själva gåendet blir ett utforskande i sig. Detta gör att man behöver koncentrera sig på något som i vanliga fall känns helt jäkla oavancerat.

Även sovandet är något extra, särskilt om man tältar som vi gjorde jag och Karin. Ens lilla hus ska sättas upp och tas ned, rullas ihop och rullas ut, tältplats ska ses ut och man ska provligga så att det är någorlunda mjukt och platt. Sedan ska man ha nog med kläder för att inte frysa, sovmask om det är midnattssol och bra liggunderlag samt en någorlunda fluffig hög med kläder som kudde.

Så ligger msn där och förundras över hur några tygstycken kan erbjuda så mycket skydd.

Och så är det dags för ätandet. Man snacksar, med nötter och russin, men man lagar även mat, på stormkök. Då ska bränslet bäras med, maten ska planeras och kanske torkas och gottas till och det ska vara lagom guldkant, och så ska den paketeras. Och guldkanten ska inte vara för tung att bära, utan rymmas i lagom burk eller liten flaska. Kanske som srirachamajo, eller mjöl till glödbröd.

Och så var det drickandet. Det görs ur fjällbäck på fjällbäck på fjällbäck, oändligt många porlar och forskar och susar de nedför slänterna medan vi fångar upp dem i kåsor. Kallt är vattnet, och många är snöfälten som vi korsar som vattnet smälter från.

Toandet sker i dass längs vägen eller i buskarna. Myggen kalasar, så man får vara snabb. Har man spontant sällskap längs rutten får sällskapet titta bort, och så går man ändå längst in i ljungen.

Bad sker i lämplig bäck. Viktigt bada efter en dag på fjället, man fryser såklart under badet men så mycket bättre allt känns efteråt. Måste hitta bra sten att stå på, jobba upp ett inre agg mot kylan för att palla, och så bara gör man det.

Pauser tar man många. Måste ju det för att bese omgivningarna. Telefonen är offline, nu finns bara du och fjället och underlaget som tvingar dig att koncentrera tankarna på det väldigt praktiska som innebär hur du sätter fötterna. Virvlar tanken, snubblar du.

Gul är fjällets trendfärg. Tussilago, fibbla, smörboll, smörblomma, gul viol och även maskros sträcker sina kronblad mot midnattssolen.

Ren och mygga är de trendande djuren på fjället. Renar gör sin morgonfärd på andra sidan jokken vid sju när vi tittar ut från tältet, myggen kommer oinbjudna lite då och då när det vankas lä och buskar.

Bylsigt och tajt är de två ständigt konkurrerande klädvariationerna. Bylsig vandrarbralla får samsas med bylsig dito-jacka, eller med dito vandrarskjorta, det är okej på fjället bara man är lagom varm och nöjd! Även om det allra helst får vara korta tajta löparbrallan som samsas med vad som helst, den äger och ger alltid som mest studs i stegen.

Brännan är den i nyllet, nästan enbart, om man inte räknar korta vandrartajtsens snöfältsbränna.

Vurporna kan bli allvarliga på fjället, ety mycket packning och steniga och blöta omgivningar. På en blöt spång drar jag plötsligt i hälen för kraftigt och faller, bakåt, hjälplös! Vad händer!, jag rutschar och slår i svanskotan och ryggsäcken tar emot men jag sätter ändå instinktivt ned högra handleden som tar i alldeles för hårt för att det ska kännas skönt. Totalt oskönt är hur det känns, det bränner och tårar bränner innanför brillorna och jag svär och nästan skriker! Aj min handled hur ska jag kunna växla nu och inte minst på crossen där allt ska ske med höger hand??

Vi går av stigen, Karin tar emot på fjällkliniken och gasbindan får jobba. Linda, linda, prata lugnande och vyssja, tur det inte var svanskotan och nu är jag yr, så yr, jag får en stor alvedon och sätts ned i ljungen och snacksas.

På kvällen har jag nån sorts frossa.

Dagen efter är frossan borta, men min lindade handled påminner mig om att cykelsommaren som jag vill ha den kan bli ett minne blott om ontet håller i sig.

