Ett pannknack med dopp, tack

Hej räven.

Lilla räv.

Du ligger och stoppar kylan från att komma in. Min vän Marja har omsorgsfullt placerat dig där och placerat din kompis vid en annan dörr där det drar.

Jag undrar hur du levt. Eftersom du är död och inte svarar berättar jag istället hur jag själv har levt.

Idag till exempel har jag levt. Mina kinder blossar och innanför min panna knackar det stillsamt av gårdagen. Som ett finskt minne. Min finska vän Marja bjöd på soppa och en mångfald av förfriskningar tills jag fick erkänna mig drucken under bordet, som man hade sagt om detta varit en slaskig fylleblogg. Du kanske såg hur jag med svansen mellan benen fick lomma iväg från bordet med glaset fortfarande halvfullt och tacka för mig. Min finska vän satt kvar. Sådana är de, finskorna.

Jag har badat i havet lilla räv! Ja tänk. Medan Marja var på jobbet och räknade måltidsbudget, trippade jag iväg på lätta fötter ner mot stranden. När sanddynerna tornade upp sig drog jag efter andan.

Sanddyner på vintern lilla räv. Har du upplevt det?

Så frusna de var. Så majestätiskt stilla de var. Så stilfullt snön bildade sitt tunna täcke på sanden.

Nere på stranden såg jag mig omkring. Kisade mot januarisolen och såg Kullahalvön. Åt andra hållet såg jag Båstad. Under mig fanns sanden. Ovanför mig himlen.

Och framför mig –

havet.

Några måsar simmade irriterat iväg när jag sprang ut. Jag ville bli klar innan folk i horisonten kom förbi. Det var långgrunt och vågigt på botten. Jag stannade och lade mig ner med blicken uppåt. Inte doppa huvudet. Då blir man kall på fel sätt förstår du lilla räv. Jag vill bli kall på rätt sätt så att mitt inre värmeverk får huden att vibrera sådär ljuvligt.

När jag vände mig om hade ett gammalt par dykt upp på sanddynerna. Typiskt. Och logiskt. Det var tyvärr ingenting jag hade någon möjlighet att bry mig om. De stannade artigt på sin dyn, fick kanske något att prata om till kvällsteet.

När mannen från horisonten kommit upp i höjd med mig så satt jag i linne medan han var fullt påklädd. Han frös nog, tänkte jag när han på dalmål sade nåt beundrande. Han försvann sedan längs stranden i riktning mot kullahalvön.

Mitt bad var över. Jag torkade bort sandkornen från fötterna, samtidigt som jag sparade några som minne.

Så tackade jag havet, vände det ryggen och gick tillbaka.

Det var det doppet, lilla räv.

Mitt salta, vita, vackra, första vinterdopp i havet.

Propendlarprinsessayo

Yoho, sitter på tåget och har förmodligen haft den mest produktiva morgonen någonsin.

Jag vaknade 0720, en timme för sent, och lyckades pricka av följande.

Gå på toa, fixa kaffe, borsta tänderna, hälla på teet till kombuchan som hade dragit i källaren, hitta kläder och underkläder, packa frukost och lunch, packa kläder och nattkläder, fylla vattenflaskan, ta lagom många morötter ur plastpåsen i kylen och läggs dem i väskan, ta med en extra scarf, packa två necessärer, ha en fulladdad mobil, proppa ner all packning i en tygväska, tömma komposthinken i en grön påse och spilla kompost och torka upp det och knyta ihop påsen och lägga ut den, låsa dörren, öppna åt hönorna, sätta på sadelskyddet, trampa i modd till stationen och låsa cykeln.

Och slutligen kliva på tåget vid avgång 0755.

Det enda jag missade var mina snyggaste dansörhängen, fast jag har de näst snyggaste i necessären, samt missade mina dansbrallor. Å andra sidan är det inte alla säkert att jag kommer dansa inom loppet av de tre dygn jag nu ska vara på resande fot. Men om.

Då har jag iaf mina danstossor, som ligger i ena necessären.

Jag tackar mina gamla pendlarmeriter för att jag hade psyke nog att hinna med tåget. Nu ska jag njuta av min tågtimme med frulle och kaffe och träningsvärk i ljumskarna.

God morgon på det!!

