Hur tänker du egentligen?

Igår hade jag en kass jävla skitdag på jobbet. Jag var mitt sämsta jag, som borde ha stannat under täcket eller som borde ha bölat ut skiten. T ex när jag satt på lunchen med ömsom glansiga ögon, ömsom drog dåliga skämt för en kollega som råkade finnas där och verkligen lyssna! Alla arbetsuppgifter kändes för stora, för små eller för meningslösa. Idag är jag en flygande trumpetmaskin som susar omkring och äger. Ingenting känns jobbigt eller svårt! Hur tusan kan dagar vara så olika?

Och hur kan vi undvika att sprida skiten till andra.

Ofta har jag extremt svårt att peka ut exakt vad i livet som är den där skiten, det som ska bort. Jag letar och letar, djupdyker och analyserar, och ibland så kanske jag kommer fram till saker. Så då försöker jag radera dem.

Men allt som oftast så har jag inte en susning om vad i ett sammanhang som är just det störande elementet. Jag blir då rätt bra på att skylla på fel saker! Och då kan fel beslut fattas!

Sedan finns det tillfällen då jag får för mig att det bara finns ett bra beslut. Förra sommaren brottades jag med huruvida jag skulle ägna min höst åt att cykla grusväg i Klippiga Bergen, eller plugga solcellsteknik på folkhögskola. Båda alternativen var bra. Gruset var kanske lite mer Anna. Jag valde dock solcellerna. Jag valde dem av nyfikenhet, och även om utbildningen hade sina brister så vet jag att jag hade ångrat ihjäl mig om jag inte hade stillat den nyfikenheten.

Sorry flummet. Men dit jag vill komma är att ju sämre dag man har i det man gör, desto mer är det ens förbannade skyldighet att inte låta det gå ut över andra. Vi vet aldrig vad folk har för godsaker och tråkigheter i sina ryggsäckar när de kommer till jobbet på morgonen. Eller till cykelpasset heller för den delen.

Och desto mer är det ens förbannade skyldighet att vända sig mot det man gillar.

Hur ser ett cykelpass ut som har fått dig att le. Vad gjorde ni, vad gjorde du?

Inför tävlingssäsongen fick jag frågan av min mentala tränare: när är landsvägscykling som roligast?

Jag har tänkt mycket på den frågan, och genom att tänka på den så har jag lyckats få den här våren att drivas av svaret, av min glädje. Och det har faktiskt gett utdelning. Jag älskar varje pass. Visst låter det bra!! Ha ha!!

Där har vi nyckeln. Sedan kan det finnas dippar, såklart. Men när jag utgår ifrån vad som får mig att le på cykeln, så kan jag trycka i när det behövs. Trots att jag just då bara vill kräkas. För jag vet ju att jag får skratta sen! På krönet!

Det finns massor av sådant jag är svagare på, tekniskt sämre på. Men om jag utgår från svaret på frågan När älskar du att cykla landsväg? Ja, då kommer jag hitta strategier för att hantera det jag är sämre på. Men dessa strategier vill jag komma på när jag känner mig som starkast, för då blir det bra strategier.

Sådärja!

Lite tävlingsfilosofi såhär frampå torsdagen.

Faktum är att vi ska ha möte med arrangörsgruppen för Smerundan idag snart. Jag har åtagit mig att fixa folk i banandräkt som delar ut eko-bananer vid start och mål. Nån annan hade fått kontakt med nån som kunde fixa jävligt fina Eskilstunagrönsaker till efter-fikat. Och så ska vi ha källsortering, på något vis!

Och så massor av darrande ben och ännu fler leenden. Och en gudomligt fin bana i djupaste, vackraste Sörmland.

Välkomna 27 maj!

Annonser

Tillsammans. Utan att göra något.

Jag tänker ofta på den här våren som en vår av en massa försakade äventyr. Jag som brukar ta tillfället i akt och aldrig säga nej till resor och diverse påhitt har varit extremt stillasittande sedan jag gick till jobbet i mitten av februari.

Stillasittande rent geografiskt alltså.

Har fan nästan enbart hängt i Eskilstuna ju!!

Jag tänker ibland på det jag tackat nej till, fredagar efter något svettigt cirkelpass eller lördagar jag glott på serier eller bara suttit med en bok eller ett blogginlägg.

Vad lite jag har gjort!

Vad lite tid jag har spenderat med många människor. Vad mycket tid jag har spenderat med ett fåtal människor.

Vad mycket jag hade kunnat göra med tanke på min så kallade frihet.

Vad innebär det egentligen att göra något?

