Rehab!!

Snabbt om rehab här, innan restfest och fredagstjut och medan lilla sonen glor på youtube på för hög volym och väcker mitt rage.

Något måste jag pressa ur mig en dag som denna.

Jag har nämligen lyckats rehabba två saker samtidigt, och det är förkylningen och cykelglädjen. Förkylningen märks som sig bör, men glädjen märks på så många fler roliga sätt. Jag hade länge knegat runt och längtat ner i löparskorna, och idag när jag då skulle få mig min fredagslöpning runt ån, så fann jag mig själv plötsligt iklädd lycra ledandes Amiran. Det var först när jag satt upp som jag märkte det. Fick väl bli så då!

Hjärtat rusade så fort jag satt upp, och ut mot 53:an bar det och alla sträckor var spurtsträckor när cykelglädjen fick bestämma takt och tempo. Panpang i benen, syran, hej alla bilar och hejdå all världsfrånvänd löplängtan. Hej stå upp och mosa, hej ligga i kurvorna, hej mosa Rossviksbacken och slå sitt eget QOM, hej intervall på intervall på intervall!

Hej överfarten över ån vid Hyndevad. Hej motlut, rondell och jag-tar-bilvägen-till-Skogaholm. Rehabkilona må mätas i snor, men de måste ha gjort nån nytta för nu helvete tryckte benen på och ville ha syra.

Det måste vara detta som händer när man blir frisk. Lusten att bli trött vaknar. Och då ska man få bli det, komma hem rosig och flåsande.

Det går inte att uttrycka det mer specifikt. Mer detaljerat än så. Nu väntar restfest och rödtjut, dagens morgonrunda är gjord och glädjen är väckt.

Så det så.

Annonser

Kort om dagens backben

Innan jag släpper den här dagen vill jag försöka ringa in cykelglädjen i dagens klubbträning. Det känns nödvändigt med tanke på att vi körde totalt en timmes olika backintervaller, jag och Anders.

Jag vet helt klart vad som inte var glädje, och det var de första repetitionerna på treorna. Fy faan så långa de första treminutersintervallerna var. Benen trampade, medan psyket fann det hela meningslöst, det kändes redan på andra repetitionen.

På fjärde repetitionen fick sig psyket ett litet uppsving. Då hände nämligen det som brukar hända den här tiden på onsdagar: den andra landsvägsklubben smiter förbi på fina led uppför intervallbacken. Så också denna onsdag, varpå jag och Anders självklart måste köra om dem, snabbt och snyggt. Så vi hälsade artigt när vi mötte dem på vår väg ner och deras väg upp, och tryckte oss lika artigt förbi dem på uppvägen.

Det är något speciellt med att köra om folk i backe.

Vid tvåorna blev livet lättare att leva. Den extra minuten gjorde underverk och flera gånger kunde jag hålla konstant tryck och stadigt tugga mig uppför. Anders med sina backben försvann givetvis i horisonten, klart han skulle!

Vid ettorna älskade vi livet. Jag körde stående intervaller halva sträckan vilket dödade benen men var kul, för ettorna var vår belöning för slitet i treornas långa helvete.

Vi hade båda lite förkylningsrehab att bearbeta. Anders får svara för sin, men jag vet exakt vad förkylningar gör för mitt psyke. De sliter bort kämpaglöden och förmågan att pressa fram svetten. Därför kunde jag inte ta ut mig, utan tänkte snarare på att trampa snyggt och jämnt.

Och att faktiskt genomföra hela serien av 6*3, 6*2 och 6*1 minuters intervaller uppför Kjulas finaste mullvadshög.

För som Anders sa på slutet, så är det alltid bäst att göra klart. Hellre köra lite långsammare i vissa repetitioner, än att korta av totalen. När vi trampade hemåt konstaterade vi även att fartökningen säkerligen berodde på att vi ändå måste ha fått oss en rejäl genomkörare vid mullvadshögen. För efteråt har benen trampat ur sig och då går det lättare att cykla fortare.

Det visdomsordet får avsluta min kvällsanalys, suddig träningsbild på er och godnatt!!

RR #19: Skattmansö Linje, SMACK-serien

Hua.

DNF-premiär.

Det här blir inte en särskilt rolig eller utvecklande RR att skriva. Faktum är att det nästan inte finns någonting att lära av den. Alls! Faktiskt!

Däremot finns det såklart ljusglimtar på den mörka DNF-himlen. Ida Larsson, Smestans urstarka tillskott på damsidan, gjorde tävlingspremiär!

Ida äger. Hon har gjort Iron Man i Kalmar, kvalat in och kört VM på Hawaii och sedan toppat med en Iron Man i Sydafrika. Däremellan trampar hon runt i Eskilstuna och snor mina QOM. Gillas!!

Nu stod vi alltså på startlinjen i Skattmansö linje, en del av den trevliga SMACK-serien, lite norr om Enköping. Fyra varv på den 12 km långa slingan skulle avverkas, och vi hade fyra CK Uni-damer i blått att fajtas med. Resten av klungan, totalt kanske 40 cyklister, bestod av en lämplig herrklass. Vi skulle alltså köra tillsammans, män och kvinnor lika lång sträcka. I storklunga. På nästan helt bilfria vägar. Älskade det redan där.

Det var också den enda gången jag älskade något under loppet. Det var rent ut sagt ett skitjobbigt helvete. Första varvet inleddes med sedvanligt race-adrenalin, där vi trampade på och försökte hålla koll på varandra och på CK Uni. Jag hakade på hjul och tog mig framåt när tillfälle gavs på den smala vägen, höll hårt i styret när det krävdes och såg till att ha Ida i ögonvrån.

