Bloggen just nu.

Försöker blogga cykelrundor.

Nej, för vanligt.

Försöker blogga tema.

Nej, för pretto. Spontanitet hit och dit, frihet, solocykling eller sällskap eller demoner på axeln, vem bryr sig.

Vill blogga QOM-jakt. Måste ha jagat in några först, det kommer det kommer.

Försöker blogga miljö.

Nej, det blir inte perfekt och blir det inte perfekt så får det inte vara med.

Försöker blogga Färingsö, ny ö ju, men det stockar sig och blir kort och menlöst.

Bloggar Bagis, jättekort ihop med grus runt Flaten, jätteljuvligt ja men tillräckligt unikt, nej.

Bloggar, raderar, tänker, raderar, skriver, raderar.

Formulerar. Raderar. Funderar.

Cyklar.

Måndag!

Riders, tyck synd om mig för jag är sämst.

Efter måndagsmötet på jobbet tänkte jag få upp värmen genom att stå på händer. Detta utförs bäst i vardagsrummet bredvid racern. Effekten brukar bli både värmealstring och känsla av kapacitet – på nåt jävla vänster hamnar allt som känns upp och ner i hjärnan, rätt av att man ställer sig just upp och ner rent fysiskt.

Men den här måndagen ville inte vänsterhanden. Den vek sig. Den var över huvud taget aldrig utvecklad. 30 kilo cykelkropp belastade plötsligt min slarvigt hopvikta vänsterhand.

Resultatet?

Tja, det gjorde jävligt ont i både hand och ego. Ungefär som när man misslyckas med etr vinterbad. Peppiga aktiviteter som har just det syftet, och som misslyckas.

Vad ville misslyckandet säga mig, just nu just idag?

Ingenting, bestämmer jag.

Det är bara måndagen som försöker hävda sig, och idag lyckas den.

Roligt citat för likes.

Rottrådarna

Ett krispigt elefantöra har nyligen flyttat in i mitt vardagsrum. Samtidigt har tre av mina Aloe Vera-bäbisar flyttat ut. Nyvakna på skakigt små ljusgröna stjälkar ska de nu ta steget ut i livet utanför lägenheten.

De har varit med mig länge. Tror urmoderplantan kommer från en kursare vid studietiden i Uppsala. Sedan dess har de fortsatt föröka sig varhelst jag bott.

Ljusgröna, diskret taggbeprydda och stilfullt styva. Ibland med en läkande saft rinnande ur bladen när jag velat kyla en brännande kind eller ett bultande hjärta.

I min strävan att förnya yttre faktorer, som ett sätt att nå mitt inre, plockade jag upp alla bäbisar från alla mina vuxna aloe veror, och satte dem i vatten. Sedan dess har de fått rottrådar, små tentakler som sträckte sig bort mot möjligheterna ut i det nya.

Redo att flyga.

En av dem fick flyga ut till en granne, som sett mitt inlägg i en lokal fb-grupp.

Vill ni ha en aloe vera, skrev jag i inlägget. Kanske i utbyte mot något, lade jag till.

Så kom han med elefantörat, omsorgsfullt förpackar i en avklippt dryckesförpackning.

Han hade väl läst mitt inlägg, googlat aloe vera + skötselråd, och sedan erbjudit elefantörat i tråden till mig.

Kanske gick han sedan ut till sina elefantöron och fingrade på dem alla. Smekte bladen för att undersöka saftspänningen och hälsan i bladnerverna. Så valde han den lämpligaste, grävde upp den och tog med lite av moderjorden. Kanske kysste ett tyst adjö på bladen, innan han varsamt lyfte över den i sin temporära boning.

Varsamt lugnande med rösten inför det nya. Skakig förväntan och skälvande örsnibbar i de gröna bladskaften.

Sedan googlade han min adress, anlände fem minuter innan utsatt tid och genomförde ett snabbt och effektivt byte.

”De är väl lätta att ta ha om?”

”Ja”.

🌿

Under filten.

Hej nattugglor.

Igår gjorde jag något jag borde göra oftare.

Jag satt och skulle jobba men kunde inte. Tankarna på det ena och det andra blev för många och högljudda. Tusen skrikande skator slet min motivation i stycken. Till slut korkade allt ihop och jag gjorde det enda rimliga.

