Tio svar på frågan ”men vad 17 äter du till frukost??”

Yo, frukostbloggaren här. Snoken proppad med förkylning så ingen cykling, men bloggen går ju även på annat bränsle.

För det händer ju såklart att medmänniskor frågar vad jag äter. Just för att de märker att jag äter veganskt, vilket är fullkomligt logiskt för vissa men inte för andra. Speciellt frukost och speciellt smörgåspålägg har triggat intresset den senaste tiden.

Så här kommer tio svar på den frågan. Inga frukostfoton, orden får tala för sig själva.

Hissa gomseglet och gnugga morgonkaffet ur ögonen så kör vi.

Jobbmorgon: havregrynsgröt gjord sådär perfekt kladdig och rinnig av Karin. Hon går alltid upp först, jag segar och tar hellre disken. Jag duttar på först kanel, sedan nyponskalmjöl och gör en vallgrav runt grötklicken som jag fyller med iKaffe havredryck. Vallgraven fylls på ca 3 ggr under gång. Ibland vill barnen ha blandat rågflinge- och havregrynsgröt. Har aldrig fattat det. Råg skär sig med kanel, fattar inte grejen.

Cykelmorgon: samma som ovan fast lite större portion och plus pumpafrön. Samt en macka med jordnötssmör. Mycket jordnötssmör. Och bara en, annars blir jag för tung i magen. Är jag nervös över något kanske jag tar två iallafall.

Seminariefrukost, som idag t ex. Surdegsbröd med avokado, ärtskott, soltorkade tomater och någon typ av tomatpesto. Yum. Lyxigt av arrangörerna, stackars alla andra som måste käka vanlig ostmacka.

Race-frukost i lånad lägenhet. Under U6 i Tidaholm köpte jag på mig lite standardgrejer och lite lyxgrejer som blev en bra helhet: havregryn, pumpafrön, kanel, iKaffe, bröd och jordnötssmör. Och pulverkaffe. Sådant som finns överallt att köpa.

Lördagsfrukost hemma. Lördagar är städdagar, så här kan det krävas en del energi och mental laddning. Upplägget är samma som vardag fast med mer kaffe, och tahini med tomat och färsk basilika istf jordnötssmör. Tahini är sesampasta som vi gör själva av oskalade sesamfrön som rostas med solrosfrön och mixas med salt och raps-/olivolja. Varken jordnötssmör eller tahini behöver kylas, bra vid strömavbrott 👍

Bakisfrulle: gårdagens flottiga rester om det finns några, havregrynsgröt med kanel och extra mycket iKaffe. Om Karin och jag är bakis samtidigt kan det bli bananpannkakor. Är jag bakis själv har de andra redan dukat undan frukosten när jag drumlar nedför trappan till köket, och finns det tofu hemma gör jag scrambled tofu. Jag smular naturell tofu, steker med gurkmeja, vitlök, buljongpulver och b-jästpulver. Detta superpulver har jag även när jag gör bechamelsås till lasagne, NOM. Svartpeppar på. En extra kopp extra starkt kaffe. Toppat med ett långpass löpning lite senare på dagen.

Fjällfrulle på springande fot. Gröt med kanel. Ej havredryck, för tungt att släpa, får leva lite spartanskt. Knäckemacka med Tartex, en vegetabilisk pastej förpackad på tub. Typ enda gången jag äter det pga priset och för att inte trötta ut smaklökarna. Det är tänkt att smaka som leverpastej, jag tycker de lyckas! Har jag ingen plats för Tartex och mackor i ryggsäcken blir det dubbelt upp med gröt; frullen gick här från njutning till näring.

Hotellfrukost vid cykeltouring: müsli och flingor av allsköns sort som finns i buffén förutom det supersöta, nötter och frön, kanel, kokosflingor, torkad frukt, mm. Detta i flera omgångar, kanske 2-3 beroende på hur tidigt jag tar mig ned till frukosten. Havredryck eller växtbaserad yoghurt, helst naturell Alpro soja, syrlig och fräsch. Finns inte det så krossar jag frukt eller tar helt sonika juice. Och så massor av den färska frukten oavsett: melon, ananas, kiwi, hallon… det som finns. 2-3 mackor med jordnötssmör och grönsaker/sylt/banan. Ibland har de ekologiskt, annars finns det nån fulvariant med palmolja och socker. Men det funkar i krig. Nutella? Blä. Big no no. 3-5 koppar kaffe beroende på hur långt blogginlägg jag skriver.

Bjudfrukost hos vänner: här har jag ibland köpt med mig en burk krämig Philadelphia remake som heter På mackan. Alternativt försöker jag komma ihåg att ta med iKaffe till havregrynsgröt eller musli, alternativt har jag glömt för att det blir spontanfrukost och då går det oftast bra ändå.

