Jag och mitt tyll

Hej från jobba hemma-kontoret.

Jag ger härmed upp och erkänner att jag njuter av att vara sjuk. Eller kanske mini-post-sjuk, dvs. så frisk att jag kan få saker gjorda, men så pass sjuk så att jag inte bör vistas bland folk.

Återstår att jobba hemifrån yey!

Det bästa med att jobba så mycket man orkar, ”för att man kurerar sig”, är den maximala friheten. I tid, i rum, i tyll.

I tidpunkt för tandborstning.

Så jag gör som igår, fast är lite mer produktiv:

Jag somnar sent, ligger och svettas och hostar i tyll, vaknar, går upp i tyll och äter frukost i tyll. Säger hej då till brorsbarnen i tyll, dricker min andra kopp te med honung i tyll, brygger kaffe i tyll och äter lite lunch i tyll.

Klockan ett ska dagen peaka: leda distansmöte i tyll.

He he. Jag drar på mig en av mina jobb-toppar som täcker tyllen ned till midjan, och så på med ett par örhängen. Sedan är jag noga med att sitta still framför webbkameran så att enbart tröjan syns.

Sedan flyter möte och efterarbete på, någon i mötet råkar lägga på nåt nattfilter som gör att de ser ut som nattaktiva rådjur från en naturfilm, hur berikande. Sedan ringer jag en förkyld forskarassistent och pratar mediastrategi, stackarn lovar mig att ringa både radion och TT och om jag undrar så är han förkyld, men ha en fin kväll Anna! Sedan dundrar brorsbarnen hem och är ljuvliga. Så lagar vi måndagsmiddag ihop jag och brorsan, en rotfruktssoppa med vinäger, och det innebär att jag måste lägga tyllet åt sidan till förmån för svart vardagsbomull.

Vi äter mat ihop.

Sedan lägger jag mig i soffan. Och så kommer jag på det, strax efter att kära svägerskan serverat mig te.

Jag gick ju för h-ete vid ett tillfälle ifrån mötet och drog för gardinerna för att jag inte skulle få ett randigt tvättbjörnsnylle.

Det innebär att jag kan ha outat tyllen och tröjmaskeringen.

**darrar av ångest**

Men vet ni, imorgon är en ny dag. Då ska jag borsta tänderna något tidigare, kliva ur tyllen något tidigare för att forsla mig till ett möte i stan och sedan tillbaka i tyllen något tidigare.

Lovely, ser redan fram emot det.

Hur länge brukar ni gå runt i tyll när ni är sjuka btw?

Sorry tyllfokus, kära brorsdottern berordrades fota

Mitt nyårslöfte 2020

Hej pendeltisdag!

*gnuggar sömnen ur ögonen*

Är trött. För första gången sedan jag kom hem, och faktiskt med ett enda undantag sedan jag åkte till Chile, hade jag svårt att somna igår.

Jag låg och tänkte på mitt nyårslöfte.

Jo jo lite sent är det för nyårslöften. Men allting är sent i år.

Vad ska man lova egentligen?, var det jag funderade på. Sedan kom jag att tänka på hur mysigt det är att gå och lägga sig. Jag har ett fint rum i ett hus som är lika delar tyst och lugnt och lika delar full av trygghetsskapande röster. Och så har jag ett rosa nattlinne köpt på second hand i Santiago.

Jag låg och tänkte på hur skönt det är att kunna ägna sig åt en sak i taget. Och inte behöva slöskrolla mobilen det sista man gör innan natten och det första man gör på morgonen. Istället kunna titta på sitt lilla nattduksbord där det nu står grattis-tulpaner och fina kort som utlovar upplevelser i sällskap av vänner.

Och hemgjorda saker i fina förpackningar.

Det är sådana saker jag vill tänka på innan jag somnar. Inte all förbannad oro som kommer krypande och snor min sömn.

Oro kan bero på faktiska problem. Då vill jag lösa dem istället för att oroa mig för hur det blir om jag inte löser dem. Vissa problem är ovissa. Man vet inte hur det går med dem. Låt det gå så då! Jag kan inte påverka det!!

Kort sagt, inget mer självskadebeteende.

Over and out, nu kör vi 2020.

Jag vill nog egentligen bli lite mer av mitt Chile-jag, mitt december Chile-jag, som blir rånad dag ett men fixar nytt pass och gör en polisanmälan istället för att gå runt och vara en pain in the ass för min omgivning

Och ja, jag vet att bilden med mig på stranden i Coronel är återanvänd, men den symboliserar återerövrad vardagsglädje för mig och det är fan det viktigaste vi har här i livet och Mattias tog bilden

Jag och min dipp

Hej dippen.

