Post-rando: att motverka den passiva vilan

Fredag lovers!

Det blåser välkommet svalkande vindar här på min balkong. Jag balkongjobbar, det går okej, jag har skickat iväg en debattartikel som jag hoppas de tar in. Och nu är det lite lunchpaus.

Ën annan paus som pågår just nu är cyklingen. Jag har rullat lite lätt en gång på racern och kört gryningsrally på Järva en gång. Bägge var ok, men fortfarande behöver jag justera lite i tillvaron för att kroppen ska bli cykelredo igen.

Då ska man vila.

Att vila kan ibland av misstag uppfattas som apati av min hjärna. Jag blir superslö, sover massor och äter ikapp en massa bortcyklade kalorier. Jag tror det beror på själva ordet, att vila från något. I själva verket är det ju inte alls vila, det är återuppbyggnad. Av sådant jag kommer att behöva framåt.

En fredag som denna, då vindarna förvisso svalkar men hjärnan fortfarande är slö, känns återuppbyggnad i form av aktiva insatser långt borta. Hjärnan kan möjligen tänka sig att fixa sovmorgnar.

Och post-äventyrsdepressionen är ett ständigt hot. För en vecka sedan tog jag rando-dopp i Vättern, här sitter jag med loj blick och balkongjobbar. Hur ska detta tjäna återuppbyggnaden av mitt knä?

Knän är som manliga egon. Citat manlig kollega vid tisdagslunch på stan. Känsliga, lätta att skada, tar tid att bygga upp, måste ständigt underhållas. Därefter visad en övning som skulle kunna stabilisera musklerna runt knät, för att få dem alla att samarbeta och inte slitas ut.

Ett manligt ego mitt emellan lår och vad.

Man ska stå på ett ben och sträcka ut ena benet i luften. Därefter ska man böja sig ner sakta sakta och sätta sig på en stol. Upprepa på andra benet. Det är benen som man står på som får träningen. I mitt fall skulle det innebära att stå på höger ben.

Kanske ska man även här rada upp vad man hittills gjort i återuppbyggande syfte:

  • lördag, hemkomst och vila medelst inreda balkongen med kuddar
  • söndag, båtuflykt med kära systerfamiljen medelst fira Roberts rando-ankomst på stan
  • måndag, sovmorgon och balkongjobb
  • tisdag, rullat lätt på racern på kvällen med hög kadens
  • onsdag, gryningsrally Järva med finfrukost – ALERT kändes inte så bra
  • torsdag, morgondopp och släpat sig till gymmet och kört ett fyspass, svettigt men kändes bra
  • fredag, idag, sovmorgon och morgondopp och halva dagen kvar att producera någonting av värde

Sisådär. Man har gjort en del sedan man kom hem ändå!

Ha gjort-listor, alla att göra-listors ständigt positiva och återuppbyggande storasyster. Och snälla spana in onsdagens gryning på Järva. En guldkant på tillvaron som ”bara” kräver att man ställer klockan på 04:20.

Fotokudos Sofia och Eeva

Rando Södertälje 1000k, interrupted

Announcement:

Anna Lindén, CK Valhall, startnummer #2, har brutit brevet-loppet Södertälje 1000k. Anledningen var de återkommande smärtor i höger knä som trots diverse åtgärder vägrade ge med sig. Lindénskan hade då, tillsammans med Robert Englund, startnummer #1 och hemmahörande i Concerta Kids Racing Team/Randonneur Stockholm, tillryggalagt 478 av de totalt 1022 km som loppet bestod av. Med start kl. 21.18 i Södertälje torsdagen den 13 augusti fram till kl. 02.00 natten till den 15 augusti, hade de spenderat dryga 21 timmar i sadeln, 29 inräknat pauser. De stämplade sina brevet-kort på OK i Landvetter och begav sig sedan till sitt hotell, där de båda föll i djup sömn. Anna hade då cyklat de sista drygt 20 km i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som sovande vaken. ”Det var ett helvete, mörkt och enformigt mitt i skogen på en väg som aldrig tog slut och med dålig sikt i nedförsbackarna, och när jag tittade bakåt såg jag hur Annas framlampa rörde sig mer och mer i sicksack”, intygar Englund.

Grön Cyklist träffade Anna i bistron på X2000. Hon stod vid prio-kaffet och fyllde med stor precision sin pappmugg till bredden. Svart. När hon såg oss, hällde hon upp en till och räckte fram. Vi fick oss en pratstund.

Anna, du har förberett dig för det här randot i flera veckor med gott resultat, du var supertaggad och nu har du brutit. Hur känns det?

För jävligt.

För jävligt. Vi förstår. Berätta.

okej.

För jävligt, ledset och besviket. Ungefär så kändes det när jag fattade beslutet att bryta vårt rando. Det fanns ingen frihetskänsla i beslutet, inget åh-vad-skönt-nu-får-jag-äntligen-åka-hem-känsla. Jag ville ha hela upplevelsen, jag ville få de två resterande dagarna med många mil på menyn, jag ville ha erfarenheten i kroppen. Jag kände mig feg, klen och klok samtidigt. För jag hade lovat mig själv att hellre bryta och må bra, än att gå i mål som ett knä-rangel. Jag ville inte tvingas idka rehab medan alla andra körde skiten ur cx-säsongen.

Knät hade börjat strula redan efter Nyköping vid 76k och det småbråkade med ökande intensitet fram till Ödeshög på 247k. Där lyckades jag till sist justera klossen tillräckligt rätt för att få uppleva hur en pånyttfödd kropp plötsligt väckte musklerna till liv. Robert märkte an avsevärd skillnad. Detta höll fram till Timmele vid 386k, då eldarna sköt upp igen. De där illavarslande, ihållande eldarna från ett knäont som inte skulle låta sig justeras bort i första taget.

Och det var 95k kvar efter falafeltallriken på pizzerian i Timmele.

Hur var den första nattcyklingen?

