Beskedet.

Sverigetempot är inställt. Ska köras 2021.

Det besked fick jag precis när jag höll på och skrev ner ett svar på ett läsarmejl. Ett mejl jag mottagit medan jag var ute och premiärspurtade med Amiran. Det var ett väldigt viktigt mejlsvar, om att bli kär i en oväntad, som jag tänkt publicera i sin nästan helhet här på bloggen, eftersom frågeställaren ville det.

Mejlsvaret får dock vänta, detta är viktigare.

Tempot!!

Tempot tempot tempot.

Som vi börjat mentalt ställa in oss på.

Som skulle bli min personliga anti-40-årskris och ett jäkla kraftprov mentalt och fysiskt. Och som Robert och jag skulle uppleva tillsammans!

Nu sitter jag här med min arma cykelkropp och fyra små fjuttspurter i benen och tänker:

Fy fan vad skönt.

För nu kan vi istället vältra oss i plan B: Norge!!

Mer om detta senare. Måste skriva klart det viktiga mejlsvaret, eller somna, over and out.

Klarar vi detta, klarar vi allt.

Är inte det precis vad man känner när racern står inför ett grusparti?

Det var detta som iallafall jag kände idag på väg hem från vinterförvaringen. Med knappt fyra bar i däcken, lika många som antalet månader borta från mig, åkte vi från Vallentuna. Och avvinkade av föräldrarna, som bjudit på förfriskningar och emottagit tulpaner. Vårkvällen var frisk och ljuvlig, vi vinkades av på avstånd ty corona, men desto större glädje då när man kan vinkas av igen med en riktig kram!

Racern var liten, så liten under mig! Och skör med sina smala däck. Så vid gruspartier blev jag orolig, så ovan vid att inte ha ett stabilare stycke däck under mig. Vi trampade varligt fram längs med Täbyvägen genom de små orterna jag mest känner som hållplatser: Täby Kyrkby, Roslags Näsby, och så en nostalgitripp till huset och kvarteren jag växte upp i, stod och glodde på allt som var likadant och samtidigt självklart inte, tog bilder som bara jag bryr mig om, mindes mest i skallen utan bilder, tog sen vägen förbi Visinge station och förundrades över skrytbygget vid stationen, alltså en bro över spåren där?? Förbi gamla gymnasieskolan vad det led, och så iväg mot Enebyberg. Där någonstans slutade nostalgin, vid Stocksund ungefär eller var det Mörby, in på cykelvägar jag cyklat hem från någon Stockholmstävling. In mot stan, förbi universitetet, på med lampor nu, svänga av vid Roslagstull och så var man nästan hemma. Man var i det nya hemma-stockholm.

Och så plötsligt hemma, i Kristineberg, och på vägen dit wow-utsikten över Karlbergs kanal och allt mälarvatten. Dessa vårskymningar!

Då hade ben och fötter lite vant sig, och det var dags att konstatera nästa spirande glädjeämne:detta med att cykla med ryggsäck.

Varför?

Jo, man är på väg någonstans med packning och samtidigt på snabb cykel.

Det är en längtan värdig drömmarna om en annalkande cykla-med-väskor-sommar.

Vi stannar där.

Där, mitt i drömmen.

Eldrift i cykelsporten – hur svårt kan det vara?

Ja, det har jag undrat länge. Jag har också letat länge efter en aktör inom sporten som träder fram och visar att vi kan. För det är klart att vi kan miljöanpassa vår sport! Vi kan ta oss ur fossilbubblan, det är lättare än vad vi tror.

Cykel och miljö hän­ger ju för många ihop på ett självklart sät­t. I vardagen är cykeln ett transport­medel som ger motion och bidrag till en renare närmiljö. Men för dem som tävlar i sporten blir det ofta tvärtom – i elit­klungorna får de täv­lande vackert sniffa avgaser från följeb­ilar som bränner mängder av fossila dr­ivmedel.