Första och andra varvet var ändå ganska givande. Det var inte ofta man fick köra storklunga, blandat herr och dam, så jag försökte ta tillfällena i akt att haka på och se hur folk körde. Plötsligt fick jag ett vänskapligt Hej Anna!! och tittade upp. Det var Daniel från Uppsala CK, som hade gästat vår klubbträning i våras! Daniel, med sitt glada nylle och spurtstil från andra världar. Hej igen!

En bit in på andra varvet kom dippen. Den dippen. Hatar den, borde väl omfamna den, men när jag märker att benen är trötta på fel sätt, och jag kommer efter efter efter, då finns det bara en känsla. Fan. Som sätter sig i psyket. Och det finns bara en räddning.

Lagkamrater.

Och där kom Ida, farandes med det helt avgörande Bra Anna som jag besvarar med ett Nu drar vi ikapp klungan och så gjorde vi det. Vet inte om gelen jag drog gjorde någon nytta, men Ida hade iallafall blivit orolig när hon såg mig ta den. Hon förfärades över att jag istället för att trampa, tog en matrast.

Jag förstår henne!

Vi krigade vidare. Nedförslöpan, kurvan över bron, högergiren och så över mot målrakan. Trampa trampa. Benen, benen. Benen! Morgonens finrunda över Sundbyholm hade satt sig i benen, på fel sätt. Jag hade tänkt att det skulle vara en fin uppvärmning, men det hade blivit en ofin nedslitning.

Luckan på första halvan av tredje varvet var snart ett faktum. Och jag insåg att ben och psyke var kvar på kontoret. Och hjärta. Jag var ett skal. Det fanns ingenting kvar att ta av. Jag såg avståndet till klungan öka, jag försökte mosa ikapp, jag såg Ida i mitten bra Ida håll i, och så fattade jag mitt beslut.

Jag skulle DNF:a.

Så jag lät klungan gå, och vid varje kurva där det stod funkisar som ropade sina heja heja till mig, så drog jag upp farten med benen, och sedan körde jag klart mitt tredje varv.

Hej då fjärde varvet.

Jag klev av, för första gången på tävling förutom GP:t i Tidaholm då vi varvades.

Där stod Ida och hade också klivit av. Fast hon hade hållit i längre. Jag bytte om lite, gick tillbaka till målområdet och tog ett race-foto med mig och Ida. Dottern till en funkis fotade. Vi var glada i nyllena, snackade lite om loppet och surrade sedan med de andra över en kaffe med dopp vid målet.

En bra kväll ändå!

Ida är medlem i både EIK och Smestan, två finfina klubbar i Eskilstuna, och ser ut att trivas med att ha bockat av tävlingspremiären i Smestan-kittet. Det är vi såklart jätteglada för!

Och stort grattis till CK Uni-damerna som dominerade dampallen

Skeppsholmens GP och hur jag hade råd med mina nya skor

Helvete vad kallt det var igår på GP:t!

Jag trippade ju dit för att landa i något hemtamt efter första dagen på nya jobbet. Först hade jag käkat mat med en vän, så detta skulle bli dagens andra landning.

Redan från slottet-sidan såg jag de små konturerna av GP-cyklister som tog en kurva. När jag såg de framåtlutade siluetterna kände jag mig förvånansvärt avskuren men samtidigt hemma. Det var ju två veckor sedan jag tävlade sist, men många veckor sedan jag körde GP. Och det senaste jag gjort på Amiran var att cykla bohuskusten med packning.

Cyklisterna lyste i kvällssolen och väl på kullen vid start och mål hittade jag lite folk jag kände löst från tävlingssammanhang. Hej Madde, hej Ulrika, hej Emma med kompis, hej Petra och lycka till Petra!!

Hej Elvira, hej Ena, kul att se er och tack för lånet av jacka!

Lite snack om rehab och lite om överträning, något om nya jobbet och alltför mycket om hur helvetes kall augustikvällen var om man hade office-kjol och sommarkofta.

Starten gick, Petra och resten tuggade sina 30 minuter och två varv. Jag var sjukt sugen på att köra den utmanande banan på 700m. Fatta de kurvorna, tempot, syran i benen som till slut försvinner, ikappdraget… Motståndet i klungan!

Yes, jag var sugen, samtidigt var det ett bra beslut att vara publik. Kanske just för att jag var inställd på det.

Och när Petra kom trea och ägde sig upp på pallen var det minst lika kul som att själv stå där.

Nästan iallafall

Och sen bar det av att kyla ner den kokande hjärnan på Häktet vid Zinkensdamm ihop med cyklisterna. Jag lyckades väcka hjärnan till liv och det blev en mysig kväll innan vi däckade hemma hos Petra.

Så i morse fick jag mig en solig morgonpromenad längs norr Mälarstrand.

Och med mig hade jag ett par nya skor i begagnat skick av lämplig prislapp. Petra sålde sina gamla till mig, och tänk att dem hade jag råd med. Jag hade nämligen nyss fått reda på att jag inte alls skulle få en fet mobilräkning från Norge. Jag lämnade ju roaming på eftersom han på bussen sa att det var gratis. Sen greps jag av panik när mobiloperatören rådde mig att stänga av roamingen.

Men så kom det alltså ingen sådan räkning!

Och då hade jag plötsligt tjänat in till ett par dyra, nya, lätta skor.

Så var det.

Så de ska provköras imorgon.

