Bara du.

Hej gymmet.

Jag längtar efter dig. Jag har börjat vilja ha dina kalla fuktiga väggar omkring mig utan fönster så att jag kan slicka i mig din tomhet och spotta ut den på vintervägarna.

Jag vill lyfta.

Jag lyfter en hantel med varje arm. Jag vill stå framför spegeln och lyfta och låta alla kalla stela döda maskiner spegla sig i din tillbakakaka.

Jag vill stå länge bland blåa svarta vita gröna neongula gymsaker och bara lyfta hantlarna.

Mina svettdroppar faller för dig.

Mina muskler darrar för dig.

Min skalle skallar för dig.

Min mage dallrar för dig.

Mina rödblommiga kinder blommar för dig.

Gymmet, ge mig till dig.

Annonser

Svartvitt om gymsvett

Morrn då!!

Här sitter jag på ett lite senare tåg än vanligt till jobbet. För idag är ingen vanlig dag, idag är dagen då grundträningen drar igång!

*headbang*

Det har helt enkelt blivit dags att göra verklighet av alla svettplaner. Svetten ska göra mig starkare. Jag vill orka ha mer roligt och roligt fler timmar på cykeln. Roligt på roligare sätt och roliga saker som ser just roliga ut för att de ser lätta ut för andra cyklister som kan ha roligt för att de orkar.

Svetten ska ta mig dit. Och då menar jag ingen random kallsvett. Nej. Här snackar vi kvalitetssvett.

Så i morse bar det av. Ner till gymmet efter frukost, på med snygg-kittet och upp på cykeln. Tänkte mig fyra eller fem 4-minutersintervaller med tungt motstånd. Motståndet och antalet intervaller skulle tillsammans bli en kombo som skulle få mig att svettas på den andra intervallen och hålla detta droppande konstant under de resterande två eller tre intervallerna.

Målet uppnåddes.

Mycket på grund av just längtan efter svett.

Det är något med svetten som motiverar mig. Den första intervallen framkallar givetvis ingenting mer än ångest. Så är det ju med allting man gör första gången av något. Men vid första vilan, och när den första indikationen på svett kommer känner jag efter med handen på pannan. Det känns klibbigt. När den första droppen börjar komma tar jag i ännu mera för att få ännu fler droppar för att få ännu mer trampkraft.

Och så är motivationen igång. Och med bra snack i mobilen ökar den ännu mer. Så i nästa vila sätter jag på favvo-podden Skäringer och Mannheimer.

De snackar på, sedan går alarmet och så är det vila igen. Svetten droppar nu rejält och efter vilan fortsätter det.

Fem intervaller. Motståndet är inte jättetungt, men precis så tungt som krävs för att få igång motivationens uppåtgående kick ass-spiral.

Älska svett

Anna hjärta svett.

Gym minus svett överstruket likhetstecken motivation.

Typ så.

RR #21: hur jag vurpade mig till en fjärdeplats i CX-SM

Denna race rapport börjar 12:50. 13:00 går starten och jag har precis kört klart mitt andra och sista provvarv på den 3,5 km långa SM-banan. 40 minuters race. Varberg, havet, fästningen, här kommer jag.

Jag är speedad och ombytt och huttrig när jag ber Robin och Robert om hjälp med nummerlapparna. Ber är kanske fel ord. Befaller är bättre.

Tre är det. En bak, en på höger arm och en på vänster. Nummer 32. Robin jobbar på ryggen medan Robert fipplar med nålarna på högersidan. Hjältar. Hade jag också gjort under den tidspressen.

Det är crossväder. Små minidroppar trillar från januarihimlen och jag kör i långa ben och långa armar under bibs och tröja. Långa fingrar på vantarna. Två minuter innan start har jag nummerlapparna på plats och trampar iväg till fållan.

”Tur för dig att du kom nu”, säger en anhörig till en av mina motståndare. Surgubbe.