Det kan verka självk­lart att bilarna som rör sig bland kämpande cyklister ska köra eldrivet. Än­då är det extremt ov­anligt. Ett team som dock fattat att ta detta till handling är Kia cycling team, som jag hade förmånen att springa på under e-Car expo för ett par veckor sedan.

– Självklart kör vi eldrivet! säger Pat­ric Sahlberg som är PR- och materialansv­arig. Det säger sig självt att luften bl­ir lättare att andas för cyklisterna und­er ett lopp, samtidi­gt som det bidrar ti­ll lägre klimatpåver­kan.

Teamet, med cyklister på elitnivå inom både dam och herr, se­nior och junior, har tre fordon. En buss med sittplatser, ve­rkstad och plats för cyklar. Den går på HVO. Personbilarna, en laddhybrid och en elbil, används för transport till lopp och servar även cykl­isterna under loppen som följebilar.

– SM-banan i Båstad på landsväg inleds med en brant backe. När vi körde uppför den, log vi åt reakti­onerna vi fick. Folk var så imponerade av hur tyst bilen var!

Vid tävlingar är det vanligt att folk ko­mmer fram och ställer frågor om bilen. Och här är man noga med att alltid lägga laddsladden väl synl­ig vid bilen. Ibland kan de inte ladda men lägger fram sladd­en ändå. Allt för att det ska synas att det är en elbil.

– Cyklister är en re­lativt köpstark grup­p, konstaterar Patric Sahlberg. Sponsore­rna borde fatta dett­a. Cykeltävlingar är en självklar plats för marknadsföring av elbilar!

Potentialen för eldr­ift inom cykelsporten är dessutom enorm. Få lopp är över 180 km och hälsofördela­rna för de tävlande är uppenbara. Cyklar kan monteras på tak­et som på andra bila­r. Så varför har det inte slagit igenom?

Patric Sahlberg ser flera praktiska hind­er idag som kan åtgä­rdas. Vid loppen beh­övs till exempel lad­dstolpar, något som inte är en självklar­het för arrangörer vid val av tävlingspl­ats. Sedan behöver teamen känna sig tryg­ga med räckvidden för följebilen, som kan halveras med några cyklar på taket. Sj­älv har de räknat på det, något som alla kan göra.

Kia Cycling Team gick över till eldrift för några år sedan och gjorde samtidigt en satsning på junio­rer och särskilt på flickor. Patric Sahl­berg märker av en me­dvetenhet bland de yngre cyklisterna.

– Dessa cyklister vä­xer upp i generation Greta. För många av dem kommer det snart vara otänkbart att köras runt i fossil­bil.

Och oavsett generati­on Greta, så är det hög tid för oss inom cykelspo­rten att vakna i kli­matfrågan.

Kia Cycling Team har gjort det, fler kan närsomhet välja att följa efter.

Intervjun med Kia Cycling Team finns även publicerad i en kortare version hos 2030-sekretariatet.se, som jag inte har plankat utan skrivit på båda ställena

På den elfte ska det ske

Imorgon smäller det!!

Yo lo, sorry hög men ska cykla till jobbet imorgon. Spenderade nyss två timmar med att ge kärlek åt crossens bakhjul som lät lite för mycket. Jag bände loss hjulet, felsökte och passade sedan in det mellan bromsskivorna. När det fortsatte låta, fast annorlunda, gjorde jag om det. Då fick jag plötsligt bända isär beläggen, och sådär fortsatte det.

Jag ska cykla 25 kilometer. Det är en udda distans, tidigare enbart nyttjas som gryningsintervaller i Eskilstuna. Pendling är normalt 45, och normalt över ängar och genom skogspartier.

Dessa 25 går däremot på cykelvägar som förmodligen är fyllda med dödsgrus.

Duscha ska jag ändå göra. Blir ju dels första cyklingen sedan jag var sjuk, och dels årets premiär. Och såklart speciellt att äntligen få cykla denna sträcka!

