Inne.

Yo veckan.

Morrn morgon.

Hej älskade tågtid!

Rörigt psyke och sömn i ögonvrån och massor av hängd tvätt som jag inte har hängt. En brandvarnare däremot som jag har satt upp sitter i ett av barnens rum på övre våningen. Rummet mellan kök och kaminrum är tvättrum, kan någon tvätta mitt psyke och torka det på galge, mangla mina ben och stryka min kind så jag blir len?

Jag springer långpass, tar PP bakom höstlöven och älskar hur lönnens yttersta löv är knallröda medan de inre längs stammen är illande gula. Stammen så dovt gråbrun. Himlen där bakom så blå, så isande blå och solen ljus, så ljus.

Den finns där, även om den vissa dagar är bakom molnen som den var den dag då fotot till inlägget togs.

Hej solen.

När det är vackert i trädens ådror är det lätt att låta blodet forsa fram i sina egna.

Sedan går vi in, stretchar höfter och baksidor och äter nyplockat päron. Någon frågar någon annan något som förlöser stämningen i huset och vi blir skrattiga och snälla.

Jag är manglad och struken och len.

Igen.

Annonser

Du spelar roll även om du bara tror att du spelar en roll.

Var börjar det här inlägget?

Jo, det börjar med ett lycka till från fel person. Fel person som fram till lycka till: et var rätt person.

När rätt person säger lycka till kan det bli fel.

Rätt personer ska inte säga fel saker, även om det i sig är rätt saker från början.

Rätt blir fel när rätt person anser sig se sin chans att vinka hej då genom ett lycka till.

Det som rätt personer säger, sägs sällan i ett neutrum. Rätt personer säger alltid det de ska med undertoner som bara du hör.

När de säger lycka till hör du till exempel:

”Vad kul att du ska göra något som gagnar dig och din framtid, och drömmar! Det vore verkligen en bra möjlighet för dig. Bara så du vet så är jag inte en del av det! Jag spelar nämligen inte en så viktig roll i ditt liv som du trodde.”

Bara sådär.

Att säga lycka till är att säga att man inte tänker vara delaktig längre. Hit, men inte längre. Men jag hoppas VERKLIGEN att det går bra för dig.

Alltså verkligen!

Lycka till.

Två ord.

Rätt enskilda, rätt tillsammans, men ändå fel.

Ingen av er som läser detta inlägg förstår vad det handlar om. Det är ok! Hoppas det är ok. Ibland måste jag skriva i gåtor för att få fram ett inlägg, och just nu är träningsnyllet förkalkat av denna avståndstagande uppmaning. Strava strejkar också; har slutat ladda upp rundor sedan den iskalla kvällskörningen häromveckan. Jag var funkis på klubbens Grusrace i lördags, fick inte cykla något. Ville jag cykla racet? Vet inte. Jag sa lycka till av bara farten till dem som hämtade nummerlappar. Sedan sa jag i micken att vi var ett gäng crossåkare som gärna ville bli fler.

På jobbet sa jag ”Kör hårt!!” till någon som skulle leda ett seminarium.

Det kan man ju säga för omväxling, tänker jag. Istället för lycka till.

Han gillade det.

Tack för mig, vi hörs på andra sidan vecka 40.

Eller om vi redan är i 41:a veckan.

Vet inte.

Cykellopp pågår.

Päronet och jag.

Säg hej till ett av våra päron!

Detta söta lilla Eskilstunapäron tog drygt tre veckor att plocka. Jag och resten av hushållet hade nämligen gått förbi grannens trädgård ungefär så länge innan jag gjorde slag i saken och knackade på. Jag hade även pallat flertalet päron innan jag knackade på. Men nu tänkte jag att grannarna kanske faktiskt på riktigt skulle uppskatta att vi frågade först. Så päronet och flera kilo av dess päronkompisar hamnade i två papperskassar och jag spenderade cirka nio minuter på att plocka ner dem från trädet. Grannen såg även till att några äpplen från deras träd fick trilla ner i en av kassarna.

Påföljande kväll skulle jag nattcykla hem från ett åtagande i Sundbyholm. Jag fick dock skjuts, och crossen trivdes bra i den rymliga bakluckan. Utanför Kloster kyrka spenderade jag drygt fem minuter med att mecka på lampor och väska på mitt fordon. Under denna tid var det totalt tre personer som stannade och erbjöd sin hjälp i det som verkade vara tron att jag förolyckats.