Eliten drar iväg och 30 sekunder senare går starten för oss. Bara jag som kör i brillor. De andra ser medelstarka ut, jag hamnar i mitten av fältet och ler på asfalten i första kurvan.

Vad stark jag känner mig! Upp på första gräset till havsutsikten och snart börjar gräskurvorna. Jag är fortfarande i mitten. Yeah, det här kommer bli kul!

Men kadensen är för hög. Jag behöver fart och avstånd. Men växlen tar inte, jag kan inte växla till låg växel och trycka på och därmed öka avståndet till hon efter. Crossen är full med sand från uppvärmningen och det knakar och jag kör på alldeles för hög kadens.

Helvete.

Kommer in i kurvorna. Hög kadens är bra här. Är hyfsat smidig och tråcklar mig upp till första backen. Där står folk i mängder och hejar med bjällror och tutor. Älskar. Tungt, cyklar lite och springer lite, håller balansen i leran och kommer ner på andra sidan.

Sweet.

Andra backen. Mer brutal. Måste av uppför sen på i sidled och utför. Älska forsa fram nedför på crossen, yeah nu kör vi. Fortfarande i mitten av fältet.

Kurva på kurva, rakor, ut mot sanden vid havet. Helvetes vacker utsikt mot vågorna. Små backar med lera i sidled. Här vurpar jag plötsligt och blir omkörd. Skit. Upp igen, inte ligga och kravla med benen i vädret. Mot sanden. Jag ser fältet. Av cykeln i sanden, hejarop, springa med crossen på axeln, hoppa upp. Jag är helt slut. Uppför backen till borggården inne i fästningen. Varbergs fästning. Tramporna fulla av sand, hur ska man få med sig dem uppför??

Kullersten på kullersten, in genom en port och klassisk musik, what?? Mys mys, trappor, hoppa av cykeln bära den på axeln, uppför en knix och lång skön utförskörning på först gräs och sedan kullersten.

Ute ur fästningen. Mot målområdet. Trycka på i bocken, fortfarande stark, ser fältet, fram med cykelglädjen nu!!

Skutta med cykeln över två plankhinder och så kurvan mot mål.

Trycker mig runt målområdet. Ner i bocken, för styrkan. För känslan av styrka. Varv ett, check. Och växlarna börjar funka som jag vill. Kan fortfarande ta igen nu kör vi. Har sällskap av några elitdamer, men det viktigaste är min egen körning. Gräset, kurvorna, där är fältet, en som ramlar, yes jag kommer ikapp nu!! och där kommer det, smack. Skallen i backen. Fan. Jag svär, gråter ilskans tår och känner om huvudet sitter kvar. Aldrig smockat ner i backen med skallen så innan. Tackar min noggrannhet för att hjälmen alltid sitter tajt. Alltid tajt, alltid alltid tajt.

Upp, lite skakig. Uppenbart psykad av att hon ramlade varpå jag fick hopp om revansch varpå jag ramlade.

Skakig. Ska jag nu köra säkert, snyggt eller snabbt?

Det blir snabbt, visar det sig. Kanske aggressivt, enligt någon, men med ett pris. Och därmed snyggt, enligt mig. Vurpa på vurpa famlar jag mig, trycker jag mig, morrar jag mig, skrattar jag mig igenom resterande två varv. Hur mycket kan man halka i en sidledes backe? Hur snabbt kan man köra nedför gräset utan att slira i hjulspåren? Hur säkert är hjulspåret? Vågar man lita på det korta lilla asfaltspartiet nedanför hjulspåret så pass att man släpper bromsarna helt och lägger tyngden bakåt och forsar utför ohämmat för att sedan låta asfalten ge grepp för att styra upp situationen?

Sanden igen. Följt av backen till borggården. Musiken. Något klickar i framhjulet. Wtf, det är smabbkopplingen som dinglar därnere, framhjulet sitter löst!!

