På jakt efter nya vinterkilon

Jag har lämnat tillbaka Lilla Blå.

Inför avskedet var jag fast besluten att inte fästa mig vid denna rappa lilla maskin, men det var ju såklart oundvikligt.

Lilla Blå, vid första anblicken så ivrig. Lilla Blå, vid första provturen så styv och snabb. Lilla Blå, vid första vurpan så egensinnig. Lilla Blå, så full av hemligheter och lärdomar.

När jag fördelar vikten bort från styret uppför, blir Lilla Blå snabb och tålmodig. När jag slappnar av nedför, blir Lilla Blå snabb och balanserad. När jag gör rätt, så blir det rätt, och gör jag fel får jag käka snö direkt.

Cyklistkroppen vädrar morgonluft.

Jag behöver nya vinterkilon.

Annonser

Min deskriptiva bloggvecka.

Tjoho bloggen!

Den här veckan ska du vara värderingsfri. Det innebär att jag inte en enda gång kommer att utbrista

Vilken bra natt!! 

eller

jävlar vad dåligt det gick på stationsjympan idag, tror det berodde på den skitfula svanktatueringen som hela tiden visade sig när hon framför lyckades göra bättre armhävningar än mig 

alternativt

Idag kom min supersnygga skinsuit i samma italofila design som kittet med post från Umeå som för övrigt är en underbar stad

Det är nämligen ord som ingen utom jag exakt vet vad de syftar på. Speciellt inte jag själv, som aldrig har varit i Umeå men ändå tycker det verkar underbart! Så när jag nu lägger dessa ord åt sidan så hoppas jag ni läsare känner en större närvaro i läsningen, som man säger.

Jag ska bli mer deskriptiv.

Idag körde jag till exempel måndagspasset på boxningsklubben. Jag hade magknip, vilket gjorde sig påmint vid varje hopp när vi hoppade hopprep. När vi kom in på själva boxningen var dock knipet borta och dansfötterna lekte loss. Så blir det oftare och oftare, jag längtar efter dans när jag kör boxning. Och när jag tragglar yoga!

Så när jag slog på hon jag körde med, och när jag dansade runt henne, så kom det ett smaskande POW från mina handskar. Det låter så när man träffar där man ska.

Sedan började det komma svettdroppar från min panna och hennes. Och de säckhandskar jag hade fått fatt i passade mitt lynne den dagen. Mitt sätt att slå. Jag fördelade kraften från tårna upp genom höfterna in i knogarna ut på säcken.

Smask, sa det, även från säcken.

Min vana trogen så hade kroppen kommit igång och dansade runt säcken som en älva lagom till klockan ringde. Magövningar. Jag väntade in min ljumske som brukar ge sig tillkänna vid övningarna i den ringningen, men ljumsken hölls tillbaka av någon annan  muskelgrupp.

Så jag svettades ut det sista av mitt magknip och njöt av att ljumsken bara fanns där utan att kännas.

Sedan cyklade jag hem, visslandes.

 

 

 

Fredag 17.48

Tjena mittbena, tusen tankar i skallen här. Har gjort två dagar på jobbet och en dag i löparskorna. Det är ovant och trevligt att ha en chef igen som bryr sig om vad man pysslar med om dagarna. Jag har dessutom fått ännu en chef i mitt liv! Min eminente cykel-PT Johannes. Så det finns en person som börjat bry sig om hur jag tränar för att jag ska bygga upp det som krävs för det jag vill göra på cykeln.

Johannes kokar ihop ett program som jag anpassar lite och så får han rapporter. Idag var det en avvikelserapport med förslag på kompensationspass. Det är omåttligt spännande att ha ett så medvetet upplägg.

Så i helgen blir det exempelvis trappor i djäkneberget på lördag. På söndag har grabbarna Grus lovat göra mig sällskap på reflexbanan och så har jag lovat Johannes några spurter på slutet.

Sedan ska det poddas med Katja på måndag! Det avsnittet ser jag fram emot. Då ska vi snacka olja, proffsbibs och aluminium. Och träningsresor!

