Bäbisrumpor och cyklistskinkor

Jag älskar när min syster påminner mig om att jag har samma behov som bäbisar.

För ett par år sedan hälsade jag på henne på väg hem från Gotland. Jag kom med morgonbåten till Nynäshamn och rullade av färjan i gryningen. Det var sådär magiskt försommarsoligt och jag hade sett fram emot att få cykla över Södertörn, genom Stockholm och norrut där min syster bor.

Men det gick inte. Jag hade nämligen en fruktansvärd skav mellan skinkorna.

Min veckolånga vistelse på ön hade varit varm och svettig och jag hade väl cyklat för många mil per dag i mina bibs. Någonting hade i alla fall gjort att insidan av skinkorna var röda och irriterade. Det gick inte att sitta på sadeln. Jag tog pendeln och fick bese försommaren genom tågfönstret.

Min syster förstod direkt vad det handlade om. Hon försåg mig med en ”salva för spädbarnsvård”, som om det vore den naturligaste saken i världen. Jag insåg att jag nått ett nytt kapitel i cyklistlivet: chamoiskapitlet.

Jag fyllde år för ett par veckor sedan. Tror ni inte att kära syster kommer med samma salva i present! Tre små minituber.

Älska!!

 

bäbiskräm

Annonser

Ledarträffen som gav mig skrivkramp

Förra torsdagen hade vi ledarträff i cykelklubben, säsongens första. Det var bestämt att vi skulle prata om  ambitionen med vår cykling för att sedan göra en radioövergång till själva lederiet. Jag satt där och kände att vi var något på spåren, och att det borde formuleras skriftligt här på denna blogg. Men så har jag drabbats av skrivkramp och kan konstatera att jag ännu inte lyckats knattra ned vad det egentligen var som var så viktigt.

Jag tror jag är inne på min tredje knäckemacka. Råg. Det brukar bli så när jag ger mig in i något som jag inte kan slutföra. Jag sitter med mackan i ena handen, tangentbordet i den andra, fast övertygad om att inlägget ska födas fram ur själva sädeskornet längst in i brödskivan.

Jag hade tänkt att det här skulle bli ett fartfyllt superinlägg.

Nu sitter jag här och har inte producerat något vettigt.

Vete fan om jag ens ska publicera det här.

Jag får nöja mig med att formulera min personliga vision/ambition med cyklingen: att cykla Ride of Hope-ish turer under ett par veckor, gärna till Frankrike. Därav blir intervallpass, backar, tempoökningar och liknande ett nödvändigt ont för att jag ska kunna njuta av det jag verkligen vill göra med min cykel.

Så var det sagt.

Vill du fånga en cyklist? Bli en.

”Nej vi ska inte skaffa pallkrage för då kommer du hålla på med den hela tiden, och sen börjar ju cykelsäsongen så då kommer du cykla på kvällarna, när ska vi egentligen ses?”

Den här meningen var den första i raden av sådant jag framkallat hos nära och kära under åren. Ni kanske känner igen den, eller i alla fall liknande, eller mer kortfattade, eller mer rakt på sak varianter av den. Helgdistanser då vi ställer klockan istället för att ha mysmorgon. Lördagsgryningar, då vi fått för oss att gå upp vid 03.00 för att hinna till havsvikar i tid till soluppgångar. Obesvarade telefonsamtal vid lunchtid på söndagar, då vi nöter backar i Fagersta. Det kan också gälla sommarledigheter, då vi propsar på att cykla nattetid, för skojs skull (då ledsnar även en del andra cyklister).

Vi ser oss själva och vår cykling som världens mittpunkt, alla andra ska anpassa sig till cykelvädret, till våra distanstider, vi kan ju höras när jag kommer hem, vi kan ju ses efter passet och varför inte på den där cykelvänliga puben där man kan ställa in cykeln, och förresten är det ok att jag kommer i lycra?

Icke-cyklister ska anpassa sig efter oss. Vilka dryga jävlar vi är.

