Hitta sig själv själv? Glöm det.

Ibland lider jag av föreställningen att jag behöver komma bort. Sitta ensam på en pinne i skogen. Sitta och glo på en kritvit strand, eller någon annan liknande plats. För att få insikter om vad jag vill, och vem jag är. Var jag hör hemma!

Detta är en föreställning, som har en stark dragningskraft på mig.

Fel.

På mina demoner.

Jag har nämligen genomskådat det där luftslottet.

För det är mycket mer spännande att se vad som händer när man är i andra människors sällskap. Som när jag sitter här och skriver. Det är ju knappast så att jag skriver till mig själv. Jag skriver ju med er läsare i åtanke.

Sen hör det till saken att ni inte hade varit det om ni inte hade gillat det jag skriver som från början ju kommer från mig och enbart är jag som läser. 

Ta Tyskland som exempel! Jag hade aldrig fått syn på mitt mobilflipprande beteende om inte Forest hade haft ett icke-mobilflipprande beteende. Många negationer nu. Det jag menar är att jag fick syn på mitt eget beteende när han hade ett motsatt. Jag såg mig själv, och det var något jag inte gillade.

Han tog fram dåliga sidor! Nej, det kan man inte beskylla honom för. Om han hade flipprat lika mycket så hade jag ju fortfarande haft mitt eget beteende. Det var ju jag som tog fram den sidan.

Jag tog fram bra sidor i hans sällskap också! Till exempel den prestigelösa, ödmjuka inställningen till navigering. Och den besinningslösa jakten på tysk falafel.

Älska tysk falafel.

Det är dag 12 i mitt mobilfria liv. Hittills har det tvingat mig att passa tider, köpa lite dyrare bussbiljetter samt förhoppningsvis gjort mig lite mer närvarande.

Min nya mobil kommer tydligen den 22 december.

Jag har inte saknat min gamla, det är snarare en ursäkt till att slippa tvinga på er en massa suddiga bilder. Som det blir alltmer uppenbart att de faktiskt är, eftersom jag enbart bloggar från datorn numera.

Nu ska jag ut med löparskorna och göra snortestet på min förkylning. Jag tror att det kommer att vara tjockt, och att den därmed är på väg bort.

Så är det.

 

Annonser

Varför har kubanerna så låg sadel?

Jag är tillbaka!

Hej alla fina läsare. Ni kanske undrar hur jag haft det där borta i Karibien utan en cykelsadel i sikte på tio dagar. Faktum är att jag endast cyklat en (1) gång, vilket resulterade i att mina haremsbrallor fick en reva från storklingan.

Haremsbrallor är såna där vida brallor med låg gren. De är bäst för nästan alla ändamål förutom cykling.

O-rutin.

Anledningen till denna uppslitande cykeltur var en fågelskådarvandring vi gjorde i skogsbältet längs en kustremsa. Det var så jävla mycket mygg att jag fick vända innan vi så mycket som fått en skymt av Kubas nationalfågel. Det skickades efter en eskort till mig, som visade sig vara en rar kuban på 1.60 med för liten ram och för låg sadel.

Jag frågade på blandad spanska och kroppsspråk varför sadeln var så låg, men fick inget vettigt svar.

Jag frågade även om jag kunde få lov att skjutsa honom på ramen medan jag själv satt på sadeln, men även detta gick bort.

Det var då jag satte mig för att provtrampa och efter ett par varv med hög kadens rev upp min bralla.

Jag har inte hunnit laga den ännu eftersom min resväska fick för sig att den ville ha egentid i Moskva. Jag kom hem utan väska. Satans ryssen; kidnappa min väska vid mellanlandningen. Väskan hittades dock och ska levereras ikväll, hoppas den hade trevligt.

Så var det med det.

Och eftersom det här inlägget blev så menlöst kommer en mördande vacker bild på stranden vid vilken vi promenerade:

Alla ba 😍😍😍

Det ytliga måndagsinlägget 

Är sådär vrakigt måndagstrött. Somnade oroligt, vaknade ryckigt och magen är i olag. Någon vill förmodligen säga mig något. Sitter på tåget till skolan och borde läsa solcellsrapporter. Tankarna är i oordning, allt och inget vill ut. 

Det enda lämpliga är att skriva något ytligt. 

Såsom glädjen i trapplöpning! Trapplöpning, det tredje löparpasset där benen vaknar, igår, studsar uppför trapporna i Djäkneberget, varje trappsteg i skenet av den dunkla gatlampan! Vaderna, så på! Fötterna, så glada! Det andra löparpasset; i förrgår, kort distans på gruset. Tuggar grusväg, räknar minuter till skymningen, ökar uppför, lyssnar på tystnaden. Spanar efter kantareller i vägrenen.

