We. Sea. Waste.

Yo.

Sitter lite lagom postäventyrsslö här och tänkte blogga lite om en bra grej. Den är bra för att den förlöste mitt behov av att prata om en miljöfråga. Om plast! Den i vägrenarna, i skrevor på bergssidorna och den i träd och på gator, runtflygandes.

För när jag i onsdags skulle rulla ut från mitt ljuvliga B&B, mitt sista innan Göteborg och hemfärd, rullade nämligen en husbil in på gårdsplanen. Och ur husbilen rann ett gäng människor, varav en med kamerautrustning. Och damen bredvid mig som jag lärt känna lite, hördes plötsligt nämna ord som miljö och dokumentär i samma mening.

Jag stannade upp och lystrade.

Miljödokumentär? Från en husbil? Om människor som konverserade B&B-värden på utrikiska?

Jag ställde tillbaka cykeln vid husväggen och gick fram till gästerna. Efter lite artighetsfraser framkom att de var en holländsk familj som ville göra en resa genom Europa under ett år. Men de ville inte bara resa, de ville ha ett större syfte. De ville ge uppmärksamhet åt en viktig fråga och göra nytta varje dag, samtidigt som de såg sig om.

We Sea Waste föddes.

Denna familj åker alltså runt i Europa, plockar skräp varje dag på en strand och gör olika aktiviteter för att uppmärksamma plast i havet. De går på restaurang och väljer bort plastsugrör, väjer för plasten som finns i deras väg och hittar alternativen. De inser att deras plockning inte kommer att rädda världen, men har det som katalysator för prat och upppmärksamhet i frågan (det verkar för övrigt finnas en svensk hot spot för plastskräp vid just Bohuskusten). Och denna familj var förbluffade över hur mycket skräp det fanns här i Sverige, som de hört ryktas om var så rent och hade en så miljömedveten befolkning! Och om du tänker efter, visst har du också sett skräpet i vägrenarna? Dikeskanterna? Gatorna? Träden, där plastpåsar ibland blåser upp och fastnar i en gren och gör trädet till ett ofrivilligt offer i människans konsumtionssamhälle?

Visst har du också cyklat förbi en engångsmugg som skvalpat runt på backen och frågat dig varför DU ska jag plocka upp någon ANNANS skit?

Men det mesta av plasten har du inte sett. För den finns under ytan. Stora plastkontinenter på många kvadratkilometer flyter runt i världshaven och det beräknas att om vi fortsätter sprida plast som nu, så kommer 99 procent av alla sjöfåglar att ha ätit plast år 2050.

Jag gråter. Jag vill ha rena hav, fåglar utan plast i magen och sköldpaddor utan sugrör i närborrarna och jag vill ha dikesrenar utan skräp som skymmer sikten. Smältvatten som rinner fritt och porlande.

Jag tror att många vill det.

Det som var befriande med att träffa de här människorna var att de faktiskt brydde sig om något jag också brydde mig om.

Och jag insåg att jag inte pratat om varken bilberoende, flyg eller nedskräpning under hela min resa, trots att alla dessa ämnen varit ständigt närvarande. Engångsmuggarna med kaffe på rastplatserna, engångskapslarna med kaffe på hotellen, den helt obefintliga källsorteringen, plastpåsarna, de fossildrivna fjordbåtarna och dito långfärdsbussarna och inte minst den torra heta kvalmiga sommaren som vi lär få se mer av i och med klimatförändringen.

Jag reser genom Norge och kan cykla ifrån den engångsmugg jag nyss kastade i papperskorgen, men den papperskorgen är någon annans vardag.

Jag drar mig till minnes en av mina warm showers-värdar. I all välmening propsar han på att jag ska flyga till Stavanger nästa gång för att få mer tid till cykling.

Varpå jag kunde ha sagt ”Jag flyger inte, av miljöskäl, men tack för tipset, jag tar helst tåget med cykeln”.

Jag rotar i mitt inre och hittar följande förklaringar till att jag satt tyst:

  1. Han sa det av omtanke, det var ju inte klimatfrågan vi diskuterade (men å andra sidan finns klimatfrågan överallt, och diskussionen bär oftast mest frukt om man tar den på volley)
  2. Han verkade så angelägen att jag skulle få cykla (men å andra sidan kan jag med rätt navigering och planering få loss tiden till cykling ändå)
  3. Han gjorde mig osäker med sitt självsäkra tonläge (men wtf, när har jag brytt mig om tonlägen i en viktig diskussion?)

Men nu bubblade pratet äntligen upp. På engelska. På svenska. Om ekonomiska styrmedel, pris på plastpåsar i affären och EU-gemensamt pantsystem för plastflaskor. Samt förbud mot plast. Just förbud tycker jag är otroligt intressant att tänka på, eftersom det provocerar så många med sin tydlighet.

För det kan ju också vara en sporre. Så att företagen vet vad de har att förhålla sig till när de utvecklar verksamheten och blickar framåt.

Min cykelplan för dagen vingklipptes av mötet med familjen i husbilen. Jag skulle ju klippbada mig genom Tjörn på min väg till Göteborg. Men vid doppet på Tjörns sydvästspets, det jag hade valt ut som dagens dopp i min nya tidsplan, plockade jag symboliskt upp en diskborste som något ljushuvud hade slängt i gräset. Och resten av dagen i sadeln gick åt till att tänka ut liknande aktiviteter från min egen horisont. Och till att tänka på alla de människor som likt dessa, ägnade sin tid åt att sprida kunskap.

Och så ville jag genast ordna skräpplockardagar för att befria 53:an och fika efteråt. Bara göra lite vanlig sabla nytta för vägrenarna.

Och så vill jag rodda en cykelresa till Stavanger. Typ såhär skulle den se ut:

Lördag: tåg till Oslo. Packa cyklarna i packväska. Kväll och natt i Oslo.

Söndag: tåg till Stavanger. Cykeln fortf i väska. Kvartera in sig på lämpligt hotell med cyklarna.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag: turer i närområdet inkl Flekkefjord, Frafjord, Lysebotn, med flera platser. Varje dag med eget fokus. Serpa, fjäll, fjord, kust…

Lördag. Tåg till Oslo med cyklarna. Natt i Oslo.

Söndag. Tåg hem.

Låter grymt väl!

En cykelresa som stannar på marken.

Over and out, återkommer med mer kraft i senare inlägg yo.

Annonser

Förförd.

Det har kommit in en ny kust i mitt liv.

Sedan ett par dagar tillbaka är jag hänförd, bländad och tillintetgjord. Jag trampar omkring i ett vibrerande tillstånd som mest kan liknas vid berusning.

Jag trodde jag hade hittat det vackraste i Stockholms skärgård. Skär, hav, horisonter och solnedgångar så glödande att jag vill dö och leva för evigt samtidigt.

Klippbad som tar mig till himlen och tillbaka från första simtaget.