Häromdagen kom jag att tänka på det jag faktiskt har gjort. Det som jag ältat och ständigt återkommit, vid diverse rödvinsosande middagar med vänner eller andra sammankomster. Det som jag saknat.

Det är att bo med andra människor. Det att säga godnatt, att säga godmorgon, att garva tillsammans och att lära sig de förfinade tonfallen som berättar helt andra saker än vad som faktiskt sägs. Det man lär sig genom att bo länge och göra vardagliga saker ihop med andra människor. Att bo med andra människor som alltid ser och hör en, som är som bomullen och som nageln i ögat beroende på vad man behöver. Som man också kan vara mer eller mindre subtilt osams med men som man innan godnattet kommer, ändå garvar med.

Jag bor kollektivt, i ett ganska unikt upplägg där min vän Karin med familj har accepterat mig som en del i hushållet. Jag hyr ett rum, vi har ett ekonomiskt upplägg och vissa gemensamma överenskommelser. Med många garv och mycket omtanke och överseende, står vi ut med varandra. Och det åstadkommer genom att dela vår tid med varandra.

Är inte det det finaste vi har? Tiden, vardagen och alla små detaljer som hör dit?

När jag tänker på det här, så kan jag äntligen inse att jag har gjort massor. Gör, varje dag. Att bo med andra är att ständigt göra.

Nu gör jag det. DET är vad jag gör i vår.

Och snart drar jag med mig Smestan till Norra Intervallbanan, det blir kul!

En SÅN dag.

Idag hände det!

Efter en något rekordartad morgoncykling, med 30 minuters inställningstid, cyklade jag racern till jobbet. Planen var att dra direkt från skrivbordet till klubbträningen, så alla prylar åkte direkt ner i ryggsäcken medan jag stod i duschen. På med kontorspjuck och iväg.

Jag log åt världen, kände mig snabb och snygg och framför allt förbannat jävla FRÄSCH. Nyrullad och nyduschad och redo för allt.

Jag vevar mot Fristadstorget längs med ån, undviker noga rullgruset och tar mig försiktigt ner från den sopade GC-banan till bilvägen vid Tunafors fabriker och korsar ån. Jag följer den på andra sidan och svänger nonchalant av till bron mot Fors kyrka. Efter polishuset tar jag noggrant den sista svängen in mot stadshusets bakgård.

Då smäller det till.

Asfalten biter mig i båda knäna och gruset nöter sig in i huden och river upp brallan. Min favvobralla är numera vurpad, och jag har blivit trendig med mina nötta blåjeans.

Sådetså.

Så i eftermiddag ska jag öka tillväxten lite i samhället genom att lämna in dem på lagning. Älska skräddare!

Men glad onsdag på er dårå, säger iallafall hönorna.

Mvh,

Ert kvalificerade klantarsle

In i dimman.

Hej alla sönderbrända påsknyllen!

Ni underhåller väl tvättbjörnsbrännan?

Jag har jobbat inomhus framför brasan idag med olika skrivsaker, så vid 17-rycket var det dags att lapa dimma.

Dimman och regnet gör ju så att vägarna spolas rena från den förföriska isen med alla sina nycker. Så därav ville jag lapa dem.

Torsdagar är vilodagar för mig, vilket betyder promenad. Vilodagen sammanföll lägligt nog med en förkylningskänning i skallen, men den ska väl gå över.

Det fick bli ett par kilometer söderut längs ån, mot Vilsta och Skjulsta naturområden.

Efter en vecka i Hälsingland med snöbad och månsken har jag kommit in i just ett naturnära sinnelag. Jag har lagt tid på att bara stå på skidorna och granska min omgivning. Träd för träd, kristall för kristall. Det har ibland lett till att jag sett ormvråkar cirkla i luften eller hackspettar hacka på någon trädstam. Främst har jag lyssnat på hur tyst det är, men jag har också tittat på månskenet och stjärnorna. Fullmånen har blivit en form av höjdpunkt innan läggdags. Ett annat nöje har varit att titta på den lilla snölyktan. Och observationerna av hur isen för varje dag ändrar form och utbredning. Det har blivit meningsfullt.

Min pappa brukar ställa sig så utomhus på morgnarna, och bara titta. På äppelträdet, mot fågelbordet eller över ån som slingrar förbi huset. Lite som katterna här hemma. De observerar. Länge, utan att agera. De tittar. Jag tror det är ett sätt att utforska omvärlden som lugnar en inuti. Studera någonting ingående, för att ta reda på hur det är beskaffat. Man slipper leta kickar, för de kommer bara man tittar eller lyssnar tillräckligt länge.