Första löppasset: i torsdags, med Micke och Conny: hur jag släpade mig ut till rocklunda, hur de släpade mig runt, hur Micke drog iväg, Conny studsade förbi och jag flydde in i mörkret 1 km innan mål för att magen var i fullständigt olag.

Tre pass, sen vaknade löparkroppen. 

Ikväll får jag träffa Ridleyn igen, Karins man har tvättat den och nu återstår ett kedjebad innan det på onsdag ska lämnas tillbaka väskor till Henrik. Och kläder till Magnus, väskor till Jonathan! Och bytas till Lucas andra däck. Och Johannes ska få tillbaka sitt minispritkök, som vi aldrig tog med oss eftersom jag istället packade tre par skor. Det finns ju falafel. 

Holländsk falafel smakade skit för övrigt. Hade nästan glömt det. Vi lyckades pricka in denna falafel när Forest var som hungrigast och jag som surast. Och min mage som mest i olag. Vi valde ett hål-i-väggen-ställe, potentiellt supercharmigt och genuint, men prickade in Amsterdams mest oengagerade falafelbagare: köpta små torra pitabröd, falafel från frysen och blek isbergssallad. Nylle med sur uppsyn. Jag dränkte min i röd sås och åt under tystnad, och kikade på Forest i ögonvrån. Hörde hans försiktiga slafsande med såserna. Efter fem minuter gick vi, eller fyra.

Några kvarter bort, lite förbi red light district, såg vi ett thaihak med kanalutsikt. Asdyrt, och knökat. Men på andra sidan gatan fanns dess bakficka, med grönsaker och tofu i röd curry för tio euro! Vi förträngde vår torra, ogästvänliga falafel och delade på en thailåda. 

Den var ljuvlig: lagom brännande, krispig, fyllig, omfångsrik i volym. Runt oss fanns ett myller av andra glada gäster som åt och mös. Som trivdes! Med sig själva och livet! 

Det var bra att vi tog en andra middag. Och falafelns förlovade land förblir Tyskland. 

Så kan Holland förbli de fridfulla cyklisternas. 

Nu ska jag läsa rapporter, och känner mig faktiskt lite mer ordnad i skallen efter att ha återkallat minnet av den där förträngda, holländska falafeln. 

Kram och god morgon! 

Att fånga en cyklist 

Ni vet hur fågelskådare eller naturfotografer kan vänta i timtal på den perfekta bilden? Det gjorde jag igår, när vi hade nöjet att bese Amsterdam från en kanalbåt. På med hörlurar, knappa in engelska och låta sig matas med lite lagom intressant info om stället man är på. 

Jag hade aldrig gjort det om inte Forest propsat, men saker han propsat på är oftast bra har jag märkt, så jag lät mig ledas ner i den låga, avlånga lila farkosten och bestämde mig för att njuta av stan från vattnet. 

Det var en trevlig kväll.

Medan Forest insöp historiska viktigheter och småfnissade artigt åt berättarröstens skojsiga skämt, studerade jag cyklister på broar. 

Om någon undrar så är Amsterdam fylld av broar. Och kanaler. Och cyklister. Det ska finnas 700 000 cyklar i staden, fördelat på 800 000 invånare. Här finns garage, cykelställ, omkörningsfiler och trafikljusen för cyklister. Nästan ingen bär hjälm, men alla har lyse och många har packlåda fram eller bak.

Den flyktiga lukten av marijuana flankeras av cyklisternas ringklockor. De trampar fridfullt, bekvämt bakåtlutade på sina tvåhjuliga fordon. De trampar dygnet runt, ständigt lika lugnt med lagom hög urban kadens.

Cyklisternas konturer högst upp i bågen på en bro avtecknar sig mot himlen med samma skönhet som den perfekta bilden med fågeln måste te sig för en fågelskådare. 

Där passerar hen bågen 

Ta kortet NU

För sent, nästa, NU 

Efter två dagar kom jag på varför cyklisterna i Amsterdam sprider en sådan trivsel runt sig. Eller, vad de påminner mig om och varför det får mig att känna mig som en del i en romantisk film där alla färger går i retro-filter. 

Vindflöjeln i Trion från Belleville. Denna episka cykelrulle! 

Cyklisterna cyklar som vindflöjlar. 

De saktar ner vid behov och behåller alltid hållningen. Det gnisslar lite när de ökar, men snart återtar de sin stolta urbana kadens och trampar stadigt vidare. Ljudlöst och taktfast. 

Fridfullt och naturligt som om de aldrig har gjort annat. 

