En i mängden

Tjena!

Jag och min begynnande cykelbränna är på väg hem från Stockholm. Vi är piggare nu än i morse, herre min je vad trötta vi var! Brännan gäspade och jag hängde med benmusklerna. Att slå QOM:et på Sundbyholmsrakan var inte att tänka på, var glad om jag tog mig ut till jobbet utan att tröttvingla av cykeln.

På vägen dit funderade jag på hur fan man ska köra i stadstrafik egentligen. Igår hade jag en intressant dialog med min klubbkamrat Niklas i ämnet. Niklas hävdade nämligen att det var rimligt att som cyklist ligga mitt bakom bilen framför och därtill köra om på vänster sida.

Att ligga bakom kan jag köpa. Men att köra om till vänster?

Niklas tillämpade detta när vi passerade tunafors fabriker. Snabbt och smidigt smet han förbi bilarna som om han var en av dem. Vilket fick mig att omvärdera mitt eget trafikvett.

Jag älskar att köra bland bilar! Vill beblanda mig, passa in, vara en del och känna gemenskap. Och jag kör alltid lydigt till höger i bilfilen. När den övergår i bussfil, ligger jag gärna mitt i vägen för att markera att jag är bil, inte buss.

Men som Niklas sa, vilken bilist vill bli omkörd på höger sida?

Det var detta jag fortsatte fundera på imorse på väg till dagens åtaganden.

Alltmedan jag försökte trampa ur mina distansben. Det hade öst igår, och på onsdag är det vallbytempot och då ska det ösas igen!

Men seriöst. Jag ska verkligen tänka mer på hur jag kör om bilar.

Nu slutar vi det här inlägget med en klassisk GP-omkörning. Lättare att relatera till.

Foto Lotta

Annonser

Kort om kort träning

Yo!

Kolla hur fint vi spurtar på gröndal.

Ska snart sova inför morgondagens distans.

Men först nåt kort om möjligheterna med just korta pass.

En av de bra sakerna jag lärt mig i vår är just att lägga upp ett kort pass. Hade varit otänkbart för ett år sen, hallå första timmen är ju bara uppvärmning liksom, men människor runt mig har den här våren fått mig att inse att det går.

Det finns många skäl till korta pass. Varje skäl är unikt. Idag skulle jag hem till middagsfixet efter ett åtagande i skogen. Men jag ville rulla in mina nylimmade tävlingshjul, och jag ville bli svettig, så då fick jag använda min timme klokt.

Som den långdistansare jag är, så fick jag nyttja diverse tricks för att lura benen att ta ut sig.

Det första var stravasegment. Yes box. Jag har ett QOM på ett segment som ligger så att man tvingas använda sträckan dit till uppvärmning. Annars klarar man inte att ösa för att försvara själva segmentet.

Det andra tricket är backe. Efter segmentet kommer man nämligen till hugelstabacken, där jag idag körde upp fyra gånger. Minst tre krävs för att väcka benen. Ett mer än tre gör att jag känner mig lite duktig.

Tredje tricket är att öva 1-2 tekniska saker. Det ger distraktion och gör återigen att jag känner mig duktig. Den här gången valde jag att öva sitta stilla med överkroppen samt att skjuta på över krönet.

Sedan mosade jag i hyfsad fart hemåt till middagsfixet.

Väl hemma hade jag lyckats uppbåda lite flås. Med brännande lår. På ca 50 minuter.

Det var dagens korta om träning med kort om tid, godnatt!

Post-race.

Mitt i hägg och syrén hamnar jag i en våt och varm cykelovilja. Jag är sliten sedan helgens tävlingar som följdes av hårda pass både måndag och tisdag. Cykeln har en lös eker och tubdäcken på tävlingshjulen släpper luft och behöver limmas. Lagren i pedalerna är slut. Den ena klossen lossnar i ett. Mina favvostrumpor behöver tvättas. Jag själv behöver en klippning.

Yo hörni!

Shit, jag får verkligen kämpa för att hålla ögonen uppe. Idag var ingen rolig dag att cykla trots överljuvlig majvärme och gula rapsfält. Intervallerna framstod som dödslånga och supermeningslösa vägslattar som kunde dra något gammalt över sig. Glädjen i att ställa sig upp och mosa på, som jag hade i måndags, är som bortblåst.