Men så kom då denna nya kust in i mitt liv.

Det började vid infotavlan någonstans söder om Strömstad. Strömstad var ok, mest kul att cykla direkt dit från NM-silvret. Fyra äldre semesterfirare tipsade mig om Gerlesborg och kustvägen. Jag körde på den, körde till Gerlesborg och checkade in på mitt pensionat i spöregn. Jag badade i spöregn, handlade i spöregn, sov dåligt och vaknade för tidigt. Något ville att jag skulle vara vaken för att hinna med så mycket njutning som möjligt. Fick ett morgondopp och fortsatte söderut, mot Orust.

Jag hade tänkt att morgondoppet fick bli dagens dopp, är ju ändå cyklingen som kommer först, men kroppen ville annorlunda. Jag vände vid Brovallsstrand, gick in vid spöregnsviken och fick dagens andra dopp. I sol.

Där hände det.

Jag var fast.

Jag kunde inte få nog av detta klara blågröna vatten och denna höga salthalt. Jag ville se och blunda samtidigt och stanna i vattnet och köra därifrån på samma gång.

Jag simmade.

Jag gick upp.

Jag spd-vurpade och slog knäet i backen som för att få ett blodsband till denna kust.

Dagen bjöd på ännu mera kust blandat med sköna långa utförslöpor och gnagande, stigande motlut. Amiran tuggade vilsamt på under mig och jag kom till en färja i närheten av Bokenäs.

Där hände det igen. Den intensiva förförelsen tog mig ner från färjan på andra sidan viken över några klippor till dagens tredje dopp. Kroppen plöjde genom vattenmassornas sälta. Hjärtat sjöng. Färjan gick fram och tillbaka på sin lina medan vågorna glittrade.

Trampa vidare. Måste. Vill. Badet är flyktigt, cyklingen närvaron. Strax kom jag till ett sund och ett brofäste med skylten cykelväg till Orust. Jag dog brodöden när jag cyklade högt, högt över sundet och kom lite närmare himlen.

Orust.

Havet.

Alltet.

Matstopp på Haere Mai med nachos. Yum. De hade dykning också. Alltså!! Allas vår directeur sportif Fredric Johansson från VCK hade guidat hit och till och med messat och sagt att det skulle komma en vegan på cykel och vilja käka chili.

Sweet. Brygghäng. Tack Fredric.

Navigeringsinkompetensen ledde mig österut genom Bohusläns skogar och söta småvägar. Kasst batteri tvingade mig att navigera med ett par memorerade ortsnamn och garmin inställd på väderstreck. Jag skulle ju söderut, varför göra det mer komplicerat.

Laddade ändå batteriet lite hos en skön mackexpedit i Tegnebo. Fick mig några garv och info om stället jag hade bokat på måfå, sa hej då till henne och trampade vidare.

Batteriet var halvdött och ingen musik i lurarna. Men vad gjorde det? Jag hade syrsorna, den nedåtgående solen och mina egna upptempolåtar som aldrig ville sluta stiga ur strupen.

Jag hade trampande ben och nyfikna ögon.

Ett sund kom. Jag stannade på bron. Välkommen till Tjörn. Jag drog efter andan. Tjörn. Jag tittade ner i sundets blågröna kristallvatten och ville hoppa ner men visste att jag inte skulle.

Jag cyklade vidare.

Jag kom fram till mitt B&B 2130 och insåg att det måste vara Tjörns bästa smultronställe. Självplock av jordgubbar under säsong. Ett hav av solrosor. Ett stillsamt lugn och nyckeln i min dörr, rum 2. Stockrosor och pelargoner. Egen uteplats till Amiran och dubbelsäng till mig.

Lycka.

Frukost med hett kaffe och tips om klippiga Tjörnbad. Taget. Jag vill kräma ur så mycket klippbad jag kan ur denna kust.

Men du vill ha många kvar att drömma om och komma tillbaka till också

Den här kusten har helt fullständigt förfört mig. Och ja, man kan ha flera kuster nära hjärtat samtidigt. Det går bra!!

Älskade, finaste, böljigaste västkusten vad jag kommer att längta tillbaka till dig.

Idag går färden via klippbad till Göteborg. Om allt klaffar via en färja från Tjörns sydostspets till Kungälv. I Göteborg ska jag hälsa på en bekant som bor i kollektivhuset Stacken. De har solceller och ett intressant delningsupplägg för boendet som totalt sett känns jävligt hållbart. Så man får lite rysningar av hur fantastiska vi människor är när vi lägger energin på att göra det som är bra för oss.

Sedan ska jag sätta mig på bussen till Stockholm. Och därifrån trampa hem till fina, fantastiska underbara Eskilstuna.

Staden vid ån.

Ny blåser vindarna och saltvattnet väntar.

Kram!!

Kram.

Kram.

RR #17: masters-NM linje 2018

Var börjar NM? Är det veckan innan på bussen till Oslo? Är det när du kliver av i Stavanger och dansar runt på gatorna bland cykeldrömmar om berg och fjordar? Eller är det efter de 26 morgonkilometrarna från boendet till starten i Ås?

Ja, det är det. Det är där NM börjar, vid lagmötet med de blågula på en gräsmatta vid skolan i Ås.

Så var det dags. Årets största lopp var här, och våra fina lagledare hade samlat oss i skuggan vid startområdet för genomgång och taktiksnack. Jag hade landat nån halvtimme tidigare, häktat av mina väskor och minglat bort min nervositet bland andra blågula.

Hej, vad kul att ses igen! Kan du hjälpa mig med nummerlappen, var hittar man toaletten och stick inte hål på huden yo! Ska du ha punkagrejer med dig? Sånt man säger innan starten. Innan man får en kram och ett lycka till.

20 var vi, och tre i D35. Två varv på 37 km skulle avverkas. Två norskor med samma gula nummerlappar hade vi att ha koll på, det och inget annat var viktigt. Massor av D40 skulle sedan omringa oss och norskorna skulle leka med oss, men vi skulle slå tillbaka och ge dem en match och hänga av en av de två norskorna, skulle det visa sig.

Starten. Masterbilen var en hybrid, check, vi körde bakom nån kilometer, 22 i klungan som skulle visa sig vara jämn om än lite tvekande försiktig i körningen.

Banan var lätt kuperad, men tillräckligt för att duga som genomkörare. Särskilt norsk kändes den inte, kanske för att själv redan upplevt det jag ansåg vara det mest norska: fjordar och fjäll.

Första varvet var en lek. Klungan var jämn, norskorna ryckte och drog, vi bjöd moteld. Upp och ner, genom kurvor och över krön. Våra blågula turades om att dra när det skulle dras, vi gjorde våra ryck och trivdes, som det verkade. Jag hängde med, kände mig stark och pigg, jagade ikapp och trampade på, studerade de andra och hade det bra. Rentav kul. Ibland fanns de gula framför mig, eller bakom, men snart försvann de.