Fröken Annas känsla för snö

Morrn vinternyllen, har ni sovit lika oroligt som jag eller gnuggar ni skönhetssömnen ur ögonen? Jag är iallafall uppe tidigt och har precis vinkat av min kombo-familj som ska till fjällen. En vecka, Kläppen. Blir lite ovant att vara hemma själv i stora huset, helt utan externt kaos. Tur jag har hönsen och städningen som sällskap till det interna kaos som kanske väller fram. Jo jo, jag ska syra grönsaker och brygga kombucha, cykelpyssla och dratta i säng i tid, också. Förutom att städa ut kaoset.

På tal om fjällen och skidor. Igår testade jag skidformen. Vi bor på gångavstånd till finfina Vilsta friluftsområde och i år har de kanonspår. Väl där såg jag en välbekant cykeljacka komma diagonalandes, hej Jocke! Lite prat och sen skidade vi för att inte bli kalla i eftermiddagens tilltagande minusgrader.

Jocke fällde några smickrande kommentarer om vasaloppsmärkena på mina skidor, varpå jag upplyste honom om årtalen på dem. Så stakade vi vidare, sträckte ut och lyssnade på fraset mot snön och idén till detta inlägg föddes.

Det finns så många lager i min kärlek till snö och vinter.

Skidor skär igenom alla dessa lager som en glädjens pil. Skidor är ju det naturliga sättet att ta sig fram på snö. Man glider, frivilligt. Skidorna nyttjar snöns egenskaper och jobbar med snön för åkaren.

Precis som racer-ryttaren i en snäv kurva, är skidåkaren elegant i sitt utsträckta läge. En diagonalande blomgubbe i lycra, hela kroppen medveten, stolthet i varje skidtag och mod i varje frånskjut!

Att personifiera snubben i Friluftsfrämjanets logga.

Lite så känner jag när jag lyckas sätta ett riktigt snyggt utsträckt läge på skidorna.

Ute yr nu snön. Den här dagen ska bli en bra dag. Först lite hemmafix, dona runt i skallen så rätt tankar landar och fel sopas bort, sedan ut i spåret och så fika hos Jocke och däremellan städa huset i etapper.

Kram på det.

Ut och leva snön och glidet.

Foton Jocke

Att stycka upp en intervall

Och så var det jag mot fem igen. Jag, en individ, mot dem, fem intervaller.

Den första handlade om att komma igång. Smacka på sig kittet och gnugga nävarna och känna lyxen att gymma och lusten att svettas krypa i kroppen. Jag mot fem fyraminutersintervaller ja!! Sätta sig på spinningcykeln, ap ap inte börja mobilflippra, på med timern och upp med motståndet och snart podden och så kör!

Första pausen, flåsa och vara stolt i en knapp minut. Känns värmen i pannan, inte riktigt svett men begynnande. Så trampa igång den andra, och efter första minuten kommer svetten, hej kompis nu kör vi. Blanda stående och stående med armarna mot cykelns styre, yes yes.

Tredje. Mitt i. Dags att börja ta i. Två gjorda, tre kvar, dags att börja stycka. Snart gjort mer än hälften, därför pumpa upp motivationen.

Upp med motståndet. Femton sekunder stående upprätt, femton ståendes mot styret, femton upprätt, femton mot styret, osv. På varje minut blir det fyra set, på varje intervall fyra minuter och därmed sexton set. Varannan, varannan, varannan, varannan.

Varann. Femtonsekunderssetten har varann.

Slut på trean, svetten är med mig, där kommer den, där rinner den, där torkar jag av den mot mitt ännu svettigare nyckelben och där känner jag svetten på bröstkorgen. Den är alltid först, men det är först nu jag verkligen känner den.

Fjärde intervallen. Nu är jag redo att stycka upp i dubbla mängden. 30 sekunder upprätt, 30 sekunder mot styret, varannan-varannan, hälften så många per minut, hälften så många per hel intervall.

Hämta vatten, gå av cykeln och sprätta loss med fötterna, inte för lång paus nu, en till kvar, sista sista kom igen nu.

Upp på cykeln, håller kvar i mina halvminutrar och trampa trampa trampa medan sekunderna drar nedåt och till slut är det två minuter kvar och jag ställer mig upp och sedan är det en och en halv kvar och jag står mot styret och så en kvar jag ställer mig upp en halv kvar jag lutar mot styret och EN HALV KVAR jag ställer mig upp.

Slut.

Fem intervaller och genomsvettig. Blött och rött intervallnylle i gymspegelns obarmhärtiga tillbakakaka yey!!

Lite kettlebells på det, podd och hej då gymmet.