Stanna vid trappan och surra fast det. Hej då pallplats. Uppför trappan, knixa sig runt och nedför gräset och kullerstenen och så ut och mot målområdet och plankhindret.

Här händer något. Plötsligt tar jag hindret som en proffsryttare. Wtf. Lossar höger fot ur pedalen, balanserar på vänster, kommer med fart mot hindret, hoppat över med cykeln och studsar upp på den igen. Jag kunde!

Samma sak med andra moment nu. Jag jobbar plötsligt med igenkänning. Små backar bli banvallen hemma den klarar du, andra blir snäva kast från någon kurva längs någon av mina grusiga standardrutter runt Barva, osv.

Fler vurpor på det, garva åt eländet, prispallsfältet är borta, trycka sig uppför backen mot borggården, nedför utför hjulspår mera lera havet sanden kurvor, sidled, uppför, hjulspår grepp i asfalten –

Annaaaaaa heja!! från min underbara R&R-klack, de är överallt och ropar och hejar och tittar och även när de inte hörs så hör jag dem

Nedför borggården, Sista kurvan mot målområdet, jag ska trycka en riktigt snygg bockspurt in i kaklet, in i mål.

Så blir det.

Så blev det.

Crossens själ, detta SM, denna lerfest, detta crossväder, kinderna så väderbitna rosiga nu, lera ända in i skelettet, havets råa kyla och mjuka skum i skvalpet, klacken som kramar om, lånar ut jackor, tar cykeln till cykelduschen.

Vi gjorde det.

Crossen, klacken, på riktigt, vi gjorde det.

Men grattis hörni Staffanstorp till guldet dårå, en dag ska jag köra som er

Hör Åsa Erlandsson, silvermedaljör i elitklassen i cykelcross, berätta mer om sporten här

Se banskiss här

Och sluta för guds skull aldrig crossa


Foto Robert, crossen full av sand inför kullerstensbacken mot borggården

Preppad och race-redo

Hej från bussen till Nyköping. Ute är slask och läbbigt halt men fälten är snötäckta och vita.

Ingen aning om hur vädret är i Varberg. Troligtvis crossigt och ljuvligt och underbart.

Jag packade igår. Först cykeln: byta dubb mot crossdäck, svära lite under avkrängningen, justera det sista med skivbromsen bak. Tvätta rent cykeln. Putsa med duk. Veta att den kommer bli skitig igen och sådan är crossens själ. Älskar. Skruva av flaskhållare, plocka med verktyg och ställa fram skor. Extra däck om något skulle skita sig.

Ditt första SM, crossen

Klart.

Nästa steg: race-kittet. Team Sméstan, hur bra passar det inte med kritvitt och vinrött för SM i lervälling? Långa ben, långa ärmar, två sorters handskar, rätt sport-bh, glasögon, rätt keps för hjälmen. Extra kepsar och bjällra till hejarklacken. Några extra plagg för uppvärmning och testkörning på banan.

Sedan: necessären med öronproppar och andra viktigheter, magnesium och stärkande dryck, sidenlakan, finaste nattlinnet.

För kvällsbad: pannlampa och handduk. Längtan till vibrerande nybadadhud.

För resan: reskläder som funkar oavsett humör. Varm jacka om elbilen behöver elen till motorn istället för kupén. En burk extra kryddiga gurkmejabollar för mig och klacken samt preppa take away-muggen för kaffe morgonen därpå.

Check.

Allt är med.

På morgonen äta gröt och fatta beslut om resskor. (Kanske det enda felet, fan vad tajta de känns plötsligt). Fylla take away-muggen med kaffe, säga hej då och tack för frukosten till hushållet och få ett lycka till och inte behöva tömma diskmaskinen eftersom jag ska iväg, det fixar sig. Ner i källaren och rulla ut cykeln. Friheten och skönheten och glädjen. Trampa ner till bussen mot Nyköping och varligt placera crossen i bagageutrymmet. Chauffören som viker styret och jag ”Nej!!!” viker tillbaka det och lägger cykeln så perfekt som den kan läggas med rätt sida mot golvet. Vill vara den som lägger sista handen.