Tyvärr försvann även en av våra D35, Erica, så jag och Sofia var själva bland de blå och röda nummerlapparna från andra klasser.

När hon och jag körde sida vid sida började jag fundera. På taktiken. Två pallplatser var i princip säkrade, men vem skulle få guldet? Hur skulle vi tänka? Hur skulle vi samarbeta för att peta bort norskorna och lotsa fram våra blå och röda lagkamrater från de andra klasserna? Borde vi över huvud taget ligga såhär nära varandra?

Detta fick bli mitt fokus på andra varvet. Slut på leken och jaget, dags att se till laget.

Innan varvning kom dock laget istället till min undsättning. I sista sugande motlutet tog det helt stopp. Benens back- och fjordmil hade gett sig tillkänna och jag började tappa klungan. Detta fick inte ske på årets viktigaste lopp. Fick inte.

Då kom Cissi.

Cissi är min forna lagkamrat från Västerås, med utbrytningsbenen från andra världar. Cissi gled majestätiskt förbi mig med orden kom igen nu och där kom också två blå norskor, och vi fyra mobiliserade ett lagtempo för att täppa luckan. Och täppte luckan, det gjorde vi!

Laget. Tack laget.

Vilken njutning att cykla i klungan igen. Men samtidigt insåg jag att fokus nu konstant måste ligga på återhämtningen. Andas för syre, dricka för vätskebalansen, trampa ur för att mjuka upp benen. För de var stumma, hade varit hela loppet insåg jag. Och då hade jag ändå kapat många mil av mina planerade klättringar. Men för lite sömn och kanske helt enkelt för många norska backmil så nära inpå var lite väl vågat.

Så andra varvet höll jag mig lugnare. Gav benen allt jag kunde av återhämtning samtidigt som jag såg mig om efter blå och röda nummerlappar. Hur kunde jag hjälpa dem?

Vid 15 km kvar gick ett sus genom klungan. Det vankades målgång, snart. Folk piggnade till, det rycktes lite, tempot höjdes. Och tjusningen i linjelopp blev uppenbar: ingenting, absolut ingenting, är klart förrän efter målgång. När som helst kan åkare du trodde var svaga susa förbi dig och närsomhelst kan du själv göra detsamma.

Eller tappa.

Vilket jag gjorde någon kilometer innan mål. Det gick troll i motlutet som var nära att fälla mig förra gången: jag hade tappat, igen.

Fan. Faaaan!!!

Men men. När Cissi susade förbi mig gladdes jag å hennes vägnar och efter kurvan in på målrakan tryckte jag min solospurt.

Ståendes, som jag hade tränat på.

Den var jag värd.

Jag hade tappat, men jag hade gjort det jag skulle. Tagit NM-medalj. D30-pallen var blågul, vår D35 vanns av Sofia och jag tog silvret, och en norska knep bronset.

Behöver jag beskriva hur skönt det var att stå på den pallen?

Loppet var kanske inte det tuffaste jag gjort, men roligt att köra eftersom klungan var tillräckligt jämn för att jag skulle få vara med och leka. Ordentligt.

Det var kul.

Så tack, SCF för chansen att göra detta i blågult och tack, IF Froy för värdskap och tack, alla mina medcyklister som bidrar med psyke och benstyrka, varje dag.

Ni vet vilka ni är.

❤ ❤ ❤

Nu börjar en ny dag på cykeln. Jag är i Strömstad dit jag anlände vid midnatt. Det var 118 km finfin medvindsåkning längs just väg 118. Att inte cykla sydostligt hade varit otacksamt mot den nordvästliga vinden. Jag flög fram i den tilltagande augustinatten och checkade in fem i tolv.

Så var det.

Mitt NM.

Foto Bonsak Hammeraas

Lagfotooooooo

Svenska vinnare. Sofia till vänster. Foto Bonsak Hammeraas

D30: Jenny (1), Anna (2) och Caroline (3)

Min ros fick överräckas till Sofia, ety jag var på resande fot

Hej då gula mittlinje

Svinesundsbron. Say no more.

Lysebotn.

Jag står utanför receptionen till vandrarhemmet i Lysebotn. Längst nere vid fjorden. Jag har cyklat över fjället ner genom serpentinen och ska nu göra det som jag har kommit hit för att göra.

Cykla de 27 kurvorna genom tunneln uppför den 8.9 km långa stigningen på 840 hm.

Cykeln är rengjord, smord och putsad. Det gjorde jag igår kväll, och benen är nyrakade, flätan extra hårt dragen. Cykeln flyter tyst och smidigt över fjället, den ena vyn mer hänförande än den andra, och i nedförslöpan till fjorden krampar händerna så att jag måste stanna flera gånger och mjuka upp dem.

Att cykla nedför något så långt och kurvigt är en större utmaning än jag trodde för händerna. Det är också en kallare utmaning än jag trodde, men påminner mig om vad mallis-åkarna säger: glöm inte armvärmare och vindjacka, trots värmen uppför kommer du behöva dem nedför.

Jag har inte glömt. Jag är perfekt klädd. Linne, kort tröja, väst, armvärmare, handskar, skoskydd, vindjacka liten nog att kunna stoppas i bakfickan vid behov. Två bars, flaskorna fyllda, batteri i mobilen, baklykta och framlykta för tunnelpassagen.

Jag är redo.

Jag lämnar väskorna i vandrarhemmets bagageutrymme och kollar igenom allt en sista gång.

Hjälmen sitter perfekt över kepsen.

Nu kör vi.

Det är dimmigt att trampa över bron till den lilla bäcken vid första svängen. Men det lättar, och så kör jag upp mot första kurvan.

8,4 km/h.

Tar ut kurvan, matar mot nästa, hastigheten varierar mellan 7 och 11 km/h. Håller jag 9 tar det en knapp timme.

Nästa kurva. Nästa motlut. Nästa kurva, och nästa. Tuggar på i högsta växlens eller näst högsta, det går förvånansvärt lätt, jag har redan tappat räkningen på kurvorna.

Vad skönt det är att tugga motlut. Vad behagligt det är, vilsamt och uppmjukande, jag kan plåta krön samtidigt, lyssna på Teslor, se på dimman, dricka vatten, vila händerna.

Jag kan till och med starta i motlut när jag burit Amiran över en färist. Så långt sträcker sig inte min klätteryra att jag riskerar hjulen i färistens hungriga gap.

Tunneln öppnar sig. På med lamporna, in och mata, svalt och fuktigt är det och Teslorna dånar åter förbi som långtradare, snart är jag ute och då kommer nästa kurva.

Mata mata.

400 m kvar till toppstugan. Heja heja ropar någon som vandrar vid vägen med ryggsäck. Jag har plötsligt sådan brinnande värk i ländryggen att jag ger upp ett dovt stön. Men benen är pigga och mjuka och smärtan i ländryggen brinner snart ut och försvinner.