Idag ställde jag mig på en brygga vid Eskilstunaån och tittade upp mot himlen. Jag räknade hur många fågelläten jag kunde höra. Jag slutade räkna när jag efter kanske 45 sekunder började höra tranor. Jag tittade upp och mycket riktigt, där kom ett flyttstreck!

När de svängt av ut ur mitt synfält kom ett till, något rörigare med måsar i olika storlekar.

Jag började sedan se kniporna i ån när jag tittade tillräckligt länge på just ån.

Sedan såg jag färgskiftningarna mellan den vårbruna fjolårsvassen och den vårkala träddungen bakom vassen. Jag tittade extra noga på just gränsområdet mellan vass och träd. Jag ville se exakt var gränsen gick.

Istället såg jag koltrasten på radiomottagaren på ett hus, och gråsparven på nocken.

Jag såg ner på markens frusna täcke eftersom jag hade börjat gå och inte ville halka på isen.

Vem har lurat i oss att fåglarna, grässtråna och snöflingorna är häftigare bara för att de upplevs på en plats långt från hemmet? De är ju minst lika levande och verkliga precis runt knuten.

Lätt för dig att säga som redan har varit på Svalbard, Kuba och Nya Zeeland

Ju mer vi tittar och lyssnar på något, desto mer liv får det.

Slut på detta naturist-inlägg.

En annan sak som hände var att jag träffade en bekant som också begett sig ut för att lapa vårdimma. Det var vid hästhagarna i Vilsta. Jag sa ett glatt och svalt hej och såg direkt hennes sökande blick, och så kom de vanliga frågorna om var jag bor (Fröslunda) om och isåfall var jag betalar skatt (Eskilstuna, och ja, jag är tillbaka på jobbet fast på deltid) och andra saker (jag har kvar lägenheten i Västerås, hyr ut den atm) som fick mig att längta till de förföriskt ytliga fikarumsdiskussionerna om vädret. Lyckligtvis ställdes ingen fråga som band ihop orden fortfarande och cykling i samma mening. Men frågorna fick mig att förstå att folk ofta vill skapa sig en uppfattning om ens långsiktiga livsplan.

Men det finns ingen sådan.

Jag lovar, någon sådan plan finns inte.

Har ni en sådan?

Här kommer avslutningsvis lite foton, roligare än så blir det inte. Håll tillgodo.

Det första är stället där ett nedfallet träd möjliggjorde att jag kunde ta mig över till en annars otillgänglig stig, fatta.

Det andra är en sorts port där jag gärna hade cyklat.

Och det tredje är ett träd som såg spöklikt ut.

Snart kommer löven, då kommer man inte kunna se det spöklika lika tydligt.

Voila.

Hur jag blev så här glad.

Sorry fläker ut mitt leende fejs här lite. Men blir så när jag först var ledsen och sedan blivit glad.

För

Jag var ute i detta vårliga snöparadis

Men

Jag kände mig hopsnörd i magen. Inte benägen att njuta.

Jag messade en vän och berättade. Hon sa rätt saker. De rätta sakerna var: tänk om vi skulle lägga all den energi vi har fått i detta korta liv på att sakna det vi inte har. Vore inte det synd och skam?

Tänk vilken fantastisk sanning den klyschan är om den kommer från rätt käft på rätt språk vid rätt tillfälle!

Till exempel engelska.

Så jag grät. Jag grät som bara fan. Alla älgar måste ha hört mig.

Sedan kände jag glädjen komma. Genom hjärtat ut till benen.

Jag messade tillbaka att jag var glad.

Jag skidade omkring med glada ben.

Lilla brorsdotter kom skidande och ropade på äventyr. Vi åkte ner till vårisen. Jag sa att varje äventyr innehåller ett moment av risk. Vi färdades ut mot isen. Lilla brorsdotter framför mig gick längre ut och ännu längre ut. Sakta sakta mot kanten. Jag sa till henne att svikta med benen och kolla om det kom vatten ur hålen längre ut.

Det gjorde det.

Hon stod tre meter framför mig med sina skidor och små korta stavar. Solen lyste som besatt.

Jag sa till lilla brorsdotter att vända om. Hon gjorde det. Så kom hon fram till mig och landade i min famn. En riktig äventyrskram fick hon. Hon var så glad att hela ansiktet lystes upp av leendet. Hade hon varit en hund hade hon viftat på hela bakkroppen.

Vi skidade tillbaka. Jag var mjuk i armar och ben på det där förälskade sättet som jag inte kan kontrollera. Knäleden vibrerade. Vek sig. Det händer bara när jag känner mig riktigt levande.