Slut på inlägget, för nu kommer tåget in till stationen i Eskilstuna.

Avslutar med ett klassiskt pallfoto, suddigt som sig bör. Grattis Sara Hedberg, Anna Svärdström och Petra Dolejsova!

We. Sea. Waste.

Yo.

Sitter lite lagom postäventyrsslö här och tänkte blogga lite om en bra grej. Den är bra för att den förlöste mitt behov av att prata om en miljöfråga. Om plast! Den i vägrenarna, i skrevor på bergssidorna och den i träd och på gator, runtflygandes.

För när jag i onsdags skulle rulla ut från mitt ljuvliga B&B, mitt sista innan Göteborg och hemfärd, rullade nämligen en husbil in på gårdsplanen. Och ur husbilen rann ett gäng människor, varav en med kamerautrustning. Och damen bredvid mig som jag lärt känna lite, hördes plötsligt nämna ord som miljö och dokumentär i samma mening.

Jag stannade upp och lystrade.

Miljödokumentär? Från en husbil? Om människor som konverserade B&B-värden på utrikiska?

Jag ställde tillbaka cykeln vid husväggen och gick fram till gästerna. Efter lite artighetsfraser framkom att de var en holländsk familj som ville göra en resa genom Europa under ett år. Men de ville inte bara resa, de ville ha ett större syfte. De ville ge uppmärksamhet åt en viktig fråga och göra nytta varje dag, samtidigt som de såg sig om.

We Sea Waste föddes.

Denna familj åker alltså runt i Europa, plockar skräp varje dag på en strand och gör olika aktiviteter för att uppmärksamma plast i havet. De går på restaurang och väljer bort plastsugrör, väjer för plasten som finns i deras väg och hittar alternativen. De inser att deras plockning inte kommer att rädda världen, men har det som katalysator för prat och upppmärksamhet i frågan (det verkar för övrigt finnas en svensk hot spot för plastskräp vid just Bohuskusten). Och denna familj var förbluffade över hur mycket skräp det fanns här i Sverige, som de hört ryktas om var så rent och hade en så miljömedveten befolkning! Och om du tänker efter, visst har du också sett skräpet i vägrenarna? Dikeskanterna? Gatorna? Träden, där plastpåsar ibland blåser upp och fastnar i en gren och gör trädet till ett ofrivilligt offer i människans konsumtionssamhälle?

Visst har du också cyklat förbi en engångsmugg som skvalpat runt på backen och frågat dig varför DU ska jag plocka upp någon ANNANS skit?

Men det mesta av plasten har du inte sett. För den finns under ytan. Stora plastkontinenter på många kvadratkilometer flyter runt i världshaven och det beräknas att om vi fortsätter sprida plast som nu, så kommer 99 procent av alla sjöfåglar att ha ätit plast år 2050.

Jag gråter. Jag vill ha rena hav, fåglar utan plast i magen och sköldpaddor utan sugrör i närborrarna och jag vill ha dikesrenar utan skräp som skymmer sikten. Smältvatten som rinner fritt och porlande.

Jag tror att många vill det.

Det som var befriande med att träffa de här människorna var att de faktiskt brydde sig om något jag också brydde mig om.

Och jag insåg att jag inte pratat om varken bilberoende, flyg eller nedskräpning under hela min resa, trots att alla dessa ämnen varit ständigt närvarande. Engångsmuggarna med kaffe på rastplatserna, engångskapslarna med kaffe på hotellen, den helt obefintliga källsorteringen, plastpåsarna, de fossildrivna fjordbåtarna och dito långfärdsbussarna och inte minst den torra heta kvalmiga sommaren som vi lär få se mer av i och med klimatförändringen.

Jag reser genom Norge och kan cykla ifrån den engångsmugg jag nyss kastade i papperskorgen, men den papperskorgen är någon annans vardag.

Jag drar mig till minnes en av mina warm showers-värdar. I all välmening propsar han på att jag ska flyga till Stavanger nästa gång för att få mer tid till cykling.

Varpå jag kunde ha sagt ”Jag flyger inte, av miljöskäl, men tack för tipset, jag tar helst tåget med cykeln”.

Jag rotar i mitt inre och hittar följande förklaringar till att jag satt tyst:

  1. Han sa det av omtanke, det var ju inte klimatfrågan vi diskuterade (men å andra sidan finns klimatfrågan överallt, och diskussionen bär oftast mest frukt om man tar den på volley)
  2. Han verkade så angelägen att jag skulle få cykla (men å andra sidan kan jag med rätt navigering och planering få loss tiden till cykling ändå)
  3. Han gjorde mig osäker med sitt självsäkra tonläge (men wtf, när har jag brytt mig om tonlägen i en viktig diskussion?)

Men nu bubblade pratet äntligen upp. På engelska. På svenska. Om ekonomiska styrmedel, pris på plastpåsar i affären och EU-gemensamt pantsystem för plastflaskor. Samt förbud mot plast. Just förbud tycker jag är otroligt intressant att tänka på, eftersom det provocerar så många med sin tydlighet.

För det kan ju också vara en sporre. Så att företagen vet vad de har att förhålla sig till när de utvecklar verksamheten och blickar framåt.

Min cykelplan för dagen vingklipptes av mötet med familjen i husbilen. Jag skulle ju klippbada mig genom Tjörn på min väg till Göteborg. Men vid doppet på Tjörns sydvästspets, det jag hade valt ut som dagens dopp i min nya tidsplan, plockade jag symboliskt upp en diskborste som något ljushuvud hade slängt i gräset. Och resten av dagen i sadeln gick åt till att tänka ut liknande aktiviteter från min egen horisont. Och till att tänka på alla de människor som likt dessa, ägnade sin tid åt att sprida kunskap.

