Socialrealism. Eller en kort beskrivning av känslan under hösten

Varje gång vi sågs var en gåva. När jag öppnade dörren och såg dig stå där var det som att få en värdefull present.

Men varje gång jag sakta drog isär snöret och började öppna denna gåva, försiktigt för att inte förstöra något, så kom det upp en sådan där clown och slog sitt bedrägliga fejs i mitt nylle.

Dess grinande ansikte och hattprydda skalle hade legat och laddat länge i lådan och fick nu kraft av att jag öppnade den.

AJ.

Sa jag, oftast. Ibland sa jag men då!

Så vände jag andra kinden till, och blåmärket i hjärtat hade alltid bleknat när du stod i dörren nästa gång. Som samma gåva. Som jag öppnade, försiktigt, för att sedan mötas av samma clown och käftsmäll.

AJ.

Sa jag, lite oftare nu. Nästan varje gång, tills jag fick kyssen på pannan och du gick.

Då sa jag inte aj.

Då gick jag, åt motsatt håll.

Annonser

Jag och min tid.

Morrn!

Sitter på tåget till Prag och njuter av min senaste insikt. Insikten handlar om effekten av tiden på tåget, den riktigt långa tiden med många timmar.

Tågtiden.

Min tid för att packa till en resa är ofta över på nån halvtimme. Innan dess har jag processat fram behoven under några dagar och gått igenom vad jag kommer att göra under resan och därmed vad jag ska ta med. Som vanligt gäller multi-syfte med allt, ju fler användningsområden ett plagg har desto större chans att det kommer med.

Sedan lägger jag upp allting i två högar på sängen. En hög med måsten. Fina nattlinnet, träningskläderna. Ska med. En hög med bonus. I måstehögen finns både nödtorften och guldkanten, de små sakerna som gör att jag är hemma även när jag reser. Ett extra fint örhänge, favvolinnet som tar liten plats, osv. I bonushögen finns kanske-sakerna som jag egentligen klarar mig utan.

Sedan packar jag ner de saker som kommer att gå åt under resan. Såsom gåvor. Alltid ha ambitionen att resa lättare på hemvägen. Sedan provpackar jag, packar om, och går en runda för de små, viktigaste sakerna. Pass, biljetter, kort och öronproppar. Rätt öronproppar.

Väl på tåget är jag stissig. Flipprar med mobilen, kollar jobbmejl fast jag kompat ut, slösurfar och kan absolut inte koncentrera mig. Tittar ut genom fönstret, ner i mobilen, ut, ner, ut, ner, ut. Flipper flipper scroll.

När jag bytt tåg till det med gratis kaffe till SJ prio-kunder är jag lite lugnare. Går till bistron, fyller på koppen 2-3 gånger och skriver kanske ett blogginlägg.

Sedan kan jag känna plötslig saknad över något jag prioriterade bort i packningen. T ex nåt par skor. Vid nästa tågbyte har jag kommit till sans, saknar dem inte längre.

Och vid det ögonblick där tåget kör på en färja, i de fall där båt ingår i rutten, byts lugnet mot pirr.

Att åka båt är att resa! Att åka båt med tåg är att leva!

Lite så.

Sedan börjar jag kunna koncentrera mig. Se de där serierna jag läst om, inte avbryta för att chatta med någon, ta in det som berättas. Eller försvinna in i en bok. Japp, så långt har det gått vid andra tågbytet och vid inslaget av färja.

Sedan är jag lugn, och fokuset på att göra en sak i taget gör mig även pigg. Och där kommer känslan att vilja utforska! Observera, titta och lyssna! Lukta! Ta en kvällspromenad och checka in på nåt billigt eller dyrt ställe där jag sover gott eller illa.

Sedan, morgonlöpningen. Idag: Hamburg. Pannlampa, reflex, lager-på-lager och kolla kartan i varje gathörn. Öka lite, stanna, spana på cykelbanor och ha koll på tiden.

Duscha kallt, en sjal blir handduk, packa ihop i sovsalens mörker, dubbelkolla avgångstiden, en dubbel espresso i loungen och så –

Mot tågstationen.

