”Reflexväst??” och andra vanliga cyklistkrockar 

För några nattcyklingar sedan, på väg mot den ganska feta bergsby som heter Wernigerode där vi skulle  bo billigt på lyxhotell med dubbla sovrum, kände jag för att sätta på mig min vindväst. Den är röd och låg i en av mina bakväskor (också röda! Matchar yey). Detta var på en platå mellan två backar. När jag underrättade Forest om vad jag höll på med, fick jag ett svar som både kullkastade min tillvaro och gjorde mig medveten om varför han och jag ofta reagerar så olika i situationer som kräver någon typ av ryggmärgsreflex. 

Han sa: ”Ska du sätta på dig reflexväst så att du syns bättre?”

”Reflexväst, whaaaaaat??? Hur i hela helvete hade du tänkt att det passar ihop med resten av min tajta, väldimensionerade, balanserat matchande outfit?”

Tänkte jag, men sa istället 

”Nej, jag sätter på mig vindvästen bara”

Där och då insåg jag vem jag hade att göra med. Detta är snubben som cyklat tvärsöver hela Kanada. På en halvdämpad mtb. Det är 24 000 km. Knappt 8 Sverige, typ? 

En annan kväll, närmare bestämt när vi hade checkat in på den tyska tantens trafikstörda skithotell, fördjupades min förståelse ytterligare. Uppgiften var att laga de slangar jag så omsorgsfullt lyckats punka under resan. Forest fick fatt i en svart ventilhatt som låg lös bland verktygen, och gav den en frågande blick. 

”Jag tar alltid av dem”, förklarade jag, ”de är oestetiska”.

Forest hade mycket svårt att ta in hur man kunde underlåta att ha kvar detta skyddande hölje på ventilen. Han anklagade mig genast för otillbörligt tillfogande av skaderisk på ventilen. Vilket jag självklart avfärdade.

Slutligen fick jag kämpa för att han skulle ta ett snyggt touringfoto på mig till bloggen. Därav det något krystade ansiktsuttrycket. Han förstår helt enkelt inte poängen. Det är väl upplevelsen och vyerna som är poängen, tyckte Forest. 

Och det är det ju! Också!! 

Därför avslutas det här inlägget med  en liten filmsnutt. Ni hör väl ekersången??

Men va fan, uppkopplingen är för kass för filmer. Blir en bild istället: 

​​

Annonser

Copenhagen! 

Today was a rough day. 

It started wonderfully with coffee at Anders place in Malmö. Then we had tail-crosswinds as we were heading north. After some 35 km, Forest got the cold that I had had. We jumped on a train and rode last 35 k to Helsingborg to catch the electric ferry.

I talked to the lady at the counter. She said the Swedish charger was down and that one of the electric ferries, Aurora, was at repair. So we wouldn’t be able to ride on a fully electric ferry since it would only charge in Helsingor. 

We missed the ferry anyways, and when we finally did get across, we took a left and after some km I wiped out in front of a car on a bush. I thought the car shouldn’t park in the bike lane, but it was actually me who rode on the left side of the road. 

Then Forest lost some screws. I pulled out some spare parts and he fixed it. Then it got dark and the rain kept falling and we couldn’t exactly find our way and I finally got a puncture.

But the day ended well: four nice guys in Copenhagen met up and fed us vodka, while we made a spicy lentil dish and now we’re waiting to fall asleep. 

And the ride down to Copenhagen by the sea was really gorgeous. 

Det är faktiskt helt fantastiskt vad cyklister gör för andra cyklister: killen vi ska bo hos möter upp, jag står och försöker pumpa däckjäveln medan ventilen får spel och lossnar, då tar killen av mina bakväskor och sätter dem på sin cykel. Sedan promenerar vi tillsammans alla tre och så engagerar de sig i linsgrytans indiska kryddning med sådan entusiasm att man vill krama sönder dem. 

Hjältar. 

Men fan vad all skit skulle bockas av idag! Stängda bagerier (på en tisdag??), vurpor, missade färjor och den ondskefulla förkylningen. Punkan rundade av det hela. Eller är resan ett nollsummespel? Kompenserar den överdådiga utsikten från sadeln skruvhaveriet och kassetten som skulle fixats innan avfärd men troligen glömdes? 


Partempo!!