Den var för ljuvlig! Kvällen var så ljummen, stjärnklar och mjuk. Vi var så taggade, det var en riktig rando-start. Någon timme efter starten satte vi på oss våra extra lager. Vi tände våra lampor och tuggade oss igenom mörkret timme för timme, km för km. I Nyköping köpte vi kaffe och pommes. Halva natten var kvar. Djur sprang i buskarna, syrsor spelade och vi svävade. Vi roade oss med att mörkerfilma och -fota varandras cykling och studera skuggorna från lampskenet. Reflexerna på Roberts hjul skapade en effekt som gav honom högprofilfälgar vid tillräckligt hög kadens.

Vad hände i Linköping?

I Linköping gick solen upp och vi hade då hållit igång i tio timmar. Mätaren stod på 184, gryningen hade varit dimmig och vi fick äntligen klä oss lättare igen. Men först stämpla kortet på macken, köpa kaffe och mat. Robert använde en skylt som vilstol. Sedan ledde vi cyklarna tjugo meter bort och lade oss att vila på en gräsmatta. Vi borstade tänderna. Så slumrade vi nån halvtimme, Robert med benen i högläge vilande på ramen. Allt var så… rando.

Sen körde du med knäont till Ödeshög?

Ja, det kan man säga. Mer eller mindre. Jag stannade och justerade klossen och sadeln, det blev något bättre, men inte tillräckligt. Vi fick draghjälp av nån gubbe som måste ha tappat hjälmen. Han skulle till Mjölby och tackade för skjutsen. I Ödeshög käkade Robert pyttipanna och jag köpte en wrap, hade lätt kunnat sluka två. Jag var skittrött och hade ont och kollade tågtider, ville bryta för att slippa sinka Robert med mitt låga tempo. Göteborg på cykel var en annan resa, resonerade jag.

Mellan Ödeshög och Jönköping ökade tempot trots alla backar, vad hände?

Jag justerade klossen en liten aning till, ett sista försök. Det gjorde susen. Kroppen svarade plötsligt. Jag hade fått rätt vinkel på foten för att belastningen skulle bli rätt. Jag kunde åter ta i, trycka på och cykla fort och njuta! Ingen backe var för lång! Hej Vättern!

Varför doppade Robert huvudet i gör-det-själv-hinken med vatten på macken i Jönköping?

Det var så j-a varmt. Sedan badade vi i Vättern, helt spontant med bibs, jag kunde inte motstå när vi cyklade på strandpromenaden och inte Robert heller, bibsen skulle torka fort i värmen.

Fantiserade ni någonsin om att skita i allt, solbada ett par timmar och sedan ta tåget hem från Jönköping?

Ja.

Var det backigt de 34 resterande kilometerna till Mullsjö och nästa kontroll?

Skojar du. Ruttmakarna hade gjort sitt jobb. Vi lärde oss att aldrig lita på att krön var krön, det kom alltid ett till krön, krön kom alltid som +1. Dessutom dök det upp en massa grus mitt i allt. Helvete vad vi susade när det vankades nedför på gruset! Vi glömde våra smala däck, ville bara njuta fart och benvila. Oron för punka var också borta, jag var kaxig efter Danmark.

I Mullsjö fick jag mig en praktvurpa i samband med en tvär kurva. Vi hade tagit fel väg, skulle vända och jag hade noll fart och kurvan var för snäv och cykeln för baktung. Jag föll på en asfaltskant, blod rann, en kvinna i bil sprang fram och erbjöd oss sin första förbandslåda från bilen. Hon hade bråttom, sträckte fram lådan, verkade inte veta vad som fanns där, vi rotade fram en gasbinda med tejp och tackade ödmjukast, kvinnan vände och körde iväg.

Sedan stämplade vi korten på en vägkrog och trampade på.

Kom det blod på dina nya strumpor?

Ja.

Vad hände sen?

Kvällning kom. Var skulle vi äta? Temperaturen sjönk och gav svalka, små sjöar glittrade och kullarna erbjöd vykortsvyer. Västergötland. Robert sa: kom ihåg hur den här temperaturen känns. Ja, sa jag, och trampade på mot pizzerian 46 km bort. Det var 46 långa kilometrar, vi klev av i förtid på en annan pizzeria, den i just Timmele.

Sedan blev det kväll, igen.

Hur var den andra natten?

Fan, det borde aldrig blivit en andra natt. Planen var att komma fram senast 23 till boendet i Landvetter. Men ju längre vi körde på de mörklagda skogsvägarna, ju mer insåg vi att 23 bara skulle hända i en drömvärld. För nu började vi bli trötta, sömniga, och våra ländryggar skrek. Dessutom var den här natten kallare än den förra, och mina kläder räckte inte i det låga tempo vi tvingades hålla på grund av mitt knä. Vi hade enbart framlampor då baklamporna var urladdade, och tröttheten gjorde att skogsdjur och väsen som inte fanns började dansa på vägen framför oss. Dessutom kändes det som att flera av våra cykelbekanta fanns med oss, vi var många på den mörka vägen, röster sa saker och kroppar krigade sida vid sida.

Vägen var så lång! Backarna så oändliga. Ibland var det skönt att slippa veta hur långa de var, ibland bara tröstlöst. Vi tuggade, och när vi en gång tvingades till start i motlut kunde jag inte tynga på höger ben. Jag kunde inte klicka i höger pedal, ställa mig på den och häva mig upp i ett start i motlut. Knät skrek. Jag gick uppför backen.

Robert var framför mig. Han tittade då och då bakåt, och gav mig godis som skulle hålla mig vaken. Jag var så trött, sömnig, försökte se klart men blicken var suddig. På vägen dansade djuren, hjulen gick i sicksack, ögonen klippte. Backarna avlöste varandra, vägen var så mörk, rutten på våra små skärmar verkade leda oss runt runt i skogen som för att förvilla, den gäckade oss, vi skulle aldrig komma fram, vi skulle få trampa ihjäl oss.

Det var helvetet.

Jag lånade en tröja av Robert och tvingade mig att äta lakritspengar för att distrahera tankarna och hålla sömnen borta. Detta var en erfarenhet jag ville ha, hur det kändes att cykla när man var riktigt trött. Ändå gnydde jag. Till slut visade mätaren på vänstersväng och vi såg Landvetter. Bara en sista backe, såklart. Så rullade vi in på macken och fick varsin stämpel från personalen genom den coronasäkrade luckan.

