It’s mine I licked it

När blir en väg hemma?

Den frågan har jag ställt mig många gånger under min färd runt Mälaren: från Västerås där min cykling föddes, till Eskilstuna där den förfinades, och till Stockholm där den befinner sig just nu.

Jag kan konstatera att vägarna i Västerås alltid kommer kännas speciella just för att det så uppenbart var dem jag cyklade först. De fick äran, och jag fick äran tillbaka. Det var dem jag ledde andra ut på i min roll som motionsledare. Och det var på dem jag upplevde så mycket för första gången, allt från klungnjutning till lagtempo till magisk midsommarnattscykling in i gryningssolen och ibland i hela evigheten som det kändes vissa stunder.

Än mer var dock de vägarna mina som jag pendlade till jobbet på. Ju fler ändlösa mängder vardagsmil jag skrapade ihop på detta sätt, ju mer blev sträckan min. Ju fler väderlekar, årstider och tider på dygnet jag färdades vägen, och i ju fler olika dagsformer, ju närmare kom vi varandra. Vägen fanns där för mig när jag behövde vädra ur mig 45 minuters morgonhumör, och vägen fortsatte finnas för ytterligare 55 minuters pendlarnjutning. I tysthet lärde sig kroppen kurvorna och mot- och medvindspartierna och korsningarna och antalet åkrar från Tidö slott in till kraftvärmeverket.

Det tog några år att skapa relationen. Men när den väl satt där skulle den aldrig försvinna.

I Eskilstuna blev det istället segmenten som var drivande i relationen. Det var jag och snakes on the lake, jag och mot golfbanan, jag och strängnäsvägen, jag och backen i Rossvik – jag och otaliga andra, noggrannt cyklade tidtagna vägsträckor med mitt namn och nylle någonstans på topplistan.

Efter flytten till Stockholm följde sedan en obeveklig tid av förfall då folk gick in och sakta men säkert roffade åt sig mina fina placeringar.

I Stockholm får jag kämpa mer för att vägarna ska bli mina. Man kan fundera på varför, här finns ju både segment och klungsällskap och massor av sträckor jag kör för första gången.

Och för andra, tredje och tionde gången också.

Blir en väg mindre min för att fler delar den?

Vad krävs av en storstadsväg som inte behövs i småstan för vägens och min relation?

Är det snarare detta det handlar om, än att cykla omkring och anse sig äga ett stycke asfalt?

Frågorna är många, svaren föder nya frågor och ibland tänker jag att man bara borde göra som med glassarna.

It’s mine, I biked it.

… Marre respektive Vendela tog korten, och visst kan man känna sig hemma på en trätrall där cykeln trampar igång en solpanel, det handlar ju om watt!

Gårdagens inflyttningspresent

Fredag och förmiddag och nybadad!

Jepp, det var dags att ta premiärsommardoppet i Mälaren efter allt vår- och vinterbadande. Kallt var det, men ljuvligt på morgonen och man kan fortfarande slippa badkläder ty grönskan är ymnig och skymmer sikten mot promenadstigen.

Igår var det grusdags! Det var inbitne Stockholmsbon Mattias som bjöd på vägvisning i den överljuvliga försommarkvällen. Jag och Marre låt oss nyfiket visas medan vi klippte med ögonen och såg oss omkring, vi var bortvillade efter första grusavfarten. Rundan gick över Nockebybron och över mot Färingsö, men på vägar som istället för att nöta asfalt och tugga styrlinda, erbjöd skakigt grus och mjuka skogsstigar.

Ibland stacks det emellan med ett asfaltsparti. Man glider ut ur skogen eller känner gruskornen sakta försvinna under däcken, så skönt och lätt allt plötsligt blir! Man skakar fram på en smal grässtig medan farten hålls uppe av de jagande myggen, så kommer en befriande backe upp mot ett grusparti. Man kommer ner mot ett hus, hur tänkte du här egentligen Mattias?, nu måste vi vända!

Men det behövs inte, Mattias har scoutat och vi svänger vänster precis när man tror att vägen ska sluta på någon sömnig villaägares tomt. Stenar att navigera mellan så att crossen slipper ha tråkigt.

Är inte detta den bästa av presenter? Som man direkt kan dela med sig av och credda givaren? Ny i stan eller bara ny i området, ny på ön (Färingsö) eller i allmänhet i behov av uppåttjack? Då ges man en runda som någon annan har scoutat och man vet bara var man är i ungefär halva tiden, resten är virrvarr av skog och stig och gräs och grus. Och crossen visar sin själ och det är att ta sig fram och ta sig ut och ta sig över!

Allt klarar crossen, medan man själv gör miniryck och njuter av den fina inflyttningspresenten.

