Till Barcelonas krämigaste avokado yo.

Så perfekt små.

Så skrovliga i skalet och så utsökt greppvänliga i handen.

Så krämiga.

Så perfekta.

Så perfekt krämiga och så krämigt perfekta.

Johanna tog kortet på mig vid foten av den första klättringen till Formentor

Hej lilla duva. Nu hamnade du plötsligt i fokus.

Annonser

Lotto, interrupted

Sa jag att det ska vara varmare väder vid den här tiden nästa år? Jo, för då ska vi nämligen sitta på en uteservering och dricka kylda drycker. Nu hade vi inte möjlighet att göra det på grund av den provocerande låga vårtemperaturen. Vi drack istället varma drycker.

Såhär var det i alla fall. När vi rullade tillbaka in i Oudenaardes norra kvarter efter vår sista backköttarrunda i fredags, så hamnade vi framför en pub med tröjor i fönstret. Vi tappade både hakan och talförmågan vid åsynen av tröjorna. Särskilt vred jag mig i min framtida grav över Lotto-tröjan, loggan så stiligt mörkblå omgiven av så ogudaktigt neon!

En man, lätt sönderrökt och i sina bästa år, tar ner oss på jorden. Stället har Oudenaardes billigaste öl och när vi huttrande frågar efter kaffe bedyrar han att även detta är stans billigaste. Vi får en prisjämförelse och slår oss ner, orkar inte leta efter nåt mysigt kafé utan nöjer oss med billigast i stan.

Vi är frusna av den flamländska vinden men sitter ändå utomhus. Går vi in är det nån som snor hojarna, säljer dem för billigt och köper cigg för pengarna. Billig cigg. Det är i alla fall så det känns, när jag står och snackar franska medan Alex beställer kaffe. En vithårig hjälte från trakten levererar dubbel espresso med en utsökt liten kaka och en utsikt som får det att vända sig i magen. Det går inte att le på den bilden, man måste se skum ut i nyllet, som att man själv är en del av utsikten.

Är fortfarande tagen, och måste kompensera med en ryggtavla och en häst för att vilja publicera det här inlägget.

Hej från vårsolen

Vissa tycker att det är fel med vårsol i februari. Rent meteorologiskt kan vårsolen komma i februari om medeltemperaturen är på en viss nivå ett visst tag. Men idag kom den, tror jag, oavsett hur mycket klimatförändringar som ligger bakom.

Vi åkte skidor, jag och brorsan med familj. På min högra skidspets av trä satt mitt ofattade beslut och höll i sig. Det höll andan när vi plöjde genom det översta lagret vatten som fanns på vårisen. Det kisade mot solen och klippte med ögonen. Det log och mådde gott.

Det vilade.

Brorsan var inne i sin må bra-bubbla där han gnolade klassisk musik. Barnen gick i förväg. Svägerskan skidade på, och efter vår fikapaus bakom ett snår, vände vi.

När vi kom hem var det dags för ett snöbad. Nej, först fikade vi i solen, igen. Och tog en extratur bortåt skymningsljuset. Efter det var det dags för snöbad.

Mitt solvarma nylle var febrigt och mina armar darrade från den mycket ringa ansträngning som skidåkningen innebar. Hela jag var genomsvettig. Jag tog en handduk och slungade ut min mage på skaren. Gjorde en kravlande sälen, vände mig på rygg och såg att magen var rödrosig och täckt av barr. Den hävdes och sjönk, hävdes och sjönk. Som den ska vid snöbad. Skaren hade peelat mig och jag peelade vidare med de korniga snöklumparna runt nacke och hals. Så var händerna stela av köld, och badet var klart.

Upp till brasa och rörlighetsövningar.

Några soldränkta bilder på det, och ett febergodnatt!