Och så ville jag genast ordna skräpplockardagar för att befria 53:an och fika efteråt. Bara göra lite vanlig sabla nytta för vägrenarna.

Och så vill jag rodda en cykelresa till Stavanger. Typ såhär skulle den se ut:

Lördag: tåg till Oslo. Packa cyklarna i packväska. Kväll och natt i Oslo.

Söndag: tåg till Stavanger. Cykeln fortf i väska. Kvartera in sig på lämpligt hotell med cyklarna.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag: turer i närområdet inkl Flekkefjord, Frafjord, Lysebotn, med flera platser. Varje dag med eget fokus. Serpa, fjäll, fjord, kust…

Lördag. Tåg till Oslo med cyklarna. Natt i Oslo.

Söndag. Tåg hem.

Låter grymt väl!

En cykelresa som stannar på marken.

Over and out, återkommer med mer kraft i senare inlägg yo.

Förförd.

Det har kommit in en ny kust i mitt liv.

Sedan ett par dagar tillbaka är jag hänförd, bländad och tillintetgjord. Jag trampar omkring i ett vibrerande tillstånd som mest kan liknas vid berusning.

Jag trodde jag hade hittat det vackraste i Stockholms skärgård. Skär, hav, horisonter och solnedgångar så glödande att jag vill dö och leva för evigt samtidigt.

Klippbad som tar mig till himlen och tillbaka från första simtaget.

Men så kom då denna nya kust in i mitt liv.

Det började vid infotavlan någonstans söder om Strömstad. Strömstad var ok, mest kul att cykla direkt dit från NM-silvret. Fyra äldre semesterfirare tipsade mig om Gerlesborg och kustvägen. Jag körde på den, körde till Gerlesborg och checkade in på mitt pensionat i spöregn. Jag badade i spöregn, handlade i spöregn, sov dåligt och vaknade för tidigt. Något ville att jag skulle vara vaken för att hinna med så mycket njutning som möjligt. Fick ett morgondopp och fortsatte söderut, mot Orust.

Jag hade tänkt att morgondoppet fick bli dagens dopp, är ju ändå cyklingen som kommer först, men kroppen ville annorlunda. Jag vände vid Brovallsstrand, gick in vid spöregnsviken och fick dagens andra dopp. I sol.

Där hände det.

Jag var fast.

Jag kunde inte få nog av detta klara blågröna vatten och denna höga salthalt. Jag ville se och blunda samtidigt och stanna i vattnet och köra därifrån på samma gång.

Jag simmade.

Jag gick upp.

Jag spd-vurpade och slog knäet i backen som för att få ett blodsband till denna kust.

Dagen bjöd på ännu mera kust blandat med sköna långa utförslöpor och gnagande, stigande motlut. Amiran tuggade vilsamt på under mig och jag kom till en färja i närheten av Bokenäs.

Där hände det igen. Den intensiva förförelsen tog mig ner från färjan på andra sidan viken över några klippor till dagens tredje dopp. Kroppen plöjde genom vattenmassornas sälta. Hjärtat sjöng. Färjan gick fram och tillbaka på sin lina medan vågorna glittrade.

Trampa vidare. Måste. Vill. Badet är flyktigt, cyklingen närvaron. Strax kom jag till ett sund och ett brofäste med skylten cykelväg till Orust. Jag dog brodöden när jag cyklade högt, högt över sundet och kom lite närmare himlen.

Orust.

Havet.

Alltet.

Matstopp på Haere Mai med nachos. Yum. De hade dykning också. Alltså!! Allas vår directeur sportif Fredric Johansson från VCK hade guidat hit och till och med messat och sagt att det skulle komma en vegan på cykel och vilja käka chili.

Sweet. Brygghäng. Tack Fredric.

Navigeringsinkompetensen ledde mig österut genom Bohusläns skogar och söta småvägar. Kasst batteri tvingade mig att navigera med ett par memorerade ortsnamn och garmin inställd på väderstreck. Jag skulle ju söderut, varför göra det mer komplicerat.

Laddade ändå batteriet lite hos en skön mackexpedit i Tegnebo. Fick mig några garv och info om stället jag hade bokat på måfå, sa hej då till henne och trampade vidare.

Batteriet var halvdött och ingen musik i lurarna. Men vad gjorde det? Jag hade syrsorna, den nedåtgående solen och mina egna upptempolåtar som aldrig ville sluta stiga ur strupen.

Jag hade trampande ben och nyfikna ögon.

Ett sund kom. Jag stannade på bron. Välkommen till Tjörn. Jag drog efter andan. Tjörn. Jag tittade ner i sundets blågröna kristallvatten och ville hoppa ner men visste att jag inte skulle.

Jag cyklade vidare.

Jag kom fram till mitt B&B 2130 och insåg att det måste vara Tjörns bästa smultronställe. Självplock av jordgubbar under säsong. Ett hav av solrosor. Ett stillsamt lugn och nyckeln i min dörr, rum 2. Stockrosor och pelargoner. Egen uteplats till Amiran och dubbelsäng till mig.

Lycka.

Frukost med hett kaffe och tips om klippiga Tjörnbad. Taget. Jag vill kräma ur så mycket klippbad jag kan ur denna kust.

