CYKLISTPODDEN #4

YO LO!!

Bloggade inget igår, hann inte, kunde inte, fanns inte! För då poddade vi, Katja och jag! Och inte om vilket slit- och slängämne som helst, utan om det ständigt återkommande huvudbry som alltid har den fantastiska förmågan att skapa berg- och dalbana inuti min vita lilla hjälmskalle –

MEK.

YES.

För mig handlar det om att lära mig förstå mig på mitt fordon. Det är inte alltid lätt, och det blir inte alltid rätt, men när det blir det, så blir jag alltid löjligt glad. För då har jag kommit lite, lite närmare hjärtat av det som får min cykel att fungera som den förlängning av mig själv jag vill att den ska vara. Och jag vill varje gång att lärdomen ska ha stannat kvar, jag vill sprida den till någon annan som behöver och jag vill göra detta utan att själv bli en

tipsare

I det här avsnittet av podden tillåter vi oss att vara lite extra långdragna. Och lite röriga. Och kanske onödigt dissiga (fy på oss!! verkligen). Det beror på ämnets beröringsförmåga och alla tankar som kan väckas när man blir tipsad om sådant man borde kunna, eller inte kan, eller upptäcker att man borde ha lärt sig behärska för länge sedan.

Hur som. Gott folk. här kommer det, ett extra långt avsnitt, en mek och lek-special, ett avsnitt som bär namnet Cykelmek och Egosmek.

Och jag brukar inte be om input. Jag tänker att det alltid kommer om det kommer. Men den här gången skulle jag bli överjordiskt glad över att höra era tankar om det vi pratar om i avsnittet. Om vad som är ett rimligt minimum att kunna, hur du själv bäst lär dig det du behöver och vad du gladeligen lämnar över till andra. Som kan.

Den officiella beskrivningen av CYKLISTPODDEN avsnitt #4 lyder:

Cykelmek. Mycket snack och lite verkstad, eller? För hur svårt kan det vara – att laga och sköta om sin egen cykel? Tydligen rätt svårt. I alla fall om man har en skruv lös. Eller var den klingbulten? I det fjärde avsnittet av CYKLISTPODDEN bjuder Anna och Katja på everything cykelmek – från tips på vad man bör ha med sig när man ska ut och hoja till talande berättelser från mekaniska lyckanden och misslyckanden. För till syvende och sist handlar cykelmeket om att laga sitt trasiga cyklistego, eller?

Annonser

Snart så kanske.

Alltså!!!

Shit vad glad jag blev idag nån gång vid fyra när det ploppade upp ett mejl i min inkorg. Det var en kille som ville sälja sin cross till mig!!

Och vilken cross – svart, sval och bildskönt lerig om ramen stod den där på fotot, diskret vilande mot en lyktstolpe, med en uppsyn så uppenbart ur-och-skur-älskande nonchalant att det var svårt att inte börja älska den tillbaka där och då.

Den var fulländad. Rätt storlek, rätt färg, rätt antal klingor och fästen för flaskhållare, rätt bromsar, rätt årsmodell, rätt pris, rätt rätt rätt.

Allt var rätt!

Det skulle inte förvåna mig om den skulle visa sig vara utrustad med rätt skruvhål. Så att jag kan fästa low riders för väskor där.

Wow.

Jag var tvungen att studsa genom korridoren bort till Jocke, som gavs en liten andningspaus i jobbandet. Och som under glada tillrop konstaterade att ett köp kunde vara nära.

Så nu stundar förhoppningsvis provkörning i Stockholms södra förorter. Snarast.

Och sedan, om det blir den som blir den, ja då kommer givetvis en utförlig rapport av premiärturen här på bloggen.

Slut på inlägget!!

Mvh, er hängivna berg-och-dalbanebloggare

Söndag 25 februari 2018.

Jamendåså!!

Äntligen kom beviset på att jag inte är en ambivalent gnällkärring med fel skor i rätt snö. På varför jag de senaste dagarna tampats med fyllig mage, kort stubin och helst vill sitta i solen under en filt och inte snacka med en enda stackars jävel istället för att åka pulka med normala familjemänniskor i februarisolen.