Flykten till Frostmofjället

Hej alla, jag sitter med ett ofattat beslut och är på väg till släkten och skidsemester. Det blir mysigt, men beslutsångesten har gjort mig febrig. Jag är ett rosigt lakritstroll med trött uppsyn. På tåget sitter en snubbe med mobilen på. Det kommer ljud från något som kanske är vinterstudion. Bjällror och kommentatorspepp. Heja heja. Snubben har hörlurar så minimalistiska att de streamar ljudet direkt från mobilen in till hans öron utan sladd. Inne i örat sitter ett chip i form av en mitokondrie som fungerar som blåtand. I snubbens hjärna sitter också inopererad en liten blockering som gör att han inte inser att det han hör, hör alla andra i vagnen också. Chipet i hans öra har nämligen trillat ner i tågtoaletten, det hände nyss, när han sladdrade loss med kuken efter att han pinkat klart. Mellan stafetten och femmilen. När jag upplyser honom om allt detta, formas hans ansikte till ett frågetecken. Det finns en del formbart material i hans nylle, jag hade så gärna velat kleta ut ett leende där. Men jag får ett ”vasaru sa ru?” fast på dalmål.

Klart du inte hör något när du har så där högt, säger jag inte, men jag ber honom stänga av ljudet och efter lite tjafsande gör han det. Där tog denna roliga lilla historia slut, tyvärr. Jag läser min svenniga papperstidning i tio minuter till innan tåget kommer fram. I nästa kupé härjar någon barnfamilj med barnkanalen. Jag förbereder oneliners om snubben konfronterar tillbaka och undrar varför jag inte gillar skidor när de där borta kollar härj-teve. Kommer inte på några, och sannolikheten är så låg att den är försumbar och tåget kommer fram och jag tycker jag är värd ett unisont tack från resten av kupén för mitt civilkurage.

Men min febriga uppsyn skrämmer tant som gubbe i kupén, så jag tar min uppsyn och går av, hej då –

Nu fikar vi istället apelsin på stationen i Gävle. Det stinker subway. Här får ni en dikt.

Glad lördag!

Wherever I lay my home, that’s my train

Jag är beroende av tåg. Tågberoende.

Denna insikt nådde mig igår kväll då jag skulle hem, efter lite grejer med Sara på jobbet. Modern dans a la Dansens hus, närmare bestämt.

Innan vi går vidare i beroendefrågan stannar vi lite i dansen. Det var en svindyr dans i en trång källarlokal där en instruktör med spansk brytning styrde och ställde. Hon hade alternativa kläder och ett fokus från andra världar. Ju mer hon styrde, ju fler otroliga grejer gjorde våra kroppar. Vi var kraftfulla och mjuka, snabba och koncentrerade, flowiga och explosiva. När vi skuttade längs golvet med låg tyngdpunkt, böjda ben och stolta huvuden insåg jag att jag skrattade.

Vi var djungeldjur. Urfolk. Smidiga. Så sviktande. Så kontrollerade, så återhållet sprudlande vibrerande.

Efteråt analyserade jag och Sara varför vi var så glada och lätta i hjärtat. Vad f-n hände? Hur gick det till? Och varför satte jag koreografin nu, när jag som tonåring hatade allt vad dansinstruktörer hette?

Analysen landade i rörligheten. Hela kroppen räknas. Ingen del lämnas efter, alla har en uppgift och ingen är fel. Alla är. Och får njuta av belöningen när man smyger längs golvet som ett djungeldjur.

Vi bytte om och gick hem, jag svor åt tågförseningen som uppdagades när vi kom in på T-centralen. Sara tog det med jämnmod, hoppade på sin tunnelbana och vinkade hej då till mig som fick sova hos brorsan.

Tågberoende är en ovärdig livskomponent. Den suger blodet ur sitt värddjur och sprutar in det förgiftande vardagsgnället i venerna.

Ut kommer det som svordomar och rynkad panna.

Jag stod på centralen och Sara var borta och jag var fast i mitt beroende.

F-n.

Då började mitt pendlar-jag vädra morgonluft. Pendlarjaget satte mig på pendeltåget och fick humöret att pendla från gnäll till mys när jag klev av i Tullinge. Världen var fluffig. Vit, mjuk och inbjudande. Jaget tassade den dryga kilometerna över krönet ner i dalen där brorsan bor med fru och barn. Jag fick en dusch och gjorde mig en lämplig sallad och en kopp te. Bjöd på pepparkakskryddade dadlar som jag rotat fram ur väskan och fick mig ett par timmars kvalitetshäng med bror min.

Så sov jag nästan inget ty jag hade glömt mina öronproppar, men det får gå ändå.

Danskroppen blev djungeldjuret som blev pendlarjaget som blev min lösningsfokuserade räddare i beroendenöden.

Så blev det!

Tanke om tankar

Morrn då.