Knattra fram med rullväskan. Hamburg-Prag. Sex timmar på tåget. Vita dukar i bistron, östkänsla på perrongen och iväg.

Chatta med vännen i Prag. Vi ska träffas på Karlsbron, hur romantiskt, ska jag köpa en röd ros så du ser mig?

Och där kommer insikten.

Utan denna tid på tåg hade jag varit ett nervvrak på Karlsbron. Men nu var jag istället det mellan Eskilstuna och Linköping, och lite i Nässjö eftersom det var där jag började sakna mina skor. I Köpenhamn frös jag om fötterna och köpte ett par sockor. Där kom lugnet. Nu var jag riktigt redo.

Så funkar det med tiden.

Så nu sitter jag här på narodni dopravce och har det bra.

Allt på grund av tågtiden.

Måndagsexemplaret

Vem är du idag?

Det brukar en vän till mig ställa som motfråga när jag frågar honom vad jag ska blogga om. Jag brukar ligga på soffan, sucka och leta efter en känsla jag kan ta fasta på för att dra igång ett inlägg. När jag behöver en ingång, ett bränsle. Så att jag kan börja bygga mitt flow.

Jag har då dragit igång ett par teman, det ena mer intetsägande än det andra, eller med en eftersmak jag inte riktigt vill ha i munnen.

Om jag skulle få den frågan idag, skulle jag nog säga: en blandning av vrede, vilsenhet och veck i pannan.

Vilket gör mig helt väck, innanför pannan

Igår var jag på yogapass med cykelklubben. Jag hade då spenderat en bakissöndag med att möblera vårt skafferi. Som för att städa i min egen hjärna. Frukostgrejer här, örtkryddor där och kolhydrater där. Ned med kombuchabryggeriet i badrummet och upp med tvålmakeriet på högsta hyllan.

Det var rätt skönt, och snart drog jag på mig löparskorna och joggade på snabba bakisben ner till gymmet. Jag känner alltid ett spontant motstånd för gym, hälarna i golvet vaffan ska man sitta inne på nån jävla matta för. Men det brukar alltid ge sig. Något i rörelserna i yogan när man sträcker ut sig åt massor av omöjliga håll, är det som att man själv också tillåts att räcka till. Tänk själv, om man balanserar kroppen på enbart handflatorna, vad kan man då inte åstadkomma i resten av tillvaron?

Så efter de där första minuterna, när jag äntligen fattat att jag skulle ta vara på de där rörelserna, så kom en gryende känsla krypandes. Genom benen kom den.

Vrede.

Yes.

Där hade vi den. Kanske efterlängtad.

Så där satt jag och tänkte på följande citat.

Gråt inte mera – organisera.

Så jag organiserade min vrede genom bakisbenen så att de bar mig hem.

Det var inte mer avancerat än så.

Jo, det var det ju. Men det behåller jag för mig själv just nu.

Vilket menlöst inlägg! Vrede och vilsenhet, nu vet ni. Det är jag denna dag, denna nobeldag 2018. För det går inte att skriva om de två saker jag var så förbannad på eftersom de inte har ett enda dugg med cykel att göra.

Hej lilla morgonfrost, säger vi istället och önskar er en fin dag.

Brottet, genombrottet, utbrottet.

Hej världen!

*gnuggar mig nyfiket i de nysminkade ögonen*

Hörni vet ni! Jag tänkte ta några minuter av er värdefulla lördagstid i anspråk för att berätta vad för underverk som kan hända när man tillåter sig själv att nå botten.

Förfestar ni nånstans? Tar en sipp på vinet medan ni skalar morötter till middagen? Det är vad jag hade gjort om jag varit hemma. Jag hade sippat lite mer än resten, det är sådan jag är.

Ska alltid göra lite mer. Av allt. I detta fall hålla fasaden extra länge och i detta fall bryta ihop extra våldsamt. Och oönskat. Tyckte jag själv, i de sekunder som förflöt innan jag märkte att det var precis det jag behövde.

