Roslagsdistans

Cykelbakisbloggaren här!

Gäsp.

Jag och min cykelbränna sitter på bussen från Vaxholm. Vi har stumma ben och försöker undvika att irritera oss på luftkonditioneringen i bussen som gör att vi huttrar.

Vi har spenderat dagen med min syster på deras båt. Tre syskonbarn har myllrat runt på däck medan syster och svåger navigerat mellan midsommarfirade båtmänniskor som tuffat tillbaka mot stan. En lagom blåsig dag med lagom mycket bad.

Älska btw båtbad! Medan svågern styr båten mot vinden och farten avtar, tar man sats och flyger huvudstupa över relingen. Vattnet i fjärden är svalt och kraftigt och välkomnande och kroppen plöjer utåt, uppåt.

Sedan fattar man linan, eller badstegen, och vinkar att de kan köra. Så hänger man där i draget som ett annat säldjur.

Älskar!!

Midsommar har flutit på som en tvåstegsraket. Dag ett, midsommarafton, spenderades i goda cyklistvänners lag på Kristinebergsklipporna. Det var hälften av påföljande dags klungstyrka som laddade tillsammans.

Det vankades ju nämligen ett finbesök i Roslagen!

Såklart var det Ena och Emil som styrt denna tur, älskar deras ruttbyggarförmåga! Och Alex hade rest från Eskilstuna för att delta, som för att knyta ihop denna treeggade nostalgitripp: min barndom i norrort, cykelklubben I min förra stad och cyklister från staden där jag bor nu.

Och nostalgin var total. Om inte som en smocka, så kanske som en smekning. För mig som drog från Täby efter gymnasiet så fort tygen höll, var det stort ett återse allt efter nitton år.

Vi körde norrut från Roslagstull genom Stocksund, Djursholm, nådde nordvästra delarna av Täby. Och där var ju allt: där hade jag delat post, där hade jag haft min fodervärdshäst, där hade jag gått i högstadiet, där hade jag varit på klassresa i trean, där var min första ridskola, där var golfklubben som snodde marken vi ville rida på, där –

Och resten av klungan lyssnade, med det artiga men begränsade intresse som man gör när någon berättar sådant som andra kan ha svårt att relatera till. Skönt då att kunna rotera! Och jag har ju packat undan dessa minnen, men gläntade idag på locket till lådan, och nostalgin smekte sakta min kind med sina smygande, dröjande fingertoppar.

Och det gjorde även vinden. J-ar vilken kantvind vi hade, men även med-! För det var en sådan dag, ja, när vi vände andra kinden till på hemvägen, så hade faktiskt vinden nästan vänt!

Vad dagens klunga anbelangar, så var den jämn och ljuvlig. Vi flöt på till Norrtälje, käkade korv och glass och fick oss en kaffetår, och fortsatte mot målet: Grisslehamn. Och vägen dit gick över finaste grönaste Roslagens vägar som slingrade sig och åmade sig för att vi skulle trivas.Och det gjorde vi, sånär som på mitten av vägen ett stycke som var gropig för den som låg till vänster. Men den fick ju snart rotera fram till höger!

På vägen hem fick vi lätt sida-mot. Detta gjorde oss tajtare, mer fokuserade som grupp. Man låg i bocken, någon lång sa något skämtsamt om att någon kort inte var mycket till vindskydd, sedan tryckte man igen. En enda liten dipp hade jag, fyra mil från Roslagstull, och skyllde såklart detta på vägen, gropiga vägjävel!, men detta gick över snart och vi var hemma.

Vi rullade in på Stocksundsbron och tog av söderut.Vi tryckte det sista segmentet. Vi nådde ruttens slut. Vi sa hej då och tack. Klockan var åtta och solen sken som en galning och det var hem och vi tryckte det allra sista segmentet uppför och det var folköl och chips och falafel på Hornsbergs strand.

Vilken j-a dag. Tolv timmar på väg, knappt nio på rull och var de andra timmarna försvann vet ingen. Jo, på glass och lunch och någons ekerbrott vid Älmsta. Ekerbrott, den värsta sortens brott!

Man kan lätt glömma att det är ekrarna som tillsammans håller ihop hjulet. Skapar den nödvändiga spänningen. Man ba ”men du kan väl tejpa ihop ekern?” i ett försök att verka händig.