Sova. Nu skulle vi äntligen få sova.

Sov ni gott?

Ja.

Du hade inget rumpskav efter 29 timmar i samma bralla?

Nej.

Vad hände på morgonen?

Jag meddelade det oundvikliga bryt-beslutet. Vi drack kaffe och Robert gjorde sig startklar. Vi var bägge fortfarande groggy, jag fällde en minitår av ilska och besvikelse över att inte få cykla klart. Jag ville också, som Robert, montera på väskorna och justera en sista rem innan avfärd. Men nu tvingades jag istället vinka av honom. När han försvunnit bakom nån kurva tog jag ner Amiran och trampade upp och nedför en backe utanför hotellet. Nej, det skulle inte gå. Sedan packade jag ihop mina grejer i raketfart när jag upptäckte att det var 28, och inte 21 km till Göteborg där jag skulle ta mitt dyra tåg hem. J-ar vad med gratiskaffe jag skulle dricka på det tåget.

Och det var då som knät plötsligt samarbetade?

Ja. Jag tryckte som f-n, måste hinna med tåget, tog ett rando-dopp i bibsen i en sjö, tre minuter tog det, upp på cykeln och tråckla sig upp till Partille och därifrån västerut mot Göteborg. Medan jag kontrollerade att jag hade den hastighet jag behövde, funderade jag på varför i hela helvete knät plötsligt mådde bra. Sedan hann jag med tåget med några minuters marginal, packade snabbt in cykeln i väskan och tåget åkte. Väl hemma, insåg jag att knät faktiskt skulle behöva en ansenlig mängd vilodagar ändå.

Du har pratat mycket om klossar och inställningar för sadeln. Man säger ju annars att vid stor ansträngning så kan kroppen bli så trött att benen drar runt trampan istället för att lägga kraften på att trampa ned. Detta sliter på knät. Vad tänker du om det?

Jag hör vad du säger.

Hur gick det för Robert?

Robert hade cyklat några mil, funderat på att bryta men tagit nya tag och hunnit till Eksjö i tid. Sovit på ett dyrt hotell, tvingat bort smärtan ur benen och flugit fram större delen av sista dagen. Klart han hade ont och var trött, men han tyckte såklart att det var tillfredsställande att ta sig i mål. Två och en halv timme innan reptiden dessutom! För jävla grymt gjort. Jag är djupt imponerad.

Blev du avskräckt eller fick du mersmak?

Mersmak. Jag vill ha revansch, vill cykla långt, vill lära mig mer om knän och hur man får dem att jobba med och inte mot sig. Sedan ska jag packa varmare kläder till natten nästa gång.

Varför är det här inlägget så långt?

Långt lopp, långt inlägg.

Vill du tillägga något? Säg nej, läsarna orkar inte mer nu.

Jo, en sak bara. Jag körde mina 478 km till Landvetter non stop, jag dygnade och fick viktiga erfarenheter, precis som jag ville. Jag fick ett Vätterndopp, ljuvlig nattcykling och mörkerkörningen från helvetet ihop med hisnande grusbackar utför. Jag vet att det är en bedrift att cykla så långt i ett svep, det var dessutom ett av mina delmål som jag alltså fick uppnå. Jag ÄR glad för denna bedrift, och att jag ens tyckte att tanken på att starta 1000k var rimlig.

Men faktum kvarstår.

Randot satte mig på prov.

Jag klarade inte provet.

Ge dina läsare ett mer positivt slut på inlägget, Anna.

Ok, såhär: efter detta lopp, oavsett vem som bröt, så kan ingen av oss längre säga att det är för långt att cykla någonstans.

Dessutom går det hur bra som helst att köra utan keps!

20200815_1459286799170156527795042.jpg

Foton Robert och jag

Tack till Randonneur Stockholm för en sjuhelvetes utmanande runda

Öland!

Så himla typiskt Ölandsfärjan att hissa dödskalleflaggen.

Det flyger genom min och brorsans skallar när han vinkar av mig vid båten. Jag har vilat milen av mig hos dem i några dagar och nu ska jag hem med båt och tåg. Fem i hel rullar jag på, personalen sitter och softar och ingen kollar biljetten.

Det är så de jobbar.

Jag reser mot mitt livs förmodligen största cykelutmaning. Södertälje 1000k, start imorgon den 13 augusti kl. 21.00. Till Landvetter och åter på 75h. Hur i helvete ska det gå?Den största frågan är hur i hela helvete vi ska fixa reptiderna. 12 stämplingar i tid och otid. Den oundvikliga planen som fyller oss båda med bävan, är att första ”dagen” cykla 472 km ända till Landvetter. Dygna. Där stämplar vi och tar in på hotell. Andra natten cyklar vi 300 km och sover i Kisa. Därifrån är det 230 km till Södertälje.

Planen är galen, km-siffrorna är oundvikliga om vi vill gå i mål.

Kommer vi att gå i mål?

Strategin är att knapra en stämpling i taget, hålla ett jämnt, lågt tempo och hinna till boendena i tid. Samt att väl där, och överlag, lägga minimalt med tid på annat än att sova, äta och cykla. Cykla smart.

Sadel, pedaler och styrlinda kommer bli de ställen där kroppen temporärt förlängs med cykeln. När vi sover om nätterna, kommer vi känna oss halva.

🐎

Två rundor har jag trampat på Öland. Det är Amirans första på ön, så det är stort. Först mötte jag upp Jocke norr om Färjestaden. Vad ovant det kändes att prata medan man cyklar!, minns jag att jag tänkte. Efter 45 km fintramp och efterlängtat cykelsnack, bjöd Jocke på fika i deras sommarstuga i Djupvik. Jag var tvungen att avvika efter en knapp timme, för ju trevligare det blev, ju mer skulle jag aldrig vilja ge mig av!