Igår testade jag ett nytt pass på det gym där vi har gratis träning med klubben. Skivstång. Det var inte tillräckligt svettigt men kommer ändå ge mig lite träningsvärk. Alltså var det bra, försöker jag intala mig. Och tur att min klubbbkamrat Therese var där och guidade mig genom vikter och hantlar och step up-brädor.

Passet höll till i samma lokal som min boxningsklubb. En trappa upp bara. Det började till och med samma klockslag. Jag hörde tränarnas instruktioner i huvudet och de knutna nävarnas snärtande slag mot säcken. Pangpang. Älskar. Ge mig.

De fick svettas utan mig idag.

På vägen dit promenerade jag för att värma upp kroppen en aning. Jag tänkte på det stundande passet och var nyfiken på vad detta nya pass skulle kunna ge mig och min slumrande, hungrande cykelkropp.

Samtidigt började tankarna vandra. På väg till nytt pass när jag har kommit igång med inneträning som fungerar på en lokal som dessutom är närmare än detta gym? Varför krångla till något som fungerar när man äntligen hittat detta något?

Denna tanke ledde tankarna till flyttplaner, boendealternativ, jobb, Stockholm, vad-ska-jag-göra-med-min-lägenhet-i-Västerås, varför bytte jag till ett jobb som ger mig mindre pengar och mera pendling när det var precis det jag försökt undgå under alla år, osv. (faktiskt inte en enda tviveltanke om cykel, det var ju skönt).

Alla dessa tankar gjorde mig vilsen inuti. Fladdrig. Full av tvivel över de val och infall som lett mig dit jag står idag, med drömjobb och kompisboende i villa, halkade jag omkring i snön på väg till det nya, okända, onödigt krångliga skivstångspasset.

Fan också livet.

Så jag testade en ny tanke. Den var såhär:

Just nu är det bra. Här går jag, fått jobbsaker gjort hemifrån och gosat med katten, på väg till ett pass som kanske är bra, kanske inte bra, men det gör inte så mycket, jag går här i snön och det är bra. Just nu. Just nu är det bra.

Det tanken gjorde mig lugn. Världen blev lite mindre. Besluten fick vänta. Demonerna tystare. Bubblan runt mig lite mjukare, lite mer tillåtande.

Lugnet ledde mig vidare till att utforska en annan tanke. Beslutsfattandet. Man kan vrida och vända på besluten för att komma fram till lösningen. Ibland är det stora ibland små beslut. Men de finns likväl där. Pockar på, ständigt. Och då tänker jag såhär, att det bästa man kan göra för sina beslut, det är att vara i form när man fattar dem. Eller iallafall vara medveten om vilket humör man är på när man fattar dem. Det gör nämligen att man kan förlåta sig själv om det blev fel.

Och man kan alltid fatta nya beslut.

Nu sitter jag på tåget och myser. Ja, faktiskt. Tidig morgon med snö utanför och jag får vakna upp i den genom att vagga fram till Stockholm under en dryg timme. En timme där jag bland annat hinner blogga det här inlägget.

Hej bleka morgonmåne, hinner jag plötsligt tänka innan morgonsolen tar över. Nu är tåget i Södertälje, jag ska välja foton till det här inlägget och sedan rulla in till Stockholm.

Gymstuds och kram på det.

Bara du.

Hej gymmet.

Jag längtar efter dig. Jag har börjat vilja ha dina kalla fuktiga väggar omkring mig utan fönster så att jag kan slicka i mig din tomhet och spotta ut den på vintervägarna.

Jag vill lyfta.

Jag lyfter en hantel med varje arm. Jag vill stå framför spegeln och lyfta och låta alla kalla stela döda maskiner spegla sig i din tillbakakaka.

Jag vill stå länge bland blåa svarta vita gröna neongula gymsaker och bara lyfta hantlarna.

Mina svettdroppar faller för dig.

Mina muskler darrar för dig.

Min skalle skallar för dig.

Min mage dallrar för dig.

Mina rödblommiga kinder blommar för dig.

Gymmet, ge mig till dig.

Juldag

Tjena, ledsen att det här kommer så sent. Men min dag började sent efter att ha slutat sent.

Idag har jag legat i matkoma. Yes, det kostar på att vara vegan 2018 med en så givmild och påhittig släkt! De fullkomligt vräker fram den ena växtbaserade rätten och godsaken efter den andra. Alla så mån om att just jag ska älska den!