Men du vill ha många kvar att drömma om och komma tillbaka till också

Den här kusten har helt fullständigt förfört mig. Och ja, man kan ha flera kuster nära hjärtat samtidigt. Det går bra!!

Älskade, finaste, böljigaste västkusten vad jag kommer att längta tillbaka till dig.

Idag går färden via klippbad till Göteborg. Om allt klaffar via en färja från Tjörns sydostspets till Kungälv. I Göteborg ska jag hälsa på en bekant som bor i kollektivhuset Stacken. De har solceller och ett intressant delningsupplägg för boendet som totalt sett känns jävligt hållbart. Så man får lite rysningar av hur fantastiska vi människor är när vi lägger energin på att göra det som är bra för oss.

Sedan ska jag sätta mig på bussen till Stockholm. Och därifrån trampa hem till fina, fantastiska underbara Eskilstuna.

Staden vid ån.

Ny blåser vindarna och saltvattnet väntar.

Kram!!

Kram.

Kram.

RR #17: masters-NM linje 2018

Var börjar NM? Är det veckan innan på bussen till Oslo? Är det när du kliver av i Stavanger och dansar runt på gatorna bland cykeldrömmar om berg och fjordar? Eller är det efter de 26 morgonkilometrarna från boendet till starten i Ås?

Ja, det är det. Det är där NM börjar, vid lagmötet med de blågula på en gräsmatta vid skolan i Ås.

Så var det dags. Årets största lopp var här, och våra fina lagledare hade samlat oss i skuggan vid startområdet för genomgång och taktiksnack. Jag hade landat nån halvtimme tidigare, häktat av mina väskor och minglat bort min nervositet bland andra blågula.

Hej, vad kul att ses igen! Kan du hjälpa mig med nummerlappen, var hittar man toaletten och stick inte hål på huden yo! Ska du ha punkagrejer med dig? Sånt man säger innan starten. Innan man får en kram och ett lycka till.

20 var vi, och tre i D35. Två varv på 37 km skulle avverkas. Två norskor med samma gula nummerlappar hade vi att ha koll på, det och inget annat var viktigt. Massor av D40 skulle sedan omringa oss och norskorna skulle leka med oss, men vi skulle slå tillbaka och ge dem en match och hänga av en av de två norskorna, skulle det visa sig.

Starten. Masterbilen var en hybrid, check, vi körde bakom nån kilometer, 22 i klungan som skulle visa sig vara jämn om än lite tvekande försiktig i körningen.

Banan var lätt kuperad, men tillräckligt för att duga som genomkörare. Särskilt norsk kändes den inte, kanske för att själv redan upplevt det jag ansåg vara det mest norska: fjordar och fjäll.

Första varvet var en lek. Klungan var jämn, norskorna ryckte och drog, vi bjöd moteld. Upp och ner, genom kurvor och över krön. Våra blågula turades om att dra när det skulle dras, vi gjorde våra ryck och trivdes, som det verkade. Jag hängde med, kände mig stark och pigg, jagade ikapp och trampade på, studerade de andra och hade det bra. Rentav kul. Ibland fanns de gula framför mig, eller bakom, men snart försvann de.

Tyvärr försvann även en av våra D35, Erica, så jag och Sofia var själva bland de blå och röda nummerlapparna från andra klasser.

När hon och jag körde sida vid sida började jag fundera. På taktiken. Två pallplatser var i princip säkrade, men vem skulle få guldet? Hur skulle vi tänka? Hur skulle vi samarbeta för att peta bort norskorna och lotsa fram våra blå och röda lagkamrater från de andra klasserna? Borde vi över huvud taget ligga såhär nära varandra?

Detta fick bli mitt fokus på andra varvet. Slut på leken och jaget, dags att se till laget.

Innan varvning kom dock laget istället till min undsättning. I sista sugande motlutet tog det helt stopp. Benens back- och fjordmil hade gett sig tillkänna och jag började tappa klungan. Detta fick inte ske på årets viktigaste lopp. Fick inte.

Då kom Cissi.

Cissi är min forna lagkamrat från Västerås, med utbrytningsbenen från andra världar. Cissi gled majestätiskt förbi mig med orden kom igen nu och där kom också två blå norskor, och vi fyra mobiliserade ett lagtempo för att täppa luckan. Och täppte luckan, det gjorde vi!

Laget. Tack laget.

Vilken njutning att cykla i klungan igen. Men samtidigt insåg jag att fokus nu konstant måste ligga på återhämtningen. Andas för syre, dricka för vätskebalansen, trampa ur för att mjuka upp benen. För de var stumma, hade varit hela loppet insåg jag. Och då hade jag ändå kapat många mil av mina planerade klättringar. Men för lite sömn och kanske helt enkelt för många norska backmil så nära inpå var lite väl vågat.

Så andra varvet höll jag mig lugnare. Gav benen allt jag kunde av återhämtning samtidigt som jag såg mig om efter blå och röda nummerlappar. Hur kunde jag hjälpa dem?

Vid 15 km kvar gick ett sus genom klungan. Det vankades målgång, snart. Folk piggnade till, det rycktes lite, tempot höjdes. Och tjusningen i linjelopp blev uppenbar: ingenting, absolut ingenting, är klart förrän efter målgång. När som helst kan åkare du trodde var svaga susa förbi dig och närsomhelst kan du själv göra detsamma.

Eller tappa.

Vilket jag gjorde någon kilometer innan mål. Det gick troll i motlutet som var nära att fälla mig förra gången: jag hade tappat, igen.

Fan. Faaaan!!!