Jag räknar upp allt jag fortfarande kan göra med justerad handled, hit hör vandring men inte cykling, yoga i massor av variationer och massor av andra rörelser som inte bygger på att två handleder ska stabilisera kroppen. Armhävningar på en hand, planka på underarmarna, stå på händerna på en hand, och mycket mer.

Bad.

Man måste tänka så, och tiden på fjället där allt man gör är omständligt på ett lugnande sätt, gör att man instinktivt tänker så.

Hur kan jag göra nu, med just den här begränsningen?

Så skuttar vi nedåt mot Hemavan. Inte en enda regnnatt, förföriska utsikter och massor av luftade tankar och medvandrares intressanta livsresor vi fått dela.

Fjällen fjällen fjällen fjällen FJÄLLEN.

Fjällen ❤

20200712_1521472298840921995397683.jpg

 

received_3235679588139314562054261094230518.jpeg

Karin och jag fotade om vartannat

cykelväskan.

Yo, raderat tusen inledningar av det här inlägget. Jag vet inte riktigt varför, samtidigt som jag faktiskt vet exakt egentligen varför.

Allting handlar om utsikten som jag fick syn på i torsdags kväll.

Jag stod i hallen, klockan var halv tolv nånting, jag var nattfrisk och daggig efter cykelturen. Cykelturen hade gått från mitt hem, till mina föräldrar i Vallentuna dit jag var bjuden på middag i deras trädgårdskafé (som de säger om sin veranda där riskgrupp sitter för sig och besökare på corona-avstånd och man sitter och pratar om viktiga saker och skeenden samtidigt som man sticker emellan med hur trevligt det är att man kan ses, trots allt), och sedan tillbaka till mig igen.

Det var väskan jag såg, min cykelväska. Den satt under sadeln och klippte med ögonen, ville mig något. Den vill ofta det, och det är alltid samma sak den vill. Att få göra nytta.

Den här cykelväskan är inte som vilket stycke tyg med remmar som helst. Den här cykelväskan är ett stycke tyg som skickar stötvågor av hopp in genom huden på mig. När cykeln på ett så uppenbart sätt får bli ett transportmedel, och väskan bära det som behövs för dit man ska, är känslan av frihet så överhängande att allting annat ställs på vänt.

När du ofrivilligt förlorar kontakten med någon

När du ofrivilligt förlorar kontakten med någon,

kan det kännas som att en kroppsdel försvinner

Ibland känns det som att fötterna försvinner

Ibland är det den där lilltån, som alltid slår i dörrkarmen, som försvinner

Ibland känns det som att läpparna försvinner

Ibland är det munsåret på läpparna som försvinner

Ibland känns det som att benen försvinner

Ibland är det myggbettet på benen som försvinner

Ibland känns det som att luftstrupen försvinner

Ibland är det vrångstrupen som försvinner

Och ibland

Ibland känns det som att blindtarmen försvinner

20200610_1537511534658984087941462.jpg

Badstrategier för apatiska nyllen

Morrn!

*gnuggar morgondoppet ur ögonen*

Igår efter gymmet tog jag ett dopp i Fredhäll. Fredhäll brädar Kristinebergsklipporna i fräschhetsgrad, men Kristinebergsklipporna får alltid mitt morgondopp eftersom de är närmast.

Varför tog jag ett dopp efter gymmet? För att mitt psyke behövde det. Och då kom jag på att det ju finns massa sätt att variera baden på, som alla ger den där måste-kicken, men på olika sätt. Så spana in min lista av badvariationer, så hittar du snart ditt bästa sätt att uppnå ditt eget välbehövliga vardagsrus:

Ett. Bada naken på morgonen. Just morgonen lämpar sig extra bra för nakenbad, man har ju knappt vaknat och vill fortsätta vara fri som när man sover. Sväva, vara i ett annat medium. Badet blir en naturlig fortsättning på natten.