Och så kommer försöket att planera med oss. Vi ses där och där, då och då, efter ditt pass. Men så blir man sen, för en i klungan fick punka. Eller så var det motvind. Eller regn. Eller så tog man ut sig för mycket på intervallerna så man är helt slut och inte orkar lyssna på kompisens kärleksbekymmer eller gosa in sig med partnern som den har sett fram emot.

Och så försöker man planera. Och så kommer den där känslan av instängdhet. Den andra vill att man är hemma, och säger det rakt ut, och till slut ”Men hördu när in i helvete slutar cykelsäsongen?” med en suck och allt man vill är att det ska bli bra, man är villig att göra allt. Fast man vill fortsätta cykla.

Katja skrev ett träffande inlägg om cyklingen som en Bad Boy, en oberäknelig passion man aldrig kan lita på men stannar kvar hos för kickarnas skull.

Det handlar delvis om det, men också annat.

En partner har ju en särställning i och med att den relationen någonstans bygger på en överenskommelse om trohet och den typen av ständig solidaritet och upphöjdhet. Och om partnern väljer cykeln framför relationen kan man alltid ringa en vän och säga att partnern är dum i huvet, och så känns allting bra.

Familjerelationer är också lite speciella. Där kan man både förvänta sig total solidaritet och avbokningar i sista sekunden, iallafall när det gäller föräldrarna.

Men med vänner?

Alltid när jag blir besviken eller sur på ett beteende hos en vän, som får mig att känna mig mindre värd, brukar jag tänka:

Är vi i samma fas? Är det här en vän som nu håller på att försvinna från mig, en tillfällig vän som fanns för mig under en period då det var rätt för båda? Har jag själv gjort saker som får den här personen att gå vidare till vänner som bättre matchar de nya förutsättningarna?

Eller: Är det här en vän som alltid kommer finnas, men av olika anledningar inte just nu på det sättet som det var i början? En vän som för alltid kommer finnas, som jag kan bjuda på mitt bröllop, som kommer att passa mina barn, även om vi just nu inte är i fas?

Är det här en vän som jag nu knyter en ny typ av vänskapsband med? Lika starka, men i annat material?

Båda alternativen kan vara ganska förlösande att komma fram till. Bara man kommer fram till något, och inte sitter där och har panik över att en vän ständigt missuppfattar, eller verkar välja bort en, eller att man själv gör samma saker. Och i den bästa av världar, att man pratar om det med personen i fråga. Eller iallafall agerar på ett sätt som visar att man har fattat grejen.

Jag hade en tjejkompis när jag pluggade som jag var supertajt med. Vi hade så vardagsroligt ihop. Det var innan cyklingen, men det var ett systerskap av stål. En dag flyttade hon, långt bort. Jag blev bestört. Jag sökte jobb på samma ort, men fick det inte. Jag kom och hälsade på, jag tog med mig jobbdatorn och bodde där ett par extra dagar, men det var inte samma sak.

Dagen innan jag skulle åka hem sa jag något som jag själv tyckte var bra sagt eftersom det var ärligt och hade tyngt mig ett tag. Men det togs inte emot som jag hade tänkt mig.

Jag sa

”När du flyttade blev jag nästan lite arg på dig för jag kände att jag skulle sakna dig så mycket”

Jag minns hennes reaktion. Hon blev irriterad. Idag förstår jag henne. Hade hon varit min flickvän hade det varit lite mer ok att bli arg för att hon ett val som baserades på det hon ville, även om det innebar en förlust för mig.

Vänner har inte rollen att reagera på beslut utifrån en personlig förlust som eventuellt blir en följd av beslutet. Vänner kan nämligen inte göra slut. Eller?

Min tjejkopmis flyttade senare än en gång, denna gång i rakt motsatt geografisk riktning, men alltjämt långt borta från mig. Vardagsrelationen var borta. Nu var relationen ett systerskap på distans, som kan berika semestern eller som jag kan tänka tillbaka på med värme och känna mig stärkt.