Men men. När Cissi susade förbi mig gladdes jag å hennes vägnar och efter kurvan in på målrakan tryckte jag min solospurt.

Ståendes, som jag hade tränat på.

Den var jag värd.

Jag hade tappat, men jag hade gjort det jag skulle. Tagit NM-medalj. D30-pallen var blågul, vår D35 vanns av Sofia och jag tog silvret, och en norska knep bronset.

Behöver jag beskriva hur skönt det var att stå på den pallen?

Loppet var kanske inte det tuffaste jag gjort, men roligt att köra eftersom klungan var tillräckligt jämn för att jag skulle få vara med och leka. Ordentligt.

Det var kul.

Så tack, SCF för chansen att göra detta i blågult och tack, IF Froy för värdskap och tack, alla mina medcyklister som bidrar med psyke och benstyrka, varje dag.

Ni vet vilka ni är.

❤ ❤ ❤

Nu börjar en ny dag på cykeln. Jag är i Strömstad dit jag anlände vid midnatt. Det var 118 km finfin medvindsåkning längs just väg 118. Att inte cykla sydostligt hade varit otacksamt mot den nordvästliga vinden. Jag flög fram i den tilltagande augustinatten och checkade in fem i tolv.

Så var det.

Mitt NM.

Foto Bonsak Hammeraas

Lagfotooooooo

Svenska vinnare. Sofia till vänster. Foto Bonsak Hammeraas

D30: Jenny (1), Anna (2) och Caroline (3)

Min ros fick överräckas till Sofia, ety jag var på resande fot

Hej då gula mittlinje

Svinesundsbron. Say no more.

Lysebotn.

Jag står utanför receptionen till vandrarhemmet i Lysebotn. Längst nere vid fjorden. Jag har cyklat över fjället ner genom serpentinen och ska nu göra det som jag har kommit hit för att göra.

Cykla de 27 kurvorna genom tunneln uppför den 8.9 km långa stigningen på 840 hm.

Cykeln är rengjord, smord och putsad. Det gjorde jag igår kväll, och benen är nyrakade, flätan extra hårt dragen. Cykeln flyter tyst och smidigt över fjället, den ena vyn mer hänförande än den andra, och i nedförslöpan till fjorden krampar händerna så att jag måste stanna flera gånger och mjuka upp dem.

Att cykla nedför något så långt och kurvigt är en större utmaning än jag trodde för händerna. Det är också en kallare utmaning än jag trodde, men påminner mig om vad mallis-åkarna säger: glöm inte armvärmare och vindjacka, trots värmen uppför kommer du behöva dem nedför.

Jag har inte glömt. Jag är perfekt klädd. Linne, kort tröja, väst, armvärmare, handskar, skoskydd, vindjacka liten nog att kunna stoppas i bakfickan vid behov. Två bars, flaskorna fyllda, batteri i mobilen, baklykta och framlykta för tunnelpassagen.

Jag är redo.

Jag lämnar väskorna i vandrarhemmets bagageutrymme och kollar igenom allt en sista gång.

Hjälmen sitter perfekt över kepsen.

Nu kör vi.

Det är dimmigt att trampa över bron till den lilla bäcken vid första svängen. Men det lättar, och så kör jag upp mot första kurvan.

8,4 km/h.

Tar ut kurvan, matar mot nästa, hastigheten varierar mellan 7 och 11 km/h. Håller jag 9 tar det en knapp timme.

Nästa kurva. Nästa motlut. Nästa kurva, och nästa. Tuggar på i högsta växlens eller näst högsta, det går förvånansvärt lätt, jag har redan tappat räkningen på kurvorna.

Vad skönt det är att tugga motlut. Vad behagligt det är, vilsamt och uppmjukande, jag kan plåta krön samtidigt, lyssna på Teslor, se på dimman, dricka vatten, vila händerna.

Jag kan till och med starta i motlut när jag burit Amiran över en färist. Så långt sträcker sig inte min klätteryra att jag riskerar hjulen i färistens hungriga gap.

Tunneln öppnar sig. På med lamporna, in och mata, svalt och fuktigt är det och Teslorna dånar åter förbi som långtradare, snart är jag ute och då kommer nästa kurva.

Mata mata.

400 m kvar till toppstugan. Heja heja ropar någon som vandrar vid vägen med ryggsäck. Jag har plötsligt sådan brinnande värk i ländryggen att jag ger upp ett dovt stön. Men benen är pigga och mjuka och smärtan i ländryggen brinner snart ut och försvinner.

Det är behagligt. Vindjackan är sedan länge i bakfickan, västen och tröjan är uppknäppta för att släppa in luft, serpentinen gör mig varm men inte flåsig.

Så är jag uppe vid toppstugan. Fler hejarop från någon som sett mig susa nedför. Jag borde stanna och kolla på utsikten eller säga något lämpligt till den som hejar men benen vill vidare.

Jag har upptäckt att jag med lätthet kan mata kurvor ståendes.

Så det gör jag, jag trampar förbi toppstugan och vidare mot de fjäll och karga vägsträckningar jag kom ifrån.

En backe till, ett krön till, en kurva till. Snälla snälla bara en.

Så håller benen på, och vem är jag att vända när tiden finns och varje backe är en gåva? En present att packa upp, ett krön att bestiga, en nedförslöpa att susa på lätt utan väskor, en kurva att ta snävt, djärvt, utmanande.

Utsikten från vägen. Det karga, väderbitna landskapet med steniga fjäll och turkosa sjöar och motlut som på avstånd framstår som lodräta men i själva verket trampas uppför mjukt på lätta växlar. Inga ljud och fukten i luften och

det

ständigt

karga

Dimman som hela tiden ändrar på hur allt ser ut.