Sedan ska det jobbas lite och sedan drar träningsveckan igång igen på boxningsklubben!

Ikväll ska det drickas rödtjut med lite nya bekantskaper i Västerås.

Glad fredagsfys på er så hörs vi.

Livet gav mig en kindpuss och sa hej

Do less of what makes you shitty låter ju inte lika positivt

Ha ha!!

Idag är jag skitnervös och förväntansfull. Så är det alltid inför nya intåg i min vardag. Jag känner det på sötsuget och krypet i benen! För nu när jag har landat i Eskilstuna i mitt fina kollektivliv, så är det dags att även traska tillbaka till jobbet med mössan i hand. Slut på dagdriveriet! Slut på försöken att lära sig saker som inte är värt ansträngningen och istället satsa på det man redan vet är hyfsat kul och man behärskar. Och som faktiskt även det gör nytta för samhället. Man behöver inte kunna allt. Man måste spara lite åt dem som verkligen vill!

Men Anna du har väl aldrig trott att du i hela härlighetens namn ska kunna göra någonting så praktiskt och tekniskt som att montera solpaneler?

Slut på ont i magen för skuldkänslorna över att inte lära sig det man hade tänkt. Slut på dålig lärmiljö.

Beslutet kom egentligen redan för några veckor sedan, eller ungefär en månad. Hem från andra boxningsträningen kom jag på mig själv med att fnittra för mig själv. Åt mig själv! Med mig själv! För att jag egentligen inte alls tyckte att panelmontering var särskilt kul, nu när jag insåg allt som krävdes för att behärska det.

Däremot var det roligt att omfamna en panel och bara ligga där och älska solen.

Eller så var lärmiljön totalt jävla värdelös. För dig, vilket är det enda som spelar någon roll för ditt beslut.

Så idag har jag roat mig med att måla om mitt skoställ. Vitt blir det, vitt och fräscht!! Jag har sällan ro att ägna mig åt renoveringsaktiviteter, men idag behövde jag det. Vaknade till skränig mobilmusik nerifrån köket HATA HATA HATA och letade desperat över min tappade öronpropp. Dundrade ner med sömn i ögonen och fick serverat kaffe, alltid något. Och så lite garv, värt.

För övrigt har jag även putsat upp sex par skor inför jobbstarten imorgon. Sex par AV mina skor. Jag fick även för mig att räkna antalet skor jag har här i Eskilstuna. Jag fick ihop till 17 par, inkl. innetofflor men exklusive danstossor. Tre par cykelskor: landsväg, sommar-spd och vinter-spd. Herre min je. Då tycker jag ändå att jag har få prylar. Men skor…

Mer om prylar i kommande inlägg och på podden. Prylsnack är kul, bara man får ha det perspektiv man behärskar.

Nu ska jag gnugga nervositeten ur ögonen och ta mig iväg på lite viktigheter.

Pussas lugnt idag!

Voila: fettisdagen 2018

Vissa dagar är jag extra glad att slippa vara inspiratör. Till exempel idag!

Idag firas över hela landet den urgamla Fettisdagen. Då ska man som bekant glufsa i sig bisarra mängder vispgrädde och mandelmassa paketerat i en slät kardemummabulle. Hur kan man förstöra en bulle så?? Och som vegan ska man gärna trumfa över alla gamm-semlor och göra någon supersnygg dito som gärna prånglas ut på sociala medier.

Gärna raaaaaawwww

Nä, jag lider med alla matbloggare idag och firar min fettisdag med universums sunkigaste ful-semla. Hell yeah!! Och Karin bara garvar och skakar på huvudet: köpebullar med brödglans, rosa marsipan och vispbar sojagrä… Nä, jag kan fan inte ens kalla det grädde. Skiten tar ett år att få fluffig.

Men gott vart det! Och allt ska ju ändå blandas i magen. Observera den finfina havredrycken i bakgrunden. Hade fluffet varit högre hade den inte synts!!

Så idag njuter jag av att slippa vara en inspiratör.