Jamen osten då? Jepp, det finns hyvelbar ost från växtriket. Den använder jag i nödfall om det ska göras pizza hemma, eller låter mig snällt bjudas på. Men annars så är den faktiskt för dyr, och för god samtidigt, ja ni fattar…

Det var väl typ tio svar på den frågan. Och om jag någon gång blir trött på tahini och samtidigt skitrik, så finns det även cashewnötssmör, pumpafrösmör, mandelsmör, hasselnötssmör och en uppsjö av olika pålägg för mackan att testa.

Och såklart den fantastiska hommousen. YUM. Den kan vara lite för vitlökstriggande för frukost, men som pålägg på kvällsmackan går den ner.

Det var det det!

Sesamfrökram på er, så hörs vi. Och snart kanske jag till och med får tillbaka så pass mycket luftintag i snoken att jag känner smaken av min frukost.

Ibland blir det backe till frukost, som på bilden.

Annonser

Feberdrömmar en vanlig tisdag i Eskilstuna

Men yo!

Dags för en liten uppdatering av läget.

Sitter på mitt rum med handen ivrigt grävande i lådan med avtackningsgodis från jobbet. Jag kan knappt andas. Inte för att jag övermoffat chokladtryffel och raw food, om ni nu trodde det. Nej, jag har snoken proppad av en gigantisk förkylning. När jag äter något, måste jag dra efter andan eftersom luftvägarna är blockerade och jag är artig nog att tugga med stängd mun. Och dricka för den delen. Och det gör mig fruktansvärt andfådd.

Att snyta sig är ingen idé, det som hjälper är att härda ut. Sjukskriva sig från jobbet och sätta sig med bloggen. Det är tungt att gå uppför trappan, kroppen väger hundra kilo packat snor och ögonlocken lika mycket. Kaffekoppen är lika tung som damtrallan nere vid husknuten.

Jag tänker tillbaka på fina saker som hänt den senaste tiden. Norge, det tio dagar långa lyckoruset då jag inte behövde musik i öronen eftersom sångerna bubblade ur strupen ändå. Benen som bara trampade, leendet som obevekligen klöv mitt nylle och känslan av lycka som fick hela huden att knottra sig och ryggen att bända sig upp i en båge.

Hur gjorde jag det? Hur ska jag använda de där tio dagarnas ständiga rus för att skjuta liv i min snoriga tisdagsgegga?

Det fanns en period när jag fick ångest av fina minnen. Det berodde på att jag inte visste vad i helvete jag skulle med dem till. Eller snarare, jag var hela tiden osäker på om jag skulle få uppleva samma saker igen. En oro. Skulle jag få resa igen med just de personerna, skulle jag få återse de maffiga platserna, skulle jag få känna lukterna och återse soluppgångarna?

Oron över det obeständigas beständiget tog över glädjen. Den dränerade mig på kapacitet att hantera post-äventyrsdepressionen och åt upp mig inifrån.

Men minnen är ju precis det motsatta. Minnen har egentligen ganska lite att göra med det förflutna. Minnen är en påminnelse om det vi kan göra i framtiden. Om morgondagens gryningsrunda till Sundbyholm eller outforskade äventyr i norska berg 2019. Vi kanske inte kan resa med en viss person igen, men vi kan resa med en annan person som har andra, eller delvis samma, egenskaper som också får oss att vi le under resan. Vi kommer förmodligen att uppleva helt andra soluppgångar, andra berg, eller bergen och soluppgångarna på helt andra sätt.

Ingen dag kan återupplevas. Det är alltid nytt. Och minnena hjälper oss att berätta vad vi vill ha av framtiden. Påminna oss om vår kapacitet. En målgång på ett lopp, en utbrytning, en klättring, en västkustvy – allt det där kan upplevas igen, fast annorlunda, men på ett sätt som får oss att känna samma rus.

Så tänker jag idag. Sedan vill jag, ska jag, tillbaka till norska sydvästkusten. Jag filar på en cykelresa som via Oslo tar oss med tåg till Stavanger, där vi checkar in för att få fem maffiga cykeldagar i riktigt norska förhållanden. En dag fjord, en dag fjäll, en dag serpentin, en dag kust – en dag något annat jättenorskt som jag måste fråga min lokala guide om senare. Och så en ansenlig mängd tunnlar. Det blir lördag-söndag, med mäktiga vyer från både cykelsadel och tågfönster, två nätter i Oslo och karga, dimmiga, svalkande höjdmeter i vårt bergiga grannland.

Och såklart fjorddopp, och kanske en och annan hyr-tesla X om det skulle krävas för att vi ska kunna ta oss till något avlägset fjordområde.

Jag får personligen rysningar av att tänka på alla vägar som väntar på att cyklas i sydvästnorge. Om ingen hakar drar jag själv, igen, lätt. Inte minst för att få vågsurfa ute vid sandstränderna söder om Stavanger i Egersund. Här finns ett kort resereportage som är rätt inbjudande om man byter bensinbilarna mot Teslor och flyget mot tåg.