Om vänner börjar bli besvikna för att man inte kan ses, eller ifrågasätter hur mycket man cyklar, eller liknande, så måste man fråga sig varför. ”Vadå jag trodde vi skulle fira nyår ihop och så säger du att jag ska hitta en egen fest för att du inte vet hur det blir?”, ”Vadå jag trodde vi skulle ses ikväll men du kör intervaller?”, ”Vadå måste upp tidigt och bara kan ses två timmar, skulle vi inte ses hela kvällen?” Och så måste man ställa sig frågan om det är en vän som alltid kommer finnas eller om det var en tillfällig vän, och så får man acceptera.

Om någon gör ett val som den tror är bra, och man som vän börjar ifrågsätta utifrån sin egen eventuella förlust, då blir det fel.

Det kan gälla en flytt, ett val av semester, ett val att byta jobb, det kan gälla inställda planer till följd av utövandet av en passion. Det kan gälla planer som ställs in av anledningar man inte förstår för att man har olika livsrytm. Just då, men inte nödvändigtvis för alltid.

När vänner vill begränsa, stänga in och fängsla, komma med förbud och gränser, får det ofta motsatt effekt. Iallafall på mig.

Vi cyklister är passionerade (eller fixerade). Cykling i mångas ögon är något som tar tid. Men cykling tar inte tid från mig. Det ger mig tid. Tid utomhus, tid för benen, för reflektion, för att klungsocialisera.

Så vill du fånga någon som flyr, jaga inte.

Vill du fånga en fjäril, vänta tills den sätter sig på ditt finger.

Vill du fånga en cyklist, bli en själv.

 Kanada, Island, Köpenhamn, Barcelona, London 2015 170

En katt har nio liv. Cyklisten två.

Jag skrev ett långrandigt inlägg om vad jag har gjort under det att Katja vintercyklar. (i punktform dessutom, såååå fantasilöst). Hon och några till har lyckats cykla trots kyla, snö och lera. Det har inte jag. Jag bangar. Jag har inte de kläder, inte den cykel och inte den blodcirkulation som krävs för vintercykling.

Jag får lätt intrycket att ”alla andra vintercyklar” bara för att jag läser inlägg på inlägg om att ett fåtal cyklister gör det. Vad skulle hända om varje icke-vintercyklande cyklist hade en blogg och skulle beskriva vad de gjorde istället?

Det här får väl bli en av dem. Men jag kan ändå konstatera att en tillvaro utan cykling, oavsett orsak och mer eller mindre temporär, känns som ett annat liv. Ett sekundärt liv. Ett liv med många inten.

Jag drar inte ut lådan med cykelkläder.

Jag kollar inte vindriktning och -styrka.

Jag har inte ständigt oljefläckar på händerna.

Jag producerar inte cykelkakor flera ggr i veckan.

Jag ordnar inte storlekar på lunchlådorna utifrån längd på kvällens runda.

Jag har inte otaliga mängder flaskor med använd fettlösningsmedel (minns inte ens vad det heter) som väntar på att komma till Återbruket.

Jag rakar inte benen. Jo, det gör jag.

Jag klapprar inte in på kontoret och är så där provocerande nytränad.

Jag käkar inte på O´Learys iförd lycra som om det vore det naturligaste i världen.

Jag svettas inte i mina cykelkläder, jag bara klär upp mig i dem ibland, och köper nya fincykelkläder, rödsvartgula, som för att säga till mig själv att det visst kommer en ny säsong. Ride your dream, står det på dem.

Premiären i vår känns oändligt långt borta. Kanske för att säsongen 2015 var så lång och att senast jag faktiskt cyklade var mitt i den klimatstörda vintern, gröna åkrar och 10 plusgrader någon helgdag i december. Och eftersom det var så milt och overkligt, och inte ens is när vi kom fram till Långholmsbryggan på Ängsö, så var jag lite vilsen till mods och jag vet knappt ens om det känns som att den dagen ens inföll.

Fast en sak minns jag från den dagen! AK sa att jag kändes lika stark som vanligt. Det var ju något att ta fasta på.