Låt oss backa bandet. Fredag. Dag 4 på bindvävskursen. Jobba med magen, platsen där all hälsa och ohälsa ständigt ligger och fajtas för att vinna över humöret till sin sida. Denna dag var dragkampen ursinnig, öga för öga, och utan att jag ville erkänna det så vann ohälsan. Men inte märkte jag något, stålkvinnan håller alltid emot. Det är att vara glad. Inte utsätta någon för något. Jo jo!

Lördag morgon står klockan på 0600. Helt normalt. Löpning och frukost ska avverkas innan tåget till kursen dag 5 avgår. Dit ska jag, pigg och tränad och redo att hjälpa alla andra med deras djupt lagrade problem. Riva isär bindväven på exakt de ställen som kommer få dessa personer att släppa garden och öppna dörren till en lägre spänningstillvaro bindvävsmässigt och därmed ett lite gladare liv.

Men tåget går inte. Och jag vaknar inte 0600, utan 0430 med hjärtklappning. Är så varm, öppnar fönstret och förbannar min pajade skönhetssömn. Minuterna tickar och jag somnar inte. Tankarna vill sova, men hjärtklappningen tvingar upp dem i givakt, och yrvaket står de där och levererar massor av förvirrade kommandon.

0605 har jag bytt om. Jag är så förbannad att jag skakar, vill döda något, riva mig själv i stycken och skrika, slå sönder mina föräldrars gästrum med deras dyra golvlampa.

Jag knäpper på pannlampan och forsar iväg. Käkarna sammabitna. 4:15-tempo, helvete vilket morgonpass detta kommer bli.

Efter någon knapp kilometer stannar jag. Det går inte. Jag vill inte. Jag stönar och snyftar och hatar vid lyktstolpen. Snyftar, river, sliter, slår. Hemma igen duschar jag och låtsas att jag köttat mina 8,2 km istället för att hasa ihop ett par löjliga 1, 1.

Som jag självklart genast raderar från strava.

Åker till kursen. Tåget ersätts med buss, jag somnar in i min podd och tror inte mina ögon när bussen efter en slingrig färd är tillbaka på ursprungshållplatsen. Vad fan! Jag går av, försöker i en dimma förstå vad chauffören säger om nästa buss. Tårarna rinner, varför vet jag inte, men jag kommer bli en timme sen och jag hatar det.

Inne i salen. Ursäktar min sena ankomst. Sätter mig på en bänk, redo att dra igång.

Nu kör vi!

Då kommer den.

Frågan. Den frågan.

Anna, hur mår du idag?

Och då går startskottet. Då kommer allt, då sitter jag blöt och ful och skakar i tårar. Och skrattanfall. Och tårar. Och skrattanfall.

Och tårar, alltmedan vår lärare förklarar att skratt och gråt är samma sak, en kanal, en väg ut. Varför så rädda för gråt? Varför så glada av skratt? Det autonoma nervsystemet som äntligen lyckas överlista de förbittrade låtsasnderna som mödosamt byggt upp den fasad som nu rasar. Sten för sten.

Och medan läraren lär oss allt om kanaler och utvägar, så inser jag att jag är överbehandlad. Och att det där murbruket är kletigt och kladdigt som en kladdkaka, som jag länge velat äta upp och ha kvar samtidigt. Fylla munnen med.

Och när jag äntligen bölat färdigt, och rätt personer i rummet strukit mig över ryggen och hämtat kaffe, och jag kan prata igen.

Då ser jag konturer klarare. Jag drar greppen mer precist. Får med mig bindväven mer effektivt. Och har ett helt nytt fokus.

Och jag tänker på de tillstånd i våra liv som kallas urladdning. Jag menar fantastiska liv. För det är så det känns, när ögat torkar och hjärtat pickar och världen vill utforskas igen.

Ja! Det är så det känns! Precis så.

Poethjärnan ser liknelser igen. Massagefingrarna formar sina ändamålsenliga grepp och människan framför mig blir muskler, förtätningar, funktioner.