Amiran vilar nu snällt i sitt ställ. Benen har fått sin dagen efter-vila och brännan sitter där den sitter.

Vilket är lite för långt ner för att korta kjolar ska sitta riktigt snyggt.

Japp, tiden där en skarp bränna var eftersträvansvärd är förbi. Hade hellre haft en svanktatuering med tribe-mönster. Jag gratulerar alla som lyckats kombinera kortkort med bibs i rätt längd, själv är jag inte där! Blir att snällt få låta kortkort vila.

Nu hemåt. Kristineberg tunnelbanestation, de få minutrarna till Onkel Adams Väg. Och där två trappor upp, låta minnena från Roslagens barndomsfamn få fortsätta sin färd längs huden.


Alex knäppte mittenkortet, och någon tittar bak där framme

Backe!

Yo söndag!

Idag var ingen vanlig söndag. Idag var backsöndag!

Yes. Jag hade ju spanat in en trevlig mullvadshög i Tyresta nationalpark som verkade värd att återvända till. Därmed fanns det inget annat att göra än att sätta på sig finkläderna och trampa iväg.

Här i Stockholm är det en del avstånd till saker och ting, så ock till backar. Men denna var en spännande dubbelbacke, hyfsat brant och ganska lång, och låg vackert. Så det var värt de 28 transport-km det tog att trampa dit.

Men visst, hade detta varit en backsöndag i Eskilstuna hade jag gladeligen trampat till Hugelsta. Pumpat repetition på repetition. Minns att jag brukat tänka att 20 min är lång uppvärmning för lite motlut. Jag har härmed fått perspektiv!

Fyra gånger körde jag tydligen denna dubbelbacke. Så fyra branta långa gånger, fyra branta ganska korta på andra sidan och i mitten en kort brant som blev fyra korta branta då. Tolv totalt!

Det tog lite tid att åter vänja benen vid backträning, var ju ett tag sen på riktigt. Så de skrek väl lite. Däremot var pannbenet tjockt, tränat i Flandern och runt på Mallorca. Och det kan vara nog så viktigt för kommande strapatser.

Det är kul med backträning för man får fokusera på just motluten och benen kommer igång och man softar lite på övriga partier. Överlag så känner jag mig alltid så befriande urtrampad efter ett backpass. Lite mer ett med maskinen.

Jag körde förbi Vissvass och ut på väg 73/260 mot Brandbergen och Vendelsö. Slutligen kom jag tillbaka till Älta, där jag äntligen kunde fylla på flaskorna. Helvete, jag hade nästan gått tom på vatten. För törsten ville ju aldrig släckas. Jag fyllde vatten på en mack och drack girigt. Det går åt vatten i den här hettan, även om jag inte drog ut förrän vid två. Nu var hon drygt sex, och ett tag senare var jag plötsligt tillbaka i stan. Hej folkungagatan, hej trixa sig nedför götgatsbacken, hej svänga vänster till Hornsgatan och hej! Höger mot Västerbron!

Bro, min älskade Västerbro!

I Rålis körde de yoga. Jag stannade och kollade, lyssnade, var väl en del folk. Så trampade jag genom Lindhagen, ner mot Hornsbergs strand, kryssade mig genom folkhavet och svängde upp mot Love Almqvists väg. Och så höger på Onkel Adam. Det var en bra söndag. En backsöndag.

Och jag hade etablerat en backträningsbacke!

Det firades med ett bad, dyr glass från Coop och en massa käk.

Slut på inlägget ✌️✌️✌️

AW-rull och finsällskap

Man måste älska när rätt cykel hamnar hos rätt cyklist!

Robert och scotten är som gjorda för varandra. Det märks i varje tramptag! Ett ekipage som snart kommer ta cykel-Stockholm och hela världen med storm.

Idag efter jobbet vankades nedrull för både mig och Robert. Yes. Han hade kört sitt första halvvättern och jag hade sura ben. Så vi begav oss ut mot Tyresta nationalpark genom Älta dit Ena visade vägen i lördags med le Mond-gänget. Jag ville trampa ur benen i en speciell backe som kom efter 28 km, och andas syrerik luft.