Det finns inget så livgivande för en cykelblogg som lite cykling. 

Ikväll körde jag landsväg för första gången på säkert två veckor, och cyklat har jag inte gjort sedan den kyliga kvällsrundan på crossen för en vecka sedan när lampan levde rövare vid Hällberga. 

Efter det har jag ju fått min fina barndomsvän Forest på besök. Och med en sådan gäst vill man ju anstränga sig och vara värd och vara närvarande. 

Och Eskilstuna har verkligen visat sig från sin bästa sida. Och Forest har fått plocka trattkantareller i Gästrikland, bada höstbad och åka kanot i en disig höst lika len och stilla som en punkad slang, fan vilken dålig liknelse. Åter till dagens tempo. 

Johannes (som lånar ut cykel till oss!) hade styrt en runda med tempo åt kjulatrakterna och jag ville lära känns hans cykeljag så jag planerade in det. Johannes är uppstyrd på så vis att han har ett upplägg för rundan, sånt gillas. Vi två fick oss en finfin lagom kurvig och lagomt flåsigt partempo i den helt gudomligt ljuvliga brittsommarkvällen. Och vägarna runt Eskilstuna är perfekta för cykling! Jag fattar inte hur jag under alla dessa år har negligerat detta faktum. 

Jag var rätt tveksam till min egen form, hade nog tryckt i mig en degig polarkaka för mycket innan start, men benen levererade och gladdes med flåset och hjärnan och hela MIG faktiskt. 

Ja, så var det! 

Det var så lagom. 

Två QOM blev det, skulle blivit tre om inte några ungdjävlar hade slirat runt på den SJUKT BREDA Strängnäsvägens cykelbana. Jag vevade in på segmentet i stadigt ökande fart helt enligt plan och när mätaren nådde 40 och benen skrek av glädje och hjärtat rusade av lycka var jag säker på vinst. Men efter det tredje gänget med nollor på trallor insåg jag att det var kört. Jag blev gruvligt innerligt förbannad på ett djupt plan eftersom jag kände mig starkare än någonsin. 

Jag ska aldrig mer jaga segment på cykelbanor. Bilar är tusen gånger mer pålitliga. Och Strängnäsvägen förblir ouppnåeligt. 

Jahaja! 

Vad skönt att jag aldrig skrev klart det inlägg på tåget hem idag som jag hade änka ge rubriken ”dipp”.

Jag är jävligt trött på att ge uppmärksamhet åt alla dippar hänt och ständigt. Dippar kommer och går ffs. Dippen berodde på att min hjärna, förmodligen genom avsaknad av cykling!, återigen försökte ta kontrollen och lägg upp en alldeles för överambitiös plan för vår resa som byggde på samordnandet av tusen viktiga personer, destinationer, solcellsanläggningar, färjor, datum och omvärldsspaningar och rapporter och mer kontakter och fan och hans moster (vem är egentligen den där mostern??). Dippar man inte på att off grid-lösningar bara lönar sig på båtar (kan driva färjor med dem!!) eller att man bara får plats med halva elbehovet på villataket – ja då finns det en uppsjö av andra dipp-triggers.

Fast ibland är dippar en källa till bra inlägg om det viktiga i livet också. 

Ja ja ja!! 

Jag vet det. 

Men nu. Cykel. Kommande planer, förutom att hämta grejer och utrustning inför resan! 

På lördag är det Grusrace 32 som Smestan ordnar. Om jag på något smidigt sätt kan byta bort min städtjänst den dagen tänker jag köra. I Smestans tröja som jag lånar av Lotta Kinell. 

Det ska bli kul! Dagen efter drar vi söderut. 

Mer om det senare, nu ska jag ner till sen middag med Karin och kanske sitta framför brasan.

Kram och låt cyklingen ta fram ert lite bättre jag ❤ 



Är skymningar vackrast eller? 

Inställningen till omställningen.

Eskilstunas mest plåtade vy? Undrar om vinkeln på taken är gynnsamm för solel? Stavade jag fel nu?

Sitter med ryggen mot Fors kyrka i Eskilstuna och försöker mota bort känslan av ineffektivitet. Jag har precis röstat i kyrkovalet, lunchat med en kompis och köpt en finfin matta till mitt rum. Gul. Plus att jag har klippt mig och lagat mitt favorithalsband. 