Och där tar kärleken till tekniken vid. För när vi lär oss om massage, så lär vi oss att ta hand om varandra. Alla i salen är här för att de vill ha verktyg att hjälpa på djupet. Och när man vågar kasta av sig det röda skynket och uppnå tillståndet av öppenhet

Ingen är så ärlig och härlig som efter en riktigt bra orgasm, right? Eller ett annat tillfälle du sa exakt vad du tyckte precis när det behövdes, skrek av köld, skrattade tills du fick ont i magen.

Det är samma sak! Vi låter oss öppna en kanal och släpper ut det som ska ut! Det hjälper oss att andas!

Och då blir vi en närmare version av oss själva. För blodet transporterar ut syre och näring igen.

Och vi förstår att kroppen är ett sinnrikt nät av funktioner, vilka vi kan välja att bejaka.

Vi är som vackrast när det släpper.

Och för att komma i rätt stämning, så kan vi om vi vill, sminka på lite målarfärg på ögonen igen. Efteråt. Så är de nysminkade, när vi sedan sprayar på lite parfym och byter om till dricka öl på stan-kläder.

Så tar vi en kaffe och bloggar om det, så att vi sedan kan möta upp vårt sällskap med öppna ögon och nyfikna öron.

Glad lördagskväll på det!

För det underlättar att bryta ihop om man vill gå vidare.

Hålla andan.

Måndag på er!

Hoppas att ni inte haft lika stress-ont i magen som jag har haft idag. Om ni har haft det, så hoppas jag att ni med hjälp av kollegor och frisk luft ändå överlevt dagen och kanske rentav haft en produktiv en.

Med det sagt.

En reflektion från helgens bindvävsmassage!

Vi har en mycket pedagogisk lärare. Tydlig, ärlig, passionerad och full av respekt för tekniken. Hon är PT, driver gym och är instruktör samt allmänt produktiv. Under en av de många frågestunderna, berättade hon om ett smart sätt att ordinera vila.

Detta med vila kan nämligen slå helt fel. En person med träning som en naturlig del av sitt liv, för att den mår bra av det, kan bli otroligt stressad av fysisk vila. Hjärnan på denna person är inställd på rörelse och den utmaning detta innebär. Som både är fysisk och psykisk. Så att ordinera vila till en sådan personen kan få motsatt effekt.

Läraren hade nu träffat på just en sådan person. Istället för att tvinga honom att vila utifrån lilla gumman-tänket ”du vet att det är bra för dig, egentligen”, så hade hon gjort annorlunda. Hon hade ordinerat en andningsövning för att få ned hans stressnivåer, psykiskt och fysiskt. Övningen gick ut på att han skulle klara att bada isvak i totalt 90 sekunder, och fick x antal månader på sig att träna upp denna färdighet.

Han började genast träningen med att duscha kallt medan hans mamma sågade upp ett hål i isen där de bodde.

Läraren visste att isbad i den mängden kräver en ordentlig kontroll över andningen. Likaså att duscha kallt. Genom att ordinera isbad till personen, hade hon givit honom både en fysisk och en psykisk utmaning. Något hans hjärna kunde förstå. Som dessutom hade andra positiva effekter på hälsan.

När hon berättade denna historia föll en pusselbit i mig på plats.

Jag förstod plötsligt varför jag för ett par veckor sedan börjat höstbada.

Jag behövde en utmaning att ta till när träning i min normala mängd inte var möjligt.

Jag satt länge och njöt av denna pusselbit.

Njuter fortfarande.

Och jag har äntligen hittat en bekräftelse på att vi som har cykling eller annan träning så djupt inkilad i våra liv, vi är inte träningsnarkomaner. Vi har bara ett sätt att leva där rörelse är något naturligt för kropp och hjärna. Vi måste inte vila på det klassiska sättet. Måste inte promenera.

För vi kan bada isvak!!

Novemberbad går naturligtvis lika bra, iallafall i början av vinterbadarkarriären

Bindväven.

Hur börjar ett inlägg om bindväv?

Hur förklarar man ödmjukheten inför och känslan av att bli väggad så fullständigt av en dröm som så länge legat och formats i hjärtat?

