Hur var Örskärssund?

Söndag readers!

Tillåt mig att drömma mig tillbaka till förra helgens dubbeldistans i Roslagen. Det skulle tuggas mil och konsumeras havsutsikt, var planen, när Anne skickade till mig rutten på de totalt 400k som skulle avverkas på två dagar.

Varför? Som en mjuk inledning på träningen till Sverigetempot för mig, som välbehövlig distansnjutning för Anne. Att rutten plöjde rätt in i Roslagens grönskande famn gjorde inte saken sämre.

Och plöjde gjorde vi. I början i lätt nederbörd. Det ska man också preppa för, på Sverigetempot räknar jag med minst halva tiden i regn. På med erforderlig skyddsutrustning och hoppas det slutar snart.

Lite medvind hade vi, även om de första sju milen gick oerhört långsamt. Kanske för att det knappt blåste och tiden därmed på något vis stod stilla?

Eller för att vi körde så jämnt? Ingen hets men heller ingen ljummen vårsallad, fram skulle vi.

Vägen var utsökt. Naturen generös. Slingrande, grönskande, kvittrande.

Vid halv fem nådde vi Öregrund. Vi duschade cyklarna på en kyrkogård innan vi checkade in på pensionatet. Sedan drog vi till färjan: måste upp och kolla överfarten till Örskär!!

Regnet började droppa så snart vi nått Gräsö. Gräsö bjöd på 22 km snopet trist landsväg upp till sundet, så det var läge att käka styrlinda bakom Annes hjul.

I regnglopp nådde vi sundet. För mig som ö- och fyrromantiker kollrades armarna av mystiken. På andra sidan Örskärssund fanns Örskär, där fanns fyren och utanför den fanns Östersjön, med horisonten, det egentliga havet.

Sundet var grått. Ville man över med passbåten måste man boka boende i fyrhuset och det var ju fullt. En ensam motorbåt tvåtaktade sig förbi. Vi lät oss förföras i tio sekunder innan vi vände tillbaka.

Regn, styrlinda och Annes nav.

22 km senare hade vi fått oss en perfekt genomkörare på 44 km. En sådan där som man skrattar av, för att vädret är skit och det enda som hjälper är troget arbete: taktfast, jämnt och pulshöjande. Rulla på färjan ihop med några lördagslulliga locals, hem och duscha och hänga kläder, ut på byn.

Vilken by. Seriöst. Vilken söt jäkla by!! Efter välförtjänt finkäk och dito i glasen trippade vi genom Öregrund och lät oss förföras. Så nära havet, så trånga gränder, så låga söta små hus. Så bedårande solnedgång.

Vi sov ok. Nästa morgon var det grått. Vi lovade varandra att komma tillbaka i solsken så att vi kunde få njuta av innergården. Vi fick vårt kaffe och vinkade hej då till pensionatkvinnan och styrde söderut. Eller sydost. Mot havsbandet och en liten miniprovsmakning av skärgården som Anne hade ritat in på rutten. Solö.

Den grå Roslagsvåren var varm. Det var dags att stanna till och låta långa ben gå hädan. Bleka och nyvakna tittade benen fram när värmarna var borta.

Vi trampade på lugnt och jämnt, hur bra kändes inte benen efter gårdagens 190k? Ljuvliga ljuvliga benen.

Ja, ska sägas att distansåkommor såsom nack- och handlovskänning slog följe.

Avtaget österut mot skärgårdsprovet tornade upp sig. Av hänsyn till saker som måste skötas, vände vi innan Furusund, men kunde njuta av ett strandhugg på söta Solö. Vi sparade vägvalet i minnesbanken för kommande Roslagsrundor. Furusund t/r är antingen en lång fikarunda eller ett nattstopp. Garanti för havsglimt bör kunna övertyga vilken stadsbo som helst.

Hemåt. Solen!! Mackstopp för lunch i Norrtälje, och i Vallentuna vinkade jag av Anne, vars schema var lite tajtare än mitt, för en spontan after bike hos mina föräldrar.

Hem i vårkvällen. Jag kände en plötslig motivation att nå målet om 400k som krävde 210k av mig idag, och därför skarvade jag på en mil över Skålhamra. Häggen dallrade. Benen kändes mjuka och pigga, distansben villiga till allt och trogna in i döden.

Precis som jag alltid alltid ville ha dem.

När jag klickade ur Amiran vid niotiden hade jag nått målet. 400k, en mjuk inledning på kommande extremdistanser med distansturernas särskilda vedermödor och belöningar, och en sjuhelvetes jäkla cykelhelg alla kategorier.

Foton jag och Anne, rutt här

Hur var maskrosdäcken?

Sliriga! De funkar finfint i Hellas och på Järvafältet. Här får man sig diskreta små sladd, som en extra krydda. Ger man sig ut på lerfest blir denna krydda lite väl magstark. I urban miljö framstår man som medveten.

Snabba. Släta, grunda mönster om några alls, ger dessa 35mm breda däck extra rullfart. Tugga kvickare uppför grusbackar, kasta dig nedför spännande branter, kötta längs en raksträcka i skogen. Smäckra grusvägsspjut.

Statushöjare. Får man slut på samtalsämnen under rundan kan man garanterat riva upp ett och annat ”wow”. Jag menar, däck av maskrosor?? Skryt- och hipsterfaktorn är hög.

