Vi och månen.

Har ni också glott er blinda på månen idag?

Det har jag.

För när brorsan efter påskmiddagens smaskande föreslog en månskensrunda så fanns det bara ett ord och det var ja.

Så han och jag och lilla syster snörade beslutsamt på oss pjäxor, och när jag kom utanför dörren stod två syskonkonturer med skidor och väntade på mig.

De var tysta, och de hade redan stakat ut riktningen, och den var rätt mot månen.

Skidorna frasade mot skaren, och vi susade stillsamt fram över ängen ner mot diket och över till den andra ängen. Efter en kort uppförslöpa stannade alla på kommando och jag såg två tysta mörka figurer stirra upp mot månen.

Månen sken som en galning. Från gul och fet och låg, till vit och kall och hård som sig bör en påsknatt som denna. Och på en tyst fråga från syster om vi skulle ta oss ut på sjön, fanns det bara ett svar och det var ja. Ut på sjön skulle vi, med alkohol i kroppen och utan en endaste isdubb.

Vi, månen och alla nattens ljud och himlens stjärnor.

Vi knäppte av oss skidorna och trippade över den leriga vägen. Så var vi ute på sjön, och jag såg två glada syskon leende susa fram i skejt, för även om vi inte såg varandras anletsdrag så kände man i hela atmosfären att det var glädje som spred sig från hjärtat ut i de skejtande benen.

I med stavarna, skjuta ifrån med benen och iväg.

Mina träskidor från ’73 kom efter, jag bytte till klassiskt och kom ikapp. Syster väntade redan tyst, bror stannade just och allt var stilla.

Vi lyssnade till isen. Det var ett ljud från isen som ett dovt bubblande. Luft som frigjordes av den annalkande snösmältningen och lade sig i fickor och med ett kvävt pustande letade sig ut och nådde våra hörselgångar.

Vi tryckte stillsamt på igen, och månen sken, och vid en upphöjning i snön så vände vi ryggen mot månen. Det var dags att vända tillbaka. Brorsan dominerade med en 180 graders hoppvändning, syster landade med ena skidan på den andra och jag hoppade ett drygt fjärdedels varv på hippieskidorna.

Vi lät månens skuggor visa vägen tillbaka, och vänster om oss hörde vi isen fortsatt pysa luft i bakre delen av vårt medvetande.

Om älgar fanns så var det de som säkert stod och såg på oss inatt, och när vi kommit utom säkert hörhåll vet jag att de kom fram ur sina gömslen för att traska över sjön precis som vi. Och imorgon kommer vi att se deras spår.

Så nådde vi den leriga vägöverfarten, och tillbaka på ängen satte vi av mot den sista backen och fästet var med mig när jag studsade upp med skuggan i ständigt försprång.

Hemma.

Månens nattvaka hade bara börjat medan vi gick in för att avsluta vår med sömn.

I stilla majestät var månen så parkerad på sin himmel.

Den och alla stjärnor.

Sorry soldränkt foto men natten lät sig inte fångas på bild. Den vill enbart upplevas.

Annonser

Dagens samtal vid älgspåret

Idag utspelades ett viktigt samtal om dödande mellan mig och pappa. Vi var på skidtur och skulle egentligen öka takten för att hinna hem till middagen, men vi fortsatte tills han hade sagt det allra viktigaste.

Samtalet började med upptäckten av ett par färska älgspår i snön. Både jag och pappa var begeistrade, och pappa pekade på ett älgpass uppe på en kulle.

Han sa att vissa tyckte att jakt var ett bra sätt att hålla älgarna friska. Jag frågade om han trodde att älgarna höll med. Sedan pratade vi om att både kor och grisar var intelligenta djur och kunde känna på sig när de var i transporten mot slakteriet och känna lukten av rädsla i kamraternas ögon när de förstod vad som väntade.

Jag frågade vad han trodde om varför de som jagade prompt måste döda älgen, när de spårat upp den med all den kunskap och uthållighet som det kräver. Varför kunde de inte nöja sig med att titta i kikare? När nu ingen behövde döda djur i dagens Sverige för att det egentligen var nödvändigt för vår överlevnad?