Påföljande måndag låg ett brev från miljökontoret på köksbordet. Någon hade klagat på att våra tuppar gol. Vi hade två veckor på oss att rapportera in vår åtgärdsplan till miljökontoret.

Frågor som jag tampades med under dessa dagar var givetvis:

1. Varför tar det tre veckor att be grannar med uppenbart päronöverskott om att få plocka?

2. Hur lyckades jag få tre personers oväntade sympati när jag meckade lampor i månskenet utanför Kloster kyrka?

3. Vad är det som gör oss så skräckinjagande att våra grannar klagar till myndigheterna istället för att knacka på och ställa frågan direkt?

Slutsatsen är såklart att cykeln var det överlägset snabbaste sättet att få kontakt med främmande människor. Päronen blev mitt inkilningsfika på nya jobbet och tja, det anonyma klagobrevet från vår okända granne visar väl att vi… Ja, vad? Har odrägliga tuppar? Eller fega grannar? Eller något helt annat?

Sorry måste av tåget.

Tack för att ni läste.

Den sista frågan förblir obesvarad.

Ett inlägg i kost- och lyckodebatten

Yo lo.

Är halvdöd men samtidigt levande efter två konferensdagar och en nattågsnatt. Sitter nu på tåget från Umeå. Har jobbat klart mitt tågjobbande och kollar på Mia Skäringers program Kroppshets. Där vill jag faktiskt in och kommentera utifrån min resa i Norge i somras.

Det jag upplevde då, förutom ständig lycka, var en vilja att tillföra min kropp det som den på riktigt mådde bra av. Och undvika det som den faktiskt mådde sämre av. Jag säger på riktigt, eftersom jag märkte en positiv effekt av hur jag åt under hela den resan. Och det unika var att jag skapade en positiv spiral där jag fortsatte äta så som jag mådde bra av!

Jag säger som jag mådde bra av, vilket innefattade både vad och hur jag åt.

Vad de två komponenterna är spelar ingen roll. Det som spelar roll är att jag ville det på riktigt.

Det fanns inget tvång. Ingen föreställning om att jag gjorde det för att uppfylla något ideal (den veganska livsstilen är inget ideal, den bygger däremot på en ideologi), eller för att alla andra gjorde det.

Det jag vill komma till är hur två olika provokationer turas om att fucka med mitt psyke.

Den ena är att en viss kost utgör en del av en viss identitet. Dit hör superfoods, sockerfritt och raw. Och lagom mycket nötter.

Det andra är att en viss kost utgör bra näringskällor. Dit hör super foods, sockerfritt och raw. Och lagom mycket nötter.

Jepp, det är samma kosthållning men som anammas av två olika skäl.

Och det är skälen som är det intressanta.

Under min resa valde jag kost på grund av näringen. Vilket spädde på lyckoruset. Jag märkte att mitt val gjordes av den orsaken eftersom jag blev mindre och mindre sugen på andra saker. Och mer och mer sugen på det jag mådde bra av.

Så jag valde de sakerna!

Jag tror jag lyckades av ett viktigt skäl. Kanske två. Och det är att jag dels gjorde något som jag älskar, nämligen att cykla på tur med väskor. Och fick bada klippbad ofta. Det andra är att jag gjorde detta under en längre tid så att cyklingen blev min vardag. Den gjorde det enkelt att följa den lyckorusiga vägen.

Hotellfrukost, en kaffe till, softa, blogga, checka ut, redigera en sista gång innan publicering, så iväg. Cykla. Energikakor under färd, vid kvällen bananer, avokado, nötter och en ingefärashot. Finito! Sedan sova.

Typ så.

Det skulle mycket väl kunna vara val som det drivs med för att de anses överdrivet nyttiga. Ta en macka och en after bike-öl och var som folk liksom.

Men jag ville inte.

För jag märkte att motsatsen gjorde mig lyckligare.

Det som hade varit värt att driva med eller ifrågasätta hade varit om jag åt nötter på bloggen men mackor på hotellrummet.

För…

Jag var i en cykelbubbla där vardagen var ett lyckorus på två hjul med avokado på kvällen.

Vad har detta med serien Kroppshets att göra?

Jo. Den har det genom att jag med detta inlägg vill berätta hur jag bar mig åt för att stanna kvar i lyckobubblan. Av egen vilja, inte för att någon sa åt mig att stanna där.

