Chile #45: Livet efter Chile

Hur mycket form kan man tappa på sex veckor?

Det är frågan som mitt cykel-jag ställer sig nu när 45 dagar har gått. På min ena hand skrapar jag ihop till tre cykelturer, tiotalet löprundor på diverse strandremsor och ett gäng yoga-liknande rörelsekombinationer på olika underlag. Samt en hel del överkroppsunderhållande rörelser i samband med surfning.

Det ska inte underskattas, men det ska heller inte överskattas.

Mitt salsa-, havs- och spanska-jag vädrar däremot morgonluft. Det skulle inte förvåna mig om jag skrev upp mig på en spanskakurs och tvingade någon stackars chilenare i Sverige att prata spanska med mig regelbundet. Det skulle heller inte förvåna mig om jag regelbundet började krydda min dansvardag med salsa. Typ salsascenen på HOrnsberg strand som jag passerar på vägen hem från jobbet. Jag kan ju salsa nu!! Iallafall om man frågar mina kavaljerer på salsoteket i Santiago, och dem på vardagsrumsgolvet hos Mattias vänner. Ibland måste man utgå ifrån att folk faktiskt inte smörar, utan bjuder upp en andra och tredje gång för att de faktiskt tycker man är något att ha.

På tal om havet har det även blivit dags att damma av dykcertet. Eller kanske befästa kärleken till havet genom direkt aktion. Det finns nämligen en kille som heter Magnus som dyker efter skräp i Riddarfjärden. Han och hans team gör de mest häpnadsväckande upptäckter, om man får tro deras instagram. Kundvagnar och bilbatterier till exempel, ligger där på botten och skvalpar. De dyker helt enkelt ner och drar upp skiten på marken, för att både städa och väcka opinion. För mig är logiken enkel: jag älskar mina badvikar, jag vill att de ska vara rena, jag vill bidra till det.

Denna tanke hade jag redan innan jag åkte, men då hade de dykt färdigt för vintern, som Magnus sa i ett mejl.

Som resenär stannar man ju sällan tillräckligt länge på samma ställe för att kunna göra mer än sporadiska insatser på diverse stränder. Man kan på sin höjd ta med sig någon man lärt känna och börja plocka på sig skräp, medan man pratar om plast och återvinning. Man kan tacka nej till plastpåsar i affärer, man kan bli positivt överraskad av plastpåseförbud i affärer och man kan förklara sitt nej med ordet för plast.

Man kan också undvika att köpa färdigskuren vattenmelon i en plastmugg, och istället köpa en hel vattenmelon som man sedan bär på huvudet hem från marknaden.

Och man kan gråta inombords över hur för jävla mycket plast och annan skit det ligger i vägrenarna när man tar bussen norrut. Ska hästarna beta i hagen där det ligger plastpåsar i dikena? Ska rovfåglarna leta bomaterial här? Ska pelikanerna fiska där det flyter upp plastkorkar på stränderna och ska de små trippande supergulliga minifåglarna jaga krabbor på den här stranden?

Och ska jag stå här och bara se på i en livstid?

Ungefär där stannar det. Sedan är det upp till en själv som resenär att agera på sin egen hemmaplan, som med så mycket annat.

Och berätta för världen vad man upplevt.

Chile #44: historien om Matapaco

Yo lovers och glad måndag!, här kommer ett efterlängtat inlägg om Matapacos!

På väggar, planscher och alla möjliga demonstrant-tillbehör finns den: silhuetten av en svart hund med röd sjal. Rasen liknar labrador, och det budskap man läser in är en sorts hyllning till de hundar som sluter upp i demonstrationerna.

Som besökare i ett land där människor demonstrerar för sina rättigheter undrar vi såklart: vem är denna hund? Och varifrån kommer dyrkan av den?

För några år sedan var det protester i Santiago och flera delar av Chile. Som alla stadens invånare, så deltog också hundarna, om än mer eller mindre frivilligt. Vi kan säga att de involverades, drabbades, inkluderades, kanske stördes. Då som nu jobbade polisen med både tårgas, vattenkanoner och direkt våld som verktyg för att preja undan demonstranter.