Jocke hade fixat en magisk rutt som jag körde. Jag fick plöja ombyggd banvall och kisa mot kvällssolen vid kusten. Delar av rutten spann jag loss på i förrgår, då det var lite mulet och perfekt väder att hålla igång benen med lite rull. Och blåbärspaus.

🐬

Jag känner mig förberedd för rando. Det kommer bli dippar, vi kommer att få kräma ut varenda uns av uppmuntran till varandra och hålla rätt tempo och framför allt klara av de groteska mängderna timmar i sadeln. Och kanske viktigast: om vi börjar känna av en bestående skada, så kommer vi att kliva av.

Vad händer om vi går i mål på utsatt tid?

Då firar vi såklart.

Vad händer om vi går i mål men missar några reptider?

Då har vi förmodligen kört snällare och firar ändå.

Vad händer om vi bryter?

Då har vi iallafall startat.

🤟

Hur var cyklingen till Köpenhamn?

Tack bra!

En tugga mil-etapp!

Jag följde först sexan ett par mil till Odense och vidare till Nyborg. Breda cykelbanor, ett par meter i varje fil. Där tog jag tåget till andra sidan Bält och väl där avföljde jag sexan. Jag behövde plöja mil för klockan var fyra och rakorna mot östra kusten skulle gå snabbare.

Benen svarade bra. De vsr rentav pigga och ville verkligen trycka på. Den fina frukosten på det bedårande Rosenlund bnb gjorde väl sitt. Ägarens sista önskan var: tipsa dina vänner och bekanta om oss. (kass hemsida, minns istället namnet, min anm.). Hit kan ni komma, långtifrån corona.

Och så tillägget:”Hoppas inte att du tagit Corona med dig hit.”

Inte anklagande, mer konstaterande. Och den där genomträngande snälla blicken. Han och andra boenden gör ju allt de kan för att kunna ta emot gäster. Att Danmark är nyöppnat måste också vara lite pulshöjande för dem. Lappar med uppmaning att tvätta händerna, plasthandskar i vissa fall och så de diskreta flaskorna med handsprit. Vädjande.

🦋

Jag tråcklade mig alltså ned till Odense på väg 6. Cyklade i kvarteren vid HC Andersens hus och fick rysningar av att befinna mig så nära. Jag tittade inte in. Huset hade så många ögon på sig ändå, det behövde inte mina.

🇩🇰

Tågresan över bron från Nyborg gick fort. Utsikten var blå. Jag tittade på bilvägen vars högra sida var streckad och såg ut som en perfekt tilltagen vägren. Ville cykla där, vill alltid cykla på broar, men visste att det inte var tillåtet.

Jag gick av tåget och kom upp på landsvägen. Några mil österut fanns Ringsted, varifrån Danmark hade fått sitt senaste coronautbrott. På ett slakteri hade det brutit ut. Som om slakterier inte ger tillräckligt med elände åt världen redan. Sluta för bövelen upp med det där förbannade grisuppfödandet och dödandet så slipper folk jobba i den miljön, vill man skrika. Ni kan ha annat på mackan och grillen, vill man sedan upplysa om.

Jag körde snabbt igenom rondellen i Ringsted, trots att värmen hade gjort mig uttorkad och jag verkligen behövde fylla på vatten. Men att kvista in på macken i Ringsted kändes som en onödigt dålig idé, oavsett.

Resten av cyklingen österut var ett vilsamt plöjande i jämn kadens längs med de danska rakorna.

Så nådde jag kusten där jag skulle svänga norrut. Koge. Skymningen föll och med den min ökande fartlängtan. Just när jag som bäst tryckte på i 33, blev jag omkörd av en silverhjälm på feta däck och elmotor. Han tuggade på i jämnt tempo, och jag tog rygg på honom. Sedan släppte jag, mest för att skona hans ego då jag egentligen lätt kunnat cykla snabbare än hans monotona elmotor.

Fågelsträck på himlen.Ju närmare jag kom Köpenhamn, desto fler cyklister var det och ju fler blev de otaliga cykelbanor och cykelställ och cykel har företräde och cykel är bäst och prio. Köpenhamn kan ordna det för invånarna, ingen slump att mer än hälften av dem tar cykeln till jobbet. För att det går snabbast!

🇩🇰

In på vandrarhemmet, 197 km yey!, duscha packa upp, in med cykeln i väskan och in i bagagerummet, mörkt ute, sen kväll idag igen!, lamporna fick jobba och sen sluka en öl i baren. Och något flottigt i magen.

Sen blev det däcka och cykla till stationen med frukost att ta med, hej då Danmark vi ses snart igen nån sommar ok??

🐬🐬🐬

Att cykla solo är att välja bort och välja

Morgonhej från Öresundståget!

*skittrött men det är väl också brevet-träning*

Jag har parkerat mig på morgonavgången till Kalmar. Där ska jag få äran att färdas med båt över sundet. Dessi, cykelfärjan som man kliver på, som jag aldrig gjort och som jag tror säkert kommer att bli finfint.

Någon knapp mil efter Färjestaden ska jag möta upp min cykelbekant aka team-mek från Eskilstuna. Jocke! Han firar också semester på Öland och dessutom samtidigt. Och vill gärna cykla, samtidigt! Så detta blir min första runda mellan Kalmar och Byxelkrok på norra Öland och dessutom min första runda på en dryg vecka som jag cyklar i sällskap.

Annars är jag van att trivas själv på cykeln vid just touring. Man är ju aldrig ensam. Detta år har med sin brevet-träning fyllt resan med ännu mera syfte, och med drömmen om västkusten i tankarna, har cyklingen dennna gång varit fullt tillräcklig i sig själv. Jag har velat trycka många mil flera dagar i rad, vara ute hela dagen och testa psyket. Och bli helt tagen av omgivningarna. Solo på cykel går detta jättebra att uppnå.

Valet att cykla solo gör att man samtidigt väljer bort saker. Umgås tillsammans på kafé längs vägen? Nej, jag har fullt upp att studera ryttlande falkar och starar i flock från sadeln. Promenera längs stranden i solnedgången? Nej, jag cyklar istället in i solnedgången med utsikt över tufsiga sanddyner. Dricka en öl medan vi lagar mat ihop i det mysiga vandrarhemmet med kakelugn, ovanpå ett galleri, vid den vindpinade kusten? Nej, vinden viner, jag lyssnar på den istället och tittar på fullmånen.