Jag är bra på mycket, men jag hatar bakverk, ok?

Nästa år vill jag bli bjuden på finsemla hos Veggoköket

Lite mer om havre.

Blir kort inlägg ikväll. Kort men viktigt! Handlar nämligen om hur min hemkörda havregrynsmjölk blev helt ok!

Om någon bryr sig så var mitt hemliga trick att ta med lite, lite neutral rapsolja samt en miniskvätt agavesirap. Samt då att krama ur så mycket som möjligt av det som ska rinna genom silduken. Då får man en vettig konsistens med lagom sötma och sälta.

Håller sig 2-3 dagar i kylen, enligt dem som vet.

Literpriset blir ca 2kr, jämfört med oatlys Ikaffe som kostar 19kr. Minus egen arbetstid, men plus den härliga kroppsskrubben.

Så det blir typ 2 spänn litern för helt ok havredryck!! Utan konstig eftersmak!

Så grymt stolt.

Win win win win WIN!

Mvh

Er havretjusare

Lilla Blå tar ingen skit

Herre jävlar idag var det äntligen vinterdistans! Ut mot trakterna av Näshultasjön skulle vi, och på den östra sidans slingrande småvägar trampade vi. Jag på carboncrossen, Magnus och Jocke på MTB. Alla med dubb, såklart.

Och Jocke med sin nya termosflaska, som han påstod sig ha fått inspiration till från mig! Nu var det slut med minitermosen i bakfickan som jag brukade vila blicken på, nu skulle en gammal cykelflaska klippas av upptill och silvertejp tejpas runt termosen och hålla stadgan! Och jag, som fått inspiration till min från Katja! Älskar när termosinnovationer går i arv cyklister emellan.

Det var lagom många minusgrader och snön var packad i skogen. Vinden fanns inte, och snön var några centimeter. Jocke och Magnus trummade på, stillsamt småpratande några meter framför mig. Uppför gick det, och nedför.

Sedan kom modden. Och bilspåren. Och traktorspåren. Och kramsnön förklädd till nysnö.

Jag experimenterade noggrant med alla de där småsakerna som utgör vinterns guldgruva av teknikträning: vikten uppför, kadensen i lössnön, styrets vinkel, tyngdpunkten nedför. Balansen på isfläckarna. Och jag upptäckte att det jag förut tyckt var så fantastiskt med carboncrossen, mitt inlånade lilla snömonster, när jag minst anade kunde slå bakut och bita mig.

Vilket ledde till att jag var tvungen att fokusera ännu mer och förmodligen få ännu mera träning.

Om jag lade vikten rätt nerför och slappnade av, skulle Lilla Blå ledigt följa mitt tilltänkta spår utan sladd. Men om jag stelnade till och började klämma åt bromshandtagen, skulle min oro tränga ut genom fötterna in i pedalerna ner genom händerna ut i styret och få framhjulet att vobbla.

Och jag skulle med lite tur vurpa åt rätt håll, bort från växelörat.

Om jag skulle sitta lätt med styret uppför och kroppen upprätt, så skulle Lilla Blå ivrigt tugga sig upp till krönet utan spinn. Men om jag skulle hänga det minsta lilla på styret, skulle den tyngden få dubben att mista sin förmåga och greppet att släppa från snön.

Kunde jag manövrera vikten och balansen rätt, placera tyngdpunkten lämpligt i varje situation och tänka konstruktivt utan att lacka ur och gorma i stackars Jockes högeröra i snömodden – då skulle Lilla Blå lydigt, lugnt och koncentrerat rulla fram på vägen. Och plira nyfiket mot på nästa moddiga parti. Bilda ett oslagbart ”vi” med mig.

Men klev jag upp på sadeln med bilden av det vobblande framhjulet tatuerad i pannbenet, och mig själv fladdrandes runt i snön med skorna i vädret – då skulle inte hjulen bära.

Så var det.