Det fanns ingen hets. Men det hade kunnat bli det, om jag hade gjort valen av fel skäl.

Nu kommer min skjuts som hämtar upp mig och kör oss till Fyris Park. Yes, det ska bli lite hederlig svennebugg!

Min skjuta ska få en ingefärashot, eftersom han har varit lite förkyld.

Jag ska få en energikaka, eftersom jag dansar bra på sådana.

Om någon av er förstår vad hela det här inlägget går ut på, så får ni gärna gilla eller skriva det i kommentarerna.

Kram!!

Kombucha, en del av identiteten eller något gott och hälsosamt som man brygger hemma?

Du väljer.

Demonutdrivningen och mörkrets mjuka bomull

Men hej!

Hej hörni.

Bloggen har legat nere ett dygn för demonutdrivning. Jag fick nämligen besök av en gammal glädjedödare från förr, som jag trodde var förintad. Det var inte ätstörningen, utan en annan förgiftning som följt mig sedan jag var åtta år och borrade in mig i ett hörn och skrev lappar som ingen läste när saker blev jobbiga.

Det var dra-sig-undan.

Dra-sig-undan anföll mig på väg hem från tåget. Satte klorna i mig från axeln, åt sig, tuggade sig in bakom skulderbladet genom nackrosetten in i hjärnan. Jag tog en extra sväng runt kvarteret för att skaka av mig det bitande giftmonstret. Jag kom hem till huset, öppnade dörren, hälsade tillbaka på mina älskade kombos men såg dem inte i ögonen, mottog inte deras mjuka hur-är-det utan gick direkt upp på mitt rum.

Stänga dörren. Ensamheten.

Jag vred av mig väska och kofta och lade dem på sängen. Dra-sig-undan ställde mig mot min vackra byrå och lutade mina händer i huvudet. Länge stod jag så, Dra-sig-undan fyllde min hals med gråt och min mage med oro. Jag bara stirrade, andades. Lyssnade på hushållet som rumsterade om tillsammans på nedervåningen, vek tvätt och småpratade. Jag lade mig ner på sängen och Dra-sig-undan hittade en chatt på telefonen för distraktion och fortsatt undanglidande. Jag hörde hur någon därnere försökte göra tahini med den gamla mixern. Hittade han inte mixerstaven? Så ställde jag mig upp igen, och sakta men säkert kom ett litet bubblande skratt ur strupen.

Dra-sig-undan var på väg bort. Skrattet hade börjat förminska och driva ut Dra-sig-undan till en förtorkad, torr liten svamp. Förskrumpnad. Ett fnöske, redo att svepas undan av vindpusten från mitt öppnade fönster.

Skrattet dånade nu fram ur strupen, jag forsade nerför trappan med leende fejs, drog en rövarhistoria från en grej på jobbet och alla tittade upp från sin tvätt och sin tahini. Jag öppnade en flaska kombucha som exploderade, den hade väl stått för länge utan luftning, men vad gjorde det? Vi garvade, vi moppade, vi torkade och jag fixade nåt käk medan andra diskade eller kollade på serier.

Skratten, lugnet. Tillsammans.

Nästa morgon var demonerna utdrivna. Jag lovade mig själv att aldrig utsätta mina medboende för detta igen. Hellre komma hem och böla, än att hålla det inne. Om någon i ett hushåll är ledsen men inte vill prata, förgiftas stämningen och alla börjar undra, är det mig det är fel på?

För det tror man ju, om man som medboende är van att finnas där. Att finnas där.

När jag emottagit min mjuka utskällning av hushållet morgonen därpå, och skrattande ställt mig på händer medan jag lovade att aldrig mer dra mig undan, var dagen redo att erövras. Att skallas. Det blev en morgoncykling, det blev lunchmöte och så en kreativ stund i solen med rätt sällskap och lagom mycket jobbning samtidigt.

Så var det med den demonen!

På kvällen var det dags att åter köra Barva runt med Alex. Jag ryckte upp mig från min gräsplätt och mitt skrivande, ett kort hej till hushållet mellan ombyte och lampfix. På med lampan, iväg. En sådan ljummen september det var! Skymning blev mörker blev lampors sken och mjuka himlars meditation. Blev andra bästa tiden på segmentet vid golfklubben. Forsa, trampa, vränga sig fram på gruset och både prata och vara tyst, bägge tillstånden lika värdefulla i sin enkelhet. Öka tempot ibland, byta sida ibland, ta en sväng och kolla kartan, stå och lyssna på stjärnorna medan den andra fipplar med något, syrsors sång och mörkrets omfamning.