Marre fotade såklart det mesta och kolla vad äppelkindad man kan bli av att fatta posto utanför det dödligt mysiga Äppelfabrikens fik dit jag måste måste måste nån gång under öppettiderna och rutten finns här

detta gör yogan för mig

En dag mitt i krisen, aka j-a f*ing skitkris, typ slutet av april, fattade jag ett beslut. Det beslutet var att låta krisens tomrum användas till något nytt. Detta nya blev yoga, och den gav mig något som jag nu börjar kunna sätta ord på.

Jag har alltid skytt den innan. Det var innan jag fattade vilken helkroppsupplevelse yogan erbjuder och hur väl jag behöver det och i vilken form jag vill ha den förpackad:

på egen hand framför Youtube eller utomhus med folk jag inte känner.

Jag har också äntligen börjat få uppleva hur denna helkroppsupplevelse sätter sig i psyket. Vackert så, psyket är också en del av kroppen.

För mig bidrar alla de böjande och stretchande och andningsfokuserade långsamma rörelser med det som kan vara det viktigaste för att vilja kliva upp på morgonen:

motivation.

Lite som en god vän som både lyssnar och ställer krav i en tid då jag behöver det som bäst.

Vilket resulterar i uppkomsten av mer klarsynta tankar.

Ville bara säga det. Onsdag och trefika och några timmar kvar innan kvällens ösregn på det!

Karin fotade mig på hennes ena brotrapp i Eskilstuna

Karin

Den här överljuvliga tjejen som i morse drog iväg till kontoret medan jag jobbade från brotrappen i tyll, har genom en veckas intensivt umgänge fått mig att tänka tankar så klarsynta att jag lite baxnar inför vad jag skulle kunna uträtta om jag vågar fortsätta tänka dem

 

Känslan just nu

Nåt i stil med

Att kolibrin berättade att du hade bytt frisyr

Jag sa att jag inte brydde mig medan jag lyssnade uppmärksamt på varje detalj i beskrivningen

Men jag hittade aldrig hur dikten av Rupi Kaur gick riktigt så jag vet faktiskt inte hur jag känner mig sådär jätteexakt

Men jag blir mer och mer övertygad om att det var en fiskmås och inte en kolibri som berättade

Och att det inte var så många detaljer 

Och att jag därför fick anstränga mig extra mycket 

Och för varje detalj jag ansträngde mig för att lyssna på, så hörde jag mindre och mindre

Måste.

Måste skriva!

Det är känslan efter kvällens grusrally på Järvafältet. Denna som det verkar återkommande rallyform sätter sprätt på benen varenda gång och rundan är ljuvlig i våren.

Varför?

För att gruset är gruset. Gruset erbjuder både fart, slirande kurvor och skojsiga hinder såsom vägbommar. Och mördande grön vårlighet.

Och efter de fem-sex rallyintervallerna där man jagar och jagas så slutar inte rundan! Nej, efter de flowiga grusvägarna och häggen som hänger över oss så fortsätter det!

Vart fortsätter det?

Mot vattnet. Typ Sollentuna. Edsviken. Här kommer spänger längs bergsväggar och gräspartier där inte ens den proffsigaste plåtare skulle kunna få till en vettig bild. Men hey ju färre bilder desto mer närvaro under gång right?

Man passerar Danderyd, ish. Golfbanan där de står och slår rakt ner i vattnet, med ett nät uppspänt för bollarna. Sånt händer bara i Danderyd.

Man kommer upp på asfalten hemåt och nästan vid universitetet kommer alltid frågan: ska vi ta av här?

Och det ska vi, nästan varje gång. För där fortsätter rundan igen! Längs med ännu ett vatten går den och flowar upp och ner och snart kommer trappan där man knixas upp med rätt växel.

Och så trampar man vidare genom grönskan, norra Djurgårdsstaden!, och så mitt i alltihop så kommer man uppför en backe och skymtar stora tegelbyggnader som känns maffiga på ett historiskt vis. Med tyngd.

Och så sprätter man ut på itnw mindre än kullersten.

Så slutar rundan!

Från asfalt, till grus, till gräs, till asfalt, till kullersten vid KTH.

Over and out och nyllen och godnatt!

Foton jag, Marre och Amlra

Fastans ups and downs

Söndag!

Nästan två dygn som färdigfastad och det är dags att reflektera över hur det gick att genomföra detta på egen hand.

Låt mig först påpeka att denna Hawaiianska metod är klassad som en av de mer extrema fastemetoderna. De första gångerna rekommenderas man att göra kuren på en kursgård, där en lärare guidar och serverar drycker och inte minst, väcker en på morgonen. Därtill har man ofta ett par stycken medfastande som man kan dela resan med.

Kl. 0600 ska du trycka två liter ljummet vatten med samma salthalt som Östersjön. Sedan ska du på givna klockslag var tredje timme dricka fastedryck, och gärna serveras vetegrässaft då och då. Detta ska du göra varje dag i en vecka.

Att lyckas handlar givetvis om motivation.

Hur motiverad var jag?

Mycket.

Hur långt räckte det?

Så långt som resten av tillvaron fungerade. Dvs, när jag hade en bra jobbdag, hade jag inga cravings eller sug efter något annat än fastedryck. Signalen blev också tydlig. Så snart jag tittade in i skafferiet för att hitta en morot eller grapefrukt att tugga på, rakt emot tanken att tuggsystemet ska vila, visste jag att det inte var fastan som var problemet. Problemet yttrade sig genom att jag fick cravings och försökte hitta lösningen på problemet inne i skafferiet.

Men där fanns ju inte lösningen. Lösningen på ett specifikt jobbproblem eller annat huvudbry kunde bara lösas genom att lösa just arbetsuppgiften eller gå till botten med huvudbryet. Så det var ju väldigt tydligt hur fort sådant märktes.

Vilken tid på dygnet gick bäst?

Morgonen. Jag fick supermysiga morgonrutiner. Upp tidigt, titta ut på ett vaknande Kristineberg medan jag drack mitt saltvatten, krypa tillbaka ner i den varma sängen med tyllinlindad kropp, slumra eller kolla serier till åtta, sen yoga. Och sen första fastedrycken och arbetsdagen som drar igång. Och sen alltid yoga precis innan nattning också.

Hur motiverade jag mig under tiden?

Med grönsaker, som blev till juice i min råsaftcentrifug. Bara genom att köpa massor av dyra fina grönsaker och juica dem, kunde jag mota bort mina cravings. Fasta är inte försakelse, fasta är frosseri.

Men andra gånger, när jag hade flow i vardagen på andra sätt, räckte ett glas färdigblandad äppeljuice.

Veckan har varit ovanligt lång, det medger jag. Och det blir ohyggligt skönt att imorgon gå tillbaka till gymmet med nyköpt gymkort och börja vänja kroppen vid explosivitet igen.

Har jag varit sur och tvär under veckan?

Nej. Möjligen i måndags då jag låg i fosterställning så gott som hela dagen. Vet inte varför, mina måndagar blir värre med åldern. Och så på tisdagen hade jag en jobblunch, där jag märkte av tröttheten det innebär att gå upp en timme tidigare än vanligt. Men det kanske var mest mig själv i relation till mitt hyperskärpta lunchsällskap. Jag var den gråa, hon den lysande stjärnan.

Men samtidigt tryckte jag ett grusrally utan problem dagen efter.

Den kväll jag trodde skulle bli svårast, fredagen, blev i själva verket lättast. De två frallorna som väntade syrliga i sin påse, var jag mycket osäker på hur jag skulle kunna motstå. Men jag tänkte inte på dem av den anledningen att jag hade jobb-flow.

Så mitt råd är nog detta.

Håll dig till att fasta aldrig är en försakelse. Den är istället ett annat sätt att ta sig an tillvaron, ett utforskande. Och det kan vara ett frosseri om det är det du behöver, och i det här fallet ett frosseri av färskpressad juice. Kanske med ett avbrott av en lunchwrap och nån kaffe. Kanske en knäckemacka till bara för att kaffe ensamt just då smakar beskt och oskönt.

***

Hawaiianska kuren corona style.

En vecka pallar du.

Sa jag till mig själv och pallade.

🥕🥕🥕

Cykelvänlig kidnappning – så gör du

På allmän begäran publicerar jag en guide till cykelburen kidnappning.

Alla har vi någon vi vill kidnappa. Inte minst nu i coronatider då myndigheterna ställer specifika krav som liksom triggar något i oss. Men hur gör den som inte har tillgång till skåpbil eller vill göra sin kidnappning klimatsmart? Och hur kan det genomföras i enlighet med myndigheternas rekommendationer?