Två. Bada naken när andra är med som inte fattar att du är naken. Till exempel kan det komma båtar när du morgonbadar, stanna då i vattnet och tänk att de inte vet hur naken och fri du i själva verket är.

Tre. Bada naken när det är kallt. Ett enda iskallt vinterdopp, gärna kryddat med mörker och ishinna, kan få det största orosmolnet i världen att försvinna.

Fyra. Bada naken med någon du aldrig varit naken ihop med förut och som du inte har tänkt blir ihop med (mindre press så). Det funkar under t ex en varm grusrunda. Om heteronormen smäller till och det är både kvinnor och män i klungan, gör då såhär: alla badar nakna samtidigt och alla håller blicken från att spana in någon annan. Fokus är bara ens eget bad och möjligtvis de andras ansikten och eventuellt ryggtavlor. Det går, jag lovar! Funkar på precis samma sätt som när du vänder bort blicken för att någon kissar vid vägen istället för att den ska behöva älga iväg långt in i skogen.

Fem. Sätt tonen när du ska bada med någon som envisas ha badkläder. Sedan sätter ni själva tonen för resterande sällskap på den aktuella badplatsen. Obs, känn in stämningen först.

Sex. Bada naken i regn. Gärna ymnigt, vilt och skummande yvigt, ursinnigt ösregn. Stanna med huvudet i vattenytan och studera vattendropparna.

Sju. Bada i träningskläder framför massa folk efter gymmet. Ett klädsim signalerar spontanitet: du hade inte planerat för bad men är så sugen att du bara måste.

Åtta. Bada i bibs och sport-topp efter en svettig runda. Ha nära hem, eller kör i riktigt varmt väder och cykla stående så torkar det.

⚠ Undvik bad mitt i rundan, benen kan stelna till ⚠

Nio. Bada i elbåtsvågor.

Tio. Bada så fort du kommer på tanken, så får du evigt liv.

Slut på min lista, och början på din!

Tyresö i juni, Hälsingland på Valborg, Sörmland på försommaren, legendariska Askrikefjärden förra midsomnar och för evigt älskade vardagsbadet: Tranebergsbron, i april. 

fotokudos Klara, Elisabeth, jag själv samt Sara

detta gör yogan för mig

En dag mitt i krisen, aka j-a f*ing skitkris, typ slutet av april, fattade jag ett beslut. Det beslutet var att låta krisens tomrum användas till något nytt. Detta nya blev yoga, och den gav mig något som jag nu börjar kunna sätta ord på.

Jag har alltid skytt den innan. Det var innan jag fattade vilken helkroppsupplevelse yogan erbjuder och hur väl jag behöver det och i vilken form jag vill ha den förpackad:

på egen hand framför Youtube eller utomhus med folk jag inte känner.

Jag har också äntligen börjat få uppleva hur denna helkroppsupplevelse sätter sig i psyket. Vackert så, psyket är också en del av kroppen.

För mig bidrar alla de böjande och stretchande och andningsfokuserade långsamma rörelser med det som kan vara det viktigaste för att vilja kliva upp på morgonen:

motivation.

Lite som en god vän som både lyssnar och ställer krav i en tid då jag behöver det som bäst.

Vilket resulterar i uppkomsten av mer klarsynta tankar.

Ville bara säga det. Onsdag och trefika och några timmar kvar innan kvällens ösregn på det!

Karin fotade mig på hennes ena brotrapp i Eskilstuna

Hur går det med fastan?

Tack bra!

Klockan ringer 0550, jag snoozar två gånger, sen upp och direkt ut i köket för att fixa dagens första dryck: två liter vatten med finfin salthalt, perfekt anpassad för sitt syfte. Vattnet har legat och dragit sedan igår och jag fyller på med ett par deciliter varmt för att få det ljummet. Kroppen gillar ljummet.

Det tar ca 40 minuter att få i sig och efter det glider jag ner i sängen igen med belöningen: en liter ljummet citronsötvatten och två avsnitt av favoritserien.