Vattenkanoner är ett roligt och uppfriskande inslag i tillvaron, var det flera hundar som då tyckte (kanske innan polisen hade börjat blanda in kaustiksoda i vattnet). Så roligt var det när polisens vattensprutningsbil kom krypande på Alameda, att man som hund med stor behållning kunde hoppa upp och svalka sig i vattenstrålen. Eller som man så vill, attackera strålen och dess ondsinta uppsåtsmakare: polisen, eller los pacos, för att använda demonstranternas språk.

Om jag hade fyllt mitt nyvaknade chilenska ordförråd med slagord, hade det blivit rätt våldsamt.

Men dag efter dag kunde de som var med i protesterna för några år sedan, notera hur en av de svarta hundarna på gatan, alltid var först att attackera strålen, och alltid var först att visa sitt ilskna missnöje med hur polisen behandlade människor som sa ifrån. Och en dag var begreppet ett faktum:

Matapaco. Hund som dödar snutar.

Sedan dess har denna hundikon som nu får symbolisera mer ett sätt att vara som hund, eller kanske som hund och människa tillsammans, fått evigt liv. Denna relation mellan människa och hund, enade mot polisens övervåld, verkar ha samma status som en cykel.

Hund, människa och cykel, tillsammans.

Väggarna är fulla av Matapaco-tags. Många med uppmaningen att döda en snut. Men alla gånger vi varit på Plaza Dignidad och andra protester har bilden varit en annan; den av mängder med fredliga demonstranter som kräver rättvisa. Visst finns det några få stenkastare men inget värre än så – det är istället poliserna som står för provokation och övervåld, synligt för alla.

Visst, det är bara mina intryck och kanske färgat av chilenska vänner – men det är i linje med vad Amnesty och andra rapporterar.

Bilden av Matapacos som står vid demonstranternas sida må förstärka chanserna att budskapet når fram till dem som måste lyssna.

Däremot kanske det behövs en ny generation hundar i Chiles demonstrationer, som snarare kan få polisen att lugna sig.

Jag är emot all form av auktoritet, förutom den från min mamma

Chile #43: Emelie

40 år och genomblödig.

Det är så jag känner mig när jag går till bussen med tårar i ögonen. Jag ska lämna Pichilemu och för sista gången ta en buss tillbaka till Santiago. Kvar på vandrarhemmet i Pichilemu finns Emelie, som jag från dag ett har delat alla dygnets timmar med.

Så känns det iallafall.

Emelie.

Hur träffades vi?

Jag checkade in sen eftermiddag, och fick veta att jag skulle dela rum med en tjej från San Diego. Jag stötte ihop med henne i dörröppningen och efter 30 sekunder hade vi bestämt att vi skulle surfa tillsammans nästa dag. Sedan gick jag min födelsedagspromenad, och bloggade mitt födelsedagsinlägg, och njöt av mina två födelsedagsmicheladas på strandbaren, och gick och lade mig – och från morgonen därpå har Emilie och jag gjort allt i Pichilemu ihop.

Vi har ätit frukost, vi har surfat, vi har ätit melon, vi har legat i varsin hängmatta, vi har delat vinflaska, vi har lånat pengar av varandra, vi har tagit en öl på strandpuben, vi har delat solkräm, vi har delat solnedgång, vi har surfat igen, vi har ätit middag, vi har ätit varandras matrester, vi har delat livsberättelser, vi har hyrt cyklar och cyklat till wow-upplevelser, vi har frusit, vi har virat in oss i filtar, vi har till och med delat språk eftersom hon visade sig vara halvsvensk och kunna prata svenska med en sådan där finstämd amerikansk brytning. Som jag lärt mig uppskatta.

Vi har genom att dela resevardagens små och stora beslut och ögonblick, hjälpt varandra till upplevelser och blivit varandras självklara sällskap.

Om jag har föreslagit något, så har Emelie sagt ja. Om Emelie har föreslagit något, så har jag sagt ja.

Det enda hon sa nej till, var dagens morgonlöpning med dopp och yoga på stranden, innan frukost.

Jag sa visserligen bara att jag skulle ta ett dopp, löpningen och yogan la jag till spontant.

