1 juli 2020

Älska spontansällis!

Det var känslan idag när jag skulle hem från firandet av Upplands Väsbys badgladaste 6-åring, tillika min systers yngsta son. Min syster ville cykla med en bit, klart hon skulle!

Ivar, lär mig se så där söt ut uppifrån

Fin-racern med den röda styrlindan plockades fram och jag dreglade som vanligt på min systers snygga hjälm. Vi satt upp och började trampa, hej då Klara kommer tillbaka om sexton kilometer! Sedan trampade vi mjukt iväg genom den gröna julikvällen, sida vid sida. Som det är när man plötsligt blir två på färden, så njuter man av grönskan och småpratar lite mysigt om egentligen ingenting alls och samtidigt viktiga saker som att detta faktiskt var första gången vi cyklade racer ihop, och hur växlarna kanske behöver justeras och hur bra det är med nya cykelbanan. Så bred och välsvarvad i varje kurva, ända fram till Sollentuna nästan, när den blir klar.

Så kom en busshållplats och där hade åtta kilometer passerat. Klara vände och vi kostade på oss en cykelkram och första juli hade bara två timmar kvar. Jag skulle just till att sätta på musik, men det behövdes inte, det var en sådan kväll när jag hörde musik och sjöng med i massa låtar utan att ens ha musik på.

När jag var några kilometer från bron mellan Karlberg och Kungsholmen, så kom jag till ett vägval. Jag valde vänster, ety Ingenting skulle få finnas kvar till nästa gång.

Sedan påmindes jag om att 1 juli även var mitt andra hemlands nationaldag, så jag fick lov att svida om och låta mig omslingras av världens näst vackraste flagga och berätta för mina nära och kära i Klippiga bergen att jag tänkte på dem.

Sedan var 1 juli nästan slut, grattis Eva på mitt förra jobb som fyller denna dag!!, och nu somnar jag snart vid tangenterna, länge leve dig för alltid, 1 juli 2020.

Syra och segment

Hejsan!

Vill idag förmedla ett tips och en tanke som bygger på mina egna erfarenheter.

De består av min totala minnesbank, lagrad i ben och psyke.

Det handlar om syrans kraft.

Såhär var det nämligen i helgen: jag var i Eskilstuna för att försvara några segment, hänga med folk jag gillar och låta däcken smeka mina gamla hemmavägar. Allt detta uppnådde jag, och en sak var avgörande för att det skulle uppnås och det var syran!

Syran är nämligen det bästa botemedlet mot ben-apati. Benen vet detta, psyket vet detta. Och medcyklisterna vet detta, så när jag och Lucas värmde upp inför klubbtempoträningen på kvällen, gav han mig ett enda recept och det var att just ta i och trycka första sandabacken tills jag inte kunde prata och helvete det funkade såklart!

Såhär brukar det gå till för mig:

jag börjar cykla och benen är sega som sirap. Helvete jag har cyklat för många dagar i rad. Lucas försvinner i fjärran, huvet hänger ner, försommargrönskan försvinner in i det askmoln som min egen apati skapar åt mig. Jag trampar och rullar, frihjular och växlar.

Så kommer backen. Sanda. Lucas säger ta nu i så att du inte kan prata med mig när vi är på krönet där segmentet slutar eller under vägen dit. Jag börjar öka trycket och rikta kraften i pedalerna och trycka trycka trycka mig upp, tiden är inte viktig inte heller att ta segmentet är viktigt, ingenting är viktigt förutom att jag i slutet av segmentet andas som om lungorna aldrig sett luft förr. Men där står Lucas och ser nöjd ut för han fattar precis vad han och jag har åstadkommit och det är att ha trampat ur syran och fått ett par fräscha ben att komma ut på andra sidan.