Sedan är det dags för yoga, runt 40 min blir det. Lugn och mjuk men inte mesig, lite stretch och lite styrka, balans och stabilitet. Ett fint uppvaknande som jag längtar till!

Dagen varvas sedan mellan fastedryckerna: med start kl. 0900 är det tre timmar mellan varje, och den sista är kl. 18. Direkt på morgonen blir det alltid färskpressat, vanligtvis morot med citron och ingefära. Imorgon ska det bli rödbeta, citron och ingefära. Däremellan blir det vanlig äppeljuice som jag blandar med fastepulvret i fråga så att det blir fastedryck.

Igår drog jag ett till yogaprogram för kvällspasset, mer funktionellt och rakt på sak än morgonens lite mjukare flow-yoga. Fokus höfter. Snäll amerikansk röst som pratar och visar.

Så hur går det?

Igår stack jag emellan med en raw-wrap ty nätverkslunch, och testade även en kaffe hemma, det pallar fastan fast inte varje dag då är det ju ingen fasta längre. Men fy vad kaffet smakade illa. Men detta får bli en corona-anpassad kur där jag måste tugga på grejer ibland, trots att kurens effekter då inte blir lika tydliga.

I söndags, dag ett, låg jag i ryggläge hela dagen ty första är alltid sån, i måndags var ok, tisdags var jag pigg och ikväll körde jag grus med ett gäng starka brudar. Benen svarade bra! Energin fanns där.

Vad har saltvattnet för funktion och varför så j-a tidigt?

Det är nice att gå upp så tidigt! Man sitter framför fönstret och tittar ut på världen medan man dricker det salta vattnet. Dess funktion är att spola av tarmsystemet.

Vad blir resultatet efter sju dagar? En kropp som är mer känslig för näringsupptag, egentligen helt essentiellt.

Sedan drar man igång maskineriet väldigt långsamt, med blötlagda grejer och råa saker.

Detta blir min femte kur, och första jag gör helt på egen hand.

Nu fick ni veta det också!

Amira tog bilden på mig

Yogafisk! och annat som händer mig just nu.

Yo.

Yo som i yoga, som hände mig i Fredhäll i förmiddags, mer specifikt i parken på andra sidan bron under Solstugan. Nån minut på cykel härifrån. Jag hade varit uppe och redan kört 45 min skärm-yoga, så jag var uppvärmd och upprymd och längtande, och lät mig översköljas och frisläppas och lösryckas. Och imponeras av läraren som kunde stå på huvudet så där njutbart.

Yo som i deadlines.Efter onsdagens kl. 16-deadline, då jag med speedade deadline-ben fick trycka grusrally med amasonerna på Järva, hände mig genast en ny deadline. Så idag kl. 16 var det dags att fullgöra ännu en, och imorgon kommer troligtvis en tredje! Livet är deadlines! Deadlines är livet! Utan deadlines, inga deadline-ben på Järva.

Yo som i Älgö. Roberts pigga ben släpade mina dagen efter rally-ben ut på Älgö så jag fick lukta på saltvattnet. Detta saltvatten! Det ska hända mig ofta denna vår och sommar, har jag bestämt. Och då blir det så.

Yo som Rena Mälaren. Medan vi rotar efter godispapper och mikroplast i buskarna, drar de här snubbarna upp grejer ur Riddarfjärden som man inte trodde var möjligt. Eller så tror man det, underskatta aldrig människans förmåga att tro att saker försvinner när de kastas i böljan: bilbatterier, kundvagnar, stulna plånböcker, hela bilar och annat smått och gott. Rena Mälaren händer mig imorgon, då jag ska vara med och dra upp grejer som dykarna hämtar. De kontaktade oss för att be om hjälp. Klart de skulle få det!! Vid Hornsbergs strand, så att jag kan bada där sen.

Fasta händer mig, i åtta dagar, med start imorgon, hepp vilken befrielse. Är ändå inte särskilt sugen på mat, i någon form. Allra minst är jag sugen på Dirty Vegan‘s alltför köttiga burgare, som hände mig och Robert i onsdags efter Älgö. Jag kan Beyond nu, behöver inte bevisa något genom att äta dem igen. Men man ska bjuda till, och det var ju jag som ville testa käket där, så jag åt lydigt upp hela.