Det är behagligt. Vindjackan är sedan länge i bakfickan, västen och tröjan är uppknäppta för att släppa in luft, serpentinen gör mig varm men inte flåsig.

Så är jag uppe vid toppstugan. Fler hejarop från någon som sett mig susa nedför. Jag borde stanna och kolla på utsikten eller säga något lämpligt till den som hejar men benen vill vidare.

Jag har upptäckt att jag med lätthet kan mata kurvor ståendes.

Så det gör jag, jag trampar förbi toppstugan och vidare mot de fjäll och karga vägsträckningar jag kom ifrån.

En backe till, ett krön till, en kurva till. Snälla snälla bara en.

Så håller benen på, och vem är jag att vända när tiden finns och varje backe är en gåva? En present att packa upp, ett krön att bestiga, en nedförslöpa att susa på lätt utan väskor, en kurva att ta snävt, djärvt, utmanande.

Utsikten från vägen. Det karga, väderbitna landskapet med steniga fjäll och turkosa sjöar och motlut som på avstånd framstår som lodräta men i själva verket trampas uppför mjukt på lätta växlar. Inga ljud och fukten i luften och

det

ständigt

karga

Dimman som hela tiden ändrar på hur allt ser ut.

Bilister som kanske kör för nära och ibland håller bra avstånd. Lastbilen som ger mig en halvmeter tillgodo, bussen som stannar vid mötesplatsen och ger mig hela vägbanan. Bägge saliga i sin tro på hur mycket plats en cyklist behöver.

Klockan. Färjan. Jag måste vända, snart. Ett krön till, en klättring längs bergssidan och så en sista titt.

Jag vänder. Hej då fjället.

På återseende

Susar nedför och utför, på med vindjackan i duggregnet som kommer, kylan från nedförslöpan som inte värmer som klättringen.

Nere vid toppstugan stannar jag. Bara tittar och andas, låter mig tas andan ur av de branta bergväggarna på andra sidan fjorden och bortom fjorden.

Det dimhöljda.

Jag följer varje bergssida med blicken. Ser in i dalen bortom fjorden.

Bortom Lysebotn.

Sedan kör jag ner.

Och då har jag ännu en ny strategi och det är att ligga i bocken och på så vis spara händerna. Det krävs mindre att bromsa på det sättet, har jag märkt.

27 kurvor, tre färistar och en tunnel senare kommer spöregnet. Jag svänger av på bron över bäcken och andas djupt.

Jag fryser så jag skakar.

Men jag gjorde det.

Jag gjorde det!!

Ja, jag gjorde det.

Mot Lysebotn

Jag vaknar till regn. Idag ska det ske. Jag ska köra mina drömmars serpentin. Igår satt jag på ett berg lite ovanför hotellet och tittade på fjällen. Hur de skiftade färg från grönt till kargt, böljande kullar och steniga stup. Jag såg färgerna klarare och klarare. Jag såg åt väster. Någonstans där fanns Lysebotn.

Kort hej innan avfärd. Det har slutat regna och dimman ligger tät. Fårens bjällror blandat med dropp från hängrännor blandas med fläktljud och hotellets sköna 90-talspop från loungen.

Dimman jag häromdagen ville uppslukas av kommer att uppsluka mig med besked. Vägen till fjorden är 30 backiga kilometer som sedan stupar 840 meter nedåt med 27 kurvor och I slutet en tunnel. Som också den har tre kurvor. Vägen är notoriskt smal och känd för sina lynniga väderväxlingar och dimhöljda sluttningar.

Jag ska köra den. Snart, om några timmar när jag skrivit detta och flätat håret.

8.9 km nedför, 8.9 km uppför. Och så 8.9 km nedför igen.

Jag är nervös på ett sätt jag inte trott var möjligt. Nu ska det ske. Idag slår drömmen in. Och bara jag kan få den att slå in. Bara jag kan klättra de 27 kurvorna och komma till toppen.

Jag checkar ut och tänker tillbaka på gårdagens måste-spurt ner i dalen för att fylla på energikakeförrådet. Yikes. Benen sjöng. Så lätt cykeln var utan packningen. Knirket från kedjan var borta och kvar fanns bara glädjen och trycket i pedalerna.

Den känslan ska följa mig idag. Genom duggregn och motlut och backar och knixar och krön.

Till fjorden.

Till drömmen.

Till Lysebotn.

Dag 5: tunnelseende

Morrn!

Sitter med grus i ögonen och popmusik i öronen i hotellets frukostlobby. Hotellet är beläget 100km upp i bergen, omgivet av toppar omslutna av dimma. Små fjällstugor med gräs på taken, rallarrosor och sommarstängda liftar.

Jag är i Sirdal, 40 km från Lysebotn.

Det duggar. Ångorna från den gångna nattens regn böljar i sakta mak fram över bergen.

Jag vill stå där på berget i dimman och låta mig omslutas. Röra mig med samma självklarhet, målmedvetenhet, flyktighet som den. Krypa uppför bergssidorna och upplösas för att återuppstå i nästa dalgång.

Gårdagen.

Gårdagens körning från Sandnes gick över bergspass och hisnande utförslöpor på 62km/h. Kurvorna i dessa utförslöpor krävde mitt fulla fokus: bäst gick det när jag lade mig mitt i vägbanan och släppte på allt. Bilarna fick väl svänga, eller vänta. Och gärna undvika att köra om varandra just vid mig.

Jag kom till den första av två tunnlar jag visste skulle finnas. Tunnlar finns det gott om i detta fjordland, alla är öppna för cyklister utom några som går under fjorden. Dessa är så långa och djupa och mörka att cyklister inte bör vistas där. Det var en sådan jag stötte på söder om Haugesund.

Men de här skulle vara öppna. Bara att trampa på. Jag knäppte på lysen och vevade in i tunneln.

Den var 350 meter lång och upplyst. Någon decimeter vägren. En och annan bilist smög förbi. Akustiken gjorde att den tystaste Tesla dånade som en långtradare. Tunneln tog slut, kort men maffig ändå.

Men då var nästa tunnel maffigare. Jag hade precis cyklat över en rar liten bro med vattenfall då tunneln öppnade sig. Frafjordstunneln. Den såg lång ut, på med lysen och in.

Vad mörkt det var. Vad svalt det var. Tunneln sluttade svagt nedåt och jag kom upp i ett bra arbetstempo. Inte en bil. Fukt dröp längs väggarna och bildade små pölar som jag cyklade igenom. Jag drog upp tröjan i halsen.

Vad tomt det var. Inte en bil. Jag trampade fortare. Vad mörkt det var. Och svalt. Nattcykling mitt på dagen. Allt som fanns var jag och välvningarna i taket på tunneln. Allt såg likadant ut. Mitt framlyse var en flämtande cirkel av ljus på asfalten. Baklyktan blinkade. Vad mörkt det var. Rörde jag mig? Rörde sig tiden? Hur fort cyklade jag?