Medan jag tänker på, längtar till och kanske saknar dem jag har nära som med eller utan cykel, skulle ha uppskattat att vara här.

🌹

Är cyklister med hörlurar en trafikfara? Ja och nej. Hörlurar är min bästa vän, vad vore milen och motvinden utan upptempo och ljudbok och nedtempo när det vankas kvällsskift? Dessutom är hörlurar ett skydd för vinden. Motvindens vinande psykar, i med hörlurar så dämpas ljudet, iallafall en aning.

Såklart man måste ha koll på andra trafikanter. Jag har flummat ut i vägbanan några gånger, och blivit åthutad av både bilburna och andra cyklister. På vägen till Köpenhamn igår höll jag på att köra in i en lastbilsburen. Han kom in från motorvägen och jag skulle köra över överfarten där cykelvägen gick. Men hey. Ibland är det skönt att slippa höra vad folk säger åt en från det nedvevade fönstret.

🐋

Himlen. Molnformationer och solnedgångar, augustimånar och fågelsträck. Klarblå eller regntungt motvindsgrå. Himlen breder ut sig ovanför och framför och runtom. Det finns alltid något att studera.

Och är man ute hela dagen kan man se fram emot den förändring i ljus som kvällshimlen och sedermera skymningen, och kanske nattmörkret, kommer att belöna en med.

Gryningen sover jag däremot förbi. Något måste man spara till senare.

🐎🐎🐎

Skyltat

Vad fort det går att cykla utan motvind!

Och när man har en vägskylt att följa. Det hade jag idag, en blå med en röd sexa på. Köpenhamn via Odense. Utöver väderstreck (österut) så kunde jag således lägga till en faktor: numret på en nationell cykelfarled. Inte led som i Kattegattleden, utan vardagsleden mellan städer och byar. Så trevligt, praktiskt och välkomnande av danskarna!

”Min” skylt var ibland en vanlig nummerskylt, i cykelhöjd från vägen och med en cykelsymbol på. Och ibland med avstånd till nån by eller stad. Den gick över både landsvägar och cykelbanor men hjälpte till att hålla en borta från de största och jag fick den ovärderliga tryggheten att veta att vägen var den rätta vägen.

Sedan kan man välja fel ändå, om man är riktigt skicklig. Det gjorde jag precis efter att jag pratat lite med en tungt lastad holländare med touring-styre. Han hade stark solbränna åt det rödare hållet och etr yvigt burr till hår, skulle tugga sig fram till nån camping. Ingen hjälm, typiskt holländare! Jag frihjulade bredvid honom och kungjorde att jag själv tog in på olika hotell och bnb, och hans reaktion fick mig att känna mig som en lyxturist.

Men det går jättebra att få sig en cykelsemester även utan tältning! Man får bara lägga lite mer tid på att planera och boka boenden. Och bokar man som jag dagen innan så får man vara mycket flexibel. Men fixet med boende måste ju uppstå även för tältare, tänker jag, då man ju behöver vatten och en bra yta där tältning dessutom är tillåten.

🦋

Jag flög mot Odense. Upptempolåt på repeat följt av ljudbok. 165 km till Odense och någonstans skulle jag stanna och äta macka, men allt kändes ju så bra, trampa benen trampa, en mil till bara! Och en till, och en till.

Vägarna var spikraka och böljande och höjdmeter uppstod. Landsväg utför, vinden i ansiktet och frihjula!

Vindkraftverk, åkrar, cykelskyltar, små byar. Kvällssol i ryggen. Vägarna tog aldrig slut. Och inte heller sällskapet på mina armar: hundratals små små flugor åkte snålskjuts. Var man i ett vindstilla åkerlandskap med lövskog så var man.

Strax innan bron till Lilla Bält körde jag fel och hamnade på en liten udde under bron. Fail. Jag käkade macka och kände på vattnet. Sältan.

Sedan cyklade jag över bron. Maffigt. Därefter bokade jag boende ute på landet väster om Odense, det kunde vara skönt att förkorta dagen lite. Samla sömn inför körningen till Köpenhamn på de sista 190 km.

Att avsluta dagen med känslan av att ha kunnat köra ännu, ännu längre. Det måste vara ett gott tecken. Jag hade dessutom testat att köra samma bibs två dagar i rad. Vanligtvis växlar jag, även om jag alltid tvättar efter varje användning. Men nu ville jag testa och testet var positivt. Det satt bara i skallen att man ska byta, som för stt markera att en ny dag börjar med nytt och fräscht kitt!

🐎

Boendet var soldränkt och den vithåriga värden gav mig en praktdeal. Han såg så genomsnäll ut och gick runt i boendet med ett så lugnt tempo att jag blev rörd. Jag fick mitt rum.

På rummet uppstod som alltid ett tomrum. Andas. Var är jag, hur mår jag. Jag går runt med hjälmen på, vill inte ts av den, uppskruvad inför det fantastiska i att vara framme. Jag stoppar in Garmin och mobil i ladduttagen och tömmer väskorna på golvet, sorterar sakerna i högar och tar till slut av mig hjälmen. Dusch, stretch, tvätta kläder, fixa mat och hinna njuta av kvällen med dess kvällsljud.

Acceptera att detta kan njutas även av cykeln, och älska hur det nya normala på bara en knapp vecka har blivit just detta:

Att kvällarna avnjuts från sadeln.

🌹

Blåvandshuk och Norgeväder

Äntligen lite regn och rusk!

Jag var mer än lovligt taggad igår morse efter doppet. Det vankades rak motvind och duggregn. Jag skulle få köra en liten slinga i havet som heter Hvidesand. Vilket namn! Vilka dyner! Hur förföriskt!

På med väst och ärmar och buff, ljudbok om psykopatrelationer och bedragare i öronen. Här skulle käkas styrlinda.