Och det fick vi!

Robert lotsade scotten uppför och nedför och runt kurvor som om han inte gjort annat.

Lite mindre sura var benen på hemvägen och supernöjda var både jag och Robert när jag lämnade honom på söder.

Sedan körde jag hem via Skanstull och Västerbron. Älska stadskörningen som får avsluta en runda!

Västerbron var sitt vanliga pampiga jag, lite blåsigare än vanligt. Jag stannade som vanligt på krönet för att beskåda Stockholm. Sedan körde jag in till en mack vid Kristineberg för att nyttja tvättfaciliteterna.

Det blev väl lite rent, men Amiran hade egentligen behövt en rejäl avsköljning. Med stark vattenstråle. Tänk vad lite stänk från himlen kan göra ändå.

Hem och däcka, ny dag imorgon, vilodag för mig och kanske för andra och för andra inte.

Kram och Robert och scotten för likes!

Så tänker du dig snabb

Tja.

Jag körde Morning Spins idag för tredje gången. Ni vet, vi samlas 06.15 och kör tre varv runt Djurgården och samlas efteråt på Valhallabageriet för en kaffe och någonting degigt till. Körningen bränner i låren, biter i psyket, det skriker i kroppen. Som ett vidrigt litet mini-GP med andra ord! ❤

Jag hade nog högsta snittet och största spurt-viljan någonsin i morse. Detta trots, eller kanske tack vare, gårdagens skyltspurter. Men jag blev trots detta hopplöst avhängd tidigare på rundan än gångerna innan. Så prestationen var bättre än någonsin, men känslan var samtidigt sämre än någonsin. Och det går ju inte ihop, just eftersom cykling så ofta är så relativt!

Ja, trots detta höga snitt och ben som verkligen fortsatte kötta trots att jag körde själv, så kände jag mig extra avhängd idag.

Då kan det vara bra att ta till en reservtanke. Ni vet, man samlar ju på sig en del under åren som cyklist. För i cykel tävlar man ju aldrig mot sig själv även om alla säger det. Tävla kan man bara göra mot andra. Och tankarna kan spöka om man inte håller dem i schack. Så här kommer fem användbara tankar jag själv har lärt mig att ta till när jag blir avhängd. Välj och vraka, tugga och smaka, spotta ut det ni inte gillar och slicka i er det som var gottigt:

1. Du kom längre innan du blev avhängd än vad du gjorde varvet innan. Kanske en hel centimeter.

2. Du tog hjulet lite snabbare än vad du gjorde varvet innan.

3. Du hade en bättre position i klungan innan du tappade den, under en längre tid, än vad du hade varvet innan.

4. Du spurtade över ett visst krön lite mer fartfyllt och explosivt än vad du gjorde varvet innan.

5. Du kommer att vara starkare imorgon, än vad du var idag eftersom allt byggs upp av vila efter passet.

Sådär ja!

Nu ska jag gå och lägga mig och bygga muskler ✌️✌️✌️

Om inget av ovanstående funkar: kör en bro och bli som folk

Skyltspurter och annat söndagsaktigt

Hej på er!

Det är spännande timmar nu. Alla som kör Falkenloppet och Halvvättern trampar som tokiga och på Strava trillar det hela tiden in rundor och tider och man blir helt till sig!

Själv bangade jag Falken i morse. Yes! Jag begav mig ut att trampa syran ur benen på Lovön istället. Efter Tranebergsbron och Nockebybron och lilla Drottningsholmbron, så kommer en lämplig väg för detta. Man tar höger vid en lada, och så är man inne på spurtvägen!

Skyltspurter är de sura benens värsta fiende men psykets bästa vän. Varje spurt börjar när man ser en skylt, finns det inga skyltar så välj ett träd. Dra igång på tung växel och kötta mot målet! Man ska känna hur det riktigt bränner i benen, det är syran som är på väg ut. Man kan med fördel ge ifrån sig ett litet avgrundsvrål, tänk lättare orgasmskrik, på slutet för att riktigt leva ut belöningen.

För det får man!