Då berättade pappa om en gång när han fått följa med några kompisar på jakt. Han hade hållit i geväret och en rödräv hade kommit tassandes, och kikat till på honom. Han hade inte skjutit räven, och efteråt hade kompisarna tråkat honom och sagt nedlåtande kommentarer.

”Ville du skjuta den?” frågade jag.

”Nej”, sa pappa. ”Den var ju så fin, så ståtlig och så vacker. Jag kunde inte, ville inte. Jag ville att den skulle leva.”

Sedan berättade han om en gemensam vän vars största intresse var fåglar. Och andra djur, och hur han använde jägarnas metoder, läten och spårningstekniker för att komma nära djuren och ta kort på dem. Eller kolla i kikaren.

”Han är i princip en jägare, men han utför inte själva dödande-momentet”, konstaterade pappa.

Sedan skidade vi hem, jag tog ett snöbad, och vi serverades rödvin och klyftpotatis. Jag tog disken, och månen var lika full som kameraminnet hos vår vän jägaren.

Vårpremiär!

Så!!

Då tog vi oskulden av racerns vårpremiär!

Den första turen är alltid speciell och den är nästan alltid likadan. I år skedde den tre veckor senare än i fjol, och jag såg fram emot att se hur höfter och lår skulle svara på tramprörelsen. I veckan hade jag nämligen återbesök hos sjukgymnasten, och vi bestämde att jag skulle fokusera mer på övningarna. Vi resonerade lite mer ingående kring de djupa magmusklerna och jag förkunnade att en cykelpremiär var nära förestående. Han nickade jakande och sa ok.

Sedan bjöd jag ut honom på en öl.

Nej då. Hur skulle det se ut!

Åter till premiären.

Den betedde sig som en premiär ska: Lugn, lätt, styv och vårfrisk. Och torr!

Jag körde ut mot Ramshammar via Hugelsta för att reka backbenen, men efter blott en repa insåg jag att gruset var alldeles för heltäckande för mina känsliga 23mm. Ut mot Kjula, vidare mot Sundbyholm på slingrande småvägar och en snabb rekning av isläget vid hamnen.

Fortsatt heltäckande is. Om än väldigt vårligt.

Försökte leta på de fyra teslaladdare som skulle finnas vid slottet, kammade noll och vände hemåt. Tryckte på lite extra vid mötande trafik och tänkte samma tanke som kommer varje premiär på Scotten:

Jag måste sälja den här och köpa en mindre.

Sedan tänkte jag på ramens styvhet, de nya växelreglagens smidighet och min sköna sadel.

Som kändes obekvämt hård, som alltid när jag inte trycker i ordentligt med pedalerna.

Dessa premiärer!

Jag lade mig i bocken och tryckte på genom den gigantiska skiftingerondellen och rullade in mot Eskilstuna. Bökade mig igenom den begynnande påskrusningen och kom på mig själv med att ha saknat just den här typen av trafiknära cykling. Landsväg är landsväg, men landsväg är också att smidigt och trevligt samspela sig fram på chokade stadsgator. Att smyga förbi de stackars bilarna som med sina feta däck står som slavar, fjättrade vid trafikljusen.

Väl hemma var jag akut pinknödig. Som vanligt. Jag avrundade min premiär med en låååååång dusch. Sittande. Älska badkar.

Sedan kokade jag ingefärste åt Karin som var däckad i flunsan, drog en macka med jordnötssmör och drack mitt svarta kaffe lite för snabbt.

Och här sitter jag nu, med solsken i blick och lycran bytt mot fluffiga skidkläder a la fjällräven, på tåget mot Hälsingland.

Och när jag om någon knapp vecka kommer hem från snön, så har jag kanske köpt en cross.

Och fixat licens.

Men först snöbad!

Ut i vårsolen nu med er ni också.

Kram!

Lite dipp på det här!!

Herre. Min. Je.

Nu har jag börjat förstå alla er som längtar till våren. Jag har nämligen blivit en av er!