Drog ner rullgardinen och gömde mig under en filt. Stängde dörren, stoppade in öronproppar och blundade mot kudden.

Sedan låg jag och lyssnade på mitt eget hjärta.

Slog det? Ja, det gjorde det. Hårt, och fort.

Sedan slumrade jag.

Sedan blev jag rörd över något. Sedan gick jag nästan upp. Sedan blev jag ledsen över något som kanske var på väg att hända. Sedan låg jag kvar medan de andra lagade lunch som de åt, jag hörde dem pyssla och slamra hemtrevligt genom öronpropparna, sedan var deras lunch slut och det blev tyst och sedan vaknade jag, nästan.

Jag gick upp, fyllde på kaffe i köket och messade med en kompis från soffan.

Kaffet kallnade i takt med att vi navelskådade oss själva.

Klockan slog två.

Då åt jag lite jordnötssmör och fyllde på kaffemuggen.

Sedan producerade jag, intensivt.

Klockan 1830 ish drog jag en löprunda runt Albysjön med först min syster, sedan ljudbok, i öronen.

Efteråt vittjade jag Strava. Sex sekunder snabbare snitt per km.

Så var det med den tisdagen.

Har väl städat ur och är redo för Tullinge helt enkelt

Söndagskväll på er. Pustar lite efter tolv timmars flyttstök och bök i lägenheten. Och utanför, det blir som sig bör en tripp med Aimo till Tullinge. Denna gång var jag extra duktig enligt mig själv: blott fyra Ikea-kassar och en flyttkartong! Och imorgon cykeln och resten i en ryggsäck på pendeln.

Min lägenhet har nog aldrig varit såhär ren. Nåt rätt har man gjort här i livet när en barndomsvän kommer och flyttstädar helt frivilligt. Under hennes arbetsledning blev det till slut ordning på mitt eget packande så att hon fick vara ifred med trasor och borstar och kunde gå lös på min smuts.

Vi kunde båda konstatera att det på något sätt är roligare att dels städa hos någon annan, men framför allt ihop med!

Efter fem timmars fejande under mitt uptempo gnolande flyttplock (var kommer alla småpryttlar ifrån??), gjorde vi en deal.

Hon kommer och städar med mig en gång i månaden. I gengäld får hon massa goda raw food-bollar och smaskiga linsgrytor och alltid en stor burk sesampasta.

Sedan var det dags för mig att pallra mig upp på vinden med det sista. Sedan in i hyrbilen och köra söderut och stanna på en liten lussebulle. Var ju ändå advent så hyrbilens taxameter fick ticka hur mycket den ville. Hemåt och sen parkera lite snyggt framför en annan aimo.

Älska när man delar tjänster. Ingen är bra på allt och allt tråkigt blir roligt i bra sällskap med arbetsledning.

🌹

Och hade jag samlat på läskiga dockor hade jag direkt adopterat den här lilla gräddbakelsen till sockerkakspingla som kunnat skrämma skiten ur vilken cykeltjuv som helst

Elementen, din coronasäkra äventyrsvän

Riders!

Missa inte alla möjligheter till vardagsäventyr. Elementen är alltid cyklistens nära följeslagare men extra så i dessa tider när geografiska cirklar stramas åt. Skönt eller inte, vi behöver träna oss i att uppleva det stora i det lilla och helst vara utomhus.

Så voilà:

🍁 Vind. Det stormar rejält i åtminstone Mälardalen dessa dagar. Ut och kriga med den alltigenom trogne cykelvännen motvinden. Eller göm dig från den på skogsvägarna. Eller dra på dig promenadskorna och njut av hur vinden rufsar om håret på dig.

🍁 Vatten. Behöver jag säga vinterbad? Eller ok, jag har personligen just nu tagit en badpaus. Gör det du med. Istället tar du en kalldusch. Den måste vara iskall. Det är först då som kroppens inre kraftverk drar igång det där ruset! Du känner det! Djupa andetag, låt isvattnet klättra över hela huden och njut…

🍁 Jord. Få cyklister slipper undan cykeltvätt efter minsta lilla lunchrunda. Leran stänker upp överallt. Så ta chansen att jorda dig. Leran är ett faktum, bli ett med den och låt dina hjulspår för alltid påminna andra om att du också kommer tvätta cykel sen som om det inte fanns nån morgondag.

