Att ha ljuset framför sig 

Jag har alltid gillat att vara ute i skiftet mellan olika dygnsfaser. Med morgonrundorna på cykel får jag uppleva brytpunkten mellan gryning och morgon. Jag startar i mörkret, lampor på, och vid ungefär halva rundan är det morgon. Jag gillar det och har ett tag försökt formulera varför. 

Min kollega Jocke formulerade det i morse när han hängde på min runda. Hans filosofi för en lyckad cykelpendling har alltid varit att köra oavsett väder. Han bara kör. Regnar det så tar han regnkläder. Vid halka har han dubbdäck, i mörker pannlampa, vid motvind pannben, osv. Det spar energi att slippa fatta det beslutet varje morgon. Lite som Barack Obama med sina tre kavajer, eller tre uppsättningar kläder, att välja på. Eller att om han hade nån som bestämde vad han skulle ha på sig, beroende på tillställning, nåt av de två. Poängen var att han spar energi till viktiga saker, t ex beslut han fattade som president. 

Jocke har lite den filosofin, och idag sa han även det jag grunnat på länge, varför morgoncykling är så triggande. 

Det är för att man han ljuset framför sig. Man startar i mörker, och slutar i ljus. Kvällscykling innebär att jaga ljuset, speciellt med racer utan lampor. Det blir en hets, att komma hem innan det blir mörkt. Morgoncyklisten slipper det, och kan vakna med dagen. 

Den insikten, och den rodnande morgonhimlen, gjorde att till och med en trafikerad tvärgata in mot min lägenhet blev vacker. 

Annonser