Men jag förstår henne. Vattnet var så in i helvete skitkallt, fast ju självklart underbart och ljuvligt också. Löpningen på stranden gick i morgondimma, sanden var så grå, fåglarna som jagade krabbor så små och talrika, så skyndsamt trippande när vågen kom och längre upp på stranden vilande i flock. Skyddandes varandra mot faror som pingviner.

Att resa är att ständigt träffa nya människor. Att lära känna för att sedan ta adjö. Många träffar man aldrig igen, särskilt om man reser långt bort och genom flygresor har bränt av sin klimatkvot för lång tid framåt.

Här ligger förvisso en stor fördel. Och det är, att man kan dela saker utan att riktigt behöva bry sig om lyssnarens eventuella relation till det man berättar. Ens berättelse blir för lyssnaren universell.

Lite som att gå till frisören i en annan stad.

Man får också alltid tänka; vad var det som jag gillade så mycket med den här personen, vad var det som gjorde att vi trivdes så och delade så mycket?

Man listar de sakerna, och så letar man bland sina närmaste vänner och finaste cykelkamrater, och så kan man ge sig sjutton på att de egenskaperna finns där. Fast omsatta i det som är viktigt för att vara just ett kick-ass cykelsällskap, en kollega man funkar med, eller en bra vad-det-nu-är.

För egenskaper i sig är universella. Det är kombinationen av egenskaper hos en människa som blir det unika. Och det som den unika kombon får en att uppleva och känna, tänka och bli.

Så får man resonera, medan tårarna rinner för att man än en gång lämnar bakom sig en kombination av egenskaper som man råkar gilla.

Chile #42: surfarna

Får jag presentera vistelsens maffigaste Stilla havs-upplevelse.

Punta de Lobos.

Punta de Lobos är en udde med två stora klippblock, en mil söder om Pichilemu. Längst ut på det stora klippblocket vilar pelikaner och fiskmåsar. Hur ser man att det är en pelikan? Jo för den är större än en vanlig sjöfågel och flyger nästan likadant som en häger fast utan att vara en och mycket snabbare.

Nedanför vippar surfarna. De trippar nedför den torra rödbruna sluttningen i sina neoprendräkter, ut på den svarta klippan, ner i det skummande havet och över till andra sidan, vid klippblockets fot. Runt klippan går de med sina brädor, och slänger sig i havet med ett magskutt livsbejakande som en utter.

När de sedan kommit i vattnet, paddlar de försiktigt och avvaktande.

De är ute efter den perfekta vågen.

När den perfekta vågen kommer, paddlar de upp farten och fångar den. Upp på brädan, så kommer vågens skummande vita som slår, man tror att surfaren här ska slungas i havet men nej! Surfaren fortsätter, står fortfarande och svänger istället upp på själva vågen.

Så fortsätter det tills surfaren dyker i, eller vågen tar slut.

Man kan sitta i timtal och studera surfarna som surfar längst ut vid udden. I de riktigt stora vågorna.

Står man istället och tittar rätt ut, är där hav som slår mot karga klippor. Och längre ut, ännu mera hav.

Hav, hav, hav, glittrande skummande bubblande världshav.

Jag surfar lite längre in på stranden. Emilie väntar med en bok och en empanada på stranden. Vattnet är varmare än i morse, vågorna beter sig som surfvågor ska och min bräda är stabilare.

Dessutom har jag konstiga superkrafter i axlarna och blir inte så trött som jag borde.

Kort sagt, det går bra att surfa här.

Precis intill vistelsens maffigaste havsupplevelse.

Emelie tog kortet på mitt neopren-jag, bilden på surfaren som går ned mot sina vågor fick vara med två gånger bara för att

Chile #42: 2020 ge mig till dig

Hej från hängmattan!

Det är spännande att märka skillnaden på sig själv de dagar man morgonsurfat, och de dagar man inte morgonsurfat. Idag t ex morgonsurfade jag, och gick sedan hem till frukosten. Därefter kunde jag med frid i sinnet barrikadera en hängmatta på terassen. Det var havet och vågorna som flöt i mitt Chile-hjärta. Psyket kunde äntligen få luft att tänka drömmiga tankar om 2020.

