Tack havet!!

Tack havet.

Det var meningen som tumlade runt i hjärnan idag vid 15-rycket. Jag hade precis pratat med en badvakt på stranden i Ängelholm och direkt därefter plumsat ner i havet. Min bekant höll handduken och havet var svalt, skummande och rytande. Strömmarna var starka, vågorna gick höga som badvakten sa och jag skulle beakta strömmarna.

Som jag beaktade dem. Jag gick nedför stegen och höll mig i räcket, testade hur det kändes att stå pall för vågorna. Ett steg i taget, glädjevrålet från strupen och där låg jag, mitt i det skummande västkustsalta havet och kände livet i mig. Som man säger.

Jag jobbade samtidigt upp ett enorm cykelsug. Ty jag beslöt att de starka nordvästanvindarna fick vinna över mig och att idag fick bli en vilodag. Och vem hade väl underhållit badvakten med sitt småprat och njutit av vågorna om inte jag varit där?

Så fick det bli. Så – edit! – imorgon cyklar jag istället norrut mot Halmstad och Varberg, följer Kattegattleden och stretar om än i sidvind, så iallafall i solsken.

Det får man göra. Tid finns, tid är det enda vi har och imorgon börjar en vecka som jag faktiskt inte alls vet hur den ska sluta. Jag ser fram emot rått väder, jag vill sitta på en klippa med regnjacka och vinden vinande mot huden. Så ska jag doppa mig. Det är ungefär så långt fram jag behöver planera just nu, och det får räcka.

Återigen får det räcka, just nu, förutom att jag cyklade och skaffade mig en power bank, och påminde mig själv om hur ljuvligt Amiran rullar, amen och over and out.

Kattegattleden och min ö-dröm

Morrn!

Sitter på gryningståget, gryningstrött med prio-kaffe. Jag är på väg till Skåne med Amiran. Vi ska cykla Kattegattleden!

Denna finfina lilla led går mellan Helsingborg och Göteborg, med rara stopp längs vägen. Ibland är det grus, men oftast asfalt. Leden har ett supertrevligt havsnära läge, hur förföriskt! Totala längden är 390 km och jag tar 328 av dem, med start i Ängelholm. Där börjar resan imorgon, efter lite kärt besök hos en bekant idag.

Det finns några syften med denna resa. Ett är att plöja mil, många per dag, gärna runt 20. Detta då jag och Robert ska köra en 1000k om ett par veckor och jag vill trampa in formen.

Ett annat syfte är att få semesterfeeling. Detta uppnås oftast genom att göra samma sak under en tid som är tillräckligt lång för att uppenbart vara längre än en helg. Samt att spendera morgnarna med påtår efter påtår och skriva blogg. Och med öronen fyllda av ljudbok och sommarprat.

Ytterligare ett syfte är ett som ger mig rysningar. Och det är att uppfylla en liten minidröm. De finns, de med, de små minidrömmarna! Den här våren har ju flutit ihop i en gegga av jobb, för långa morgondopp, en otyglad förtvivlan och ljuva miniutflykter. Så nu är det dags: jag ska besöka Göteborgs skärgård och kanske kanske även någon av kosteröarna!

*dreglar*

Denna dröm föddes då jag körde västkusten ner från NM i Norge 2018 och passerade Strömstad. Jag anlände fem i tolv på natten efter att ha cyklat över Svinesundsbron i mörker och medvind. Jag tog sedan in på resans dyraste hak som det anstår en nordisk silvermedaljör.

Och så cyklade jag över Tjörnbron. Den sommaren fattade jag grejen med västkusten. Grejen var överljuvliga vägar längs havet, bombastiska dopp i saltvattnet och allting kantat av de där rödaktiga klipporna. Och den grejen tänker jag nu ska få jobba för mig och drömmen kommer att uppfyllas när jag rullar iland på någon av öarna, kanske Brännö eller Öckerö, landar på ett boende och tar det första doppet.

***

En vän jag inte träffar så ofta sa häromveckan i ett mess: hoppas du har lycka och balans i ditt liv. Efter att jag skrivit ner mitt svar, hängde meningen kvar.

Lycka och balans finns ju sida vid sida med motsatserna. Så kommer det för alltid att vara. När spökena sitter på axeln och petar en i ögat eller flaxar runt skallen som irriterande bromsar, får man antingen slå ihjäl dem eller dra därifrån så fort att de inte hänger med.