Du är inte efterlängtad, men väntad.

Om fem minuter är det onsdag och teoretiskt sett en vecka sedan jag kom hem.

Du dippen brukar komma tidigare, men du väljer fem i tolv på den sjätte dagen.

Vad gjorde jag under den senaste dippen som jag minns extra starkt?

Den senaste dippen tror jag var när jag kom hem från Tyskland efter fyra veckor på cykel. Då gick jag runt i min lägenhet och nötte ner golvet i en cirkel.

När jag trampat samma varv tills jag blev yr, bytte jag varv. Det var i den stunden det enda logiska.

Jag fortsatte tänka samma tankar varpå hjärnan reagerade på samma sätt. Och levererade samma resultat. Detta trots att jag bytt håll på min cirkel.

Till slut gick jag ner i min trädgård och luktade på mina tomater som växte där.

Nej, det kan inte ha varit Tyskland. För då kom jag hem i november. Det måste ha varit en somrig hemkomst. Försomrig.

Jag minns. Det var 2015 års post-Kanada depression.

Jag gick ner och luktade på mina tomater och drömde mig tillbaka.

Nej, fel igen.

Tomaterna måste redan ha blommat ut eftersom det måste varit augusti eftersom det var då jag kom hem.

Allt blir hopblandat när man förtvivlat försöker damma av alla sina minnen av olyckliga stunder.

Dippjävel.

Jo nu minns jag en annan grej. En dag på jobbet för fyra år sedan när jag hade fått nog av att vara tillbaka-på-jobbet-trött, lade jag upp fötterna på kontorsbordet och sa till mig själv: nu tar vi och dunkar in lite förbannade miljöframgångar här.

Och så gjorde vi det. Som man gör.

Det funkade bättre på hjärnan än att fortsätta tänka samma tankar som sekunden innan.

Jag bara konstaterar det.

Mattias tog kortet i Coronel efter vårt studiebesök i gruvan där, och konstaterade därefter helt neutralt att det mest säkra sättet att få mig glad om jag inte skulle råka vara det, är ett vatten

Tankar från pendeltåget

Morrn från pendeltåget.

Vad mysigt det är att bo med folk igen. Detta upptäckte jag så snart jag börjat boa in mig hos bror min. Brorsbarnen hjälpte till att packa upp och sedan var det godnattkram och sedan godmorgon och kram på morgonen. Och så alltid små och stora röster runt om i huset som inger trivsel och trygghet.

Vardagens viktigaste beståndsdelar.

Det slog mig att jag varit ensam de senaste två veckorna, när jag reste själv. Men innan dess varit extremt o-ensam under den huvudsakliga tiden i Chile när vi jobbade och ju umgicks nästan hela dygnet.

Hur kul är det egentligen att vara ensam?

När man reser själv så gör man ju det inte för att man vill isolera sig. Utan för att själv kunna bestämma mer om sin resa. Sedan träffar man alltid folk under färden och det är bra för oss sociala varelser.

Sedan kan man ju ibland eller ofta ha behov av att vara själv. Men man kan också omge sig med de personer som ger samma luft att andas som man letar efter när man just vill vara själv.

Och det är väl det som är det värdefulla, tänker jag när rösterna i huset där jag ska bo lite tillfälligt nu myser in sig i min vardag.

Katten bor i Tongoy, men den hade lite samma effekt där den under nyårsnatten lade sig på min säng och verkade somna

Så bloggar jag

Fick en utmaning från min cykelvän tillika bloggförebild Katja, som driver Cykelkatten. Det blir ett meta-inlägg: en bloggpost om hur jag bloggar!

Jamendåså:

Medan jag cyklar en runda, väntar jag ofta in känslan för vilken sorts inlägg rundan kommer att föda fram. Känslan kommer starkare och starkare och till slut är den där. Då vet jag. Sådana inlägg skriver jag helst direkt. De kan då ta någon liten kvart. Ju mer endorfiner, eller ju större känsla av misär under en runda, eller ju större känsla av ingenting, desto viktigare att skriva ner det på studs.

Efter en långrunda kan jag mysa i tanken på att få komma hem, tvätta cykeln, duscha länge, laga en stor portion mat och inte hänga med någon utan att få ❤ BLOGGA ❤ .