Upp på cyklarna igen, fram med kartan, var är vi?, spelar ingen roll, vi har en karta att följa, grus under pedalerna och måne ovanför med stjärnor. Nynnande låtar i struparna. Lampor. Mörkret är vår bomull, hemma väntar bomullsmänniskorna med bomullstvättkorgen och bomullsutskällningen med så mycket omtanke i rösten, om vi bara möter dem och gråter hos dem och inga piller i badkaret, ring mig nästa gång i stället, mörkret får tiden att flyga och stanna samtidigt, kör vi verkligen samma runda som i onsdags?, det spelar ingen större roll, mörkret gör varje kurva ny ändå.

Bomull, grus och äventyr.

Pilutta dig, demonen, pilutta dig, du stackars lilla glädjedödare, pilutta dig, du dra-sig-undan.

Massagekunderna

Massagekunderna kommer in genom dörren med något sökande i blicken. De är spända i nedre delen av ländryggen och säger att de kanske även har ont i axeln och överlåter sedan sin kropp i mina händer.

Massagekunderna kommer tillbaka veckan efter och säger att jag har misshandlat dem. De har haft ont i tre dagar innan spänningarna har släppt. Så lägger de sig på britsen igen, ler och vill ha samma behandling.

Massagekunderna somnar 27 minuter in i behandlingen. Andhämtningen blir tung och regelbunden, mina handlovar jobbar i ett flöde där varje rörelse har en funktion för sig själv och tillsammans med resten av handen. Jag jobbar skuldror, nacke och tinningar, vill inte störa sömnen som är det finaste man kan ge en annan människa.

Massagekunderna jobbar som lärare på högstadiet och kommer på återbesök och säger att jag har byggt om dem. De vill att jag ska fortsätta bygga om dem där de lagt sig på bänken. De berättar att ungdomarna i högstadiet känner en större oro för klimatförändringar och miljöförstöring än vad deras föräldrar trodde. De frågar om armens muskler och sätets muskler och om muskelfästen och triggerpunkter.

Massagekunderna frågar artigt om jag ska gå på kräftskiva i år. Jag säger nej, jag håller mig till växtriket, brukar ta med kronärtskocka på kräftskivor, är vegan ju, och då säger massagekunderna att deras son också är vegan och att det finns massor av god mat som de brukar laga som är vegansk.

Massagekunderna frågar var jag har gått min utbildning medan jag masserar deras skuldror och trycker ut små, små knutor innanför skulderbladet. De frågar om deras dotter får följa med nästa gång och bese behandlingen, vilket hon givetvis får. De hälsar mig en trevlig helg och välsignar mig innan de går ut genom porten.

Massagekunderna söker för ont i huvudet, och tittar upp på mig i slutet av behandlingen och frågar hur jag kan hitta spända punkter som de inte ens har tänkt på. De sätter på sig kjol och tröja och säger att det redan känns mjukare och de ger mig en kram och viskar tack med blanka ögon innan de försvinner i blåsten.

De påpekar att jag har filmmusik på min spellista och vi pratar om Gudfadern.

Och om Jurassic Park, Titanic, Pianot och alla andra klinkande pianoljuvligheter som stillsamt figurerar i bakgrunden.

Massagekunderna. Vilken fin fredagsskara människor. Vilket fantastiskt förtroende de är, var och varje och varendaste en av dem.

Stå på händer.

Stark är det nya smala, säger de som vet något.

Upp och ner är det nya starka, säger jag.

Kanske, svarar min nya kompis, men stark är också det nya glada. Det nya frihet. Det nya jag kan. Det nya inre jag vill något men jag vet inte vad fast huvudsaken är att jag just vill detta något.  

Mitt nya vill något heter Stå-på-händer.

Stå-på-händer vilar i en fåtölj med läslampa och romaner hela dagen tills jag kommer hem. Stå-på-händer hör mig öppna dörren, ser sig omkring med klar blick, kikar fram bakom en stol i renoveringskaoset och klipper med ögonen. Stå-på-händer tassar fram och lägger en hand på min arm, tar mitt ansikte i sina händer och spänner sin blick i mina ögon och klär av mig ytterkläderna. Stå-på-händer leder mig fram mot väggen vid sidan av den färgsorterade bokhyllan. Spänner min mage, sträcker mina armar och fäster min blick på en punkt på golvtiljan som är tre decimeter från väggen.