Men tiden hade stannat. Ingenting rörde sig förutom mina ben. Och när jag kollade på gps: en så var det precis så.

Det fanns ingen hastighet.

Till slut kom jag ut ur tunneln och saktade ned innan utförslöpan.

Frafjorden, där för mina fötter, djup och sval. Jag parkerade cykeln vid räcket och besåg fjorden som försvann i horisonten med bergen stupandes ner i sig.

Kartan. Jag knäppte fram mobilen, några procent kvar. Google maps, Sirdal. Byrkjedalstunet. Frafjord. Insikten. Va fan. Jag hade kört fel. Den här tunneln var ett stickspår. Fel håll. Jag måste tillbaka. Svängen över vattenfallet hade aktiverat min navigeringsinkompetens.

Tack fjorden, utan dig hade jag susat nedför backen och fått mig ännu en stigning

Jaha. Bara att köra tillbaka. En pp, idolkort på Frafjord och så hej då.

In i tunneln igen. Det kändes som nedför åt det hållet också. Ett par teslor dånade förbi. Jag trampade, lampan lyste sin stilla cirkel framför mig och väggarna dröp och snart var jag ute.

Vänster, och så en sista stigning innan fikastoppet efter vilket jag skulle ta vänster igen.

20 spänn för lite blaskigt pappmuggskaffe utan påtår. Bara att se glad ut och säga tack och hej till personalen som ändå fyllde mina flaskor.

Upp och trampa igen. Mera stigning, mera utför, mera gula mittstreck som diskret påminde mig om vilket land jag var i.

Bergen på sidorna. Så majestätiska de var. Suddiga i horisonten, skarpa i blickfånget. Gråa, klippiga omfamnade de dalen från två håll. Bäckfåran i mitten. Så svalkande vattnet såg ut, så svalt det måste kännas mot huden.

Stigning, nedförsbacke, kurva.

Jag utvecklade snart ett älska-frukta förhållande till sluttningarna: varje utför betydde ett uppför i övermorgon när allt detta skulle cyklas tillbaka.

Men det går inte att frukta när man njuter.

Jag började förstå dem som älskar att cykla i berg. Berget suger musten ur dig, berget får dig att vilja slänga cykeln i diket och gråta, berget vill veta vad du går för.

Berget lockar dig.

Lite till, lite till. Lite längre, ett krön till, en kurva till, en tunnel till. Kom igen, tänk känslan när du kommer upp.

34 km kvar. Det gick riktigt sakta nu. Benen trummade på i 18 km i timmen på platten. Som det såg ut iallafall, kanske hade jag missat att det var uppför. Kedjan knirkade, den skrek efter olja. Lilla klingan, testa stora, trycka upp farten, morra, nej det fick bli den lilla.

Ett krön med infoskylt skymtade. Jag tuggade på, blicken i asfalten, ett tramptag i taget. Vid sidan av vägen låg ett får och betraktade mig medan det sakta tuggade på något. Öronen var behagligt utvikta. Det klippte med ögonen. Bredvid låg dess fårkompis utslagen i en vräkig vilopositon.

Jag nådde krönet och läste mig fram till att det kunde vara max 15 km kvar.

Så susade jag åter, och de långa stigningarna var över, jag kom till ett litet samhälle med badsjö, mack och snabbköp, 10 km kvar.

Tugga på, målet var nära, kroppen slut, den sista stigningen upp till högfjällshotellet var åt höger. Lilla klingan, trampa nu benen upp upp upp, och så var jag där.

Uppe.

Framme.

Här. Bland bergen. På fjället.

Idag ska jag vila. Titta på bergen, kanske ta en topptur, kanske bunkra energi i det lilla samhället.

För att imorgon cykla till Lysebotn.

Japp, så blir det. Jag har nämligen nosat upp en färja som tar mig till Lauvvik i närheten av Sandnes på fredag där jag ska sova sista natten. Så jag spar en backig hemresa och en halv dags cykling.

Är ju NM snart.

Och är det något som går att räkna med här i fjordarnas Norge så är det färjeförbindelser. Så nu är båten bokad och klar och jag drar tidigt imorgon efter frukosten. Vid toppen av serpan ska jag stanna. Titta. Andas djupt. Sedan ska jag köra nedför och akta mig för bilister med dödslängtan. Vid fjorden stannar jag och kollar på klockan. Häktar av väskorna och förbereder min klättring. Klättrar så långt jag hinner, vilket i en drömvärld är till krönet, och stannar återigen på toppen.

Fjorden. Luften. Dimmorna.

Lite närmare himlen.

Sedan kör jag åter ner igen och får mig ett fjorddopp innan färjan.

Sedan färjan genom fjorden. Titta på bergen. Topparna. Vågorna. Det där berget som heter Predikstolen dit jag kanske kommer en annan gång, en annan resa.

Kliva av i Lauvvik, cykla de 20 km till Sandnes och klättra upp till huset igen. Klättra Bakken.

Så kommer det bli. Än så länge bara i mitt huvud, men varje tanke varje minne varje tramptag börjar med en fantasi.

God tur.

Nu stänger frukosten. Berget kallar.

Kram på er.

Dag 4: Lysebotn, min dröm och mitt luftslott

Jag är tillbaka i Stavanger för att cykla till Lysebotn. Jag kan helt enkelt inte släppa tanken på serpentinen. Eller på att cykla på fjället. Efter ett navigeringfail som slutade på fel ö fattade jag beslutet att sätta mig på en buss från Haugesund istället för att cykla. Så fick det bli, dyrt och B att skarva på så hejdlöst men vila för benen.

Du ångrade dig, ja det gjorde du

Ju mer vi närmade oss Stavanger, ju galnare blev utsikten från bussen. Och ju mer karg den blev, ju mer ville jag cykla. Jag kunde inte slita ögonen från hur den dimmiga himlen omslöt landtungorna som majestätiskt vräkte sig ner i fjorden. Vägen som slingrade sig genom steniga kullar och utsikten mot de små skären och öarna, jag såg mig själv susa fram och tugga på, vrida huvudet åt fjorden och frihjula för att sedan växla till lilla klingan och mata motlut.

Omgivningen är alltid så mycket mer levande sett från sadeln.

Det ska jag få uppleva idag!

Idag bär det av till ett ställe lite norr om Sinnes uppe på fjället. Där har jag kvarterat in mig två nätter för att cykla dit, cykla Lysebotn T/R och cykla tillbaka till Stavanger på fredag. Stället är löjligt lyxigt men det får vara så. Är det fjället så är det fjället.