Sen blev det kallt, och så kom snön. Och så blev jag veckopendlare.

Så det har varit en geografisk, fysisk och mental frånvaro av cykling vilket har förstärkt känslan av att cykling inte finns i mitt liv.

Detta livet alltså.

Den 2 april börjar cyklistlivet igen. Då är det nämligen premiär för klubbens gruppcykling. Då kommer åter djäknebergsskolans parkeringsplats tas över av hjälmbeprydda raringar som kommer fram ur sina gömställen och står där med frustande fordon och sprittande ben. Då fylls frysen med cykelkakor och traktens fik lever upp.

Då plockar jag middagens nässlor i hjälmen.

Då rensar jag ogräs i bibs.

Då … nä nu kom jag av mig. Man måste kunna längta till våren och samtidigt njuta av det som är. Jag kommer inte på någon bra slutkläm. Jag avslutar med ett av mina favoritcitat:

”Everything will be okay in the end.

If it´s not okay, it´s not the end”

anna bakifrån
Foto: Katja Fedorova, Vätterns strand 2014

Cykling utan psyke är som kaffe med för mycket socker

Det här inlägget hittade jag i bloggens utkast-folder, så det måste ha skrivits nån gång vid säsongens slut i oktober när jag borde ha varit i full gång med skrivandet. Men men, här kommer det. 

Fan va inget funkade i söndags när jag skulle njuta av mitt medelpass som jag lagt ut på klubbsidan.

Rutten var för kort, rutten ändrades under färd, intervallerna som jag längtat efter försvann i vimlet, benen var stumma, psyket jävlades. Jag trodde jag var snabb, men jag var slö. Jag trodde jag var stark, men kom inte ikapp. Jag trodde jag hade skallen med mig, men luckan till min nästa växte och jag fick pms-utbrott med jämna mellanrum – för att de körde på och inte brydde sig, på att de brydde sig för mycket så att jag kände mig förödmjukad, för att ja, för allt.

Till sist kom min sämsta sida fram: jag saktade ner gradvis, stannade, tog en privat PP vid en ödetomt och morrade. De andra fick klungcykla, spurta och ha sig bäst de ville.

Jag mötte upp resten vid kraftvärmeverket, där vi brukar runda av rundorna och säga några väl valda ord. Jag tog av mig brillorna och sa Nämen hej, det var länge sen!

Efter det hade vi en lång terapifika på ett mysigt kafé och diskussionerna fortatte långt in i olika ledarsidor på klubbens fb-sidor. Vad f-n gör man som ledare när klungan dras isär?

Några slutsatser:

  1. Den som blir efter måste ropa lucka så att de andra fattar. Det är mer irriterande för dem som ligger fram att inte veta om luckan, än att bli tillsagda i vad som kan tyckas vara ett tjat-tillstånd.
  2. Låt snabbisarna leka av sig. Kör några intervaller så att de får köra ur sig, så blir de lite nöjda och kan fokusera mer på klungan sen.
  3. Våga förklara syftet med passet utförligt i början, samt sträckningen och var olika moment är tänkta att ske, samt gärna också antal stopp. Det räcker inte att skriva en sak på nätet om passet om man sen inte håller sig till det. De andra har ändå kommit dit för passets skull, så lite på att de vill göra det du har tänkt dig.

 

Och viktigast: låt aldrig en hetsig klunga förstöra din dag.

Boobs to bars

This blog was born right before I went to Canada. Before I went back to Canada. I went there to visit my friends and host family from back in 1998 when I spent a year there as an exchange student.

When I returned, some friends had become kick ass cyclists. My closest friend Kaz had moved to Squamish (famous for its climbing but also mountain biking), and got into downhill biking.

We went riding and she brought me through the Canadian rain forest up the hills on steep trails. The only problem was; I couldn’t ride uphill. The bike just wouldn’t obey. And i knew why:

We didn’t wear clip in shoes. We rode in our running shoes, in order to be safe at descent.

