Chile #42: om surf.

Mitt neopren-jag vädrar morgonluft. Ska man surfa i 13 grader varmt havsvatten är våtdräkt legio, och denna min temporära andrahud träs på uppe i surfstället. Sedan kånkas brädan ner till stranden under instruktör Marcellos nogsamma överinseende.

Han visar hur man bär. Längst fram fattar man runt brädan, och så låter man resten släpa i sanden. Som en bäver släpar sin svans, går jag på stranden med Marcello bredvid.

Han ska ha en lektion med mig på stranden och i vattnet. På stranden visar han de olika stegen för att ta sig upp i stående position, han lär mig kommandona på spanska som han kommer att ropa till mig i vattnet, jag tränar på att komma upp i rätt position, och så stretchar vi tillsammans i sanden.

Vi är två blomgubbar i våra svarta heldräkter, två bäbisar skyddade från allt ont. Vi kan rulla runt, flyta i vattnet, låta det slå mot oss och bubblorna täcka kroppen, även fötterna är täckta ty vattnets kyla kan annars tränga in i fötterna och fucka med surf-psyket.

Ett fuckat psyke fångar inga vågor.

Jag upprepar alla spanska kommandon och all information Marcello ger. Jag förstår faktiskt mer än vad både han och jag trodde var möjligt. Framåt, bakåt, uppåt, nedåt. Så går vi ut i vattnet, och på kommando lägger jag mig på brädan och börjar paddla.

Runt mig tar andra neoprenbäbisar sin tillflykt i vågskummet. Det hoppas, ramlas och dyks ner i böljan från brädorna, neoprenet jobbar och alla tumlar runt i havet som om det inte finns nån morgondag.

Min rumskompis Emilie är någonstans i vågskummet.

Nu är det dags för mig. Marcello spanar vågor, jag vrider nacken för att få koll. Han håller i svansen på brädan, ger kommandot och trycker iväg mig.

UPPE!!!

och uppe, och uppe, och uppe.

och uppe.

Jag kommer upp på nästan varje våg som Marcello förser mig med. För varje våg, förfinar vi tekniken och till slut gör jag det. Framåtlutad, som man ska för optimal fart och minimalt luftmotstånd. Jag surfar, styr brädan och håller balansen och kliver inte av förrän jag själv vill.

HELL YEAH JAG SURFAR

Marcello tar in mig till stranden. Han är stolt. Det ska han vara, min surf är ett resultat av hans instruktioner och kommandon. Han lämnar mig själv att surfa en timme, hej då Marcello nu är jag flygfärdig!

Men vågorna är ändrade. Inte alls samma som dem som Marcello fångade åt mig. Nu är havet annorlunda, vågorna huller om buller i den tilltagande vinden och mina armar trötta och händerna börjar domna. Våg efter våg passerar, jag kommer nästan upp.

Nästan upp är inte att surfa.

Vad hände?

Det var Marcello som slutat trycka iväg mig. Farten som krävs för att komma upp på själva vågen finns inte längre. Mina domnande händer räcker inte till. De klafsar tafatt runt i vattnet och våg efter våg passerar utan att ta mig med sig.

En gång lyckas jag.

Sedan tar jag mitt neopren och retirerar upp på sanden.

Jag har ändå surfat, om än med Marcellos fart.