Idag är min balans och lycka att få sitta på tåget till Ängelholm med Amiran, vår plan och min dröm. Himlen är blå men hade den varit grå, hade jag bara dragit på mig regnjackan.

Och det får räcka, just nu.

Älska trycka Västerbron till tåget och Karin plåtade mig framför Tärnasjön

Vem ibland oss på färjan är långfärdscyklisten?

Är det damen i linne med stenhårda vader?

Eller herren med tofflor, som behöver bli glader?

Kan föräldern med mössan, med barnet som leker,

månne trampa och trycka och bräcka en eker?

Kan jag stava till rynkige mannens chiwawa?

Brukar han unna sig att cykelsemester-wow:a?

Är det kvinnan med brillor som packat så smart?

Som tar fram whiskeypluntan när hon för dan cyklat klart?

Kan det vara så enkelt att han i röd tröja

Snart ska klicka sig i och sin crossnacke böja?

Den med cykel på färja har vännen i ramen

Kan va herre, förälder, kvinna/man

eller damen

Hur var John Bauer-leden?

Julisöndag på er!

Tänkte ge mig på en recension av John Bauer-leden. Japp, leden med Sveriges kanske mest mytiska namn. Personen inuti dassbyggnaden är min vän Tess, och nu börjar berättelsen.

Leden slingrar sig mellan Huskvarna och Gränna och kallas den vackraste vägen mellan dessa två orter. För cyklister som kört Vätternrundan kan det verkar svårsmält, men jag är absolut beredd att låta dem dela förstaplatsen.

Vår vandring startade vid nio på morgonen med en lite lagom brant stigning uppför Klevaliden, där nostalgin för mig såklart var total. Min första riktiga klättring värd namnet liksom! (bästa Katja, Tony och Johan från VCK visade mig denna då det begav sig, under en långhelg i trakterna). Den officiella starten/slutet på leden är IKHP-stugan vid krönet av backen, och efter muggbesök och ombyte var vi redo!

25 km skulle knapras idag, och ungefär lika många dagen därpå hade vi tänkt ut. Vi skulle sova på ett pensionat, käka langos och dricka nåt gott. Och bada våra trötta fötter, det skulle riktigt fräsa om dem när de stacks ner i sjön, resonerade vi. Sedan skulle vi vakna utsövda, äta hotellfrukost och vandra vidare mot Gränna där glass och buss tillbaka till Jönköping väntade.

Det blev nästan som vi hade tänkt.

Leden var lättvandrad. Första kilometrarna kantades såklart av wow-iga utsikter mot Vättern, hyggen och hagar med vildhallon och körsbär, och mjuka stigar där våra fötter dansade fram likt kanintassar. Vi lunchade vid en smällvarm rastplats med utsikt över Landsjön, lite ovanför Vättern, och återgick sedan till leden. Ingen var hungrig, man ville bara dricka vatten eller juice, men vi åt såklart vår mat ändå. Orka dippa senare.

Leden fortsatte genom ganska buskig, blöt terräng med många spänger. På spängerna var hönsnät fastsatt, i syfte att skydda vandrare från att dö halk-döden. Vilken bra grej, vilket fäste, tänkte min stukade handled.

Klockan var runt två när vi hittade Pukasjön. Eftersom det rent teoretiskt bara var nån mil kvar av dagsetappen, kostade vi på oss ett dopp, med kaffe. Vi torkade i solen och konstaterade att Pukasjöns vindskydd säkert varit en mysig tältplats. Så gick vi vidare och kom över både gula kantareller och blåbär.

Tid fanns i massor för att vi skulle passa den buss från samhället Bunn, som skulle ta oss till Örserum och vårt boende. Fötterna hade massor kvar att ge, och det var inte långt kvar.

Trodde vi. För när vi enligt mätaren vandrat 26 km från IKHP-stugan och vi rent teoretiskt borde varit framme, var det ändå åtta kilometer kvar. Och det var här som självaste John Bauer börjat gäcka oss. Trollen hans och alla mossbeklädda gamla trädstammar hade satt sig i våra ben, eller främst i mina fötter, och klängde sig fast så att vi inte kunde förflytta oss en ytterligare meter.

Iallafall inte jag. Och i en korsning där det stod Rävlinge på en gul skylt, och Svarttorp på en blå, insåg vi att vi hade missat vår buss. Vi såg på varandra och fattade vi ett beslut. Tess ringde en kompis, och jag hittade en lagårdsdörr att vila ryggen mot.

Det hade blivit dags att kasta in handduken.

Vi kastade in den i Tess’ kompis’ bil. Sedan fick vi oss en finfin sightseeing längs böljande asfaltvägar som fick landsvägsbenen att vädra morgonluft, och nådde till slut vårt pensionat. Tack för skjutsen, vi lovar stt betala bra!, nu hägrar bad och mat och vila. Och något utsökt svalkande i glasen.

Efter badet satt vi i kvällssolen på stranden och drack whiskey. Vi mådde bra, jag kände prestigen över att vandra hela leden rinna av mig som det böljande håret på älvorna i John Bauers sagor. Vi hade trampat på i sju timmar, kanske sammanlagt pausat i en och en halv, och var precis så där möra som man vill bli av att vandra. Trötta, utan att vara trötta på.

Dagen därpå ändrade vi planerna. Det kan man göra när man synkar så pass väl att man vet vad som ger det som båda vill ha ut. Vi vek därmed av från John Bauer, tog norrut på Holavedsleden och fick oss två timmar finfina skogsstigar blandat med hyggen och böljande branter. Leden var mer Bauersk än John Bauer, om herr Bauer ursäktar. Och det lilla dasset med öppningsbar överdörr var bara för fiffigt: vilken nödig vandrare vill inte både ha luft och utsikt medan man gör det man ska? Och vill man inte det, så lämnar man den bara stängd!

Blåbären blev sötare och rundare för varje meter. Sötman, och de blåflammiga bevisen på mina handflator, nådde sin kulmen strax innan Tegnértornet nära Gränna. Tornet är ett utsiktstorn som några skogens karlakarlar har byggt, och spiraltrappan utgör en förförisk utmaning om man pallar trippa uppför alla trappsteg i ett svep.

I Gränna fick vi vår glass. Under den påföljande sista asfalten ner till supersöta lilla Röttle fick vi ledens bästa bekräftelse: en mötande vandrare lät nämligen meddela att precis efter korsningen Svarttorp/Rävlinge, hade John Bauer vikit av uppåt. Höjmetrarna hade kantats av vajande brännässlor och stigningen skulle fått Klevaliden att framstå som en mullvadshög. Vandraren hade 26 kilo på ryggen och sa att detta var etappernas absolut värsta del. Det fanns ingenting värt med den.

Vi sa hej då och lycka till, och såg sedan på varandra. Ibland är det skönt när prestigen läggs åt sidan. Skavsår hade jag fått så det räckte ändå, skosulorna hade blivit tunna som papper – jag kände varje gruskorn under trampdynan.

Vi trampade vidare mot Röttle. Vi fick oss vårt bad och delade den sista whiskeyn i den obönhörliga kvällssolen vid Vättern. Badet var kallt, och stranden var stenig. Mätaren stod på 54 km, inklusive de två kilometrarna uppför Klevaliden. På vägen upp till busshållplatsen köpte vi nyplockade körsbär av nån överljuvlig villaägare.

Det var fullbordat. Vi var färdiga. John Bauer hade krämat ut det sista ur oss, och det fanns ingenting mer av John Bauer som vi ville kräma ut tillbaka – iallafall inte just nu.

Tack Småland

Foton jag och Tess

Läs om John Bauer-leden här

Och planera ditt glasstopp på Grenna Glass om du vill njuta lakritsglass och jordgubbssorbet från växtriket, eller någon annan frestande smak

Väska på cykeln – min pålitliga genväg till semesterfeeling

Kan vi ta och snacka lite allvar om det här med väska och semesterfeeling?

I tisdags blev jag lätt vardagshög. Det berodde på att jag skulle cykla på middag i Vallentuna och frakta dit en flaska finrött. Till detta kom lite ombyte och lampor ty mörkare på hemvägen.

Allt detta packade jag omsorgsfullt i min sadelväska. När jag stod där och spände så att den skulle vara tajt och sitta snyggt bakom mig, så kom den där sprittande glädjekänslan. Den när cykeln går från träningskompis till faktiskt transportmedel. Eller en kombo!