And she said the magic words. She said: Boobs to bars Anna, boobs to bars.

And I lent forward, and I put my chest against the bars, and I got up.

Then we went downhill.

Downhill is both a direction and a term for a special kind of biking. The style is characterized by curvy slopes where riders are supposed to be jumping and leaning on their bikes in order to get down safely. Riders better not use the brakes too often, or lean forward. And riding unclipped also makes sense because it gives you a closer sensation to the pedals and puts you in control of the bike.

To me, this style of biking was similar to what we call ”motor cross”, where you ride a motorized two wheel cycle across small hills.

I loved it, even though I was scared as hell. And I loved watching  Kaz, my friend since 17 years, jumping across and ride away, full speed ahead and in total control of her vehicle.

Kanada, Island, Köpenhamn, Barcelona, London 2015 392

This is my first blog post in English. There will be more.

Allt som ni slipper läsa om här

Det slog mig nyss att den här bloggen föddes flera år efter att jag upptcäkt min passion för cykling. Det borde innebära att ni besparas en massa inlägg om hur jag gör saker för första gången, typ köper fel bibs eller cykel med för många klingor. Men å andra sidan finns det hela tiden massor av saker som görs för första gången. Varje ny dag görs allting för första gången, om man ska vara filosofisk.

Saker jag hoppas få beskriva som första gången-upplevelser under 2016 är ”Min feta vän – jag och MTB;n”, ”Solo till Örebro” samt ”Hur jag blev ledare i cykelklubben”. Och förhoppningsvis ”My Organic Athlete Revolution” om miljöanpassade cykelkläder.

Däremot blir det inga inlägg om tävlingar. Och inga inlägg om den och den proffscyklisten.

Tror jag iallafall.

Vem vet.

lol

En vintercyklingförnekares bekännelser

Det här ska handla om vad en förnekare gör under den mörka årstiden. Rättelse: Jag har kass blodcirkulation och fryser som f-n om händerna, och fötterna, så jag kan inte cykla på vintern. Men den här vintern har ju knappt bjudit på någon kyla, så det håller inte helt som bortförklaring. Hursom – medan Katja skriver förföriska inlägg om vintercykling, och bjuder in mig till olika vintercykelforum, har jag pysslat med annat, i syfte att förtränga kärleken till livet på två hjul. Annars kanske jag skulle sakna den för mycket.

äppelringar

Jag cykelpendlade ju rätt aggressivt i höstas, som mest 90 km per dag 3-4 ggr/veckan. Skrapade ihop 688 mil 2015. Ljuvliga gryningar och skymningar, men sen? Vad skulle hända efter den sista turen, när det började falla istappar från hjälm och styre?

Ett par gånger blev jag medlurad på cx-äventyr på Katjas Cube (tack rara för lånet!). Alla gånger har det varit regn och lera. En gång cyklades det vilse och gruppen splittrades. En annan gång tampades det med groteska lervolymer i Gäddeholmstrakten. Man sa att det var typiska cx-förutsättningar. Jaha ja. Då föredrog jag ösregnsturen på asfalt på Tunbytorp, mest lik lvg. Badass vare här!!

Sedan tappade jag på något sätt mojon (som Katja skulle ha sagt). Så jag ägnade mig åt lite annat.

IMG_4156[1]

Bild: Westeros Trail Running Society, WTRS

  1.  Fick ont i knät och började jaga höjdmeter

Jag kan bocka av både Lidingöloppet och Göteborgsvarvet, och har alltid trott att jag är född löpare. Mina händer och fötter mår prima eftersom de håller sig varma. Men den här säsongsstarten blev smärtsam. Jag fick ont i knäna, och i fötterna. Wtf. Kan inte bara bero på höstkilona. Till slut fick jag smått panik och anmälde mig och min stackars kollega Karin till Vertical km i Skrapan, där man skulle springa uppför alla 23 våningar 16 ggr, i syfte att få ihop en höjdkilometer. Lät ju bra. Man åkte hiss ner, och fick basta och käka plockbuffé efteråt. Vi hade ingen aning om hur det skulle sluta, men vi överlevde! Bra roddat Rodde och resten av WTRS! Aktiv tid blev 53 min. De blev mina knäns räddning. Och cyklistbenen måste ha gjort sitt jobb, för funkisarna kommenterade att jag hade bra spänst. Jag skuttade ju glatt uppför samtliga 6600 steg medan många började gå på sina varv redan efter 14:e våningen.