Så jag antar att ni också sörjer förlorade mil på torra vägar. Att ni får höra ”du behöver börja cykla igen” av dem därhemma när man försöker skylla på jobbet, singellivet eller kärlekshandtagen. Att ni också tycker att ni själva är dumma i huvudet när ni sitter inomhus på monark medan vårsolens skymning exploderar utanför. Att ni också bölar inne på toaletten innan ni går ut och kör de där förbannade intervallerna och att ni efter två tycker att det räcker.

Att ni ändå kör två till och tycker att det räcker och ser fram emot tillfredsställelsen när ni gjort en till. Men att ni plötsligt känner en märklig form av hopp och drar ner nytt syre och gör färdigt varenda förbannade en av dem trots att de känns helt jävla meningslösa!

Att ni också gör dem för att alternativet är värre!

Att ni också gör dem för att ni vet att de behövs som bäst när man vill ha dem som minst!

Att svetten rinner på er med.

Och att ni tänker att

På torsdag dåjävlar

Då tar jag fram racern ur idet och kör en sväng, det må blåsa storm och regna kaniner från himlen, ut ska jag

Det är förmodligen så ni tänker också, eller hur?

Hej!

Hej bloggen. Hej mensmagen. Hej tröttheten. Hej undanflykterna. Hej tusen kopparna kaffe och uttråkade rynkan i pannan.

Hej vill inte fika. Hej vill inte prata i lunchrummet. Hej känner mig utfrågad av ja och nejfrågor som innehåller ordet kvar och fortfarande.

Hej vän med garderobsrensning! Hej kram och rätt frågor! Hej sitta i laddhybrid och lova viktiga saker!

Hej projektmodell. Hej mera kaffe. Hej tröttisdåliga tråkskämt. Hej kaffe.

Hej vilrum. Hej mörker. Hej slummer.

Hej kick ass motionssvar! Hej leende chefen! Hej leendet mot ärendehanteringssystemet!

Hej boxningsklubben, hej hopprepet, hej bjuda upp före detta tävlings-Erkki, hej svett och hej tempo i varje slag. Hej och tack för idag Erkki!

Hej frid.

Hellre ett ärligt nej än ett falskt jag. Och cyklistpodden #5.

Tjena söndagsfilurer.

Idag stiftade jag bekantskap med en mycket smäcker, blankputsad Trek. Den stod och frustade någonstans i västberga, redo att möta våren med en ny ryttare. Ramen var nattsvart blänkande med klarröd text och allting andades fräscht, rappt, nyservat.

Jag hade fantiserat om hur jag skulle flyga fram på Sörmlandsgruset på denna mystiska skönhet, putsa dess blänkande lack och smörja dess spelande kedja.

Men något var fel. Pappa, min privata chaufför för dagen, sa efteråt att han märkte direkt att något var fel.

Och felet var att denna cykel enbart kört landsväg och hade för smalt mellan gafflarna.

Den var dessutom inte kompakt nog för mina grussyften.

Så trots styrstamsbyte så kunde inte lacken charma mig. Och vet ni, han som sålde måste varit en riktigt vass försäljare för han förstod direkt vad jag menade.

Så det blev ingen affär!

Jag och pappa rattade vackert hem igen, och jag slappnade av inombords och såg fram emot kommande span.

***radioövergång***

Cyklistpodden! Jaa, yes, vi har ju spelat ett nytt avsnitt!

Jag får medge att jag fortfarande kan känna mig golvad av vår gäst, Fredric. Han har nattcyklat i omständigheter som gör mig mjuk i hela kroppen av stolthet över att tydligen ha gett inspiration till!

Efter avsnittet kunde Fredric pusta ut. Jag hoppas verkligen att han känner sig nöjd med sin grymma insats i studion.

Heja Fredric och heja alla cykelpappor!