Så skjuter Stå-på-händer ner mina handflator på golvtiljan och trycker mina ben uppåt. Höften spänner sig och Stå-på-händer naglar fast min blick vid golvlisten.

Upp och ner står jag där på mina händer och låter allt som finns i fötterna rinna ner genom låren. Ut genom höften och via magen bubbla in i hjärtat och till sist ut i pannbenet.

Höften slappnar av, mina rödmålade naglar spretar mot golvet och min andhämtning är påtagligt tyngre än vanligt.

Alla cykelkilon, alla spurtförsök, alla backben och alla ner-i-bocken-och-käka styrlinda vilar nu på mina röda naglar.

Andhämtningen.

Ena benet böjer sig sakta nedåt i en båge tills höften viker sig tillbaka och släpper ner dem bägge på golvet.

Fötterna blir åter lägsta punkten i min kropp när först det högra, sedan det vänstra benet tar i parketten.

Jag tittar upp mot väggen, sträcker på mig och känner Stå-på-händer gräva sig in i min kropp. Från pannbenet har Stå-på-händer rört sig nedåt, mot mitt säte på höger sida i de muskler som tog emot tyngden när jag släppte väggen. Stå-på-händer biter fast och drar ihop sig till ett värkande inferno.

Igår, idag och imorgon är det samma sak.

För Stå-på-händer är min slängkyss till världen, min träningsvärkande passion och mitt nya, hemliga fuck you. 

 

Trött- och ledsendagen

Trött- och ledsendagen är den som får dig att vakna i normal tid efter att ha gått och lagt dig för sent. Du snoozar, stapplar nedför trappan och dundrar in i dagens ganska lugna frukostkaos på din väg mot badrummet. Lite havregrynsgröt, två koppar te och en skvätt tandkräm senare sitter du på cykeln till tåget.

Trött- och ledsendagen har valt kläder åt dig. Svart, kort, tajt och två sjalar i rätt färger om du vill byta under dagen. Du kan inte som en vanlig morgon stå för länge och syna dig i spegeln, du måste själv bestämma att du är skitsnygg och office-redo innan spegelmonstret säger motsatsen.

Trött- och ledsendagen lämnar över dig till ditt nya jobb. Den vet att du gillar det, så den gör dig produktiv, fram till sista halvtimmen innan tåget. Du skriver då det sista mejlet som ska innehålla de skarpaste idéerna men du ser dig själv upprepa samma skit som förut. Du raderar, skriver nytt, raderar, skriver nytt.

Du raderar en sista gång. Skriver inte nytt. Stänger av datorn, snabbt hej då till kollegorna i landskapet och ut i sensommarvärmen.

Trött- och ledsendagen börjar då ta över.

Ögonen bubblar. Glänser. Du sänker huvudet, axlarna, tittar ner i gatan och skrynklar pannan medan du samtidigt inte kan låta bli att fnissa åt trött- och ledsendagens teatrala uttryck.

Du vet.

Du vet allt.

Du vet exakt vad du är ledsen över. Du vet när det skedde, hur det började, du såg tecknen och du vet hur du gnuggade in ledsenkänslan i hjärtat och marinerade tankarna i den. Du minns exakt vilken rappade vägg du lutade dig mot efteråt när du tog upp mobilen och skickade iväg det där meddelandet.

Noga formulerat.

Du vet vilka svar du fick, du vet vilka svar du skickade, du vet vilka svar du inte skickade, du vet vilken väg du tog hem i septemberkvällen och du vet att du tänkte:

Nu jävlar ska jag iväg på lite fuck you-cykling.

Men trött- och ledsendagen släpper inte iväg dig på fuck you-cykling hur som helst. Den låter dig inte vara bekväm i dina cykelkläder som borde kunna skydda dig nu. Den matar monstret i spegeln som väser maskerad när du sätter på dig det finaste du har och sedan sätter dig på det finaste du har.

Lycran, hjälmen och Amiran.