1-0, vi ses igen.

Tanke om tankar

Morrn då.

Igår testade jag ett nytt pass på det gym där vi har gratis träning med klubben. Skivstång. Det var inte tillräckligt svettigt men kommer ändå ge mig lite träningsvärk. Alltså var det bra, försöker jag intala mig. Och tur att min klubbbkamrat Therese var där och guidade mig genom vikter och hantlar och step up-brädor.

Passet höll till i samma lokal som min boxningsklubb. En trappa upp bara. Det började till och med samma klockslag. Jag hörde tränarnas instruktioner i huvudet och de knutna nävarnas snärtande slag mot säcken. Pangpang. Älskar. Ge mig.

De fick svettas utan mig idag.

På vägen dit promenerade jag för att värma upp kroppen en aning. Jag tänkte på det stundande passet och var nyfiken på vad detta nya pass skulle kunna ge mig och min slumrande, hungrande cykelkropp.

Samtidigt började tankarna vandra. På väg till nytt pass när jag har kommit igång med inneträning som fungerar på en lokal som dessutom är närmare än detta gym? Varför krångla till något som fungerar när man äntligen hittat detta något?

Denna tanke ledde tankarna till flyttplaner, boendealternativ, jobb, Stockholm, vad-ska-jag-göra-med-min-lägenhet-i-Västerås, varför bytte jag till ett jobb som ger mig mindre pengar och mera pendling när det var precis det jag försökt undgå under alla år, osv. (faktiskt inte en enda tviveltanke om cykel, det var ju skönt).

Alla dessa tankar gjorde mig vilsen inuti. Fladdrig. Full av tvivel över de val och infall som lett mig dit jag står idag, med drömjobb och kompisboende i villa, halkade jag omkring i snön på väg till det nya, okända, onödigt krångliga skivstångspasset.

Fan också livet.

Så jag testade en ny tanke. Den var såhär:

Just nu är det bra. Här går jag, fått jobbsaker gjort hemifrån och gosat med katten, på väg till ett pass som kanske är bra, kanske inte bra, men det gör inte så mycket, jag går här i snön och det är bra. Just nu. Just nu är det bra.

Det tanken gjorde mig lugn. Världen blev lite mindre. Besluten fick vänta. Demonerna tystare. Bubblan runt mig lite mjukare, lite mer tillåtande.

Lugnet ledde mig vidare till att utforska en annan tanke. Beslutsfattandet. Man kan vrida och vända på besluten för att komma fram till lösningen. Ibland är det stora ibland små beslut. Men de finns likväl där. Pockar på, ständigt. Och då tänker jag såhär, att det bästa man kan göra för sina beslut, det är att vara i form när man fattar dem. Eller iallafall vara medveten om vilket humör man är på när man fattar dem. Det gör nämligen att man kan förlåta sig själv om det blev fel.

Och man kan alltid fatta nya beslut.

Nu sitter jag på tåget och myser. Ja, faktiskt. Tidig morgon med snö utanför och jag får vakna upp i den genom att vagga fram till Stockholm under en dryg timme. En timme där jag bland annat hinner blogga det här inlägget.

Hej bleka morgonmåne, hinner jag plötsligt tänka innan morgonsolen tar över. Nu är tåget i Södertälje, jag ska välja foton till det här inlägget och sedan rulla in till Stockholm.

Gymstuds och kram på det.

Miljöpolicy

Hej på er!

Tänkte bara läcka att min cykelklubb har en miljöpolicy nu. Finns inte ens på nätet ännu, så färsk är den! Processad av styrelsen och framlagd till årsmötet, diskuterad och navelskådad. Och beslutad. Så himla bra!

Jag tog initiativ till den förra årsmötet, och eftersom alla var så på så började vi rodda runt med källsortering och ekologiskt på en gång. Vi hade vårt motionslopp Smerundan på våren och alla jobbade stenhårt för att ge deltagarna en fin upplevelse som även lämnade ett minimalt miljöavtryck. Vi fixade med sponsorer så att det blev ekogrönsaker från orten, vi körde vegobollar och ost på mackorna, ställde ut fina tunnor med tydlig sortering och så drämde vi till med en sjuherrans massa elbilar. Det fetaste var såklart sportbilen Tesla som var föråkare till cyklisterna. Den var så fet att våra vänner tävlade om att få framföra den (Micke och Conny drog här längsta strået, tack hörni). Allt detta ackompanjerat av sol och glada nyllen från Sméstan och så jag mitt i allt som fick äran att ge massage till deltagarna. På min bänk i ett tält på en gräsmatta i vackra Vilsta friluftsområde i Eskilstuna. Så värt!!