I femte avsnittet av CYKLISTPODDEN hänger vi med Fredric – en alldeles vanlig ovanlig cykelpappa, cykelman och cykeleldsjäl vars liv förändrades i höst då han började… cykla själv. Hur är det att vara cykelpappa? Hur är det att börja cykla i vuxen ålder? Och när är cyklingen som härligast, när man vill cykla överallt och det dygnet runt? Som bonus får Anna en chock när hon blir kompis med Fredric på Facebook medan Katja är mest intresserad av Kolsvavargen.

Glad lyssning. Och om du skulle blanda ihop våra ädla röster med vårfåglarnas ihärdiga kvitter, så vill jag vara koltrasten.

Sov gott och cykla smart så ses vi på andra sidan nästa cykelvisning.

Hur jag fredagsskärpte mig.

Tjena!

Bakisbloggaren här.

Jag är lite nervös för att jag plankar. Men vafan gör man när SJ-appen strejkar? Bara att stirra ner i mobilen och se upptagen ut. Så jag gör väl det då.

Tänkte nämligen redogöra för hur jag vände en glåmig fredagsmorgon till en spänstig dag på Fysio3. Där jag gav tre kick ass-behandlingar wooooo!!

Jag hade en gång en kollega som alltid drog på dubbla lager mascara när hon skulle göra events. Det var tydlig skillnad på hur hon såg ut. Hon satte på sig sin jobbmask.

Detta har jag ofta anammat. Och i fredags var en sådan morgon som det behövdes. Jag var i Västerås i podd- och lägenhetsärenden. Psyket hade tampats med beslutet om ny hyresgäst till min lägenhet och magen var i olag för att jag hade firat detta beslut med en korv. Och inte vilken svennekorv som helst. En jävligt spicy korv som gjorde ont i munnen och brann när jag skulle gå på muggen och till slut svettades ut när jag kutade till tåget.

Men jag visste att jag skulle få massera på eftermiddagen, och det gjorde att jag skärpte mig. För jag hade kunnat vara en tröttis med slappa händer, men jag blev pigg som en mört och rev av tre fantastiska behandlingar. All administration gick som smort och jag är helt säker på att det berodde på att det var tvunget till att funka. Men också för att jag lade på det där extra lagret mascara, hälsade på min kollega John med ett leende och för att jag fokuserade helt på uppgiften.

En extra rolig grej var kunden som hade bokat in sig ”för att det var så bra förra gången”. Alltså när min företrädare masserat henne. Hur stor är inte den pressen? Men istället för att bli psykad, plockade jag fram alla mina skills och gav henne en behandling som hon var nöjd med.

Sedan lagade jag lasagne och drack vuxendricka i villan och åt mest lasagne av alla. Och precis när jag skulle däcka framför teven med resten, plingade mobilen och jag skulle få dansa salsa istället.

Så då gjorde vi det. Och även salsan flöt på denna kväll, nästan så jag misstänkte att den kanske hade satt sig.

Sedan cyklade jag hem i natten, åt lite post-salsa nattmat, och däckade.

Sedan var jag bakis.

Hepp.

Så det blev bakislöpning, och nu sitter jag här och bakisplankar, på väg till lite mys och kalas med släkten i storstan.

Så kan det gå.

Glad lördag på er. Och den här helgen köper jag med stor sannolikhet en cykel!

Hoppas hoppas hoppas

Så kan jag snart igen få sitta och ha det såhär mysigt som på bilden.

Min nattsvarta morgondejt.

Men god middag på er kära ni!

En av de bästa sakerna med min blogg är att den är receptfri. Tycker jag iallafall! Jag är nämligen kass på att skriva ner hur jag går tillväga när jag fixar käk. Bloggen måste ha NÅN frizon liksom. Och dessutom är jag en sju helvetes kass fotograf.

Jag älskar däremot att laga mat! Och att äta den! Både på min egen kammare framför nån random dramaserie och ihop med andra.

Och jag guidar gärna till det växtbaserade köket om någon av er läsare vill det. Eller om någon vill snacka djur och människa-relationen vid tillfälle så lyssnar jag gärna. Bara att höra av sig i så fall. ❤

Men att plåta förföriska sallader och beskriva receptet på klafsiga chiligrytor här på bloggen, nej. Den är och kommer alltid vara receptfri.