Jag ska tydligen köra mot Huddinge genom villakvarter. Sedan följer jag spåren och kommer förbi Flemingsberg och till slut är jag i Årsta. Där tar jag tydligen Liljeholmsbrom och sedan VÄSTERBRON över till Kungsholmen *dreglar* sedan följer jag som vanligt norr Mälarstrand förbi stadshuset som vanligt.

Det största orosmolnet är navigeringen i Älvsjö eftersom jag aldrig har cyklat där och kartan ser otäckt slingrande ut.

Den största källan till glädje blir när jag kommer till jobbet och låser cykeln som det vore den naturligaste saken i världen.

Lika frusen som den sönderkylda bärnstenslagern

Yo.

Har vi pratat om hur cyklingskyla påverkar psyket? Alltså när man fryser under färd.

Den cyklist som fryser under passet förvandlas till en böld på cykelglädjen. Det är locket på, våt filt, vidbränd riskastrull. You name it. Allt dödas.

Denna frysdöd gick min cykelglädje tillmötes i måndags då jag hade finbesök. Alex hade ärenden i storstan och hade påpassligt packat med sig racern för ett sista hej då-pass till landsvägarna innan vintern.

Vi körde ut till Saltis. Siktet var inställt på serpentinen upp till gamla observatoriet. Den bör varje viktig besökare ges möjlighet atr cykla.

Alex var på olidligt positivt humör, smart och varmt klädd på sin styva Cannondale. Jag blev snabbt huttrig i den oväntade regnskuren på utvägen, och tillståndet förvärrades.

Vad jag skrynklade mitt stackars nylle. Hur Alex peppade. Hur kylan åt sig in i mina fötter genom blöta strumpor som sakta gjorde fötterna obrukbara. Vad kylan nästan lyckades göra med händerna mina men räddades av att vi höll igång kroppen ända in från Slussen förbi Fotografiska och ända in på Västerbron. Och över den. Alex hade nog med värme kvar i kroppen för att njuta av utsikten, medan allt jag såg för mitt inre var duschen.

Jag vill aldrig mer bli den versionen av mitt cykeljag.

Amen over and out!!

🐎🐎🐎

Men hösten var ju självklart dödligt bildskön

Veckan som gått

Yo vänner,

Snabb uppdatering från soffan.

Kan faktiskt, slår det mig, summera en riktigt jäkla produktiv träningsvecka!

Måndag körde Robert ut med mig till Solsidan. Rätt ok ben men ändå sura.

Tisdag drog jag ett par varv skyltspurter vid drottningholm. Jag lyckades till min stora förvåning, eller kanske paff över att det var så efterlängtat, trycka i till maxpuls. Så att jag ville skrika efter varje spurt alltså, kör ju utan pulsmätare. Men måndagens runda med Robert ut till Solsidan hade kickat igång mig, det fanns en längtan i kroppen att mosa. Denna efterlängtade längtan att bli trött!

Onsdag fick jag mig en bläcka hemma hos en kollega som snart ska sluta. Värt det med, fast inte att hon ska sluta såklart. Tog Västerbron hem.

Torsdag tryckte jag Solsidan själv. Älska detta kvällspass, med både möjlighet till skyltspurt, backryck och intervaller, och så skärgårdsnära dessutom och med sepentinen upp till observatoriekullen!

Fredagen förflöt med andra fredagsaktiviteter inklusive Västerbron förvisso, och lördagen tog jag ett par dopp och körde lite lätt löpning hemma på Kungsholmen.

Och idag fick vi oss en 15-milare drygt, jag och Robert och en Michael vi tog med oss från le Mond. Vädret var friskt, luften var syrerik och vi tre var hungriga på både böljande vägar och gruspartier. Vi körde till trädgårdskafeet i Ösmo via Tyresta nationalpark och oljegrus på finfinfina söndagsben.

Ja, fyra pass denna vecka och en glad cykelkropp som vädrar nån sorts morgonluft.

Ryggtavlor på det, over and out.

Saltis och Solis

Men hej!

Tänkte outa ett kvällspass jag gillar i Stockholm.

Har kört det två vändor den gångna veckan och det var gode Robert som visade mig det!