Jag kan uppleva en stark frustration om jag på något vis hindras att skriva ner ett inlägg av den typen.

Tåg är överlägset bästa fordonet att blogga från. Mången gång har jag tryckt iväg slutorden ”framme slut på inlägget!”. Varför? Jag är på väg någonstans.

Morgnar är bästa bloggtidpunkten om jag vaknar på fel sida. Får jag så blogga, så vänder humöret ofta. Detta sker då innan frukost, kanske med en kaffe bredvid. Men ibland kallnar även den.

Kvällar är bra. Men ibland lite stressat, har jag tryckt iväg ett inlägg blir jag ofta så nyfiken på om någon har läst, att jag spenderar resten av kvällen med att uppdaterar mobilen.

Bilder försöker jag ta men borde bli bättre. Är otroligt nojig med att be att få fota folk, försöker ta snygga kort när ingen ser men… cyklister älskar ofta bli plåtade så borde fråga mer. Annars lånar jag gärna andras bilder – tack till Robert för omslagsbilden här t ex!! Vill överlag såklart att de ska matcha det skrivna. Och med det skrivna kompromissar jag mycket mera motvilligt än med fotona..

Guider skriver jag sällan. Jag kanske är för lat. För dels så använder jag sällan guider, om de inte är rutter. Men jag tänker att jag istället skriver om en upplevelse på ett sätt som får någon att vilja testa det jag skriver om. Och jag vet inte riktigt vad jag skulle anse mig vara så bra på att ett guide-inlägg var berättigat.

Växtbaserade recept har jag funderat på. Är dock för kass på att fota snyggt och själv följa recept. Har skrivit ett inlägg om frukostar och ibland om egna bars. Men… Det finns så många som är bättre på att receptblogga än jag!

Tusen gröna tankar finns för bloggen. Varje år lovar jag bättring. Kommer göra även 2020. Samarbeten, rankingar, åka tåg med cykeln och visa hur, miljöanpassade produkter… Jag har fått önskemål om att länka till miljögrejer. Som sagt, tusen tankar finns.

Jag vill inte bli avbruten när jag bloggar. Bästa inläggen skrivs i ett flöde. Försöker stänga av eller trycka bort notiser.

Om jag saknar inspo men ändå vill blogga. Då ställer jag mig frågan som en vän ställde till mig vid ett sådant tillfälle: ”vem är du idag?”

Det vet jag oftast. Så så utgår jag från det. Och så börjar jag skriva och får se var det slutar.

Den allra finaste komplimangen jag kan få för ett inlägg är: jag hör din röst när jag läser din blogg, Anna.

Om jag får igenom prövningar på det privata planet så talar ofta bloggen med en annan röst. Vädrar, luftar, vilar. Här skiljer vi oss åt, mitt privata och mitt blogg-jag. Mitt privata kanske bölar. Och när det bölat klart, så kommer blogg-jaget och formulerar, sätter ord på. Ser sakerna utifrån och skriver berättelsen. Som ofta får stanna som utkast, och ibland bli ett riktigt inlägg och publiceras.

Jag gillar andra bloggar. Försöker uppdatera mig och även länka till sådant jag vill sprida. Men kan alltid göra mer av det. Som Katja skrev, så är det ett sätt att ge tillbaka till skribenten.

Vilka utkast ligger kvar som ännu inte publicerade? Två me too-inlägg, ett om kollektiv-livets vedermödor och gemenskap, ett om hur jag önskar att folk bemötte folk som kanske haft ätstörningar, och så ett om meditation. Och ett gäng till. Yey. Där kan de ligga och mogna…

Just det, alla touring-inlägg! Här har vi mitt absoluta favoritbloggtema. Bäst är att cykla från A till B med väskor och ta in på trevliga boenden. Dusch och käk, sömn och sen blogg morgonen därpå. Älska hotellfrukost-bloggandet. Här har vi mitt absoluta favvo-upplägg. 2-3h svart kaffe, finfrulle och spana på främlingar utan att behöva känna någon. Här föds många drömmar fram.

Slutligen: jag lägger mycket tid på att hitta ord som beskriver, snarare än att bara skriva kul, bra, dåligt. Varför var det bra? Vad gjorde det kul? Hur blev det så in i helvete dåligt?

Yeeeezz vilket ego-inlägg. Tack för att ni läste. Är helt slut! Och tur är väl det, för nu stannar pendeln på Arlanda C.