Jag bangade Falken mest för den dubbla efteranmälningsavgiften (kan få 10 stora glassar på Stikki Nikki för den summan ju!!). Men också benen skrek nej i morse. Så var det. Därför var det extra skönt, eller kanske samtidigt störigt, att jag med hjälp av dessa två varv skyltspurtar faktiskt väckte benen.

Är det såhär folk som vinner lopp beter sig innan starten?

För att nå dit måste man kötta varje spurt. Det ska bränna, svida, dundra inuti. Sen ska man trampa mjukt på hög kadens. Och sedan kan man, som jag gjorde idag, cykla omkring och känna sig snygg i svart styrlinda och ny, dyr kedja.

Så jag begav mig ut på lite finfin upptäcksfärd i omgivningarna. Det finns ett område jag kastat blicken på många gånger och det är den mystiska bron bortom Tranebergsbron. Den där det far en kompakt liten vagn på järnväg som inte är tunnelbana, inte pendel och inte Roslagsbana. Och inte spårvagn. Det är Nockebybanan! ❤

Den bron ville jag cykla över. Så jag följde skyltarna från Alvik och tryckte några villabackar innan jag var ute på cykelbanan och uppe på bron.

Maffigt!

Sedan var det dags att leta sig tillbaka över Essingebroarna för att avsluta värdigt med att ta Västerbron fram och tillbaka.

Det var min bro-söndag. Ner med nåt halvkilo morötter i råsaftcentrifugen och ingefära på det, over and out!

Skål och välkomna!!

Hej benen!

Tänkte berätta lite om vad som händer imorgon. Det blir nämligen FEST!Yez. Jag har ju märkt att ni jobbat upp en viss linjeloppslängtan. Så benen, imorgon blir det Falkenloppet!

Kul va? En riktig cykelfest. Och det som vanligt med inbjudna och objudna gäster, välkomna och ovälkomna gäster, i en enda härlig cykelröra. Vissa kanske bara sticker in nästippen, andra får man hala in med lasso och andra stannar så länge att man får sjasa ut dem till sista tunnelbanan. Så att de för guds skull inte behöver sova över. Och ingen har svarat säkert ja, alla har svarat kanske, som man tydligen gör nu förtiden!

Men men, är det fest så är det. Fest är trevligt, fest är kul. Och de som kan dyka upp är:

Faster Flås. Skulle tro att hon kommer rätt tidigt, kanske redan i första backen efter rakan på varv ett. Hon stannar nog ett tag, hon är bra i grunden även om hon kan vara lite skämmig att hänga med för länge.

Syster Snor. Yes, alltid med på alla cykelfester, i varma väder ligger hon lågt så kanske inte festar så mycket imorgon. Ni kan hantera henne.

Hanna Hunger. Objuden men kommer när ni minst anar det. Tryck iväg henne med en sesamkaka i förebyggande syfte så slipper ni träffas. Obs! Försök äta när de andra äter, så slipper ni bli avhängda.

Polaren Pigg. Henne ska ni värna, om hon kommer! Annars hyr en inkastare och locka in henne. Hon måste med. Festens vip-gäst, hon går före i kön!!

Brylling Bonk. Henne slipper ni gärna, men hon kan dyka upp imorgon lagom till upploppet och börja gnaga sig in i pannbenet om ni inte ser upp. Hon smyger sig ofta på och ger dig tillkänna först då hon suttit och tuggat ett tag. Tänk att loppet slutar hundra meter efter mållinjen, det brukar skrämma bort henne. Och drick mycket.

DNF-Doris. Alltid lika ovälkommen, ni har inte träffat henne så ofta vilket glädjer mig, men ibland kan det vara skönt att tumla rakt ner i hennes förlåtande famn.

Mamma Mjölksyra. Detta är ju en FF-fest, men ibland smiter de vuxna in ändå. Trampa ur ordentligt när tillfälle ges så ger hon sig av. Lås dörren efter henne!!

Tove Tävlings-mojo. Här har vi ännu en vip-gäst. Före i kön!! Och det tidigt!!