Norge har elfärjor också! Över Sognefjord, som ligger i höjd med Mora, kan man susa fram ljudlöst och utsläppsfritt. Yes yes, och båten heter Ampere! Fatta: färjan trafikerar fjorden 34 gånger per dygn. En resa tar 20 minuter, ungefär som den över Öresund. Laddar nattetid och tar 360 passagerare och 120 fordon.

Hur mycket föroreningar och buller har inte den orsakat under åren? Den, en av Norges alla fjordbåtar! Över Sognefjord, en av Norges alla fjordar!

Tänk vad inte minst de vattenlevande djuren måste pusta ut, när det blir mindre buller i deras vardagsrum. Och för passagerarna blir det en helt ny upplevelse att åka en tyst båt. Vissa kommer säkert vilja fortsätta gömma sig bakom förbränningsmotorns taktfasta tuggande, men de får väl spela in ljud i hörlurarna och sätta sig på ett vibrationsband eller nåt.

Norge har ju även fattat beslut om att allt inrikesflyg ska vara elektrifierat år 2040. Man ba Hallå tåget då men faktum är att med alla fjordar och berg som utgör detta land så har elflyg sina fördelar.

Elbilar, elflyg, elfärjor. Och så tågen då.

Herregud vad vi människor verkar ha ett behov av att förflytta oss.

Tur då att cykeln är ett så pass effektivt transportmedel i förhållande till sin vikt. Och att man blir så kollrigt lyckorusig av att forsa fram på den.

Skål för det!

Nu ska jag snora vidare och kanske vila ögonen på någon lämplig kudde.

Omslagsbilden och den här ovanför kommer från förra veckans mesta gryningsrunda över Sundbyholm. Som fällde mig på Skattmansölinjet, ha ha!!

RR #19: Skattmansö Linje, SMACK-serien

Hua.

DNF-premiär.

Det här blir inte en särskilt rolig eller utvecklande RR att skriva. Faktum är att det nästan inte finns någonting att lära av den. Alls! Faktiskt!

Däremot finns det såklart ljusglimtar på den mörka DNF-himlen. Ida Larsson, Smestans urstarka tillskott på damsidan, gjorde tävlingspremiär!

Ida äger. Hon har gjort Iron Man i Kalmar, kvalat in och kört VM på Hawaii och sedan toppat med en Iron Man i Sydafrika. Däremellan trampar hon runt i Eskilstuna och snor mina QOM. Gillas!!

Nu stod vi alltså på startlinjen i Skattmansö linje, en del av den trevliga SMACK-serien, lite norr om Enköping. Fyra varv på den 12 km långa slingan skulle avverkas, och vi hade fyra CK Uni-damer i blått att fajtas med. Resten av klungan, totalt kanske 40 cyklister, bestod av en lämplig herrklass. Vi skulle alltså köra tillsammans, män och kvinnor lika lång sträcka. I storklunga. På nästan helt bilfria vägar. Älskade det redan där.

Det var också den enda gången jag älskade något under loppet. Det var rent ut sagt ett skitjobbigt helvete. Första varvet inleddes med sedvanligt race-adrenalin, där vi trampade på och försökte hålla koll på varandra och på CK Uni. Jag hakade på hjul och tog mig framåt när tillfälle gavs på den smala vägen, höll hårt i styret när det krävdes och såg till att ha Ida i ögonvrån.

Första och andra varvet var ändå ganska givande. Det var inte ofta man fick köra storklunga, blandat herr och dam, så jag försökte ta tillfällena i akt att haka på och se hur folk körde. Plötsligt fick jag ett vänskapligt Hej Anna!! och tittade upp. Det var Daniel från Uppsala CK, som hade gästat vår klubbträning i våras! Daniel, med sitt glada nylle och spurtstil från andra världar. Hej igen!

En bit in på andra varvet kom dippen. Den dippen. Hatar den, borde väl omfamna den, men när jag märker att benen är trötta på fel sätt, och jag kommer efter efter efter, då finns det bara en känsla. Fan. Som sätter sig i psyket. Och det finns bara en räddning.

Lagkamrater.

Och där kom Ida, farandes med det helt avgörande Bra Anna som jag besvarar med ett Nu drar vi ikapp klungan och så gjorde vi det. Vet inte om gelen jag drog gjorde någon nytta, men Ida hade iallafall blivit orolig när hon såg mig ta den. Hon förfärades över att jag istället för att trampa, tog en matrast.

Jag förstår henne!

Vi krigade vidare. Nedförslöpan, kurvan över bron, högergiren och så över mot målrakan. Trampa trampa. Benen, benen. Benen! Morgonens finrunda över Sundbyholm hade satt sig i benen, på fel sätt. Jag hade tänkt att det skulle vara en fin uppvärmning, men det hade blivit en ofin nedslitning.

Luckan på första halvan av tredje varvet var snart ett faktum. Och jag insåg att ben och psyke var kvar på kontoret. Och hjärta. Jag var ett skal. Det fanns ingenting kvar att ta av. Jag såg avståndet till klungan öka, jag försökte mosa ikapp, jag såg Ida i mitten bra Ida håll i, och så fattade jag mitt beslut.