Dessutom har jag mottagit diverse rapporter om solcellsåtervinning, nått intetsägande mejlsvar och unnat mig en sovmorgon. 

Ändå känns det som att jag slöar. Hjärnan är så grötig. Ögonlocken så tunga. Ineffektiviteten.

Varför? 

Hur kan tyngden på ögonlocken variera från morgonens revanschlusta i hugelstabacken till denna grötiga betong? 

Jag vet inte. Eller så vet jag precis. Det är omställningen och de mönster som min hjärna förknippar saker och ting med. 

Förut jobbade jag och gjorde någon form av nytta varje dag. Samtidigt tjänade jag pengar till uppehållet. Nu går jag kurs och lär mig saker för att kunna göra nytta med mer glädje. I framtiden. 

Alltså en investering. 

Fan vad jag ska skruva solceller när jag är klar.

Fram till dess gäller nya mönster. Ett av dem är att knappt alls vistas i något som liknar en stad. Jag rör mig mellan Karin-stationen-Solparken-stationen-Karin. Ibland affären för att köpa havremjölk och knäckebröd. Däremellan hänger jag runt harpsund, mellösa, hållsta och Tummelsta på asfalten och gruset. Och så skriver jag ledare, skickar solcellsrelaterade mejl och chattar med vänner. Och fikar med dem såklart. Förhoppningvis får jag också fler och fler massagekunder. 

Hjärnan grötar till det här inlägget. Jag vill komma fram till att stadslivet inte är mitt vardagsrum längre. Det är vägarna. Asfalten. Och om gruset ut till Hällberga är köket, där jag fixar käk ihop med vänner eller själv, så är sträckan mellan Ökna och avfarten till Tummelsta sovrummet. Där ligger vi och nöter asfalt tysta för att samla kraft till backarna. Och om allt det här kan ledas rätt så blir till slut hugelstabacken min garderob. Här hittar jag alltid något nytt som sitter bra. Jag väljer och vrakar bland galgar och lådor: träna svängar åt fel håll, öka kadensen, fokusera kraften till pedalerna. Slappna av i ryggen. Maxa hastigheten nedför. Eller uppför, fast det var faktiskt mest i början innan jag tog QOM:et. Hålla koll på exakt när den är som högst nedför (54,6 km/h hittills, i tisdags).

Alltid någon ny kombination att träna på. 

Och idag tog jag revansch på tisdagens skitrunda. Idag behövdes inga QOM som tröst, benen gjorde tillräckligt bra ifrån sig på de 25 repetitionerna och ju fler jag körde, desto starkare och smartare körde jag och desto mer ville jag köra. Desto skönare körning blev det. Faktum var att jag nog aldrig tidigare har njutit så av att backnöta Hugelsta som idag. 

Hade jag inte haft en sushi-lunch att se fram emot hade jag kört dubbelt upp. 

Och där nånstans uppfylls ett syfte: känslan av att rakryggat kunna sträcka på sig och känna sig stark. Känslan att man klarar något. Nu och framgent. 

Sedan plockade jag sju sekunder på ett viktigt segment. Fem kvar till QOM. Nej sex.

Nu blir det snart pizza med Karl Johan och lite fredagstjut i renoveringskaoset. Älskade kaos! 

Älskade fina människor som delar sin vardag med mig. 

Sen blir det däck- och sadelbyte och lite prepp och fix inför morgondagens grus ❤ 

Glömde förresten tacka Alex för racerdäcket. Det möjliggjorde vår fina söndagscykling. 

Tack Alex! 

Och tack alla långtradare vars drag hjälper mig att kapa sekunder på segmenten. 



Igår fick jag dessutom äran att åka till Irsta på massage-uppdrag till gode Jerker i cykelklubben. Efteråt bjöd han på gudomlig risotto med Karl Johan som han och Camilla hade plockat. Han messade just och sa att kroppen kändes bättre. Mjukare. Sådant glädjer en massör!

Ok benen, jag ger mig

Idag hade vi repetition på uträkningarna av solelsproduktion som vi jobbade med igår. Vi kröp runt i varselkläder och mätte vinklar, kollade väderstreck och räknade produktionsbortfall. Jag inser varje dag vilket fokus som krävs för att lära sig saker på en för mig hittills oprövad nivå. Jag har aldrig tidigare behövt bry mig om vinkeln på en solcell, det har andra gjort. Jag har sagt bra, kör på, mer solenergi, det är förankrat i ledningen, det är i linje med kommunens klimatmål, säg till om jag ska samordna något, när folk har frågat. 