Yes yes, vi snackar SALTIS!

Eller för den delen, Solsidan.

Till Solsidan kommer man genom att trampa från Kristineberg, över ❤ Västerbron ❤ och längs norr Mälarstrand in på den nylagda cykelbanan under Slussen och förbi Fotografiska. Styr kosan mot Gustavsberg tills man ser cykelskyltar mot Nacka och Saltsjöbaden. Om man vill, kan man dyka in i villaområdena och på så vis tjäna några hundra meter. Annars går det bra att styra mot just Saltsjöbaden, vägarna leder till samma korsning.

Innan avtaget som leder över Saltsjöbanans utsökta lilla järnvägsspår, kan den som vill trycka några skyltspurter. Så tar man höger, uppför ett motlut och så är man i princip på det finaste av rundan. För vägen slingrar sig upp och ned längs vattnet där båtar guppar runt och förföriska badklippor dyker ner i havet. Så får man en liten spurtsträcka längs en nylagd cykelbana vid en bilväg, som Robert menar är Stockholms mest hatade eftersom man snott från bilarna till själva cykelbanan. Så följer man skyltarna mot Solsidan, eller går lite på känsla, för att till slut komma till ett visst motlut upp i ännu ett villaområde. Man köttar upp där, fortsätter några hundra meter och kommer till ruttens peak:

Serpentinen.

Den finns där, som en tvär vänstersväng upp till observatoriekullen som var just observatoriekullen innan den flyttade till centrala Stockholm (strax ovanför Falafelkungen på Sveavägen).

Två kurvor är den, och den leder upp genom en port till ett par värdiga observatoriebyggnader där man stannar och pustar. Kanske pinkar man lite i ett dike innan man blickar ut över bukten där lycksökarna seglar runt i sina dyra segelbåtar. Kanske kör man uppför och nedför ett tiotal gånger om man blev klar tidigare med något viktigt på jobbet.

Man kör ned, förbi ett slottslikt hotell det tydligen går skitdåligt för (vem tar in på hotell långt ut i Saltis?), och så vänster. Tillbaka genom grönskan och uppför och nedför och kötta skyltspurter och längta till havsbad och komma tillbaka in mot city. Nylagd cykelbana förbi Fotografiska och under Slussen, längs norr Mälarstrand och på med lampor, det börjar mörkna tidigare nu!, sen upp mot Västerbrons södra fäste. Båtklubben med alla trämotorbåtar till höger.

Trampa till krönet, överväldigas av brons kompakta ingenjörskonst, hur rak, hur böljande, hur symmetrisk är den inte i sitt majestät? Stanna och blicka ut. Älska Stockholm lite. Vardagsälska.

Så nedför, väja för nån småpackad gångtrafikant eller svajande elsparkcyklist, in förbi Rålis och Lindhagsgatan, ned mot Hornsbergs strand. Alltid hemmastrand i slutet av rundan. Ta sig ett hemmadopp i lagom mycket cykelkläder, plöja genom sötvattenmassorna, och kanske svara ”Ja, och härligt!” när någon frågar om vattnet är kallt.

Hemåt. Upp i trappen, hänga upp Amiran på stället. Med 45 km i lagom genomkörda ben.

Typ så!

En stilig ryggtavla på det, och over and out.

Dagen då undanflykterna tog slut

Det var i söndags jag bestämde mig. Det hade blivit dags att vända ansiktet mot något jag länge vänt ryggen.

Sträcka händerna mot något jag länge varit bakbunden att nå.

Sverigetempot 2020.

2100 kilometer genom hela jäkla Sverige, från Riksgränsen till Ystad. På sju dagar.

Jag pratade med mig själv:

Det är långt, men inte för långt.

Jo det är det

Det kommer göra ont, men inte för ont.

Jo det kommer det

Man kommer bli trött, men inte för trött.

Jo det kommer man

Sådär höll jag på.

