Glåmigt

Tjena!

Sitter på bussen till jobbet och känner mig glåmig. Hatar det tillståndet, men det var värre för nån timme sen. Närmare bestämt 07.11 då jag insåg att jag missat bussen med en minut.

Som van pendlare insåg jag att det var noll mening att bli sur, men lät ändå några könsord hoppa ut ur munnen. Passade på att gå till affären och stödhandla havremjölk, tröstade mig med ett knippe avokado och hejade på personalen. De log och det var fridfullt som det bara är vid öppnandet. Precis när jag skulle gå in i butiken var det även en kostymnisse med paraply som höll upp dörren och gjorde en elegant gest för att visa mig företräde. Just då just där blev jag väldigt glad.

Så gick den där timmen, och jag hann med ett viktigt cykelsamtal och var faktiskt inte alls irriterad. Det andra alternativet hade varit att bänka sig på Waynes vid stationen och snyftblogga över en latte. Det här kändes ändå mer produktivt (präktigt ja, rätt beslut ändå ja).

Vår grusrunda igår! Den gick mot Sura, Lillhärad, förbi de ensliga stugorna och in i leran, bommen vi kröp under, regnet som tilltog så snart jag tagit av skoskydden, syret i luften! De sköna samtalsämnena om skogcykling, förlängda cykelhelger några timmar bort, vattendropparna!

Regnet. Älskade regnet. Känslan av att kunna ta sig fram i lera, uppför skogsstigar, nerför grusiga backar och rulla ut på asfalten som en vanlig cyklist.

Crossens själ. Och skäl.

När man äntligen får köra i somrigt duggregn utan att oroa sig för att kläderna ska bli skitiga för att det helt enkelt är en del av upplägget.

Men det roligaste är att börja hitta i skogarna, känna igen avtagsvägarna.

Två dagar kvar till Dalsland!

Och inga foton tog jag igår heller. Det behövs inte alltid, det kommer ju fler turer. Och man kan använda andra bilder, till exempel den på den ena lilla katt som bor hos Karin.

Hon heter Solveig.

Ja.

Annonser

En ny dag

Jahaja, då var det morgon igen.

Gårdagskvällen spenderades i soffan. Det var ett tufft beslut att inte få köra hem scotten, men domen efter lite felsökning från dem som vet nåt var hård: i behov av rejäl renovering. En del intorkade vajrar och komponenter som helt enkelt är slut. Det ojades över att jag ens kunde växla, och funderades över hur jag ens ansåg mig vara trafiksäker. Dessutom konstaterades att min styrlinda såg förjävlig ut.

Så jag får vackert boka tid hos verkstaden, och låta pengarna som krävs för reservdelar och montering bli en investering. Och så ska jag tänka den ekonomiskt betryggande tanken att jag inte har bil.

Sånt är cyklistlivet!

Det är många delar och mycket finlir på dessa cyklar. Det är detta som gör att vi kan smyga fram tyst och smidigt som pantrar.

Jag var mör igår på jobbet också. Denna övergång till jobb-mode efter fyra dagars sol och cykling hanterade jag genom att vara bejakande. Inte reagera på irritation, utan le mot kollegor. Tacka ja till kaffe och ta befälet i diskussioner. Tänka på hur vi körde lagtempo så att motvinden knappt kändes.

Halv tre kom dippen. Jag hade felsökt scotten hela lunchen istället för att äta, så jag fick göra det på mötet. Förla mötet i solen, på med brillorna och humma med. Jag uppfattade hälften, andra halvan gick åt till att dela upp scottens beståndsdelar i behålla och inte behålla.

Jag kände mig som en tonåring som somnar i klassrummet.

På kvällen var det dags för styrstamsbyte på Ridleyn. Medan maten lagade sig på spisen och luktade spiskummin, började jag skruva loss allt som skulle loss. Jag lyckades sedan med konststycket att se framgaffel, distanser och styre fylla hela golvet utan att jag själv tappade fattningen. Det var lite som att plocka isär ett träns för första gången. Efter montering och inpassning var jag tvungen att byta bägge däcken för att få ner pulsen.

