Tåghej och Flandernfeeling

Morning lovers.

Vet ni. Jag har vaknat idag!

Det kanske inte låter så stort men med tanke på att jag åker nattåg utan sovkupé är det en bedrift. Att kunna somna alltså, så att man sedan kan vakna. Fem pers ligger och sitter huller om buller och tycker synd om sig själva för att de bokade för sent och måste böka runt med nedfällda sitsar för att skaka ut en vettig mängd sömn i kroppen. Sådana nattbiljetter borde ärligt inte ens kunna få bokas.

Men nu är det gjort!

Älskar förvisso tågluffarkänslan detta skapar. Man klarar sig ju. Man sover i samma kläder man är vaken i, nöjer sig med samma rufs som man somnade i och kan lugnt bese det som rullar förbi utanför fönstret. Igår: förföriska Provence, idag: beskedliga nord-Tyskland.

När jag vaknar imorgon är jag plötsligt hemma igen. Jag har då varit borta längre än vad jag bott i Stockholm. Och jag är tusentals höjdmeter och åter tiotusentals tatatatata från kullersten stabilare. Och massor av nya cykelbekantingar rikare ❤

Insikten om kärleken till Flandern landade i veckan. Den kom med brevduva. Flandernfeeling. Duvan satte sig på mitt fönsterbleck och blinkade med ögonen. Inte spände blicken i, mer plirade. Så sträckte den fram vänster duvfot där det satt en liten hoprullad papperslapp. På lappen stod: ”Anna hjärta Flandern. Flandern utses till 2019 års cross-look alike för sin kombination av kullersten, elaka klättringar och snygg asfalt i lämpligt varierande kvalitet. Puss.” och så lättade den från fönsterblecket och försvann. Som brevduvor gör.

Jag ska också fira kommande veckoslut med att besöka min andra hemstad Eskilstuna! Det ska gås på barnkalas och cykla finvägar och Amiran ska hämtas hem till Stockholm. Har ju vilat i Karins källare sedan Alex kom hem med den för någon vecka sedan. Blir finfint att trampa Sörmlandsvägar igen. För övrigt känns det hemtamt med de Eskilstunacyklister som var på Mallorca samtidigt som jag. Man såg er på strava raringar!

Vad mer? Tågmil! Jag hoppar snart på ett tyskt tåg i Hamburg mot Köpenhamn, och så sista förbindelsen för denna resa: Köpenhamn-Stockholm. Sedan hemma! Tåg äger. Tågtid äger!

Slut på inlägget, heja benen och heja livets kullersten. Som jag ska tugga i mig när jag kommer hem.

Alltså blir man inte lite tårögd över det uttrycket? Bara lite lite? Jag blir iallafall det, med den övertröttas berg- och klätterfeeling och Flandernfeeling i nyllet.

Ryggtavlor och morgonsol i Hamburg för likes, upp ur sängen på med smajlet, nu drar vi igång den här sista tågdagen!

👊

Essy tack för kortet på min ryggtavla

Annonser

Så uppnår du syftet med landsvägscykling

1. Gör en grym* klättring

2. Var glad över den och ta dubbla dubbel espresso på fikat

3. Välj en snabb rygg, ta rygg på den och flåsa dig över fikabenens tröskel. Du ska med, ingenting annat betyder något.

4. Ha snygg bakgrund, t ex dimmiga berg.

5. Ligg lagom nära din utvalda rygg, bromsa i bocken precis så att du slipper göra det i kurvorna och släpp aldrig fokus. Kolla inte på hastighetsmätaren, ta inga kort och säg ingenting.

6. Spänn hjälmen om kantvinden börjar rycka bort den från sitt läge.

7. Ha blicken långt fram i varje kurva. Jobba med nyfikenheten, ba ”va händer bakom nästa klippvägg?”

8. Cykla om lagom många. Gör det din rygg gör.

9. På platt mark, gå in bredvid och tacka för en sjuhelvetes jäkla upplevelse.

10. Le mot dig själv, världen och alla andra. Och lägg upp en serie bilder på en posande medcyklist med skärtorsdagsaktiga armvärmare.

Klart!!

*du vet känslan av att ta i så mycket med rätt muskler att kroppen bara vill ha mer mer mer

Tack Guayen och Johanna för blickfånget

Ännu mera Mallorca

Ja vad ska man säga?

Vi lever cykelreseliv. Resort-liv. Liv-liv. Vakna, morgondoppa, kolla soluppgången, häpna över den glödheta solen, tassa in genom kall sand och ta en varm dusch, äta frukost, kolla om rätt kit har torkat, titta mot havet och älska det som ska älskas, etc osv mm.

Sedan cyklar vi. Idag till torget i Petra och sedan upp till ett kloster med lagom mycket höjdmeter och lagom mycket utförsåkning. Med riktigt spännande kurvor.

Man ska ta det lugnt och klokt nedför absolut. Man ska också låtsas jaga varandra i gränderna. Och man ska vara snygg och trygg i kurvorna och ta dem rimligt snävt och lita på maskinen. I mitt fall, sin knallröda hyrmaskin. Och sedan ligga sist i klungan och lyssna lite fridfullt på vad de framför kanske pratar om och drömma om det som behöver drömmars om.

Man ska sedan bomba hem mot hotellet i motvind. Så ska man få sig både ett dopp i havets turkosa famn, och ett bubbeldopp i spaets heta pool. Bastu på det, kolla rutter och sen fylla depåerna med cykelkäk.

Kolla fullmåne, drömma mer om det som måste drömmas om, känna sig viktig för dem man vill känna sig viktig för, mjuka upp benen och däcka.

För snart ringer ju klockan för nästa soluppgång.

Fotokudos och videokudos till Noor Odeheim

Fyren Formentor och första doppet

Kort blogg från dagens cykling!

Vi körde till Formentor, en fyr på en ö bortom flera hundra höjdmeter bort från Alcudia. Björn hakade, det kändes fint för honom att ännu en dag få visa mig runt.

Det skulle finåkas längs med det drömmiga Medelhavet, och så skulle det klättras. Sedan skulle det tittas på utsikt och köras nedför en bit, innan det skulle klättras lite mera för att slutligen köras nedför igen.

Sedan kom man till fyren Formentor.

Vid första utsiktspunkten, när vi klättrat det första, kom den första dödsstöten. Det högg till när klippan långt därnere i stupade ner i det isblå Medelhavet och vågorna slog mot dess strand. Ändå sa Björn: det blir bättre.

Så vi körde utför, och vi klättrade, och utsikten var nu bergssidor med havet emellan, och Björn sa att det blev bättre, och då öppnade sig ännu mera hav och ännu mera berg så att det blev så där blånande. Och innan dess hade det även varit turkost.

Jag tänkte stilla att det var tur att vi var långt bort från det turkosa, eftersom risken var överhängande att jag annars skulle bett Björn stanna så att jag kunde få ta ett dopp.

Det blir bättre, sa Björn igen.

Och då var vi vid den sista utförslöpan mer mot fyren. Kurvorna var snäva och Björn var aggressiv och klok samtidigt och jag var kanske lite av båda. Bilarna flockades vid fyren men cyklisterna var ännu flera. Och när vi kommit fram sa Björn åt mig att gå och kolla runt. Så det gjorde jag. Och jag ställde mig och såg länge, länge på havet. Blått var det, så blått, och jag frågade mig tyst när jag skulle ta denna min kärlek på allvar. Och vad det egentligen skulle innebära. För en cykelresa är en cykelresa och så cyklar man. Man tar inte dopp. Man tittar, man omsluter sig inte.

Vilket ju är mäktigt det också.

Men när jag checkat in på mitt nya hotell, och vinkat hej då till Björn, och de andra på min resa skulle ta sin prolog. Ja. Då fattade jag mitt beslut. Och det var att gå rakt upp och byta till badkläder och sedan ta det efterlängtade, svalkande doppet i havet.

Måste-doppet.

Det fick vara hur kallt det ville, och det fick komma hur mycket sand i badkläderna det ville.

Doppet skulle göras.

Och eftersom vi som delar rum har benådats med havsutsikt, så finns det bara ett rimlig sätt att börja dagarna här. Bara ett! Och det är att smyga upp tidigt, smyga ut, tassa ner till sanden och kasta sig ut i havet.

Så kan man cykla sedan.

Den obligatoriska Mallis-premiären

Säg hej till min nya ryggtavla!

Yes yes. Bästa Björn från Sméstan.

Jag bor lite tillfälligt på samma hotell som Björn i Alcudia. Vi har ett litet minicykelläger i vårt rum vi två innan vi drar iväg med våra respektive grupper om ett par dagar. Det innebär till exempel att vi har cyklar på balkongen och hjälmar på bordet. På balkongen bredvid pågår cykelsnack och gullegullprat med cyklarna, hur väl känner vi inte till det! Fina cykeln, fina fina cykeln naw love you. Och så smeker han cykeln över överröret, sakta långsamt med fingrarna, han där på balkongen bredvid. Utan att jag ser det så vet jag! För det är så man gör.

Ja ja.

Björn sa att jag skulle hypa denna dag och allt med Mallis.

Björn är en mallisräv, förutom då att han är en klubbkamrat från kära Sméstan och självklart tempomedaljör. Idag gav han mig den finaste av gåvor. En guidad tur runt böljande vägar med mjuka långa klättringar och pittoreska fikastopp och pp-stopp i överflöd och utförskörningen som gud glömde.

Anna, ta det försiktigt utför. Kom ihåg att du är viktig för många.

Sa någon, som jag vill vara viktig för.

Och jag var försiktig, på mitt sätt. Jag bromsade lagom mycket och körde om en tysk man i grönt som bromsade mig och gjorde min nedfart farlig. Då blev jag fri. Sedan körde jag snuskigt snävt i en kurva. Nog där jag kom upp i de där 63,7 km/h. Men i övrigt öste jag med eftertanke, och med sikte på den tyska cyklistens tyska cyklistkompis i fladdrande vindjacka.

I klättringen var jag mjuk. Benen tuggade höjdmeter med jämn kadens. Knäna skulle skonas. Rätt muskler jobba. Såja såja. Björn försvann i fjärran, det var sagt så, vi möttes på krönet, nej vänta Björn kom ner och mötte mig (han fick ihop 140 km jag bara 139 men men).

Petra körde vi igenom. Där dog jag lite. Vitnande fasader mot blå himmel. Rappat. Medelhavsaktigt. Bländande. Man dör.

Petras torg var packat med cyklister. Alltså!! Vi besåg dem, så fikade vi i Sineu istället. Jag beställde halvt på spanska. Bland gästerna växte mandarinträd. Världens godaste baguette med grillade grönsaker kom in och kaffe med förföriskt skum på toppen. Nymalet. Älskar. Björn fick också macka och kaffe och cola.

Sedan fortsatte vi. Som man gör. Och mallispremiären slutade med att vi kom till havet vid Alcudia och jag puttade nästan ner stackars bästa Björn i diket när synen bländade mig. Herregud havet. Havet. Jag gör allt för dig. Och så de sista kilometerna hem och så var det med det.

Sa jag att vi hade strålande sol?

Det hade vi iallafall, som det anstår sig en premiär av rang.

👊

Och om inte det är värt ett handstående så vet jag inte vad som är det

Rampe och hjärtats energibesparing från sadeln

En hemlig klättring i utkanterna av Kluisbergen föräras härmed ett eget inlägg.

Klättringen är en kanske 16 procentare som mest, en kort uppvisning i kullersten. Vi når den genom Alfredo, som Alex lärde känna dagen innan loppet. Då hade han cykel med ramväxlar och kläder från 50-talet. Idag kör han kolfiber, svarta tajts och tubdäck.

Backen ingår inte i Flandern Runt, utan körs nedför när man följer Eddy Merckx route. Nu visar Alfredo bakvägen upp och vi tuggar i oss den så att vi nästan får gräs mellan tänderna. På krönet flåsar vi. Den kunde inte fått ett lämpligare namn.

Nästa dag kör vi Eddy Merckx route som är 46 km lång och utmärkt med lagom diskreta skyltar. För diskreta för att man ska hitta varje sväng, men hey, vem har dött av lite nedförslöpor och de extra höjdmeter som felkörning kan medföra.

Vi kommer till Rampes krön, och skylten pekar nedåt. Vi tittar på varandra. Vi nickar. Ned i bocken, krama hoppet och bromshandtagen och håll ut.

Vi kommer ut på flackare kullersten. Saktar ned, svänger runt och tittar upp på backen vi just kom utför. Framför hägrar nästa motlut, vi trampar på som om kullersten i medlut vore den mest naturliga sak i världen att ägna sig åt.

Älska den känslan. Och vid de kommande tramptagen tänker jag på ett sätt att spara själslig energi. Det är att först uppleva något, t ex kullersten i medlut. Efter upplevelsen, när man t ex är skakig i armarna, är man tyst och återgår till de normala tramptagen.

Man säger ingenting till medcyklisterna, man sjunger inte pojkband, man nynnar ingenting. Man bara ser sig omkring, och andas. Resultatet är att upplevelsen förstoras och börjar leta sig ut från hjärtat till extremiteterna. Och det är här som det fina börjar. För nu är upplevelsen ute i cellerna på riktigt, kraften i den bärs av fler celler. Den har fortplantat sig, fler nerv- och känselceller delar bördan.

Och därmed belöningen.

Så kan det gå, när man köttar kullersten i Flandern.

Kullerstenen och jag.

Jag bara måste måste måste blogga lite här innan vi drar ut. Bara måste måste smygblogga något om hur klättringar kan sätta sig i psyket som glädjeflygande fjärilar som fortplantar sig ut i hela kroppen och ut i cykelns allra viktigaste extremiteter.

Tänk dig själv:

Du cyklar med fräscha ben och lagom mycket hybris mot den första backen. Den råkar heta Koppenberg. Du säger till dig själv, nu kör vi den här backen. Så börjar du trampa, upp upp, kullerstenen så mjuk och böljande under dina hjul, styret så vigt, lungorna så lagom ansträngda men framför allt blicken så stadigt fästad i marken. För varje tramptag, lite längre upp i backen som bara är ett nu och aldrig ett krön, aldrig aldrig titta uppåt framåt för då skrapas den tunna hinna av pannben som krävs för varje tramptag.

Stadigt, stadigt, inte ett moment får stjäla den energi som hjärna och ben behöver för att ta er upp.

I det enkla partiet har du självförtroendet, kan nästan öka lite. Vid nästa motlutsökning lägger du i lättaste växeln. Det tar emot i benen, du vet att det tuffaste börjar nu. Du trampar, ni tar er uppåt, kullerstenen så mjuk, nu är ni i det brantaste partiet och hjulen bär er fortfarande uppåt, låremusklerna jobbar ihop med rundtrampet och närvaron gör att det brantaste partiet snart är bakom er. Titta ned i backen, ett tag i taget, lite flackare nu, lite mera fart i benen, nu kan du lägga i en lägre växel, nu ser du en grupp på tre förbipasserande som säger uppmuntrande tillrop, nu ger det dig extra energi, nu är du nästan uppe, nu ökar du igen, en till växel, flackare flackare

NU

är du uppe.

Nu finns backen bakom dig, Koppenberg och Paterberg och Kanarienberg och alla andra, det är samma upplevelse, samma lika fast olika och unika, kullerstenen är runda mjuka bucklor som livets skakningar i dina armar.

Nu kan du kötta vidare.

Och vid den åttonde och sista backen som ni tar för dagen, denna backrevanschens dag i Flandern, när ni står på krönet och har lämnat alla åtta bakom er.

Ja.

Då tar orden slut. Ingenting, inte ens en sliten pretto-klyscha som att man vill dö av ren livslust kan sätta ord på denna stund.

Ingenting.

Ändå är det närmast, och det här är en cykelblogg som bygger på just ord.

Det får bli så. Man ville dö av ren livslust, så var det.

Over and out, backbilder och ryggtavlor för likes.

Om djuren och dagens backplaner

Loverz!!

Morrn på er. Allmänt cykelmek pågår och jag smygbloggar lite eftersom Amiran är startklar. Har jag berättat hur kick ass-fint vi bor här i Flandern?

Gården vi hyr i är en tillbyggd lantgård med solpaneler på taket och kamin inuti. När man lagar mat på kvällen efter rundan, eller diskar undan frukosten på morgonen, har man utsikt över en spirande köksträdgård. En enorm buske av persilja ligger i täten med ett ganska stort avstånd bakåt till salladslök och zucchini som tittar upp lite mer försiktigt.

Idag var det frukost ute på röda bänken. Från den har man utsikt över äppelträd och påskliljor bland vilka en ansenlig skara hönor stillsamt pickar omkring. Mitt bland dem finns katten. Huskatten, tjock och strimmig och kanske för långsam för att kunna fånga en höna, eller för rädd. Hönorna låter sig oavsett inte bekomma med hennes närvaro, de strosar runt bland liljor och äppelträd som om det inte fanns nån morgondag. Och katten tassar runt med trotsig blick och välter vattenskålar i protest.

Bakom bänken känner man värmen från stenväggen. Tegel, som så mycket annat här.

Sedan har vi ankorna i akvedukten. Plastankorna som samlas i grupper och är beklädda med lite grön algpåväxt. Fram och tillbaka i akvedukten far de. Vad ryms i ditt sinne, lilla anka?

Vårfåglarna. Oavsett hur mycket biltrafik, eller vind, eller vägarbete, eller andra moment, så sjunger de.

Och så har vi fasanerna. Med sin struttande gång och sitt oförhappande skri påminner de en del om de godsherrar som kanske fortfarande ger sig ut för att skjuta de stackars långstjärtade kanaljerna.

Inomhus? Ja. Inomhus brinner ofta en brasa på kvällen när dagens cykelkit är tvättat och ska torka. Ibland kommer dängor ur högtalaren vars radio är inställd på flamländsk 90-talsnostalgi.

Och man kan sitta i nån soffa och drömma sig bort till morgondagens klättringar.

För det är dem vi gör idag. Från den fruktade Koppenberg med sin mytomspunna 22-procentslutning till de andra sju klättringar och kullerstensrakor som jag bommade. Jag och min överskattade benstyrka ska tilläggas.

Dags att noppa ögonbrynen och fixa flätan.

Cykelmeket är över. Kaffet är uppdrucket.

Nu blir det backrevansch.

Flandern pro och den ständiga dubbelheten

Måste man älska cykeltävling?

Denna fråga snurrade runt i min överhettade kullerstenshjärna i söndags. Vi hade fattat posto vid backen Oude Kwaremont för att bese proffsen kötta kullersten på Flandern Runt, proffs-edition. Med varsin förfriskning i näven knöade vi oss ner i grässlänten mellan en britt och en flamländare. Flamländaren såg avvaktande ut men britten var trevlig. Berättade att de bodde i en trevlig liten by i utkanterna av Oudenaarde, där loppet går i mål och varifrån man som cyklist hittar många trevliga små stigningar och kullerstensrakor.

Sa britten.

Jag tog en klunk av min förfriskning och såg mig omkring. Plastglas, pappersplattor för plastglas, servietter och papper från pommes frites som såldes överallt, snubbar som fyllesomnat vilade i gräset bredvid kompisarna, män som pinkade i utkanten av åkern och gick tillbaka medan de fumligt stängde sin gylf och drog åt skärpet i sina jeans, hipsters i cykelkeps, gladlynta flamländare med en pappersflagga i högsta hugg på pass när proffsen kom förbi på kullerstensbacken nedanför.

Festivalstämning, dunka dunka från nån högtalare.

Då kom de.

Bilarna.

Med extracyklarna surrade på rails på taket knattrade de uppför kullerstenen i backen. En, efter en, efter en. Och så en till. Deras uppgift var att förse proffsen med ny cykel vid haveri. Så kom även motorcyklarna, och ledarbilarna, som ser till att allt går som det ska.

Sedan kom huvudpersonerna.

Damklungan knattrade och dundrade uppför kullerstenen. Där var Emilia Fahlin!! Jag vinkade frenetiskt med min blågula kepa och vi hejade så att hon skulle förstå att det fanns svenskar där.

Deras tempo hade man såklart bara kunnat drömma om. Vader, lår och lungor som jobbade ihop intill perfektion. Hur orkade de? Hur kunde vi lära oss att köra som dem? Varför såg det så lätt ut?

När damklungan passerat bytte vi position till högre upp i backen. Mera förfriskningar medan vi besåg herrklungan på storbilds-TV närma sig vår backe. Runt oss hade festivalstämningen ökat, och eskalerade på åkern bredvid där tolv snubbar hade fattat posto för att stabilt och bredbent, göra det de skulle. Framme vid kravallstaketet viftades det med flaggor alltmer intensivt innan bilarna började komma med sitt fossildrivna knattrande över kullerstenarna. En, efter en, efter en, efter en. Och så en till. Herrklungan susade så förbi på osannolikt låg kadens på kullerstenen och jag minns att jag tänkte att alla som fullföljde eller körde delar av detta lopp var hjältar bara därför.

Efteråt traskade vi nedför vägen tillbaka.

Tanken på den fossildopade cykelsporten blandat med fascinationen över festivalbrölet och den folkliga stämningen, gjorde mig full av blandade känslor. Hur skulle cykelsporten klara sig i en fossilfri värld?

Sedan övergick jag till att tänka på alla de plastglas och annat bös som legat slängt uppe på området. Må arrangörerna se till att det blev undanplockat.

Lite uppspelta var vi ju såklart, men jag fick kämpa med tankarna för att låta det uppspelta överskugga cykelsportens uppenbara fossilberoende. Sporten är så marinerad i bilspons att hänsynen till miljön, som finns i andra delar av samhället, är som bortblåst. Eller så har de massor av hemligt hållbarhetsarbete som de inte berättar för någon.

När får vi elbilar på lopp, var är all Tesla-spons?

Ledsen kära läsare, men jag kan bara inte förmå det här inlägget sluta med nån positiv slutkläm.

Ok, det får bli lokalbefolkningen som ordnar parkering på fårens betesmarker utanför sina hus och tar saftigt betalt.

Over and out. Cykelkepsar och vildäppelblom för likes.

Flandern Runt 2019: DNF och en blödig slutkläm

Den här rapporten börjar på en flamländsk landsväg där jag står och gråter. Ilskans tårar rinner innanför mina glasögon. Jag har brutit Flandern Runt. Amiran buffar med framhjulet för att trösta men får bara ännu flera tårar till svar.

Vad svarar en som brutit?

Först gråta, skrikgråta, mera tårar innanför glasögonen, sedan svara.

Det var ju så roligt i början. Hur vi susade i den stora klungan på asfalten och de knögliga små bakgatorna och kurvorna där vi frihjulade och tryckte oss ikapp, hur vi fick oss en första klassens uppvärmning på 87 km innan det roliga egentligen skulle börja.

Klättringarna. Hur jag lämnade cyklister bakom mig, hur jag smet ut i kullerstenen när andra körde på asfalten bredvid och hur jag tryckte mig uppför den där backen Geraardsbergen där kullerstenen slingrade sig brant upp till ett litet flamländskt torn!

Hur jag i andra klättringar riktigt faktiskt njöt av motluten. Jag var Flandern och Flandern var jag, mellan oss fanns Amiran och de supertunna slangarna i däcken gjorde att vi flöt fram så mjukt och förföriskt på kullerstenen.

Den första backen var såklart speciell. Jag hamnade på vänster sida och stämningen var hetsig, nån tryckte undan mig bakifrån och svor något på flamländska. Jag bytte sida och tog mig upp. Jahapp, första klättringen på kullersten, kunde man väl leva med.

Och hur de andra klättringarna började gå in i varandra. Med fem eller tio kilometer emellan dök de upp, allt enligt klistermärket på ramen som man fick, och så klättrade man, och så var man på toppen, och så njöt man, och så började det om. Jag började gilla det, den första skräcken från den första rakan på kullersten var över. Jag visste hur det kändes att skaka fram på kullerstenen, jag visste hur det kändes att ha dem i motlut, kände igen mina strategier att titta ner i marken och låta tramptagen jobba. Jag visste allt, jag älskade allt, Amiran skötte sig perfekt och de tunna slangarna bar mig mjukt fram över Flanderns kullar.

Knät. Det var knät som till slut satte nålar av skrikande smärta i benen vid depån 171 km in i loppet. Jag hade använt fel muskler att dra runt rundtrampet i min iver att klättra kullersten. Jag hade slarvat, jag hade överskattat någonting.