Vi fortsätter så mot det egentliga målet med denna för-runda till klubbtempot: ett segment som heter Upp till toppen av Åsbyvägen och som nyligen stals från mig av en Marie Björklund. Segmentstölder händer ju när man drar från stan, men har man chansen att ta tillbaka sitt QOM så ska man ta den. Så vi tog den, och vid slutet av den 1,16 km långa syrafesten kunde vi båda konstatera att vi trampat åt oss varsin skön placering i listan. Och sen hade jag spännande mini-sendrag på ovanliga ställen i benen och syftet var uppnått. Det var dags att möta upp Smestan för klubbtempo, som kördes med ännu mera syra och den där påföljande viljan att ligga kvar i sin lagtempo-klunga trots den ständiga gränsen man när som helst skulle kunna kliva över.

Efteråt var det uppsluppet i hela kroppen. Som det är när man vill ta ut sig och gör det ihop med andra som vill det lika mycket.

Sammanfattningsvis kan man säga: vid apati, oavsett kroppsdel eller vindling i hjärnan, se till att ge dig själv en total jäkla genomkörare av något slag. Ska du duscha kallt för att få upp värmen, duscha iskallt, ska du skyltspurta, ta i så du vrålar vid varje skylt, ska du skriva en debattartikel eller säga det där du alltid velat säga:

ta i.

Det är så mycket skönare efteråt.

Foto Lucas och tack Sméstan för lagtempot ❤

Något om att sätta mål

Kvällis yo!

Idag tog jag med mig min begynnande cykelbränna till gymmet. Efter en timmes hårdkörning med svetten bokstavligen rinnande nedför kinderna, kom jag att tänka på något grundläggande med hur jag sätter mål.

Man kan sätta mål om viss tid på viss sträcka, viss sträcka cyklad under viss period, viss medelhastighet eller att ta sig runt en viss sträckning per se, oavsett tid. Att bara göra klart.

Ett mål jag satte någon gång 2015-2016 när jag pendlade ofta mellan Västerås och Eskilstuna, var ett helt annat mål. Jag kom på mig själv med att sätta det en kväll när jag tryckte en liten minibacke vid ett åkerparti väster om Rytterne. Målet var att alltid kunna trycka på i backar utan att bli slut.

Det som den typen av mål handlar om helt andra saker och det viktigaste är viljan att ta i och viljan att hushålla så att man kan ta i på nytt. Det var också detta jag precis upplevt på gymmets fyspass, och det jag även upplevt under söndagens grusrunda från Herräng tillbaka till Stockholm.

Den här viljan att ta i, antingen så att man ligger svettigt blöt på ett gymgolv, eller pustar i ett vägskäl efter en tempoökning under en runda, har en fascinerande effekt på psyket.

Det ger den genomträngande känslan av frihet som är cyklingens allra främsta drivkraft för mig.

Så var det med det, godnatt och grus och rapsfält på det!

Foto Marre

Sommarens väderstrecksmåsten

Sverigekarta på er!

Efter att jag spelat in klippet med min cykelväska igår kväll var jag riktigt uppåt. Tanken på att resa med cykel har den effekten på mig. När vi nu som det verkar får röra oss i sommar men inom landets gränser, går ju både Norgefjordarna och Danmarks atlantkust bort – men i Sverige finns tonvis med ocyklade vägar och havsutsikter och vidder att leva för!

Så idag efter gymmet började jag därför kolla väderstreck i google. Jag hittade några bultande måsten i norr, i nordost och i sydväst:

I norr: Högbondens Fyr på Höga Kusten. Man cyklar längs kurviga vägar ut till hamnläget i antingen Barsta eller Bönhamn, går på båten och kommer i land till en alldeles hårresande, ljuvlig liten klipp-ö. Fyrhuset är omgjort till vandrarhem och utanför finns bara horisont. Mina ögon tåras, jag måste hit. Igen, för i närheten av Högbonden bor en barndomsvän jag brukade hälsa på när det begav sig. Kanske blir det återseende i sommar, i vart fall så skulle det bli tåg till kanske Sundsvall och sen buss, alternativt cykeln från Sundsvall, vilket isf skulle kräva en mycket nedbantad packning. Time will tell! Men Högbondens fyr är magisk.

