Wherever I lay my home, that’s my train

Jag är beroende av tåg. Tågberoende.

Denna insikt nådde mig igår kväll då jag skulle hem, efter lite grejer med Sara på jobbet. Modern dans a la Dansens hus, närmare bestämt.

Innan vi går vidare i beroendefrågan stannar vi lite i dansen. Det var en svindyr dans i en trång källarlokal där en instruktör med spansk brytning styrde och ställde. Hon hade alternativa kläder och ett fokus från andra världar. Ju mer hon styrde, ju fler otroliga grejer gjorde våra kroppar. Vi var kraftfulla och mjuka, snabba och koncentrerade, flowiga och explosiva. När vi skuttade längs golvet med låg tyngdpunkt, böjda ben och stolta huvuden insåg jag att jag skrattade.

Vi var djungeldjur. Urfolk. Smidiga. Så sviktande. Så kontrollerade, så återhållet sprudlande vibrerande.

Efteråt analyserade jag och Sara varför vi var så glada och lätta i hjärtat. Vad f-n hände? Hur gick det till? Och varför satte jag koreografin nu, när jag som tonåring hatade allt vad dansinstruktörer hette?

Analysen landade i rörligheten. Hela kroppen räknas. Ingen del lämnas efter, alla har en uppgift och ingen är fel. Alla är. Och får njuta av belöningen när man smyger längs golvet som ett djungeldjur.

Vi bytte om och gick hem, jag svor åt tågförseningen som uppdagades när vi kom in på T-centralen. Sara tog det med jämnmod, hoppade på sin tunnelbana och vinkade hej då till mig som fick sova hos brorsan.

Tågberoende är en ovärdig livskomponent. Den suger blodet ur sitt värddjur och sprutar in det förgiftande vardagsgnället i venerna.

Ut kommer det som svordomar och rynkad panna.

Jag stod på centralen och Sara var borta och jag var fast i mitt beroende.

F-n.

Då började mitt pendlar-jag vädra morgonluft. Pendlarjaget satte mig på pendeltåget och fick humöret att pendla från gnäll till mys när jag klev av i Tullinge. Världen var fluffig. Vit, mjuk och inbjudande. Jaget tassade den dryga kilometerna över krönet ner i dalen där brorsan bor med fru och barn. Jag fick en dusch och gjorde mig en lämplig sallad och en kopp te. Bjöd på pepparkakskryddade dadlar som jag rotat fram ur väskan och fick mig ett par timmars kvalitetshäng med bror min.

Så sov jag nästan inget ty jag hade glömt mina öronproppar, men det får gå ändå.

Danskroppen blev djungeldjuret som blev pendlarjaget som blev min lösningsfokuserade räddare i beroendenöden.

Så blev det!

Annonser

Tanke om tankar

Morrn då.

Igår testade jag ett nytt pass på det gym där vi har gratis träning med klubben. Skivstång. Det var inte tillräckligt svettigt men kommer ändå ge mig lite träningsvärk. Alltså var det bra, försöker jag intala mig. Och tur att min klubbbkamrat Therese var där och guidade mig genom vikter och hantlar och step up-brädor.

Passet höll till i samma lokal som min boxningsklubb. En trappa upp bara. Det började till och med samma klockslag. Jag hörde tränarnas instruktioner i huvudet och de knutna nävarnas snärtande slag mot säcken. Pangpang. Älskar. Ge mig.

De fick svettas utan mig idag.

På vägen dit promenerade jag för att värma upp kroppen en aning. Jag tänkte på det stundande passet och var nyfiken på vad detta nya pass skulle kunna ge mig och min slumrande, hungrande cykelkropp.

Samtidigt började tankarna vandra. På väg till nytt pass när jag har kommit igång med inneträning som fungerar på en lokal som dessutom är närmare än detta gym? Varför krångla till något som fungerar när man äntligen hittat detta något?

Denna tanke ledde tankarna till flyttplaner, boendealternativ, jobb, Stockholm, vad-ska-jag-göra-med-min-lägenhet-i-Västerås, varför bytte jag till ett jobb som ger mig mindre pengar och mera pendling när det var precis det jag försökt undgå under alla år, osv. (faktiskt inte en enda tviveltanke om cykel, det var ju skönt).

Alla dessa tankar gjorde mig vilsen inuti. Fladdrig. Full av tvivel över de val och infall som lett mig dit jag står idag, med drömjobb och kompisboende i villa, halkade jag omkring i snön på väg till det nya, okända, onödigt krångliga skivstångspasset.