Havet bjöd sin motvind och det var asfalterade cykelbanor nästan hela vägen. Himlen klämde ur sig några droppar så att jag fick känna mig hardcore bland alla husbilsåkare. Himlen var grå, Hvidesand var en turistort med surflektioner och glasskiosker. Havet var bakom dyner igen. Den med tid kunde klättra på dem och vandra längs stranden i timmar. Mitt på landtungan fanns en bro, jag skymtade grått skummande vatten och på en udde fanns en stor solpark. Bra Danmark!

Hej då Hvidesand. Jag kom in bland dyner igen, och skyltar visade att den grusade Vestkystleden gick ibland dem. Asfaltsryttare fick bese dem från cykelbanan. Jag besåg. Landskapet liknade fjällen lite, samma känsla av vidder. Hed. Med tufsigt gräs och sand.

Vidare, mer motvind och ner i bocken med uppfälld keps för lite mera sikt.

💦

Klockan var fem. Solen skymtade. Motvinden avtog. Duggregnet lättade, 20 km kvar till boendet och dagen skulle gå in i en ny fas: den i Blåvand, udden.

Cykelbana och småvägar ledde mig dit. Genom samhället, ytterligare en turistort, och när jag kom utåt och fattade jag varför.

Sanddynerna. Kvällssolen. Vyerna. Danmarks västligaste punkt.

Överallt tittade små stugor upp ur dynerna. Jag hörde bruset av havet bakom dynerna, hur många ivriga fötter hade inte trampat uppför dem och sprungit vidare på stranden? Jag parkerade vid fyren. Fatta utsikten. Jag löste entré till fyren och gick uppför trapporna.

Där fanns himlen.

Utsikten var ett destillat av det jag cyklat dessa fyra dagar. Ändlösa sanddyner, slingriga stigar mellan dem, grå himmel och blå himmel, glittrande kvällshav, blåare soldränkt strand, tufsiga grästuvor, stugor med halmtak. Motvind. Kantvind. Medvindd. Sälta. Vidder. Amiran prydligt parkerad och låst vid en stolpe på parkeringen.

🌟

Ner mot stranden. Fyren stänger, nu mot badet! Lite kall, men måste bada här i destillatet. Cykla mot en annan strand, byta om, av med skor, äntligen trampar också mina fötter i den sammetslena sanden! Över krönet, neråt, lägga klädbyltet i lä, springa mot det glittrande vattnet.

I.

❤️

Med havet till höger

Kantvind!

Denna vind stod på menyn igår då jag vände styret söderut. Jag skulle runda en udde med en fyr och sedan cykla två sträckor som på kartan såg ut som strimmor av sand i havet. Högra sidan av mitt ansikte skulle bli väderbitet och sand skulle vina in mellan ekrarna.

Efter morgonkaffe och hembakade frallor som värden bjöd på, bar det av. Men först en sväng till havet. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur havet har lärt mig att alla hav inte måste badas, de kan upplevas ändå. Men en nästan tom strand i sol blev för mycket, jag doppade mig och satte mig att torka bakom en fiskebåt.

Sältan. Det var fortfarande världens sämsta idé att dra på bibs på en salt kropp, men samtidigt världens bästa idé att cykla med saltvattnet i håret.

🐬

Idag skulle de lite större vägarna följas och dagen skulle, trots att den startade först efter lunch, bli rimlig.

Jag tryckte de inledande 34 västliga kilometrarna till Hanstholm. Upptempomusik i lurarna, 26km/h hell yeah!På udden i Hanstholm tappade jag andan vid åsynen av havet och de gigantiska vindkraftverken.

Jag skulle tappa andan snart igen. För nu bredde Klitmöller ut sig. Jag flämtade till då jag rullade nedför branten där landskapet sedan bredde ut sig. Dyn, på dyn, på dyn. Blekgrönt gräs och havet till höger. Och överallt de små stigarna på dynerna som nyfikna hade trampat upp i sin iver att ta reda på som fanns på andra sidan.

Jag vred huvudet åt alla håll samtidigt och ville cykla och stanna tiden och aldrig lämna dessa dyner.

🐎

Rakorna avlöste varandra. Den första landtungan, ner mot Thyborön, gick genom ett våtmarkslandskap. Cykelbanan var snygg men full av provocerande sättningar. Den slutade vid ett färjeläge där en tavla annonserade att sista turen för dagen avgått, men då färjan kom rullade jag ändå på och kördes över sundet. Och tur var det, för annars hade min dag förlängts med sisådär 150 km.

Sen var det ännu mera rakor. Ljudbok och ner i bocken, inte titta för mycket framåt. Snurra runt lite där det verkade finnas fina sidovägar, jaga havsutsikt, vända vid grus, denna havslängtan, min stora svaghet är en tidstjuv! Skymningen lade sig och framlyset skulle snart få jobba och jag stannade vid en mataffär.

Tidplanen fick revideras. Jag handlade middag: protein, sås och bröd, den skulle förmodligen ätas framåt elva. Jag satte på väst och ärmar. Åt ett bröd och drack vatten. Två timmar kvar. Nu började kvällsskiftet.

Detta var ännu en brevet-grej att träna. Bara för att klockan passerar åtta och solen sjunker och molnen kommer är cykeldagen inte slut. Och kvällspasset är aldrig bara transport, utan upplevelse.

Jag skulle nu cykla den andra landtungan. En spikrak raka utmed havet. Lysen på och iväg, och i tilltagande mörker märkte jag att tungan i själva verket erbjöd noll havsutsikt. Den gick istället precis invid en kam av sanddyner.

Vägen var verkligen rak. Till höger dynerna med sitt tufsiga blekgröna gräs vajande i vinden. Jag fällde ner kepsen för att slippa se slutet av vägen. Varje tramptag gjorde större skillnad så. Och det fanns inget att se, för vägen hade inget slut och detta ihop med skymnignen och de ändlösa dynerna till höger gjorde att allt verkade stå stilla förutom mina ivrigt trampande ben.

21,4 km/h. Vad snabbt det kändes.