Nu, allt redo. Klart. Vi ses i Nyköping. Jag hoppar in till ett mysigt säte i bussen medan chauffören tar en cigg och hälsar mig välkommen.

Och imorgon ska alla mina gamla meriter jobba för mig. Muskelminnet från banvallen och raceruset från landsvägarna ska picka i hjärtat för kurvtagningarna och hoppen och springet.

Här kan den som vill se racen live och ropa heja om man vill när vi gör snygga vurpor

Så!

Det var allt för detta inlägg. Snart stundar en sjuherrrans massa timmar i elbilen med min hejarklack, Robin och Robert. Älska klack på race, yes yes.

Crossens själ och dagens slask

God eftermiddag!

Idag körde jag två timmars snöslask på crossen. Grå himmel, bilar som skvätte och tunga dubbade däck.

Då var det tur att jag var på mitt medvetna och motiverade humör. Mitt genomträngande och sakliga humör. Det gjorde nämligen att jag kunde borra mig igenom dagens pass med det fokus som krävdes för att det skulle bli meningsfullt.

Allt handlade om att köra de olika moment som dagen bjöd på.

Jag körde en bit asfalt mot sjukhuset. Istället för att knattra fram på den bruna mittfåran, körde jag på sidan av vägen i den mer slaskfyllda sidofåran. Jag svängde av mot sjukhuset och laddade för det första segmentet, som går längs skogskanten lite äventyrligt på smal stig som ansluter till en bredare som till slut leder över ett dike ut på asfalten. Här övades balans och läsning av snön; det var lätt att slira på en dold kant under de blöta flingorna.

Så var det asfalt igen, och jag letade mig ut mot sidofårans slasktäcke. Snart var jag i Hugelsta, där det vankades backe. En vänstersväng in på grusvägen mot skjutbanan – oplogat!

Dags att trampa på lite om man ville komma någonstans.

Förbi skjutbanan och uppför. Nedför mot en svag högersväng, och här tornade spännande små vattenpölar upp sig. Crossjälen vädrade genast morgonluft. Dags att undersöka pölarnas djup och istäcke!

Vi tog oss fram, slirade när det var läge och trampade när det krävdes. Större pölar, köra rätt igenom dem med ett inre morr, upp på andra sidan och så vänster igen.

Här begick jag ett misstag som ledde mig ut på en asfaltsväg istället för grus. Den nyttjade jag då till att bli fartsträcka, varvat med körning i sidofårans slask. Tugga, tugga, bli omkörd av bilar, bli nedskvätt men mata på. Så äntligen tornade en välkänd bro över motorvägen upp sig, och jag svängde efter ett tag in på en välbekant sidoväg där jag vet att kidsen kör motocross vid barmark. Här var det oplogat och spårigt; dags att träna balans och snötrampning.

Så kom jag ut på en riktigt bra sträcka för lössnökörning. Bredvid bilfåran fanns nämligen en dryg meter av finfin snöslask att bita i. Så jag lade mig i bocken, tryckte mig igenom den tunga blötsnön som låg i jämna kockor, och avslutade med att pressa mig genom en snövall.

Dags att svänga höger. Kort transportsträcka i motlut innan nästa högersväng. Och här var det oplogat igen! Det sju centimeter tjocka snötäcket bjöd på lagom motstånd när jag trampade på. Strax nådde vi banvallen, och jag tog en PP medan jag grubblade på om jag skulle ta mig an dess steniga snötäcke. Nej, det var inte en sådan dag. Det fick bli vidare körning i oplogad blötsnö fram till Hugelsta.

På vägen mötte jag så ännu ett moment: balanserandet i packad bilfåra. För här fanns ett uppkört bilspår som gav en otrolig fart så länge jag höll mig i spåret. Så fort jag tappade balansen eller spände mig, så for jag ut i den tröga blötsnön.