Och nu finns beslutet där. Januari öppnar anmälan. Den 4 juli startar jag och Robert och Sophie och alla andra som har åtaganden eller preferenser som gör sista startdagen till vår. Och innan oss, alla andra som redan finns på startlistan.

Så Sverigetempot 2020. Ät mig levande, så lovar jag att kräla, mosa, trycka, vråla, skrika, slåss och trampa.

För dig.

🐎🐎🐎

Återanvänder en post back-selfie från Alperna och jobb-Mattias tog övre bilden när vågorna dundrade mot Visby under Almedalen

l’Etape du Tour 2019: skärvor av en klättring

Varje race report börjar när vilopulsen går upp. Min går upp i startfållan. Alltid. I detta fall när vi kommit så långt att det började finnas vimplar ovanför våra hjälmskallar och dunka dunka i högtalarna. Darret. Pirret. Elden.

Nu.

Vi drog iväg, 07.37 var klockan och det var jag och Isa och Charlotte som var i samma fålla och därmed skulle köra lagtempo till första klättringen 20 km norr om Albertville.

Vi susade och rullade över kullarna i morgonljuset, benen värmdes upp men mina skrek ändå lite så vi saktade ner, och så var vi vid första klättringen.

Och eftersom l’etape du Tour handlar om att klättra dryga 4000 hm, så handlar denna RR mest om dem.

Dessa höjdmeter.

Min strategi var klar: jag skulle komma in i det klättertempo som jag haft i onsdags när vi körde Col de Marocaz från andra hållet. Den rytmen skulle jag ha uppför. Den var bekväm och kunde varieras upp och ned i tempo med bibehållen ansträngning. Från rätt muskler. Med rimlig variation i sittställning. Och den rytmen skulle underhållas genom flytande kolhydrater och lagom av annan cyklistföda. Och genom svalka i nacke och panna i fontän vid behov.

Och tänka sig, det höll.

Loppet handlade också egentligen om de två långa klättringarna, första på 20 km och andra på 30 km.

Den första gick mycket genom skugga. Mys. Jag tryckte på enligt plan och drack drack drack, fyllde på i en fontän och njöt av varje rygg jag passerade. Jag hade hittat ett tempo där jag närsomhelst kunde köra om någon, eller sakta ner om jag ville det. Bägge var lika ansträngande, precis som jag ville ha det. Ett lager av reservkraft fanns ständigt tillgänglig och fylldes ständigt på.

Klättringen var snällare i lutning än vad vi kört innan, men längre. Mitt i körde vi längs en turkos sjö. Även den mest sammanbitna snubbe stannade och tog kort. Och så gick det lite nedför.

Men när det gick riktigt nedför märktes det.

Det var långa lutande rakor med hårnålskurvor. Som gjort för hastighetsrekord om man skötte sig. Och det gjorde vi. 75km/h toppade jag, innan jag tog kurvan lite snävare än den innan och åter började trycka på i nästa raka.

***Peter toppade galna 108km/h***

Sen var det lite blandad körning, det blev mitt på dagen och temperaturen kröp uppåt. Svetten rann nedför kinder och ben. Isa och Charlotte var någonstans framför mig, jag jagade några britter ett tag och efter 100 km började helvetet.

Det var dags för den 30 km långa klättringen upp till Val Thorens.

Jag stannade i depån vid foten. Det fanns nötter, torkad frukt, sportdryck såklart, köttiga påläggsgrejer och så kokt potatis yey! Allting langat av fantastiska volontärer som direkt avslöjade min icke franska nationalitet. Fick dem väl så länge de svarade på franska!

En sväng till damrummet, spruta vatten i nacken och iväg.

Men helvetet som började var ett ganska trevligt helvete. Visst var det väl ett svettigt och soligt helvete, men benen tuggade på i den nyfunna backrytmen. Och medan cyklister flockades i dikesrenarna, den ena mer väggad än den andra, så trampade vi bara på. En kurva till, en lutning till, två ryggar till, ska du om då ökar jag!, stå upp lite, sitta, stå sitta stå, sitta, sitta, vatten i nacken och ta sportdryck istället för väggen.