Ehm

Jag kommer att uppfylla en dröm imorgon. Jag kommer att cykla uppför och nerför den där serpentinen som jag fantiserat om i flera månader. Det känns overkligt. Nästan så att själva drömmandet känns mer verkligt!

Vad viktiga drömmar är ändå. Fantasier, inlevelse, ibland kan de bli så verkliga att man inte behöver uppleva det på riktigt. Fantasin är alltid att lita på eftersom du styr den själv. Om du tillåter dig att göra det detaljrikt, med din egen känsla av frihet i fokus. Tänk sexchatt. Tänk välformulerad sexchatt.

Ibland är syftet med en fantasi att släppa fri sinnet lite utan att någon annan drabbas. För att få ta ett extra danssteg, le mot någon, ha fjärilar i magen över något som inte alls någonsin kommer att ske. Skriva en dikt som ingen läser, sjunga en sång som ingen hör, måla en tavla som du sedan kastar, kanske krama om någon, eller något. För att sedan kanske fantisera om någon, eller något.

Fantasier kan fylla syftet att vara en tröst men bör också hanteras varsamt. De kan bli luftslott.

Tänk om det inte blir så överdådigt hänförande som jag hade tänkt mig?

Tänk om fjorden inte är så djup som jag trodde?

Tänk om det är massor av folk i Lysebotn när jag ska köra så att min magi försvinner i mängden?

Här kommer en nål som kan sticka hål på luftslottet! Och då får man vara ödmjuk inför vad som kan tänkas finnas inne i det! Nyfiken på vad som flyger ut när nålen sticks in! På torsdag när jag ska cykla där så går det nämligen av stapeln någon typ av race för dem jag tycker mest synd om: nej inte myrstackarna. Rullskidåkarna.

Att se sin säsong bli ständigt förkortad av de klimatförändringar vi alla är en del av, och så tvingas ställa sig på ett par låtsasditon? Åka till mer och mer avlägsna platser för att få träning på snö, bidra till ännu mer utsläpp så att säsongen blir ännu kortare, tvingas åka ännu mer rullskidor, ja ni fattar.

Sorry, lackade. Tacka vet jag cykel där säsongen aldrig tar slut. Jag är ju i Stavanger, Norges oljehuvudstad. Faktum är att utsikten från fönster och sadel inte bara är maffiga fjordar och gulliga små skär. Den består även av oljeplattformar och fiskodlingar. Norsk fjordlax yes box! Som simmar runt i en kasse och förorenar själva fjorden och sprider sjukdomar och äter fiskmjöl. Men som tydligen anses JÄVLIGT nyttig och JÄVLIGT fräsch, av dem som vet något.

Sorry lackade igen.

Åter till drömmarna. Och planerna. Det bästa med att leva i nuet är att det finns just bara nuet. Ingenting annat finns och nya beslut kan alltid fattas. Allt som finns omkring är bra beslut, eftersom det alltid går att fatta ett nytt beslut. Det krävande med att leva i nuet är att man ständigt behöver hantera sina fantasier. Jag kan köra mot kusten och börja drömma om hur det vore att bara cykla kust. Sedan får jag ett infall och vill till fjället. Då behöver hjärnan inse att det kommer fler resor där kusten ska få sin tid, men att det nu är fjället. Bägge finns kvar, det kommer fler lediga veckor och det kommer fler tillfällen att packa cykeln och dra iväg. Ställ om till nästa mål, spara fantasin.

Stavanger-Bergen-Stavanger är en sådan resa. Tio dagar borde det ta, en väg kust och en väg fjäll, tåg dit och hem. Ev på cross och med tält. Faktiskt definitivt så. Kan göra strandhugg och avstickare, ha ett extra däck med för grusbehov. Klart. Planen är klar. Ibland behövs inspiration IRL för att en ny plan ska kunna skapas.

Det her blivit dags att resa sig från divanen jag ligger på i huset jag bor. Utsikten är över fjorden och givetvis vidunderlig. Ännu mer hisnande var den igår när vi drack te framför den, jag och de två hjältar som huserar mig via warm showers. De bor högst upp på en av sluttningarna från Sandnes, vid toppen av en backe där Norgeeliten kommer och tränar. Backen heter lämpligt nog Bakken. Själva cyklar de upp och ner där varje dag för att ta sig till jobbet. Så norskt!

Jag fick tillfälle att väcka mitt eget backpsyke på väg hit igår. Spöregn och motlut yes! Strategin är att fälla ner kepsen så att den blockar sikten framåt. På så vis kan jag fokusera enbart på nästa tramptag, vilket brukar få mig att klättra långt längre än vad jag annars hade gjort. Det får mig att trampa i nuet, vilket är det enda som betyder något just då.

Backen är som en kastrull hos den du bor hos som du bränner vid och bara måste gnugga ren. Halva ren räcker inte, titta nu har du gjort en tredjedel, lite till, skrubba skrubba skrubba, den måste bli ren om du inte vill tappa ansiktet.

Slut på det här inlägget snart. Jag återkommer till det här palatset på fredag kväll och då har jag kanske uppfyllt en dröm, eller pangat ett luftslott.

Och då finns det fler beslut att ta, de guppar runt i fjorden och jag plöjer genom dem med mina nymålade naglar och vältrar mig som landtungorna.

Slut på inlägget.

Solen skiner. Fjorden kluckar. Bibsen väntar.

Nu ska jag upp på fjället.

Dag 3: jaga fjord och tugga motlut

Jag är i Haugesund, en ort ute i havsbandet norr om Stavanger. Den som kollar på strava kanske undrar hur jag tog mig hit. Jo, jag råkade sätta mig på en färja in i en fjord. Vägen dit var krokig som en serpentin. Ungefär såhär gick det till:

Kl. 0800 käkade jag frukost och kollade öppettider för oljemuseet.

0830 kollade jag färjor till Lysebotn och boende på ett högfjällshotell i närheten. Det gick en om dagen, platser kvar, check.

0900 försökte jag boka tågbiljett från Bergen till Oslo i mobilen, betalhaveri, fan.

0945 gick jag till en sportaffär och köpte ett par skor på rea. De gamla skulle åka brev hem ihop med en cykeltröja, mitt nattlinne och den ena cykelkepsen. Hårdbantad packning ett måste.

1000 gick jag till tågstation och frågade efter turistinformationen.

1030 stämde jag av min cykelplan med turistinformationen och fick ett annat tips om en färja till Sauda, varifrån man kunde få en fin tur till Haugesund. 110 km. Jag köpte ett par handledsvärmare och gick mot posten.

1100 la jag ner de bortprioriterade plaggen i ett kuvert och lämnade in för brevtransport hem.

1107 sprang jag tillbaka till posten, öppnade kuvertet som fortfarande var kvar på bandet och tog ut min cykelkeps. Måste ha två om jag tappar den ena.

1120 konstaterade jag att biljetterna till färjan till Lysebotn var slut. 1125 kollade jag att färjan till Sauda gick 1230 och hade platser kvar.