Det till och med trots att två tjejer bredvid mig sitter och spelar nån jävla SKITMUSIK högt på sina mobiler utan att bry sig om att jag uppenbarligen vill vila i min hängmatta. De tycker att deras musik är viktigare att lyssna på än att bry sig om huruvida jag vill höra den eller inte.

Men de morgnar som man morgonsurfat är detta ingenting, det är en vindpust, en distraktion man stänger av med sitt vässade, selektiva lyssnande.

Så vad vill jag 2020?

Jag vill träna långdistans, och starta i Sverigetempot. Jag vill längta efter Sverigetempot. Däremellan vill jag glädjecrossa Dalsland Runt och flyga över den kullersten som råkar komma i min väg. Och så vill jag kötta kampfys på Kalvhagen. Jag vill sätta slag och sparkar med de där perfekta, snygga smällande ljuden på säcken samtidigt som svetten rinner ner i ögonen och smakar salt på tungan.

Jag vill fortsätta stå på händer mot en vägg och en dag kunna stå själv, utan vägg. Hej då väggen, vill jag en dag kunna säga.

Varför kommer cykel-2020 bli drömmigt?

För att jag i varje liten cykling eller stor cykling, vet att det kommer att finns något värt att cykla för. Som att trampa syran ur benen medan regnet strilar, eller solen skiner.

Sverigetempot kommer att bli långt. Jag tror att första dagen blir en blandning av första dagens wow och första dagens 30-milasmärta. Första natten sover man som en stock, vaknar upp stel och uschlig, stretchar och kickar igång dagen. Andra dagen blir avgörande: pallar kroppen sju dagars långdistans i rad? För att inte tala om psyket.

Hur ska psyket palla?

Genom att jag ska tänka på hur det blir att gå i mål i Skåne. Varma, mjuka, juli-Skåne. Hur det kommer bli att ligga och flämta på nån sandstrand, tills jag sedan KANSKE lyckas trampa ut till Atlantkusten i Danmark, möjligen på tåg. Eller kanske iaf släpa mig ut till Bornholm, på ett litet återhämtningsäventyr.

Och så ska jag titta ner på mina ben och tänka hej benen!

Cykelvåren 2020 kommer att handla om att tugga många mil på olika underlag. Så den 4 juli ska vi stå på startlinjen i Riksgränsen för att tugga oss igenom hela Sverige. Gamla och nya meriter ska jobba.

Cykelsommaren får handla om att återhämta kraft och cykelglädje. Det görs bäst i vatten och kanske till fots.

Cykelhösten får handla om det som det visar sig att den ska handla om. Men jag tror lera och grus.

Det räcker gott för 2020.

Så 2020, tillåt dig att rinna över glasets kant som den bubblande ytspänning du föddes till att vara.

Jag står nedanför och fångar dig.

Hur fint att dela solnedgång med Emilie, som med sina tjugofem år på jorden bjuder på mera livsvisdom och surfkunskap än vad jag rimligen kan lyckas skrapa ihop på en livstid

Chile #42: om surf.

Mitt neopren-jag vädrar morgonluft. Ska man surfa i 13 grader varmt havsvatten är våtdräkt legio, och denna min temporära andrahud träs på uppe i surfstället. Sedan kånkas brädan ner till stranden under instruktör Marcellos nogsamma överinseende.

Han visar hur man bär. Längst fram fattar man runt brädan, och så låter man resten släpa i sanden. Som en bäver släpar sin svans, går jag på stranden med Marcello bredvid.

Han ska ha en lektion med mig på stranden och i vattnet. På stranden visar han de olika stegen för att ta sig upp i stående position, han lär mig kommandona på spanska som han kommer att ropa till mig i vattnet, jag tränar på att komma upp i rätt position, och så stretchar vi tillsammans i sanden.

Vi är två blomgubbar i våra svarta heldräkter, två bäbisar skyddade från allt ont. Vi kan rulla runt, flyta i vattnet, låta det slå mot oss och bubblorna täcka kroppen, även fötterna är täckta ty vattnets kyla kan annars tränga in i fötterna och fucka med surf-psyket.

Ett fuckat psyke fångar inga vågor.