Jag nådde Hugelsta, och ställde mig upp i det lilla motlutet mot krönet. Som för att påminna benen om vad de var skapta att göra: trycka på. Så var vi över på andra sidan och vi tryckte på som om det inte fanns nån morgondag.

Hej då skogen, en sista tekniksträcka längs det omvända skogskantssegmentet och så hem till duschen.

Jag hade skrapat ihop drygt två timmar och mängder av moment.

Precis enligt plan. Check.

Årets första uppladdning och vad mer som händer under SM i Varberg

Hej alla.

Den här veckan är speciell för den är en uppladdningsvecka inför SM i cykelcross som går av stapeln i Varberg!

Kanske mest till mig själv kommer här en redogörelse för hur jag laddar. Och vad den viktigaste kryddan på mitt SM kommer vara. Och kom ihåg; kan du inte vinna, ska du köra extra snyggt.

Ok vi kör:

Söndag kväll aka igår: 4h dans. Kroppen lätt och lycklig. Älskar!!

Måndag kväll alltså idag: promenad och lätt yoga. Magstrejken från helvetet. Kall dusch och brasmys. Sängfösare medelst bloggning. Check.

Tisdag: sista cykelpasset innan dubbdäcken åker av. 2-3h islagda grusvägar och lagom tekniska stycken, syftet är att bibehålla crossglädjen och väcka race-hjärtat. Passet körs på förmiddagen (för att nyårslöftet är att ta vara på sin deltidsanställning). Kall dusch på det. Kränga på crossdäck, tar väl nån halvtimme minst. Jobba några timmar och kolla på cx-klipp i pauserna för PEPP.

Onsdag. Löpning 8 km innan jag firar min födelsedag hos släkten i Stockholm. Vi ska sörpla BORSTJ och dricka skumpa.

Torsdag. Preppa cykeln. Ta fram alla kläder. Yoga yoga yoga. Ev nån lätt löpning på kvällen.

Fredag. Buss till Nyköping där jag blir upphämtad av Robin och Robert, två hjältar från mitt nya jobb som jag lyckats locka med mig he he.

Kryddan då? Elbilen!

Yes, halva nöjet med detta SM, som jag är i kanonusel form inför, är att vi tar elbilen ner och spelar in filmer där vi intervjuar folk. Vi ba ”hej, ser att du står och huttrar medan din dotter värmer upp, får vi ställa några frågor om elbil och miljö under tiden? Ah men vill du provköra, såklart det går bra vassego!!”

Lite så. Vi ska ta detta tillfälle i akt att dels transportera oss med minimalt klimatavtryck, och dels prata med folk om det. För är det något som suger så är det att sitta i sin egen lilla elbilsbubbla och tänka på miljön. Man måste prata med folk!

Så det ska vi göra. Målet är att spela in filmer som publiceras på sociala medier och även på elbilsprojektets blogg och såklart här. Syftet är att väcka medvetenhet och intresse för klimatfrågan inom cykelsporten och specifikt transporter. Vi hoppas kunna intervjua sponsorer till loppet och även arrangören, och även Swe cycling, om vad aktörer inom sporten kan göra. Hur länge ska tävlande cyklister stå ut med avgaser från föjebilar och varför är sporten så fossilberoende?

Det är lite avdramatiserat att prata om sådant just vid cx eftersom det inte krävs följebilar. Men alla ska ju likväl transportera sig och sina tvåhjulade dyrgripar till de olika loppen.

Lite sådant hoppas vi få prata om med folk under SM.

Varberg är för övrigt känt för sina årliga kallbad. Och loppet kommer att gå i närheten av Varbergs fästning, hur episkt!! Vi får se om det blir kalldopp i havet, annars finns det väl kallvatten i kranen får man hoppas.