Mens!

Jiha.

Det är skönt när man får reda på varför pannbenet är extra tunt och könsorden lättare trillar ut ur munnen vid minsta ansträngning i snömodden. Benet filas ju ner för att ge näring åt något så gudomligt, och vanligt!, som möjligheten att bli gravid. Om nu livet skulle välja den vägen åt mig. Och vem är jag då att komma här och domdera om långpass hit eller övervinna snömodden dit? Varför ska jag pressa min fantastiska lilla klotrunda mensmage på hårdpackad snö när man kan sitta i solen och jäsa vid Vilsta raststuga?

För att jag kan. Kunde. Men helvete vad psykande modden är. Greppet är noll. Nej, greppet är mindre än noll och man halkar runt och frågar sig varför de där könsorden skuttar ur käften trots att solen skiner plågsamt länge på dagarna numera, och att den lyser med en sådan februariskimrande blekhet som bara den kan åstadkomma. Och bara i perfekta minus sex grader.

Ja, är det inte fördjävligt att man just då pressar lilla mensmagen över ruinens brant över stupet till de där pannbenskrävande spurterna som är bra för en och som tränaren vill att man ska göra.

För man gör dem ju. Och man gör dem med hjälp av det konstiga påfund som kallas bestämdhet, och medan de inre frustrationstårarna rinner över hjärnbarken, så spänner man mensmagen och pressar sig upp från distanstempo till något som eventuellt kan beskyllas för sub 6-tempo.

Ja.

Och sedan har man funderat både en och två varv på hur man egentligen bor, och var man borde flytta, och om man egentligen borde ha skitit i allt och tackat ja till det där jobbet i norr.

Och SEDAN.

Kommer man in i värmen och där står Karin och steker aubergine intill mjuk och tuggig perfektion. För det ska till att vankas auberginepizza! Och tomatsåsens tentakler letar sig in i näsborrarna medan Karin sticker till en det största vitkålshuvudet och man beskylls för att ta ut all sin spurt-ilska på denna stackars grönsak. Som man hackar med kniven! Håller emot med andra handen medan kniven gräver sig igenom denna urkåls trådar. Man dränker den ilsket hackade kålen i vinäger, olja och salt innan man drar med pepparkvarnen ett varv extra över skapelsen. Och tackar ja när det senare bjuds mer vin.

Och så gläds man återigen åt gårdagens spontandans! Man skulle druckit något litet med vännen och skvallrat och gått hem vid tio, men när salsamusiken blev för hög och man i ren protest tackade ja då två gossar bjöd upp, ja då hade klockan till slut slagit ett.

ETT! och de tände lamporna så man fick kisa.

Man sa tack för ikväll och vankade lyckligt hem i natten, tog en danspaus på trottoaren för att se om stegen satt kvar, och insåg att den där salsan äntligen även den, hade trillat över kanten till det man faktiskt får anse sig behärska.

Lite nattmat i form av avokado och en munsbit överbliven tofu, tänderna som borstas i köket och sedan KUDDEN.

BEDGASM.

Yezzzzz.

Så var den, denna söndag, den sista i februari och den sista i sitt slag.

Glad tröttmössa på er, så tar vi och gör kväll här medan brasan sprakar och magen belåtet vilar i min famn.

Och för den som fortfarande orkar bry sig om färger denna sena timme, så kan man begrunda om fler än hälften av tidningen Min hästs läsare är cyklister.

Eller om det är fler som inte är det.

Johan!

Detta är ett spontant grattisinlägg till nya ordföranden i Västerås cykelklubb. Kort innan jag ska ner på Biografbaren och dricka rödtjut.

Johan Lindkvist!

Fan vad glad jag blev när nyheten kom. Johan, som är soft och tydlig och rättvis samtidigt! Johan, som har en glädje för cykel oavsett om det är landsväg, MTB eller cykelcross!