Bilister som kanske kör för nära och ibland håller bra avstånd. Lastbilen som ger mig en halvmeter tillgodo, bussen som stannar vid mötesplatsen och ger mig hela vägbanan. Bägge saliga i sin tro på hur mycket plats en cyklist behöver.

Klockan. Färjan. Jag måste vända, snart. Ett krön till, en klättring längs bergssidan och så en sista titt.

Jag vänder. Hej då fjället.

På återseende

Susar nedför och utför, på med vindjackan i duggregnet som kommer, kylan från nedförslöpan som inte värmer som klättringen.

Nere vid toppstugan stannar jag. Bara tittar och andas, låter mig tas andan ur av de branta bergväggarna på andra sidan fjorden och bortom fjorden.

Det dimhöljda.

Jag följer varje bergssida med blicken. Ser in i dalen bortom fjorden.

Bortom Lysebotn.

Sedan kör jag ner.

Och då har jag ännu en ny strategi och det är att ligga i bocken och på så vis spara händerna. Det krävs mindre att bromsa på det sättet, har jag märkt.

27 kurvor, tre färistar och en tunnel senare kommer spöregnet. Jag svänger av på bron över bäcken och andas djupt.

Jag fryser så jag skakar.

Men jag gjorde det.

Jag gjorde det!!

Ja, jag gjorde det.

Mot Lysebotn

Jag vaknar till regn. Idag ska det ske. Jag ska köra mina drömmars serpentin. Igår satt jag på ett berg lite ovanför hotellet och tittade på fjällen. Hur de skiftade färg från grönt till kargt, böljande kullar och steniga stup. Jag såg färgerna klarare och klarare. Jag såg åt väster. Någonstans där fanns Lysebotn.

Kort hej innan avfärd. Det har slutat regna och dimman ligger tät. Fårens bjällror blandat med dropp från hängrännor blandas med fläktljud och hotellets sköna 90-talspop från loungen.

Dimman jag häromdagen ville uppslukas av kommer att uppsluka mig med besked. Vägen till fjorden är 30 backiga kilometer som sedan stupar 840 meter nedåt med 27 kurvor och I slutet en tunnel. Som också den har tre kurvor. Vägen är notoriskt smal och känd för sina lynniga väderväxlingar och dimhöljda sluttningar.

Jag ska köra den. Snart, om några timmar när jag skrivit detta och flätat håret.

8.9 km nedför, 8.9 km uppför. Och så 8.9 km nedför igen.

Jag är nervös på ett sätt jag inte trott var möjligt. Nu ska det ske. Idag slår drömmen in. Och bara jag kan få den att slå in. Bara jag kan klättra de 27 kurvorna och komma till toppen.

Jag checkar ut och tänker tillbaka på gårdagens måste-spurt ner i dalen för att fylla på energikakeförrådet. Yikes. Benen sjöng. Så lätt cykeln var utan packningen. Knirket från kedjan var borta och kvar fanns bara glädjen och trycket i pedalerna.

Den känslan ska följa mig idag. Genom duggregn och motlut och backar och knixar och krön.

Till fjorden.

Till drömmen.

Till Lysebotn.

Dag 5: tunnelseende

Morrn!

Sitter med grus i ögonen och popmusik i öronen i hotellets frukostlobby. Hotellet är beläget 100km upp i bergen, omgivet av toppar omslutna av dimma. Små fjällstugor med gräs på taken, rallarrosor och sommarstängda liftar.

Jag är i Sirdal, 40 km från Lysebotn.

Det duggar. Ångorna från den gångna nattens regn böljar i sakta mak fram över bergen.

Jag vill stå där på berget i dimman och låta mig omslutas. Röra mig med samma självklarhet, målmedvetenhet, flyktighet som den. Krypa uppför bergssidorna och upplösas för att återuppstå i nästa dalgång.

Gårdagen.

Gårdagens körning från Sandnes gick över bergspass och hisnande utförslöpor på 62km/h. Kurvorna i dessa utförslöpor krävde mitt fulla fokus: bäst gick det när jag lade mig mitt i vägbanan och släppte på allt. Bilarna fick väl svänga, eller vänta. Och gärna undvika att köra om varandra just vid mig.

Jag kom till den första av två tunnlar jag visste skulle finnas. Tunnlar finns det gott om i detta fjordland, alla är öppna för cyklister utom några som går under fjorden. Dessa är så långa och djupa och mörka att cyklister inte bör vistas där. Det var en sådan jag stötte på söder om Haugesund.

Men de här skulle vara öppna. Bara att trampa på. Jag knäppte på lysen och vevade in i tunneln.

Den var 350 meter lång och upplyst. Någon decimeter vägren. En och annan bilist smög förbi. Akustiken gjorde att den tystaste Tesla dånade som en långtradare. Tunneln tog slut, kort men maffig ändå.

Men då var nästa tunnel maffigare. Jag hade precis cyklat över en rar liten bro med vattenfall då tunneln öppnade sig. Frafjordstunneln. Den såg lång ut, på med lysen och in.

Vad mörkt det var. Vad svalt det var. Tunneln sluttade svagt nedåt och jag kom upp i ett bra arbetstempo. Inte en bil. Fukt dröp längs väggarna och bildade små pölar som jag cyklade igenom. Jag drog upp tröjan i halsen.