Vi gick in och alla tyckte lilla brorsdotter var våghalsig och sa gör aldrig det igen ensam.

Sedan snöbadade jag. Och lilla brorsdotter fortsatte att le.

Och sedan dess har jag njutit varje sekund.

Nu är jag och brännan hemma. Alla mår bra. Någon cross har det inte blivit. Var det någon som trodde att mitt cykelköp skulle bli annat än en fars? En dålig följetong?

Aja. Jag har snöbadat varje dag och plöjt romaner och bölat. Skidat på hippieskidorna och skrattat åt sådant som kanske inte är roligt men för att det är roligt att skratta. Och njutit.

Räcker inte det?

Hej!

Hej bloggen. Hej mensmagen. Hej tröttheten. Hej undanflykterna. Hej tusen kopparna kaffe och uttråkade rynkan i pannan.

Hej vill inte fika. Hej vill inte prata i lunchrummet. Hej känner mig utfrågad av ja och nejfrågor som innehåller ordet kvar och fortfarande.

Hej vän med garderobsrensning! Hej kram och rätt frågor! Hej sitta i laddhybrid och lova viktiga saker!

Hej projektmodell. Hej mera kaffe. Hej tröttisdåliga tråkskämt. Hej kaffe.

Hej vilrum. Hej mörker. Hej slummer.

Hej kick ass motionssvar! Hej leende chefen! Hej leendet mot ärendehanteringssystemet!

Hej boxningsklubben, hej hopprepet, hej bjuda upp före detta tävlings-Erkki, hej svett och hej tempo i varje slag. Hej och tack för idag Erkki!

Hej frid.

Mitt namnlösa kvällsinlägg

Idag har jag hatat en massa saker som jag vanligtvis älskar. Och samtidigt känt stolthet över sådant jag vanligtvis hatar.

Dessa saker är mitt senaste motionssvar, en vänsterhänt snubbe, en snubbe på träningen som såg duktig ut, min bästa boxningssäck, mitt favoritboxningsslag, samt vårt månatliga vegoknytis på jobbet (nej, det älskar jag alltid, det räknas inte med i denna schizofrena radda). Och stackars halta katten samt att sitta uppe för länge och glo på komma ut-serier där idrottare från idrotter jag hatar kommer ut.

Ni får väl gissa bäst ni kan vilka subjekt ovan som ska passas ihop med vilket predikat.

Mina kombos tror att det beror på avsaknad av cykelmil.

Kan så vara.

Imorgon är en ny dag, och inatt är en ny natt.

Och imorgon ska ett nytt avsnitt av Cyklistpodden födas!

Missa inte det.

Godnatt på er, kära läsare.

Ja, även om ni inte är kära, så önskar jag godnatt.

Att få ihop vardagslogistiken.

Glad nattmössa på er!

Jag är uppåt men lugn inuti. Det beror till stor del på att jag lyckats transportera min present till mina föräldrar i Stockholm via en ängel som heter Henrik. De ska nämligen iväg på fjällsemester imorgon bitti och presenten kom med posten först idag och de behöver den i fjällen.

Så det blev ikväll på Västerås tågstation som min kära vän Katarina frågade denna ängel om han ville hjälpa oss. Uppgiften var att transportera gåvan, så fint förpackad i en kasse med krulligt presentsnöre, till Stockholm för överlämning dagen därpå. Eftersom inget fik, fulmatställe eller resebutik var öppen eller hjälpsam nog, så föll lotten på denna människa.

Ängeln Henrik bar hörlurar, och strax innanför hörlurarna måste det ha suttit en hjärna som pumpade runt av ett hjärta av guld. För han planerade om sin pendlingsvardag för att få tiden att passa, och imorgon kommer mamma och pappa få den berömda dåndimpen när de inser att han inte alls är en nära vän till mig, utan en ängel med så vita, vackra vingar att Katarina frågade honom om hjälp.

Så var det.

Sedan flög jag iväg med mitt Eskilstuna-tåg, och Katarina med sin buss, och om jag inte skulle nöjt mig med att skriva om Henrik, så hade jag skrivit om sjukgymnasten i Fröslunda. Så mån om min hälsa var han att han med sina intelligenta frågor fick mig att flyga ut från besöksrummet på moln redan på förmiddagen.

Så nu har jag fått tre övningar för magen, som ska hjälpa höften, som i sin tur ska hjälpa ljumsken. Som i sin tur skickar glädjepilar rätt in i hjärtat.

Lite som Henrik, tåget och Katarina.

Alla med sina speciella vingar.

Snöbad och styrketräning

God bloggförmiddag!