Med detta inlägg vill jag skjuta ut en rejäl klyscha i etern och det är att alla klubbar kan göra något för att bry sig om miljön. Så j-a maktlösa är vi faktiskt inte. Och det smartaste sättet att minska sopberget kommer alltid vara att fylla vatten direkt i flaskan utan att ta omvägen över en plastmugg.

Kram på det.

Slut på inlägget!

✌️✌️✌️

Niklas häller upp vatten till en törstig

Miche och hjältarna på Granerfeldts trädgård som sponsrade med tomater

Micke och Conny i Teslan från Garden of potential

…efter att Lotta provkört banan

Bara du.

Hej gymmet.

Jag längtar efter dig. Jag har börjat vilja ha dina kalla fuktiga väggar omkring mig utan fönster så att jag kan slicka i mig din tomhet och spotta ut den på vintervägarna.

Jag vill lyfta.

Jag lyfter en hantel med varje arm. Jag vill stå framför spegeln och lyfta och låta alla kalla stela döda maskiner spegla sig i din tillbakakaka.

Jag vill stå länge bland blåa svarta vita gröna neongula gymsaker och bara lyfta hantlarna.

Mina svettdroppar faller för dig.

Mina muskler darrar för dig.

Min skalle skallar för dig.

Min mage dallrar för dig.

Mina rödblommiga kinder blommar för dig.

Gymmet, ge mig till dig.

Svartvitt om gymsvett

Morrn då!!

Här sitter jag på ett lite senare tåg än vanligt till jobbet. För idag är ingen vanlig dag, idag är dagen då grundträningen drar igång!

*headbang*

Det har helt enkelt blivit dags att göra verklighet av alla svettplaner. Svetten ska göra mig starkare. Jag vill orka ha mer roligt och roligt fler timmar på cykeln. Roligt på roligare sätt och roliga saker som ser just roliga ut för att de ser lätta ut för andra cyklister som kan ha roligt för att de orkar.

Svetten ska ta mig dit. Och då menar jag ingen random kallsvett. Nej. Här snackar vi kvalitetssvett.

Så i morse bar det av. Ner till gymmet efter frukost, på med snygg-kittet och upp på cykeln. Tänkte mig fyra eller fem 4-minutersintervaller med tungt motstånd. Motståndet och antalet intervaller skulle tillsammans bli en kombo som skulle få mig att svettas på den andra intervallen och hålla detta droppande konstant under de resterande två eller tre intervallerna.

Målet uppnåddes.

Mycket på grund av just längtan efter svett.

Det är något med svetten som motiverar mig. Den första intervallen framkallar givetvis ingenting mer än ångest. Så är det ju med allting man gör första gången av något. Men vid första vilan, och när den första indikationen på svett kommer känner jag efter med handen på pannan. Det känns klibbigt. När den första droppen börjar komma tar jag i ännu mera för att få ännu fler droppar för att få ännu mer trampkraft.

Och så är motivationen igång. Och med bra snack i mobilen ökar den ännu mer. Så i nästa vila sätter jag på favvo-podden Skäringer och Mannheimer.

De snackar på, sedan går alarmet och så är det vila igen. Svetten droppar nu rejält och efter vilan fortsätter det.

Fem intervaller. Motståndet är inte jättetungt, men precis så tungt som krävs för att få igång motivationens uppåtgående kick ass-spiral.

Älska svett

Anna hjärta svett.

Gym minus svett överstruket likhetstecken motivation.

Typ så.

RR #21: hur jag vurpade mig till en fjärdeplats i CX-SM

Denna race rapport börjar 12:50. 13:00 går starten och jag har precis kört klart mitt andra och sista provvarv på den 3,5 km långa SM-banan. 40 minuters race. Varberg, havet, fästningen, här kommer jag.

Jag är speedad och ombytt och huttrig när jag ber Robin och Robert om hjälp med nummerlapparna. Ber är kanske fel ord. Befaller är bättre.

Tre är det. En bak, en på höger arm och en på vänster. Nummer 32. Robin jobbar på ryggen medan Robert fipplar med nålarna på högersidan. Hjältar. Hade jag också gjort under den tidspressen.