I nordost: Örskär. Jag dör lite när jag tittar på bilder från denna klippiga utpost i norraste Roslagen. Klippornas sätt att dra havet till sig och havets sätt att kasta sig i famnen på klipporna tar andan ur mig. Jag vill bli ett med klipporna och upplösas av havet. Till Örskär cyklar man antingen i ett svep från Stockholm via Uppsala, eller så tar man cykeln på pendeln till Uppsala om man vill kapa några trista tätortsmil. Sedan öppnar sig Roslagen och det är dags att njuta sig uppåt mot Öregrund, dit färjan tuffar över sundet och man har ett par mil till innan Nirvana: Örskärs fyr, omgjort till vandrarhem. Jag darrar, skälver och skakar. Håren reser sig. Detta paradis så nära?

I sydost: Kullaberg, Skånes otippade klippkust. Här vill jag dra på mig löparskorna och skutta omkring på klipporna medan tiden stannar. Även detta vore ett återseende, men vi föds lite på nytt varje sekund så ingenting kommer någonsin vara likadant som vi minns det. I Kullabergs vattenmiljö har jag en 40-årspresent att inkassera i form av en tumlarsafari, så hit skulle jag drömmigt vilja anlända norrifrån. Säg Oslo – Kullaberg, enligt google 590 km men då hoppar google över hela fina bohus-kusten. Den med klipporna från andra världar, dem vill jag ha med i min rutt! Lägg på 100 km, så har man att göra ett bra tag ändå. Och kan kanske kasta in ett besök på Kosterhavets nationalpark. Detta vore definitivt något som kräver lätt packning och racer. Om man tar tillräckligt lång tid på sig kanske kanske kanske man kan smyga över till Danmark och cykla atlantkusten i samma andetag…

Ni ser. Roslagen, Höga Kusten och sydvästkusten. Och kanske Atlantkusten. Alla med havskänning, vidder, wow-utsikter och oändliga badmöjligheter.

Boka tåg, ta in på lämplig fyr och sommaren är din.

🐎🐎🐎

Och låt dig inte nedslås av en inställd plan, upp på lämplig bro för wow-vy och nya tag så flyger snart hjärtat upp mot molnen igen

Kol och olja: cyklistens två beroenden

Lovers.

Haters.

Riders.

Såhär på kvällen anno cykelns dag 2020 måste jag tyvärr på allmän miljöbegäran och under pistolhot påminna om en sak.

Att vi klär oss i olja och cyklar på kol.

Kolet finns i kolfibern på våra älskade lättviktare till racerspjut och oljan som fiber i lycran som gör oss tajta och snabba.

Lycran kan återvinnas så den lämnar vi därhän.

Men kolfibern finns även i våra skosulor, sadelstolpar och sadlar. Och framgafflar, och hjul, ja allt som vi vill ska vara lätt och styvt.

Som livet självt

Dårå?

Jo, kolfiber görs av fossilt kol, kolfiberramar produceras ofta i länder med dålig arbetsmiljö och fossil kolkraft även som energikälla. Fibrerna i kolet tvinnas och binds ihop med epoxylim. Arbetsintensivt.

Dårå?

Epoxylim är ett extremt starkt lim som orsakar allergiska reaktioner vid första stänket. Skyddsutrustning på arbetaren och döda fisken-symbolen på tuben talar sitt tydliga språk.

Ofräscht.

Finns det alternativa material?

Verkar inte så. Det finns vissa pilotprojekt med typ lignin, från skogsråvara. Annars kan man alltid hänfalla till bambu.

Kan man återvinna kolfiber?

Det finns för det första inget producentansvar för cyklar. Och för det andra så är återvinning av kolfiber extremt komplicerat enligt dem som vet nåt eller har testat. Alla som kraschat med kol-spjutet får i bästa fall en ny cykel, och ingen info om vad som händer med den kraschade. Aluminium däremot kan återvinnas och har en hög miljönytta i återvinning eftersom brytning av råvaran, bauxit, är extremt energiintensiv. Mycket aluminium är återvunnet utan att det står på det.

