När du ofrivilligt förlorar kontakten med någon

När du ofrivilligt förlorar kontakten med någon,

kan det kännas som att en kroppsdel försvinner

Ibland känns det som att fötterna försvinner

Ibland är det den där lilltån, som alltid slår i dörrkarmen, som försvinner

Ibland känns det som att läpparna försvinner

Ibland är det munsåret på läpparna som försvinner

Ibland känns det som att benen försvinner

Ibland är det myggbettet på benen som försvinner

Ibland känns det som att luftstrupen försvinner

Ibland är det vrångstrupen som försvinner

Och ibland

Ibland känns det som att blindtarmen försvinner

20200610_1537511534658984087941462.jpg

Badstrategier för apatiska nyllen

Morrn!

*gnuggar morgondoppet ur ögonen*

Igår efter gymmet tog jag ett dopp i Fredhäll. Fredhäll brädar Kristinebergsklipporna i fräschhetsgrad, men Kristinebergsklipporna får alltid mitt morgondopp eftersom de är närmast.

Varför tog jag ett dopp efter gymmet? För att mitt psyke behövde det. Och då kom jag på att det ju finns massa sätt att variera baden på, som alla ger den där måste-kicken, men på olika sätt. Så spana in min lista av badvariationer, så hittar du snart ditt bästa sätt att uppnå ditt eget välbehövliga vardagsrus:

Ett. Bada naken på morgonen. Just morgonen lämpar sig extra bra för nakenbad, man har ju knappt vaknat och vill fortsätta vara fri som när man sover. Sväva, vara i ett annat medium. Badet blir en naturlig fortsättning på natten.

Två. Bada naken när andra är med som inte fattar att du är naken. Till exempel kan det komma båtar när du morgonbadar, stanna då i vattnet och tänk att de inte vet hur naken och fri du i själva verket är.

Tre. Bada naken när det är kallt. Ett enda iskallt vinterdopp, gärna kryddat med mörker och ishinna, kan få det största orosmolnet i världen att försvinna.

Fyra. Bada naken med någon du aldrig varit naken ihop med förut och som du inte har tänkt blir ihop med (mindre press så). Det funkar under t ex en varm grusrunda. Om heteronormen smäller till och det är både kvinnor och män i klungan, gör då såhär: alla badar nakna samtidigt och alla håller blicken från att spana in någon annan. Fokus är bara ens eget bad och möjligtvis de andras ansikten och eventuellt ryggtavlor. Det går, jag lovar! Funkar på precis samma sätt som när du vänder bort blicken för att någon kissar vid vägen istället för att den ska behöva älga iväg långt in i skogen.

Fem. Sätt tonen när du ska bada med någon som envisas ha badkläder. Sedan sätter ni själva tonen för resterande sällskap på den aktuella badplatsen. Obs, känn in stämningen först.

Sex. Bada naken i regn. Gärna ymnigt, vilt och skummande yvigt, ursinnigt ösregn. Stanna med huvudet i vattenytan och studera vattendropparna.

Sju. Bada i träningskläder framför massa folk efter gymmet. Ett klädsim signalerar spontanitet: du hade inte planerat för bad men är så sugen att du bara måste.

Åtta. Bada i bibs och sport-topp efter en svettig runda. Ha nära hem, eller kör i riktigt varmt väder och cykla stående så torkar det.

⚠ Undvik bad mitt i rundan, benen kan stelna till ⚠

Nio. Bada i elbåtsvågor.

Tio. Bada så fort du kommer på tanken, så får du evigt liv.

Slut på min lista, och början på din!

Tyresö i juni, Hälsingland på Valborg, Sörmland på försommaren, legendariska Askrikefjärden förra midsomnar och för evigt älskade vardagsbadet: Tranebergsbron, i april. 

fotokudos Klara, Elisabeth, jag själv samt Sara

Status i kolfiberfrågan

Vilodag på er!