🌟🌟🌟

Imorgon kommer första inlägget av Chile-bloggen, missa inte det! 🇨🇱

Mitt oundvikliga nyårslöfte

Hej Tullinge!!

Kommer jag säga om cirka 39 minuter. Då har jag nämligen landat i mitt tillfälliga boende.

Tullinge är ett bra ställe. Där finns både pendeltåg och en sjö 💕 samt bästa huset med Wi-Fi och tio solpaneler på taket, där jag ska bo i sex veckor.

Alltså inte på panelerna dårå utan inne i huset yo.

Igår skurade jag lägenheten för hand! Yes. Det blev så. Det var för dammigt och grusigt för att borsten jag hade till förfogande skulle få upp allt så att moppen kunde göra jobbet. Har ju vägrat dammsugare. Därav nyårslöftet. Löftet är att fixa en sådan, alternativt köpa in städning av nån som kan sånt. Det ska man stötta.

Fast å andra sidan. Att skura och städa och gno på något kärt (cykel, golv, skåpluckor) kan vara mediterande. Rentav välgörande.

Varför?

Man gör det av omtanke om något eller någon. I det här fallet, min hyresvärd (och ok då, min egen heder…)

🐬

Cykelfallet har räddat många ensamma kvällar i mörker för mig historiskt. Med två cyklar uppställda i köket, är det lätt att se något som kan putsas och fixas, rengöras, medan man drömmer om nästa runda.

När jag för drygt tio år sedan gick i behandling för mina ätstörningar, blev detta rentav en del av min rehab. En strategi i behandlingsprogrammet var att skriva en lista med aktiviteter som flyttade fokus från det ätstörda till det ostörda. Det normala. Och på den listan skrev jag:

Byta däck.

Och helvete vad jag bytte däck och pumpade slangar den våren.

Andra dagar kunde jag få ett otroligt behov av att just städa. Behovet kom som en craving, och då passade jag på. Jag dammsög, gick loss på luckor och dörrkarmar, och bäst av allt: rensa avloppet. Avloppen. Antingen fiska upp grejer med nagelsax, eller skruva loss alla delar och låta allting rinna ut i en hink. Torka och ta bort all gammal skit som kläggade igen flödet. Mentalt och fysiskt. Tills den känslomässiga förstoppningen släppte och jag kunde andas.

Nu blev det djupt.

Är framme i Tullinge. Vi ska käka svampmackor jag och svägerskan medan resten tältar (!) i Lida.

Vintrig sista utsikt från Kristinebergstvåan på det!

Flytt och feber

Lillördag och resfeber!

Idag flyttade jag fem Ikeakassar och ett par vinterdäck till Tullinge. Jag testade för första gången bildelning och hämtade upp en rar liten Zoe från Aimo där jag lastade kassarna. Aimo är smidigt, man bokar och har en kvart på sig att hämta bilen, låser upp och kör. Betalar per minut. För två timmar blev det 306 kr. Värt för eldriven flytt!

Brorsans äldsta kramade om mig så länge att jag började fundera på om jag någonsin skulle kunna flytta därifrån. Hur skulle detta gå? Skulle jag få smak på flerboendelivet igen eller kommer jag med glädje packa väskorna igen om tre månader när jag får tillbaka lägenheten i Kristineberg?

Man vet inte. Men helt klart finns det något djupt hälsosamt i att komma innanför dörren och mötas av kramar. Och det kan inte vara ett egenvärde eller slutmål att bo själv i en om än så ljuvlig ljus och fräsch tvåa på Kungsholmen.

Iofs! I mars är det åter säsong för Warm Showers-gästerna. Då kommer det börja komma förfrågningar igen och så blir det dags för Flandern igen och så rullar försäsongen på och så säsongen och så är det… SVERIGETEMPOT.

Omg. Vad långt fram man kan tänka sig in.

Sannerligen är det Lillördag. Om exakt tre dagar sitter vi på planet mot Chile och då ska lägenheten dofta citronsåpa.

En stor uppgift gjordes idag med Ikeakassarna helt klart. Och så har jag ju städat ur och torkat ur två garderober!

Och här sitter jag med rester på tallriken och resfeber i kroppen. På jobbet vill jag göra tusen saker och får inget gjort. Nästan. Tänk vad mycket smågrejer man kan få gjort medan man undviker att fatta de större besluten som ibland måste tas?

