Chile #30: tillfälligt ensam, tillfälligt inte

Hej från ensamhet och frossa-känning.

Jag bloggar från hotellrummet med konstig känsla i magen. Även om färgen på nyllet börjar anta en mer rödbrun nyans, så blossar det fortfarande. Pannan är lite varm, och idag var jag tvungen att ta en siesta mitt på dagen. Det är ingen vanlig stress-kramp jag har i magen, detta är den begynnande solstingsfrossans magkänsla.

Ensamheten ovanpå det. För det är klart att det suger att inte kunna språket. Acceptans och fina upplevelser ändå i all ära, faktum kvarstår att språket är ett hinder och något som stänger ute.

Vad gör man när språkbarriären är ett hinder och man stängs ute?

Först är det skönt att för sig själv konstatera att man känner sig ensam. Och sedan kan man tänka: skönt att det är språket och inget annat som gör att jag känner mig utanför! För de bjuder ju med hela tiden, till stranden, middagshäng, gå på marknaden, etc., och de säger god morgon har du sovit gott? De säger god natt och frågar med ett vänligt ansikte om allt är bra.

Sedan hjälper det alltid att tänka på syftet med att man är här. Det kan vara stranden, solen, de rara små bygatorna, decennieskiftet, havets sälta eller något annat. Det gör det också enklare att själv ta initiativ. T ex om man ligger på stranden och alla pratar spanska. Då kan man resa sig upp och packa sakerna och meddela att man tar en promenad. Fast de kanske tycker det är konstigt att man inte badar eller är kvar på stranden med dem. På engelska kan man sedan prata hela meningar och göra teckenspråk så kommer de att förstå.

Fördelen med den här sortens kommunikation är just att man kan passa på att vara riktigt jäkla tydlig: jag vill promenera, hej då!

Sedan börjar man promenera upp bland gränderna. Upp, upp! Upp till en klippa man når genom ett snår av kaktusar. Där sätter man sig och äter en avokado man tagit med och sett fram emot att få njuta av.

Skära itu, bort med kärnan och i med salt man har med, så skeda upp av den krämiga skapelsen.

Sedan skriver man lite i anteckningsboken om de fina minnen man skaffat sig under den gångna månaden.

Man ser ut över havet. Det har böljat färdig för idag, det går in i nattvila, gör skäl för sitt namn.

Sedan är det dags att ta nån konstig selfie bara för att, och så solnedgång över bergen och havet på det.

Himlen är rosa genom solglasögonen, gul utan, och ett syfte har uppfyllts: att klättra upp och få utsikt och tystnad, att vara lite närmare både bergen och havet.

Sedan kan man i huvudet fortsätta planera för glögg-insatsen på nyår. Billigt rödvin, glöggkryddor i påse och så lite socker. Koka upp och servera varmt på terassen när kvällen börjar bli kylig. Det kommer chilenarna att gilla.

När man går hem genom byn mot huset, funderar man på om man ska smita upp utan att säga god natt, eller våga stoppa in huvudet i det gemensamma köket. Risken är att de frågar var man varit och man inte kan svara. Bättre smita upp? Nej, bättre stoppa in huvudet, få sig en kram och förklara att man har sett solnedgången. Och då råkar det kanske vara någon i köket som kan engelska och vill cykla till kullarna imorgon. Ja, det är det! Vi gör det imorgon, god natt Anna!

Lite så kan det gå till, när man både känner sig ensam och inkluderad samtidigt.

Chile #29: i Tongoy utan spanska

Hej från skuggan!

Idag håller jag mig i skuggan. Min soldyrkan har gett mig ett nylle rött som en tomteluva. När? Igår. Fyra veckor och nu slog det till! Jag tog en löprunda efter frukost, varmt och hett var det men molnigt. Lugnt ju, ingen solkräm eller keps behövs! Jag sprang upp mot en kulle, genom den lilla bargatan med marknader och håll i gång, och satte mig på en klippa att studera havet.

Klippan var vitrandig. Fåglarna nyttjade uppenbarligen också denna klippa. Jag satte mig i en någorlunda ren skreva och tittade ut över Havet. Inuti hjärnan rådde full aktivitet: jag skruvade hårtestar mellan fingrarna och planerade nästa etapp av vistelsen, som går av stapeln på nyårsdagen.

2020 yo!!!

När planen var klar, klättrade jag ner och sprang vidare. Vid en klippstrand stannade jag, min havslängtan slog till, där satt två människor med uppkavlade byxor. De doppade fötterna i vattnet, såg ut att njuta. Var är du ifrån? ville de veta på engelska, jag tassade närmare och det visade sig vara mor och son och sonen hade bott i Belgien, därav engelskan.

De bjöd på fikon från sin trädgård. Tre sorter: svart, grön och gul. Färska, söta, stora som avokado, hur saftiga var de inte! Vi pratade lite till, sonen var konstnär och visade bilder från mobilen, de tog kort med mig och havet bakom och så sprang jag vidare.

Sedan åkte vi till en lång sandstrand, hela gänget. Vilka är gänget? Det är Mattias vänner i Chile och deras vänner, familjer och bekanta. Jag lånar dem när Mattias är borta. Ingen utom en pratar engelska, jag pratar spanska på en treårings nivå. Alla packas in i pick ups, vi sitter på flaket, skrattar och tar kort, vinden blåser och utsikten blir allt mer magisk. Stranden är så lång, så vit, havet så blått och vågorna så skummande!

Mattias är inte kvar och kan tolka spanskan och fixa grejer längre.

Hur mycket spanska kan jag?

Jag kan säga att jag älskar havet, solen, bergen, avokadon. Jag kan säga vad vackert! hej, god morgon, god eftermiddag och vill du ha melon?

Och så kan jag faktiskt en hel radda av andra ord också. Inte bara slagorden som finns klottrade på väggarna i Santiago. Jag kan beställa på restaurang, betala och massa annat. Varmt, kallt, jag fryser, jag vill, och en hel del annat, faktiskt! Och om någon berättar hur det ser ut i en nationalpark, att det finns djur och skog och små turkosa sjöar och att jag borde åka dit, så förstår jag det.

Men jag kan knappt bygga en mening.

Ibland vill jag försvinna in i tapeten för att slippa bli tilltalad.

För det mesta blir det att jag lyssnar på andras samtal och hoppas inombords att de ändå tycker det är okej att jag är med. Bara några dagar till ju! Så himla gulligt att jag får fira nyår här med dem på deras takterass i Tongoy!

En del är mer stränga än andra och suckar lite när jag uppenbart inte förstår. Andra skrattar och ger en ryggdunk eller en kram och använder teckenspråk.

Hur är det på stranden? Jag är både med de andra och inte. Vi badar tillsammans, det är enkelt, och de bjuder på saker som jag kan tacka ja eller nej till. De frågar om jag tycker det är vackert, jag svarar ja supervackert! och sedan somnar jag på stranden. De sitter i grupper och pratar på spanska. Några spelar fotboll, barn leker i vågorna. Allt är ok! Jag sitter tyst och tittar på hur pelikanerna dyker efter fisk.

Lite så är det. Om man inte kan ett språk, är det alltid lättare att göra saker, än att bara prata. Och man kan passa på att avskärma sig och ge sig tid att studera havet.

Imorgon ska vi ta en löprunda på stranden, sedan ska vi åka till en nationalpark med regnskog. Morgnar är bra för löpning, dimmiga och svala.

Mitt tomtenylle skriker. De andra är just nu på den andra stranden, gångavstånd från huset vi hyr. Jag sitter i skuggan med fötterna i solen på min lilla terass och skriver.

Nu frågar någon om jag vill med till stranden. Och är allt bra med mig? Jag frågar väl om det är något? Vill jag ha lite grön smoothie? Ja, jättebra, gärna!

Med så primitiv kunskap i spanska, är det ändå fantastiskt vad mycket jag får uppleva.

Tack Chile, tack, från hjärtat.

Såklart är det också ibland J-IGT FRUSTRERANDE att inte kunna delta i ett samtal, hänga med i planeringen av något eller rent allmänt kunna ge uttryck för det man vill säga

Chile #28: drömmigt och annorlunda

Resan har gått in i en drömmig fas. Vi hyr plötsligt bil och kör norrut genom öknen, åker på pingvinsafari och tar småvägar tillbaka. Små grårävar och lamor befolkar landskapet runt oss. Vi är på Andernas kurviga serpentiner, strösslade med dödsgrus, omringade av ändlösa mängder kaktus.

Vi stannar på en strand. Betalar inträde till en kvinna som äger den. Stranden är en drömmig Chilestrand vid Stilla havet, precis så isande blå och skummande som på de bilder jag flämtade över innan avfärd. Vågorna är stora, skummet så kraftigt att man måste tajma vågen precis innan den bryter om man ska ha en rimlig chans att undgå tumlas runt.