Fan också livet.

Så jag testade en ny tanke. Den var såhär:

Just nu är det bra. Här går jag, fått jobbsaker gjort hemifrån och gosat med katten, på väg till ett pass som kanske är bra, kanske inte bra, men det gör inte så mycket, jag går här i snön och det är bra. Just nu. Just nu är det bra.

Det tanken gjorde mig lugn. Världen blev lite mindre. Besluten fick vänta. Demonerna tystare. Bubblan runt mig lite mjukare, lite mer tillåtande.

Lugnet ledde mig vidare till att utforska en annan tanke. Beslutsfattandet. Man kan vrida och vända på besluten för att komma fram till lösningen. Ibland är det stora ibland små beslut. Men de finns likväl där. Pockar på, ständigt. Och då tänker jag såhär, att det bästa man kan göra för sina beslut, det är att vara i form när man fattar dem. Eller iallafall vara medveten om vilket humör man är på när man fattar dem. Det gör nämligen att man kan förlåta sig själv om det blev fel.

Och man kan alltid fatta nya beslut.

Nu sitter jag på tåget och myser. Ja, faktiskt. Tidig morgon med snö utanför och jag får vakna upp i den genom att vagga fram till Stockholm under en dryg timme. En timme där jag bland annat hinner blogga det här inlägget.

Hej bleka morgonmåne, hinner jag plötsligt tänka innan morgonsolen tar över. Nu är tåget i Södertälje, jag ska välja foton till det här inlägget och sedan rulla in till Stockholm.

Gymstuds och kram på det.

Bara du.

Hej gymmet.

Jag längtar efter dig. Jag har börjat vilja ha dina kalla fuktiga väggar omkring mig utan fönster så att jag kan slicka i mig din tomhet och spotta ut den på vintervägarna.

Jag vill lyfta.

Jag lyfter en hantel med varje arm. Jag vill stå framför spegeln och lyfta och låta alla kalla stela döda maskiner spegla sig i din tillbakakaka.

Jag vill stå länge bland blåa svarta vita gröna neongula gymsaker och bara lyfta hantlarna.

Mina svettdroppar faller för dig.

Mina muskler darrar för dig.

Min skalle skallar för dig.

Min mage dallrar för dig.

Mina rödblommiga kinder blommar för dig.

Gymmet, ge mig till dig.

Juldag

Tjena, ledsen att det här kommer så sent. Men min dag började sent efter att ha slutat sent.

Idag har jag legat i matkoma. Yes, det kostar på att vara vegan 2018 med en så givmild och påhittig släkt! De fullkomligt vräker fram den ena växtbaserade rätten och godsaken efter den andra. Alla så mån om att just jag ska älska den!

Vid halv tolv drack jag mitt morgonkaffe. Med dopp. Inte för att jag var hungrig utan för att det skulle göras. Sedan fipplade jag runt i koma fram till tre då pappa lyckades locka ut mig på skymningsspaning vid Vallentunasjön.

Det var vilsamt att gå bredvid och lyssna på hans kommentarer om olika små saker i naturen.

Titta på den där trädstammen som slingrar sig över diket och kajan och korpen de klipskaste fåglarna och det här var väl en maffig samling gråsiskor?

Sedan var det dags för dagens löpning. Det tog tio minuter att knyta skorna. Sen satt jag och stirrade på ytterdörren lika länge. Från vardagsrummet hördes trivsamma ljud från folk som åt praliner och bläddrade i böcker. Motivationen på topp yey.

Men plusgraderna hade ordnat upp vägarna så det blev standardrundan.

På det satte jag rekord i tranan. Alltså den där yogapositionen man tränat på sen barnsben fast man inte visste att det var yoga. Sedan flowade jag pyttepyttelite och dagens träning var genomförd.

Och så fick jag äntligen effekt av duschen. För att jag skruvade till kallaste. Skitkallt!! Tio andetag, vibrerande hud, check.

Under förmiddagens rastlösa matkoma kom jag fram till att det kunde få vara ok med koma ibland. För att må så mycket bättre efteråt rent relativt.

Godnatt på det!

Kallduschens Big no no

Hej i stöket, kort rapport från duschkabinen.

Idag tog jag en efterlängtad löprunda i snön. Vallentunasnön, där jag firar julledighet. Satans fint, provocerande halkigt och som vanligt frigörande för tanken.