🍁 Eld. Sätt dig framför en eld om du har någon, tänd ett ljus om du har något, njut lite extra av gasspisens låga om du har en sådan.

***

… Och om du inte har tillgång till något av ovanstående, så gråt en tår, andas ut på en dammråtta, ställ dig i plankan eller stoppa ner fingrarna i närmaste blomkruka.

Det hjälper, jag lovar.

Eller fly till det femte elementet såklart

Lördag 14.29

Löparskorna vädrar morgonluft

Crossen har slutat vänta

Bloggaren bloggar regnmolnsfluff

Pianoklinket levererar blöta löv och skimmer med en miljon i ränta

Crossen väntar inte, den vilar medan regnet strilar

Regnet är regnigt och vattnet bildar en post löpning dopprand

Och ändstationen på tåget är Hässelby strand

Veckans visshetkonvalescens

Visshet!

Det är ett ord jag ska ta fasta på och förvalta. Vissheten kom i tre former i helgen.

Ett. CXSM i Västerås inställt pga corona. Klokt och väntat beslut, och jag slipper fundera på vem jag skulle behöva fajtas om jumboplatsen med. Men såklart skittrist för min gamla klubb Västerås som jag vet hade ordnat en väldigt kul bana och underbar stämning. Som alltid när rätt folk sätts att ordna rätt saker. Glad för min klubbkamrat Annes skull som hann knipa två medaljer på Täby park och mig själv som knep två i Falun innan race-lockdown!

Två. Ingen cykling eller gym denna vecka. Mitt knä sa hej i helgen. Jag hade kört löpning flera dagar i rad och toppat med lite väl aggressiv stretch. Vet precis vilken övning som fuckar. Nummer tretton, som jag hade alldeles för lite respekt för. Jo, det är sant, det var tretton! Jag klämde mitt rando-sköra högerknä. Skitsiffra.

(För övrigt en för jävla grym yogalärare i Barcelona som instruerar, kan rekommendera hans 21-dagars program med fokus på höfter. Går igenom dag för dag, moment för moment och hur musklerna funkar. Jag hittade honom på Instagram.)

Igår kravlade jag alltså omkring i köket bakom datorn med ett högerben som inte ville vika sig och ett jobb med tusen försenade inlämningar. Jag var arg och förbannad och nerdeppad i totalt mörker. Ett klokt samtal där rätt frågor ställdes fick mig tillbaka på rätt köl. Tack Therese <3. När mörkret föll, hade jag vett nog att inse även detta:

Tre. Inget mer bad denna vecka. Inte med ett ben som vägrar böja sig och lever sitt eget liv. Jag vill inte ha nåt rando-klickande knä-fuck som plötsligt smäller till. Så det får bli krispiga morgonpromenader istället, med lagom mycket trappor. Och kall dusch hemma.

Sådär!

Tre deppiga grejer som iallafall har skapat visshet.

Slut på inlägget, tillbaka till arbetsdagen.

Saker som händer i fjällen.

Alltså fjäll.

Det går inte annat än att dras till dem, låta sig wow:as. Som precis hemkommen från en magisk vecka i södraste Kungsleden kan jag inte säga annat än att den var magisk för att fjällen är just fjällen.

I fjällen går man. Eller springer. Iallafall i dessa, och iallafall jag. Oavsett vilket, så har man fullt sjå att se upp var man sätter fötterna så själva gåendet blir ett utforskande i sig. Detta gör att man behöver koncentrera sig på något som i vanliga fall känns helt jäkla oavancerat.

Även sovandet är något extra, särskilt om man tältar som vi gjorde jag och Karin. Ens lilla hus ska sättas upp och tas ned, rullas ihop och rullas ut, tältplats ska ses ut och man ska provligga så att det är någorlunda mjukt och platt. Sedan ska man ha nog med kläder för att inte frysa, sovmask om det är midnattssol och bra liggunderlag samt en någorlunda fluffig hög med kläder som kudde.

Så ligger msn där och förundras över hur några tygstycken kan erbjuda så mycket skydd.