Kan man se kolfiberspjutet som en kolsänka?

Nej. Vissa hävdar faktiskt det, som en undanflykt från naturvetenskapen, råvaran är ju fossil och i så fall skulle varenda plastpryl vara en kolsänka. De kanske tänker att det beror på den alternativa användningen. Och då ska du ju aldrig krascha cykeln. Vem kraschar oftast? Tävlande snubbar. Vad cyklar de på? Dyra kolfiberramar.

Kan man utifrån kvottänket komma undan med att välja grön el, ta tåget till cykelresan och tanka förnybara bränslen i suv:en, för att på så vis kunna lägga kolkvoten i cykelramen och kanske ett par skor med kolfiber, förlåt carbon, – sula?

Kanske. Medan du gör kalkylen kan du börja göra de valen redan idag, oavsett kvottänk.

***djup miljösuck***

Och ljusningen?

I Finland finns företaget Pole Bicycles. De har tagit ställning mot kolfiberramar av miljö och etiska skäl. Deras filosofi är lite som de skidåkare som slutar med den flourbaserade glidvallan: att den lilla skillnaden på marginalen inte är värt miljörisken eller pengarna och att ryttaren kan lyckas lika bra med ett annat material. Typ aluminium.

Haken är bara att Pole Bicycles är ett MTB-företag. De är i sig beroende av tåliga och rappa, inte nödvändigtvis lätta, cyklar.

Men alu-crossar är det ju däremot gott om, och riktigt crossig körning kräfva en tålig ram. Jag kör alu-cross själv, den är både stabil, snabb och styv. Och har en buckla i ramen. Inom CX finns inte heller något kolfiberberoende.

Vad återstår för landsvägscyklisterna?

Möjliga förslag till minskad jungfrulig kolanvändning inom racer-segmentet (som ju verkar vara mer kolfiber-beroende än cross och MTB) skulle kunna vara följande:

🐦 att köpa begagnat om man ska köpa kolfiber, kanske avdankade tävlingscyklar som var reserv på lopp och sedan typ aldrig kördes, hur coolt att äga en sådan?

🐦 att hitta en riktigt bra alu-ram och satsa på den istället, jo de finns, kolla Cycling Weekly  eller Cycling Weekly här också

🐦 att välja cykel med alu-ram för att kunna satsa på kolfiberdetaljer såsom hjul, skosulor eller sadelstolpar (om man nu måste) vilket minskar mängden och ändå ger ökad prestanda iom lägre rullande vikt

🐦 att sköta om kolfibercykeln så att den håller länge, borde gälla alla oavsett

🐦 mer?

***

Det sista jag skulle vilja ge er är en lista på mer läsning. En guide till ett miljövänligare cykelval om man så vill, och en genomgång av de stora märkenas arbete för hållbara material och med vilken el de produceras. Miljömärkta ramar eller var du lämnar in din kolfiberälskling på återvinning. En initierad artikel i någon av våra stora cykelblaskor på temat cykelsporten och miljön.

Men det finns inget sådant.

Ska man undvika ta ansvar eller försöka ta reda på saker på grund av att ingen annan redan har gjort det?

Nix. Jag har mejlat mina favoritmärken, nu får vi se vad de svarar.

 

Mvh,

Er kvart i tolv-bloggare som kör cross på nästa pass och aldrig ska krascha racern, lovar ❤

Fina rapsfält visst, och några cykelben, anno gårdagens roslagsritt

Och kudos till Karin Munters bakom kameran till omslagsfotot, plåtat under den överdådiga Tranebergsbron

It’s mine I licked it

När blir en väg hemma?

Den frågan har jag ställt mig många gånger under min färd runt Mälaren: från Västerås där min cykling föddes, till Eskilstuna där den förfinades, och till Stockholm där den befinner sig just nu.