Du trampar iväg mot riksväg 53 i hopp om att jävlar anamma ska öka farten åt dig. Benen trycker på, race-hjärnan ställer dig upp och du mosar långsamma spurt-intervaller på 53:an medan hastigheten stiger och du tar av mot Hällberga.

Du gråter inte, är inte arg och du känner ingen glädje.

Men runtomkring finns spelande syrsor och kvällssolen från andra världar. Där finns fåglars prassel i skogsbrynen, rådjurs spetsade öronen på åkrarna och små soppars höstfärgade hattar i dikesrenarna.

Hemma efter 39 km i tilltagande mörker känner du ingen hunger. Du duschar, huttrar lite och småpratar med någon om något. Värmer stekt potatis-rester och linsgryta, lägger till en macka och sticker emellan med rödvinsslatten från i lördags. Ett glas kombucha. Choklad. Trött- och ledsendagen vet att du behöver det.

Du skrollar mobilen för att leta svar. Svar som inte finns, och inte kommer komma.

Du vet det, men skrollar ändå.

Trött- och ledsendagen ordnar slarv i duschen som du måste torka upp. Att städa rensar gegget i hjärnan, så du lyssnar på de mjuka rösterna från hushållet som ber dig göra det. Du vet att ni är flera vuxna som bor tillsammans och har kommit överens om att badrummet ska hållas fritt från hår i golvbrunnen, och att man helst inte vill behöva säga till den vars hår har råkat hamna där. Du vet exakt hur mjuk den rösten är som man använder för att lugna både sig själv och den man säger till.

Du älskar håret i avloppet och låter det gegga in dig och din kväll i trött- och ledsendagens mörka marinad.

För dagen är inte slut än.

Trött- och ledsendagen fortsätter skrollandet som inte kommer leda någonvart, krämar ur det sista kletet.

Tills den inte kan få ut något mer.

Den har peakat, och du också.

Så du somnar, och vaknar när klockan ringer och det åter finns en portion gröt i kastrullen och te på bordet. Från hushållet till dig.

Du trippar ner i köket, säger hej till hushållet, påminner dem om nyckeln i dörren, säger ha en bra dag, tittar på minsta pojken som äter ett morgonäpple i zebradräkt, lyssnar på tonåringen som snörvlar på övervåningen, och gör ditt morgonkaffe extra starkt.

Trött- och ledsendagen är över. Du fick dina blanka ögon, din teatraliska promenad över Kungsbron och dina ivägskickade skitmejl som ingen kommer förstå poängen med. Du fick din cykling, du fick din byta-cykeltröja-tills-inget-utom-det-vanliga-sitter-bra och du fick din känslolösa cykling med syrsorna.

Du upprepade ordet cykling två gånger i samma mening. Det gör ingenting.

Du behöver inte vara arg för att få det där. Revanschen kommer. Du kommer att märka det på hur ditt inre börjar frusta. Det kommer att ske. Du kommer att märka det. Du är utsövd med gröt, kaffe och jordnötssmör i magen.

Nu kan du börja jobba med din sju sidors skarpa analys som ska in i dag och som du inte påbörjat.

Ingen trött- och ledsendag kommer att störa dig.

Däremot måste du ta dig i kragen och avsluta det här inlägget.

Nu.

Med en kram till alla läsare vars trött- och ledsendag kanske precis har börjat.

❤ ❤ ❤

Stockholm

Ah men kort hej från tåget då!!

Shit herregud jävlar. Idag börjar jag nytt jobb. Det är lite stort att byta efter 12 år hos samma arbetsgivare. Visserligen med olika chefer, arbetsplatser och kollegor, men ändå. Man byter daglig miljö. Som att gå från högstadiet till gymnasiet. Man vill visa sig duktig och snabb från dag ett och välja rätt scarf och look för att inge rätt signaler från början och man längtar tills man är en del av det där sköna gänget som sitter och fikar och får massor av bra saker gjort.

Samtidigt som man vet att sådant tar tid. För alla, precis som sådant gör och ska göra.

Du kan låtsas att du bara är här på möte.

Det kanske blir lite som att byta cykelklubb.

Men wtf det är hål på favvoväskan och skorna är skitiga och linnet är i tvätten gaaahhh vad ska de tycka nu

Då ska man minnas varför de valde en, och varför man själv valde dem.

Nu slutar det här superkorta, meningslösa inlägget med lite cykel. För ikväll ska jag dra och vara publik på ett GP, och det är Skeppsholmens GP!