Det är crossväder. Små minidroppar trillar från januarihimlen och jag kör i långa ben och långa armar under bibs och tröja. Långa fingrar på vantarna. Två minuter innan start har jag nummerlapparna på plats och trampar iväg till fållan.

”Tur för dig att du kom nu”, säger en anhörig till en av mina motståndare. Surgubbe.

Eliten drar iväg och 30 sekunder senare går starten för oss. Bara jag som kör i brillor. De andra ser medelstarka ut, jag hamnar i mitten av fältet och ler på asfalten i första kurvan.

Vad stark jag känner mig! Upp på första gräset till havsutsikten och snart börjar gräskurvorna. Jag är fortfarande i mitten. Yeah, det här kommer bli kul!

Men kadensen är för hög. Jag behöver fart och avstånd. Men växlen tar inte, jag kan inte växla till låg växel och trycka på och därmed öka avståndet till hon efter. Crossen är full med sand från uppvärmningen och det knakar och jag kör på alldeles för hög kadens.

Helvete.

Kommer in i kurvorna. Hög kadens är bra här. Är hyfsat smidig och tråcklar mig upp till första backen. Där står folk i mängder och hejar med bjällror och tutor. Älskar. Tungt, cyklar lite och springer lite, håller balansen i leran och kommer ner på andra sidan.

Sweet.

Andra backen. Mer brutal. Måste av uppför sen på i sidled och utför. Älska forsa fram nedför på crossen, yeah nu kör vi. Fortfarande i mitten av fältet.

Kurva på kurva, rakor, ut mot sanden vid havet. Helvetes vacker utsikt mot vågorna. Små backar med lera i sidled. Här vurpar jag plötsligt och blir omkörd. Skit. Upp igen, inte ligga och kravla med benen i vädret. Mot sanden. Jag ser fältet. Av cykeln i sanden, hejarop, springa med crossen på axeln, hoppa upp. Jag är helt slut. Uppför backen till borggården inne i fästningen. Varbergs fästning. Tramporna fulla av sand, hur ska man få med sig dem uppför??

Kullersten på kullersten, in genom en port och klassisk musik, what?? Mys mys, trappor, hoppa av cykeln bära den på axeln, uppför en knix och lång skön utförskörning på först gräs och sedan kullersten.

Ute ur fästningen. Mot målområdet. Trycka på i bocken, fortfarande stark, ser fältet, fram med cykelglädjen nu!!

Skutta med cykeln över två plankhinder och så kurvan mot mål.

Trycker mig runt målområdet. Ner i bocken, för styrkan. För känslan av styrka. Varv ett, check. Och växlarna börjar funka som jag vill. Kan fortfarande ta igen nu kör vi. Har sällskap av några elitdamer, men det viktigaste är min egen körning. Gräset, kurvorna, där är fältet, en som ramlar, yes jag kommer ikapp nu!! och där kommer det, smack. Skallen i backen. Fan. Jag svär, gråter ilskans tår och känner om huvudet sitter kvar. Aldrig smockat ner i backen med skallen så innan. Tackar min noggrannhet för att hjälmen alltid sitter tajt. Alltid tajt, alltid alltid tajt.

Upp, lite skakig. Uppenbart psykad av att hon ramlade varpå jag fick hopp om revansch varpå jag ramlade.

Skakig. Ska jag nu köra säkert, snyggt eller snabbt?

Det blir snabbt, visar det sig. Kanske aggressivt, enligt någon, men med ett pris. Och därmed snyggt, enligt mig. Vurpa på vurpa famlar jag mig, trycker jag mig, morrar jag mig, skrattar jag mig igenom resterande två varv. Hur mycket kan man halka i en sidledes backe? Hur snabbt kan man köra nedför gräset utan att slira i hjulspåren? Hur säkert är hjulspåret? Vågar man lita på det korta lilla asfaltspartiet nedanför hjulspåret så pass att man släpper bromsarna helt och lägger tyngden bakåt och forsar utför ohämmat för att sedan låta asfalten ge grepp för att styra upp situationen?

Sanden igen. Följt av backen till borggården. Musiken. Något klickar i framhjulet. Wtf, det är smabbkopplingen som dinglar därnere, framhjulet sitter löst!!

Stanna vid trappan och surra fast det. Hej då pallplats. Uppför trappan, knixa sig runt och nedför gräset och kullerstenen och så ut och mot målområdet och plankhindret.

Här händer något. Plötsligt tar jag hindret som en proffsryttare. Wtf. Lossar höger fot ur pedalen, balanserar på vänster, kommer med fart mot hindret, hoppat över med cykeln och studsar upp på den igen. Jag kunde!