1140 var jag tillbaka på hotellet för att checka ut. 1145 målade jag om tånaglarna.

1159 checkade jag ut.

1205 var jag på tågstation och köpte tågbiljett till en senare avgång än jag ville eftersom cykelbiljetterna till den tidigare avgången tagit slut. Skulle missa lagmötet som jag själv hade tagit initiativ till, fan. Men men. Den var ombokningsbar.

Ut på kullerstenen igen.

1217 var jag vid färjeläget.

1230 gick jag ombord och började googla vägar till Bergen. Drömmen om Lysebotn levde så jag kollade vägar dit också, men det var för långt. Jag skulle inte hinna. Nu stod det mellan bergsvägar eller kustvägar till Bergen. Kusten var kusten med karga klippor, eventuellt några färjor och lite flackare, fjället var fjället med maffiga vägar och långa stigningar och mindre havskontakt.

1430 gick jag av i Sand, 30 km från Sauda. Man skulle ta en buss över berget, men jag tog cykeln. Vägen till vänster gick mot Haugesund, höger mot Sauda längst inne i fjorden.

1440 stod jag och lyssnade på vinden och drog in doften av fjorden. Så tyst det var. Jag klättrade över den lilla klippan och drog av mig kläderna och dök ner i fjorden. Det luktade hav. Jag plöjde genom vattenmassorna.

1450 var jag ombytt och cykelredo. Hjärtat sjöng. Lycran var ljuvlig. Regnet kom som stänk. På med jacka och skoöverdrag, hej då fjorddopp och iväg.

Jag susade fram högt över fjorden. Sidorna stupade neråt. Jag smög uppför, jag frihjulade nedför, jag trampade på och dog fjorddöden där på vägen. Att dö den innebär att ett rus går genom hela kroppen så kraftfullt och intensivt att du måste skrika och ropa glada saker och sjunga favoritupptempolåtar för att inte darra sönder och tappa styret.

Så jag gjorde det.

Fjorden därnere, så djup. Jag häruppe, så snabb och flygande.

Kl. 1530 åt jag en energikaka och kollade kartan. Var det verkligen klokt att cykla fjällvägen till Bergen? Skulle jag sakna havet?

1535 cyklade jag en liten extra backe för att samla tankarna.

1550 åkte jag återigen mot Sauda. Först dlt, sedan beslut. Dagen var solig och varm, det skulle kvällen också bli. 180 km var ingen match en sådan dag.

1555 kom jag till en tunnel. Den såg mörk ut och hade en stig bredvid för gående och cyklister. Jag tvekade. Skulle jag sätta på lampor och cykla i tunneln ihop med långtradare och Teslor? Men tunneln var mörk och saknade vägren. Jag tog stigen.

Grusigt. Jag med tunna däck och packning.

1605 vände jag. Kusten var ändå kusten. Det karga. Älskade vattnet.

1608 vände jag tillbaka. Fjället var fjället. Norge var fjordar och fjäll, hav skulle jag få mig sedan vid västkusten från Ås till Göteborg.

1610 vände jag igen. 1611 igen. Vart ville jag? Hav eller fjäll? Fjord! Var fanns mest fjord?

1615 fattade jag beslutet. Haugesund.

Jag tuggade mig tillbaka och susade fram på samma vägar fast åt andra hållet. Kändes säkrast. Han på turistinformation hade ju rekommenderat turen. Och hur bra klättrade inte Amiran trots packningen? Hur snabba var vi inte nedför och hur djup var inte fjorden?

Dog fjorddöden igen och trampade på.

En timme senare ångrade jag mig. Jag kände en intensiv längtan efter fjälluft. Jag ville klättra på slippriga bergsstigar, bada i fjällsjöar och se fjorden från ovan, inte i nivå med den som nu. Jag ville ha branta sluttningar, inte sandiga strandhugg. Här var dessutom för många byar, för mycket ängar, för mycket bilar.

Då sprack det plötsligt upp en lucka i trädpartiet vid vägen och fjorden syntes i motljus. Majestätiska landmassor som dök ner i havet ända ut till horisonten. Skarpa nära, dimmigare på håll.

Fjäll? När jag kunde cykla med denna utsikt?

Jag trampade på, slagen till marken av fjorden.

Kl. 19 hade jag 60 km kvar till Haugesund, 12 procent på batteriet och inget boende bokat.

Kvällssolen flödade. Benen var pigga och nyfikna, vinden en bris. Jag kom att tänka på att jag faktiskt kunde ta en buss tillbaka till Stavanger från Haugesund för att cykla till Lysebotn. Om jag ville. Tanken på detta fick mitt hjärta att rusa och jag sjöng alla uptempolåtar som fanns i hjärnan, och även de långsamma och intensiva.

Nuet.

Fjorden fanns där, ibland försvann den bakom jordbrukslandskapet men vid 2015 hände något.

Kvällssolen blev rosa och började skina på bergssidorna. Fjorden kom närmare och plötsligt var det öar och karga klippor överallt i den. Jag stannade på ett krön och kikade över det ned på vägen jag snart skulle susa. Motljuset skapade ett dis och gav berget till höger om mig skarpa kontraster mot den illblå himlen. Jag klickade i och susade ner.

2130. Cyklar på sidan av motorvägen på förstklassig cykelväg på inrådan från annan cyklist. Mobilen död sedan länge och inget boende. En mataffär! Stanna, ladda mobilen och handla kvällsmat. Bananer, gurkmejashot och avokado. Boka hotell, välja mellan två, ta den med bäst frukost enligt recensionerna, ladda lite till medan två bananer slinker ned, tacka personalen och iväg.

Haugesunds skönhet som en kompakt vägg när jag anländer. Böljande gator, oregelbundet byggda trähus och gränder. Ner till viken, bron!, båtarna vid kajen, rosa himmel, folk som liksom jag försöker föreviga hänföreseln i något så simpelt som ett mobilfoto. Cykla sakta fram och tillbaka på strandpromenaden. Andas djupt. Segelbåtarna. Infarten från horisonten där en båt kommer puttrande. Små vågor som ber om ursäkt för att störa den tysta, stilla yta.

Havsbrisen.

Upp till hotellet, checka in, upp till rummet. Titta på utsikten, taken, viken, rosa himlen.

Däcka. Duscha. Äta. Ladda mobilen. Torka och tvätta kläder. Smörja kedjan.

Sängen.

Och nu, sista kaffekoppen innan dagen drar igång.

Hur drar den igång?

Jag vet inte. Kanske med en utcheckning, så en tur i gränderna för att dra in synen av det osymmetriska, skymta havet, öarna, skären.

Det karga.

Ja, kanske precis så.

Dag 2: Stavanger!!

Äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen ÄNTLIGEN.

Äntligen.