Däremot finns det massor av andra spännande perspektiv på matfrågan. Historik, matkultur och klass t ex, för att inte tala om alla jävla ätstörningar som dyker upp som käftsmällar när man minst anar det.

Åter till receptperspektivet.

När jag blev vegetarian för 20 år sen fanns knappt internet. Sojamjölk var något äckligt som skar sig i teet. Men nu! 2018 finns ju massor av bloggare som har det växtbaserade kökets inspirationsgåva, jag passar med glädje bollen över till dem!

Här kommer två jag gillar.

Happy food by Petra. Petra jobbar på förskola och lagar mat till barnen. Grym skribent dessutom. Vad sägs om planetdrömmar eller grekisk linsgryta? Eller gnocchi med broccoloco för den som vill äta nåt häftigare?

Jessica Claren. Cykelprofil och grym kock som det verkar! Vem vill inte hem och rosta spetskål nu?? Blåbärsmuffins till efterrätt tack!!

Omslagsbilden kommer förresten från min morgon. Älska nattsvart kaffe ihop med några riktigt kladdiga jordnötssmörmackor! Ibland en för mycket, ibland en för lite. Ibland n+1.

Puss på er, nu ska jag på kurs och sedan ska vi podda Cyklistpodden med cyklistpappan Fredric!

Titta förresten vad jag gjorde med det gamla kaffepaketet! En praktisk liten burk att ha saker i!man klipper av toppen, viker ner kanterna och stabiliserar. När mamma visade mig denna innovation var jag glad i flera dagar.

Mitt namnlösa kvällsinlägg

Idag har jag hatat en massa saker som jag vanligtvis älskar. Och samtidigt känt stolthet över sådant jag vanligtvis hatar.

Dessa saker är mitt senaste motionssvar, en vänsterhänt snubbe, en snubbe på träningen som såg duktig ut, min bästa boxningssäck, mitt favoritboxningsslag, samt vårt månatliga vegoknytis på jobbet (nej, det älskar jag alltid, det räknas inte med i denna schizofrena radda). Och stackars halta katten samt att sitta uppe för länge och glo på komma ut-serier där idrottare från idrotter jag hatar kommer ut.

Ni får väl gissa bäst ni kan vilka subjekt ovan som ska passas ihop med vilket predikat.

Mina kombos tror att det beror på avsaknad av cykelmil.

Kan så vara.

Imorgon är en ny dag, och inatt är en ny natt.

Och imorgon ska ett nytt avsnitt av Cyklistpodden födas!

Missa inte det.

Godnatt på er, kära läsare.

Ja, även om ni inte är kära, så önskar jag godnatt.

Dagens cykelaktivitet.

Idag har jag klättrat på racermilsväggarna. Det betyder att jag insett att det är mindre än fyra veckor till östgötaloppet, och att jag har plågsamt få utemil i benen.

Däremot har jag ju en massa annat i dem: monarkmil, yogapositioner, någon stackars skidkilometer.

Och några få, psykande vintermil på Lilla Blå.

Så innan jag drog till gymmet för yoga och styrkeintervaller, så gjorde jag något så ytligt som provade ut rätt storlek på cykeltröja som det ska tävlas i under året. Det var nämligen så att en klubbkompis eventuellt hade en att sälja till mig.

Älska prova tröjor! Det slår aldrig fel!

Och jag har byggt upp med ett annat kitt också, svartvitt, både skinsuit och standardkit. Så jag längtar ut på snabba vägar nu!

Så ytligt

Efter utprovningen kunde jag då med lite lättare hjärta tugga mig igenom de 42 svettdrypande minuterna på den förfärliga spinningcykeln på gymmet. (Yes, på detta trendiga gym finns ingen monark, sådana finns enbart på kommunala 80-talsgym i bortglömda källare.)

Och så låtsades jag göra några av sjukgymnastens magövningar innan jag duschade och trippade hem i den stjärnklara kvällen.

Så var den, min alldeles säreget svenniga mars-tisdag.

Spana in Eskilstunaån under min morgonpromenad till jobbet: