Veckan som gått

Yo vänner,

Snabb uppdatering från soffan.

Kan faktiskt, slår det mig, summera en riktigt jäkla produktiv träningsvecka!

Måndag körde Robert ut med mig till Solsidan. Rätt ok ben men ändå sura.

Tisdag drog jag ett par varv skyltspurter vid drottningholm. Jag lyckades till min stora förvåning, eller kanske paff över att det var så efterlängtat, trycka i till maxpuls. Så att jag ville skrika efter varje spurt alltså, kör ju utan pulsmätare. Men måndagens runda med Robert ut till Solsidan hade kickat igång mig, det fanns en längtan i kroppen att mosa. Denna efterlängtade längtan att bli trött!

Onsdag fick jag mig en bläcka hemma hos en kollega som snart ska sluta. Värt det med, fast inte att hon ska sluta såklart. Tog Västerbron hem.

Torsdag tryckte jag Solsidan själv. Älska detta kvällspass, med både möjlighet till skyltspurt, backryck och intervaller, och så skärgårdsnära dessutom och med sepentinen upp till observatoriekullen!

Fredagen förflöt med andra fredagsaktiviteter inklusive Västerbron förvisso, och lördagen tog jag ett par dopp och körde lite lätt löpning hemma på Kungsholmen.

Och idag fick vi oss en 15-milare drygt, jag och Robert och en Michael vi tog med oss från le Mond. Vädret var friskt, luften var syrerik och vi tre var hungriga på både böljande vägar och gruspartier. Vi körde till trädgårdskafeet i Ösmo via Tyresta nationalpark och oljegrus på finfinfina söndagsben.

Ja, fyra pass denna vecka och en glad cykelkropp som vädrar nån sorts morgonluft.

Ryggtavlor på det, over and out.

Saltis och Solis

Men hej!

Tänkte outa ett kvällspass jag gillar i Stockholm.

Har kört det två vändor den gångna veckan och det var gode Robert som visade mig det!

Yes yes, vi snackar SALTIS!

Eller för den delen, Solsidan.

Till Solsidan kommer man genom att trampa från Kristineberg, över ❤ Västerbron ❤ och längs norr Mälarstrand in på den nylagda cykelbanan under Slussen och förbi Fotografiska. Styr kosan mot Gustavsberg tills man ser cykelskyltar mot Nacka och Saltsjöbaden. Om man vill, kan man dyka in i villaområdena och på så vis tjäna några hundra meter. Annars går det bra att styra mot just Saltsjöbaden, vägarna leder till samma korsning.

Innan avtaget som leder över Saltsjöbanans utsökta lilla järnvägsspår, kan den som vill trycka några skyltspurter. Så tar man höger, uppför ett motlut och så är man i princip på det finaste av rundan. För vägen slingrar sig upp och ned längs vattnet där båtar guppar runt och förföriska badklippor dyker ner i havet. Så får man en liten spurtsträcka längs en nylagd cykelbana vid en bilväg, som Robert menar är Stockholms mest hatade eftersom man snott från bilarna till själva cykelbanan. Så följer man skyltarna mot Solsidan, eller går lite på känsla, för att till slut komma till ett visst motlut upp i ännu ett villaområde. Man köttar upp där, fortsätter några hundra meter och kommer till ruttens peak:

Serpentinen.

Den finns där, som en tvär vänstersväng upp till observatoriekullen som var just observatoriekullen innan den flyttade till centrala Stockholm (strax ovanför Falafelkungen på Sveavägen).

Två kurvor är den, och den leder upp genom en port till ett par värdiga observatoriebyggnader där man stannar och pustar. Kanske pinkar man lite i ett dike innan man blickar ut över bukten där lycksökarna seglar runt i sina dyra segelbåtar. Kanske kör man uppför och nedför ett tiotal gånger om man blev klar tidigare med något viktigt på jobbet.

Man kör ned, förbi ett slottslikt hotell det tydligen går skitdåligt för (vem tar in på hotell långt ut i Saltis?), och så vänster. Tillbaka genom grönskan och uppför och nedför och kötta skyltspurter och längta till havsbad och komma tillbaka in mot city. Nylagd cykelbana förbi Fotografiska och under Slussen, längs norr Mälarstrand och på med lampor, det börjar mörkna tidigare nu!, sen upp mot Västerbrons södra fäste. Båtklubben med alla trämotorbåtar till höger.

Trampa till krönet, överväldigas av brons kompakta ingenjörskonst, hur rak, hur böljande, hur symmetrisk är den inte i sitt majestät? Stanna och blicka ut. Älska Stockholm lite. Vardagsälska.

Så nedför, väja för nån småpackad gångtrafikant eller svajande elsparkcyklist, in förbi Rålis och Lindhagsgatan, ned mot Hornsbergs strand. Alltid hemmastrand i slutet av rundan. Ta sig ett hemmadopp i lagom mycket cykelkläder, plöja genom sötvattenmassorna, och kanske svara ”Ja, och härligt!” när någon frågar om vattnet är kallt.

Hemåt. Upp i trappen, hänga upp Amiran på stället. Med 45 km i lagom genomkörda ben.

Typ så!

En stilig ryggtavla på det, och over and out.

Dagen då undanflykterna tog slut

Det var i söndags jag bestämde mig. Det hade blivit dags att vända ansiktet mot något jag länge vänt ryggen.

Sträcka händerna mot något jag länge varit bakbunden att nå.

Sverigetempot 2020.

2100 kilometer genom hela jäkla Sverige, från Riksgränsen till Ystad. På sju dagar.

Jag pratade med mig själv:

Det är långt, men inte för långt.

Jo det är det

Det kommer göra ont, men inte för ont.

Jo det kommer det

Man kommer bli trött, men inte för trött.

Jo det kommer man

Sådär höll jag på.

Och nu finns beslutet där. Januari öppnar anmälan. Den 4 juli startar jag och Robert och Sophie och alla andra som har åtaganden eller preferenser som gör sista startdagen till vår. Och innan oss, alla andra som redan finns på startlistan.

Så Sverigetempot 2020. Ät mig levande, så lovar jag att kräla, mosa, trycka, vråla, skrika, slåss och trampa.

För dig.

🐎🐎🐎

Återanvänder en post back-selfie från Alperna och jobb-Mattias tog övre bilden när vågorna dundrade mot Visby under Almedalen

l’Etape du Tour 2019: skärvor av en klättring

Varje race report börjar när vilopulsen går upp. Min går upp i startfållan. Alltid. I detta fall när vi kommit så långt att det började finnas vimplar ovanför våra hjälmskallar och dunka dunka i högtalarna. Darret. Pirret. Elden.

Nu.

Vi drog iväg, 07.37 var klockan och det var jag och Isa och Charlotte som var i samma fålla och därmed skulle köra lagtempo till första klättringen 20 km norr om Albertville.

Vi susade och rullade över kullarna i morgonljuset, benen värmdes upp men mina skrek ändå lite så vi saktade ner, och så var vi vid första klättringen.

Och eftersom l’etape du Tour handlar om att klättra dryga 4000 hm, så handlar denna RR mest om dem.

Dessa höjdmeter.

Min strategi var klar: jag skulle komma in i det klättertempo som jag haft i onsdags när vi körde Col de Marocaz från andra hållet. Den rytmen skulle jag ha uppför. Den var bekväm och kunde varieras upp och ned i tempo med bibehållen ansträngning. Från rätt muskler. Med rimlig variation i sittställning. Och den rytmen skulle underhållas genom flytande kolhydrater och lagom av annan cyklistföda. Och genom svalka i nacke och panna i fontän vid behov.

Och tänka sig, det höll.

Loppet handlade också egentligen om de två långa klättringarna, första på 20 km och andra på 30 km.

Den första gick mycket genom skugga. Mys. Jag tryckte på enligt plan och drack drack drack, fyllde på i en fontän och njöt av varje rygg jag passerade. Jag hade hittat ett tempo där jag närsomhelst kunde köra om någon, eller sakta ner om jag ville det. Bägge var lika ansträngande, precis som jag ville ha det. Ett lager av reservkraft fanns ständigt tillgänglig och fylldes ständigt på.

Klättringen var snällare i lutning än vad vi kört innan, men längre. Mitt i körde vi längs en turkos sjö. Även den mest sammanbitna snubbe stannade och tog kort. Och så gick det lite nedför.

Men när det gick riktigt nedför märktes det.

Det var långa lutande rakor med hårnålskurvor. Som gjort för hastighetsrekord om man skötte sig. Och det gjorde vi. 75km/h toppade jag, innan jag tog kurvan lite snävare än den innan och åter började trycka på i nästa raka.

***Peter toppade galna 108km/h***

Sen var det lite blandad körning, det blev mitt på dagen och temperaturen kröp uppåt. Svetten rann nedför kinder och ben. Isa och Charlotte var någonstans framför mig, jag jagade några britter ett tag och efter 100 km började helvetet.

Det var dags för den 30 km långa klättringen upp till Val Thorens.

Jag stannade i depån vid foten. Det fanns nötter, torkad frukt, sportdryck såklart, köttiga påläggsgrejer och så kokt potatis yey! Allting langat av fantastiska volontärer som direkt avslöjade min icke franska nationalitet. Fick dem väl så länge de svarade på franska!

En sväng till damrummet, spruta vatten i nacken och iväg.

Men helvetet som började var ett ganska trevligt helvete. Visst var det väl ett svettigt och soligt helvete, men benen tuggade på i den nyfunna backrytmen. Och medan cyklister flockades i dikesrenarna, den ena mer väggad än den andra, så trampade vi bara på. En kurva till, en lutning till, två ryggar till, ska du om då ökar jag!, stå upp lite, sitta, stå sitta stå, sitta, sitta, vatten i nacken och ta sportdryck istället för väggen.

Såklart vi skulle!

Och när nedräkningen till depån i klättringen var klar efter 17 km, fick jag nästan hybris. Jag kunde köra på! Det kunde bli min längsta non stop-klättring någonsin! Men så blev jag klok och tänkte på min strategi, fyllde flaskorna och åt nötter i depån och lät några barn spruta ner mig med vattenslangen. Lade ner nån näve nötter i ryggfickan och svängde ut.

13 klättringskilometer kvar, och så fem och en halv anonyma på slutet som ingen riktigt visste vad de var.

De 13 gick bra tills det var fyra kvar. Då började backpsyket ledsna. Det krävdes extra mycket sportdryck extra mycket vatten i nacken, och så kom en nedbrytande utsikt: synen av de sista två kilometrarna. De åmade sig som serpentiner längs berget och gick in i en tunnel och de små prickarna man såg som var cyklister verkade knappt röra sig. Tdf-feeling! Så jag tryckte, och rörde mig i samma hastighet som dem, nu var det tuffare att vrida upp tempot, nu fanns det inget reservlager mer att ta av, och när vi nådde Val Thorens så var det ändå mer att köra!

De hade lett vägen i ett nedförslut med banderollen you’re soon a finisher! och sedan kom det om möjligt ännu fler höjdmeter.

Vägen mot mållinjen var torr, dammig och lutade lätt uppför.

Där började jag tänka på nära och kära. Och folk längs upploppet var som galna, och ju mer jag tog i ju galnare blev de. Och vid synen av 100 m kvar-skylten, så sprack något inuti mig. Det var min reservdunk. Bränslet flöt direkt ut i tramporna, jag lade mig i bocken och tryckte mosade spurtade mig över mållinjen.

Till åhörarna stora glädje, när man spurtar förbi fem snubbar i ett väldigt snubbtätt lopp.

Och där stannade jag, nån glädje fanns inte, bara en darrande skakande snyftande cykelkropp dom inte ville kunde klicka ur och skiljas från sin cykel eller skilja kropp från cykel.

Jag hade gjort det.

Om än med det riktiga helvetet mellan benen: skavet från svettiga bibs som klättrat 4250 hm brann som helvetets eldar.

Det fick man ta. Ingen chamois i världen skulle ha hjälpt i den 37-gradiga hettan.

Och så var det vattenmelon, och så var det pasta med tomatsås, och så var det vatten vatten vatten, och Ena låg och fick massage i nåt tält och jag snackade med nån och de flesta av oss var nu uppe på berget och en kom senare.

Och vi rullade ner genom den magiska förtrollade Val Thorens tillbaka till Albertville.

Där slutar denna RR.

Men höjdmeterna bär jag med mig in i döden ✌️✌️✌️

Pre-race day

Vi har sovit ryckigt

Vi har promenerat till bageriet och köpt baguetter

Vi har kikat över murar in på gårdar

Vi har hämtat nummerlappar

Vi har svettats på mässområdet i Albertville

Vi har pratat strategier

Vi har planerat vägen till start (24 km) och hem från mål (80 km)

Vi har druckit vår espresso

Vi har klättrat några mjuka kilometer uppför Col de Marocaz för att påminna benen om att det är kul

Vi har badat i sjön tre kilometer nedanför klostret

Vi har svettats

Vi har läst böcker

Vi har planerat den viktiga pre-race day-middagen (färssås med extra protein och extra grädde och extra ris och extra spaghetti) och köpt bubbel till målgång

De som skulle få massage har fått det

Jag har planerat min fortsatta resa när de andra drar till Rivieran

🦋🦋🦋

Ja.

Nu återstår bara en sista kväll på trappen under stjärnorna med cikadornas sång.

Klockan ska ställas på 05.00, starten går 07.37.

Imorgon kör vi l’Etape du Tour.

4000 hm på 135 km.

Henric tog kortet på min (j-igt snabba om jag får säga det själv) rygg som flög nedför Col de Marocaz vid lunch.

Over and out.

Klättra.

Kort hej från mitt kanske acklimatiserade alp-jag.

Idag var det dags att spinna benen lite inför söndagens etape-race. Emil hade fixat en finfin 44km-runda som vi drog iväg på. Det var varmt som i helvetet eftersom vi drog strax före tolv. Men vi trampade oss nedför och uppför över lite bygator och längs vinodlingar och så var vi framme vid dagens klättring.

Det var Col de Marocaz, första dagens helvetesklättring fast idag skulle den tas från andra hållet. Längden var oklar, kanske sju, och lutningen också.

Den började. Vi trampade. Bergsgetterna studsade iväg och jag hittade mitt tempo. Tempot varierade mellan sju och nio kilometer i timmen. Jag hade dock Garmin inställd på väderstreck, för att slippa psykas av siffror.

Serpentinerna erbjöd variation. Jag hade alperna i blickfånget varannan serpentin. Bergen hade lagt sig lager på lager, lite mera blånande och lite mera snötäckta för varje lager. Åt andra hållet fanns alltid en brant, ofta gräsfylld men också lummig med syrerik luft.

Ibland kom nån bil eller en kurva.

Tankarna var uppåt. Jag hade hittat rätt rytm. Rytmen. För varje kurva kände jag viljan att trampa på, även om jag inte visste längden på klättringen. Vilket ju var det sätt som Col de Marocaz hade knäckt mig på så sent som i onsdags.

Nu gjorde det plötsligt ingenting. Visst hade det varit trevligt om nästa kurva var den som de andra väntade bakom, men om det inte var den kurvan var även detta helt okej.

Jag insåg att jag hade börjat ta ett viktigt steg mot acklimatisering.

Och när jag senare nådde toppen och de andra väntade där, så kändes allt så naturligt.

Klättra, naturligt.

Flyga utför, naturligt.

Spinna loss innan nästa motlut, naturligt.

Dricka en slurk flytande kolhydrater under gång istället för att balla ur, helt naturligt.

Så vi fortsatte trycka och mosa och flyga, och när vi var hemma i klostret igen så böjde jag mig över styret och flämtade i insikten om att ett viktigt syfte med denna resa var uppnått:

Viljan att klättra var väckt.

Over and out, lite blånande alper för likes.

Col de la Madeleine hell yeah!!

Idag var en bra dag. Vi klättrade en TdF-klassiker vid namn Col de la Madeleine. En skönhet på 20 km med dödligt alpvacker utsikt både upp och utför.

Jag hade fått nya ben skickat till mig med posten. Aviseringen kom vid tretiden i natt, precis när jag, enligt min rumskamrat Henrik, tydligen hade snarkat till. I aviseringen stod: ”hej Anna! Igår kl. 1658 beställde du nya ben, vi hann precis skicka dem innan stängning. De finns nu för avhämtning på din cykel. Som en extra bonus lade vi i en portionspåse backpsyke, man brukar beställa både och. Ha en bra dag!”

Så jag hämtade ut benen och tackade för bonusen och vi drog iväg.

Det vankades alltså Tour de France-feeling. Rundan ledde oss på platten genom byarna fram till klättringens startpunkt. Startbyns namn var la Chambre. Vi tog en snabbfika och pratade strategier. Sedan doppade vi nyllen och skallar och kepsar i fontänen vid torget och fyllde flaskorna, och började trampa.

Jag och Henrik bildade tidigt en stabil eftertrupp. Bergsgetterna var där framme, fick de väl för våran del. Vi pratade oss uppför åtta kilometer och men efter ett par stopp kände jag att tempot skulle fucka med mina knän. Jag var tvungen att trycka mer för att inte upprepa knä-failet från Flandern. Så jag lämnade Henrik vid en fontän med 12 km kvar. Han fick lova mig dyrt och heligt att ta sig upp.

Jag började min solofärd. Den var trevlig och blev mer och mer meningsfull ju mer av de omgivande alperna som hamnade i blickfånget.

Var de inte snötäckta så var de blånande, var de inte spetsiga så var de böljande. De var överallt, och de blev fler och fler.

Vägen hade lagom lutning. Kanske åtta procent i snitt. En del serpentiner på så lång sträcka såklart och många som kom farande nedför med ett bonjour senare allt fler allez allez! ju närmare toppen jag trampade mig.

Vid 7km-skylten var asfalten nylagd och frestande. Jag stannade ty min puls behövde lugnas. I övrigt drack jag duktigt min sportdryck och åt väl lite iallafall, skulle ju ta totalt dryga två timmar och kanske lite mer.

Skyltarna räknade ner, och psyket omfamnade detta. Till skillnad från igår då jag trodde vi körde en kort klättring som visade sig vara 15 km, så visste vi idag exakt hur lång den skulle bli.

Jag lärde mig att variera sittställning, tryck och distraktioner (fota, äta, dricka) för att minimera störningar på backpsykets klättringafokus.

Det gick olidligt fort att komma till 1km-skylten. Cyklister forsade nu förbi mig nedför. Allez allez!!

Snart skulle jag få vara den som sa så.

Jag kom upp, var väl sjukt stolt ty min första säsong i bergen!! och mötte bergskvartetten på kafét: Peter, Ena, Isa och Charlotte. De hade redan skickat en hälsning till Emil som väntade i klostret pga knäproblem från en 1000km-runda inte alltför länge sen. Men en dag ska också Emil klättra denna väg.

Folk hade väntat ”en halv ostmacka”, jag beställde pommes och sallad, och vem rullade då in om inte Henrik!

Så var alla uppe och glada, bergskvartetten hade såklart kört kick ass nonstop men hey, alla ägde där och då.

Sedan flög vi nedför. 24 km ren utförsnjutning. Bergen så blånande, topparna så klippiga och serpentinkurvorna så inbjudande.

Sen tryckte vi raksträckor och miniklättringar och söta små bedårande alpbyar hem till klostret.

Och Isa får personifiera känslan vi nog alla delade.

🐎🐎🐎

Col de la Madeleine-fakta finns här, på franska vi är ju i Frankrike hallå

Serpentiner och backilska

Jahaja.

Ska väl klämma fram den här rapporten från första dagen i alperna.

Idag har jag varit förbannad. Riktigt jäkla skitförbannad. Ilskan slog till efter lunch med runt 52 km i benen. Innan hade jag varit glad nästan hela tiden. Att få vara här och tugga dessa höjdmeter ihop med bra folk! På bra ben som klättrade på rätt sätt! Med bra psyke!

Sedan blev jag arg. Det berodde på att serpentinerna efter lunch aldrig tog slut. Istället var det de som tog slut på mig.

Jag hade stannat i en sväng. Som man inte ska. Men som man ibland måste. Hade två cyklister framför mig och tre bakom. De tre kom tuggandes medan jag stod med feberliknande dunk från den 33-gradiga hettan, eller mer. Pulsen var så hög. På Garmins karta framför mig fanns bara serpentiner. Och allting bara lutade. Åt fel håll.

Så jag blev upplockad. Gruppen peppade. Distraherade pulsen och det som kändes som frossa. Charlotte coachade. Inget mer stopp. Bara ilska. Hon sa att man skulle prata. Men jag var så arg. Så så arg.

Så blev det lite flackare. Vägen lutade nu lite åt det rätta hållet, för att sedan plana ut och bli frodig. Grönskan var så syrerik. Nu lutade det mera uppåt och vi pressade och tuggade och distraherade och jag spurtade, oss upp till toppen.

Col de Marocaz, 958 över havet. Där var vi. Mitt huvud snurrade. Dunkade. Bultade. Jag kunde bara titta upp mot himlen för att lapa syre. Vatten var sekundärt, syret var prio.

En av oss låg i gräset. En annan stod i skuggan av något träd.

Så körde vi nedför.

Det var frodigt.

Så kom vi till vår by. Saint Pierre d’Albigny. Och det ombyggda klostret där vi bor. En raka. En sista klättring. Ett hav av solrosor och ändlösa rader av vinrankor. Kom igen nu. Snart skulle de framför vika av till höger för att komma in på klostrets gårdsplan.

Nu gjorde de det. En efter en. Och nu gjorde jag det.

Jag.

Var.

Vi.

Var.

Inne.

Isa stod bakom kameran så nästan alla fick plats på samma kort, taget i morse innan avfärd men som nog rätt väl speglar känslan vi alla delade vid målgång

Och för den som undrar tryckte vi 2055 höjdmeter på 86 km

Kort glädjerop från Schweiz

JAG TÅGLUFFAR!!

Hej från Zürich. Det dyra stationskaffets och fontän-med-gratis-dricksvattens stad!

Och staden där cyklar är välkomna. Upp på tågen alltså. Vilket de har varit från att jag bytte tåg i Malmö där Öresundståget tuffade mot Köpenhamn. På ersättningsbussen Köpenhamn-Rödby slängde chauffören lite väl omilt in väska med cykel i bagaget. Den klarade sig dock fint. Men efter det var det lugnt. Det fanns alltid från ett par platser till en halv vagn för cyklar, barnvagnar och annat viktigt på hjul. Inte minst på nattåget från Hamburg (där jag till och med lyckades få mig ordentligt med sömn).

Älskar!!

Efter att jag sett cykelskylten på rutan på samtliga tåg, och läst tidtabellerna där en överkryssad symbol snarare verkade indikera avsteg från normen, tog jag mod till mig här i Zürich. Jag packade upp och monterade min cykel.

Amiran är nu fri. Gnuggat tågsömnen ur bromshandtagen och passat in snabbkopplingarna. Blivit prydligt upphängd på en av de två lediga platserna som finns här på detta finfina lilla intercitytåg mot Genève.

Nu åker vi som folk. Precis som alla andra cyklister med cyklar.

❤️

Tågluff inträder när man reser med interrailkort utan att behöva boka platsbiljett, som jag gör från Zürich ner till Saint Pierre d’Albigny via Genève och en ytterligare ort på franska sidan, förmodligen supergullig

På tåget.

Jag fick barnvagnsplatsen.

Hell yeah vi är på väg.

Amirans första långresa med tåg!!

Yes yes. Klockan ringde i morse, jag körde Västerbron till stationen och nu sitter jag tryggt på X2000. Stämningen är lugn. Alla är trötta såhär tidigt. Cykeln är nerpackad i sin väska och jag befinner mig alltså i den gudabenådade vagn 5. Med barnvagnsplats. Denna gåva!

Jag packade in cykeln i väskan upp och ner faktiskt. Kändes lite bättre att ha sadel och styre mot backen än kedja och drev. Hjulen i, och hjälmen, och så lyfta på tåget som om det vore det naturligaste i världen. Ba ”jag har en cykel i väska då rå?”.

Lätt förhöjd puls tills jag hittade barnvagnsplatsen.

Men det känns alltid bra att resa med cykel.

Det bästa är ju alltid när man får rulla av och på en färja, men av och på tåg ger en hyfsad kick det också.

Min ryggsäck är maxad. Tyvärr har jag inte underhållit min förmåga att packa lätt som jag önskat. Men så länge det är ett kolli så är det godkänt.

Nu är det gratiskaffe och macka här. I väntan på byte i Köpenhamn. Lite nervigt att inte exakt veta om Amiran kommer få plats. Märker det direkt på psyket som börjat noja om ett par brallor jag borde tagit med mig istället för dem jag faktiskt tog.

Aja.

Västerbron i gryning på det!