Det kan vara värmen, jag vet. Men fan. Jag älskar värme och sol. Och de här dagarna, när jag gör ett praktikarbete ute på ett hustak för att montera solpaneler, så älskar jag såklart solen ännu mer.

Men jag älskar den inte med samma intensitet idag.

Jag vill ha en cykel som inte låter ”pfft, pfft, pfft” med jämna mellanrum. Det enda som är bra med det ljudet är att jag fattat var det kommer ifrån. Från en lös eker. Jag har felsökt det där ljudet jävligt länge. Det låter när man rullar, men inte när man frihjular. Det låter när man sitter på sadeln, men inte när man står upp och trampar. Det låter även när man inte trampar. Men det låter inte när man frihjular med handen, och cykeln stod stilla på marken.

Sjukt lättad över att ha hittat felet, även om det betyder att jag förmodligen måste lämna in den och vara utan den ett par dagar. Vad jag ska cykla på då vet jag inte. Jag var ju inne i ett styrkeflow, skulle mosa Hugelstabacken på lördag, jaga krön på söndag…

Nästa vecka ska jag köra ett tempolopp i Enköping. Vallbytempot! Det ska bli trevligt. Faktum är att jag fick blodad tand när jag lånade en tempocykel dagen efter Orrestatempot. Så pjåkigt är det inte att ligga och mosa för sig själv ändå!

Imorgon ska jag vila. VILA. Jag önskar att cykeln kunde vila sig i form. Att pedalernas lager kunde läkas, ekern rikta sig själv och strumporna komma ut kritvita och som nya ur tvättmaskinen. En ny Garmin ligga i postfacket på jobbet och ropa ”Godmorgon!!” när jag kommer till jobbet imorgon. Precis den modell jag behöver, utan att veta det.

Men vila blir bra.

Vila är vila.

Imorgon ska jag inte göra någonting. Bara kanske lämna in hjulen.

Godnatt.

RR Orrestaloppet 2018

Bilden visar mig och Ida som övar spurter på Gröndal. Visst är vi ruggigt synkade? Lotta tog bilden!

Men hej!

Dags att återge essensen av mitt livs första linjelopp på cykel. Lite hög av prestationen och av att ha minglat runt bland cyklister hela dagen gör jag nu mitt bästa för att värka ut den här rapporten.

Jag har varit på ett två dagars mingelparty känns det som. Alltid speciellt att återse alla kära nyllen i reflexväst, klubbkläder och grillandes vegoburgare som om det inte fanns nån morgondag.

Men ok, nu tar vi på oss Smestan-tröjan och kör den här rapporten.

Loppet började redan på lördag kväll, kan man säga. Jag hade ju fått stränga order efter start-failen på Arlanda GP om att inte missa klungan. Så det var ett av mina mål, att inte låta något skapa en lucka mellan mig och den. Därav stegade jag fram till mina forna klubbkamrater i Västerås, och ställde mig längst fram. Alla D30-50 formade tillsammans en klunga på 13 cyklister, så vi var ett lagom gäng. Jag fick pedal-fail i starten, men lade mig snart tätt bakom VCK på rulle. Längst fram låg CK Skoghall, och vi tre fortsatte så ett bra tag. Resten lekte därbak. Skoghall drog och drog, gjorde nåt ryck och försökte få nån annan att dra. Jag höll mig noga bakom. Jag hade nämligen fått ännu en order om att inte ta några onödiga förningar. Så hon fick väl köra slut på sig, här var det inte läge att leka motionsledare och vara snäll.

Det ville däremot en CK Vårgårda, som gick upp och sympatidrog med Skoghall.

Det pågick så ett tag, tills jag insåg att VCK hade strategier för sig. Det var ingen slump att en viss cyklist ibland drog upp farten, eller lade sig till höger, eller drog ett backryck. Jag observerade, analyserade och gjorde mitt bästa för att följa även den sista ordern: att spara på krutet till spurten på slutet. Och det gjorde jag genom ständig återhämtning i tramptagen, och genom att trycka mig uppför backen på den i övrigt platta backen för att vara pigg på krönet.