Igår fick jag och cyklarna storvila. Jag sov till tio, körde långyoga och morgondopp och långfrulle, och en extra kaffe och lapade lite mer balkongsol. Sedan var dagen redo att dras igång och den hade ett fokus: CX-TLC, tender loving care, för crossen.

Amiran behöver ingen TLC för tillfället. Den forsar fram som ett spjut ändå, tyst och smidig, kvick och rapp. Ett par lättare hjul med högre profil samt klossar står förvisso på önskelistan, men i stort är grundformen bra.

Crossen lever som bekant ett aktivt grus- och stadsliv. Vad gör man när det vankas långfärdsgrus och krossdito varvat med gryningsrallyn? Så när det nu knirkats och klickats och punkats, så är gränsen nådd. Crossen ska bli fräsch.

Fräscha däck och slangar är en hygienfaktor. Så det bidde slanglagning och däckbyte och lite kärlek till sadelstolpen, och så var det dags att provrulla.

I höjd med Fredhällsklipporna hände det:

crossens välbekanta klickljud var borta. Visst var framskivan något skev, men ljudet fanns inte längre där.

Jag blev så glad att jag direkt styrde ner till klipporna och fick mig ett klädsim. Väl uppe, fick jag tid för reflektion.

Vad betyder TLC: n för relationen till min cykel och till cyklingen?

Mycket. När jag känner att jag själv kan fixa grunderna, blir cykeln mer jag och jag själv mer självständig. För relationen till cyklingen blir det alltid en påminnelse om vilken materialsport cykling är, och att vissa miljösegrar har vunnits men många återstår. Därmed är tillfredsställelsen extra stor för varje lagad slang och lappat däck.

Jag har inga problem att lägga timmarna på omvårdnad av cyklarna. Däremot tappar jag rätt så fort intresset i materialsnacket som kan dras igång, om det inte handlar om miljöanpassning eller något mycket specifikt som rör mig exakt precis just då. Däremot är jag djupt imponerad av dem som förvärvat sig kunskapen och har intresset, vari den där djupa kompetensen skapas.

Det gäller såklart inte minst i kolfiberfrågan.

Jag väntar ju på svar från Specialized om deras återvinningsprogram för kolfiberramar. Jag ville veta huruvida alla ramar som förolyckats hamnar i detta program, och hur det framskrider. Samt såklart när eller om man någonsin, kommer kunna cykla omkring på en cykelram gjord på helt eller delvis återvunnen kolfiber från en annan ram. Jag mejlade dem så fort jag fick reda på att programmet fanns, och väntar nu på svar från ansvarig person i Holland.

Från en annan amerikanare finns mer detaljerad information: Trek. Trek har, enligt en artikel i Cycling News från 2011, ett program som ska kunna rädda uppemot 24 ton kolfiberavfall från deponi. Ramarna återvinns genom att fibern hackas sönder och ska därmed kunna användas i produkter såsom asfalt och bildäck. Hm, ska ramarna alltså nötas ner och hamna i miljön ändå? Man får hoppas att nåt har hänt på nio år och att programmet tar fasta på andra möjliga kompositprodukter, till exempel vindkraftverk. Fatta vindkraftverk gjorda av gamla cyklar!

Eller cyklar gjorda av uttjänta vindkraftverk.

Och att det såklart fortsätter forskas och testas fram material som kan ersätta den fossila kolfibern.

***

Kan man laga sin kolfiberram?

Nej, enligt ”alla”.