Sen plockade jag upp ett fång persilja från trädgården och käkade linsgryta i soffan.

Kvällen var så vacker! Himlen var så knallblå. Duvorna så rofyllda.

Ikväll blir det grus. Grus och skog till Sura med två i klubben. Det kommer  ge glädje inför Dalsland.

Dalsland! Bara tre dagar kvar nu.

Ja!

Tre dagar.  Dessa ska fyllas med grus, skog, materialcheck och sömn.

Ja.

IMG_0250

LVG betyder lätt, vitt och gula rapsfält

Jag älskar mina ben.

Idag på Smerundan gjorde de, ihop med mina lungor, en sjuhelvetes insats i Sörmland. Och mina ben i sin tur älskade min styva, lätta racer med de styva, lätta, vita skorna och även om cykeln skramlade som en enarmad bandit, så höll den faktiskt. Bara jag var medveten och växlade med eftertanke.

Vi körde från Eskilstuna ner mot Hälleforsnäs över mot Mellösa-Harpsund. Vi tuggade oss upp till svalboviken, vi trampade oss upp för backarna och susade ner till korset på väg 214. Där fick vi en sydvästlig medvind från andra världar och kunde nudda 40-strecket i ett enastående 3-manna lagtempo.

Det var precis lika endorfinkickande som det låter.

Vilka var då vi?

Det var såklart lite olika konstellationer. Jag efteranmälde mig 10 minuter före starten och hade tänkt hinna kroka arm med nån lämplig klunga. Jag trodde mig ha lyckats med detta någon meter efter starten. Denna lämpliga sub 9-klunga verkade hungriga, men hade ögonen med sig och upptäckte snart att en turkos förorening hade smugit sig in i deras röd-svart-vita blomsterhav.

”Vem släppte in henne?”

Följt av

”Du tjejen, du är varmt välkommen att ligga sist men inte i rotationen”

Jahaja! utsparkad. Men jag förstår dem, vill man köra ihop sig så vill man. Och jag hade bättre saker för mig än att ligga på rulle i tio mil.

Jag hittade en rygg från storstan med sommarhus i Torshälla som jag drog runt ett tag. Han var rätt tystlåten men hann gnälla på att kommunens färgsortering tog för mkt plats under diskbänken. Och jag ville ju ha en klunga och han ville inte vänta in nån så jag lät honom löpa. Tack för partempot, och välkommen åter.

Och vid min pp vid en gran nånstans väster om Harpsund, kom så mitt embryo till klunga. Två rödklädda och en turkos – som jag ju! – körde förbi. Jag rusade ut ur skogen, körde ikapp men ifrån dem, lite besviken över deras tempo. Käkade styrlinda i motvinden och funderade på nästa steg.

Så plötsligt kom någon smygandes bakifrån. Den turkosa! Hon gick upp och drog ett tag tills vi kom ikapp ett gäng på fem med blandad härkomst. Efter den följande depån slog vi alla följe och den turkosa tuggade på stabilt i sidvinden. Vi tog backarna i svalboviken, jag gick upp och drog och vi nådde korset på väg 214.

Vi svängde höger.

En blågul rygg gick upp, och nästa gång vi växlade insåg vi att de andra var avhängda. Ingen hade sagt nåt och ingen hade märkt nåt. Och ingen annan rygg i sikte. Så vi tuggade på, och smög oss uppåt i fart, och hela denna medvindssträcka urartade till en avancerad form av Propagandacykling.

Vi var så starka, så jämna. Så jämnstarka. 

Så nådde vi infarten till Vilsta, och körde som det järngäng vi nu var, tillsammans in i mål.

Och då säger den turkosa: ah men lite kaffe och en macka och ett bad på det här, är ni på?

Såklart vi var! Den turkosa hette Carolin, och inuti den blågula fanns en som hette Martin. Så jag och Carolin och Martin drog av oss våra tröjor och plöjde ner i vattnet och gjorde det där riktigt svårslagna, som efter-cykelloppsbad i bibs och sport-bh är.

Sen torkade vi i solen och tog en kaffe till.

Kunde man ha det bättre?