Efter detta har jag gjort åtskilliga trapp-pass i Djäkneberget. Hejdå knä-ont! Fin utsikt har man också, till exempel över djäknebergsskolans skolgård.

2. Tog sovmorgnar

Älska sömn! Hata tider. Efter mina många tågpendlingsmorgnar blev jag smått allergisk mot tidspassning. Därför var det skönt att kunna sitta upp på cykeln på morgonen under större delen av hösten. Men när jag skulle passa tid den där lördagmorgonen i december för att cykla cx-avslutning på Valles MTB, då tog det stopp. Jag låg och slöade hela förmiddagen. Stackars Valles Crescent, den fick bara en 35 min skymningstur den dagen. Tack ändå Valle.

3. Gömde mig på andra sidan Mälaren

Jag har bott växelvis i Eskilstuna under november-december. Gick riktigt bra! Jagade bort cykeltankarna med löpning, fick in en del episka lunchrundor, och sparade några kronor på tågkortet. La dem på havremjölk och glögg. Cyklade enbart på arbetsgivarens tjänstecyklar.

4. Lät små barnhänder fingra på racern hemma i köket

Vem vill inte göda ett spirande cykelintresse hos vänners små raringar? Det ska börjas i tid.

5. Underlät att skaffa vintercykel

Eller höstcykel, eller vad man ska säga. Ärligt talat så finns det en sak jag ångrar med 2015, och det är att jag inte köpte nåt som går att cykla på när vägarna blir blöta och skogen färgsprakande. Trots alla tips. Men det blir rörigt att ångra sådant man inte gjorde. Jag ångrar visserligen inte något jag faktiskt gjorde heller. Och om så vore fallet skulle jag aldrig berätta det. Så jag nöjer mig med att konstatera att jag både slog lvg-rekord och testade downhill i år. Och så får vi se vad 2016 bjuder på. Eller vad jag bjuder 2016 på.

För jag är fortfarande cyklist, även om jag har gjort allt för att tvätta bort stämpeln. Och även om jag fryser om händerna på vintern. Kan det inte börja regna snart?

Kanada, Island, Köpenhamn, Barcelona, London 2015 170

att tänka cykel och bry sig samtidigt

Det här blir ett första inlägg som förmodligen inte blir läst av någon. Det känns rätt skönt, för då kan jag skriva lite vad som helst.

T ex att filosofera kring namnet på den här bloggen. Att döpa bloggen var den roligaste delen av beslutet att börja ha en egen plattform. Sen gick tiden och jag kom aldrig riktigt till skott med skrivandet.

Men nu ska jag börja. Det kommer bli inlägg både på kanadensiska och svenska eftersom mitt hjärta finns på båda ställena. Kanada har satt outplånliga spår i mig. Faktiskt första gången jag körde mtb och fick itutat att cyklister (som jag har blivit en av nu) och fotbollsspelare (som jag var då) var de mest vältränade idrottarna av alla. Det kändes ju bra.

Katja, som driver Cykelkatten där jag fick äran att vika ut mina texter som gästbloggare för några år sen, har sagt att jag ska posta samma inlägg där som jag gör här, för att komma igång.

Mitt cyklistliv fick en ny dimension när jag började  skriva där. Katjas sätt att uttrycka sig smittade av sig på mig, eller kanske väckte ett uttryckssätt till liv. På samma sätt som Kanada väckte en sida till liv.

Så jag skrev en massa texter och kände att jag nått ett av mina mål i livet, att ha en plattform där jag kunde fläka ut mig verbalt på en nischad sajt.