Det började komma fler utspel från VCK. Jag blev också påmind om att CK Stockholm låg därbak, för plötsligt var de framför mig, och plötsligt låg jag nästan sist. Så kom mitt andra pedal-fail, precis efter att några gjort ett ryck framåt. Jag tappade ryggar, men klickade i pedalen och insåg att jag skulle behöva köra med viss pedalanpassning och inga aggressiva, stående spurter på slutet.

Jag körde ikapp klungan och insåg att mina ben börjat darra.

Vi var på sista varvet och det var nu allt skulle hända.

Det var nu D40-vinnaren från VCK, Anna Wikström, skulle rycka och köra en tempo-seger solo in i mål först av alla. Det var nu det sista backrycket skulle ske, det var nu jag skulle höra stockholmarna flåsa av andhämtning medan jag själv andades lugnt. Det var nu VCK:s Cecilia skulle glida upp bredvid mig med sina backben, det var nu jag skulle använda mina sparade spurtkrafter!

Vi kom över den sista knixen in mot målrakan. Febril aktivitet rådde i leden. Runt mig kom de farandes, damer av olika åldersklasser och huller om buller, tajt och hungrigt trampade vi in oss mot upploppet vid Orresta skola.

Mina ben gnällde lite av det sista backrycket men psyket ville annorlunda. Jag tryckte, bände, tvingade mig över mållinjen med ett vrål. Framför mig tjöt Erica från VCK att hon vunnit, och CK Skoghalls rygg var framför så hon måste kommit tvåa.

Och jag blev trea.

Mitt mål, att köra snyggt och tryggt och få mig en spurtstrid på slutet och aldrig släppa klungan, hade uppnåtts.

*slut på race rapporten, över till eftersnacket*

Lite senare insåg jag att VCK: s avgörande strategi var att få fram rätt cyklist i spurten genom att öppna en lucka. Man kan vara hur stark som helst under alla varv, blir man instängd i slutet hjälper det inte hur gärna man än vill vara med i slutstriden.

Detta är linjeloppets själ. Man kan aldrig vara säker på hur någonting ska gå. Första varven känner man in varandra, sedan är det dags för lite kraftmätningar, och så kommer fler och fler strategier och utspel.

Och så kommer slutspurten.

Jag tror att spurt blir veckans ord.

Slut på inlägget!

Och lite blandade bilder.

Resultat här

Anders Lindström, klubbkamrat, laddar i startfältet

Exemplarisk källsortering i Orresta

Vännen Sebbe lånar min cykel på väg till starten

Så att jag ska få testa tempocykel, såhär dagen efter tempoloppet

RR Orrestatempot 2018

Tjena, post race-brallan här. Känner mig soft, mosig, nöjd och blommig. På alla sätt olik själva racet.

Idag var en bra dag! Lucas och jag drog iväg med Alex etanolbil (tack Alex!!) till Orresta utanför Västerås. Min gamla trotjänare gömde sig bakom Lucas’ tempospjut på taket. Som sig bör!

Loppet var roligt. Luften var full av hägg. De första kilometrarna var vidriga med ben som lårkakor. Efter första kurvan släppte det och jag fick in ett fint arbetstempo. Kunde både trycka på och hushålla.

Hushållade väl lite väl mycket kanske, när hon bakom kom ikapp. Lite senare hade hon fått punka på sitt tempospjut, inte kul.

Vinden var gynnsamm och mitt fokus var på arbetstempot. Som var ok, och räckte till att bli omkörd två gånger till men ändå knipa en fartökning och en pallplats.

Glad Anna på pallen sen! Även om två av fyra inte startade respektive inte fullföljde, så måste jag bara le på pallen. Fatta stå på prispall!!

Jag var nöjd, och Lucas hade krigat bra han med såklart. Hsn frågade om jag hade kunnat öra något annorlunda, och det säger sig självt att jag hade kunnat mosa ännu mer.

Sådant är tempot. Mosa, hushålla, mosa, hushålla, mosa…

Imorgon är det linje.

Jag somnar trött och död och taggad.

Erica Danielsson högst upp på pallen, välförtjänta 1.37 snabbare än mig

Kort om allt och inget

Snabbt hej alla!