Vi har oss i vågorna. Titta där en stor våg, den där kan bli något, den kom för tidigt dyk istället! Vi dyker, spanar, tumlas, surfar, glider, paddlar. Vi blir mer och mer nedkylda. För det finns ju alltid ännu en våg, och ännu en, och varje våg viskar våra namn än mer förföriskt än den förra.

Vi tillåter oss att stå med ryggen lutad mot en solvarm klippvägg. En kontrast mot kylan från vågorna. Fåglar med lång näbb jagar krabbor. Snabbt snabbt springer de utåt, gräver med näbben och trippar in.

Blir de blöta, ruskar de direkt av vattnet från stjärten och lägger vingarna till rätta igen.

🐬

Resan går också in i en annorlunda fas. Vårt team är splittrat. Mattias med dotter åker söderut för ett par sista dagar av far- och dottertid innan de reser hem för att fira nyår.

Hej då, ses hemma.

🐬🐬

Jag är kvar.

Jag ska fira nyår på en takterass i Tongoy.

Var är Tongoy?

Längst ut på en udde som också är en bukt, med lång sandstrand och sansade vågor. Ganska varmt hav. Fem timmar med buss från Santiago. Och små kullar dit man kan ta sig med löparskor eller cykel.

Fyra dagar ska jag vara här, eller fem.

De säger att det finns delfiner.

🐬🐬🐬

Chile #26: Drömmen om Vägen

Hej vägen,

tänkte bara säga att jag drömmer om dig varje gång jag åker buss mellan Santiago och öknen. Vi ska inte ända till öknen just den här gången, men du fattar vad jag menar. När havet på din västra sida skummar och bubblar och du är dragen precis så att man från bussen ser sin första havsvik, då vet du. Man slås till backen.

Man dör, som de säger.

Det är färgerna. Måste vara dem! Det bleka, torra, rödbruna med kaktusar, mot det isblå, djupgrönt magiskt skummande och vilda. Däremellan de suddiga, vindpinade olivträden eller tufsiga bollarna som växer på kullarna.

Du vet allt detta!

Därför vill jag cykla dig.

Du är välskött, böljande och kurvig, ren och fräsch för att vara väg. Du är solens hetta och fartvindens svalka. Du är smygande uppförsbackar och vindlande nedförslöpor. Du är ändlös, monoton utsikt som just genom att vara sådan, skänker stabilitet i tillvaron. Den som cyklar vet vad som väntar: ännu mer av samma sak.

Du är vindkraftverk i horder och små floder och broar, du är kaktus efter kaktus efter kaktus.

Du är små slitna vägstånd med papaya och empanadas.

Du är havsutsikt från andra världar.

Du är också skräcken för vattenbrist. Helvete, detta är den största skräcken, större än brännskador och punkarisker och oron att inte få sova gott eller bada om badvik finns, detta är i sanning största svarta molnet på din klarblå himmel, väg!

Ok, vi stannar där. Jag kommer aldrig cykla dig. Du förblir en dammig fantasi. Det ligger för många flygmil emellan oss, jag pallar inte. Jag lämnar dig som den mystiska dröm du ska vara, dammig och böljande och smekande och lockande, borta i en vindpust och nära i ett vingslag.

Drömmen om dig berättar för min inre drömfångare att nästa cykelresa måste gå till kust och sand och salta vågors vita skum.

Typ västra Danmarks Atlantkust.

Yes?

Yes.

Yes!

Chile #25: Till dig, Valparaiso.

Edit: enligt chilensk media var branden troligen anlagd. Vem fan anlägger en brand i ett redan torrt område och dessutom i de fattiga delarna??

Men hej!

*gnuggar reseslummern ur ögonen*

Jag sitter på en buss mellan Santiago och La Serena, en kustort dit hoppas få närkontakt med både havet, sanden och pingvinkolonierna. Julaftonskvällen spenderades lyckligtvis inte där vi vaknade på julaftons morgon: i Valaparaiso väster om Santiago. Denna lilla kustpärla, vibrerande och vindlande lilla sjöjungfru till hamnstad, härjades nämligen på julaftonskvällen av en brand.

Brand! Det är extra farligt här, eftersom staden är byggd på kullar och många byggen är svartbyggen och det är många trånga gator, ljuvliga att gå vilse i, men dödens korridorer om brandbilar inte kommer fram.