Syssling Sidvind. Hu så ovälkommen, men med rätt bemötande är hon riktigt trevlig! ”Det är inte henne det är fel på, du måste bara jobba lite mer med dig själv”

DNS-Dolly. Den värsta sortens gäst. Ni har aldrig träffat henne. Men det finns en mikroskopisk risk att hon kommer om ni inte återhämtar er ordentligt ikväll och i natt. Och då kommer hon innan alla andra och trashar festen så att ni inte får träffa några andra gäster. Och då är det så. Och då kan ni skippa allt tåtrippande och dundra direkt in på efterfesten. Grogga loss på gel, nom nom. Och här ska man bara vara snygg, inte snabb.

Så benen, kära benen, nu har ni gästlistan, ni har själva skrivit den, nu vet ni.

För benen. Ni bestämmer.

Vem av gästerna får följa med hem imorgon?

🐎🐎🐎

Öppet lycka till-brev till team l’Echelon Stockholm

Kära amasoner!

(sorry svulstigt, men letat i hjärnan och hittar ingen mer passande titel)

Avhopparen här.

Yezzz, jag har ju kört med er två gånger och bägge gånger släppt. Första gången höll jag i ett bra tag och kom in i körningen efter ett tag, som det är med nya klungkamrater. Jag fick dock åka grindvakt hem, tack Putte! Sedan var jag trött, jättetrött, slut. Noor märkte exakt hur trött, och Amira märkte det också. Och Marre sen. Och alla som jag inte kunde säga hej då till för att tårarna bara sprutade.

Andra gången gick det först bättre, sedan var jag plötsligt borta då mitt fokus släppte en millisekund.

Sådant händer!

H-ete vad jag beundrar er.

Ni kör med ett fokus från andra världar. Ni kombinerar hjärta, hjärna och ben. Stenhård klungdisciplin för bäst flyt och benstyrka för kontinuitet.

Belgisk kedja 03:59h på halvvätterns 150 km, jag lyfter på hatten.

Jag bugar, redan nu.

Hoppas det är ok.

KÖR HÅRT PÅ SÖNDAG HÖRNI!!!

🐎🐎🐎

/er avhoppare,

som står lite blygt vid sidan av klungan och kikar under lugg

Adelsö!!

Glad klämdag!

Och för all del glad ladda inför halvvättern-dag och köra något av loppen i Stockholm 3-dagars-dag också

Som nyinflyttad ”återvändare” (uppvuxen inom SL-området) har jag ju det fina nöjet att få upptäcka cykelområden i Stockholm. Igår var en sådan dag och igår stod Adelsö på menyn.

På Adelsö bodde min tonårskärlek, 46 km ut från T-centralen och ytterligare 20 km från Täby där jag själv bodde. Många timmar på buss och tunnelbana betade jag av men hey, vad gör man inte. Många uttömmande brev och dagboksinlägg härstammade från denna tid! Faktiskt var det en gång en man som lutade sig fram och frågade ”men vad skriver du egentligen?” när jag kanske särskilt frenetiskt fyllde papprena med bläck. Minns inte vad jag svarade. Men Adelsö var värt det, alla gånger, och är det även på cykel.

Jag skulle rulla lite nationaldagsrull och preppa med mina lärljungar, Robin och Fanny, som kör Halvvättern på söndag. Vi snackade vind (motvinden är er vän, den skapar säkrare körning), energi (mat- och sovklocka på Robin, check!) och allmänt krimskrams. Det blev lite finfin miniklunga ut till Ekerö och en bit till, sedan släppte de och skulle hem. Vi vinkade adjö, lycka till nu och kör hårt och ffa ha kul!!, och jag hade medvinden i ryggen. Framför mig låg 25 km av rak asfalt ut till den där drömmiga adelsön där bad och grus kanske hägrade.

Himlen var blå och hettan var varm och grönskan var somrig. Crossen var pigg, runt kroppen satt Sverige-kittet dagen till ära. Vi flög genom grönskan över Munsö, sprätte vid åsynen av mälarutsikten och nådde till sist färjeläget. Rätt många bilar gjorde samma sak, och snart kom färjan och alla fick plats och vi var på vattnet. Bleka minnen fladdrade förbi. Jag minns en liten hemlig gång upp till det röda huset, men inte vilket rött hus, jag minns en brygga från vilken vi körde vattenskidor men jag minns inte om det var mig det gick åt helvete för på skidorna, jag minns att vi gjorde kladdkaka men jag minns inte om den var god eller vad vi kollade på när vi kollade på teve. Kanske Arkiv X. Så minns jag att hans mamma var supergullig men inte vad hon hette, och pappan med. Man kan inte minnas allt. Vissa saker måste tillåtas ge vika för nutidens viktiga påfyllnad av minnen och tankar.