Ja, enligt Matt Appleman i Minneapolis. Han driver Appleman Bicycles, och på sajten Gearjunkie finns en intervju med honom från 2017. Matt Appleman reparerar ramar och till viss del fälgar, medan mindre komponenter inte anses kostnadseffektivt att ta sig an. Över 350 kolfiberramar och fler än 1000 vindkraftverk har han lagat sedan 2010, så man får ändå lita på hans kompetens. Det han åstadkommer är att kolfibern får leva längre innan den (kanske) hamnar på deponi eller (förhoppningsvis) kan återvinnas och användas i andra produkter. Sammantaget gör detta mig så glad: hur kunskapen om materialet och hantverkskunnandet om cyklarna används till miljönytta, att jag direkt vill flytta till Minneapolis och krascha min cykel så att jag får lämna in den till Matt Appleman. Sedan ska jag cykla omkring på min återbrukade ram och känna mig duktig, och vara odrägligt stolt gentemot alla som frågar. Sedan ska jag exportera Matts kunskaper till Sverige.

***

Dessa två saker gör att materialdiskussioner i mina ögon faktiskt kan bli intressanta.

Visste ni förresten att maskrosdäcken från Continental, Urban Taraxagum, har fått pris på Taipei Cycle Show? Nu vet ni! Och det är för att det är ett närproducerat maskrosgummi: gjort på tyska maskrosor i en tysk fabrik. Detta gör att man kortar transporterna och därmed sparar utsläpp och kan säkra tillgången på råvaran, eftersom naturgummi växer runt ekvatorn i känsliga områden och dessutom snart kan komma att bli en bristvara.

Så:

Heja alla materialkunniga som kan bra saker och får hållbara saker att hända och glad måndag på det!

20200628_2318222638956640410268854.jpg20200628_2320061468497070504429871.jpg

Anne under en av crossens sista rundor med framhjulsklick

Movitz!

Morrn då, i morse hände en så bra grej!

Jag hade simmat över kanalen till Traneberg och satt på min vanliga morgonklippa. Väl medveten om att jag borde simma tillbaka och börja ta tag i min arbetsdag, ställde jag mig upp och sträckte armarna mot skyn. Det kittlade lite eftersom jag vet att båtar kan komma och det inte alltid är trafiksäkert att simma i kanalen. Plus att medtrafikanter kan ha synpunkter på min cykelbränna.

För en båt var precis vad som kom!

Tuff tuff, där kom en passagerarfärja, med nyfiken blick och förväntansfull styrfart klöv den vågorna. En eldriven pionjär på väg ut i livet! Och ju närmare den kom, desto mindre trodde jag mina ögon. Håren reste sig på armarna.

Var det inte självaste Movitz!

Movitz är bäst. Movitz är nämligen en eldriven färja, och såna finns det några av i Stockholm och några i Helsingborg men de borde bli mångfalt fler.

Movitz är dessutom normbrytande: båtar bär ju vanligtvis kvinnonamn.

Jag gled snabbt ned i vattnet från min klippa. Vågorna var mjuka och smekande. Jag gosade in ansiktet mot vattendropparna som vore de blommande syrener, och besåg Movitz’ akterifrån, sakta vända mot Riddarfjärden.

Hur ofta får man simma i så rena vågor?

Det var i sanning en bra start på dagen. Upp på bryggan, hej alla t-baneresenärer på Tranebergsbron! Och tack grönskan som skyler mig från promenad- och jogg-folket på stigen och precis då kom en man med fiskespön, synd för honom att abborrarna jag nyss pratat med är för smarta för att gå på hans kroktrick.

Over and out och tillbaka genom grönskan via fläderträdet och sen började min arbetsdag.

Båtbilden ärligen snodd från Vattenfall, har aldrig mobilen med mig när jag morgonsimmar yo

Syra och segment

Hejsan!

Vill idag förmedla ett tips och en tanke som bygger på mina egna erfarenheter.

De består av min totala minnesbank, lagrad i ben och psyke.

Det handlar om syrans kraft.

Såhär var det nämligen i helgen: jag var i Eskilstuna för att försvara några segment, hänga med folk jag gillar och låta däcken smeka mina gamla hemmavägar. Allt detta uppnådde jag, och en sak var avgörande för att det skulle uppnås och det var syran!