Och hjulen både bar och inte bar, och när Lilla Blå förtvivlat slutligen försökte följa mina nycker låg vi plötsligt där på tvärs över traktorspåren, i en praktvurpa. Och där kom Magnus framdäck glidandes fram mot min rygg så jag kände dubbarnas konturer längs ryggraden. Men Magnus var klok nog att fly ner i ett dike och mjukt landa i ljungen, på tryggt avstånd från mig. Och även om det var jag som orsakat glidtacklingen, så var det han som fick mest ont. Men min smärta hamnade på psyket, för det var efter denna vurpa som pannbenet blev tunt som flor och det var då jag gormade så Jocke hörde och sa lugna dig. Och Magnus i snygga ordalag frågade något om väggen. För det var då vi var i bilspår som krävde ett fokus som jag hade svårt att uppbåda och som då blev till oro.

Vilket fortplantade sig ut i carboncrossens alla extremiteter. Igen.

Så det blev att klicka ur och sådär crossigt, nonchalant kasta upp Lilla Blå på höger axel och promenera ett stycke. Senare, de sista metrarna på hemvägen i Vilsta, kom skrattet. Fnittret.

Om jag gör rätt, gör cykeln rätt.

Svårare än så är det inte.

Godnatt på det.

Vänta, här kommer för en gångs skull lite strava, för den här turen är skitfin och kan varieras efter tycke och smak. Allt utifrån hur mycket sörmlandsgrus man vill smaka under rundan.

Och vem vill missa sörmlandsgruset?

Där de har så praktiska vägräcken

Note to oneself: alltid på vinterdistans ska buffen för halsen på, samt armvärmarna för handleden. Antingen de med kurbits eller de från nya svartvita kittet. De bara ska med, punkt.

Havrens alla ansikten

Tjena bloggen och alla lördagsdegande läsare! Idag snackar vi havre!

Erkänn att ni sitter och käkar smågodis och glor på melodifestivalen. Det är helt ok, bara ni erkänner att ni är fruktansvärt sugna på livets nödtorft, det vill säga lite skön bloggläsning.

Här kommer nämligen en exposé över världens skönaste gryn. Mitt gullegryn!

Nämligen havregrynet.

Idag har jag kommit i kontakt med detta lilla fantastiska wow-gryn fyra gånger. Först i vanlig ordning som havregrynsgröt och havremjölk till frukosten. Kanel på det. Sedan i barnens lördagsplättar, för lite extra näringstillförsel. Efter det i form av min andra omgång hemkörd havremjölk. Om detta experiment lyckades, skulle det nämligen orsaka en smärre sensation i hushållskassan med tanke på jämförspriset mot den köpta drycken.

Nå. Jag hade mixat blötlagda gryn med vatten, salt och lite rapsolja och låtit rinna av i en linneduk. Men den behövde kramas, sa Karin, så det var det jag nu gjorde. Och ur mina händer, genom den skira linneduken, kom något som hade samma konsistens som matlagningshavregrädde. Yum.

Av denna havregrädde kan man göra en krämig currygryta med havrekött. Det hade Karins man googlat fram som torsdagskäk, till allas stora glädje. Bara man steker produkten ordentligt med kryddorna och låter det bli hårdstekt, så är havren mycket funktionell i de flesta rätter.

Pulled oats är givetvis ett finskt påhitt. Inte pulled såklart, det ska ju allting vara numera så man blir inte klok på varifrån det riktigt kommer. Men just att man ska använda havre. Vem annars skulle kunna vara så smart och tillverka något så nyttigt av havre och bondbönor? Det bara måste komma från de tusen sjöarnas land, ju!!

När jag så stod där med kladdiga nävar och hjärtat i spinn sa Karin lite rart att jag kunde använda havremjölkens gryniga efterbörd till kroppsskrubb. Som vanligt trodde jag på henne. Sagt och gjort, efter dagens intervallpass runt ån skulle det ske.

Jag slafsade på rätt rejält av den kletiga skrubben, och för det kilopriset får den helt ok betyg.