Jag fällde upp kepsen mitt på landtungan eftersom det kom en bro. En avtagsväg ledde till en udde med fyr som jag kunnat besöka om jag velat få cykla hela natten. Glittrande kvällshav. Thorminde. 19 km kvar och kepsen fortsatt uppfälld.

Keps nedfälld och fokus på sidlinjen vid möte med bil. Mötande lysen hanteras så. Keps uppfälls under färd för att sysselsätta hjärnan och få lite mera sikt. Tugga tugga, ljudbok och vinande vind.

9 km kvar. Hur rak kunde en väg vara? Hur mörkt kunde Danmark bli? Ner i bocken för variation och namnet på avtagsvägen på repeat. Fortfarande skulle jag kunna läsa skyltar om det dök upp några. Keps upp vid möte, keps ned efteråt, slappna av i nacken och trampa. Hur hade denna dag blivit så lång?

Då såg jag den. Fullmånen. Orange, guldgul, rund och mjuk och betraktande, precis ovanför träden. Där vilade den, skred fram över himlavalvet. Augustimånen.Jag flämtade till. Skrek rakt ut i mörkret framåt nedåt där Amiran klöv kantvindarna.

Den här kusten var en outtrömlig källa till belöningar.

🦋

Jag kom fram till hotellet då den första regndroppen föll. Hej då nattdopp, jag dök in på rummet och packade upp, duschade, åt, somnade, strax efter ett.

På morgonen vaknade jag mosig. Detta var brevet, liten mängd sömn per natt. Men mitt syfte var att nyttja denna tid för bad. Ner mot sanddynen, över krönet.

Vinden. Sand ven längs marken som snö i snöstorm. Hund med matte i fjärran, jag lade kläderna i en hög i lä och joggade ner till vågorna.

Strömmen var stark, vågorna höga, detta var havets 11 m/s. Sydlig och därmed lite ljummen, vinden hade vänt och jag skulle ha mycket lätt att navigera idag.

Men först skulle jag navigera i vågorna. Jag gick nedåt, simmade plötsligt i skummet och strömmen drog mig till sig. Jag var förberedd och lät rätt våg skölja över mig, kände styrkan. Nästa kom. Det var inte en våg att mysa i, den tog ingen skit och jag dök under skummet på den. Nästa var större, jag dök igen, och den tredje surfade jag in på. Utsuget ville dra mig med sig, rycka dra och slita, men jag skulle upp och stod till slut flämtande på stranden. Andfådd, i lä bakom någon form av cementblock.

Jag andades tungt, hårt, ihållande, av ansträngning och av respekt.

Samtidigt visste jag.

Havet hade inte varit havet om det inte hade satt mig på prov.

💦

Danmark: en brevet-studie

Danmark!

*gnuggar motvinden ur ögonen*

Igår vaknade jag i ett grått Göteborg. Rullade ner till färjan, parkerade mig i en soffa och slumrade till en ljudbok i två timmar. Då vi närmade oss Fredrikshamn sprack himlen upp. Ett tecken!

Jag rullade försiktigt av båten och trampade mot utgången. Ingen tulltjänsteman verkade bry sig om vems danska mamma jag skulle besöka i sex nätter, så det var fritt fram. Jag stannade utanför staketet. Skagen 42, medvind, hell yeah!

Älska danska cykelvägar. Asfalterat till Skagen, inte ska man behöva trängas med bilarna. Och sista biten går mitt bland sanddynerna!

Väl framme vid ”Grenen” parkerade jag Amiran och låste. Om du är stulen när jag kommer tillbaka är det så. Gick barfota i sanden mot stället jag såg på håll: vågorna från Skagerakk som dundrar in i vågorna från Kattegatt. Detta enkla naturfenom, så avskalat och ständigt pågående, hur det fick mig att skälva.

Amiran var kvar. Och nu började motvinden. Jag tuggade mig ända till Hirtshals, där åsynen av de gigantiska vindkraftverken fyllde mig med andakt. Snabbt handla middag innan stängning, trampa till hotellet.

Sov som en stock. Trampade ner till ett annat hotell närmare havet för frukost och planering. Och dopp.

Att kränga på sig cykelkläder efter salta dopp gör bara dårar. Vad trångt allt blev. Men minnet av vågornas dån och sältan på huden gjorde allting värt det.

***

Prick tolv rullade jag. Prick tío anlände jag till mitt bnb på en udde i sanddynerna. Hur kom jag hit?

Via skräckblandad körning på Vestkystleden varvat med trygg och melodisk asfalt. Rak, förutsägbar, mjuk och hemtam asfalt. Och motvind.

Hur var motvinden?

Ihållande. Västligt 9, tilltagande, men eftersom jag hela tiden visste detta så tuggade jag på. Den bekom mig inte, Amiran klöv den bara. Den var dessutom en vägvisare: Hade jag motvind var riktningen rätt, gick det för lätt fanns anledning att bli oroad för att jag körde pt fel håll.

Varför skar det eldar genom höger knä?

Knän är för roliga. I början av dagen gav jag nästan upp. Helvete vilken smärta. Justerade sadeln, kom in i en lunk, bitvis var elden borta och så skar den igenom knät igen. Så plötsligt använde jag väl rätt muskler och allt jobbade ihop. Knät drog väl sig tillbaka när jag belastade rätt.

Detta var också dagen jag bytte mil mot tid i sadeln som måttstock. Brevetträning är ju att spendera just många timmar i sadeln. Jag upptäckte hur det kändes i händerna, att nacken vat ansträngd, och vilka bibs som höll i längden.

Och så reflekterade jag över hur lite jag åt, och drack, men jag gjorde det iallafall ofta.

Sanddynerna tog andan ur mig. Ibland skrek jag rätt ut, eller flämtade. Vägen ledde till de mest vindpinade stränder. Ibland var cykelvägen delvis täckt av sand. Vit, finkornig, paradisísk atlantsand.

🦋

Gruset var en ständig källa till oro. Skulle Amiran bära mig på detta dödsgrus? Jag lärde mig till slut att Vestkystleden var 90 procent grus och att de nationella markeringarna inte tog hänsyn till oss med smala däck. Well well. Det fick räcka med glimtarna av kusten. Jag fick skruva om målet lite. Det var hårresande nog stt skymta och veta om att havet var alldeles nära.