Men nu krävs annat. Jag plockar fram högstadiets matte och Pythagoras sats och all ödmjukhet jag kan uppbåda för att förmå mig att ta till mig den här nya nivåns kunskap. 

Jag är helt slut. Och jag längtar efter att göra något som får mig att känna mig intelligent. Som jag behärskar. Massera någon, cykla något, vad som helst. 

Mitt i alltihop är jag så slut att jag inte orkar reagera på att folk åker fossilbil till kursen. När det går tåg och kursen handlar om att ersätta kol, olja, gas och kärnkraft med ren energi från solen. 

Det är obegripligt för mig hur man kan åka bil när det finns alternativ. Bilen, där själva nyttjandet bygger på utsläpp. För mig är det självklart att alltid kolla samåkning och bränslen och tåg och göra allt för att spara in fossilmilen.

Samtidigt tänker jag att det finns beteenden hos mig själv som jag inte är medveten om. Onödiga, onödigt dåliga beteenden som är skadliga och kan bytas med enkla medel. 

Tänk om vi kunde dela med oss av kunskap på ett så trevligt sätt att vi förmådde göra de förändringar som krävs. För oss själva, våra kära och planeten.

Min hjärna räckte inte till mer än så idag. Det backfokus jag hade sett fram emot att få uppbåda fanns inte. Jag hade sett fram emot att trycka på och nöta Hugelstabacken i kvällssolen, mosa och bränna i låren, men benen var bly och ville helst finåka runt ån. 

Det fick de efter tio repitioner och en pyspunka. 

Jag var för tankspridd. 

Däremot fick jag mig ett finfint QOM på ett segment vid golfbanan. Och sen kunde jag åka hem och sätta mig vid brasan med en kopp te och berätta för Karin om alla vinklar och vrår och varseldräkter och watt och volt och allting, och faktiskt känna mig lite duktig. 

Så är det. 

På lördag har Jonatan ordnat världens grusrunda! Det blir favorit i repris från i somras som jag lyckades missa: 174 ljuvliga Sörmlands-km på blandat grus, skog och asfalt. Och lite annat. Det blir nog toppen.

Jag avslutar det här med en idolbild på min cykel. Det var trots allt inte dens fel att benen vek ner sig idag ❤ 

We’re in this together.

Dagens inlägg får handla om kraften i partempo.

Jag körde lätt distans med Alex idag. Vi drog iväg på Smerundans sträckning, och fick en fin tur med några klättringar på viktiga segment. Det blev lite prat om det ena och det andra och även lite om journalistik eftersom både han och jag, om än i olika omfattning, är ledarskribenter.

Vi körde nästan konstant partempo. Och här är en stor nyckel till framgång för mig. Jag gillar att cykla tillsammans. Och då menar jag tillsammans på riktigt, med det där samspelet då man verkligen drar nytta av varandra. Den ena vill ta nåt QOM och får draghjälp. Den andra vill mosa i medvinden och man turas om att dra. Eller så krigar man styre vid styre i nåt motlut.

När sällskapet ligger bredvid och ökar sakta, sakta, så får det mig att också vilja öka. I bästa fall leder detta till att jag blir starkare. Det i sin tur gör att jag kan hänga med ännu lite starkare cyklister. Om de har samma beteende, så blir det en god cirkel för mig. Och någonstans i den där goda cirkeln uppfylls syftet med klungcykling.

Vissa ligger och stressar några meter framför, vinnlägger sig om att jag ska ligga bakom och känna mig svag och inte få någon som helst psykologisk kraft. Det beteendet är helt ärligt jävligt irriterande.

Ibland försvinner sällskapet i horisonten. Cyklister i horisonten kan fylla andra syften.

Det finns ju så många syften med cykling.

Det var det för idag. För övrigt lyckades jag pricka in en PP mitt i ett segment.

Hepp.

Från Katrineholm till Eritrea 

Tjena!

Jag har fått tillgång till en egen dator här i renoveringskaoset så förhoppningsvis blir det lite mer frekvent bloggande nu mellan pluggronderna.