Bindväven.

Den väven. Just den!

Det är där det börjar.

Bindvävsmassagen.

Bindvävsmassagen är inte som annan massage. Den är sin egen kategori. Sin egen liga. Allt du kan om klassisk massage måste du tänka bort. Du ska inte trycka, du ska inte leta muskler, du ska inte dra långa, mjuka, flowiga drag på din kund.

Du ska däremot veta exakt vilka muskler du drar bindväven över.

Kunden ska inte somna. Den kan inte somna.

Din kund ska inte ligga ner. Och du ska inte stå. Bara ibland. Annars får du inte grepp i bindväven. Du tappar den. Och då har du förlorat effekten av hela ditt noggrannt utförda drag.

Du ska inte ta i, och ändå ska du gå mer på djupet i kunden än någonsin. Du kan bota inre och yttre stress som satt sig som kroniska kramper i blodkärlen, de allra småttigaste minikärlen som ska transportera syresatt blod ut i kroppen.

Du ska öva tekniken. Träna träna. Träna. Startar du från fel ländkota kan effekten utebli. Följer du fel benkam är du borta.

Går du för hårt fram på en djupt krampande kropp kan den börja krampa ännu mer. Dra ihop sig, frysa. Du vill riva upp och dra isär, öppna upp och frigöra värmen från syresatt blodgenomströmning.

Ger du en rätt utförd behandling till en gravid kvinna kan du framkalla en abort.

Bindvävsmassagen är inte som andra massager. Den är inte som någon annan färdighet du någonsin behärskat.

Den är inte mysig, inte snäll, inte skön och inte särskilt elegant.

Den är ingen snäll ridskolehäst som lägger mulen i din hand och blåser varm luft i ditt ansikte. Ingen katt som kryper upp under din armhåla när du behöver någon att fälla tårar över.

Den är ingen damtralla som transporterar dig till tågstationen varje morgon.

Bindvävsmassagen är ingen dammvippa eller färgsorterad bokhylla. Ingen förrättssnitt med dillvippa och citronskiva.

Bindvävsmassagen är inte ens den dyraste champagnen. Om ens sabreringen av den dyraste champagnen. Och inte heller Vätternrundan, eller ens uppvärmningen till den.

Den är beska droppar från Tyskland. Förrådsrensning i dödsboet, storstädning på vinden, draggning efter cyklar i ån, där ingen cykel tillåts ligga kvar.

Den är ett GP-lopp, den är GP-loppets snävaste kurvtagning som ser lätt ut för att den har tränats in med minutiös teknik och den är spurt och backryck och inombordsvrålet som tyst tyst tar dig över krönet när du jagar vidare mot mål med krafter du inte trodde att du hade.

Kunden sitter rakt upp med en vit handduk över axlarna och mintgrön filt över knäna och vad majestätiskt elegant hon är, din kund

Bindvävsmassagen har en integritet från andra världar.

Den låter sig inte läras in hur som helst. Den märker direkt om du tappar greppet, bindvävskroken, den ser exakt hur du ska rätta till fingrarna och du kommer aldrig undan med mindre än nittio graders vinkel mellan tummen och greppet mot färdriktningen. Om det är det greppet som krävs just då enligt tekniken.

Är det ett annat grepp som ska användas, kommer den märka även det.

Du kan inte lura den.

Den går inte på det.

Allt den vill är att utföras rätt. Då kan den bota djupgående förtätningar som krampat sönder psyket hos din kund. Då befriar den din kund från sin trånga kostym av förtätningar, sitt fängelse, och ger den hoppen och de lätta stegen tillbaka. Kanske leendet.

Då går den på djupet. Städar. Det är det som är dess Flow. Men du måste göra klart. Städa rent. Göra klart på hela vindsförrådet innan du börjar med cykelgaraget.

Annars är det inte städat. Då är det inte rent. Alla kommer märka det.

När du har accepterat det, så kommer bindvävsmassagen att låta sig utföras nästan helt utan ansträngning.

Då kan du lindra stenhårda cyklistrumpor, krampande löparvader och psyken med kronisk stress.