När jag kom in var klockan skymning. Mina föräldrar donade runt och var fikasugna så vi skulle få oss lite lussebullar när jag duschat.

Jag skulle raka mig, så jag duschade hett. Ångande och varmt. Lite konstigt kändes det, och jag tänkte på en vän som pratat i drömmande ordalag om sina varma mysduschar. Som tog lång tid och alltid slutade med att hon klev ut och frös.

Jag stod i min heta duschkabin, len och fräsch under armarna. Så vred jag om kranen till kallaste. Jag ville bli varm.

Räknade andetagen, vattnet strilade från huvudet ner över kroppen. Andetagen kändes ovant lugna. När tio hade gått, stängde jag av. Jag var klar, stod och väntade in ruschen. Men huden kändes inte som vanligt. Det vibrerade inte. Huden var tyst. Blodet var stilla.

Levde jag?

Efteråt kom jag på mig själv med att frysa. Wtf! Så insåg jag mitt misstag.

För ljummet vatten! Eller kallt nog, men för kort tid!

För även om tio andetag var tio andetag under strålarna, så var kroppen för varm. Huden fick aldrig den chock som behövdes för att blodet skulle rusa. Jag hade haft det för mysigt i kabinen och nöjt mig med för få andetag under strålarna.

Ett uteblivet rus!

Så outsägligt mjäkigt av mig.

Imorgon är det julafton. Klockan 0700 ska det juljoggas, Karin hakar på distans från Eskilstuna. Pannlampa på, hålla balansen och hem till duschen. En riktigt jäkla julkall en. Lång. Intensiv.

Och värmande.

Socialrealism.

Varje gång vi sågs var en gåva. När jag öppnade dörren och såg dig stå där var det som att få en värdefull present.

Men varje gång jag sakta drog isär snöret och började öppna denna gåva, försiktigt för att inte förstöra något, så kom det upp en clown och slog sitt bedrägliga fejs i mitt nylle.

Dess grinande ansikte och hattprydda skalle hade legat och laddat där i lådan och fick nu kraft av att jag öppnade den.

AJ.

Sa jag, oftast. Ibland sa jag men då!

Så vände jag andra kinden till, och blåmärket i hjärtat hade alltid precis bleknat när du stod i dörren nästa gång. Som samma gåva. Som jag öppnade, försiktigt, för att sedan mötas av samma clown och käftsmäll.

AJ.

Sa jag, lite oftare nu. Nästan varje gång, tills jag fick kyssen på pannan och du gick.

Då sa jag inte aj.

Då gick jag, åt motsatt håll.

Jag och min tid.

Morrn!

Sitter på tåget till Prag och njuter av min senaste insikt. Insikten handlar om effekten av tiden på tåget, den riktigt långa tiden med många timmar.

Tågtiden.

Min tid för att packa till en resa är ofta över på nån halvtimme. Innan dess har jag processat fram behoven under några dagar och gått igenom vad jag kommer att göra under resan och därmed vad jag ska ta med. Som vanligt gäller multi-syfte med allt, ju fler användningsområden ett plagg har desto större chans att det kommer med.

Sedan lägger jag upp allting i två högar på sängen. En hög med måsten. Fina nattlinnet, träningskläderna. Ska med. En hög med bonus. I måstehögen finns både nödtorften och guldkanten, de små sakerna som gör att jag är hemma även när jag reser. Ett extra fint örhänge, favvolinnet som tar liten plats, osv. I bonushögen finns kanske-sakerna som jag egentligen klarar mig utan.

Sedan packar jag ner de saker som kommer att gå åt under resan. Såsom gåvor. Alltid ha ambitionen att resa lättare på hemvägen. Sedan provpackar jag, packar om, och går en runda för de små, viktigaste sakerna. Pass, biljetter, kort och öronproppar. Rätt öronproppar.

Väl på tåget är jag stissig. Flipprar med mobilen, kollar jobbmejl fast jag kompat ut, slösurfar och kan absolut inte koncentrera mig. Tittar ut genom fönstret, ner i mobilen, ut, ner, ut, ner, ut. Flipper flipper scroll.

När jag bytt tåg till det med gratis kaffe till SJ prio-kunder är jag lite lugnare. Går till bistron, fyller på koppen 2-3 gånger och skriver kanske ett blogginlägg.