Ber om ursäkt för den ärmlösa wannabe-tri-looken från gårdagens pendling. Glömde tröjan hemma men fick med mig västen. Det ska inte hända igen. Kompenserar med en solcell.

Igår var en bra dag! Jag körde hem från kursen i medvind och sol, fick mig lite soppa och macka och laddade för kvällens runda med Tami. Tami är en junior från Köping som ville bekanta sig med oss i Sméstan. Han har en bakgrund i Eritrea, och ville fortsätta sin tävlingskarriär nu när han flyttat från Köping till Eskilstuna.

Vi möttes upp och fick en fin kvällsrunda tillsammans under den ljumma och sakta mörknande augustihimlen. Han kände till lite vägar som jag faktiskt inte hade kört, så vi hamnade långt upp mot norra mälarstranden vid Hensta-Trollskär.

Skitfint.

Smestan har inga juniorer, så det kändes extra värdefullt att få frågan från hans tidigare tränare om vi ville köra en provrunda med honom.

Vi snackade givetvis tävling och träning, och även cykling i Eritrea såklart. Tydligen var det italienarna som passade på att mula ner cykelintresset i eritreanerna när de ändå skulle kolonisera. Och 2015 var tydligen första året någonsin som ett afrikanskt (herr-)lag deltog i Tour de France. Och där fanns Tourens två första eritreanska cyklister: Daniel Teklehaimanot och Merhawi Kudus, varav den första tydligen fick bära KOM-tröjan flera dagar (är tyvärr inte tillräckligt insatt i vad det innebär exakt, men antar att det är en grymt bra merit). Och deras lag är det sydafrikanska Team MTN Qhubeka

Och ordet qhubeka betyder tydligen framgång!

På Nguni.

Såja, nu fick ni en genomgång av min kortkorta googling på eritreansk cykling. Hälften är väl förmodligen fel. Och allt kom att handla om herrar.

Så hur ser det ut bland de eritreanska damerna?

Här tar det längre tid att få fram nånting läsbart för den som inte behärskar Nguni.

Jag hittar en fan-sida på Facebook som i alla fall antyder att en Meron Teshome vann några etapper av Tour of Rwanda 2016. Och från den sidan kommer också lagbilden nedan.

Det får avsluta dagens inlägg.

Nu ska jag fortsätta på min hemuppgift att ta reda på hur isbjörnar och andra djur och ekosystem påverkas av den globala uppvärmningen. Eller rättare sagt, vilka källor som är användbara att vifta med framför dem som hävdar att isbjörnarna inte alls påverkas av smältande isar.

På återhörande, och glöm inte att det är crossväder ute idag.

 

eritrea damcyklister

Hållsta!!

Ber om överseende för den gröna fläcken men bloggen heter ju ändå grön cyklist 

Fyyyy vad seg jag var i morse. Jag märkte det direkt på morgonen när klockan ringde. Ögonen liksom… sådär små som glipor. Jag visste ju att det skulle bli en morgonsol, och att jag älskar morgoncykling, men kroppen borde fått sova den där timmen. När jag nu äntligen börjar få snurr på sömnen. Och magen var i olag. Nej, kroppen var inte med mig idag.

Det var däremot backlustan, och jag fick mig några repor i Hållsta trots att benen och psyket hade gaddat ihop sig mot resten av kroppen.

I dessa lägen är det bara att retirera. Det brände liksom i benen på ett sådant där sätt som kladdar ned psyket. Som jordnötssmör. 

Som tur var fanns morgonsolen från andra världar med mig under rundan. Dimman över kolundakärret och det klarblå undret över tunafors fabriker. Det var ju därför jag hade ställt klockan, och när jag klickade ur hemma vid huset för att studera segment, visste jag att det inte skulle finnas några QOM där.

Men rundan är jävligt fin!!

Här är den!
Kram på er!


En QOM-lös dag är ingen riktig cykeldag 

Fan, jag har blivit strava-biten. Jag är nere i segment-träsket. Som alla tjatat under alla dessa cykel-år, och som jag har stått emot.

Folk har länkat rundor, tankat ner siffror och snackat topplistor och jagat segment. Jag har gett fan i allt det där. Lackat ur på folk som tryckt på i backar för att ta nåt jävla rekord på nån.

Varför har jag stått emot?

