Träningssäsongen är härmed officiellt invigd.
Detta konstaterar jag efter gårdagens repa med lite trevligt rando-folk. Planen var att köra från Mälarhöjden och plöja en supertrevlig 200k-runda. Det skulle nosas på våren och vägarna ser om Gnesta var tanken. Vi var fyra stycken och alla körde olika långt till slut, som man gör när säsongen just börjat, och jag knåpade ihop 177 km inklusive två färjeöverfarter. Värt!
Benen kändes härmed kanon. Toppen faktiskt. Förutom lite smygande mini-smärta i högra knät, som bara ska bort, så var benen pigga och med mig. Landsvägsskor ju, då blir de glada.
Nacken bråkade lite. Ont i den redan nu på första långpasset? På självaste Amiran som är så bekväm? Analysen här är att det var just första långpasset och då kan nacken kännas so-so eftersom man sitter länge på cykeln helt enkelt.
Huvudet. Ja det kändes finfint! Kunde njuta av vägar och vind, otroligt.
Och förmågan att äta och dricka? Den satt där den också.
Efteråt var jag slut. Det tog ut sin rätt med premiär och riktigt väderbiten hade jag blivit när jag tvättat rent Amiran och mig själv och damp ner i sängen med något kallt i glaset och något nybakat i munnen.
❤
Grön Cyklist 