Jag upprepar alla spanska kommandon och all information Marcello ger. Jag förstår faktiskt mer än vad både han och jag trodde var möjligt. Framåt, bakåt, uppåt, nedåt. Så går vi ut i vattnet, och på kommando lägger jag mig på brädan och börjar paddla.

Runt mig tar andra neoprenbäbisar sin tillflykt i vågskummet. Det hoppas, ramlas och dyks ner i böljan från brädorna, neoprenet jobbar och alla tumlar runt i havet som om det inte finns nån morgondag.

Min rumskompis Emilie är någonstans i vågskummet.

Nu är det dags för mig. Marcello spanar vågor, jag vrider nacken för att få koll. Han håller i svansen på brädan, ger kommandot och trycker iväg mig.

UPPE!!!

och uppe, och uppe, och uppe.

och uppe.

Jag kommer upp på nästan varje våg som Marcello förser mig med. För varje våg, förfinar vi tekniken och till slut gör jag det. Framåtlutad, som man ska för optimal fart och minimalt luftmotstånd. Jag surfar, styr brädan och håller balansen och kliver inte av förrän jag själv vill.

HELL YEAH JAG SURFAR

Marcello tar in mig till stranden. Han är stolt. Det ska han vara, min surf är ett resultat av hans instruktioner och kommandon. Han lämnar mig själv att surfa en timme, hej då Marcello nu är jag flygfärdig!

Men vågorna är ändrade. Inte alls samma som dem som Marcello fångade åt mig. Nu är havet annorlunda, vågorna huller om buller i den tilltagande vinden och mina armar trötta och händerna börjar domna. Våg efter våg passerar, jag kommer nästan upp.

Nästan upp är inte att surfa.

Vad hände?

Det var Marcello som slutat trycka iväg mig. Farten som krävs för att komma upp på själva vågen finns inte längre. Mina domnande händer räcker inte till. De klafsar tafatt runt i vattnet och våg efter våg passerar utan att ta mig med sig.

En gång lyckas jag.

Sedan tar jag mitt neopren och retirerar upp på sanden.

Jag har ändå surfat, om än med Marcellos fart.

Chile #40: Pichilemu

Det har blivit dags för mig att fylla 40.

Havet drog vinstlotten. Det är här vid havet som det kommer att äga rum, fyllandet. Faktum är att det redan pågår.

Jag fyller redan 40, precis nu och fyra timmar till!

Jag fyller när jag äter frukost innan bussen. Vattenmelon, avokado och hommous. Jag fyller när jag åker buss. Fel på motorn, skitmotor, måste byta buss, kommer i samspråk med två surfare som låtsas jobba som journalister. Ta mitt nummer, hör av er om ni vill hitta på något!

Jag fortsätter fylla när jag checkar in på mitt vandrarhem. Dela med en till tjej, amerikanska, perfekt. Vinden drar och rycker i fönsterluckorna. Saker smäller. Vinden är herre. Utan vind, inga vågor och ingen surf.

Jag fyller när jag kollar mobilen och det har börjat trilla in grattisönskningar, den ena rarare än den andra ❤

Elementet vinden skapar enorma vågor som bryts mot sanden. Sanden är mörk, svart, djup. Det är en sand att fylla 40 i.

Vattnet är kallt. På riktigt är det det. Stilla havs-tempererat. Måsar trippar upp och ned längs vågorna som drar in över stranden mitt när jag fyller 40. De jagar middag. Vinden ger dem vågor som ger dem små, små kräftor och kanske alger för att stilla hungern.

Vinden dånar i vågorna och blåser upp sandkorn ända upp på terassen där jag dricker michelada.

Jag fyller år i Pichilemu, fyra timmars resa sydväst om Santiago.

Vad hände med södern?

Södern förvred hjärnan på mig. Jag kunde inte fylla där. Berget lugnade mig, men så snart jag kom ner, drog det igång. Södern gröpte ur mina hjärnceller och stekte dem till frukost. Södern plockade nogsamt ut varje klarsynt tanke och mosade den under klacken.

Jag fick nåt fel.

Jag pallade inte.