Jag stalkade inte min tonårskärleks stackars föräldrar, om ni nu hade sett det framför er. Ha ha nix, jag trampade rätt upp och tog höger och snart vänster in på en förförisk grusväg.

Då kom hunden.

Ut från en grusväg till vänster om mig kom den farande, med rottweilerkläfsande käftar och ett skall som hör hemma i helvetet. Jag ökade och ökade och ökade och mitt rop på hjälp måste ha fyllt hela kvarteret. Hunden skulle gnaga sönder mina vadmuskler och äta sig in i min stundande cykelbränna. Det skulle knastra när käftarna omslöt mina vrister. Men ingen människa kom, ingen hörde mitt hjälp. Och framför mig fanns ett gräshav utan stig, grusvägen var slut och jag hade kört in på en villaväg där alla utom rottweilern var borta och firade nationaldagen.

Till slut stannade hunden, och vände då en människa kallade den till sig.

Jag stannade vid gräset i slutet av vägen.

Vad var det för gated community Adelsö hade utvecklats till egentligen? Och hur roligt hade det inte varit om det var tonårskärlekens stackars föräldrar som lagt sig till med en vakthund på äldre dar?

Nu var det ju naturligtvis inte så, jag vände och svängde in där hunden bodde, mycket riktigt en rottweilerkorsning nio år gammal, ägarna var på altanen. De hade hört mitt rop på hjälp, hunden var självklart snäll och tyckte bara så förfärligt mycket om att jaga sådant som rörde på sig. Så förfärligt mycket att den denna nationaldag slet av kopplet och dundrade iväg som om det inte fanns nån morgondag.

Jo jag märkte det. Att den tyckte det. Att den inte hade koppel.

Hej då. Jag körde vidare, på tryggt avstånd från rottweilerkorsningen. Tog in på andra söta grusstigar och kunde börja drömma igen. Vilket paradis. In och reka grus, kanske köra tekniskt på rötter och motlut, ut igen på asfalten, Adelsö ringväg, och så vidare tills jag nådde rundans mål.

En liten hamn med pir och stenblock. Sättra.

Du ljuvliga ö.

Jag rullade ut till piren förbi några seniorer, hejade diskret, och satte mig längst ut. Mälaren. Så blev längtan för stark, och vattnet omslöt mig och var kallt och somrigt och livet var perfekt.

Så perfekt det kan bli när man med blöta ben försöker prångla på sig lycra. Varför väntar man inte bara på att det har torkat? Nej, det gör man inte, men efter lite krumbuktande så sitter lycran där den ska och man själv slår sig åter ner igen på klipporna för lite eftertanke.

Eftertanke på det gamla bekanta temat: konsten att förena bad och cykling. När man badar blir man sval, när man sätter på sig svettig lycra blir man svettig. Allt går runt och runt och inget spelar någon roll förutom att ett bad alltid är värt det.

Upp från klipporna, cykelbrännan pockar på, vill bli definierad, benen vill iväg, ut igen på grus och så når man asfalten och tusen små andra grus- och skogsvägar pockar på. Man vill återvända, och så förbi ett dödligt mysigt trädgårdskafé som heter Hovgården. Hit fikar man nästa gg med sällskap! blir löftet, och så tillbaka till färjeläget.

46 km till Stockholm, i sidvind. En sista spurt uppför Nockebybron, benen vädrar morgonluft och vi jagar ifatt den anonyma cyklisten framför ända in till Brommaplan. Hah.

Bra slut på rundan. Över Tranebergsbron, älska takåsarna mot den blå himlen, ja mot alla andra himlar, svänga ned mot Kristinebergs t-bana och vänster upp mot mitt hus.

105 km, raksträckor på asfalt och slingrande grusstigar, bad och mysiga fik – Adelsö, vi ses igen!!

🦋🦋🦋

Avblåst.