Sakteliga började läsarna blanda ihop våra inlägg. Jag älskade det, eftersom det för mig var ett tecken på att hon och jag ömsesidigt inspirerade varandra, tog efter varandra och började smälta samman. Eller så var läsarna för lata för att hålla reda på att det fanns två skribenter. Men jag tycker det är fascinerande hur två människor kan smälta samman. Tänk bara hur två människor t ex kan skriva böcker ihop, eller en poplåt, eller tolka varandras låtar, sjunga en duett, eller dansa bugg tillsammans, eller köra partempo! Jag älskar samarbete. Finns det nåt som kan göra mig tårögd av lycka så är det åsynen av, eller delaktigheten i ett sammansmältande som ett riktigt bra samarbete innebär.

Men det höll ju inte. Så Katja la upp den här sidan åt mig och sa ”Skriv”.

Sen sa hon, ”ska vi cykla?”

Så nu tänkte jag dra igång. För det finns alltid någonting om cykling att skriva, oavsett man ligger på sofflocket och inväntar torr asfalt eller sitter där bakom styret och nöter.

Den här bloggen har undertiteln ”en blogg som bryr sig”. Jag satte den titeln för att jag kommer att skriva om det jag bryr mig om, ur ett cykelperspektiv. Det kan vara muggåtgången på ett cykellopp, cykelkakor från växtriket eller klungpsykologi.

Faktum är att jag redan har tänkt ut en del taggar:

  • Klungpsykologiska rummet: om det som händer när cyklister i grupp cyklar tillsammans. Skönheten, storheten, styrkan. Och hur allt på en sekund kan gå åt h-ete i en klunga. Om hur en klunga tar hand om varandra utan att peka ut den som tas om hand som svag. Om hur för många ”går det bra?” kan göra mera skada än nytta. Om tyst diplomati, oskrivna regler och osynlig uppmuntran. De små tecknen som gör stor skillnad. Att ta cyklingens detaljer på allvar.
  • Förnekelser: om när jag gömmer mig från viktiga beslut t ex att köpa en mtb. Varför jag inte har gjort det än? Kanske för att folk som ger mig tips får en tjatande snarare än en uppmuntrande effet.
  • CK Midnatt: om nattcykling och allt annat stört som cyklister gör när andra sover
  • Gröna vägen: ett mål med den här bloggen är att främja återanvändning och att lyfta fram miljöanpassade cykelkläder och komponenter. Kläder är ju det jag kan bäst. Men även slangar har jag återanvänt. Här ska jag försöka inspirera genom att alltid foga ihop känslor till återbrukandet. Jag är trött på dkm-ish sidor som ger intrycket att skribenten är supermamman som fixar hembakt sursdegsbröd samtidigt som hon får orgasm av maken och ammar bäbisen, som förresten redan har fått sin första racer. Jag vill mosa sönder myten om supermammamiljökämparna utan snarare lyfta fram vardagshjältarna.
  • Grön gubbe: det här är en grön vardagsfeministisk blogg. Därför ska gubbar som gör jämställda saker lyftas fram. Kan bli en del intressanta personporträtt lyftas fram. Och andra normbrytare också såklart.
  • Gröna grillen: en annan idé är att göra personproträtt eller återge konversationer med personer som gör gröna cykelrelaterade val. Det kan vara intervjuer eller helt enkelt återgivanden av samtal i klungan som spridit gröna vibbar. Jag VET att revolutionen sker överallt, hela tiden. Och det bästa man kan göra är att gräva där man står. Kan du baka bröd? Bra, gör det med ekologiskt mjöl! Är du en bra talare? Bra, spela in youtube-klipp! Kan du lägga in gurkor? Bra, lägg in dem och sälj på torget.

FullSizeRender

Lite så.

Det kommer nog ta ett tag att hitta en profil här. Därför tänker jag vänta ett tag med att sprida adressen till den här sidan, och så tänker jag förbereda inlägg att publicera så att sidan hålls igång.