I vimlet finns även lite folk jag cyklat grus med i vintras och så ett par Eskilstuna IK-klungor såklart. Jag minglade, och vinkade hej då till Carolin och Martin. Sen tog jag mig an mitt uppdrag att spana in Team Smestan genom en trevlig pratstund med speakern. Och triathleten i mål- och fikatältet. Team Smestan var alltså stolta arrangörer av Smerundan, och är en av tre Eskilstunaklubbar. De är relativt nystartade, har ca 40 medlemmar och nästintill reklamfria tröjor. Detta i syfte att göra kläderna tidlösa och stilrena.

Jag kände mig lite otrogen mot VCK när jag hörde mig för om deras tävlingsverksamhet, men allt som allt så verkade de riktigt reko, oavsett hur cykelhög jag var just då.

För det gick inte att vara annat.

Och sen åkte jag hem till Karin, och tömde kylskåpet på tofu och gjorde massa annat ocykligt. Men det är också cykligt, eftersom det ocykliga ger frid och ro i själen och därmed ökad kraft till cyklisthjärtat.

Ja. Så var det. Det var så.

Det var en bra dag, igen ❤


Sörmland!!

Sista söndagsfrukosten innan Dalsland. Sitter i fönstersmygen och solen steker halv åtta på morgonen.

Är så sjukt sugen på grus och skog.

Kvarteret vaknar, cyklarna står och frustar i köket och jag hoppas hoppas att scottens växlar håller.

Smerundan. Jag har kört vägarna förut men inte i ett svep: Mellösa, Hälleforsnäs, väg 214.

Väg 214! Min första väg i Sörmland, jag som alltid trott att Sörmland saknar vägrenar och därför dömt ut den som lvg-miljö. Men som nån sa; ”det är väl bara att köra?” Och det är det ju!

Om inte annat kan man köra på natten då man får vägen för sig själv. Det gjorde jag en gång, hem från Helenas stuga på väg 214. Jag tog en pp vid dikeskanten och satte mig rakt i ett nässelsnår. Allt för att slippa dela vägen med nån. Helvete vad mina ben kliade sen.

Igår på rundan satte jag mig för övrigt framför en vildros som rispade upp hela ryggen. Ok inte hela ryggen, ländryggen!

Nu vet jag bättre om Sörmland. Och framför allt är det ju de tusen skogsvägarnas län.

Ok, dags att packa och ge sig av till klubbkamraterna Frank och Margaret som ska sköta logistiken. Sen blir jag kvar en natt på den sidan Mälaren och sen närmar sig gruskörning och uppladdning och rengöring av allt.

Så att det kan bli skitigt igen.

img_0045-2
Foto Katja 

 

Innehåll: klungcyklist, hanteras varsamt 

Sitter i fönstersmygen och lyssnar på duvornas kutter och grannarnas inrökta lördagsgnabb. Imorgon är det Smerundan i Eskilstuna, ett motionslopp som körs på vackra Sörmlandsvägar. Min plan är att åka dit och spana lite på Team Smestan, en av Eskilstunaklubbarna jag inte känner så väl. Jag ska låta Racern få äran att köra detta lopp, eftersom Ridleyn behövs här hemma på tisdag då det vankas grusmil. Planen är att sova hos Karin efter loppet. Jag ska då passa på att betala tillbaka en skuld till hennes hälft med lite massage.
Jag ville därför rulla lätt idag och ledde en lugn grupp på distansrunda (i solen värmen försommarfärgerna!).

Som alla klungor har så hade även denna sin unika karaktär. Vi var nästan jämna förutom en cyklist, som vi anpassade farten till. Dynamiken var spännande att observera, det utvecklades en del klungsnack. Jag vill påstå att det började när jag gav ett tips till en herrcyklist jag ansåg var i behov av det: han lättade från sadeln ofta och låg framför mig, vilket orsakade en viss ryckighet. Så jag serverade honom pedaltricket: vill du lätta från sadeln på ett klungharmoniskt sätt, tryck i lite extra med ena pedalen.

Serverat, varsågod att ta om du vill.