Vid halv tolv drack jag mitt morgonkaffe. Med dopp. Inte för att jag var hungrig utan för att det skulle göras. Sedan fipplade jag runt i koma fram till tre då pappa lyckades locka ut mig på skymningsspaning vid Vallentunasjön.

Det var vilsamt att gå bredvid och lyssna på hans kommentarer om olika små saker i naturen.

Titta på den där trädstammen som slingrar sig över diket och kajan och korpen de klipskaste fåglarna och det här var väl en maffig samling gråsiskor?

Sedan var det dags för dagens löpning. Det tog tio minuter att knyta skorna. Sen satt jag och stirrade på ytterdörren lika länge. Från vardagsrummet hördes trivsamma ljud från folk som åt praliner och bläddrade i böcker. Motivationen på topp yey.

Men plusgraderna hade ordnat upp vägarna så det blev standardrundan.

På det satte jag rekord i tranan. Alltså den där yogapositionen man tränat på sen barnsben fast man inte visste att det var yoga. Sedan flowade jag pyttepyttelite och dagens träning var genomförd.

Och så fick jag äntligen effekt av duschen. För att jag skruvade till kallaste. Skitkallt!! Tio andetag, vibrerande hud, check.

Under förmiddagens rastlösa matkoma kom jag fram till att det kunde få vara ok med koma ibland. För att må så mycket bättre efteråt rent relativt.

Godnatt på det!

Kallduschens Big no no

Hej i stöket, kort rapport från duschkabinen.

Idag tog jag en efterlängtad löprunda i snön. Vallentunasnön, där jag firar julledighet. Satans fint, provocerande halkigt och som vanligt frigörande för tanken.

När jag kom in var klockan skymning. Mina föräldrar donade runt och var fikasugna så vi skulle få oss lite lussebullar när jag duschat.

Jag skulle raka mig, så jag duschade hett. Ångande och varmt. Lite konstigt kändes det, och jag tänkte på en vän som pratat i drömmande ordalag om sina varma mysduschar. Som tog lång tid och alltid slutade med att hon klev ut och frös.

Jag stod i min heta duschkabin, len och fräsch under armarna. Så vred jag om kranen till kallaste. Jag ville bli varm.

Räknade andetagen, vattnet strilade från huvudet ner över kroppen. Andetagen kändes ovant lugna. När tio hade gått, stängde jag av. Jag var klar, stod och väntade in ruschen. Men huden kändes inte som vanligt. Det vibrerade inte. Huden var tyst. Blodet var stilla.

Levde jag?

Efteråt kom jag på mig själv med att frysa. Wtf! Så insåg jag mitt misstag.

För ljummet vatten! Eller kallt nog, men för kort tid!

För även om tio andetag var tio andetag under strålarna, så var kroppen för varm. Huden fick aldrig den chock som behövdes för att blodet skulle rusa. Jag hade haft det för mysigt i kabinen och nöjt mig med för få andetag under strålarna.

Ett uteblivet rus!

Så outsägligt mjäkigt av mig.

Imorgon är det julafton. Klockan 0700 ska det juljoggas, Karin hakar på distans från Eskilstuna. Pannlampa på, hålla balansen och hem till duschen. En riktigt jäkla julkall en. Lång. Intensiv.

Och värmande.

Socialrealism.

Varje gång vi sågs var en gåva. När jag öppnade dörren och såg dig stå där var det som att få en värdefull present.

Men varje gång jag sakta drog isär snöret och började öppna denna gåva, försiktigt för att inte förstöra något, så kom det upp en clown och slog sitt bedrägliga fejs i mitt nylle.

Dess grinande ansikte och hattprydda skalle hade legat och laddat där i lådan och fick nu kraft av att jag öppnade den.

AJ.

Sa jag, oftast. Ibland sa jag men då!

Så vände jag andra kinden till, och blåmärket i hjärtat hade alltid precis bleknat när du stod i dörren nästa gång. Som samma gåva. Som jag öppnade, försiktigt, för att sedan mötas av samma clown och käftsmäll.

AJ.

Sa jag, lite oftare nu. Nästan varje gång, tills jag fick kyssen på pannan och du gick.

Då sa jag inte aj.

Då gick jag, åt motsatt håll.