Resans första belöning har kommit och det är Stavanger. Beslutet jag fattade idag efter pappmuggskaffet var att hinna med bussen hit och det fick kosta en taxiresa när jag tappade kontrollen över navigeringen och i panik högg första bästa stackars taxi. Fälla säten, in med cykeln, en kvart till bussen går och jag ska hinna packa in cykeln och hitta rätt buss och även köpa biljett. Glatt betala överpris till taxichauffören som försöker lugna mig, hitta en annan men rätt buss och fnula in Amiran i bagaget.

Upp på bussen. Puh. Äntligen.

Det om min framförhållning och mitt skarpa lokalsinne. Nu: Stavanger.

Eller först: den nio timmar långa resan hit. Eller, den efter Kristiansand. För det var egentligen då som jag på riktigt började få Norge-feeling och kände håret resa sig på armarna. Det var broarna över de hisnande vattnen och det var de böljande vidsträckta kullarna med berg på. Det var hedlandskapet. Det karga.

Det var backarna som hemlighetsfullt slingrade sig upp längs dalgångar. Som blinkade förföriskt mot mig och älvlikt viskade sitt kommmmm som dikena i Tidaholm på U6.

Backarna svängde och försvann bortom någon kurva, liksom såg sig om som för att fråga om jag skulle med.

Imorgon, tänkte jag, imorgon.

Sedan: det tilltagande fjordlandskapet med gigantiska stupande öar ner i havet. Och vattnet; hav mot stenstrand och brygga och havets krusade yta och vågorna.

Och Stavanger självt? Känslan att sakta rulla ner mot hamnen tog andan ur mig från första stund. Jag lutade foten mot en blomkruka och bara glodde. Hamnen, havet, fjordarna och alla backar och kurvor därute. Allt det låg framför mig. Bron där jag skulle cykla, så nära himlen att hjärtat skulle snörpas ihop av hur stort och maffigt det skulle kännas för mig och Amiran.

Dessutom var det överdådigt skönt med hotell. Love it. Eget rum, rulla in cykeln, av med väskor, däcka på sängen och ut igen på stan.

Kolla in hamnen, de stora skeppen från Tall ship race, gränderna, fantisera om att sitta med rätt person vid nån av de mysiga barerna och kaféerna, elbilsspotting. Teslaspaning.

Tänka på mamma och pappa som skulle älskat stället

Stavanger. Härifrån kan man nå den hisnande Lysefjorden varifrån man kan cykla en asfet serpentine, enligt sägnen och enligt ett reportage i Bicycling. Jisses vad jag dog när jag såg bilden på serpan. Dessvärre går färjorna till fjordens ände Lysebotn så att man får börja cykla serpan runt 15.30 och sedan de återstående 130 km tillbaka till Stavanger om man vill göra det med lätt packning. Alternativt vänta ut färjan som går tillbaka 07.20 dagen efter. Och det gör jag inte själv, helt enkelt. Det får bli nästa resa.

Men geeeeeezzzzzz…. Att bara befinna sig här mitt bland alla fjordar och hemliga stigningar och serpor och elbilar och fläckfria hotellrum är hisnande. Verkligen hisnande. Så imorgon ska jag prata med turistbyrån för att ta ut en lämplig rutt till Bergen och sedan ska jag kanske gå på oljemuseet här och sedan cykla iväg. Norrut. I medvind och regnstänk.

Det susar i träden vid hotellet där jag sitter i utelobbyn.

Stavanger vore inte Stavanger utan lite hederligt skitväder.

Så imorgon blir det badass.

Vi ses då.

Godnatt från er

positivt överrumplade,

lyckliga,

överdoserade,

längtansfulla

Anna

Dag 1: billigt vandrarhem, regn och ingen frukost

Här sitter jag i Oslo på ett billigt backpackerställe med kaffe i pappmugg och längtar efter frukost. Som inte ingår och inte finns. Stället ligger x antal km från centrum. Känner mig utsövd men bortskämd som bara vill fly från den här typen av ställen. Jag vill bada!!

På bussen hit satt jag och skrollade utbudet på booking. Jag ville ju köra banan i Ås och sen bo nånstans. Som såklart gärna var billigt och bra, men detta är Norge så jag insåg ju att tusenlappar skulle flyga. Min övre gräns kröp uppåt och uppåt.

Det fick bli ett flådigt gammalt slott på en ö. Fan va härligt. Tusen spänn med havsutsikt. Jag skulle få bada på morgonen och kvällen. Yes den tar vi, första natten ska man skämma bort sig.

Jag skulle just boka när bokningssystemet sa ifrån. Slut på rum. Nån jävel hade snott mitt rum med havsutsikt och dubbelsäng! Den som jag skulle dyka ner i efter väl förrättat back- och rekvärv!

I samma veva frågade han jag satt bredvid vart jag skulle. Han såg väl att jag intensivt växlade mellan att kolla på karta, booking och kalendern. Han snackade ner sin hemstad Kristiansand och övertygade mig om att ta tåget till Stavanger och köra upp till Bergen därifrån. 210 km på fyra dagar. Utan så mycket som en enda backpacker i sikte. Han påpekade också att jag slarvat med en app och det var väderappen. Så visade han mig en app för tåg och buss och tyvärr var tågen slutsålda för cyklar men buss finns. Så nu ska cykeln packas in ännu en gång och jag ska sitta på en buss i nio timmar. En arbetsdag! Perfekt för trötta ben och massor av ljudböcker.

Så blir det tåg hem på fredag, och jag tackar min lyckliga stjärna för sista minuten-beslutet att ta med skoöverdrag och väst. 15 m/s medvind och regn i byarna på norska fjordvägar yeah!!

Nu ska jag rulla ut från den här kvalmiga lobbyn ner till stationen. Så får vi se om jag kommer med, allt kan fortfarande hända för de kanske inte har plats för cykeln.

Regnar gör det också. Började igår som störtskurar man fick gömma sig för. Sa jag att jag fick för mig att cykla till Drammen 46 km bort, sova där och ta tåget därifrån? Well, jag körde 16 km och sen vände jag för vägarna var för tråkiga. Sen kom det där regnet. Och jag bokade om till det billiga stället jag är på nu. Som tog aslänge att navigera till.

Är det något jag lärt mig av resande är det att fatta snabba beslut för att få dem ur världen och fokusera på själva resan. Och göra det enkelt. Har man noll koll på var man är så tar det massor av tid att navigera. Och det tar massor av tid att skrolla booking. Man slösar hjärnkapacitet. Bättre att ta nåt bara och boka så har man gjort det och kan dra! Så hej då skitställe, hej då kaffe i pappmugg och hej då störtskurar.

Oslo, förlåt mig, jag lovar att komma tillbaka och njuta av din skönhet en annan gång, då utan cykel.

Nu ska jag till fjordarna.

La till en bild; alltid fascinerad av hur mkt man får plats med i de här väskorna.