Alex och jag fattade beslutet tillsammans. Hej då Alex, där rullar du iväg utan mig, jag trampade med nedsänkt huvud ut mot den nionde backen. Jag skulle prova, känna efter, jag cyklade mot backen och svängde mot Koppenberg som dagen innan hade framstått som en mullvadshög. Men någon hade skuffat mera sand på denna mullvadshög och med mitt nedfilade pannben visste jag att jag aldrig skulle kunna ta mig upp som dagen innan. Aldrig. Och jag hatade det, jag hatade hur jag gick in i de 22 maxlutningsprocenten på högsta växeln för tidigt och kände hur framhjulet nästan lyfte från marken. Det ska det inte, för framhjulet behövs på marken för att ta sin ryttare framåt och uppåt.

Så jag klev av, eftersom kroppen gör det som hjärnan bestämmer. Ett gäng brudar med ölglas ropade uppmuntrande på utrikiska åt mig, hur gärna hade jag inte velat göra dem stolta? Jag sköt Amiran framför mig, det var förödmjukelsens moment. Jag hatade momentet och jag hatade skornas klapprande mot stenen men jag hittade ett flackare parti och startade i motlut och kom upp. Till slut, med hedern i behåll.

Jag susade nedför. I mitt huvud hade jag redan brutit men jag ville ändå testa lite till. Bara lite. En kurva, lite uppför och en kurva till. Poliserna viftade mig över stora vägen, komsi komsi till kullerstenen, vänta alla bilar. Sakta, så sakta, släpade jag mig fram. På motsatt sätt mot vad man ska: för jag forsade inte, jag flög inte, jag dundrade inte fram på låg kadens.

Jag gled ner i gräset mellan kullerstenarna. Jag var en kletig snigel på väg hem. På väg nedåt, bortåt, inåt. En olycklig och ledsen snigel.

Vid flaggvakten när kullerstenen övergick i kullerstensbacke stannade jag. Flaggvakten gav mig en lätt nickning. Jag cyklade en genväg till målet. Misslyckandets genväg. På denna genväg stannade jag och här kommer vi till rapportens startpunkt. Men på denna genväg kunde jag för första gången på hela dagen också höra fåglar sjunga. Jag kunde se färger. Grönt gräs vaja, vita äppelblommor lukta. Grått grus. Jag kände solens värme i mitt söndergråtna aprilnylle.

Vid torget i Oudenaarde, där man kom när man var nästan i mål, var det fullt pådrag. Jag ville inte vara med om något pådrag. Jag ville hem och glömma allt vad pådrag hette. Jag cyklade mot målområdet för att lämna mitt chip. Knät kändes bättre, wtf! Om drygt två timmar skulle Alex komma. Jag vandrade planlöst i området och ställde mig vid ett ståbord. Ville inte prata med någon, ville inte köpa öl ensam och diskutera loppet och inte berätta något för någon.

Det kom fram en snubbe utan framtänder. Britt. Han såg ansträngd ut, han fick hållas, jag orkade inte. Det kom fram två snubbar till som verkade gladare, jag frågade till slut om loppet, de sa att det var kul. De verkade trevliga, lätt för dem som gått i mål! Jag surade vidare, snart gick de och jag var kvar med han utan tänder.

Mr No-teeth pratade vänligt med mig. Tänderna hade han tappat vid en MTB-vurpa i Arizona för nån månad sedan, och revbenen gnällde lite när han körde över ojämnt underlag, typ kullersten. I övrigt hade loppet gått bra. Han drack upp sin öl och frågade mig om inte jag också ville ha en. Vilken outsäglig vänlighet, jag lade genast ett tyst löfte om att bjuda den som DNF: at på öl i framtiden, om det så bara vore jag själv som blev bjuden.

Vi drack vår öl, sedan skulle han med bussen. Alex messade och så samlades vi vid bilen och alla fick en kram. Klart man skulle få en kram. Alla som knattrat fram på dessa njurbälteskrävande underlag borde få tio kramar minst, per minut gärna.

Här vid alla kramar slutar denna race rapport, denna kullerstensrapport. Jag och alla andra som någonsin har kört på kullersten har lärt oss något livsavgörande.

Vi vill ha mer av det knögliga och skakiga, mer av livets kullersten.

Så att man efteråt till fullo kan uppskatta motsatsen.