Jag vände. Jag åkte hem. Jag åkte tillbaka till Santiago, till nyfunna vänner och kända gator. Santa Lucia, Alameda, tunnelbaneträngseln.

Chile-hemma.

Där, mellan förskottsfirande och små förskottspresenter från mina värdefulla chilenare, och ett värdefullt jobbmöte, kunde jag i lugn och ro börja förbereda psyket på att fylla 40.

🐬

Vad hände med Leo?

Leo hittade min lapp i Puyuhuapi, blev kanske lite negativt överraskad men skakade det av sig. Tänkte kanske, Anna ville så gärna till Coyhaique, jag vet att hon ville det. Sedan liftade han vidare, och nu tror jag att han är någon dagsetapp söder om Chile Chico. Han stannar om han gillar ett ställe, om inte drar han.

Sådan är Leo.

Jag tror att han minns mig som hon som fixade lift på tre minuter, efter att han själv försökt i 50.

Vad hände med Shane och Anna?

Shane och Anna delade rum med mig på vandrarhemmet i Coyhaique. Två britter. De tog direkt mig till sig, som vandrare gör. De begav sig senare att göra en tredagars vandring i Cerro Castillo. Med tält, sovsäck och vandrarkängor. Jag hade så gärna gjort dem sällskap, men deras rutt krävde utrustning jag helt enkelt inte hade tillgång till.

Det jag däremot har tillgång till, är sanden och vågorna i Pichilemu. Jag har morgondimman, kvällssolen, dånet och bruset och bubblorna som skummar när vågen slår.

Här ska jag fortsätta att fylla 40.

Chile #36: Cerro Castillo

Hej Patagonien!

Det var känslan igår efter drygt två timmars vandrande i nationalparken Cerro Castillo. Efter luftig skog, hästhagar och småbuskar kom jag nämligen äntligen fram till det som hela resandet till södra Chile handlar om för mig: rödbruna berg, och blånande toppar med snö.

Jag tappar alltid andan.

Stegen blir alltid lättare att ta.

Hjärtat börjar alltid sjunga.

Så även om den branta stigen frestade på, så skuttade jag vidare och kom närmare och närmare. Stigen gick från gräs till sten, och vinden tilltog. Som en försmak av vad som möter vandrare i Patagonien, så var jag plötsligt på ett närmast lila klippblock. Framför mig? Dimma.

Jag följde de gula markeringarna, upp upp upp, fyllde på flaskan med porlande glaciärvatten, och belöningen tornade upp sig: den dimhöljda toppen.

Jag satte mig på en klippavsats. Rostbrun. Framför mig fanns en glaciärsjö, omringad av toppar och bergsryggar och klippblock och en sjusärdeles tjock, böljande dimma. Den rörde sig ständigt, sidotoppen syntes då och då, dimman rörde sig lynnigt runt ryggarna, och högst upp lekte dimman runt taggarna på berget: slingrade sig runt toppen som om den ville markera för oss att toppen tillhörde den och inte oss.

Vi väntade. Vi visste att tålamod var vandringens bästa vän, vi visste att tålamod gav belöningar i bergen, och vi visste att den tilltagande vinden snart skulle både bita vår kind, och ge oss tålamodets belöning.

Belöningen smög sig på oss: ett alltmer synligt berg. Och berget, vilket berg sen. skrovligt, blåsvart, snöstrimmigt, klippigt, stripigt, spetsigt, toppigt. Vid sidan av det; systertopparna och -sluttningarna blånande och rödbruna, mytiska, drömmande, skymtande i fonden.

Vad mycket man ser om man sitter stilla och bara tittar.

Så det gjorde vi, sedan tog vi kort såklart, jag spelade in några wow-klipp, och snart visste vi att parken stängde så jag började gå ner. Det var en långsam färd ner, hjärtat ville ha mer, ville fortsätta sjunga, ville fortsätta vila i denna vandringens fridfulla, wow-fyllda famn. Ville skutta, ville stanna, ville fortsätta hänföras och fortsätta vilja något.

Ja. Det var det som berget hade lyckats med. En känsla jag inte haft på flera dagar.

Jag ville något.

Vad var detta något?