Jag kan konstatera att vägarna i Västerås alltid kommer kännas speciella just för att det så uppenbart var dem jag cyklade först. De fick äran, och jag fick äran tillbaka. Det var dem jag ledde andra ut på i min roll som motionsledare. Och det var på dem jag upplevde så mycket för första gången, allt från klungnjutning till lagtempo till magisk midsommarnattscykling in i gryningssolen och ibland i hela evigheten som det kändes vissa stunder.

Än mer var dock de vägarna mina som jag pendlade till jobbet på. Ju fler ändlösa mängder vardagsmil jag skrapade ihop på detta sätt, ju mer blev sträckan min. Ju fler väderlekar, årstider och tider på dygnet jag färdades vägen, och i ju fler olika dagsformer, ju närmare kom vi varandra. Vägen fanns där för mig när jag behövde vädra ur mig 45 minuters morgonhumör, och vägen fortsatte finnas för ytterligare 55 minuters pendlarnjutning. I tysthet lärde sig kroppen kurvorna och mot- och medvindspartierna och korsningarna och antalet åkrar från Tidö slott in till kraftvärmeverket.

Det tog några år att skapa relationen. Men när den väl satt där skulle den aldrig försvinna.

I Eskilstuna blev det istället segmenten som var drivande i relationen. Det var jag och snakes on the lake, jag och mot golfbanan, jag och strängnäsvägen, jag och backen i Rossvik – jag och otaliga andra, noggrannt cyklade tidtagna vägsträckor med mitt namn och nylle någonstans på topplistan.

Efter flytten till Stockholm följde sedan en obeveklig tid av förfall då folk gick in och sakta men säkert roffade åt sig mina fina placeringar.

I Stockholm får jag kämpa mer för att vägarna ska bli mina. Man kan fundera på varför, här finns ju både segment och klungsällskap och massor av sträckor jag kör för första gången.

Och för andra, tredje och tionde gången också.

Blir en väg mindre min för att fler delar den?

Vad krävs av en storstadsväg som inte behövs i småstan för vägens och min relation?

Är det snarare detta det handlar om, än att cykla omkring och anse sig äga ett stycke asfalt?

Frågorna är många, svaren föder nya frågor och ibland tänker jag att man bara borde göra som med glassarna.

It’s mine, I biked it.

… Marre respektive Vendela tog korten, och visst kan man känna sig hemma på en trätrall där cykeln trampar igång en solpanel, det handlar ju om watt!

Yogafisk! och annat som händer mig just nu.

Yo.

Yo som i yoga, som hände mig i Fredhäll i förmiddags, mer specifikt i parken på andra sidan bron under Solstugan. Nån minut på cykel härifrån. Jag hade varit uppe och redan kört 45 min skärm-yoga, så jag var uppvärmd och upprymd och längtande, och lät mig översköljas och frisläppas och lösryckas. Och imponeras av läraren som kunde stå på huvudet så där njutbart.

Yo som i deadlines.Efter onsdagens kl. 16-deadline, då jag med speedade deadline-ben fick trycka grusrally med amasonerna på Järva, hände mig genast en ny deadline. Så idag kl. 16 var det dags att fullgöra ännu en, och imorgon kommer troligtvis en tredje! Livet är deadlines! Deadlines är livet! Utan deadlines, inga deadline-ben på Järva.

Yo som i Älgö. Roberts pigga ben släpade mina dagen efter rally-ben ut på Älgö så jag fick lukta på saltvattnet. Detta saltvatten! Det ska hända mig ofta denna vår och sommar, har jag bestämt. Och då blir det så.

Yo som Rena Mälaren. Medan vi rotar efter godispapper och mikroplast i buskarna, drar de här snubbarna upp grejer ur Riddarfjärden som man inte trodde var möjligt. Eller så tror man det, underskatta aldrig människans förmåga att tro att saker försvinner när de kastas i böljan: bilbatterier, kundvagnar, stulna plånböcker, hela bilar och annat smått och gott. Rena Mälaren händer mig imorgon, då jag ska vara med och dra upp grejer som dykarna hämtar. De kontaktade oss för att be om hjälp. Klart de skulle få det!! Vid Hornsbergs strand, så att jag kan bada där sen.