Såhär såg jag ut igår vkl 09.37 i toakön på Bondtorget i Västerås. Lätt skitnödig men glad ändå för dagen och fotografen (Katja). Hon tyckte dessutom att jag såg snäll ut! Det var ett par minuter innan start på det trevliga motionsloppet Västeråscykeln. Jag hade tagit på mig att leda en klunga, och kom trampandes med min Eskilstuna-trio som skulle dra en långrepa på 125 km, plus de tio vi avverkade dit och hem.

De var väl sugna på att fajtas lite med den västmanländska vinden.

Vad kul det var att se alla kända nyllen! Så bekanta, så fjärran samtidigt. *nostalgisk*

Jag fick fullt hus i min grupp, och med tre duktiga ungdomar på rulle slet vi oss igenom 82 km kantvind och gick i mål på Bondtorget.

Vi var stabila! Trygga, snygga, tydliga. Vi hjälptes åt när det behövdes, tajtade till oss när det krävdes och fick oss rejäla doser klungsnack. Jag lekte VCK:are och marknadsförde min klubb så gott jag kunde. Ingen behövde veta att jag nu i helgen byter färg till Smestans böljande vitt och vinrött.

För i helgen blir det dubbelt upp med starter. Tempo på lördag morgon, och linjet på söndag. Här ska tävlas, slantarna och benen ska jobba för mig. Men framför allt ska hjärnan jobba. Den ska fokusera och tänka klart och klokt, snyggt och tryggt, och den ska ta kurvor jävligt snävt och snabbt.

Så nu står cykeln och stampar, så tvättad den kan bli, i källaren och väntar. Den mäter sig inte med Lucas tempospjut, och det är heller inte meningen.

Men godnatt hörni, måste packa, och få mig några timmars sömn.

09.27 imorgon går starten och man vet först efteråt hur det har gått.

Vi avslutar med ett skojsigt litet citat, säsongen till ära.

Och en bild från den propagandacykling vi genomförde på väg till Västerås.

Foto Alex Boström.

RR Arlanda TT 8/5

Jaha!!

Jahaja.

Så var premiären avklarad och det med besked. En skit-premiär om man vill vara på det humöret, en spurt- och kurvpremiär om man är på det humöret. 20-talet damer i startfållan och jag för långt bak, hänger med ett halvt varv och sedan

SWOSH

är alla borta.

Nästan.

Va fan!

Kvar är jag, ett par Bianchi CK och en mörkblå rygg som jag vet är CK Stockholm. Och en Ormsalva och en västeråsare, får jag veta senare.

Vad hände?

Svar: tävlingshjärnan var inte inkopplad. Sladden glappade. Jag var för snäll, väntade in alla hetsare och tänkte att jag kommer ikapp sen, när jag är som starkast, på slutet!

Men det funkar inte så på ett GP. GP är som gokart, man måste vara blixtsnabb. Och man måste hänga med i första rycket, där sållas agnarna från vetet. Jag var vetet, eller agnarna, beroende på hur man bestämmer.

Nåväl. På andra eller tredje målrakan glider jag upp vid sidan av en Bianchi jag känner, vi kör tillsammans några hundra meter innan hon saktar ner. Då kommer hennes Bianchi-polare och kör om under glada tillrop, och eftersom det fortfarande glappar i race-hjärnan tappar jag henne.

Sex varv kvar och bara kurvor att tävla mot. Så det gör jag, riktigt snyggt attackerar jag dem och blir lite bättre varje gång. Tycker jag i alla fall!! Trampar så länge jag vågar, vrider cykeln och leker med tyngdlagen.

I fjärran trampar CK Stockholm. Jag ser henne tre gånger per varv.

Jag älskar mina ben när jag kommer upp på sista varvet och börjar låtsas att jag varvat alla och kör för guld. Då kommer den första i herrklungan susandes. Knallgul styrlinda. Han följs av en hel svärm, vilket gör att jag kan minska avståndet till CK Stockholm och rentav få vittring på en spurtstrid med henne. Jag ser även att hon är på sin vakt gentemot herr-svärmen.

I nästa sista kurvan tar jag in så pass mycket på henne att det faktiskt vankas kraftmätning. Jag låter herrarna gå om, så att jag i lugn och ro ska få henne att tro att jag också är en av dem. Det verkar lyckas, för hon kör på i sitt arbetstempo, ökar inte, vill bara få min omkörning överstökad. Jag lägger mig nära hennes hjul, och uppbådar is i magen medan jag förbereder min attack.