Jag skulle DNF:a.

Så jag lät klungan gå, och vid varje kurva där det stod funkisar som ropade sina heja heja till mig, så drog jag upp farten med benen, och sedan körde jag klart mitt tredje varv.

Hej då fjärde varvet.

Jag klev av, för första gången på tävling förutom GP:t i Tidaholm då vi varvades.

Där stod Ida och hade också klivit av. Fast hon hade hållit i längre. Jag bytte om lite, gick tillbaka till målområdet och tog ett race-foto med mig och Ida. Dottern till en funkis fotade. Vi var glada i nyllena, snackade lite om loppet och surrade sedan med de andra över en kaffe med dopp vid målet.

En bra kväll ändå!

Ida är medlem i både EIK och Smestan, två finfina klubbar i Eskilstuna, och ser ut att trivas med att ha bockat av tävlingspremiären i Smestan-kittet. Det är vi såklart jätteglada för!

Och stort grattis till CK Uni-damerna som dominerade dampallen

Skeppsholmens GP och hur jag hade råd med mina nya skor

Helvete vad kallt det var igår på GP:t!

Jag trippade ju dit för att landa i något hemtamt efter första dagen på nya jobbet. Först hade jag käkat mat med en vän, så detta skulle bli dagens andra landning.

Redan från slottet-sidan såg jag de små konturerna av GP-cyklister som tog en kurva. När jag såg de framåtlutade siluetterna kände jag mig förvånansvärt avskuren men samtidigt hemma. Det var ju två veckor sedan jag tävlade sist, men många veckor sedan jag körde GP. Och det senaste jag gjort på Amiran var att cykla bohuskusten med packning.

Cyklisterna lyste i kvällssolen och väl på kullen vid start och mål hittade jag lite folk jag kände löst från tävlingssammanhang. Hej Madde, hej Ulrika, hej Emma med kompis, hej Petra och lycka till Petra!!

Hej Elvira, hej Ena, kul att se er och tack för lånet av jacka!

Lite snack om rehab och lite om överträning, något om nya jobbet och alltför mycket om hur helvetes kall augustikvällen var om man hade office-kjol och sommarkofta.

Starten gick, Petra och resten tuggade sina 30 minuter och två varv. Jag var sjukt sugen på att köra den utmanande banan på 700m. Fatta de kurvorna, tempot, syran i benen som till slut försvinner, ikappdraget… Motståndet i klungan!

Yes, jag var sugen, samtidigt var det ett bra beslut att vara publik. Kanske just för att jag var inställd på det.

Och när Petra kom trea och ägde sig upp på pallen var det minst lika kul som att själv stå där.

Nästan iallafall

Och sen bar det av att kyla ner den kokande hjärnan på Häktet vid Zinkensdamm ihop med cyklisterna. Jag lyckades väcka hjärnan till liv och det blev en mysig kväll innan vi däckade hemma hos Petra.

Så i morse fick jag mig en solig morgonpromenad längs norr Mälarstrand.

Och med mig hade jag ett par nya skor i begagnat skick av lämplig prislapp. Petra sålde sina gamla till mig, och tänk att dem hade jag råd med. Jag hade nämligen nyss fått reda på att jag inte alls skulle få en fet mobilräkning från Norge. Jag lämnade ju roaming på eftersom han på bussen sa att det var gratis. Sen greps jag av panik när mobiloperatören rådde mig att stänga av roamingen.

Men så kom det alltså ingen sådan räkning!

Och då hade jag plötsligt tjänat in till ett par dyra, nya, lätta skor.

Så var det.

Så de ska provköras imorgon.

Slut på inlägget, för nu kommer tåget in till stationen i Eskilstuna.

Avslutar med ett klassiskt pallfoto, suddigt som sig bör. Grattis Sara Hedberg, Anna Svärdström och Petra Dolejsova!

Stockholm

Ah men kort hej från tåget då!!

Shit herregud jävlar. Idag börjar jag nytt jobb. Det är lite stort att byta efter 12 år hos samma arbetsgivare. Visserligen med olika chefer, arbetsplatser och kollegor, men ändå. Man byter daglig miljö. Som att gå från högstadiet till gymnasiet. Man vill visa sig duktig och snabb från dag ett och välja rätt scarf och look för att inge rätt signaler från början och man längtar tills man är en del av det där sköna gänget som sitter och fikar och får massor av bra saker gjort.

Samtidigt som man vet att sådant tar tid. För alla, precis som sådant gör och ska göra.

Du kan låtsas att du bara är här på möte.

Det kanske blir lite som att byta cykelklubb.

Men wtf det är hål på favvoväskan och skorna är skitiga och linnet är i tvätten gaaahhh vad ska de tycka nu

Då ska man minnas varför de valde en, och varför man själv valde dem.

Nu slutar det här superkorta, meningslösa inlägget med lite cykel. För ikväll ska jag dra och vara publik på ett GP, och det är Skeppsholmens GP!