Detta tips uppskattades på västeråscykeln där jag ledde en grupp män och kvinnor som var jätteduktiga och positiva.

Nu tog det en sekund efter mitt tips, så ville han börja tipsa den som var svagast i klungan om rätt kadens. Flera blandades in i diskussionen och jag valde till slut att själv ta kadens-snacket med cyklisten i fråga för att det på nåt sätt kändes bra att det kom från en ledare.

Klungan rullade på fint trots att vi var ojämna och lyckades foga in henne, ja det var en hon, bland oss. Men hon var ändå i fokus på ett sätt jag själv inte hade velat vara: ”är du med? Går det bra?” Och ”är hon med? Vänta hon ska med!” Etc.

Hela tiden ett gott uppsåt men som blir ett för stort fokus på den enskilda. Och jag kan inte låta bli att störa mig på att jag själv började tänka att det var ju ett väldigt sammanträffande att det var just HON som skulle hamna i fokus hos HONOM och inte den andra herrcyklisten som körde på minst lika låg kadens.

För det gjorde att jag tappade fokus.

Dessutom: herrcyklister som puttar på andra cyklister på ryggslutet (oj då jag råkade komma åt rumpan förlåt!!), detta går fetbort. Dels handlar det om balans, men även om integritet.

Sammantaget är det riktigt klurigt detta med att ge tips. Det är en sann balansgång! När jag leder grupper försöker jag att inte ge tips i onödan. Hellre ha diskussioner som kan få personen i fråga att själv tänka efter. För det är då man lär sig. Och jag vill att tips ska kunna ges till samtliga oavsett vad personen har mellan benen.

”Ah men det kan man väl!!” kanske nån läsare tänker. Jo, men man ska vara jävligt ödmjuk inför varje persons förkunskaper, teknik, utrustning, sinnesstämning etc. Uppenbara säkerhetsrisker eller klungrelaterade saker som att hålla höger/vänster, vara tajta eller sakta ner är en sak, men att ge tips för att göda sitt ego och för att personen tillhör en minoritet och därför är allmängods och öppen för alla ”cyklister som vet nåts” kunskaper om denna ädla konst, det går bara bort.

Raljerar lite, och vad vet jag om dagens begivenheter egentligen, och andra dagars, men som liknelse.

Å andra sidan: om man lyssnar på tips från folk och börjar störa sig men ändå lyssnar à la ”ta skit och gör det till guld”, då har man vunnit mycket! Lyssna, smaka, tugga, och svälj det du vill ha. Spotta ut resten.

Men jag önskar att jag inte reagerade så starkt på när just män förklarar för kvinnor hur man cyklar. Jag önskar att vi härmed ger varandra tips på ett ödmjukt sätt och ger fn i att putta varandra på röven! Och jag önskar att vi tar emot tips och gör dem till guld! Till styrka! Till rätt kadens! Och jag önskar att vi ibland bara kunde hålla käften och cykla och sköta klungdynamiken snyggt.

Jag önskar att jag själv kunde allt det.

Pust. Brännan fick sig en omgång idag iallafall, och en herre tyckte att hummusen på mackan på fiket var god. Ah men vad trevligt! Ja alltså inte lika god som den han gör när svärsonen kommer på besök, men ändå. Sen tipsade jag honom om jordnötssmör och ikaffe havremjölk.  Han skulle testa det. För övrigt ansåg han att havregrynsgröt var den bästa uppladdningen vilket jag håller helt med om.

Det här inlägget tar aldrig slut.

Jo, nu.

Nu.

Nu tar det slut.

img_0179-1

En glad funkis 

Helvete vad jag nyser! Jag som hade tänkt skriva en kärleksförklaring till vårt motionslopp Västeråscykeln. Det skulle ha blivit ett peppigt morgoninlägg såhär timmen precis före loppet.

Det får bli som det blir. Huvudbudskapet är: det är roligt att engagera sig i klubben när man känner gemenskap och miljöhänsyn. 

Jag ska vara ledare i år, som förra året. Förra året var så kul! Jag hade en lugn grupp och kämpade järnet för att alla skulle hänga med, och det gjorde de. En man hade det tufft, och eftersom jag vägrade låta honom släppa så kom han runt. Han kramade om mig rejält efteråt och det kändes in i märgen att han var stolt över sig själv. 