När man tränar eller kör vanliga dagsturer vill man ju ha minimalt med sig, men ska man väl ha saker med sig till destinationen så kan man lika gärna ha lite extra.

Väskan ger känslan av att inte bara cykla utan att vara på väg.

Och i mitt liv, just nu och nog för evigt amen, är detta det viktigaste som finns. Det lugn och ro som skapas av att vara på väg slår allt annat lugnt.

Så den här sommaren kommer jag fortsätta spinna på den vågen: ner till Öland på crossen och upp till Örskär på Amiran.

Ryser faktiskt av tanken på de klippor som ska möta mig vid Örskär.

Slut på inlägget, låt oss se semestern i litet som stort, så ska stormarna bedarra.

Om det finns några stormar alltså.

Ok?

Idolbild på Robert och hans nya cannondale för likes – älska när någon är ett med sin maskin på det sättet som gör att man inte riktigt vet var kroppen slutar och cykeln tar vid

… Och ibland kan det faktiskt räcka med att låtsas vara på väg nånstans för att endorfinerna ska kicka igång

Saker som händer i fjällen.

Alltså fjäll.

Det går inte annat än att dras till dem, låta sig wow:as. Som precis hemkommen från en magisk vecka i södraste Kungsleden kan jag inte säga annat än att den var magisk för att fjällen är just fjällen.

I fjällen går man. Eller springer. Iallafall i dessa, och iallafall jag. Oavsett vilket, så har man fullt sjå att se upp var man sätter fötterna så själva gåendet blir ett utforskande i sig. Detta gör att man behöver koncentrera sig på något som i vanliga fall känns helt jäkla oavancerat.

Även sovandet är något extra, särskilt om man tältar som vi gjorde jag och Karin. Ens lilla hus ska sättas upp och tas ned, rullas ihop och rullas ut, tältplats ska ses ut och man ska provligga så att det är någorlunda mjukt och platt. Sedan ska man ha nog med kläder för att inte frysa, sovmask om det är midnattssol och bra liggunderlag samt en någorlunda fluffig hög med kläder som kudde.

Så ligger msn där och förundras över hur några tygstycken kan erbjuda så mycket skydd.

Och så är det dags för ätandet. Man snacksar, med nötter och russin, men man lagar även mat, på stormkök. Då ska bränslet bäras med, maten ska planeras och kanske torkas och gottas till och det ska vara lagom guldkant, och så ska den paketeras. Och guldkanten ska inte vara för tung att bära, utan rymmas i lagom burk eller liten flaska. Kanske som srirachamajo, eller mjöl till glödbröd.

Och så var det drickandet. Det görs ur fjällbäck på fjällbäck på fjällbäck, oändligt många porlar och forskar och susar de nedför slänterna medan vi fångar upp dem i kåsor. Kallt är vattnet, och många är snöfälten som vi korsar som vattnet smälter från.

Toandet sker i dass längs vägen eller i buskarna. Myggen kalasar, så man får vara snabb. Har man spontant sällskap längs rutten får sällskapet titta bort, och så går man ändå längst in i ljungen.

Bad sker i lämplig bäck. Viktigt bada efter en dag på fjället, man fryser såklart under badet men så mycket bättre allt känns efteråt. Måste hitta bra sten att stå på, jobba upp ett inre agg mot kylan för att palla, och så bara gör man det.

Pauser tar man många. Måste ju det för att bese omgivningarna. Telefonen är offline, nu finns bara du och fjället och underlaget som tvingar dig att koncentrera tankarna på det väldigt praktiska som innebär hur du sätter fötterna. Virvlar tanken, snubblar du.

Gul är fjällets trendfärg. Tussilago, fibbla, smörboll, smörblomma, gul viol och även maskros sträcker sina kronblad mot midnattssolen.

Ren och mygga är de trendande djuren på fjället. Renar gör sin morgonfärd på andra sidan jokken vid sju när vi tittar ut från tältet, myggen kommer oinbjudna lite då och då när det vankas lä och buskar.

Bylsigt och tajt är de två ständigt konkurrerande klädvariationerna. Bylsig vandrarbralla får samsas med bylsig dito-jacka, eller med dito vandrarskjorta, det är okej på fjället bara man är lagom varm och nöjd! Även om det allra helst får vara korta tajta löparbrallan som samsas med vad som helst, den äger och ger alltid som mest studs i stegen.