En rätt teknisk kort bana som säkert hade varit kul att köra om jag vetat om den, planerat för den eller helt enkelt anmält mig. Men ikväll ska jag vara publik och kolla på vänner. Som vänner har kollat på mig!

Så det blir nytt jobb, sen cykel. Tur man har denna bomull att landa i.

Bild från helgens minirunda på kombons hemmabygge kommer här.

Och så påsen med brännbart i fonden, nästa gg ska vi sortera ännu bättre så den är helt tom

Massagehänderna

Yo!

Börjar vakna här.

Har ju notoriskt gått upp 0520 den här veckan för att cykla, och även när jag inte cyklat så har jag vaknat då. Men i morse stod klockan på 0720. Det skulle vankas morgonlöpning med Karin, och jag sov faktiskt till dess.

Den tunga morgonlöpningen. De ovilliga benen! Jag gör den sällan själv, om jag verkligen inte måste. Jag vill ha sällskap, som håller tempot, takten och snacket uppe så att benen trummar på. Och det gör Karin. 7 km asfalt tuggade vi i oss, runt den gryende Eskilstunaån, sedan var det frulle och dusch och planering av helgen.

Det blir en stughelg med nästan hela hushållet. Upp till Hälsingland 24 mil norrut ska vi. Upp till mygg och blåbär, hallon och bad. En internet- och plattfri helg, om man så vill. Rudde, Karins man, trampade iväg på sitt hemmabygge till fincross redan 04.00 i morse. Vi andra tar bilpoolsbilen vid 17, då jag stänger massagestudion för helgen. Så får vi se om det hamnar en cykel bakpå hem, eller kanske en till upp, beroende på tonårssonens nycker. Rudde säger sig gärna cykla hem igen på söndag natt om det skulle krävas.

Älskar denna dedikerade transportcykling, mer mer mer

Och fredagar… mina massagedagar! Då jag säger välkommen välkommen, stig in, vad har du tänkt dig idag, är det någon speciell stans på ryggen du känner av och är det ok med nacken så här?

Jag klickar försiktig i min spellista, som alltid börjar med Forest Gump. Vi värmer upp ryggen med mjuka dragningar, ländryggen och skuldrorna, och vid Pearl Harbour ökar jag trycket något med start på ländryggen. Jag jobbar mig uppåt längs ryggraden under Donnie Darko, ar mig an skuldrorna vid The Incredible Hulk och letar triggerpunkter vid Schindler’s List. När Intouchables klinkar igång är jag vid yttre delen av övre ryggen, och smyger mig på en triggerpunkt som nästan alla uppskattar. Vid Chocolat vandrar jag över skuldran över till den andra, och letar mig in bakom skuldran för att hitta glömda spänningar. Amélie Theme klinkar sina meditativa toner när jag letar mig fram över den andra skuldran.

The Piano avbryter det stilla klinket med sin påtagliga tempoökning och jag är oftast tillbaka mellan skuldrorna redo att jobba djupare när detta sker. Jag använder båda händerna växelvis ner på ovansidan av skulderbladen mot nackmusklerna.

Listan peakar vid Jurassic Park Theme. Pianisten har översatt originalets stråkar till en dansande, drömmande melodi som letar sig in i mina händer då jag är mitt i nackpartiet.

Listans kanske mest kända låt plinkar sedan igång: My Heart Will Go On, när jag undersöker triggerpunkter i nackpartiet och dröjer mig kvar om jag hittar några.

Twilight och den lite mer intensiva Married Life från Up drar förbi mellan mina triggerpunkter och avslutas när jag försiktigt släpper fingrarna från den sista punkten. Bundle of Joy från Inside Out klinkar ut i handflatorna när jag återkommer till de delar av skuldrorna som fortfarande behöver syresättas. Sista tonen ljuder när The Wizard of Oz stilla letar sig ut genom tummarna då jag åter är på triggerpunkten utanför skuldran.

Armbågarna drar jag sakta längs ryggraden med stopp på spända områden medan Pride and Prejudice klinkar stilla.

När Gudfadern drar igång sitt karaktäristiska klink vet jag att det är dags för avslutning. Några svep på ryggen, upp mot nacken och tre långa drag som avslutas på rätt ställe i nackens övre topp. Lite stilla massage på tinningarna medan pianot klingar ut och jag är klar.

Kunden vaknar upp, lite dåsig. Har den somnat blir jag glad, är den pigg är jag glad, är den nöjd och återkommer blir jag glad.

Händerna har gjort sitt jobb, idag igen.

Random bild från random kurvig väg på bohuskusten love love love it

Hotellobbyn.

Hotellobbyn är det som möter dig när du vänder alla andra ställen ryggen. Det öppnar sig som en mjuk och varm tunnel med röd matta som bara du ser och en port som är tung att skjuta men som glider upp som en vindpust.