Lyckligtvis slapp vi havreglass till efterrätt idag; den har en obehaglig eftersmak. Där slår sojabönans glass grynet faktiskt, men lite havrevaniljsås hade varit gott om det varit så att någon ur kökspersonalen hade donat ihop en smulpaj.

Hursom. Imorgon bitti blir det dubbel portion grynfrukost, och distanspass på det. Då ska även den hemkörda mjölken testas. Imorgon hade jag lätt även velat hinna skaka ihop ett par cykelkakor på havregrynsbas! Får se om jag hinner.

Slut på havrepratet. Här kommer lite naket från badrumsportföljen, det är ju ändå melodifestivalen.

Det som fredagsinlägget egentligen skulle handla om.

Foto Neil

Dags för ett till fredagsinlägg.

Men det får vara nog med träningsbabbel hit och dit, bloggen ska inte bli en träningsblogg.

Därför ska vi nu snacka snö!

Snö snö snö.

Varför älskar jag snö?

Jo, det finns en specifik anledning.

Först kommer en massa ytliga anledningar! Av cyklisten som knappt kört ett vinterpass den här säsongen…

Lössnö. Oanständigt bra stabilitets- och psykträning. Veva fram utan att få någonting gratis för att en sekund senare ha vurpat åt fel eller rätt håll och ligga och vifta med skorna i vädret. Och garva upp i skyn. Alls förbipasserande tycker man är dum i huvudet oavsett vurpfrekvens. Lovely.

Packat vinterväglag. Alltså… hur underbart är det inte att spränga fram på vita småvägar med det där väglaget som har lite lätt puder, och sådär raspigt och krispigt ytskikt som ger det perfekta greppet? Men som släpper när man minst anar eller planerar för det? YUMMY.

Sorbet. Nu måste jag hävda mitt Stockholmsursprung här lite känner jag, och slå ett slag för den där vårliga tunga fantastiska vårsnön!

Ok, nu kör vi den riktiga anledningen.

Glad skidåkare
Glad cyklist (dansk)

Det är så, att jag personligen klarar mig alldeles förträffligt finfint utan snö. Jag har till och med övervägt att emigrera till varmare breddgrader för att det är så inihelvete omständligt med alla dessa pryttlar och kläder och extra jox som är måsten på vintern. Och för att jag avskyr att frysa om händerna.

MEN.

Älskar du inte rosiga kinder och rök i andedräkten och termos med te och vårsol på snötäckta sjöar?

Jag är glad när snön kommer. Den är nämligen en sorts normalitetsmätare för mig. Den anger graden av ostördhet i klimatet. När snön kommer, känner jag hopp. Att det vi gör för klimatet, allt i vardagen och på jobbet och när vi pratar politik, att det påverkar. Liksom symboliskt (eftersom koldioxiden har lång eftersläpning så ser ju vi effekterna av det som gjordes för tiotalet år sedan, osv).

Det är under vinterhalvåret som klimatförändringen märks allra tydligast. Det är då folk blir som tjurigast över vädrets klimatstörda nyckfullhet.

Under sommaren är folk i min filterbubbla enbart glada över det extra värmepåslaget. Ja iallafall dem som åker på semester. De som bor permanent på platser med vattenbrist, typ Gotland, är inte jätteglada. Men jag tror ni fattar.

På vintern blir folk glada över snön på ett så barnsligt, enkelt, avskalat sätt att jag blir glad bara av att se dem glada.

I nästa sekund blir jag skitförbannad och matt över att Vasaloppsvinnarna får en fossilbil i förstapris.

men ffs det är ju spons, var ska de få pengar att ge en elbil i pris

Jippi, spons som säkrar att ännu mer konstsnö kommer krävas nästa år WHOOOOP

Sådär håller jag på. Ena sekunden blir jag matt av att folk omkring mig orkar beklaga sig över att vädret blivit så konstigt numera när det finns en så uppenbar anledning och en så uppenbar lösning, andra sekunden är de så glada att jag får tårar i ögonen. Och folk måste väl för sjutton få beklaga sig över vädret? Det sitter ju för fanken i den svenska folksjälen. Man kan nästan säga att det är en del av det svenska värderingspaketet.