Då kan du sitta på din pall och noggrannt, med ett perfekt handlag och stabila proffsgrepp, rita upp dragen enligt kartan och tränga djupt in i bindväven. Med stor integritet drar du de korrekta greppen och metodiskt jobbar du dig igenom kundens vävnad likt en konstnär. Ja, inför varje grepp doppar du fingertopparna i lite lite vatten. Bara lite, för rätt fukthalt och grepp.

Som en klättrare häver du dig uppåt.

Efteråt är kundens hud lite mindre trång och stum, och lite mera vidgad och syrerik. De små små blodkärlen som krampat så länge har äntligen börjar släppa på rikligt med syrerikt blod från hjärtat igen. Efter rimligt många behandlingar har du åstadkommit något på djupet.

***

Yes.

Yes.

Yes!

Det är målbilden, kursdag två av sex.

***

En vandrarhemskatt på det, och den bedövande estetiskt tilltalande duscherskan som Katja skickade till mig i rätt ögonblick

Mellow!

Yo lovers!

Kort hej från mellowbloggaren.

Jag är i Närke på fastekur. Djupaste Närke, mellan Hallsberg och Askersund. Vi dricker färskpressad juice, saltvatten och sötvatten med citron. Och så sitter vi framför brasan, i likhet med husets hundar och katter. Hela poängen är att göra kroppen mer mottaglig för näring. Detta i sig syftar till att skärpa våra förmågor så att de bättre jobbar för oss.

Bra va?

En av våra lärare är en guru inom levande föda. Han heter Dan Uhrbom och ser precis ut som på bilderna i länken. Han portionerar ut sin kunskap i aptitretande smakbitar. Flera gånger per dag lockar han oss med den buffé vi ska laga för att bryta fastan sista dagen. På den finns såklart groddar och levande bröd, men även något så kittlande som havreost.

Och såklart mjölksyrade grönsaker. (Alltså kombucha på burk. På tal om kombucha kom jag till insikt om varför jag blir så sugen på min kombucha. Det beror på att jag har ungefär trippelt så mycket socker i som Dan har. He he.)

Idag berättade Dan om hur varmt han har det i sovrummet. Eller hur kallt. Det är nämligen ofta runt nollan. En gång minus fjorton. Han brukar då gå upp och lägga en filt över knäna och känna värmen sakta återkomma. Han duschar också kallt. Allt handlar om att inte vara rädd för kylan, menar han.

Idag när vi går en promenad blir jag blöt om fötterna. Jag vill instinktivt vända men tänker på det han sa om att inte vara rädd. Så jag blir blötare och kallare men behåller sinnesnärvaron och går hela promenaden.

Väl inne, lägger jag strumporna på tork. Det gick ju bra.

Dagern är mulen och ljuvlig. Jag har lärt mig uppskatta mulet och de nya färger och sinnesstämningar som. Det släpper fram. Mulet sätter ingen press. Mulet är prestationslöst. Mulet låter oss vara riktigt mellow, om vi vill. Så att vi sedan kan vara glada.

Vi går upp varje morgon och dricker saltvatten. Två liter. Salt som Östersjön ungefär, så att det bildas omvänd osmos som sätter tryck på systemet. Sedan går vi in på de färskpressade juicerna med fasted ryck. Hittills har det varit juicer på morot, äpple, ingefära och citron.

Dan har en juicepress som kostar 15000. Det är lätt att haja till vid summan, men lika lätt är det väl att haja till vid summan som cyklister lägger på cyklar. Ger saken tillräckligt mycket tillbaka i form av vardagsglädje och livskraft, ja då lägger man gärna 15000. För en cykel är det dessutom i underkant, om man nu ska vara sån.

Förutom Dans aptitretare har jag just nu svårt att ta in någonting av värde. Eller, snarare så orkar jag inte sända ut något. Sedan jag kom hit igår kväll har jag knappt sagt ett enda ord. Det finns inget att säga. Jag har nöjt mig med att lyssna. Och känt hur avslappnande det är.