Hotellobbyn är det där det sitter softa, anonyma typer i svarta fåtöljer. De tittar varligt upp när du passerar och dröjer artigt lagom länge kvar med blicken. Lobbyn är det där toaletter finns diskret till höger utan att du behöver fråga efter dem, där heltäckningsmattan absorberar alla onödiga ljud och där du får sitta själv och äta din middag, eller i sällskap.

Eller med både och, om du vill det.

Hotellobbyn är det där du passerar fat efter fat av grönsaksrätter på din väg mot baren. Där du ber om ett glas av husets röda och vet att det kommer att vara dubbelt så dyrt som på aw-ställena på Nygatan. Du tar det ändå, för att du vill vara just i lobbyn. Du får överraskande nog ett glas av den lite mindre (lite billigare?) modellen som fylls på till bredden med husets röda tills det ser sådär fullt ut. Du får även den finkänsliga, helt naturliga, frågan om det ska sättas upp på rummet och du skulle kunna säga ja rum 214 tack, men det gör man ju inte så det gör du inte.

Du går in i det inre rummet och lyssnar på lounge-musiken där hotellobbyn omfamnar dåre som direktör i sin trygga famn. Trygg, så trygg att du sitter själv med ditt glas i ditt hörn och kan försjunka i något medan du väntar på ditt sällskap och tjuvlyssnar på bordsgrannarna som på Sörmlandsdialekten – ja den!! – avhandlar något rimligt.

Ditt sällskap anländer och slår sig ned mittemot. Det ler. Rättar till stolen, du flyttar din fot lite under bordet så att de inte ska slå i varandra, eller kanske för att de ska göra just det. Det ler igen. Du ler också. Det pratar, du pratar, ni pratar, medan du observerar hur det rättar till frisyren och (lite nervöst? Varför?) flackar med blicken.

Det rycker i dina mungipor, och i sällskapets, när hotellobbyn får dig att se det du vill se, höra det du vill höra och känna hur sällskapet känner det du vill att det ska känna. Ska vilja känna och därför så innerligt känner.

Sällskapet beställer inget. Låter sig inte bjudas på något, hur dyrt du än bedyrar att det är. Det måste gå. Måste gå hem. Hotellobbyn ger er en hej då-kram som är precis så varm du vill ha den, och du sitter kvar med ditt halvfulla glas.

Du är inte ensam, inte alls. Du fortsätter att prata men på ett sätt som inte hörs, bara syns på dig utifrån. Sörmlandsdialekten vid andra bordet måste se, alla måste se, du själv kan inte få det att sluta rycka i mungiporna eller lysa i ögonen.

Hotellobbyn är det som får dig att skriva så glödande på telefonen att den blir för varm att ringa med.

Men ringa behövs inte. Skriva räcker.

Hotellobbyn låter dig sakta smutta på det dyra husvinet i det billiga glaset och skriva klart medan du sakta låter den sista droppen rinna ner.

Hotellobbyn är det som reser dig upp. Som får dig att se dig om. Att sträcka på dig.

Hotellobbyn är det som gjort ett grässtrå av en hösäck.

Det som av en hopsjunken bulldeg utan jäskraft gjort ett krispigt knäcke med små, små frön av olika goda sorter som trillar ner och sprids när du på lätta steg trippar ut på mattan genom porten.

Frön, som trillar av för att plockas upp av andra som vill njuta av dem.

För hotellobbyn är det med den typen av matta där frön inte smutsas ned.

Där döda frön får liv.

Ett grönskande, spirande, sprickande grässtrå.

Ja.

Det är vad hotellobbyn har skapat.

Min dimmtittarmorgon

Alert!

Kylan.

I morse möttes jag av något så ovanligt som morgonkyla. Klockan var 0520 när jag vaknade tio minuter för tidigt och studsade upp för att ta mig ut. Jag ville cykla en lite påskarvad morgonrunda som prepp för jobbstarten.

Upp, bananfrulle, teamkläder, på med skoskydd och armvärmare, väst, ut med inoljad och finfixad cykel.

Rulla ut!

Och så: den dimhöljda morgonens förbannelse.

Kylan om händerna. Och vi vet alla som förlorat växlingsförmågan pga denna kyla att det är den värsta av alla kylor.

Den gnager sig in genom fingertopparna. Den biter sig upp genom handlovarna, armbågar sig genom stora kroppspulsådern in genom hjärtat och kryper vidare nedåt. Den tuggar sig fram, den äter sig vidare, den ska ner ner ner mot mellangärdet för att nå sitt mål:

Benen. Hah.

Den kyla man upplever för stunden är alltid den värsta kylan. Men just kyla i händer är min personliga skräck. Jag lider av dålig blodcirkulation och har med hjälp av akupunktur avhjälpt en del. Men faktum kvarstår: mina händer behöver mycket värme ❤ och blodgenomströmning för att fungera.

Så när kylan ger sig på benen måste jag kämpa emot. Inga ben, inget psyke, hotat rullsnitt.