Johan, som arrangerar den föredömligt enkla och därför så opretentiösa serien Helgmys. Som genom sand, grus och stig förenar cyklister från alla läger!

Johan, medarrangör till det oklanderligt trevliga cx-loppet groopencross. Loppet där man vill vara med som funktionär för att alla har så kul och stämningen är så hög!

Oavsett hur mkt man har möjlighet att hjälpa till är man lika välkommen och uppskattad.

Johan är en reko person, en stark cyklist med ett balanserat sinne – som dessutom har en förföriskt mjuk radioröst! Denna har vi alla ynnesten att ta del av i Cyklistpodden, närmare bestämt det allra första avsnittet där Johan och Katja pratar cx-vm!

Johan inspirerar mig genom sin vardagscykling. Speciellt morgonpendling. Han bara kör. Och sedan beskriver han hur det var på sin blogg. Det kan låta som en klyscha, men jag har insett hur viktigt det faktiskt är för mig med cyklister som ganska avskalat beskriver hur de tuggar på oavsett väder. Han är dessutom en jävel på cx-teknik.

Så heja Johan, heja cykelglädjen och heja Västerås cykelklubb som gjort ett så fint val av ordförande!

Det får bli en vinterbild, för jag vet att Johan även gillar skidor.

Spinningen och jag.

Fy fan för spinning!!

Mobilbloggaren här. Fy satan. Skriver av mig innan ett möte på jobbet. Idag har jag tagit mig över en puckel. En riktigt hög kamelpuckel som gjorde mig så spyfärdig att jag hade bölat om någon närstående hade kommit fram och frågat hur läget var.

Puckeln utgjordes av mitt livs första styrkepass på spinningcykeln.

Mellan 1205-1235 var det uppvärmning genom ett spinningpass på gymmet i Eskilstuna. Passet hade fokus på sprint och min vana trogen var jag slö, trött och anti de första 25 minuterna. Vem var spinningledaren att komma och domdera över min tid, mina ben, mitt svett och mina tårar?

De sista fem minuterna var benen med på racet. Sedan började den riktiga klättringen: den med 5*4 minuters tunga intervaller stående. Hur fan skulle detta gå till?

Så jag drog igång motståndet. Alla hade gått till sina andra åtaganden, och lampan var släckt i salen när jag trampade igång. Svetten började rinna, och medan ni garvande tänker

Ah men hur jobbigt kan det va

Så mosade jag sakta men säkert den där gråtfärdiga ursinnigheten ut i pedalerna.

Timern räknade ner, den ringde till slut sitt tickande alarm och vilominuten var inne.

Fyra kvar.

Tystnad och blicken på väggen, där en anonym tempocyklist hade förevigats och prydde lokalen med tempoben och rymdhjälm. Vad ville han mig?

Tredje intervallen. Jag satte på nyheterna. Blicken på mig själv i spegeln: ett par frustande, flåsande, trampade ben där löparkroppen fått ge vika för en annan uppsättning muskler som skulle göra nytta på ett annat sätt.

Fjärde intervallen. Jag satte på salsa. Ursinnigheten byttes mot trivsel när spegeln visade att benen orkade, tryckte, mosade sig framåt och rätt muskler jobbade.

Femte intervallen. Levde jag? Var kom svetten ifrån i vilken jag plötsligt badade? Var det jag i spegeln eller någon annan svartklädd uppsättning ben och armar?

Svetten. Alarmet som gick. Benen som plötsligt ökade farten. Levde jag? Tio tramptag till och sedan skriket och glädjerusets ursinniga tårar som sprutade ur den kropp som pressat sig över kamelpuckeln.

Helt förbannat vanliga styrkeintervaller!

Jihaaaaa.

Nu är det möte.

Önskar er ett svettigt fredagsfys tills vi hörs igen.

På jakt efter nya vinterkilon

Jag har lämnat tillbaka Lilla Blå.

Inför avskedet var jag fast besluten att inte fästa mig vid denna rappa lilla maskin, men det var ju såklart oundvikligt.