Godnatt. Jag ska kanske diska och sen hämta en sista tvätt och sen sova.

Mvh,

Er resfebrigt rosiga cykelbloggare

Måste-badet

Upp ur sängens liggande position. Idag borde jag ligga kvar och det är därför jag går upp. Upp upp ut, det är en sådan dag, en sådan morgon.

Ute regnar det. Måste-regn. Jag tassar ut i måste-regnet genom måste-vattenilar över måste-löv. Uppför måste-backen förbi kvartershaket till muren vid trappan.

Tittar på tranebergsbron.

Nedför trappan, måste-trappan. Blöt och slipprig. Löven sitter kvar på träden så pass mycket att man ser mer hav än vanligt. Innanhav, mälarhav.

Nedför hela trappan, ut på måste-stigen och möter en kvinna i svart löparkit, bråttom bråttom genom regnet.

Jag har inte bråttom men samtidigt har jag det. Jag trippar ut på bryggan och vet att snart kommer dagens bästa stund och snart är den över. Så kort är den, den bästa stunden.

Jag vet exakt hur kallt det är innan armarna plöjer vattnet och huvudet slår i ytan.

Mälaren sväljer mig, igen.

🐬

Stockholm i mitt hjärta

Men hej!

Sitter och avslutar mitt morgonkaffe. Yezzz, älska sova ut! Skulle cyklat på Ingarö idag men crossen saknar bromsbelägg så det fick ske utan mig. Grattis till gänget som kör, kanonväder ju! Medan ni kör, jobbar jag med att förbereda ett privat uppdrag som ska ge mig en finfin sidoinkomst på onsdag. För den ska jag investera i crossens renovering! Sen ska jag ladda ner era rutter och smygköra dem nästa helg.

Har senaste månaden blivit mer och småkär i min nya hemstad. Som idag, att kunna gå ner till vattnet och bara ta ett dopp, bara sådär! På fem minuter. Från riktiga klippor. Känna solen smeka kinden, vattnet kyla nyllet!

Medan trafiken rusar på Tranebergsbron yo.

För att inte tala om alla kvällsdopp.

Så cyklingen, där möjligheterna till vattennära cykling är oändliga. Saltis med Solsidan, Värmdö, Ekerö, Adelsö, Ingarö, Västerbron fram och åter, alla broar, hur maffigt!

En morgon var morgondoppet innan jobbet extra värt. Jag hade vaknat tidigt och använde denna tid att simma över till Tranebergssidan. Det går bara utanför dagtid. Jag näckade och hoppade i från min brygga vid bron. Ut till solen skulle jag. Solen fanns på andra sidan, på en klippa dit jag klättrade och fick mig en sjöjungfru-pose. Kisade väl mot sensommarsolen och simmade sedan tillbaka.

Det var en sann klyscha.

Och vännen Saras bastu i Gröndal för likes.

Vad ska man säga?

Stockholm tack!!

Såna dagar.

Ni vet de där dagarna. Såna dagar.

Såna dagar när man besök och besöket jobbar lite vid ens köksbord och man själv har flera timmar att meka crosskassetter och racerdäckbyten

Man kan stå hur länge som helst och titta på luftbubblorna i glaset med rosor

Man sätter på musik och stänger om sig och besöket jobbar stillsamt på och plötsligt är det klart och ba

”jag e hungrig e du, ska vi laga nåt?”

och man går till affären sakta för att köpa aubergine och nåt gott att ha i såsen som man sedan svänger ihop. Med pasta till.

Och när besöket ätit upp och man tagit en välförtjänt paus och besöket sedan dragit hem, så börjar man kolla rutter inför morgondagen. Har tid att äntligen förstå hur man snor folks rutter och skapar rundor i strava yey!, och så somnar man. Kanske lite sent.

Och så dagen efter, alltså idag!, cyklar man ut till nån adress i Bromma för att köpa finskor, men de är för stora, typiskt. Så man vänder och kommer till ett rödlyse i Abrahamsberg. Står väl där och ser svårt ut tills nån gubbe på vinglig racer börjar gagga om ens kit, men såna dagar som denna är det extra lätt att skaka dem av sig, man ba med ett enkelt

”jag ska dra!”

och så vevar man iväg och kör mot rött i nästa lyse, fast bara lite lite mot rött.

Och så hem över Tranebergsbron, tänka ”här bor jag!!”

och landa i köket.

Och nu är det dags för grusrunda.

Såna dagar.

Ja, såna dagar.