Så är läget just nu. Jag och en kvinna sover i en liten röd stuga, resten sover i stora huset. Dagarna kommer nog att fyllas med mycket tid för reflektion och böcker samt sömn.

Löprutinen? Yes, skorna är med så när gifterna börjat lämna kroppen på allvar och benen börjar skrika efter motion, då bär det av.

Till dess, ut och lapa novembermörker, snart blir det ljusare.

Försiktig kram från er

fastande,

slöande,

bloggande

Anna

so much for the happy ending

Du sitter uppe på ditt rum i huset, dörren står på glänt som alltid. Sängen är varm, och katten har tagit sig in genom dörren och lagt sig till rätta under din armhåla. Den purrar, har vikt benen under sig och myser med ögonen som bara katter kan, som vi skulle må bra av att göra, som vi borde ta efter. I alla fall en stund per dag. Du stryker den över ryggen, lägger örat tätt, tätt intill den lilla kattkroppen och känner hur spinnandet vibrerar i dig.

Du gråter. Läser meddelandena fast du inte vill och skriver sådant du inte borde. Katten tittar upp på dig när tårarna droppar ned på den spinnande motorn under pälsen. Du stryker den över huvudet, mellan öronen. Fina, fina katten lilla.

Du fryser. Det är tårarna som transporterar bort värmen ur kroppen.

Vattenburen värme.

Ni har varit ute på en mörk promenad i novemberkvällen. En promenad som slutade med en kyss på pannan. Så vacker kvällen är, sa du, och ville älska kvällen och mörkret och de gula löven tillsammans. Dela känslan. Njuta ihop, som man gör. Löven på marken, några fortfarande kvar på träden, gula och novemberblöta, stilla ljummen vind bland trädtopparna.

Tassa upp i skogen, utforska stenar och mossor och mjuka tuvor som ni kanske kan stå på utan att bli blöta. Men om ni skulle bli det så gör det ingenting, ingenting gör någonting, för trots mörkret är det ljust, så ljust, och allt är lätt trots molntunga skyar. Som att skyarna har tagit över tyngden från er.

Så kommer den, på pannan. Lätt, lätt, händerna runt ditt huvud och så läpparna ovanpå din grå, stickade mössa. Du har längtat så efter just den kyssen.

Där slutar det. Där tar det slut. Wtf! Eller, om det hade varit en film, hade det slutat där. Det hade varit ett snyggt slut, teatraliskt och tårfyllt! Biobesökarna hade tittat på varandra i salongen, kanske kramat en arm eller hand, dröjt sig kvar i eftertexten och velat lämna salongen sist för att få gömma sina rödgråtna ansikten. Så rörda de är! Kvinna med grå mössa lämnad i novemberskog med kyss i pannan. Tårar som rinner ner i mascaran och skapar effektfulla mörka ränder på kinderna. Som inte syns, eftersom det är just november och mörkt. Gå hem sakta, sakta, huvudet nedsänkt, zooma in och ut. Allt för effekten.

Gråta tills man kommer till den punkten att man garvar.

Men som sagt, det slutar inte med en kyss på pannan. Hemma i huset väntar nämligen hushåll och städning, moppning och dammsugning. Först gråta med katten, bli kall, sedan moppa golven mer noggrannt än någonsin, och bli varm igen.

Brasan väntar. Hushållet väntar med nödvändiga kramar och nödvändig känsla av vardagstrygghet.

Ja.

Det är så filmen slutar. Så att biobesökarna slipper gömma sig bland eftertexten.

Inte med en kyss på pannan från rätt person som sedan fattar fel beslut och lämnar kvinna med grå mössa i ensam gråt och hutter. Vi har sett det så många gånger, är så trötta på detta offerspel. Verktygen på bilden har också sett det, de har för länge sedan tröttnat och vill använda sina stirrande ögon till annat.

Det är istället katten som spinner, hushållet som kramar om och golvmoppen med sin vardagstrygghet.

Luftburen värme.

Så slutar filmen, avsnitt 112.

Vi ses i avsnitt 113.