Det superlokala händer mig och jag njuter av det. Kom på mig själv med att ha realiserat en tanke jag haft om att bo i Stockholm: att OM detta gud förbjude någonsin skulle tillåtas ske, så skulle jag vilja bo någonstans där jag kan utforska och ha egna hoods. Och det har jag ju, med grönska och badmöjligheter och nån kvart in till city och mindre till Hornstull och Söder och Fiskartorpets crosstigar och

❤ Västerbron ❤

Vad mer?

Våren. Våren händer oss alla, jag älskar den intuitivt inte denna coronans tid, coronavåren utsätter mig för svåra prövningar, men jag tvingar mig att älska våren ändå för annars går jag under. Eller, jag snarare är i våren, än att jag aktivt har en åsikt om den. Jag pallar inte det. Inte minst som våren just nu inte låter sig förevigas på mediet foto, utan gör sig bättre som doft. Jag vet, för jag stannar till vid häggen nedanför min lägenhet varje dag. Och det är min chans, jag som ogärna tar riktigt bra bloggbilder utan alltid måste be om andras.

Och våren händer som längtan efter att få krama styrlindan med naken hand. Vantar go home. Jag vet, för jag har ännu bara kört med långfingrat men tog av dem lite ikväll för intimiteten och shit shit shit vad jag längtar. Greppet, omfamningen, styrlindans förföriska kom Anna.

Så våren, ge mig min styrlinda, och fortsätta hända mig, för jag kommer inte hända dig i år.

Ok?

Ok bra.

20200510_0800123184254607955531127.jpg20200509_1229388695371159037438107.jpg20200508_1851195962760923393924980.jpgOch Västerbron, sluta aldrig aldrig aldrig hända mig och om det skulle ske så lovar jag att hända dig tiofalt igen

Min välbehövliga utkomst av fuck you-kapitalet, välriktad och smekande

Hejsan!

Är lite uppåt. Sitter på buss 434 mot Djurö som ska ta mig ut på ett hemligt ärende. Himlen är illblå, vattnet vårsvalt och riktningen är Stockholmsk:

Öster. Öster som i hav, skärgård och klippor. I linje med mitt stockholmska nyårslöfte!

Jag älskar hemliga ärenden. Konceptet gör mig ofta lite fnissig. Så fort man säger hemlig, tänker folk nämligen alltid på fyra saker: nytt jobb, nytt boende, ny dejt eller ny cykel.

Alla lika viktiga komponenter beroende på livssituation.

Och som om inte det räckte, så har jag idag även varit iväg på ett hemligt ärende som jag bara delar med min vd. Och som om inte detta vore nog, så tror jag att jag såg mitt livs första hångel vid Fridhemsplan. Han hängde lite nonchalant vid övergångsstället. Med rådjursögonen plirande, lite som jag minns honom från -97.

Hi hi.

***

Igår var vi ute och städade i Kristineberg. Det var jag och mitt plockgäng, alla boende på Kungsholmen och flera från det direkta närområdet. Jag hade för tredje gången lyst ett lunchplock i fb-gruppen ”Gör Skräpholmen till Kungsholmen igen”, som jag nämnt tidigare.

Vi hade alla varsin plockpinne och städade oss runt mellan buskage, diken och parkremsor. Det slog mig hur overkligt fantastiskt det är att få umgås så lokalt i just Stockholm. Jag är ju så van att alltid ha en tunnelbanelinje med nåt byte mellan mig och bekantskaperna. Numera har jag ibland en cykeltur över Västerbron, och ibland bara en kort promenad i mitt absoluta närområde som jag kan se från mitt köksfönster.

Jag hade haft en tuff förmiddag då Stockholm och livet satte mig på prov. Hjärnan hade stångats så hårt mot vissa tankar, känslor och minnen att jag var helt uttorkad av ansträngningen. En kvart innan samling var jag ett vrak i tyll och rufsigt hår. Men så drog jag på dansmusik och borstade tänderna.