Glad måndag på det, och kom ihåg att efteranmälan till SM kan göras fram till fredag 11/1!

Tack till stormen Alfrida för cross-feeling i Hällberga. Förstabilden togs av Ena under CX Täby park.

Skit och skjut från 2018

Hej 2019!

*gnuggar sömnen ur ögonen*

Idag är sista chansen att skriva ett vettigt nyårsinlägg här på bloggen. Sitter på tåget och har 45 mysiga minuter tillgodo.

På nyårsafton körde vi igenom årets höjdpunkter och avskrädeshögar. Bägge mina hade cykelfokus. Ingen olycklig kärlek eller nytt jobb kunde trumfa detta tema. Så i min avskrädeshög låg cykelstölden i januari. Min variga böld och stinkande avloppspöl. Detts ruttnande inferno! Jag beskrev hur jag grät och bölade i sorgen efter Ridleyn, och fick då den högst befogade frågan:

”varför köpte du inte bara en ny, exakt samma storlek och modell?”

Jag blev lite paff. Så förklarade jag hur alla minnen vi delat, Ridleyn och jag, byggde upp en sådan enorm saknad.

De andra såg oförstående ut. Tog en tugga av potatisen med vitlökssås. Så förklarade jag hur jag tagit mig ur sorgen. Det hade jag ju nämligen gjort genom att separera minnena från den fysiska cykeln. Minnena skulle alltid finnas där. Det fysiska exemplaret av cykel skulle vara borta, och oavsett hur mycket jag personifierat Ridleyn så var den bara död materia utan mig. Det var jag som möjliggjorde upplevelserna, och de skulle kunna bli fler med en annan cykel.

Detta sa jag mest till mig själv. Ni som läser vet att cykeln blir en förlängning av ens egen fysiska kropp och när den då förloras kan man inte bara köpa en ny hur som helst.

Eller?

Fyller sorgeperioden ett syfte? Vem gynnas av att man som jag väntade ett halvår med att köpa ny cykel?

Det gjorde jag ju iallafall, och på takräcket forslade jag även hem en ny racer. Och crossen har minsann börjat borra sig in i min kropp, som en förlängning, bland annat när vi tillsammans besegrade banvallen. Vi körde bara upp för den. Dess steniga brötiga yta blev en del av turen. Tack crossen.

Sedan var det då höjdpunkten. Och här berättade jag för mina nyårsvänner om kallelsen till NM. Hur jag satt och kollade på Sverigematchen på VM med kollegorna i stadshusets källare och kollade mejlen i halvlek. Ruset som gick genom kroppen när jag klickade fram dokumentet där det stod Kallelse till nordiska mästerskapen i Ås, Norge och hur landsväg, linje var ikryssat.

Håren reste sig. Jag svarade genast ja och ville genast hångla upp hela världen.

Sedan blev ju NM bra, en silvermedalj att komma hem med, leveransen var klar, jobbet utfört. Kanske inte det mest utvecklande lopp jag kört, eller ens det roligaste, men nog det viktigaste och helt klart den häftigaste pallen att få kliva upp på. Av så många skäl är jag så kär i hela prestationen.

Men jag ville egentligen med denna höjdpunkt peka på en annan sak. Och det är känslan av själva besked. Just det ögonblicket. Kicken när en satsning du lagt mycket tid och själ i, tar dig till en ny nivå. Hur någon viktig ser dig och kommer med ett befogat erbjudande.

Första kyssen innan förhållandet tar vid

Ibland levererar du, ibland inte. Men känslan när beskedet, beslutet, erbjudandet, kommer. Vilken livgivande jäkla grej att gå runt i.

Så det gjorde jag. Och njöt, rejält, för sedan knackade en annan kompis på dörren och det var backångesten. Hur skulle jag få backben i det platta Sörmland på bara några veckor inför ett NM medan norskorna förmodligen käkade backryck till frukost?