Syran är nämligen det bästa botemedlet mot ben-apati. Benen vet detta, psyket vet detta. Och medcyklisterna vet detta, så när jag och Lucas värmde upp inför klubbtempoträningen på kvällen, gav han mig ett enda recept och det var att just ta i och trycka första sandabacken tills jag inte kunde prata och helvete det funkade såklart!

Såhär brukar det gå till för mig:

jag börjar cykla och benen är sega som sirap. Helvete jag har cyklat för många dagar i rad. Lucas försvinner i fjärran, huvet hänger ner, försommargrönskan försvinner in i det askmoln som min egen apati skapar åt mig. Jag trampar och rullar, frihjular och växlar.

Så kommer backen. Sanda. Lucas säger ta nu i så att du inte kan prata med mig när vi är på krönet där segmentet slutar eller under vägen dit. Jag börjar öka trycket och rikta kraften i pedalerna och trycka trycka trycka mig upp, tiden är inte viktig inte heller att ta segmentet är viktigt, ingenting är viktigt förutom att jag i slutet av segmentet andas som om lungorna aldrig sett luft förr. Men där står Lucas och ser nöjd ut för han fattar precis vad han och jag har åstadkommit och det är att ha trampat ur syran och fått ett par fräscha ben att komma ut på andra sidan.

Vi fortsätter så mot det egentliga målet med denna för-runda till klubbtempot: ett segment som heter Upp till toppen av Åsbyvägen och som nyligen stals från mig av en Marie Björklund. Segmentstölder händer ju när man drar från stan, men har man chansen att ta tillbaka sitt QOM så ska man ta den. Så vi tog den, och vid slutet av den 1,16 km långa syrafesten kunde vi båda konstatera att vi trampat åt oss varsin skön placering i listan. Och sen hade jag spännande mini-sendrag på ovanliga ställen i benen och syftet var uppnått. Det var dags att möta upp Smestan för klubbtempo, som kördes med ännu mera syra och den där påföljande viljan att ligga kvar i sin lagtempo-klunga trots den ständiga gränsen man när som helst skulle kunna kliva över.

Efteråt var det uppsluppet i hela kroppen. Som det är när man vill ta ut sig och gör det ihop med andra som vill det lika mycket.

Sammanfattningsvis kan man säga: vid apati, oavsett kroppsdel eller vindling i hjärnan, se till att ge dig själv en total jäkla genomkörare av något slag. Ska du duscha kallt för att få upp värmen, duscha iskallt, ska du skyltspurta, ta i så du vrålar vid varje skylt, ska du skriva en debattartikel eller säga det där du alltid velat säga:

ta i.

Det är så mycket skönare efteråt.

Foto Lucas och tack Sméstan för lagtempot ❤

Gryningsrally

Alltså gryning. 

Det var känslan när jag i torsdags när jag rullade över St. Eriksbron för att möta upp några av tjejerna för ett gryningsrally på Järva. Solen var skarp och vattnet var lugnt och ingenting var som natten.

Natten är mjuk. Nattens ljud är trampande klövar och tassande hovar. I den är man snabb oavsett hastighet.

I gryningen är man långsam. Benen är sega. Daggen är blöt av droppar och kylan är uppenbar men man vet att allt kommer vara värt det när man möter solen.

För den kommer ju, och benen mjuknar också, denna gång efter ungefär tre av fem intervallsträckor. Och vägen till mjuka ben går genom dansande dimma på fälten.

Vi kör klart och det blir morgon, joggare och hundar och andra morgonmänniskor blir plötsligt talrika.