Sedan kan jag känna plötslig saknad över något jag prioriterade bort i packningen. T ex nåt par skor. Vid nästa tågbyte har jag kommit till sans, saknar dem inte längre.

Och vid det ögonblick där tåget kör på en färja, i de fall där båt ingår i rutten, byts lugnet mot pirr.

Att åka båt är att resa! Att åka båt med tåg är att leva!

Lite så.

Sedan börjar jag kunna koncentrera mig. Se de där serierna jag läst om, inte avbryta för att chatta med någon, ta in det som berättas. Eller försvinna in i en bok. Japp, så långt har det gått vid andra tågbytet och vid inslaget av färja.

Sedan är jag lugn, och fokuset på att göra en sak i taget gör mig även pigg. Och där kommer känslan att vilja utforska! Observera, titta och lyssna! Lukta! Ta en kvällspromenad och checka in på nåt billigt eller dyrt ställe där jag sover gott eller illa.

Sedan, morgonlöpningen. Idag: Hamburg. Pannlampa, reflex, lager-på-lager och kolla kartan i varje gathörn. Öka lite, stanna, spana på cykelbanor och ha koll på tiden.

Duscha kallt, en sjal blir handduk, packa ihop i sovsalens mörker, dubbelkolla avgångstiden, en dubbel espresso i loungen och så –

Mot tågstationen.

Knattra fram med rullväskan. Hamburg-Prag. Sex timmar på tåget. Vita dukar i bistron, östkänsla på perrongen och iväg.

Chatta med vännen i Prag. Vi ska träffas på Karlsbron, hur romantiskt, ska jag köpa en röd ros så du ser mig?

Och där kommer insikten.

Utan denna tid på tåg hade jag varit ett nervvrak på Karlsbron. Men nu var jag istället det mellan Eskilstuna och Linköping, och lite i Nässjö eftersom det var där jag började sakna mina skor. I Köpenhamn frös jag om fötterna och köpte ett par sockor. Där kom lugnet. Nu var jag riktigt redo.

Så funkar det med tiden.

Så nu sitter jag här på narodni dopravce och har det bra.

Allt på grund av tågtiden.

Måndagsexemplaret

Vem är du idag?

Det brukar en vän till mig ställa som motfråga när jag frågar honom vad jag ska blogga om. Jag brukar ligga på soffan, sucka och leta efter en känsla jag kan ta fasta på för att dra igång ett inlägg. När jag behöver en ingång, ett bränsle. Så att jag kan börja bygga mitt flow.

Jag har då dragit igång ett par teman, det ena mer intetsägande än det andra, eller med en eftersmak jag inte riktigt vill ha i munnen.

Om jag skulle få den frågan idag, skulle jag nog säga: en blandning av vrede, vilsenhet och veck i pannan.

Vilket gör mig helt väck, innanför pannan

Igår var jag på yogapass med cykelklubben. Jag hade då spenderat en bakissöndag med att möblera vårt skafferi. Som för att städa i min egen hjärna. Frukostgrejer här, örtkryddor där och kolhydrater där. Ned med kombuchabryggeriet i badrummet och upp med tvålmakeriet på högsta hyllan.

Det var rätt skönt, och snart drog jag på mig löparskorna och joggade på snabba bakisben ner till gymmet. Jag känner alltid ett spontant motstånd för gym, hälarna i golvet vaffan ska man sitta inne på nån jävla matta för. Men det brukar alltid ge sig. Något i rörelserna i yogan när man sträcker ut sig åt massor av omöjliga håll, är det som att man själv också tillåts att räcka till. Tänk själv, om man balanserar kroppen på enbart handflatorna, vad kan man då inte åstadkomma i resten av tillvaron?

Så efter de där första minuterna, när jag äntligen fattat att jag skulle ta vara på de där rörelserna, så kom en gryende känsla krypandes. Genom benen kom den.

Vrede.

Yes.

Där hade vi den. Kanske efterlängtad.

Så där satt jag och tänkte på följande citat.

Gråt inte mera – organisera.

Så jag organiserade min vrede genom bakisbenen så att de bar mig hem.

Det var inte mer avancerat än så.

Jo, det var det ju. Men det behåller jag för mig själv just nu.

Vilket menlöst inlägg! Vrede och vilsenhet, nu vet ni. Det är jag denna dag, denna nobeldag 2018. För det går inte att skriva om de två saker jag var så förbannad på eftersom de inte har ett enda dugg med cykel att göra.