Jag gjorde några försök att fånga vindflöjlarna högst uppe på olika broar. Det var onekligen enklare att fånga cyklar på broar, eftersom de verkar låsas fast där. Jag är ingen fotograf, så jag hoppas att mina ord säger mer än tusen bilder. 

Men här kommer iallafall en bild som kanske säger något:

”Reflexväst??” och andra vanliga cyklistkrockar 

För några nattcyklingar sedan, på väg mot den ganska feta bergsby som heter Wernigerode där vi skulle  bo billigt på lyxhotell med dubbla sovrum, kände jag för att sätta på mig min vindväst. Den är röd och låg i en av mina bakväskor (också röda! Matchar yey). Detta var på en platå mellan två backar. När jag underrättade Forest om vad jag höll på med, fick jag ett svar som både kullkastade min tillvaro och gjorde mig medveten om varför han och jag ofta reagerar så olika i situationer som kräver någon typ av ryggmärgsreflex. 

Han sa: ”Ska du sätta på dig reflexväst så att du syns bättre?”

”Reflexväst, whaaaaaat??? Hur i hela helvete hade du tänkt att det passar ihop med resten av min tajta, väldimensionerade, balanserat matchande outfit?”

Tänkte jag, men sa istället 

”Nej, jag sätter på mig vindvästen bara”

Där och då insåg jag vem jag hade att göra med. Detta är snubben som cyklat tvärsöver hela Kanada. På en halvdämpad mtb. Det är 24 000 km. Knappt 8 Sverige, typ? 

En annan kväll, närmare bestämt när vi hade checkat in på den tyska tantens trafikstörda skithotell, fördjupades min förståelse ytterligare. Uppgiften var att laga de slangar jag så omsorgsfullt lyckats punka under resan. Forest fick fatt i en svart ventilhatt som låg lös bland verktygen, och gav den en frågande blick. 

”Jag tar alltid av dem”, förklarade jag, ”de är oestetiska”.

Forest hade mycket svårt att ta in hur man kunde underlåta att ha kvar detta skyddande hölje på ventilen. Han anklagade mig genast för otillbörligt tillfogande av skaderisk på ventilen. Vilket jag självklart avfärdade.

Slutligen fick jag kämpa för att han skulle ta ett snyggt touringfoto på mig till bloggen. Därav det något krystade ansiktsuttrycket. Han förstår helt enkelt inte poängen. Det är väl upplevelsen och vyerna som är poängen, tyckte Forest. 

Och det är det ju! Också!! 

Därför avslutas det här inlägget med  en liten filmsnutt. Ni hör väl ekersången??

Men va fan, uppkopplingen är för kass för filmer. Blir en bild istället: 

​​

Hej höjdmeter, hej då höjdmeter

Jag är på ett tåg strax utanför Katrineholm. Fast. Någon/några nolla/-or har sabbat min backträning genom att hoppa ner på spåret så att räddningstjänsten måste stänga av elen. Vi sitter på tåget tillsammans, men ändå ensamma i förseningen. Vissa är sådär fruktansvärt härliga så att de tar chansen till givande samtal med främmande människor och delar livsöden – som man gör! – men jag är inte intresserad av att snacka med en enda själ. Jag vill vara tyst ovh själv och inte träffa en käft. Bara tanken på kontakten med okända människor gör mig stelopererad. 

Jävla skittåg, vill jag skrika, för jag är inte en härlig människa som bara kan börja prata med folk obehindrat nu. Inte idag. 

Jag vill cykla backe. 

Men det går ju inte. 

Och imorgon ska jag laga middagen, så då går det inte heller. 

Varför måste man leva sitt liv med så små marginaler? 

Varför är man inte ett får i Solparken, som testar bärigheten på markmonterade solpaneler genom att hoppa jämfota på dem medan kompisarna tittar på? 

Varför sitter jag och jämför hur min kursare smygtänker på solceller med hur jag själv lärde mig laga punka? 

Vad är det som gör att man lär sig något? 

Varför lyssnar man på vissa, men stänger av öronen när andra pratar?

Varför får man inte laga sin egen punka? 

Varför garvar man åt det? 

Varför fortsätter man fingra på slangen och vilja hjälpa den som hjälper?

Varför garvar man åt det?

Hur ser den där jävla balansgången ut mellan att kunna själv och ta emot hjälp när man behöver? (Alla läsare utan hjärna ba ”men måste du vara så känslig”)

Varför skriker jag av stolthet nere i källaren när jag fattar hur kassettens sista kugg ska sitta trots att det halvtimmeslånga programmet av radiopsykologen är slut för 10 minuter sedan? 