En rätt teknisk kort bana som säkert hade varit kul att köra om jag vetat om den, planerat för den eller helt enkelt anmält mig. Men ikväll ska jag vara publik och kolla på vänner. Som vänner har kollat på mig!

Så det blir nytt jobb, sen cykel. Tur man har denna bomull att landa i.

Bild från helgens minirunda på kombons hemmabygge kommer här.

Och så påsen med brännbart i fonden, nästa gg ska vi sortera ännu bättre så den är helt tom

Hotellobbyn.

Hotellobbyn är det som möter dig när du vänder alla andra ställen ryggen. Det öppnar sig som en mjuk och varm tunnel med röd matta som bara du ser och en port som är tung att skjuta men som glider upp som en vindpust.

Hotellobbyn är det där det sitter softa, anonyma typer i svarta fåtöljer. De tittar varligt upp när du passerar och dröjer artigt lagom länge kvar med blicken. Lobbyn är det där toaletter finns diskret till höger utan att du behöver fråga efter dem, där heltäckningsmattan absorberar alla onödiga ljud och där du får sitta själv och äta din middag, eller i sällskap.

Eller med både och, om du vill det.

Hotellobbyn är det där du passerar fat efter fat av grönsaksrätter på din väg mot baren. Där du ber om ett glas av husets röda och vet att det kommer att vara dubbelt så dyrt som på aw-ställena på Nygatan. Du tar det ändå, för att du vill vara just i lobbyn. Du får överraskande nog ett glas av den lite mindre (lite billigare?) modellen som fylls på till bredden med husets röda tills det ser sådär fullt ut. Du får även den finkänsliga, helt naturliga, frågan om det ska sättas upp på rummet och du skulle kunna säga ja rum 214 tack, men det gör man ju inte så det gör du inte.

Du går in i det inre rummet och lyssnar på lounge-musiken där hotellobbyn omfamnar dåre som direktör i sin trygga famn. Trygg, så trygg att du sitter själv med ditt glas i ditt hörn och kan försjunka i något medan du väntar på ditt sällskap och tjuvlyssnar på bordsgrannarna som på Sörmlandsdialekten – ja den!! – avhandlar något rimligt.

Ditt sällskap anländer och slår sig ned mittemot. Det ler. Rättar till stolen, du flyttar din fot lite under bordet så att de inte ska slå i varandra, eller kanske för att de ska göra just det. Det ler igen. Du ler också. Det pratar, du pratar, ni pratar, medan du observerar hur det rättar till frisyren och (lite nervöst? Varför?) flackar med blicken.

Det rycker i dina mungipor, och i sällskapets, när hotellobbyn får dig att se det du vill se, höra det du vill höra och känna hur sällskapet känner det du vill att det ska känna. Ska vilja känna och därför så innerligt känner.

Sällskapet beställer inget. Låter sig inte bjudas på något, hur dyrt du än bedyrar att det är. Det måste gå. Måste gå hem. Hotellobbyn ger er en hej då-kram som är precis så varm du vill ha den, och du sitter kvar med ditt halvfulla glas.

Du är inte ensam, inte alls. Du fortsätter att prata men på ett sätt som inte hörs, bara syns på dig utifrån. Sörmlandsdialekten vid andra bordet måste se, alla måste se, du själv kan inte få det att sluta rycka i mungiporna eller lysa i ögonen.

Hotellobbyn är det som får dig att skriva så glödande på telefonen att den blir för varm att ringa med.

Men ringa behövs inte. Skriva räcker.

Hotellobbyn låter dig sakta smutta på det dyra husvinet i det billiga glaset och skriva klart medan du sakta låter den sista droppen rinna ner.

Hotellobbyn är det som reser dig upp. Som får dig att se dig om. Att sträcka på dig.

Hotellobbyn är det som gjort ett grässtrå av en hösäck.

Det som av en hopsjunken bulldeg utan jäskraft gjort ett krispigt knäcke med små, små frön av olika goda sorter som trillar ner och sprids när du på lätta steg trippar ut på mattan genom porten.

Frön, som trillar av för att plockas upp av andra som vill njuta av dem.

För hotellobbyn är det med den typen av matta där frön inte smutsas ned.

Där döda frön får liv.

Ett grönskande, spirande, sprickande grässtrå.

Ja.

Det är vad hotellobbyn har skapat.