Det är onsdag och dags att hoppa på pendeln. Igen, mot Västerhaninge, där jag ska köra klungträning med team l’Echelon. Detta team är ett gäng urstarka damer som bestämt sig för att klara halvvättern på under fyra timmar. Det betyder 37,5 km/h belgisk kedja och fullt fokus.

Idag skulle det slutligen testas om jag och klungan synkade.

Kvällen var solig och våren var ljuvlig, vi drog iväg och allt flöt bättre än vanligt. Våra två grindvakter höll koll medan vi högg hjulet på den framför och roterade så tajt, så snabbt, så snyggt och så säkert vi bara förmådde.

Sub4 kräver disciplin och dedikering från andra världar. Så fort jag försvann in i min egen, tappade jag fokus. I en kurva när jag lagt mig bredvid en av grindvakterna, så tappade jag klungan. Den svartklädda gruppen cyklister försvann snart ur mitt synfält och jag fattade beslutet att vända. Vi skulle köra samma vända hem, de skulle komma ikapp.

Samtidigt förstod jag att min plats i denna klunga amasoner var borta.

De kom tillbaka som jag förutspått, hejade på mig och jag släppte förbi dem.

Något så styrkemässigt avancerat som sub4 skulle det inte bli för mig i år. Jag skulle blåsa av –

Så långt kom jag i min egen ömkande självrannsakan när jag såg folk vid vägkanten längre fram. MC-knuttar, cyklister, bilar –

Det låg någon på marken, stilla, hon andades med slutna ögon, min klunga stod runt henne och jag stannade med förskräckelse i insikten. Nej!!

En av våra hade kraschat. Fastnat i en reva i asfalten. Ansiktet hade gått i backen i 60km/h. Det som inte fick hända hade hänt. Och de som kände dig som låg där bättre än vad jag gjorde, som mest sett din snabba rygg och snygga cykeltofs, de sa att ditt ansikte var skrapat näst intill oigenkännlighet.

Och medan ambulansen kom och alla i klungan gjorde vad de kunde för att hjälpa, så måste alla ha tänkt samma tanke.

Det fick inte hända. Men det hände. Ingen får känna skuld. Och du måste bli bra.

❤️❤️❤️

Vid vattnet.

Det finns en plats på väg hem från jobbet där jag stannar till ibland. Hornsbergs strand heter det visst.

”Ibland” infaller när jag är för glad, för ledsen eller för mycket av någonting annat som behöver reflektion för att lugnas ned.

Ibland är det ett samtal till en vän som stället rätt frågor. Rätt frågor har ofta effekten att de får livets kullersten att verka lite slätare.

Ibland är det att bara sitta och titta. Se, utan att behöva sända ut en åsikt om något man ser till någon. Vad mycket man upptäcker då! Och ibland är det att sitta och älska att man bor där man bor. Så att man får cykla den fina vägen i motsol hem från jobbet.

Där ens färdmedel är markerat med vit färg i gatan. Cykelbana.

Tittade och älskade samtidigt gjorde jag idag. Mest älskade. Var en ljuvlig vårkväll drypande av syrener och hägg ju. Solen sken som en galning och speglade sig i vattnet och mina ögon, om det hade varit någon som råkat titta in i dem just då. Mitt vatten, det jag bor bredvid. På vattnet seglade små optimistmjollar. Hur somrigt!!

Och nu rullar jag som bäst iväg norrut på nattåget. Det vankas liggvagn till jobbärenden i Umeå och sedan lite finfin skidåkning i Riksgränsen med fina kollegan Sara. När man ändå är i trakterna, som en riktig Stockholmare skulle ha sagt.

Yes.

Förresten fick jag en riktigt härlig faktura från mitt bankkort idag. Femsiffrigt! Och första siffran var en tvåa. Det påminde mig om de minnen som lagrades i hjärtat medan jag jobbade upp den där siffran. Flandern, Mallis, backarna, bergen, havet, regnet, vinden, blåsten, brännan, de brännande låren, alla nya bekanta och alla befintliga bekanta som förgyller mitt cykelliv.

Nu rullar tåget lite lättare över livets kullersten.

Jag känner det. Ändå in i mitt mobila bank-id:s fyrsiffriga kod som betalar det femsiffriga beloppet som börjar med en tvåa känner jag det.

Ja.

Jag känner det.

❤️❤️❤️