Varför är SJ ljuvliga nog att dela ut raw food-bars till passagerarna? 

Varför har jag plötsligt börjat älska backar?

Varför säger jag ”ja, jag kommer!” Och sen kommer jag inte när Karin har bryggt kaffe och dukat fram och jag tvättar Ridleyn i solen? 

Livet är så fullt av frågor.

Och idag är det måndag. Jag sa till en kursare; det är måndag och då får jag alltid panik över tvivlet att jag verkligen valt rätt när jag valt bort mitt välbetalda jobb som jag behärskar för att lära mig nånting på nivåer jag måste skrynkla hjärnan som en murkla för att fatta. 

Fast idag gick det ju bra. Jag lärde mig konstruktionen i ett tegeltak och bokade ett möte med ett solcellsföretag och klättrade sen upp på tegeltaket för att förstärka mina drömmar om att jobba för nåt bra på höga höjder. 

Ja, vi slutar där.

Så många frågor. 

Lucas fotade. 

Varför ser man att det är Henrik på bilden? 

Och varför säger Karin alltid ”kom hem det finns soppa och brasa” precis när jag behöver höra det ❤ 

Inställningen till omställningen.

Eskilstunas mest plåtade vy? Undrar om vinkeln på taken är gynnsamm för solel? Stavade jag fel nu?

Sitter med ryggen mot Fors kyrka i Eskilstuna och försöker mota bort känslan av ineffektivitet. Jag har precis röstat i kyrkovalet, lunchat med en kompis och köpt en finfin matta till mitt rum. Gul. Plus att jag har klippt mig och lagat mitt favorithalsband. 

Dessutom har jag mottagit diverse rapporter om solcellsåtervinning, nått intetsägande mejlsvar och unnat mig en sovmorgon. 

Ändå känns det som att jag slöar. Hjärnan är så grötig. Ögonlocken så tunga. Ineffektiviteten.

Varför? 

Hur kan tyngden på ögonlocken variera från morgonens revanschlusta i hugelstabacken till denna grötiga betong? 

Jag vet inte. Eller så vet jag precis. Det är omställningen och de mönster som min hjärna förknippar saker och ting med. 

Förut jobbade jag och gjorde någon form av nytta varje dag. Samtidigt tjänade jag pengar till uppehållet. Nu går jag kurs och lär mig saker för att kunna göra nytta med mer glädje. I framtiden. 

Alltså en investering. 

Fan vad jag ska skruva solceller när jag är klar.

Fram till dess gäller nya mönster. Ett av dem är att knappt alls vistas i något som liknar en stad. Jag rör mig mellan Karin-stationen-Solparken-stationen-Karin. Ibland affären för att köpa havremjölk och knäckebröd. Däremellan hänger jag runt harpsund, mellösa, hållsta och Tummelsta på asfalten och gruset. Och så skriver jag ledare, skickar solcellsrelaterade mejl och chattar med vänner. Och fikar med dem såklart. Förhoppningvis får jag också fler och fler massagekunder. 

Hjärnan grötar till det här inlägget. Jag vill komma fram till att stadslivet inte är mitt vardagsrum längre. Det är vägarna. Asfalten. Och om gruset ut till Hällberga är köket, där jag fixar käk ihop med vänner eller själv, så är sträckan mellan Ökna och avfarten till Tummelsta sovrummet. Där ligger vi och nöter asfalt tysta för att samla kraft till backarna. Och om allt det här kan ledas rätt så blir till slut hugelstabacken min garderob. Här hittar jag alltid något nytt som sitter bra. Jag väljer och vrakar bland galgar och lådor: träna svängar åt fel håll, öka kadensen, fokusera kraften till pedalerna. Slappna av i ryggen. Maxa hastigheten nedför. Eller uppför, fast det var faktiskt mest i början innan jag tog QOM:et. Hålla koll på exakt när den är som högst nedför (54,6 km/h hittills, i tisdags).

Alltid någon ny kombination att träna på. 

Och idag tog jag revansch på tisdagens skitrunda. Idag behövdes inga QOM som tröst, benen gjorde tillräckligt bra ifrån sig på de 25 repetitionerna och ju fler jag körde, desto starkare och smartare körde jag och desto mer ville jag köra. Desto skönare körning blev det. Faktum var att jag nog aldrig tidigare har njutit så av att backnöta Hugelsta som idag. 

Hade jag inte haft en sushi-lunch att se fram emot hade jag kört dubbelt upp. 

Och där nånstans uppfylls ett syfte: känslan av att rakryggat kunna sträcka på sig och känna sig stark. Känslan att man klarar något. Nu och framgent. 