Lilla Blå, vid första anblicken så ivrig. Lilla Blå, vid första provturen så styv och snabb. Lilla Blå, vid första vurpan så egensinnig. Lilla Blå, så full av hemligheter och lärdomar.

När jag fördelar vikten bort från styret uppför, blir Lilla Blå snabb och tålmodig. När jag slappnar av nedför, blir Lilla Blå snabb och balanserad. När jag gör rätt, så blir det rätt, och gör jag fel får jag käka snö direkt.

Cyklistkroppen vädrar morgonluft.

Jag behöver nya vinterkilon.

Min deskriptiva bloggvecka.

Tjoho bloggen!

Den här veckan ska du vara värderingsfri. Det innebär att jag inte en enda gång kommer att utbrista

Vilken bra natt!! 

eller

jävlar vad dåligt det gick på stationsjympan idag, tror det berodde på den skitfula svanktatueringen som hela tiden visade sig när hon framför lyckades göra bättre armhävningar än mig 

alternativt

Idag kom min supersnygga skinsuit i samma italofila design som kittet med post från Umeå som för övrigt är en underbar stad

Det är nämligen ord som ingen utom jag exakt vet vad de syftar på. Speciellt inte jag själv, som aldrig har varit i Umeå men ändå tycker det verkar underbart! Så när jag nu lägger dessa ord åt sidan så hoppas jag ni läsare känner en större närvaro i läsningen, som man säger.

Jag ska bli mer deskriptiv.

Idag körde jag till exempel måndagspasset på boxningsklubben. Jag hade magknip, vilket gjorde sig påmint vid varje hopp när vi hoppade hopprep. När vi kom in på själva boxningen var dock knipet borta och dansfötterna lekte loss. Så blir det oftare och oftare, jag längtar efter dans när jag kör boxning. Och när jag tragglar yoga!

Så när jag slog på hon jag körde med, och när jag dansade runt henne, så kom det ett smaskande POW från mina handskar. Det låter så när man träffar där man ska.

Sedan började det komma svettdroppar från min panna och hennes. Och de säckhandskar jag hade fått fatt i passade mitt lynne den dagen. Mitt sätt att slå. Jag fördelade kraften från tårna upp genom höfterna in i knogarna ut på säcken.

Smask, sa det, även från säcken.

Min vana trogen så hade kroppen kommit igång och dansade runt säcken som en älva lagom till klockan ringde. Magövningar. Jag väntade in min ljumske som brukar ge sig tillkänna vid övningarna i den ringningen, men ljumsken hölls tillbaka av någon annan  muskelgrupp.

Så jag svettades ut det sista av mitt magknip och njöt av att ljumsken bara fanns där utan att kännas.

Sedan cyklade jag hem, visslandes.

 

 

 

Fredag 17.48

Tjena mittbena, tusen tankar i skallen här. Har gjort två dagar på jobbet och en dag i löparskorna. Det är ovant och trevligt att ha en chef igen som bryr sig om vad man pysslar med om dagarna. Jag har dessutom fått ännu en chef i mitt liv! Min eminente cykel-PT Johannes. Så det finns en person som börjat bry sig om hur jag tränar för att jag ska bygga upp det som krävs för det jag vill göra på cykeln.

Johannes kokar ihop ett program som jag anpassar lite och så får han rapporter. Idag var det en avvikelserapport med förslag på kompensationspass. Det är omåttligt spännande att ha ett så medvetet upplägg.

Så i helgen blir det exempelvis trappor i djäkneberget på lördag. På söndag har grabbarna Grus lovat göra mig sällskap på reflexbanan och så har jag lovat Johannes några spurter på slutet.

Sedan ska det poddas med Katja på måndag! Det avsnittet ser jag fram emot. Då ska vi snacka olja, proffsbibs och aluminium. Och träningsresor!

Sedan ska det jobbas lite och sedan drar träningsveckan igång igen på boxningsklubben!