Tre pp senare (det låga tempot sätter sig på pp-frekvensen då vätskan inte kan svettas ut genom det låga snittet) svänger jag ut från Ärla kyrka mot 53:an. Jag ställer mig upp och forcerar benen till några stående minispurter. Löjligt korta, fånigt långsamma, men ändå tillräckligt för att höja pulsen lite lite och därmed skaka ner någon droppe blod i fingrarna. Uppvärmt blod, syresatt blod. Lutar mig framåt, övar stående växling, trampfrekvens, cykeln som hävstång, alla moment jag kan komma på för att distrahera psyke och ben och få till den nödvändiga pulshöjningen.

Efter 18 km uppvärmning lyckas jag då komma upp i något som med lite god vilja skulle kunna kallas måttligt arbetstempo.

Vevar över ängarna, ler mot solen, tranan på åkern, tänker tillbaka på upptempolåtarna från Norge… ja, det är en vacker morgon ändå. En dimhöljd, som i takt med att klockan går värms upp mer och mer av morgonsolen.

Jag trycker i en sista farthöjare precis innan järnvägen vid Alfa Laval och bron över Eskilstunaån. Vad det porlar. Vad solen skiner. Vad vinden är stilla.

Sista segmentet, tar av mig västen och stoppar ner i bakfickan, propagandacyklar lite extra när jag ser en snubbe på MTB i ögonvrån.

Svänger av vid grillen, hemåt.

Jag känner fortfarande kylan i händerna, skräckkylan.

Aldrig mer sådan skräckkyla.

Jag väljer att minnas detta skräckpass som en dimtittarmorgon. Kolla bilden, magin!

En lite för lång, lite för varm dusch.

Slut på inlägget.

Hemma.

När du kommer hem från en resa där varje dag uppfyllde en dröm, finns en djup risk att du trillar ned i postäventyrsdepressionen. Den väntar på tröskeln när du sätter nyckeln i låset, redo att fylla ditt äventyrshjärta, och svarta fåglar förvrider dina tankar så att du tror att ingenting någonsin mer är möjligt eller att allting du varit med om aldrig kommer att hända igen. Du snubblar in över tröskeln, in i samma gamla lägenhet med samma gamla demoner dundrandes mot dig och samma växter, fast förtorkade i hettan. Du kan ingenting, du vill ingenting, dina minnen som var ljusa för en timme sedan blir mörka.

Du vill inte vara där du är och du vill inte vara där du var. Framåt finns inte, bakåt finns inte, inget finns förutom det du inte vill vara.

Men då kommer ett annat hemma. Ett nytt hemma. Där du plötsligt vill vara.

Detta nya hemma är det som skickar ett meddelande på messenger och säger att det saknar dig. Hemma frågar vad du vill ha för måltid när du kommer hem med din medalj och du säger linsgryta med spenat. Hemma är det som lagar linsgryta med spenat till dig och ställer fram extra sambal. Hemma kommer spontant och kramas länge länge medan det diskuterar någon vardagligt praktisk fråga som kan vara vad som helst som går att diskutera medan man just kramas.

Hemma har gjort en underbart felstavad skylt som möter dig när du klickar ur vid brevlådan på gruset. Hemma är det som kommer skuttandes och hoppandes med kramar och hurrarop och små barnhänder. Hemma är det som kommer med hemkörd röd drink på silverbricka och säger grattis och visa medaljen och vilka snygga Sverigekläder och wow berätta om loppet!

Det är det hemma som är ett nytt hemma som bryter ner postäventyrsdepressionen till en liten fjäderlätt bomullstuss som katten leker med.

Ja.

Det är detta hemma som jag har den overkliga turen att få komma hem till.

We. Sea. Waste.

Yo.

Sitter lite lagom postäventyrsslö här och tänkte blogga lite om en bra grej. Den är bra för att den förlöste mitt behov av att prata om en miljöfråga. Om plast! Den i vägrenarna, i skrevor på bergssidorna och den i träd och på gator, runtflygandes.

För när jag i onsdags skulle rulla ut från mitt ljuvliga B&B, mitt sista innan Göteborg och hemfärd, rullade nämligen en husbil in på gårdsplanen. Och ur husbilen rann ett gäng människor, varav en med kamerautrustning. Och damen bredvid mig som jag lärt känna lite, hördes plötsligt nämna ord som miljö och dokumentär i samma mening.

Jag stannade upp och lystrade.

Miljödokumentär? Från en husbil? Om människor som konverserade B&B-värden på utrikiska?

Jag ställde tillbaka cykeln vid husväggen och gick fram till gästerna. Efter lite artighetsfraser framkom att de var en holländsk familj som ville göra en resa genom Europa under ett år. Men de ville inte bara resa, de ville ha ett större syfte. De ville ge uppmärksamhet åt en viktig fråga och göra nytta varje dag, samtidigt som de såg sig om.

We Sea Waste föddes.