Mejlbombningen till Continental fortsätter fram tills att jag får reda på exakt hur mycket maskrosor som finns i mina däck. Och hur mycket syntet- och gummi från gummiträdet som de ersätter.

Men let’s face it. Jag är djupt partisk. Jag älskar dessa däck.

Jag kommer att försvara dem mot alla dåliga recensioner med mitt liv.

❤️

Marre plåtade mitt gryningsnylle efter ett rally på Järva, Mattias tog bilden på mig och Anne under ett i Hellas, och så en lerbränna från Lidingö för likesdär maskrosdäcken helt ärligt har satt sin sista potatis

Bloggen just nu.

Försöker blogga cykelrundor.

Nej, för vanligt.

Försöker blogga tema.

Nej, för pretto. Spontanitet hit och dit, frihet, solocykling eller sällskap eller demoner på axeln, vem bryr sig.

Vill blogga QOM-jakt. Måste ha jagat in några först, det kommer det kommer.

Försöker blogga miljö.

Nej, det blir inte perfekt och blir det inte perfekt så får det inte vara med.

Försöker blogga Färingsö, ny ö ju, men det stockar sig och blir kort och menlöst.

Bloggar Bagis, jättekort ihop med grus runt Flaten, jätteljuvligt ja men tillräckligt unikt, nej.

Bloggar, raderar, tänker, raderar, skriver, raderar.

Formulerar. Raderar. Funderar.

Cyklar.

Wow-dag.

Nu händer det.

Det var känslan igår när jag trampade hem från Bagarmossen över Skanstullsbron. Jag hade gjort en avstickare till min fina vän Anna, som sagt sig vara skyldig mig en middag med bubbel av särskilda skäl. Innan dess, hade jag cyklat en lite längre runda med delar ur grusgänget.

En sån där wow-runda, där vi alla knappt kunde säga något vettigt förutom just wow. Åt vitsipporna, de spirande löven sådär spirande ljusgröna, det glittrande vattnet och de förföriskt flowiga stigarna.

Man ville fånga ögonblicket på bild och cykla det samtidigt, men det gick ju inte.

Rutten gick förbi Söderbysjön på slutet. Slutet kom alltför fort, solen var ju ljuvlig och vår lilla trio trampade på så fint, men var det slut så var det. Jag vinkade hej då och lade mig raklång på en bänk. Podd i öronen och sträckte ut hela kroppen och lät ryggen kröka sig bakåt. Efter en halvtimme var det dags att bege sig till Bagarmossen.

Det var skyltat, och när jag tog den lilla uppförsbacken som ledde in i bostadsområdena så befann jag mig i det där spännande gränslandet. Dels mellan tunnelbanekartan och cykelns framkomlighet. Men dels också mellan cykelrundan och min kommande middag.

För mig, präglad av tunnelbaneberoende, är det alltid hisnande varje ny gång jag tar mig till en tunnelbanestation med cykel.

Anyhoot. Jag kom fram till Bagis och fick mig min dusch, lånades en klänning av min vän och blev bjuden på middag. Att sitta i en väns kökssoffa i lånad klänning med cykling i benen, och sedan veta att man har cykling kvar, den sista lilla snutten hem, är bara för mysigt.

Och somrigt.

Vilket jag slogs av när jag vevade över Skanstullsbron och sedan plöjde Götgatans folkvimmel mot Kungsholmen.

Tiden är äntligen här, då man cyklar en ljuvlig runda, får en dusch och en lånad klänning några timmar, och sedan cyklar hem i ljummen försommarkväll.

Tack Ann-Sofie och Martin för superfint sällskap

Hej 👋

Härmed har min cykelglädje officiellt återvänt.

Den kom idag på grusrallyt när jag hamnade på fel sida en sten i en nedförsbacke och parerade för att få fortsätta kasta mig utför med crossen.

Den kom i lördags på Färingsö när vi cruisade runt två dagar i rad och fikade knäckig hallonvegantårta med kokostäcke på Juntras Grönt. Ja, även dag två, teslaburna, fikade vi hallontårta. Samma.

Och i fredags när Anne helt spontant hörde av sig och vi tog oss en flowing aw i kvällssolen på Järva.

Den kom förra helgen när jag och Robert gick upp tidigt (!) för att trycka Ösmo-rundan i motvind. Vid åtta stod jag utanför hans port på söder. Ja jamen. Sen drog vi. Lite kallt i motvinden var det. Vi trampade på och rev av snack och prepp inför det väntande tempot. Finfin medvind kom efter tio mil, och vi kunde bocka av ett helt ok distanspass.

För så ska det blir nu fram till Sverigetempot. Ett långt ett minst per helg, och sen öka på. Varvat med allt annat som har med tempot att göra såsom sömn-strategier. Jag som inte tyckte jag hade något att bli stark för, har plötsligt fattat att det har jag visst, något riktigt långt.

Därmed vädrar cykelglädjen även morgonluft i helgen. Då vankas två dagars långdistans med bästa Anne. Roslagen, racer, ljumma vindar och 2*200k.

Vinkar hej till lusten att ta mig an denna säsong, utan den vinterträning jag borde gjort men med en massa annat viktigt i bagaget.

Slut på inlägget.

🌞🌞🌞