🐎

Klockan blev åtta. Jag hade pressat milen, ville trycka psyket till att förlänga, och förlänga, och förlänga rutten. Medvind och motvind, sllt skulle tuggas. Tvp gånger lackade jag ur på att det regionala cykelvägnätet hade mage att vara grus, men det var också allt. Jag plöjde bara, vägen kunde vara lång och rak utan ände. Det bekom mig inte.

🐬

Sista omvägen började solen gå ner. Jag hade haft den under bevakning, än fanns tid att se den från stranden vid boende som var vid havet. Jag vevade på asfalten gav upp ett flämtande vrål när allting öppnade sig: jag var mitt i sanddynerna, igen.

Då kom gruset, igen.

Jag andades knappt, kände varje gruskorn genom däcken, visst vobblade inte hjulet?? Nej, det bar, och då kom nirvana.

Jag svängde runt en kurva på en höjd och nedanför bredde ett kraterlandskap ut sig. Solen glödde precis vid topparna, och kratrarna var sanddyner. Med sina karaktäristiska små tufsiga gräshattar bredde de ut sig framför mitt synfält.

Så kom den sista förbannade grusvägen, jag bönade och bad och lyssnade på gruskornen, och så svängde vägen och jag var framme. Solen glödde och bygatan ledde till havet och ljuset var skymningsmagiskt och vinden ven.

🌹

Jag bor i ett rum på övervåningen av ett galleri. Jag älskar allt med stället: bakgården med sina mysiga bänkar, badrummet med den utsmyckade handdukshängaren, toaletten med sitt färgglada kakel, rummet med kakelugn, kylen som är full av lokal öl och skålen med havregryn som värden fixar till min frukost.

Och fullmånen.

Och de vita stenhusen.

Och vinden som viner, pustar och piper.

Och sanddynerna med sina rufsiga, tufsiga, vajande hattar av gräs.

Men mest av allt, så älskar jag ta mig tusan mina däck.

🐎🐎🐎

Sorry bildbomb, hade jag också velat ha om jag vore er

Gårdagens broar och öar

”Jag skulle råda dig att istället åka till norra skärgården”.

Det var budskapet från Västtrafiks biljettpersonal igår kl. 1306. Jag stod i luckan och frågade när nästa båt till Brännö avgick, eftersom jag precis missat den med en minut. Solen var ymnig och personalen manövrerade så gott det gick alla ivriga lördagsfirare som ville ut på öarna.

Jag var en av dem. Min klipp- och havslängtan hade vuxit sig stark och planen var att cykla ut på någon ö och få soltorka på en klippa efter ett dopp. Jag följde biljettkvinnans råd, ”norra skärgården är dessutom vildare, åk till Hönö!”, och körde mot Älvsborgsbron som skulle ta mig mot färjan till Öckerö.

Öckerö. Namnet gav mig rysningar. Inte bara på grund av Cecilia Lind, utan för den skärgårdskänning som fanns inbäddad. För mig så oupptäckt och rå, klar och saltstänkt. Därutöver var det kittlande att cykla i en riktning som skyltades med en färjesymbol. Göteborg måste för övrigt vara Sveriges mest välskyltade cykelkommun, de fattar att skyltning omfamnar och välkomnar!

Öckerö visade sig sitta ihop med det Hönö som jag fått tips om, som hade en bro till Fotö i söder och Hälsö norrut. Jag körde norrut, och rullade till slut på en vägfärja till den allra nordligaste ön: Rörö.

Från Rörö hamn var det en minut till ingången till naturreservatet. Jag tog en promenad. Låste Amiran vid en stolpe. Hästar betade. Barnfamiljer skuttade. Strandängar, stenfält och hav.

Mitt badläge dröjde. Badgäster hängde i motorbåtar, jag körde tillbaka till den lilla hamnen och fick mig sorbet i tre smaker. Så kom färjan och nästa anhalt var Hönö.

Jag hade ingen riktig ro i kroppen. Klipporna var överdådiga, havet var grönt och skummande och bebyggelsen sötare än sirap. Men det fanns inte nog med väg. Min nyväckta brevet-längtan fick inget utlopp.

Dessutom hade jag ännu inte hittat mitt bad. Men det skulle jag, visade det sig, på Hönö. En liten väg ledde mot en vik och där öppnade mjuka klippor upp sig och snart trippade jag ut mot vattnet. Några enstaka sällskap njöt av kvällsbaden. Här.

Cykeln lutad mot klippan och kvällssolen i ögonen. Havet salt och svalkande. Västkustklipporna solvarma och rödstrimmiga.

🐬

Hamnen på Hönö var full av flanörer. Från den lilla bänken vid fyren hade jag bra utsikt över Fotöbron, så turkos över sundet. Jag trampade dit, tog ett varv i bebyggelsen och ökade farten tillbaka för att hinna till färjan mot fastlandet.

Väl där fick jag ro. Vad vacker skärgården varit. Skärgårdsaktig. Stenig, klippig, livfull och salt. Med tusen badvikar och små uteserveringar där viktiga samtal kunde äga rum och små och stora beslut kanske fattas. Ögon kunde blicka mot fyren eller glittra ikapp med vågorna. Hit ville jag komma tillbaka med sällskap och kaffekorg och ett lugnare tempo. Kanske i kajak. Eller på en cykel som inte väckte lika stor milhunger som Amiran.

🦋

Jag plöjde tillbaka till Göteborg i skymningen. Vinden var lugnare nu, cykelbanorna tomma. Skyltarna ledde förbi Älvsborgsbron och upp på Götaälvsbron. Känslan av att se en bro höja sig över havet, gärna i den typiska bro-turkosa färgen, och veta att jag snart ska få vara en siluett där, är svårslagen.

På hotellet vid tio, snicksnacka med nattpersonalen och en falafel i närmsta kvartershak. Med extra sås. Sedan kollade jag kartan, tog en klunk whisky och bestämde mig.

Danmark.

🐎🐎🐎