Valparaiso. Du lilla yviga lillasyster till Havanna, du blandning av Visbys kullersten och Berlins gatukonst, du hopkok av undangömda takterasser och linbanor och gränder där man kan gå fram och tillbaka och vilse och hitta rätt väg igen och alltid tycka att man hittat något nytt.

Du, just du.

Som Pablo Neruda sa om: staden som aldrig hann med att klä sig, det kom alltid saker emellan.

Du pastellmålade, slitna teaterdocka eldhärjades och invånarna fick fly med julklapparna under armen, mitt i firandet svepte eldens tungor över kullarna!

Hann brandmännen fram? Hittade vattenplanen rätt? Den lilla katten som fattat posto i blomkrukan, så nätt och perfekt för kattens kropp, kände den lukten av röken innan alla snubblade iväg i panik? Den lilla vitfläckiga hunden vid utsiktsplatsen, den som bar en vattenflaska åt en tysk besökare i hopp om att få bli bjuden på något gott, såg den lågorna och visste var den kunde söka skydd?

Och måsarna på takterasserna, gick de fram och tillbaka mellan skugga och sol för att patrullera och manövrera mellan röksignalerna till andra runtomkring som för att bringa ordning?

Valparaiso, det var inte alls meningen att jag skulle känna så här mycket för dig. Vi skulle ju bara bo på eko-vandrarhemmet en natt och gå runt lite. Se en av kullarna, titta in på hålet i väggen med 81 sorters olika empanadas och handla något vackert på en marknad. Men nu när du härjats så, kommer känslorna fram och jag kan inte stoppa klyschorna heller!

Vi åkte med en buss vid ett, några timmar innan branden bröt ut. Vi var lite sorgsna, himlen hade spruckit upp och även om den inte hade gjort det så hade vi velat stanna kvar om jag ska tala för mig själv, dimman du bjöd på var så sval och så livgivande och annorlunda än den ständigt blåa himmel vi annars alltid tittat upp mot när vi tittat upp mot något.

Vi hade åkt trådbuss innan frukost, vi hade rimmat till små julgåvor och suttit på vandrarhemmets terrass svepta i filtar för havsbrisens annalkande kyla. Jag hade därtill strejkat från julpromenaden som de andra gick på, för att stilla ligga på sängen i min tre veckors långa vistelses första uppsättning magkramper. Allt det hade vi hunnit med, förutom den sparsamma middagen på takterassen som inte gjorde sig till och därför stal våra hjärtan. Där satt vi tre, under stilla perfekt terassmusik och såg hur solen sakta gjorde himlen ännu mera rosa än vad vi trott var nånsin möjligt.

Sedan gick vi alltså tillbaka till vandrarhemmet. Sedan sov vi, sedan vaknade vi, sedan gjorde vi grejerna i stycket ovanför och sedan åkte vi tillbaka till Santiago för att fira jul.

Sedan kom branden.

Skitbrand.

God jävla jul på dig själv du.

Chile #23: att förolämpa ett hav

1. Gå till ett maffigt hav nära dig. Tänk stora vågor som slår mot klippor så vassa att tusen knivar inte vore nog som liknelse.

2. Gå nära. Diset mellan vågornas topp och himlen består av tusen miljoner vattendroppar som skummar med så finmaskigt skum att de tunnaste av stickor, om ens i minus-storlek, inte vore nog för att beskriva dess detaljrikedom.

3. Lyssna på dånet. Det tystnar aldrig, dess dovhet är som krönet på en klättring som aldrig tar slut och det upphör aldrig att förvilla en urbanista som sedan alltför länge vant örat vid trafikbuller.

4. Smaka på sältan. Du måste gå nära, i vattenbrynet, där havet rullar upp på sanden, där strandfåglarna på lätta ben trippar upp och ner och hittar små saker att äta. Där doppar du fingret i sältan och smakar.

5. Sitt på en uteservering med vänner och bekanta du nyss lärt känna. Skratta åt något på chilenska du knappt förstår, le för att de andra ler och trivs för att de andra trivs.

6. Fram till hit är allt ok. Men här kommer alltid dödsstöten:

Fota.

Fota havet.

Fota det.

🇨🇱

Chile #20: Polishästarna

Så här var det i fredags.