Hej lilla morgonfrost, säger vi istället och önskar er en fin dag.

Brottet, genombrottet, utbrottet.

Hej världen!

*gnuggar mig nyfiket i de nysminkade ögonen*

Hörni vet ni! Jag tänkte ta några minuter av er värdefulla lördagstid i anspråk för att berätta vad för underverk som kan hända när man tillåter sig själv att nå botten.

Förfestar ni nånstans? Tar en sipp på vinet medan ni skalar morötter till middagen? Det är vad jag hade gjort om jag varit hemma. Jag hade sippat lite mer än resten, det är sådan jag är.

Ska alltid göra lite mer. Av allt. I detta fall hålla fasaden extra länge och i detta fall bryta ihop extra våldsamt. Och oönskat. Tyckte jag själv, i de sekunder som förflöt innan jag märkte att det var precis det jag behövde.

Låt oss backa bandet. Fredag. Dag 4 på bindvävskursen. Jobba med magen, platsen där all hälsa och ohälsa ständigt ligger och fajtas för att vinna över humöret till sin sida. Denna dag var dragkampen ursinnig, öga för öga, och utan att jag ville erkänna det så vann ohälsan. Men inte märkte jag något, stålkvinnan håller alltid emot. Det är att vara glad. Inte utsätta någon för något. Jo jo!

Lördag morgon står klockan på 0600. Helt normalt. Löpning och frukost ska avverkas innan tåget till kursen dag 5 avgår. Dit ska jag, pigg och tränad och redo att hjälpa alla andra med deras djupt lagrade problem. Riva isär bindväven på exakt de ställen som kommer få dessa personer att släppa garden och öppna dörren till en lägre spänningstillvaro bindvävsmässigt och därmed ett lite gladare liv.

Men tåget går inte. Och jag vaknar inte 0600, utan 0430 med hjärtklappning. Är så varm, öppnar fönstret och förbannar min pajade skönhetssömn. Minuterna tickar och jag somnar inte. Tankarna vill sova, men hjärtklappningen tvingar upp dem i givakt, och yrvaket står de där och levererar massor av förvirrade kommandon.

0605 har jag bytt om. Jag är så förbannad att jag skakar, vill döda något, riva mig själv i stycken och skrika, slå sönder mina föräldrars gästrum med deras dyra golvlampa.

Jag knäpper på pannlampan och forsar iväg. Käkarna sammabitna. 4:15-tempo, helvete vilket morgonpass detta kommer bli.

Efter någon knapp kilometer stannar jag. Det går inte. Jag vill inte. Jag stönar och snyftar och hatar vid lyktstolpen. Snyftar, river, sliter, slår. Hemma igen duschar jag och låtsas att jag köttat mina 8,2 km istället för att hasa ihop ett par löjliga 1, 1.

Som jag självklart genast raderar från strava.

Åker till kursen. Tåget ersätts med buss, jag somnar in i min podd och tror inte mina ögon när bussen efter en slingrig färd är tillbaka på ursprungshållplatsen. Vad fan! Jag går av, försöker i en dimma förstå vad chauffören säger om nästa buss. Tårarna rinner, varför vet jag inte, men jag kommer bli en timme sen och jag hatar det.

Inne i salen. Ursäktar min sena ankomst. Sätter mig på en bänk, redo att dra igång.

Nu kör vi!

Då kommer den.

Frågan. Den frågan.

Anna, hur mår du idag?

Och då går startskottet. Då kommer allt, då sitter jag blöt och ful och skakar i tårar. Och skrattanfall. Och tårar. Och skrattanfall.

Och tårar, alltmedan vår lärare förklarar att skratt och gråt är samma sak, en kanal, en väg ut. Varför så rädda för gråt? Varför så glada av skratt? Det autonoma nervsystemet som äntligen lyckas överlista de förbittrade låtsasnderna som mödosamt byggt upp den fasad som nu rasar. Sten för sten.

Och medan läraren lär oss allt om kanaler och utvägar, så inser jag att jag är överbehandlad. Och att det där murbruket är kletigt och kladdigt som en kladdkaka, som jag länge velat äta upp och ha kvar samtidigt. Fylla munnen med.

Och när jag äntligen bölat färdigt, och rätt personer i rummet strukit mig över ryggen och hämtat kaffe, och jag kan prata igen.

Då ser jag konturer klarare. Jag drar greppen mer precist. Får med mig bindväven mer effektivt. Och har ett helt nytt fokus.