Mitt sämsta jag

Trötthet och stress måste vara det absolut bästa sättet att kalibrera en människas sämsta jag.

Den meningen snurrar i skallen när jag sitter på ett tåg mot Hälsingland och släkten. Trött i huvudet, trött i magen, trött i ögonen. Trött trött trött slickar sig irritationen om munnen och gör mig till offer för allt det negativa runtom mig.

Tjejen med hesa skrattet som, säkert glad!, har ett spontant och djupt samtal om viktiga saker med mannen mittemot. Hur blir man arg av andras glädje hallå??

Snubben på sätet bredvid som babblar i mobilen och käkar pumpafrön på ett skitspråk jag inte förstår. Med samma typ av hesa röst. Håll käften i din jävla skitmobil!

Kaffet som lyser med sin frånvaro. Intercity tåget har inget till mig, men jag vill ha det. Ge mig det! Ge mig mitt gratis SJ-kaffe, jag är värd det och behöver det för att känna mig ompysslad. Nu!!

En dryg timmes väntan i Gävle. Jag får kanske äntligen sätta mig på ett kafé I FRED med min tid och slippa alla idioter som ska låta hela tiden som jag inte kan koppla bort.

Förbannade solsken. Kom inte hit och tro att jag tänker bli positiv av att du skiner mig i ögonen. Kan du inte regna, så att jag kan smälta in?

Just ljuden som tränger sig på. Som jag inte kan styra. Tyngden det skapar i huvudet. Sluta skratta, sluta babbla, sluta leva!!

Jag är så arg, så ful, så slut och sämst.

Det är det som trötthet gör.

Så sov alla, sov Anna.

Sov.

Om frihet.

Jag tar äntligen en långrunda. Dryga 10 kilometer höstlöv. Springer för att jag vill, för att det är eftermiddagsljust och snart novembermörkt och springer för att jag vill just springa. 10 kilometer känns som en seger denna dag, denna höst, denna månad. Denna sida all cykelträning, tävlande, landslagströjor och vidunderliga mil genom Norge och västkusten.

Gjorde jag verkligen det där? Hon med fjäll i bakgrunden, saltstänkta hav i blick och på podiet i blågult, är det verkligen jag?

Man gör så mycket hela tiden som man sedan tänker tillbaka på och undrar om man verkligen har gjort.

Vad spelar det för roll egentligen?

Jag tar av på en okänd slingrande väg i en skog. Kronskogen. Var jag är vet jag inte, i skogen, bland löven.

När jag sprang vet jag att jag hade nåt jävlig träffsäkert, rörande, gripande inlägg på gång. Det fanns i huvudet, trillade runt i benen som rörde sig, flög från sida till sida.

Det handlade om frihet. Att ha världen för sina fötter, som man anses ha när man är obunden till varje annan människa så som man anses vara om man inte är i ett förhållande eller har någon familj som man själv åstadkommit med sina egna gener.

Fri. Är man verkligen så fri?

Jag kan gärna ha världen för mina fötter. Världen är där framför, men också bakom och vid sidorna och inuti och utanpå mig.

Det jag minns att jag så rörande hade velat skriva om, där jag dunsade fram med hyfsade ben på höstlöven, var min familj. Hushållet. Det som finns och lever med mig i huset där jag bor. Jag minns att jag ville beskriva de små stunderna när man lär känna varandra. Att komma hem och prata lite, söka de andras blick och säga några ord för att manifestera kittet som hela tiden nybildas när man bor tillsammans.

Är hon arg? Är han ledsen? Ska jag ta om hand, försöka få att skratta eller vara tyst när vi lagar mat tillsammans?

Katten. Alltid katten. När man varit borta länge och det finns tusen saker att uppdateras kring så kan man alltid låta katten dra igång pratet. Det mysiga snällpratet, vardagens bomull och själens balsam.

Lugnet.

Hej då, nu går jag ut och springer, är det ok eller ska jag hjälpa till med något innan dess?

Alltid de små frågorna, som tillsammans blir stora.

Att bo tillsammans, som man gör varje dag, hela tiden, alla timmar på dygnet även när man jobbar.