Vi skulle gå längs Alameda för att se vad som hände upp mot Plaza de la dignidad eftersom vi visste att en demonstration skulle äga rum. Saker var som vanligt: försäljare sålde gasmasker, veganska empanadas och mojitos. När vi kommit halvvägs började folkmassan röra sig. Cyklister cirkulerade, och fler och fler poliser med sköldar började markera att de ämnade spärra av vägen mot torget. Vi gick förbi som turister, och väntade vid en av broarna. Där stod också poliser med sköldar. Torget var barrikaderat av poliser, deras strategi var uppenbart att ingen skulle komma fram.

Vid bron stod också polishästar. De hade skydd på benen. Vidare fanns motorcyklar i gäng om fyra-fem. Vi vek av från bron in mot en smal parkremsa som verkade lagom lugn och lagom lummig. Folk hade picknick, men det fanns en uppbyggd spänning i folkhavet och slagorden haglade från demonstratanterna. Det fanns en hårdhet och avsky i rösterna.

Hästar och motorcyklar var plötsligt i parken. De hade börjat smyga sig in i syfte att fösa bort demonstranter från att nå torget. Sakta men med eld i benen skrittade hästarna mot oss.

Folkhavet rörde sig stötvis. Vi greppade varandras armar och sprang när det var bra att springa. Motorcyklar och hästar kom närmare, det fanns nu något uppenbart hotfullt i deras sätt att röra sig mot oss i folkhavet. Som om de planerade något. Hur vågade folk vara så nära hästarna? Bäst var att hålla koll bakåt, medan vi sammanflätade rörde oss dit poliserna ville.

Så kom framstöten.

Fyra polishästar kom nu galopperande mot parkens kringflackande folkhav. De plöjde sig in för att med våld valla bort oss. Jag hörde det taktfasta rytmiska ljudet av smattrande hästhovar som jag i min barndom förknippade med så mycket lycka, bli till skräckens ljud.

Poliserna styrde mot oss.

Det kunde inte vara någon människas eller något flockdjurs instinkt att galoppera mot en folkmassa med det här syftet. När jag såg polisen på hästen ett par meter ifrån mig, böja sig ner och med en snärt, piska omkull en kille med sitt ridspö, stelnade jag. Killen blev liggande, kvidande. Två andra killar kom fram till honom och vi sprang vidare.

Dagen efter läste vi i en högerblaska att 500 demonstranter lyckats ta sig in på torget någon timme efter hästarna i parken. Polisen var nöjda, hette det, då de lyckats hålla nere antalet vandaler väsentligt. Några tusen brukade kunna nå torget, nu var det fem hundra.

Polishästarna och motorcyklarna hade gjort sitt jobb.

Stod det väl i tidningen.

Chile #20: thoughts right now

Tre viktiga saker har hänt sedan Mattias dotter anslöt till teamet och vi flyttade in i det stora höghuset med takterrass.

Låt mig sammanfatta medan vi sitter på bussen till kusten, där vi ska besöka tre rara städer och få oss lite syre och havsluft.

1. Chile levererar sin först blåa tå. Detta avgörande faktum stod klart så snart jag skulle återbörda vänster sko på dess fot under gårdagen.. Vi var hemma hos en av Mattias gamla jobbarkompisar i andra änden av Santiago och knytkalaset hade ballat ur på bästa sätt: med salsa!! Min oro för både min egen oförmåga att behärska denna dans, samt den att chilenarna inte dansar salsa, var helt obefogad. Folk dansar visst salsa här! Man behöver bara säga det magiska s-ordet, så börjar någon röja golvet från möbler, damma av spellistan och dra igång ben och armar till de karaktäristiska takterna, så olika buggen men så global och ljuvlig att kunna behärska. Det som förenar är hur takten får dansaren att blunda och drömma och känna nacken fyllas av danssvett. Mitt dans-jag blev ett med kvällens värd. Vi röjde och röjde och röjde. Hur värt!!

2. Vi har köpt en hel vattenmelon.

3. Vi har undvikit böter på vår terrass. För att, som vi gjorde, duka upp en supé på kvällen med mat och dryck för att bese bergens konturer i goda medresenärers lag, ska man hyra terrassen. Annars vankas böter. Vakten som upplyser oss om allt detta tittar så på det vi har dukat upp, och konstaterar att vi inte kommer att nyttja grillfaciliteter, är på sitt generösa humör och låter oss hyra för en mindre summa. Som om en måltid I kvällssolen på en takterass i Santiago hade ett pris. En terrass är väl en terrass. Utsikt är utsikt och ingenting man hyr. Wtf. Här hyrs ingenting, ge oss böter yo!