Att dra på mig ryggsäck, lätta skor eller kängor, och dra iväg. Gå, springa, promenera, akta mig för vattenpölar eller skutta rakt i dem, hålla balansen och stanna upp och titta på horisonten. Lägga handen på ett klippblock och låta hudens kontakt med stenen vägleda mig.Berget hade väckt en längtan. Kanske efter mera vandring, på andra platser eller här, hemma eller utomlands, men kanske också en allmän längtan.

Så var det, och när jag till slut kom ner i skogen, vad jag älskade den!

Jag lade märke till saker i skogen som varit osynliga på vägen upp, jag andades dess syre, jag såg dess rymd, jag hörde fåglarna, lyssnade på prasslet av löven, jag var i skogen och skogen var i mig.

Det var det som berget hade åstadkommit.

I allt jag älskar finns dem, mina beslut: de finns i en våg som bryter mot min kropp, i havets sälta på mina läppar, i sanden mellan tårna, i någons omtanke, någons snälla ögon, i ett skratt, i handflatans kontakt med klippan, där i wow-ets flämtning, 

Där, där finns de, besluten och min längtan. 

Chile #34: Coyhaique

Jag är framme vid mitt mål!

Stackars Leo och fina lilla vackra, fridfulla Puyuhuapi fick lida för min äventyrslusta. Jag var otålig och hjärnan var i spinn, perfekt på ett sätt hade det varit att stanna en dag i Puyuhuapi för att bada i sjön och vara med naturen.

Men jag ville vidare. Sent, sent bestämde jag mig för att ta första morgonbussen, och Leo var ute och mediterade, så jag la en lapp till honom. Så smög jag iväg tidigt tidigt, trött som helvete, och dunsade iväg på ännu en buss.

Och imorgon ska det ske!

Det är en berömd vandring som heter Cerro Castillo som går uppe vid ett pass med taggiga berg. Glaciärsjöar. Patagonien-känsla.

På tal om Patagonien så köpte jag nästan en liten ryggsäck idag. Men till slut tänkte jag att jag ska fasen klara denna vandring utan ryggsäck. Så det får bli ett hopkok av varma tröjor, vindjackor och terrängskor! Ner med detta i min strandväska. Dessutom har min stora ryggsäck ett regnskydd jag kan ta av och använda.

Så nu är det godnatt, sov gott Leo var du än liftar eller mediterar, så kommer vandringsrapport vad det lider!

🇨🇱

Chile #33: Chaitén

Säg hej till dagens vackraste utsikt!

Yes, vi sitter inuti en liten husbil som plockade upp oss i Chaitén idag vid 12-rycket.

Vilka är vi? Vi är jag och en från Israel som heter Leo. Alfahanne stylish full av anekdoter. Varit på resande fot i Sydamerika ett halvår med en månad kvar. Vi kom i samspråk på nattbåten och saker föll sig så att vi käkade frulle i Chaitén, och sedan sa adjö då han ställde sig att lifta. När jag kort därefter också fattade beslutet att dra så fort kjoltygen höll, så gick jag och ställde mig bredvid med tummen i vädret.

Tre minuter senare fick vi lift. Ett brittiskt par på smekmånad, de skulle till ett par varma källor någon mil bort, men sedan skulle de dit vi också ville, Puyuhuapi! Tre timmar från Coyhaique, som är en vandringshub och mitt nya slutmål.

Vi fick gärna åka med, sa de. Var det ok, undrade de, om vi stannade vid de varma källorna på väg till Puyuhuapi? Och ville vi ha något annat där vi satt? Isåfall var det bara att säga till!

Resten är historia. Vi hoppade in, förundrades över livet som gav oss detta, och skramlade sedan iväg på grusvägarna.

🐬

Varför stannade jag inte i Chaitén?

För att inte ens turistinformation i byn ärligt kunde säga att det var bra.

Och ja. Utsikten från båten var magisk, men resten gav mig en krypande, krampande känsla i magen.

Detta var inte rätt. Detta var inte bra.

Det fick bli varma källor och lift till nästa by istället.

Och en totalt jäkla ljuvlig utsikt över glaciärer och snötäckta berg.

To be continued!

🤙🤙🤙

Chaitén, precis såhär vill jag minnas dig