Vi är varma av solen, vi anländer till morgonen från en annan tidszon. Och för den som någonsin tvekar på att gå upp den där magiska timmen som börjar med 04 nånting, som krävs för att komma till samlingsplatsen vid 05:00, för att avsluta med frulle och sjöutsikt, så vill jag såklart med detta daggdrypande inlägg viska med den dansande dimmans röst:

 

Gör det bara

20200618_075338509267464425325040.jpgAnn-Sofie, som tog initiativet yeah
Anna, som köttade MTB
Anneli, som jag tog rygg på en gång
Undertecknad, som applåderade initiativet
Marre, som förutom att hon såklart försvann i fjärran med jämna mellanrum också bidrog med fantastiska foton
Och Anne som slöt upp till frullen efter morgonintervaller upp på hagatoppen

Något om att sätta mål

Kvällis yo!

Idag tog jag med mig min begynnande cykelbränna till gymmet. Efter en timmes hårdkörning med svetten bokstavligen rinnande nedför kinderna, kom jag att tänka på något grundläggande med hur jag sätter mål.

Man kan sätta mål om viss tid på viss sträcka, viss sträcka cyklad under viss period, viss medelhastighet eller att ta sig runt en viss sträckning per se, oavsett tid. Att bara göra klart.

Ett mål jag satte någon gång 2015-2016 när jag pendlade ofta mellan Västerås och Eskilstuna, var ett helt annat mål. Jag kom på mig själv med att sätta det en kväll när jag tryckte en liten minibacke vid ett åkerparti väster om Rytterne. Målet var att alltid kunna trycka på i backar utan att bli slut.

Det som den typen av mål handlar om helt andra saker och det viktigaste är viljan att ta i och viljan att hushålla så att man kan ta i på nytt. Det var också detta jag precis upplevt på gymmets fyspass, och det jag även upplevt under söndagens grusrunda från Herräng tillbaka till Stockholm.

Den här viljan att ta i, antingen så att man ligger svettigt blöt på ett gymgolv, eller pustar i ett vägskäl efter en tempoökning under en runda, har en fascinerande effekt på psyket.

Det ger den genomträngande känslan av frihet som är cyklingens allra främsta drivkraft för mig.

Så var det med det, godnatt och grus och rapsfält på det!

Foto Marre

Hell yeah benen!!

Det var känslan när jag igår vid halv sju-rycket tryckte de sista tempoökningarna in mot Norrtull. Vi hade varit till Herräng och vänt över helgen; jag, Anne och Robert, via massa kilometer ljuvligt tillika uppfordrande roslagsgrus. Gårdagens 182 och dagens 164 km i solen ihop med försommargrönskans översvallande lummighet, tog fullkomligt andan ur oss.

Anne hade fått rutten av cykelbekanta. Jag hade bokat vandrarhemmet. Vi packade varsin lättare väskpackning och drog iväg från Vasastan på lördag morgon. Rutten gick över varierande underlag: mjuka skogsstigar smekte psyket, grovkornigt krossgrus satte det på prov, sandpartier gäckade cx-skillsen och tvåfiliga sommardrömvägar med gräs omkring fulländade estetiken. För att inte tala om den ökenfeeling som dag 2 bjöd på någonstans i närheten av Rimbo, där ett grustag med trekantiga sandhögar bländade oss och Robert posade och jag pekade mot den vitaste högen. Medan Anne kört rätt upp för backen vi skulle till och väntade på att vi skulle köra snyggt och snabbt uppför framför hennes mobilkamera.

Vi nådde Herräng vid sju på lördagskvällen. Väl incheckade på det lilla rara vandrarhemmet som även hade hästar, drog vi på oss civilkitten och trampade till marinan. Vi kunde alla trolla fram överraskande mycket kläder ich viktigheter ur våra till synes små packvolymer. Havskänningen var total vid marinan och vinden mojnade och jag kunde inte se mig mätt på havet och båtarna medan Anne och Robert pratade om viktiga cykelsaker vid bordet. Maten rann ner och vi skålade och kvällen kylde våra cykelkroppar och hemma på vandrarhemmet var lugnet fullständigt. Vi snackade igenom det sista, stretchade och sa godnatt.