Så här sitter jag med min blåa tå och kan konstatera att tredje veckans första morgon, kommer att äga rum vid Stilla Havet.

Det är ändå ett ok sätt att vakna.

Chile #19: hemma på min gata i stan

Varje resa har ett hemma. Varje äventyr en vardag. Begreppet hemma blir aldrig så relativt som på andra sidan jordklotet, där jag befinner mig nu.

Hej!!

Nu är vi hemma igen. Två dagar i Concepción och nu åter i Santiago, området Santa Lucía, huvudgatan Alameda som leder mot Plaza de la Dignidad. Huvudstaden. Samma kvarter fast nu bor vi i ett högre hus. Jättehögt. I lägenhet med balkong, terass och magisk utsikt över berg och Santiagobrus.

Brus är det. Även 16 våningar upp. Igår kväll när jag laddade tvättmaskinen kom det ett taktfast plankande från en av de tusentals balkongerna. Tog ett tag innan jag hörde tonen i demonstranternas slagverk. Man tar det man har, ofta en stekpanna och en slev, och så trummar man melodin.

När jag lokaliserat trumslagarna, plockade jag fram en egen stekpanna med slev.

Plank, plank.

Det är skönt att vara två dagar i mindre städer, men också fint att komma tillbaka till en plats man känner igen. Oavsett om man åker från stor till liten, från liten till stor, från brus till tystnad eller tvärtom. Från Concepción med sitt lokaltåg och sin stora flod, till Santiago med sitt myller.

Så nu är jag på väg till jobbmöte igen. Denna gång ett uppföljande möte med gruvministerns sekreterare. Vi ska prata litiumstrategi, hoppas jag. Så har jag hämtat ut mitt nya pass och innan dess ätit den vanliga standardfrullen på balkongen: pulverkaffe, stekt matbanan och avokadomacka.

Ledsen för detta svenniga hemma igen-inlägg.

Men det är känslan just nu.

🐳

Efter detta skrevs, försökte jag hitta in till gruvministeriet och gick direkt vilse i hissarna. Jag ville gråta av ilska över min egen oförmåga. Men vad är en storstad utan att man kan gå vilse i den, hur hemma den än må kännas?

Chile #16: jag och solen.

Yo alla soldyrkare!

Idag har jag fått jobba med mig själv.

Ni som känner mig vet att det finns två bra sätt att plocka fram mina potentiellt sämsta sidor.

Nej. Det finns bara ett.

Att sätta mig i skuggan så att jag kan titta ut på solen.

Vi sitter på ett kafé i Concepción och jobbar. Fel, Mattias jobbar och jag terapibloggar.

Vi är här för att fråga skogsindustrin varför de inte producerar biobränsle till de långväga transporterna av sina restprodukter. Hotellet vi bor på har två kaféer och en innergård. Innergården är full med parkerade bilar. Där jag ser en uteplats, ser andra en nödvändig parkeringsplats.

Helvete vad jag har svårt för att vistas i ett soligt land utan att vistas i solen. Därav terapibloggandet. Jag var nyss ute och ringde ett videosamtal i solen för att informera min syster om litiumproduktion i Chile. Att skriva texter är svårt i solen. Jag såg en möjlighet att något viktigt samtidigt som jag fick vara ute: att informera om litium.

När jag blir placerad med solen i blickfånget får jag jobba med hur jag tänker kring mig själv och solen.

Tankar jag tänker just nu är:

Vi jobbar fortfarande, om en vecka är det semester och då ska vi norrut till kusten.

Vi har snart skrivjobbat klart för dagen, då ska vi ut och upptäcka stan och spela in filmsnuttar – utomhus!

I Chile är solen för stark för att vara i hela tiden. Huden vill hellre ha lite i taget. Brännan behöver få smyga sig på. Perfekt för en jobbresa där man har möten med högdjur i luftkonditionerade kontorsrum.

Det jag producerar i skuggan, ger mig lika mycket tillfredsställelse som om jag hade vistats i solen utan att producera något av värde.

De tankarna räcker ganska långt.

När de inte räcker, får jag helt enkelt gilla läget. Kaféet är ett skitställe men kunde inte vi veta och så snart vi är klara drar vi härifrån och UT.

Eller så får jag helt enkelt göra som jobb-Mattias nyss bad mig: gå och köpa en vattenmelon, för h-ete.

Sol och vatten, check