Fasta händer mig, i åtta dagar, med start imorgon, hepp vilken befrielse. Är ändå inte särskilt sugen på mat, i någon form. Allra minst är jag sugen på Dirty Vegan‘s alltför köttiga burgare, som hände mig och Robert i onsdags efter Älgö. Jag kan Beyond nu, behöver inte bevisa något genom att äta dem igen. Men man ska bjuda till, och det var ju jag som ville testa käket där, så jag åt lydigt upp hela.

Det superlokala händer mig och jag njuter av det. Kom på mig själv med att ha realiserat en tanke jag haft om att bo i Stockholm: att OM detta gud förbjude någonsin skulle tillåtas ske, så skulle jag vilja bo någonstans där jag kan utforska och ha egna hoods. Och det har jag ju, med grönska och badmöjligheter och nån kvart in till city och mindre till Hornstull och Söder och Fiskartorpets crosstigar och

❤ Västerbron ❤

Vad mer?

Våren. Våren händer oss alla, jag älskar den intuitivt inte denna coronans tid, coronavåren utsätter mig för svåra prövningar, men jag tvingar mig att älska våren ändå för annars går jag under. Eller, jag snarare är i våren, än att jag aktivt har en åsikt om den. Jag pallar inte det. Inte minst som våren just nu inte låter sig förevigas på mediet foto, utan gör sig bättre som doft. Jag vet, för jag stannar till vid häggen nedanför min lägenhet varje dag. Och det är min chans, jag som ogärna tar riktigt bra bloggbilder utan alltid måste be om andras.

Och våren händer som längtan efter att få krama styrlindan med naken hand. Vantar go home. Jag vet, för jag har ännu bara kört med långfingrat men tog av dem lite ikväll för intimiteten och shit shit shit vad jag längtar. Greppet, omfamningen, styrlindans förföriska kom Anna.

Så våren, ge mig min styrlinda, och fortsätta hända mig, för jag kommer inte hända dig i år.

Ok?

Ok bra.

20200510_0800123184254607955531127.jpg20200509_1229388695371159037438107.jpg20200508_1851195962760923393924980.jpgOch Västerbron, sluta aldrig aldrig aldrig hända mig och om det skulle ske så lovar jag att hända dig tiofalt igen

Värmdö och skärgårdshunger

Lördagkväll på er!

Sitter och chillar efter dagens runda till Värmdö och Nacka. En långrunda gör gott oavsett väder. Fick med mig Robert på att köra mot Djurö, och vad händer vid ett övergångsställe söder om Gustavsberg om inte att nån kör om och sen stannar?

Ena!

Ena och jag har följts åt genom cykellivet via diverse äventyrsevents och nu i Stockholm. Jag fick följa med dem till franska Alperna i somras. Genom detta fick jag klättra drömmiga 4250 hm och lära mig att det faktiskt går.

Älska när man träffar folk man känner på vägarna och som dessutom hänger på! Så vi trampade vidare som en trio genom Gustavsberg, förväntansfulla på den annalkande skärgårdskänningen. På andra sidan G-berg var bilmängden bisarr. Men alla skulle väl till diverse hemmafix-affärer tänkte vi, eller ta suv:en till lite miniskärgård för lördagsnjutning. Men så många på en och samma vägsnutt??

Jag navigerade påpassligt fel efter att ha studerat kartan noggrant. Detta gav oss ett ärevarv i en rondell och en snutt i ett villaområde innan vi hamnade rätt. Och vägen gick på delvis obefintliga vägrenar men utsikten av den stockholmska skärgårdsdrömmen lurade alltid bakom nästa hörn. I aprilvattnet fanns dessutom både svanar, ejdrar och små sothönor.

Djuröbron var drömmigast av allt. Jag åkte buss där i torsdags, men på cykel var den såklart än vackrare. Höga kusten-feeling och skärgård åt bägge håll, och från österut slängde de yttre skären slängkyssar som vi fångade.