Så går jag ner i bocken, lägger i en tung växel och vidgar näsborrarna.

Sedan gör jag det.

Jag spurtar om henne.

Slut på inlägget. Slut på premiären.

Början på resten.

Resultatlista här

Johannes tog bilderna

Rapport från vägren 53

Hej alla skogsrenar!

Idag har vi rensat vägren, jag och Lucas. Mitt estetiska öga kunde som ni vet inte stå ut med att glo ner på plastpåsar, väderbitna godispapper och annat skit i vägrenen.

Så därför gav vi oss av för att städa den.

Med oss hade vi påsar av olika sort (har ju optisk sortering i Eskilstuna), ett par handskar var samt ett lämpligt humör. Lucas kom svirrande på sitt nyservade tempospjut medan jag trampade finsk tralla. Kvällen var solig, vägrenen var slav under konsumtionssamhället och vi var där för att befria den.

Egentligen var det ju dikena vi rensade. Men vägren låter bättre.

Det tog någon timme att riva, plocka, slita och dra fram plasten ur marken. Jag fann en särskild tillfredsställelse i att ta bort ett stycke förpackningsplast som låg och vräkte sig bland vitsipporna. Hur kan man kväva sippor så? Den gula plastdunken som jag stirrat ut i morse under rundan åkte också ner i påsen.

Det drygaste var alla bitar av frigolit som låg utströdda i diket. Så förtvivlat många små bitar som djuren kanske skulle tro var mat. Det fick mig att tänka på alla mikroplaster som svävar runt i världshaven. Om inte vi lyckades få upp bitar som var små men ändå syntes, hur skulle det då gå med mikroplasten?

Ciggpaketen gjorde mig rätt sur. Hatar rökning. Och dess biprodukt fimpar. Något som gjorde mig ledsen i hjärtat var att se förpackningen till mitt favoritsnacks mitt i vårfloden: risentas sesamkaka, med smak av kokos!

Påsarna fylldes. Vi pratade på om ditt och datt under tempocykelns taktfasta frihjulande. Jag insåg att den timme vi städat enbart hade räckt till något hundratal meter vägren.

Vi lämnade påsarna vid återvinningstationen. Tyvärr var den stängd så de fick snällt vänta till 07.00 imorgon bitti.

Jag är glad att vi gjorde det, även om det finns mängder kvar. Men nu slipper vägrenen digna under plast en liten bit iallafall.

Det är intressant att fundera hur folk som kastar skräp tänker. Du som läser detta har givetvis aldrig lämnat ens den minsta gelförpackning efter dig, det gör ju bara alla andra.

Men det mest intressanta är ändå hur alla dem som aldrig kastar skräp i vägrenen tänker. Det är jag nyfiken på.

Under tiden tänker jag tänka på fjolårsgräset ur vars rotsystem jag drog ut en sju meter lång plastorm.

Gräset fick andas igen.

Om så bara för en stund.

Lucas tog som vanligt de skarpa korten, jag de suddiga

Hur tänker du egentligen?

Igår hade jag en kass jävla skitdag på jobbet. Jag var mitt sämsta jag, som borde ha stannat under täcket eller som borde ha bölat ut skiten. T ex när jag satt på lunchen med ömsom glansiga ögon, ömsom drog dåliga skämt för en kollega som råkade finnas där och verkligen lyssna! Alla arbetsuppgifter kändes för stora, för små eller för meningslösa. Idag är jag en flygande trumpetmaskin som susar omkring och äger. Ingenting känns jobbigt eller svårt! Hur tusan kan dagar vara så olika?

Och hur kan vi undvika att sprida skiten till andra.

Ofta har jag extremt svårt att peka ut exakt vad i livet som är den där skiten, det som ska bort. Jag letar och letar, djupdyker och analyserar, och ibland så kanske jag kommer fram till saker. Så då försöker jag radera dem.

Men allt som oftast så har jag inte en susning om vad i ett sammanhang som är just det störande elementet. Jag blir då rätt bra på att skylla på fel saker! Och då kan fel beslut fattas!