Svar: för att folk har tjatat.

Men så tog jag mig i kragen och har inte ångrat det en sekund. Jag borde ha gjort det för många år sen, ihop med allt det andra.

Saker som bara ska fixas. 

För har jag lärt mig en sak, så är det att de där sakerna som ska fixas, problemen som ska lösas, drygheterna i livet – de ska ordnas, fortast möjligt. Hanteras, så att de kan läggas till handlingarna och sluta stjäla livskraft.

Inte minst med tanke på vännerna som lyssnar, kommer med råd och peppar. Även de vill ha belöning i form av resultat. Så att man kan garva tillsammans sen igen.

Älta, det ska man göra med de bra sakerna. Med vännerna eller för sig själv. Minnet, hjärn- och hjärnkapaciteten ska ägnas åt att älta det man vill ha, minnen som värmer, stärker och lyfter. 

Som i fredags. Strava må vara ett kommersiellt jippo, men som jag njöt av mitt hugelsta-QOM. Det var som att jag hade fått en present! Jag stod utanför porten och riktigt fnissade av tillfredsställelse, helt för mig själv. 

En bra sak att älta är just det här med backtekniken, hur det känns när det går rätt till. Hur kraften suger sig ner i pedalerna. 

Det är fan mäktigt. Sen är det ännu roligare med QOM:et i slutet av rundan, som belöning. Och spionaget på alla andra såklart.

Fan vad ytlig man är. 

De som vet nåt säger att först är det mycket med segmenten, sen blir det mer intressant att kolla rundor. I ljuset av dessa erfarna cyklister blir jag omogen och naiv som jagar segment, men jag bjuder på det. Jag växer väl upp en dag jag också, och börjar då intressera mig för rundorna. 

Annars har det varit en bra dag; jag har skjutsat runt Karins barn i cykelkärran, med fartpartier längs eskilstunaån ner mot skjulsta. De ville gunga så jag la mig på ett pingisbord och stirrade upp i himlen och knäppte ett kort. Senare blev det lite finfin sidvindskörning med Lucas till sanda-avfarten, innan jag släppte iväg honom österut och vände hem till Karins falafel. Och min kanadensiska tahinidressing. Och ännu ett QOM. Och när jag stod och hängde tvätt bland syrsorna så kändes allt så bra, och senare på kvällen gav jag massage till Karins man. Det var en delbetalning för två kedjor och en bunt sportdryck som han hade klickat hem åt mig.

Imorgon blir det första morgonkörningen i Eskilstuna på länge. Tänkte damma av min gamla höstrunda stenkvista-hållsta-Skogstorp. 

Jag får väl länka till den sen.

Ha det så backigt, så ses vi bland segmenten. 

Blickfånget.

Tröttisbloggaren här. Sover knappt dessa dagar och nätter, sätter sig i huvudet men även i benen. Det huvudet inte orkar ta tag i, får benen åtgärda.

Sörmland! 

Backarna.

Gårdagens runda med Smestan och vad som gjorde den så … livgivande. 

Gemenskapen.

Hur kan gemenskap bli till utan att man pratar? 

Räcker skrattet, ekersången?

Räcker tilltäppandet av luckor som sker på kommando? 

Vad tänker en cyklist när blicken ligger på baknavet, eller på bakväxeln, eller på framnavet, eller på ländryggen på framförvarande? 

Någonstans runt avfarten mot Flodafors, i den där backen, tänker jag: Lucas rycker, jag drar ikapp. 

Sekunden innan tänker jag: meningen med landsvägscykling uppfylls nu.

Efter tre sekunder släpper jag. Lucas är redan långt borta.

Vid en backe som heter knektbacken, eller nåt, säger Niklas: ta ditt QOM nu, ok säger jag och trycker på fast låren redan bränner.

Sedan rycker Inge och Lucas och vi träffar på dem först vid toppen av backarna vid svalboviken.

Hur orkade jag? Vi?

Någonstans vid överfarten av tandlaån längs väg 214 nynnar jag. Sedan käkar jag en sesamkaka.

Någonstans mitt i alla dessa fragmenterade minnen från gårdagen och med de förstummade låren som fortfarande tillhör min totala kroppsmassa, den som är jag, när jag skriver detta sittandes i trädgården, så tänker jag:

Var låg blicken?