Brännan är den i nyllet, nästan enbart, om man inte räknar korta vandrartajtsens snöfältsbränna.

Vurporna kan bli allvarliga på fjället, ety mycket packning och steniga och blöta omgivningar. På en blöt spång drar jag plötsligt i hälen för kraftigt och faller, bakåt, hjälplös! Vad händer!, jag rutschar och slår i svanskotan och ryggsäcken tar emot men jag sätter ändå instinktivt ned högra handleden som tar i alldeles för hårt för att det ska kännas skönt. Totalt oskönt är hur det känns, det bränner och tårar bränner innanför brillorna och jag svär och nästan skriker! Aj min handled hur ska jag kunna växla nu och inte minst på crossen där allt ska ske med höger hand??

Vi går av stigen, Karin tar emot på fjällkliniken och gasbindan får jobba. Linda, linda, prata lugnande och vyssja, tur det inte var svanskotan och nu är jag yr, så yr, jag får en stor alvedon och sätts ned i ljungen och snacksas.

På kvällen har jag nån sorts frossa.

Dagen efter är frossan borta, men min lindade handled påminner mig om att cykelsommaren som jag vill ha den kan bli ett minne blott om ontet håller i sig.

Jag räknar upp allt jag fortfarande kan göra med justerad handled, hit hör vandring men inte cykling, yoga i massor av variationer och massor av andra rörelser som inte bygger på att två handleder ska stabilisera kroppen. Armhävningar på en hand, planka på underarmarna, stå på händerna på en hand, och mycket mer.

Bad.

Man måste tänka så, och tiden på fjället där allt man gör är omständligt på ett lugnande sätt, gör att man instinktivt tänker så.

Hur kan jag göra nu, med just den här begränsningen?

Så skuttar vi nedåt mot Hemavan. Inte en enda regnnatt, förföriska utsikter och massor av luftade tankar och medvandrares intressanta livsresor vi fått dela.

Fjällen fjällen fjällen fjällen FJÄLLEN.

Fjällen ❤

20200712_1521472298840921995397683.jpg

 

received_3235679588139314562054261094230518.jpeg

Karin och jag fotade om vartannat

Grus och bubbel på dig, tyngdkraften!

Yo, mosig och dagen efter-luddig här. Klockan är hundra och mina ben är sammansmälta med golvet. Fötterna har vuxit fast i sina strumpor och tyngdkraften är stark, så stark.

Låt oss börja igår på Lasse i parken, vid fem, där jag och Marre drack Cava för att fira.

Vad firade vi?

Vi firade rundan. Jag firade även semester. Så gott som iallafall, efter två små jobbmejl som vid Ica nära i Enhörna tömde min att göra-lista medan Marre fyllde på depåerna.

Var är Enhörna?

Enhörna är nordväst om Södertälje, lite norr om Nykvarn. Det är en sorts halvö, kan man säga. Vi var där för att testa en grusrunda som Anne hade försett mig med, och det fanns egentligen kanske ett huvudsyfte för mig med rundan och det var strandremsan från stan. Rundan går nämligen ner från någonstans i Liljeholmen utmed vattnet, och på kartan ser det ut som att man cyklar tillräckligt nära stranden för att kunna doppa tåspetsarna i vattnet.

Hur förföriskt.

Sträckan vid vattnet var böljande, flödande stig som slingrade sig upp och ner och genom juliskogens mjuka grönska på ett utrymme som stupade ner mot vattnet. Sträckan var en creddig sträcka som jag aldrig skulle hittat till utan rutt eller för den delen utan Marre, som tråcklade ut oss ända till Vinterviken på vägen hem.

Mellan kustremsan på ditvägen och på hemvägen var det blåsigt. Vinden blåste in genom mina ben och började sakta men säkert fila ner mitt psyke. Kroppen blev tung, tramptagen så långsamma, gruset var fint men hjulen rullade så långsamt. Tillståndet var ett enda ständigt pågående kallt krig, där jag konstant försökte uppbåda kraft och mod i benen att vilja ta till spurt-strategin. Det blev återkommande halvhjärtade försök.

När vi pausade hos vänner till Marre i ett sagolikt hus vid vattnet, fick de vila, länge. Vanligtvis brukar sådan lång vila sätta sig som fika-ben, men nu blev de istället glada, pigga grusben.