Sedan finns det tillfällen då jag får för mig att det bara finns ett bra beslut. Förra sommaren brottades jag med huruvida jag skulle ägna min höst åt att cykla grusväg i Klippiga Bergen, eller plugga solcellsteknik på folkhögskola. Båda alternativen var bra. Gruset var kanske lite mer Anna. Jag valde dock solcellerna. Jag valde dem av nyfikenhet, och även om utbildningen hade sina brister så vet jag att jag hade ångrat ihjäl mig om jag inte hade stillat den nyfikenheten.

Sorry flummet. Men dit jag vill komma är att ju sämre dag man har i det man gör, desto mer är det ens förbannade skyldighet att inte låta det gå ut över andra. Vi vet aldrig vad folk har för godsaker och tråkigheter i sina ryggsäckar när de kommer till jobbet på morgonen. Eller till cykelpasset heller för den delen.

Och desto mer är det ens förbannade skyldighet att vända sig mot det man gillar.

Hur ser ett cykelpass ut som har fått dig att le. Vad gjorde ni, vad gjorde du?

Inför tävlingssäsongen fick jag frågan av min mentala tränare: när är landsvägscykling som roligast?

Jag har tänkt mycket på den frågan, och genom att tänka på den så har jag lyckats få den här våren att drivas av svaret, av min glädje. Och det har faktiskt gett utdelning. Jag älskar varje pass. Visst låter det bra!! Ha ha!!

Där har vi nyckeln. Sedan kan det finnas dippar, såklart. Men när jag utgår ifrån vad som får mig att le på cykeln, så kan jag trycka i när det behövs. Trots att jag just då bara vill kräkas. För jag vet ju att jag får skratta sen! På krönet!

Det finns massor av sådant jag är svagare på, tekniskt sämre på. Men om jag utgår från svaret på frågan När älskar du att cykla landsväg? Ja, då kommer jag hitta strategier för att hantera det jag är sämre på. Men dessa strategier vill jag komma på när jag känner mig som starkast, för då blir det bra strategier.

Sådärja!

Lite tävlingsfilosofi såhär frampå torsdagen.

Faktum är att vi ska ha möte med arrangörsgruppen för Smerundan idag snart. Jag har åtagit mig att fixa folk i banandräkt som delar ut eko-bananer vid start och mål. Nån annan hade fått kontakt med nån som kunde fixa jävligt fina Eskilstunagrönsaker till efter-fikat. Och så ska vi ha källsortering, på något vis!

Och så massor av darrande ben och ännu fler leenden. Och en gudomligt fin bana i djupaste, vackraste Sörmland.

Välkomna 27 maj!

Tänk vad lite lagtempo kan göra för humöret

Idag var det intervaller på schemat när vi drog iväg med klubben för lite onsdagsträning. Vi var sex pers, glada och förhoppningsfulla inför majkvällen. Hur idylliska var vi inte. Efter lite balansövningar på en lagom tom parkeringsplats, så körde vi fem intervaller.

Nej, vi snortade dem. Vi inhalerade dem i fem långa, djupa, pulserande andetag.

Långa intervaller är speciellt. Det kan vara både plus och minuseffekter för urblåsningen av benen. Plus för att man slipper tänka på andra. Minus för att man slipper det tills man blir omkörd. Plus igen när man hänger på hjulet! Och spurtar, för att sedan bli omspurtad lagom till målrakan.

Det blir som vanligt bättre och bättre tryck i benen allteftersom. Leendena blir också bredare och bredare. Den första intervallen är värst, den sista är bäst. Inte för att det är den sista, utan för att benen är uppvärmda. Jag som behöver lång uppvärmning hade lätt kunnat trampa på i ett par timmar till! Som exempel!

Faktum kvarstår att lyckoruset från att ta ut sig genom att jaga ikapp med varandra längs nån stackars landsväg botar de flesta onsdagsdippar. Och när man börjar få tillräckligt med koll på läget för att kunna läsa in och bedöma andras förehavanden i klungan, hushålla med krafterna för att sedan PANG överraska

Det är ett rus.

Det är syftet med landsvägscykling.

Igen.

Fotokudos till Johannes, Lucas och mig själv.

Det kan se ut som att jag bär med mig en kikare I ryggfickan, och faktum är att jag såg en älg vid Ramshammar, men det är bara min flaska som ser lite smal ut i den vinkeln ❤