Och jag tänker på de tillstånd i våra liv som kallas urladdning. Jag menar fantastiska liv. För det är så det känns, när ögat torkar och hjärtat pickar och världen vill utforskas igen.

Ja! Det är så det känns! Precis så.

Poethjärnan ser liknelser igen. Massagefingrarna formar sina ändamålsenliga grepp och människan framför mig blir muskler, förtätningar, funktioner.

Och där tar kärleken till tekniken vid. För när vi lär oss om massage, så lär vi oss att ta hand om varandra. Alla i salen är här för att de vill ha verktyg att hjälpa på djupet. Och när man vågar kasta av sig det röda skynket och uppnå tillståndet av öppenhet

Ingen är så ärlig och härlig som efter en riktigt bra orgasm, right? Eller ett annat tillfälle du sa exakt vad du tyckte precis när det behövdes, skrek av köld, skrattade tills du fick ont i magen.

Det är samma sak! Vi låter oss öppna en kanal och släpper ut det som ska ut! Det hjälper oss att andas!

Och då blir vi en närmare version av oss själva. För blodet transporterar ut syre och näring igen.

Och vi förstår att kroppen är ett sinnrikt nät av funktioner, vilka vi kan välja att bejaka.

Vi är som vackrast när det släpper.

Och för att komma i rätt stämning, så kan vi om vi vill, sminka på lite målarfärg på ögonen igen. Efteråt. Så är de nysminkade, när vi sedan sprayar på lite parfym och byter om till dricka öl på stan-kläder.

Så tar vi en kaffe och bloggar om det, så att vi sedan kan möta upp vårt sällskap med öppna ögon och nyfikna öron.

Glad lördagskväll på det!

För det underlättar att bryta ihop om man vill gå vidare.

Hålla andan.

Måndag på er!

Hoppas att ni inte haft lika stress-ont i magen som jag har haft idag. Om ni har haft det, så hoppas jag att ni med hjälp av kollegor och frisk luft ändå överlevt dagen och kanske rentav haft en produktiv en.

Med det sagt.

En reflektion från helgens bindvävsmassage!

Vi har en mycket pedagogisk lärare. Tydlig, ärlig, passionerad och full av respekt för tekniken. Hon är PT, driver gym och är instruktör samt allmänt produktiv. Under en av de många frågestunderna, berättade hon om ett smart sätt att ordinera vila.

Detta med vila kan nämligen slå helt fel. En person med träning som en naturlig del av sitt liv, för att den mår bra av det, kan bli otroligt stressad av fysisk vila. Hjärnan på denna person är inställd på rörelse och den utmaning detta innebär. Som både är fysisk och psykisk. Så att ordinera vila till en sådan personen kan få motsatt effekt.

Läraren hade nu träffat på just en sådan person. Istället för att tvinga honom att vila utifrån lilla gumman-tänket ”du vet att det är bra för dig, egentligen”, så hade hon gjort annorlunda. Hon hade ordinerat en andningsövning för att få ned hans stressnivåer, psykiskt och fysiskt. Övningen gick ut på att han skulle klara att bada isvak i totalt 90 sekunder, och fick x antal månader på sig att träna upp denna färdighet.

Han började genast träningen med att duscha kallt medan hans mamma sågade upp ett hål i isen där de bodde.

Läraren visste att isbad i den mängden kräver en ordentlig kontroll över andningen. Likaså att duscha kallt. Genom att ordinera isbad till personen, hade hon givit honom både en fysisk och en psykisk utmaning. Något hans hjärna kunde förstå. Som dessutom hade andra positiva effekter på hälsan.

När hon berättade denna historia föll en pusselbit i mig på plats.

Jag förstod plötsligt varför jag för ett par veckor sedan börjat höstbada.

Jag behövde en utmaning att ta till när träning i min normala mängd inte var möjligt.

Jag satt länge och njöt av denna pusselbit.

Njuter fortfarande.

Och jag har äntligen hittat en bekräftelse på att vi som har cykling eller annan träning så djupt inkilad i våra liv, vi är inte träningsnarkomaner. Vi har bara ett sätt att leva där rörelse är något naturligt för kropp och hjärna. Vi måste inte vila på det klassiska sättet. Måste inte promenera.

För vi kan bada isvak!!

Novemberbad går naturligtvis lika bra, iallafall i början av vinterbadarkarriären