Vad tomt det var. Inte en bil. Jag trampade fortare. Vad mörkt det var. Och svalt. Nattcykling mitt på dagen. Allt som fanns var jag och välvningarna i taket på tunneln. Allt såg likadant ut. Mitt framlyse var en flämtande cirkel av ljus på asfalten. Baklyktan blinkade. Vad mörkt det var. Rörde jag mig? Rörde sig tiden? Hur fort cyklade jag?

Men tiden hade stannat. Ingenting rörde sig förutom mina ben. Och när jag kollade på gps: en så var det precis så.

Det fanns ingen hastighet.

Till slut kom jag ut ur tunneln och saktade ned innan utförslöpan.

Frafjorden, där för mina fötter, djup och sval. Jag parkerade cykeln vid räcket och besåg fjorden som försvann i horisonten med bergen stupandes ner i sig.

Kartan. Jag knäppte fram mobilen, några procent kvar. Google maps, Sirdal. Byrkjedalstunet. Frafjord. Insikten. Va fan. Jag hade kört fel. Den här tunneln var ett stickspår. Fel håll. Jag måste tillbaka. Svängen över vattenfallet hade aktiverat min navigeringsinkompetens.

Tack fjorden, utan dig hade jag susat nedför backen och fått mig ännu en stigning

Jaha. Bara att köra tillbaka. En pp, idolkort på Frafjord och så hej då.

In i tunneln igen. Det kändes som nedför åt det hållet också. Ett par teslor dånade förbi. Jag trampade, lampan lyste sin stilla cirkel framför mig och väggarna dröp och snart var jag ute.

Vänster, och så en sista stigning innan fikastoppet efter vilket jag skulle ta vänster igen.

20 spänn för lite blaskigt pappmuggskaffe utan påtår. Bara att se glad ut och säga tack och hej till personalen som ändå fyllde mina flaskor.

Upp och trampa igen. Mera stigning, mera utför, mera gula mittstreck som diskret påminde mig om vilket land jag var i.

Bergen på sidorna. Så majestätiska de var. Suddiga i horisonten, skarpa i blickfånget. Gråa, klippiga omfamnade de dalen från två håll. Bäckfåran i mitten. Så svalkande vattnet såg ut, så svalt det måste kännas mot huden.

Stigning, nedförsbacke, kurva.

Jag utvecklade snart ett älska-frukta förhållande till sluttningarna: varje utför betydde ett uppför i övermorgon när allt detta skulle cyklas tillbaka.

Men det går inte att frukta när man njuter.

Jag började förstå dem som älskar att cykla i berg. Berget suger musten ur dig, berget får dig att vilja slänga cykeln i diket och gråta, berget vill veta vad du går för.

Berget lockar dig.

Lite till, lite till. Lite längre, ett krön till, en kurva till, en tunnel till. Kom igen, tänk känslan när du kommer upp.

34 km kvar. Det gick riktigt sakta nu. Benen trummade på i 18 km i timmen på platten. Som det såg ut iallafall, kanske hade jag missat att det var uppför. Kedjan knirkade, den skrek efter olja. Lilla klingan, testa stora, trycka upp farten, morra, nej det fick bli den lilla.

Ett krön med infoskylt skymtade. Jag tuggade på, blicken i asfalten, ett tramptag i taget. Vid sidan av vägen låg ett får och betraktade mig medan det sakta tuggade på något. Öronen var behagligt utvikta. Det klippte med ögonen. Bredvid låg dess fårkompis utslagen i en vräkig vilopositon.

Jag nådde krönet och läste mig fram till att det kunde vara max 15 km kvar.

Så susade jag åter, och de långa stigningarna var över, jag kom till ett litet samhälle med badsjö, mack och snabbköp, 10 km kvar.

Tugga på, målet var nära, kroppen slut, den sista stigningen upp till högfjällshotellet var åt höger. Lilla klingan, trampa nu benen upp upp upp, och så var jag där.

Uppe.

Framme.

Här. Bland bergen. På fjället.

Idag ska jag vila. Titta på bergen, kanske ta en topptur, kanske bunkra energi i det lilla samhället.

För att imorgon cykla till Lysebotn.

Japp, så blir det. Jag har nämligen nosat upp en färja som tar mig till Lauvvik i närheten av Sandnes på fredag där jag ska sova sista natten. Så jag spar en backig hemresa och en halv dags cykling.

Är ju NM snart.

Och är det något som går att räkna med här i fjordarnas Norge så är det färjeförbindelser. Så nu är båten bokad och klar och jag drar tidigt imorgon efter frukosten. Vid toppen av serpan ska jag stanna. Titta. Andas djupt. Sedan ska jag köra nedför och akta mig för bilister med dödslängtan. Vid fjorden stannar jag och kollar på klockan. Häktar av väskorna och förbereder min klättring. Klättrar så långt jag hinner, vilket i en drömvärld är till krönet, och stannar återigen på toppen.

Fjorden. Luften. Dimmorna.

Lite närmare himlen.

Sedan kör jag åter ner igen och får mig ett fjorddopp innan färjan.

Sedan färjan genom fjorden. Titta på bergen. Topparna. Vågorna. Det där berget som heter Predikstolen dit jag kanske kommer en annan gång, en annan resa.

Kliva av i Lauvvik, cykla de 20 km till Sandnes och klättra upp till huset igen. Klättra Bakken.

Så kommer det bli. Än så länge bara i mitt huvud, men varje tanke varje minne varje tramptag börjar med en fantasi.

God tur.

Nu stänger frukosten. Berget kallar.

Kram på er.