Ikväll ska det drickas rödtjut med lite nya bekantskaper i Västerås.

Glad fredagsfys på er så hörs vi.

Livet gav mig en kindpuss och sa hej

Do less of what makes you shitty låter ju inte lika positivt

Ha ha!!

Idag är jag skitnervös och förväntansfull. Så är det alltid inför nya intåg i min vardag. Jag känner det på sötsuget och krypet i benen! För nu när jag har landat i Eskilstuna i mitt fina kollektivliv, så är det dags att även traska tillbaka till jobbet med mössan i hand. Slut på dagdriveriet! Slut på försöken att lära sig saker som inte är värt ansträngningen och istället satsa på det man redan vet är hyfsat kul och man behärskar. Och som faktiskt även det gör nytta för samhället. Man behöver inte kunna allt. Man måste spara lite åt dem som verkligen vill!

Men Anna du har väl aldrig trott att du i hela härlighetens namn ska kunna göra någonting så praktiskt och tekniskt som att montera solpaneler?

Slut på ont i magen för skuldkänslorna över att inte lära sig det man hade tänkt. Slut på dålig lärmiljö.

Beslutet kom egentligen redan för några veckor sedan, eller ungefär en månad. Hem från andra boxningsträningen kom jag på mig själv med att fnittra för mig själv. Åt mig själv! Med mig själv! För att jag egentligen inte alls tyckte att panelmontering var särskilt kul, nu när jag insåg allt som krävdes för att behärska det.

Däremot var det roligt att omfamna en panel och bara ligga där och älska solen.

Eller så var lärmiljön totalt jävla värdelös. För dig, vilket är det enda som spelar någon roll för ditt beslut.

Så idag har jag roat mig med att måla om mitt skoställ. Vitt blir det, vitt och fräscht!! Jag har sällan ro att ägna mig åt renoveringsaktiviteter, men idag behövde jag det. Vaknade till skränig mobilmusik nerifrån köket HATA HATA HATA och letade desperat över min tappade öronpropp. Dundrade ner med sömn i ögonen och fick serverat kaffe, alltid något. Och så lite garv, värt.

För övrigt har jag även putsat upp sex par skor inför jobbstarten imorgon. Sex par AV mina skor. Jag fick även för mig att räkna antalet skor jag har här i Eskilstuna. Jag fick ihop till 17 par, inkl. innetofflor men exklusive danstossor. Tre par cykelskor: landsväg, sommar-spd och vinter-spd. Herre min je. Då tycker jag ändå att jag har få prylar. Men skor…

Mer om prylar i kommande inlägg och på podden. Prylsnack är kul, bara man får ha det perspektiv man behärskar.

Nu ska jag gnugga nervositeten ur ögonen och ta mig iväg på lite viktigheter.

Pussas lugnt idag!

Voila: fettisdagen 2018

Vissa dagar är jag extra glad att slippa vara inspiratör. Till exempel idag!

Idag firas över hela landet den urgamla Fettisdagen. Då ska man som bekant glufsa i sig bisarra mängder vispgrädde och mandelmassa paketerat i en slät kardemummabulle. Hur kan man förstöra en bulle så?? Och som vegan ska man gärna trumfa över alla gamm-semlor och göra någon supersnygg dito som gärna prånglas ut på sociala medier.

Gärna raaaaaawwww

Nä, jag lider med alla matbloggare idag och firar min fettisdag med universums sunkigaste ful-semla. Hell yeah!! Och Karin bara garvar och skakar på huvudet: köpebullar med brödglans, rosa marsipan och vispbar sojagrä… Nä, jag kan fan inte ens kalla det grädde. Skiten tar ett år att få fluffig.

Men gott vart det! Och allt ska ju ändå blandas i magen. Observera den finfina havredrycken i bakgrunden. Hade fluffet varit högre hade den inte synts!!

Så idag njuter jag av att slippa vara en inspiratör.

Jag är bra på mycket, men jag hatar bakverk, ok?

Nästa år vill jag bli bjuden på finsemla hos Veggoköket