Åren innan var jag funkis i starten. Vår miljöpolicy var nyligen antagen och jag hade fixat samarbete med fairtrade city som delade ut bananer till folk i såna där härliga banandräkter. Vafab hade vi också lockat till oss så vi äntligen hade vettig källsortering. Kaffet var nästan rättvist (tanken fanns där, sen var det någon som hade svårt med märkningarna på paketen. Det kan jag förstå! Jag tycker eg att miljömärkningar är småborgerlig skit, som att man ska få välja om man vill gynna bra eller dålig produktion! Allt borde vara miljömärkt utan att ha märkningen). Hursom, om vi kan förenkla för våra deltagare så ska vi göra det. Och vi hade både ko- och havremjölk och folk var glada och stolta! Jag krafsade ihop ett pressutskick med Johans hjälp och VLT skrev om loppet. Så kul! 

Det bästa med det är såklart att våra medlemmar tyckte miljön var viktig nog att tänka på även framöver. Så nu är det faktiskt mycket ekologiskt och rättvist på våra evenemang där det är möjligt. (Vi har även bytt till grön el i klubblokalen trots att kassören i klubben jobbar för westinghouse, he he). 

Det var även kul att stå i starten och ta emot folk vid målet. Gänget runt loppet var trevligt och man var glad! Vi fick jättegoda sallader från Global Living och det gjorde inte så mycket att nån funkis råkade käka upp min,  han tyckte vegansk mat var skitgod. 

Nästa steg är elbilar på lopp. Vi har samarbete med olika firmor och jag ska ta ett snack med dem idag. Elbilar är renare för cyklisterna när de ska ligga och flåsa i täten. Det borde gå! 

Min inställning till arrangemang är att de ska ordnas så att deltagarna själva slipper tänka på miljön. De ska källsortera och sörpla rättvist kaffe av bara farten. Då har vi lyckats. 

Nu måste jag kitta upp mig och tagga till här. Starten går 0900. Glad dag på er, och om ni inte kör loppet så kanske ni kommer ner och hejar och äter en banan! 

Fredagsmys



Men är det inte för ljuvligt ute ikväll! Kolla himlen! Molnen! 

Yes det är varmt och vår och riktigt svårt även för eskilstunabor att hitta något att klaga på. 

Tänkte ju köra hem Racern men blev att jobba över istället och jag torkade en tår över att behöva lämna Racern på kontoret. Då såg jag min kollega från Barkarö och lyckades få skjuts i hans mörkröda lilla Nissan. Cykeln fick åka med och vi susade ljudlöst norrut ty Nissan var eldriven! 

Vi snackade mest elbilism och så blev jag avsläppt i askö för vidare transport hem. Jag såg mig omkring. Det var magiskt och kvavt och fåglarna var galna. Jag bytte om på grusplanen och klickade i, Racern var fortsatt sargad i växelsystemet trots tidigare fix men alltjämt sommarlätt. 

Så kom vi hem. Så var det. Racern är hemma igen och jag med den. 

Nu ska jag äta alldeles för sen middag. Imorgon är det Västeråscykeln, vårt motionslopp. Kanske ses vi där! 

Älskade vanligheter 


God morgon.

Bloggade aldrig om gårdagens pass igår. Det var ett mkt bra ett med intervaller, backar och glada cyklister. Starka Elin var tillbaka efter föräldraledigheten, och nya ledaren Cecilia höll på att lära sig rundor. Jag domderade lagom mycket i ledarvästen. Det var ett helt vanligt tisdagspass! 

Älskar vanligheter. De behöver ofta beskrivas men ofta räcker det att tänka på dem som vardagens bomull. Minnet av dem dröjer sig kvar som ett skyddsnät att trilla ner i vid behov. Minnet, som skapats av dåtid men blir nutid igen och igen.

Till exempel när man är sitt sämsta jag på jobbet och chefen lite fint försöker övertyga en om motsatsen utan att lyckas. Man har bestämt sig för att man är sämst, men på något sätt lyckas man senare bestämma sig för att man är bäst. Och reser sig från sängen och på med cykelskorna och iväg till passet. 