Sedan plockade jag sju sekunder på ett viktigt segment. Fem kvar till QOM. Nej sex.

Nu blir det snart pizza med Karl Johan och lite fredagstjut i renoveringskaoset. Älskade kaos! 

Älskade fina människor som delar sin vardag med mig. 

Sen blir det däck- och sadelbyte och lite prepp och fix inför morgondagens grus ❤ 

Glömde förresten tacka Alex för racerdäcket. Det möjliggjorde vår fina söndagscykling. 

Tack Alex! 

Och tack alla långtradare vars drag hjälper mig att kapa sekunder på segmenten. 



Igår fick jag dessutom äran att åka till Irsta på massage-uppdrag till gode Jerker i cykelklubben. Efteråt bjöd han på gudomlig risotto med Karl Johan som han och Camilla hade plockat. Han messade just och sa att kroppen kändes bättre. Mjukare. Sådant glädjer en massör!

Tåget, var på min sida då

Vilken jävla kass morgon. Sitter på tåget och försöker känna mig miljövänlig medan folk trängs bland säten och utrymmen. Det är smockfullt och jag är på världens sämsta humör eftersom min lugna morgondröm om att sitta och läsa bok flyger sin kos.

Jag vill sitta bakom min tidning och vara anonym och vakna i fred. Jag hade helt förträngt att så många skulle vilja åka det här tåget det här hållet den här tiden. Vem vill till Flen liksom? Utan cykel?

Och ute skiner solen. 

Cykelpendligens överlägset största fördel är att den ger mig tid för uppvaknande på morgonen. Jag får spendera två timmar själv och när jag kommer fram är jag stark och rosig och morgontröttheten har trampats bort. Jag är social och positiv. 

Det brukar kallas att bli sitt lite bättre jag.

Jag börjar förstå konceptet ”sitta själv i ett fordon och styra över sin morgontid”. Fast i mitt fall är det på ett fordon. Och jag slipper svära åt andra bilister.

Jag läser samtidigt en artikel om att vi här i Sverige fortfarande tar bilen för korta resor trots att vi vet att det vore bättre för miljön att låta bli. Det är praktiska saker och vardagliga resmönster som sätter spår i hjärnan som inte låter sig påverkas hur som helst.

Det miljövänliga måste bli mer praktiskt. 

Cykling är praktiskt. 

Mer cykling. 

Nu är jag snart framme i Katrineholm. Så fort jag kommer fram till Solparken, efter en 25 minuters jävligt miljövänlig promenad, kommer det kännas bättre. 

Kram på er och var ert bästa jag idag.


Lucas fotade.

Bytt är bytt och kan alltid bytas tillbaka 

Sitter på tåget hem. Har varit i Västerås och vandrat mina ben mjuka ihop med finaste Katja. Idag är en vilodag från cykling och en dag för reflektioner, garv och bara vara-tid. Det kan man ha på sadeln också, men idag får cyklarna snällt vänta på kontoret tills jag kommer hem.

Solen skiner som en annan galning. Eller, nu har den gått ner men den gjorde ju det tidigare.

Hem. 

Sitter på tåget hem. 

Är jag på väg hem?  

”Sitter på tåget hem.” 

Är tåget mitt hem?

Är Eskilstuna mitt nya hem? Har jag kommit hem nu?

Imorgon ska jag fira mitt nya hem med att klippa mig. 

Och nästa fredag ska jag göra mig av med mitt jobb. Åtminstone för ett år framåt.

Vad är ett hem? 

Vad är ett liv? 

Vad är ett liv utan cykel?

Nu somnar jag. 

Godnatt Västerås. 

Godnatt Eskilstuna. 


Kristin! 


Sitter och laddar för lite ängsö-intervaller och tänker på varför det är så roligt att låna ut sin cykel till andra. 

Jag har ju lånat grejer av kompisar för att kunna haka på löpning, vandring etc, lånar nån varm tröja vid kyla etc. Lånat ut ryggsäck, lånat random prylar. Men varför är det så roligt att låna ut just cykeln? 

Som igår! Kristin kom på besök från sitt säsongande i fjällen och vi körde en snutt, lite avvägar till Tillberga och tillbaka. Syftet var att göra lite ärenden längs grusvägarna. 

Varför blir jag så glad över att se någon, nära eller kär eller ingetdera, någon man vill väl!, fara fram på mitt eget fordon? I mina skor? Katjas hjälm? *tack raring* I mitt favorit-kit? Mina favvo-proffsbrillor?

Jag vet inte! 

Men kul är det och glad blir jag och det räcker.

Så är det, faktizkt.