Och vädrets nyckfullhet är alltid en ingång till att lära känna människor. Jag gillar t ex folk som gillar vinter! Oavsett snöänglar! Och gillar de inte vintern, oavsett snömängd, ja då har man iallafall ingången till ett samtal, som min kompis Micke sa förut när han nog tyckte jag var lite väl PK vid fikat. Fast han sa det snyggt, som vanligt.

Jag tror att jag framförallt gillar cyklister som cyklar och gillar vägläget oavsett väder och väglag. Det finns ingenting så inspirerande i cyklister som ser glädjen i ett moddigt snöslaskpass på måndagen, och en vintrig solskenstur på tisdagen. Och glädjen igen, nästa gång oavsett. Som bara råkar peaka en regnig dag, eller ha sitt sämsta pass den finaste dagen.

Jag gillar mig själv bäst när jag cyklar oavsett väder

Ungefär så funkar den, min klimathjärna.

Herregud, är det någon läsare som fattar vad jag menar??

Det är iallafall därför varje cykelrelaterad bilburen resa som jag gör den här våren ska klimatkompenseras med solceller. Om det inte går att åka elbil såklart.

Det är fan en grej värd att negga över, vårt skitnödiga svenniga tågväsende som norr om typ Småland vägrar ta cyklar på tågen. Det är i de lägena jag vill bli alla tågbolags VD och peka med hela armen.

Godnatt på er, så ska vi se vad hjärnan vill spotta ur sig för något spännande imorgon.

kort om böleriets makt och nåt om fredagsfys.

Yo bloggläsare!

Känner för att vräka ut mig lite här innan fredagsfyset ska träda in och sedan ditomyset och härjet i villan.

Jag ska ju börja jobba igen, så då bör man rimligen klippa sig. Ner i stolen med det avslöjande lampskenet som alltid får en att se trött ut, och så ut igen som en rosenknopp med nystajlad skalle. Halv elva skulle detta ske, och sedan skulle det vara en soft dag som på sin höjd innehöll ett samtal till sjukgymnasten. Men se det blev en skitmorgon!

Trots februarisolens bleka frestelse och hönornas kacklande var psyket ur balans. Och när psyket är ur balans, då är magen ur balans, och så skrynklas pannan och skrynklorna borrar sig in i psyket och den onda cirkeln är omöjlig att stoppa. Trots solen och vinden i ryggen var det en mörk dag!

Så när jag satt hos frissan, så började jag störtböla. Helt stilla rann tårarna i salongen. Jag hade ett så stort behov av att bli omhändertagen, att när jag faktiskt blev det, i precis rätt ögonblick och av precis rätt person, så släppte allt. Jag vet inte om hon såg tårarna, men om hon gjorde det så hoppas jag att hon förstod hur viktig det där omhändertagandet var just då.

Sedan plattade hon håret på mig. Det blev asfräscht!

Nu ska plattfrillan ner till fredagsfyset och köra cirkelträning på gymmet. Eller som de säger i boxningsklubben, stationsjympa. Ibland roar det mig hur vissa gym verkar vilja döpa sina pass till coola namn för att vinna anhängare. Cross cage, den du. Och ha en massa fräcka redskap. Men men, jag blir svettig och alla ler tillsammans och på något vis så är det värt det. Och skivstång är faktiskt rätt kul.

Så är det!

Imorgon hägrar ett lite längre löppass runt ån med ett par intervaller och sprint på slutet. Det har blivit dags för mig att dra igång lite medveten träning nu, efter 38 år. Så jag ska dra ner på härjandet med äventyr hit och dit nu under vår och försommar, och istället knega på i vardagen. Det känns rätt bra faktiskt! Så får vi se var ett sådant upplägg tar mig någonstans.

Det har man aldrig någon som helst aning om.

Ju mer man planerar, ju större risk att allting går åt helvete.

Men jag tillåter mig själv drömma nu, och det där helvetet får väl komma då, om det vill.

So long, so long, so long…