En kort update mellan tågbyten i norra Västmanland. Notera hur rosigt nybadad jag är på bilden!

Jag lovade ju att lägga fokus på syskonbarn och snö i helgen. Hälsingland huserar bisarra mängder snö så den har varit rätt svår att ignorera. Vad syskonbarnen anbelangar är de givetvis alltför ljuvliga för att låta bli. Men jag har även klämt in de ordinerade tabatapassen efter skidturerna, medan syskonbarnen spelat spel och resten donat käk. (En gång blev jag inkallad mitt i en repetition för att rodda linscurry, oklart om det var jag eller den som drog nytta av detta.)

Styrketräning på golv utan redskap! Fascinerande att psyket kan uppbåda entusiasm över något som borde vara mördande tråkigt! Men motivationen värkte fram någonstans mellan svettdropparna och den andra repetitionen. Och snöbadet som väntade efteråt!

Jo, jag kliver ut i skymningen som rövarna i Ronja rövardotter och tvålar in mig med det ljuvligt kalla livgivande fluffet! Och det är någonting med snö mot hud som inte går att inte le av!

Så det är så dagarna ser ut: vakna, tända brasa, höra frukostskrammel och traska ut på dass, le mot en snöflinga och planera dagens skidtur. Skida, luncha, skida, spåra, träta om vägval, lura med mig mamma på lite mer än hon tänkt och så det viktiga: befria björkar från snön som tynger ner dem ända ner i backen så att deras ståtliga resliga stam åter kan sikta mot himlen.

När vi ser en björk böjd i en båge fast i snön, ruskar vi eller puffar bort snön med staven. När snömängden blir mindre än kraften i trädets rot snärtar toppen till uppåt. Ibland hamnar snön på oss, ibland på marken med ett thud.

Sedan skidar vi hem och jag flyr ut till armhävningar och djävulstramp och planka. Svetten börjar rinna efter en tredjedel och vid den sista repetitionen är jag nästan hög av stolthet.

Jag kan träna styrka om jag bara vill.

Hah!!

Det viktigaste budskapet kommer sist och kursiverat och det är att säljaren till cykeln drog sig tillbaka. Och det med all rätt, en sådan bländande skönhet till grusmaskin får man leta efter. Det kommer nästan en tår från ögat nu, en besvikelsens ilsketår.

Eller var det svett från den sista repetitionen?

Jag och ljumsken

Men hej. Litet inlägg vid tågpaus i Gävle på väg mot familjen i Lingbo. Sitter på ett dyrt ekorekokafé med svindyr latte och en troligtvis helt onödig crunchy nånting. Med spår av nötter. Men vafan, tågbiljetten var också svindyr så vill ju matcha! Och vill skriva nåt och det får bli om ljumsken.

Sov som ett oroligt löv inatt så bölar av minsta lilla. Hjärtat dunkade med alltför hög kadens och det fanns två skäl till det:

1. Tänk om jag skulle missa tåget.

2. Tänk om säljaren som hörde av sig med cykeln inte alls vill sälja den till mig eftersom han har varit knäpptyst på mejlen i knappt två dygn!!

Jaja.

Borde stalka hans nummer

Då kan det vara bra att tänka tillbaka på boxningsträningen och konstatera att något har hänt nere i ljumsken. Styrketräningen har givit resultat! Ljumsken ger sig nämligen inte alls tillkänna längre på samma sätt!

Jag kan nu göra övningar som jag skrek av för en månad sedan. Typ sit-ups och cykla i luften och sådant. Eller som vår tränare säger, djävulstramp. För just djävligt kändes det för en månad sedan!

Men inte längre!

Fan va skönt.

Jahaja, så nu stundar ett par sköna dagar med delar av min familj. I en stuga med vedspis och utedass. Vill förvarna för bloggtystnad, har tänkt vara lite off grid. Ser fram emot att stänga av informationsflödet och försöka göra sådana där gammaldags saker som att leka i snön med syskonbarnen, spela fia med knuff och stirra in i en brasa eller dyka ner i Haruki Murakamis bok som jag försakat ett tag nu.

Gjorde ett experiment på tåget. Först flipprade jag runt med mobilen, läste tidningar och härjade med olika tankar. Sedan stirrade jag ut genom fönstret.

Snön. Solen. Träden, fälten.

Slutsats: jag blir lugnare av att göra färre saker samtidigt.

Sorry präktigt slut på inlägget.

OK, jag lovar att höra av mig här om han med cykeln hör av sig.

Annars lovar jag inget. Kram och håll er varma inifrån så kommer kylan stanna utanför.