Och så är det dags för ätandet. Man snacksar, med nötter och russin, men man lagar även mat, på stormkök. Då ska bränslet bäras med, maten ska planeras och kanske torkas och gottas till och det ska vara lagom guldkant, och så ska den paketeras. Och guldkanten ska inte vara för tung att bära, utan rymmas i lagom burk eller liten flaska. Kanske som srirachamajo, eller mjöl till glödbröd.

Och så var det drickandet. Det görs ur fjällbäck på fjällbäck på fjällbäck, oändligt många porlar och forskar och susar de nedför slänterna medan vi fångar upp dem i kåsor. Kallt är vattnet, och många är snöfälten som vi korsar som vattnet smälter från.

Toandet sker i dass längs vägen eller i buskarna. Myggen kalasar, så man får vara snabb. Har man spontant sällskap längs rutten får sällskapet titta bort, och så går man ändå längst in i ljungen.

Bad sker i lämplig bäck. Viktigt bada efter en dag på fjället, man fryser såklart under badet men så mycket bättre allt känns efteråt. Måste hitta bra sten att stå på, jobba upp ett inre agg mot kylan för att palla, och så bara gör man det.

Pauser tar man många. Måste ju det för att bese omgivningarna. Telefonen är offline, nu finns bara du och fjället och underlaget som tvingar dig att koncentrera tankarna på det väldigt praktiska som innebär hur du sätter fötterna. Virvlar tanken, snubblar du.

Gul är fjällets trendfärg. Tussilago, fibbla, smörboll, smörblomma, gul viol och även maskros sträcker sina kronblad mot midnattssolen.

Ren och mygga är de trendande djuren på fjället. Renar gör sin morgonfärd på andra sidan jokken vid sju när vi tittar ut från tältet, myggen kommer oinbjudna lite då och då när det vankas lä och buskar.

Bylsigt och tajt är de två ständigt konkurrerande klädvariationerna. Bylsig vandrarbralla får samsas med bylsig dito-jacka, eller med dito vandrarskjorta, det är okej på fjället bara man är lagom varm och nöjd! Även om det allra helst får vara korta tajta löparbrallan som samsas med vad som helst, den äger och ger alltid som mest studs i stegen.

Brännan är den i nyllet, nästan enbart, om man inte räknar korta vandrartajtsens snöfältsbränna.

Vurporna kan bli allvarliga på fjället, ety mycket packning och steniga och blöta omgivningar. På en blöt spång drar jag plötsligt i hälen för kraftigt och faller, bakåt, hjälplös! Vad händer!, jag rutschar och slår i svanskotan och ryggsäcken tar emot men jag sätter ändå instinktivt ned högra handleden som tar i alldeles för hårt för att det ska kännas skönt. Totalt oskönt är hur det känns, det bränner och tårar bränner innanför brillorna och jag svär och nästan skriker! Aj min handled hur ska jag kunna växla nu och inte minst på crossen där allt ska ske med höger hand??

Vi går av stigen, Karin tar emot på fjällkliniken och gasbindan får jobba. Linda, linda, prata lugnande och vyssja, tur det inte var svanskotan och nu är jag yr, så yr, jag får en stor alvedon och sätts ned i ljungen och snacksas.

På kvällen har jag nån sorts frossa.

Dagen efter är frossan borta, men min lindade handled påminner mig om att cykelsommaren som jag vill ha den kan bli ett minne blott om ontet håller i sig.

Jag räknar upp allt jag fortfarande kan göra med justerad handled, hit hör vandring men inte cykling, yoga i massor av variationer och massor av andra rörelser som inte bygger på att två handleder ska stabilisera kroppen. Armhävningar på en hand, planka på underarmarna, stå på händerna på en hand, och mycket mer.

Bad.

Man måste tänka så, och tiden på fjället där allt man gör är omständligt på ett lugnande sätt, gör att man instinktivt tänker så.

Hur kan jag göra nu, med just den här begränsningen?

Så skuttar vi nedåt mot Hemavan. Inte en enda regnnatt, förföriska utsikter och massor av luftade tankar och medvandrares intressanta livsresor vi fått dela.

Fjällen fjällen fjällen fjällen FJÄLLEN.

Fjällen ❤

20200712_1521472298840921995397683.jpg

 

received_3235679588139314562054261094230518.jpeg

Karin och jag fotade om vartannat