Marre lade mig strategiskt och omtänksamt på rulle bakom sig när vi nådde ett parti asfalt. Jag trampade och rullade och vilade och snart kunde vi svänga av på fingrus, och efter totalt tio mil i grus och blåst kunde jag konstatera: uppvärmningen var klar, nu kunde dagen börja.

Så vi vek från rutten för att cykla den förföriska kustremsan i skogen igen, och innan dess flöt vi fram på böljande nylagd asfalt längs med Bornsjön. Och när Marre lotsat oss längs vattnet via otaliga antalet badstränder och småbåtshamnar, var vi faktiskt plötsligt i Gröndal. Och sedan var vi plötsligt på Liljeholmsbron. Och SEDAN hamnade vi till sist på Lasse i parken.

Yeah. 156 km fredagsgrus på kontot och bubblande semesterdryck i struparna och h-ete vad jag glad är över att den där långa uppvärmningen skjutsade mig ända hem till stan.

Fotokudos och spurtben: Marre

cykelväskan.

Yo, raderat tusen inledningar av det här inlägget. Jag vet inte riktigt varför, samtidigt som jag faktiskt vet exakt egentligen varför.

Allting handlar om utsikten som jag fick syn på i torsdags kväll.

Jag stod i hallen, klockan var halv tolv nånting, jag var nattfrisk och daggig efter cykelturen. Cykelturen hade gått från mitt hem, till mina föräldrar i Vallentuna dit jag var bjuden på middag i deras trädgårdskafé (som de säger om sin veranda där riskgrupp sitter för sig och besökare på corona-avstånd och man sitter och pratar om viktiga saker och skeenden samtidigt som man sticker emellan med hur trevligt det är att man kan ses, trots allt), och sedan tillbaka till mig igen.

Det var väskan jag såg, min cykelväska. Den satt under sadeln och klippte med ögonen, ville mig något. Den vill ofta det, och det är alltid samma sak den vill. Att få göra nytta.

Den här cykelväskan är inte som vilket stycke tyg med remmar som helst. Den här cykelväskan är ett stycke tyg som skickar stötvågor av hopp in genom huden på mig. När cykeln på ett så uppenbart sätt får bli ett transportmedel, och väskan bära det som behövs för dit man ska, är känslan av frihet så överhängande att allting annat ställs på vänt.

1 juli 2020

Älska spontansällis!

Det var känslan idag när jag skulle hem från firandet av Upplands Väsbys badgladaste 6-åring, tillika min systers yngsta son. Min syster ville cykla med en bit, klart hon skulle!

Ivar, lär mig se så där söt ut uppifrån

Fin-racern med den röda styrlindan plockades fram och jag dreglade som vanligt på min systers snygga hjälm. Vi satt upp och började trampa, hej då Klara kommer tillbaka om sexton kilometer! Sedan trampade vi mjukt iväg genom den gröna julikvällen, sida vid sida. Som det är när man plötsligt blir två på färden, så njuter man av grönskan och småpratar lite mysigt om egentligen ingenting alls och samtidigt viktiga saker som att detta faktiskt var första gången vi cyklade racer ihop, och hur växlarna kanske behöver justeras och hur bra det är med nya cykelbanan. Så bred och välsvarvad i varje kurva, ända fram till Sollentuna nästan, när den blir klar.

Så kom en busshållplats och där hade åtta kilometer passerat. Klara vände och vi kostade på oss en cykelkram och första juli hade bara två timmar kvar. Jag skulle just till att sätta på musik, men det behövdes inte, det var en sådan kväll när jag hörde musik och sjöng med i massa låtar utan att ens ha musik på.

När jag var några kilometer från bron mellan Karlberg och Kungsholmen, så kom jag till ett vägval. Jag valde vänster, ety Ingenting skulle få finnas kvar till nästa gång.

Sedan påmindes jag om att 1 juli även var mitt andra hemlands nationaldag, så jag fick lov att svida om och låta mig omslingras av världens näst vackraste flagga och berätta för mina nära och kära i Klippiga bergen att jag tänkte på dem.

Sedan var 1 juli nästan slut, grattis Eva på mitt förra jobb som fyller denna dag!!, och nu somnar jag snart vid tangenterna, länge leve dig för alltid, 1 juli 2020.