Samma sak med andra moment nu. Jag jobbar plötsligt med igenkänning. Små backar bli banvallen hemma den klarar du, andra blir snäva kast från någon kurva längs någon av mina grusiga standardrutter runt Barva, osv.

Fler vurpor på det, garva åt eländet, prispallsfältet är borta, trycka sig uppför backen mot borggården, nedför utför hjulspår mera lera havet sanden kurvor, sidled, uppför, hjulspår grepp i asfalten –

Annaaaaaa heja!! från min underbara R&R-klack, de är överallt och ropar och hejar och tittar och även när de inte hörs så hör jag dem

Nedför borggården, Sista kurvan mot målområdet, jag ska trycka en riktigt snygg bockspurt in i kaklet, in i mål.

Så blir det.

Så blev det.

Crossens själ, detta SM, denna lerfest, detta crossväder, kinderna så väderbitna rosiga nu, lera ända in i skelettet, havets råa kyla och mjuka skum i skvalpet, klacken som kramar om, lånar ut jackor, tar cykeln till cykelduschen.

Vi gjorde det.

Crossen, klacken, på riktigt, vi gjorde det.

Men grattis hörni Staffanstorp till guldet dårå, en dag ska jag köra som er

Hör Åsa Erlandsson, silvermedaljör i elitklassen i cykelcross, berätta mer om sporten här

Se banskiss här

Och sluta för guds skull aldrig crossa


Foto Robert, crossen full av sand inför kullerstensbacken mot borggården

Preppad och race-redo

Hej från bussen till Nyköping. Ute är slask och läbbigt halt men fälten är snötäckta och vita.

Ingen aning om hur vädret är i Varberg. Troligtvis crossigt och ljuvligt och underbart.

Jag packade igår. Först cykeln: byta dubb mot crossdäck, svära lite under avkrängningen, justera det sista med skivbromsen bak. Tvätta rent cykeln. Putsa med duk. Veta att den kommer bli skitig igen och sådan är crossens själ. Älskar. Skruva av flaskhållare, plocka med verktyg och ställa fram skor. Extra däck om något skulle skita sig.

Ditt första SM, crossen

Klart.

Nästa steg: race-kittet. Team Sméstan, hur bra passar det inte med kritvitt och vinrött för SM i lervälling? Långa ben, långa ärmar, två sorters handskar, rätt sport-bh, glasögon, rätt keps för hjälmen. Extra kepsar och bjällra till hejarklacken. Några extra plagg för uppvärmning och testkörning på banan.

Sedan: necessären med öronproppar och andra viktigheter, magnesium och stärkande dryck, sidenlakan, finaste nattlinnet.

För kvällsbad: pannlampa och handduk. Längtan till vibrerande nybadadhud.

För resan: reskläder som funkar oavsett humör. Varm jacka om elbilen behöver elen till motorn istället för kupén. En burk extra kryddiga gurkmejabollar för mig och klacken samt preppa take away-muggen för kaffe morgonen därpå.

Check.

Allt är med.

På morgonen äta gröt och fatta beslut om resskor. (Kanske det enda felet, fan vad tajta de känns plötsligt). Fylla take away-muggen med kaffe, säga hej då och tack för frukosten till hushållet och få ett lycka till och inte behöva tömma diskmaskinen eftersom jag ska iväg, det fixar sig. Ner i källaren och rulla ut cykeln. Friheten och skönheten och glädjen. Trampa ner till bussen mot Nyköping och varligt placera crossen i bagageutrymmet. Chauffören som viker styret och jag ”Nej!!!” viker tillbaka det och lägger cykeln så perfekt som den kan läggas med rätt sida mot golvet. Vill vara den som lägger sista handen.

Nu, allt redo. Klart. Vi ses i Nyköping. Jag hoppar in till ett mysigt säte i bussen medan chauffören tar en cigg och hälsar mig välkommen.

Och imorgon ska alla mina gamla meriter jobba för mig. Muskelminnet från banvallen och raceruset från landsvägarna ska picka i hjärtat för kurvtagningarna och hoppen och springet.

Här kan den som vill se racen live och ropa heja om man vill när vi gör snygga vurpor

Så!

Det var allt för detta inlägg. Snart stundar en sjuherrrans massa timmar i elbilen med min hejarklack, Robin och Robert. Älska klack på race, yes yes.