Och så smalnade vägen och tallarna blev ö-aktiga. Vi började bli fikasugna och skulle först bara dra ut till vägs ände – Sollenkroka. Dessa ställen och deras namn! Härifrån går skärgårdsbåtar och här finns öppna fik när det är säsong, och här kluckar saltvattnet förföriskt.

Vi spanade saltvatten.

Så vände vi.

Sen blev det fika och lunch inne i Djurö på Munkens konditori, och sedan trampade vi hemåt via fina gömda vägar som Ena visade. Nån liten loop runt en sjö gav oss en backe där Robert spurtade upp först av alla på stora kakan, och sen var det Orminge och sjöar och myskörning och sen var vi hemma. Alla i sin respektive del av vår vackra huvudstad.

132 km, en runda som gjorde gott.

För cykel, kropp och min begynnande skärgårdshunger.

Robert fotade

Nu får det fan räcka. Nu är det slut. Punkt.

Det var tanken som äntligen slog mig med full kraft idag under rundan. Som en insikt.

Jag och Robert körde Färingsö och våren var förrädiskt ljummen. Jag tittade ned på mina nyrakade ben som glänste kritvita och bländande därnere, och på dem satt ett par skor. Och på skorna satt ett par skoskydd som var så trasiga att de fått lagats med silvertejp.

Men det hade jag liksom vaggats in i försiktigt, mer och mer. Att de var trasiga. De var nednötta, men jag hade kämpat med dem länge just för att de, en gång i tiden, var så eleganta och passade mina skor så perfekt. De var glansiga och lyxigt tunna. De var svarta, grå och röda. De smet om vaden på ett smidigt sätt och gjorde mig snabb.

Nu var de fnasiga.

Fick de väl, fast inte i närheten av mig och Amiran.

Nu var det äntligen slut på dem. Så får vi se om de kommer krypandes tillbaka. Då kanske jag säger ja, om jag ska köra grus. Jag är känslig för om man som skoskydd som det egentligen inte är något fel på, frågar vid rätt tillfälle.

I övrigt var Färingsö fullt av cyklister och mina tramptag något tröttare än Roberts. Men vem vill inte bli frånkörd av sin gamla cykel? Och till på det en sittställning som gjuten för detta smäckra fordon?

Så det fick Robert göra, och kvällssolen sjönk och vi kom oss tillbaka över Tranebergsbron och hej då och tack för ikväll och den lilla loopen på slutet var bra!

Och så kunde jag äntligen konstatera att årstiden är här då man obehindrat och med självklar precision flyttar glasögonen mellan hjälmen och nyllet.

Man sätter dem direkt i rätt vinkel och centrerat.

Som man ska, när det är den här årstiden.

Och så fick vi köra lite lagtempo med en grym tjej på vit Trek, kul att du väntade in oss och drog lite!

 

 

 

 

 

 

… Men brukade inte du gilla de där skoskydden jätte jättemycket och typ alltid köra med dem och aldrig tycka att de var för slitna?

Jo, men jag blev trött på att de aldrig lagade sig själva så jag pallade inte

Beskedet.

Sverigetempot är inställt. Ska köras 2021.

Det besked fick jag precis när jag höll på och skrev ner ett svar på ett läsarmejl. Ett mejl jag mottagit medan jag var ute och premiärspurtade med Amiran. Det var ett väldigt viktigt mejlsvar, om att bli kär i en oväntad, som jag tänkt publicera i sin nästan helhet här på bloggen, eftersom frågeställaren ville det.

Mejlsvaret får dock vänta, detta är viktigare.

Tempot!!

Tempot tempot tempot.

Som vi börjat mentalt ställa in oss på.

Som skulle bli min personliga anti-40-årskris och ett jäkla kraftprov mentalt och fysiskt. Och som Robert och jag skulle uppleva tillsammans!

Nu sitter jag här med min arma cykelkropp och fyra små fjuttspurter i benen och tänker:

Fy fan vad skönt.

För nu kan vi istället vältra oss i plan B: Norge!!

Mer om detta senare. Måste skriva klart det viktiga mejlsvaret, eller somna, over and out.