På med mycket mascara och jeans.

En minut sen körde jag igång min grupp och hela det här inlägget ska egentligen handla om hur värdefulla olika små pauser av den här typen kan vara. Jag blev så uppåt specifikt denna dag. Det berodde inte på vårsolen, även om den var en skön belöning den också, nej detta handlade om det vi gjorde tillsammans. Fem andra människor tyckte uppenbarligen att det jag föreslog i form av ett lunchplock var viktigt nog att lägga sin lunchtimme på. Timmen blev en halvtimme för vissa som skulle på möte men ändå ville vara med, en trekvart för dem som ville hålla tiden och en dryg timme för dem som hängde kvar och plockade nässlor medelst planterandes nästa lunchplock.

Jag gick runt och la märke till hur skönt det var att vara glad och skratta, jämfört med rufset och tufset i förmiddagshjärnan. Och så tänkte jag att någon annan i gruppen kanske tänkte samma sak. Att denna lunchplock just idag var den andningspaus man behövde för att hjärtslagen skulle slå normalt igen och tankarna kunna tänkas klarare.

Och så tänkte jag att det i så fall inte direkt var någonting någon av oss behövde delge någon annan, utan bara gå runt och njuta av.

Vara stillsamt glada över, i tysthet och tillsammans.

20200422_1327531051264895975167674.jpg

Jag och mitt tyll

Hej från jobba hemma-kontoret.

Jag ger härmed upp och erkänner att jag njuter av att vara sjuk. Eller kanske mini-post-sjuk, dvs. så frisk att jag kan få saker gjorda, men så pass sjuk så att jag inte bör vistas bland folk.

Återstår att jobba hemifrån yey!

Det bästa med att jobba så mycket man orkar, ”för att man kurerar sig”, är den maximala friheten. I tid, i rum, i tyll.

I tidpunkt för tandborstning.

Så jag gör som igår, fast är lite mer produktiv:

Jag somnar sent, ligger och svettas och hostar i tyll, vaknar, går upp i tyll och äter frukost i tyll. Säger hej då till brorsbarnen i tyll, dricker min andra kopp te med honung i tyll, brygger kaffe i tyll och äter lite lunch i tyll.

Klockan ett ska dagen peaka: leda distansmöte i tyll.

He he. Jag drar på mig en av mina jobb-toppar som täcker tyllen ned till midjan, och så på med ett par örhängen. Sedan är jag noga med att sitta still framför webbkameran så att enbart tröjan syns.

Sedan flyter möte och efterarbete på, någon i mötet råkar lägga på nåt nattfilter som gör att de ser ut som nattaktiva rådjur från en naturfilm, hur berikande. Sedan ringer jag en förkyld forskarassistent och pratar mediastrategi, stackarn lovar mig att ringa både radion och TT och om jag undrar så är han förkyld, men ha en fin kväll Anna! Sedan dundrar brorsbarnen hem och är ljuvliga. Så lagar vi måndagsmiddag ihop jag och brorsan, en rotfruktssoppa med vinäger, och det innebär att jag måste lägga tyllet åt sidan till förmån för svart vardagsbomull.

Vi äter mat ihop.

Sedan lägger jag mig i soffan. Och så kommer jag på det, strax efter att kära svägerskan serverat mig te.

Jag gick ju för h-ete vid ett tillfälle ifrån mötet och drog för gardinerna för att jag inte skulle få ett randigt tvättbjörnsnylle.

Det innebär att jag kan ha outat tyllen och tröjmaskeringen.

**darrar av ångest**

Men vet ni, imorgon är en ny dag. Då ska jag borsta tänderna något tidigare, kliva ur tyllen något tidigare för att forsla mig till ett möte i stan och sedan tillbaka i tyllen något tidigare.

Lovely, ser redan fram emot det.

Hur länge brukar ni gå runt i tyll när ni är sjuka btw?

Sorry tyllfokus, kära brorsdottern berordrades fota