Såklart vi skulle!

Och när nedräkningen till depån i klättringen var klar efter 17 km, fick jag nästan hybris. Jag kunde köra på! Det kunde bli min längsta non stop-klättring någonsin! Men så blev jag klok och tänkte på min strategi, fyllde flaskorna och åt nötter i depån och lät några barn spruta ner mig med vattenslangen. Lade ner nån näve nötter i ryggfickan och svängde ut.

13 klättringskilometer kvar, och så fem och en halv anonyma på slutet som ingen riktigt visste vad de var.

De 13 gick bra tills det var fyra kvar. Då började backpsyket ledsna. Det krävdes extra mycket sportdryck extra mycket vatten i nacken, och så kom en nedbrytande utsikt: synen av de sista två kilometrarna. De åmade sig som serpentiner längs berget och gick in i en tunnel och de små prickarna man såg som var cyklister verkade knappt röra sig. Tdf-feeling! Så jag tryckte, och rörde mig i samma hastighet som dem, nu var det tuffare att vrida upp tempot, nu fanns det inget reservlager mer att ta av, och när vi nådde Val Thorens så var det ändå mer att köra!

De hade lett vägen i ett nedförslut med banderollen you’re soon a finisher! och sedan kom det om möjligt ännu fler höjdmeter.

Vägen mot mållinjen var torr, dammig och lutade lätt uppför.

Där började jag tänka på nära och kära. Och folk längs upploppet var som galna, och ju mer jag tog i ju galnare blev de. Och vid synen av 100 m kvar-skylten, så sprack något inuti mig. Det var min reservdunk. Bränslet flöt direkt ut i tramporna, jag lade mig i bocken och tryckte mosade spurtade mig över mållinjen.

Till åhörarna stora glädje, när man spurtar förbi fem snubbar i ett väldigt snubbtätt lopp.

Och där stannade jag, nån glädje fanns inte, bara en darrande skakande snyftande cykelkropp dom inte ville kunde klicka ur och skiljas från sin cykel eller skilja kropp från cykel.

Jag hade gjort det.

Om än med det riktiga helvetet mellan benen: skavet från svettiga bibs som klättrat 4250 hm brann som helvetets eldar.

Det fick man ta. Ingen chamois i världen skulle ha hjälpt i den 37-gradiga hettan.

Och så var det vattenmelon, och så var det pasta med tomatsås, och så var det vatten vatten vatten, och Ena låg och fick massage i nåt tält och jag snackade med nån och de flesta av oss var nu uppe på berget och en kom senare.

Och vi rullade ner genom den magiska förtrollade Val Thorens tillbaka till Albertville.

Där slutar denna RR.

Men höjdmeterna bär jag med mig in i döden ✌️✌️✌️

Pre-race day

Vi har sovit ryckigt

Vi har promenerat till bageriet och köpt baguetter

Vi har kikat över murar in på gårdar

Vi har hämtat nummerlappar

Vi har svettats på mässområdet i Albertville

Vi har pratat strategier

Vi har planerat vägen till start (24 km) och hem från mål (80 km)

Vi har druckit vår espresso

Vi har klättrat några mjuka kilometer uppför Col de Marocaz för att påminna benen om att det är kul

Vi har badat i sjön tre kilometer nedanför klostret

Vi har svettats

Vi har läst böcker

Vi har planerat den viktiga pre-race day-middagen (färssås med extra protein och extra grädde och extra ris och extra spaghetti) och köpt bubbel till målgång

De som skulle få massage har fått det

Jag har planerat min fortsatta resa när de andra drar till Rivieran

🦋🦋🦋

Ja.

Nu återstår bara en sista kväll på trappen under stjärnorna med cikadornas sång.

Klockan ska ställas på 05.00, starten går 07.37.

Imorgon kör vi l’Etape du Tour.

4000 hm på 135 km.

Henric tog kortet på min (j-igt snabba om jag får säga det själv) rygg som flög nedför Col de Marocaz vid lunch.

Over and out.