Dag 2 var kanske tuffare, men dag 1 var nog tuffast ändå. Vi tryckte finfina asfaltsmil på söndagsmorgonen, och drömmiga tvåfiliga sommarvägar med gräsremsa på det, och lilla jättesöta kafét i Finsta som hette Pensé. Just då var mina ben mitt uppe i sitt grusflow, på gränsen till hybris, så det var nog bra att de fick tas ned på jorden en aning.

För på detta följde några aggressiva motlut och ridstigar som luckrats upp av hästhovar som minst sagt gav ett tungkört underlag.

Vi kunde konstatera några saker under helgen.

  • skog ger skugga. Under dylika osannolikt soliga helgutflykter, så svalkar grönskan bra och ger en mindre stekig bränna.
  • asfalt smeker crossbenen som skakat fram på krossgrus, innan det är dags att dra in på gruset igen – asfalt skapar gruslängtan
  • punkor kommer inte nödvändigtvis på krossgrus, utan på nyaste däcken mitt inne i tätorten.
  • Det är bra kapitalutnyttjande att använda samma cykel till flera ändamål (tävling, träning, touring och pendling), även om det kostar på underhållskontot. Men känns ju roligare att vara så allround.
  • Det är nästan nödvändigt att alla har rutten, så man kan dela på navigeringsansvaret
  • Mackar och mataffärer duger minst lika bra som sockersöta trädgårdskaféer
  • Vi fick alla våra dippar som löstes med gemensamma krafter. Socker, vänta in och peppa, navigeringen och punkan, som ett axplock. Min dipp ägde rum på den allra finaste, lenaste skogsstigen på söndagen, utan att jag alls hade bett om den.

***reflektionspaus***

Reflektionen är obeveklig:

Cross var så in i norden jäkla boss den här helgen. Lång och krävande rutt som ju förstås var alldeles, alldeles underbar och likväl spännande ty ocyklad av alla av oss. Att det började brinna i min nätta lilla rumpa kom som ett brev på posten efter två dagars svettigt gnuggande mot sadeln. Detta skav kan i framtiden avhjälpas genom att helt enkelt sitta still på sadeln eller testa det däringa chamois.

Avslutningsvis – sommaren är inledd när man får dra iväg på lördagen med väskan packad, cykla hela dagen och komma fram till rart boende på kvällen, för att sedan cykla hem nästa dag.

Over and out och heja crossbenen och planer för kommande grushelger på det!

Foton jag, Anne och Robert blandat, vem som tagit vilka framgår av personerna på respektive bild:)

Hjälp! Är du min nya hjälm?

Riders, idag avhandlar vi kort och koncist ett av cykellivets mer svårforcerade estetiska element:

hjälmen.

Låt mig först säga detta: jag älskar min hjälm. Så mycket att jag vet att jag hellre blir av med min cykel, än blir av med min hjälm. Hjälmen är en del av ens utseende och en förlängning av ansiktet på ett sätt som cykeln eller skorna inte kan mäta sig med.

Min Met Sagittarius blev för sju-åtta år sedan en lätt och fräsch kontrast till min svarta, stora koloss till förstagångshjälm.

Ungefär samtidigt bytte jag till vita styrlindor och ljusare kläder. Mitt cykel-jag ömsade skinn.

Nu kan det vara dags igen. Hjälm bör bytas lite då och då även om man inte kraschat den. Min har förvisso dundrats i backen på CX-SM i Varberg, även om jag annars skonats från vurpor. Men OM jag nu ska byta, så får det gärna vara något dyrt och jag kommer på mig själv allt oftare på senare tid dregla över en viss vit skönhet som även fås i svart, eller blått, eller rött, eller rosa: Poc Raceday.

Så frågan är ju nu, när de första två kriterierna är lösta (låg vikt och glasögonen fäster bra):

Vågar man bli svart igen?

20200610_2334242174692213265950455.jpg

Marre lånade ut hjälm och plåtade, notera Ann-Sofie i vit poc i mitten