Men den övervann jag, och lade till ännu en i mitt tycke annan smart grej i samband med NM. Jag bestämde mig för att NM skulle få vara en del av sommaren och styra till viss del, men inte ta över den fullständigt. Så jag drog iväg till Norge och körde mina drömmiga serpentiner, och placerade NM mitt i planen. Efter serpentinerna, men innan turen ner utmed Sveriges västkust. Så om NM sket sig, så hade jag iallafall fått drömcykling i Norge innan, och kunde se fram emot massor av klippbad under cyklingen längs västkusten ner till Göteborg efteråt.

Och om nu NM inte sket sig, så skulle jag få västkusten och klippbad som belöning.

Lite så vill jag minnas cykelåret 2018. Hösten stryker jag gärna ett streck över rent cykelmässigt.

Vad 2019 bjuder på får vi se. Jag längtar både efter att utvecklas som tävlingscyklist, och efter att få uppleva världen genom touring. Lång touring.

Nu är jag framme. Släkten väntar. Älska årets bästa Eskilstunabild, på mig och Ida på Gröndal, tagen av Lotta. Nyårsminne med Havannacigarr för likes.

Milsans och vinterdistans

Men gott nytt då!!

Här sitter jag och försöker tänka bort tonåringarnas bröl som invaderat vårt hus räknar vintertimmar. Yes, det är så man räknar inom vintercykling. När vägarna är isbanor och fingrarna ispinnar och axlarna stelfrusna av isskräck – ja då räknar man inte mil. Man räknar tid, och antal parerade isvurpor.

Sedan hade man kunnat räkna kaffekoppar och antal ångande duschminuter, om man inte var trött på att räkna.

Året har börjat bra rent cykelmässigt. Det har även börjat rent cykelmässigt. Crossen har fått dubbdäck som redan tuggat sig igenom två pass i bitande minusgrader. Yes yes, Och årets sista cykling blev även crossens första vinterpass: min och Jockes kom igång-distans. Och så sitter jag här nu och kan kassera in timmarna från min och Alex vinterdrömdistans igår, och dagens isknatter väster om stan. Knappt nio timmar vintersmatter!

Vägarna bjöd på varierande underlag som krävde sitt fokus. Gårdagens packade vinterväglag, en ljuvlig dröm. Lite finfin nordlig vind som fångades in av de sörmländska träden. Snack om viktigheter och oviktigheter; en pockande dos inspiration om kommande cykling som alltid med Alex. Och så idag; där Jockes runda bjöd på isbanor som spolade salsgolv. Men fördelen var att de var just spolade. Och bonade. Inte en iskant så långt ögat nådde, och när man väl kanade ut i vägrenen för att chilla i gruset, fanns det gott om chanser att smita tillbaka upp på isen i mitten.

Men när Jocke visade tecken åt höger, samtidigt som han fortsatte att köra rakt fram, insåg alla i sällskapet att det var dags att styra mot asfalten. Det gick inte längre att manövrera vettigt och med bibehållen kroppsvärme på isen. Mina handsktäckta stackare till fingrar såg fram emot att få lite värme, och några uppförsbackar senare blev det just så. Kylan från den första timmens iskörning hade dock satt sig i systemet, så det fick bli PP vid en bildskön dunge i solen.

Så ledde oss Jocke ut till Gillberga kyrka för en termosfika, och vi delade på bästa knytis-manér olika tilltugg mellan oss: Alex sina frukt- och nötbollar, jag mina gurkmejaditon och Jocke drog upp en glittrande blå förpackning mandelmassa. Mandelmassan höll sig mjuk och följsam i kylan, ”nedmalt socker och fett!”, bra inspo där Jocke!

Alla var glada, jag mest över den välkomna värmen som återvänt till händerna. Utan den, ingen crossglädje.

Slut på det här inlägget. Nyårskrönika kommer. Bilder för likes.

Heja på och tappa inte greppen, i nästa kurva kommer peppen