Idag ställde jag klockan tidigt. Det är bästa sättet för mig att bli pigg. Kanske cyklar jag hem Racern efter jobbet, vi får se. 

Foton: Rodde 

Vilodag 

Jag började skriva ett inlägg om den lilla minidebatten som pågår just nu om varför en sportbutik i Västerås har en mekkväll för tjejer. Men jag orkar inte. Jag tycker helt enkelt att man ska gå dit om man tycker det verkar kul. Kvinnor är en minoritet i cykelsporten och det kan behövas en plattform fri från fördomar om vad män och kvinnor förväntas kunna. 

Överlag är min inställning att en cyklist bör behärska de viktigaste mek-momenten så att man klarar sig själv. Det handlar om både säkerhet och självsäkerhet. Personligen gillar jag att förstå varför mina cyklar beter sig som de gör, och tycker om att fatta hur de funkar. Jag är en hopplös tänkare med tusen järn i hjärnan och då är lite hederligt drift och underhåll av maskinen avkopplande. Jag frågar dem som verkar kunna nåt, men vill inte få cykeln okulärbesiktigad varje runda om det inte handlar om uppenbara säkerhetsrisker. 

Jag är för övrigt en jävel på att byta slang. 

Det blev visst ett inlägg ändå. 

Tur det, för idag är vilodag med andra privata åtaganden än cykling och då är det ju kul att kunna rapportera om nånting annat än hur jag satte potatis eller planterade ut tomater i rabatterna. 

Det är inte handen på bilden som har skrivit det här inlägget. Ringen sitter på min kompis Mickes finger och hans fru har en likadan. 

Den där integriteten 

Dags att summera en grymt bra rehab-vecka. Just nu mår jag illa av trötthet och hunger efter dagens distans till Ahlsta. Men det är såklart också en positiv känsla. Jag har skrapat ihop knappt 40 mil, två intervallpass, en morgonpendling och två distanspass. Och jag har aktivt valt bort det som inte är cykling, de dagar jag har planerat in pass. Ja, förutom viktiga kvällar med samtal om livets kärna. Och kvällar med garv hos vänner.

Att följa en planering såhär slaviskt är för mig unikt.

Jag är van att behöva fatta mängder av små beslut varje dag: vilken buss ska jag ta till jobbet, vilken ska jag ta från jobbet, är det tillräckligt bra vind för att morgonpendla, har jag isf deon på jobbet, vilka prylar ska jag hämta hos Karin, vilka nätter ska jag sova hos Karin, vilka dagar ska jag köra pass, vilka dagar ska jag –

Etc.

Nu har jag haft en plan som jag faktiskt har hållit. Och jag har märkt en massa småtrix som jag behöver tillämpa för att bli starkare. Och jag har försökt tillämpa dem, och jag har tagit emot tips från vänliga medcyklister.

Lagom många tips, som givits med en känsla av att de tror på mig och vill bidra till att jag blir starkare.

Jag omges av så många kloka och välvilliga.

Därför vill jag också vara en klok ledare. Idag var jag både klok och oklok. Jag skällde nämligen ut en i klungan som jag tyckte betedde sig fullständigt egoistiskt. Jag mådde ju inte bra av det, men bakishjärnan blev reptilhjärnan och så flög det svordomar ur munnen. Jag borde sagt nåt avväpnande, men det gick inte.

Det är vid dessa tillfällen jag vill ha det där som kallas integritet.

Men jag kan lova att reptilhjärnan bara slår till mot personer jag känner väldigt väl. Och när det är befogat. Och sen var det ju överspelat, och vi kunde snacka rutter och annat viktigt och oviktigt igen.

Nu lagas maten i ugnen och på spisen. Jag är dödstrött och glad på ett soft vis och det är blå himmel och brännan kommer snart. Och i sommar ska jag bada i havet och få solblekt hår och det är mindre än två veckor kvar till Dalsland.

Närmare bestämt tolv dagar.

Nu däckar jag, ta hand om er.