Här kommer din guide till den perfekta cykelburna kidnappningen.

noll – ramarna. Ok, du ska hålla två meters avstånd till personen, ni får inte kramas och båda ska vara fullt friska och icke riskgrupp. Vidare ska cykel användas. Nån ska avkrävas lösensumma och den kidnappade ska göra sådant hen inte vanligtvis tar sig an. Låd- eller lastcykel á la fraktbud får inte användas, det blir för likt skåpbil.

ett. Vem vill du kidnappa? Och vem ska betala lösensumman? Detta är avgörande för att det ska räknas som en riktig kidnappning och inte en vanlig överraskningshämnd. Låt oss för enkelhets skull anta att du ska kidnappa en person som du vill ska betala självrisken för en bil du kraschat, och som inte riktigt velat förstå detta med sportcykling. Du väljer en person att kidnappa eftersom du har en extra cykel hemma, så ni blir totalt två.

två. Hur ska du locka upp hen på cykeln? Tänk att steget från marken till sportcykeln är lika stort som om hen hade haft fotbojor och ombetts att springa ett marathon. Du måste locka med något riktigt fint bete. För just den profilen i det här caset, så hade jag valt a) att placera en piratpeng i garmin-fästet samt b) sätta en vinflaska av den lite dyrare sorten (men inte så dyr att det kan uppfattas som smöreri) i flaskhållaren. Jag hade även satt rutten för kidnappningen på en garmin i ett annat garminfäste och låtit hen vara kartläsare. Samt såklart serverat sportcykeln med en perfekt inpassad sadelhöjd och ett par skor som klickar i. Detta stämmer väl in på hens profil, nyttja fordonet till fullo och så fort det finns en riktning som är framåt, ska den följas och utforskas.

tre. Uppe! Nu kör vi, och här behövs viss förvilling av den kidnappade, så att hen inte får för sig att förstå vart hen tar vägen. Låt hen köra först och visa vägen. Ge ansvar, och skapa nyfikenhet. Föreslå lite intervaller på nån raka för att visa fartmöjligheter, klättra nån backe för att skänka nöjdhet, ge lite spännande kurvor för att träna kurvtagning genom blicken framåt och hur tajt vågar du ligga? Jaga ikapp och låt hen jaga dig. Spola ur benen vid nåt lämpligt parti innan ni far iväg mot en havsvik med utsikt. Trigga trigga trigga.

fyra. Efter diverse kringelikrokande avvägar kollar du statusen på nyllet på den kidnappade. Finns det där ljuset i ögonen? Bra, då kan ni vända hemåt till dig, hen är cykelfrälst och kommer göra vadsomhelst för att få uppleva detta igen. Inte minst betala den där självrisken och ge dig fotmassage. När ni går in genom porten, håll för portkoden så att hen absolut inte ser. Låt hen klappra uppför trapporna i cykelskorna, som omvänt vända klackskor. Allt för att höja upplevelsen.

fem. Inne. Av med kläder och varsågod handduk, där är duschen. När duschad, ge en förfriskning och ställ ditt ultimatum:om du inte betalar självrisken för den där elbilen, så döms du till att vara för evigt sportcyklist, trots att du har sagt att du inte vill cykla på det sättet.

Men vänta! ropar läsarkåren. Du har ju precis fått den kidnappade att GILLA sportcykling, då kommer hen ju inte känna sig nödgad att betala någon självrisklösensumma?

Jo, svarar du då, för den kidnappade är alltjämt kidnappad och då ingår det att helt enkelt betala den lösensumma som erfordras, i detta fallet självrisken för elbilskraschen.

Men vänta! ropar läsarkåren igen, är det inte den kidnappades anhöriga, någon som verkligen är angelägen om att hen inte ska börja sportcykla eller annan random person du bestämmer som ska betala lösen? Vi fattar inte!

Och mitt här i den här förvirrade diskussionen, när den kidnappade också försöker tänka ut hur tusan allting i den här klimatsmarta kidnappningen egentligen hänger ihop, emedan du fyller på glas efter glas med det lite dyrare vinet (men inte så dyrt att det kan uppfattas som smöreri), så knackar du dig in i hens bank och betalar självrisken.

Easy peasy, hen är så upprymd över att äntligen få ha upplevt sportcykling på riktigt och samtidigt ha det lite finare after bike-vinet i handen, att hen gör vad som helst – för dig.

Till exempel att betala självrisken på elbilen du kraschat.

Typ så.

Got it?

Ok bra.

Lycka till!

20200524_2329316900566147430407770.jpg

Angelica tog omslagskortet, Emilie lycka till-ditot från Emil Jensen-konserten i fjol

en svår tid.

Kära bloggen.

Just nu är en svår tid. Från nu och några timmar framåt tills jag vaknar imorgon och några timmar till på det blir en svår tid.

Det är fastans sista dag och imorgon kl. 05.55 kommer det sista saltvattnet att hällas ner. Efter det är fastan slut. Inga mer fastedrycker.

Varför är det svårt?

För att jag har köpt två surdegsfrallor som ska ätas imorgon. Riktigt förföriskt syrliga och valnötsdoftande ligger de där i sin påse. De väntar på att bli smekta med min nygjorda tahini till förmiddagsteet.

Inte kaffe, och det är det som gör det svårt. Vad händer om jag slutar tycka om kaffe?

Ingen vet.

Jag vet bara att detta är en svår tid.