Denna familj åker alltså runt i Europa, plockar skräp varje dag på en strand och gör olika aktiviteter för att uppmärksamma plast i havet. De går på restaurang och väljer bort plastsugrör, väjer för plasten som finns i deras väg och hittar alternativen. De inser att deras plockning inte kommer att rädda världen, men har det som katalysator för prat och upppmärksamhet i frågan (det verkar för övrigt finnas en svensk hot spot för plastskräp vid just Bohuskusten). Och denna familj var förbluffade över hur mycket skräp det fanns här i Sverige, som de hört ryktas om var så rent och hade en så miljömedveten befolkning! Och om du tänker efter, visst har du också sett skräpet i vägrenarna? Dikeskanterna? Gatorna? Träden, där plastpåsar ibland blåser upp och fastnar i en gren och gör trädet till ett ofrivilligt offer i människans konsumtionssamhälle?

Visst har du också cyklat förbi en engångsmugg som skvalpat runt på backen och frågat dig varför DU ska jag plocka upp någon ANNANS skit?

Men det mesta av plasten har du inte sett. För den finns under ytan. Stora plastkontinenter på många kvadratkilometer flyter runt i världshaven och det beräknas att om vi fortsätter sprida plast som nu, så kommer 99 procent av alla sjöfåglar att ha ätit plast år 2050.

Jag gråter. Jag vill ha rena hav, fåglar utan plast i magen och sköldpaddor utan sugrör i närborrarna och jag vill ha dikesrenar utan skräp som skymmer sikten. Smältvatten som rinner fritt och porlande.

Jag tror att många vill det.

Det som var befriande med att träffa de här människorna var att de faktiskt brydde sig om något jag också brydde mig om.

Och jag insåg att jag inte pratat om varken bilberoende, flyg eller nedskräpning under hela min resa, trots att alla dessa ämnen varit ständigt närvarande. Engångsmuggarna med kaffe på rastplatserna, engångskapslarna med kaffe på hotellen, den helt obefintliga källsorteringen, plastpåsarna, de fossildrivna fjordbåtarna och dito långfärdsbussarna och inte minst den torra heta kvalmiga sommaren som vi lär få se mer av i och med klimatförändringen.

Jag reser genom Norge och kan cykla ifrån den engångsmugg jag nyss kastade i papperskorgen, men den papperskorgen är någon annans vardag.

Jag drar mig till minnes en av mina warm showers-värdar. I all välmening propsar han på att jag ska flyga till Stavanger nästa gång för att få mer tid till cykling.

Varpå jag kunde ha sagt ”Jag flyger inte, av miljöskäl, men tack för tipset, jag tar helst tåget med cykeln”.

Jag rotar i mitt inre och hittar följande förklaringar till att jag satt tyst:

  1. Han sa det av omtanke, det var ju inte klimatfrågan vi diskuterade (men å andra sidan finns klimatfrågan överallt, och diskussionen bär oftast mest frukt om man tar den på volley)
  2. Han verkade så angelägen att jag skulle få cykla (men å andra sidan kan jag med rätt navigering och planering få loss tiden till cykling ändå)
  3. Han gjorde mig osäker med sitt självsäkra tonläge (men wtf, när har jag brytt mig om tonlägen i en viktig diskussion?)

Men nu bubblade pratet äntligen upp. På engelska. På svenska. Om ekonomiska styrmedel, pris på plastpåsar i affären och EU-gemensamt pantsystem för plastflaskor. Samt förbud mot plast. Just förbud tycker jag är otroligt intressant att tänka på, eftersom det provocerar så många med sin tydlighet.

För det kan ju också vara en sporre. Så att företagen vet vad de har att förhålla sig till när de utvecklar verksamheten och blickar framåt.

Min cykelplan för dagen vingklipptes av mötet med familjen i husbilen. Jag skulle ju klippbada mig genom Tjörn på min väg till Göteborg. Men vid doppet på Tjörns sydvästspets, det jag hade valt ut som dagens dopp i min nya tidsplan, plockade jag symboliskt upp en diskborste som något ljushuvud hade slängt i gräset. Och resten av dagen i sadeln gick åt till att tänka ut liknande aktiviteter från min egen horisont. Och till att tänka på alla de människor som likt dessa, ägnade sin tid åt att sprida kunskap.

Och så ville jag genast ordna skräpplockardagar för att befria 53:an och fika efteråt. Bara göra lite vanlig sabla nytta för vägrenarna.

Och så vill jag rodda en cykelresa till Stavanger. Typ såhär skulle den se ut:

Lördag: tåg till Oslo. Packa cyklarna i packväska. Kväll och natt i Oslo.

Söndag: tåg till Stavanger. Cykeln fortf i väska. Kvartera in sig på lämpligt hotell med cyklarna.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag: turer i närområdet inkl Flekkefjord, Frafjord, Lysebotn, med flera platser. Varje dag med eget fokus. Serpa, fjäll, fjord, kust…

Lördag. Tåg till Oslo med cyklarna. Natt i Oslo.

Söndag. Tåg hem.

Låter grymt väl!

En cykelresa som stannar på marken.

Over and out, återkommer med mer kraft i senare inlägg yo.