Milsans och vinterdistans

Men gott nytt då!!

Här sitter jag och försöker tänka bort tonåringarnas bröl som invaderat vårt hus räknar vintertimmar. Yes, det är så man räknar inom vintercykling. När vägarna är isbanor och fingrarna ispinnar och axlarna stelfrusna av isskräck – ja då räknar man inte mil. Man räknar tid, och antal parerade isvurpor.

Sedan hade man kunnat räkna kaffekoppar och antal ångande duschminuter, om man inte var trött på att räkna.

Året har börjat bra rent cykelmässigt. Det har även börjat rent cykelmässigt. Crossen har fått dubbdäck som redan tuggat sig igenom två pass i bitande minusgrader. Yes yes, Och årets sista cykling blev även crossens första vinterpass: min och Jockes kom igång-distans. Och så sitter jag här nu och kan kassera in timmarna från min och Alex vinterdrömdistans igår, och dagens isknatter väster om stan. Knappt nio timmar vintersmatter!

Vägarna bjöd på varierande underlag som krävde sitt fokus. Gårdagens packade vinterväglag, en ljuvlig dröm. Lite finfin nordlig vind som fångades in av de sörmländska träden. Snack om viktigheter och oviktigheter; en pockande dos inspiration om kommande cykling som alltid med Alex. Och så idag; där Jockes runda bjöd på isbanor som spolade salsgolv. Men fördelen var att de var just spolade. Och bonade. Inte en iskant så långt ögat nådde, och när man väl kanade ut i vägrenen för att chilla i gruset, fanns det gott om chanser att smita tillbaka upp på isen i mitten.

Men när Jocke visade tecken åt höger, samtidigt som han fortsatte att köra rakt fram, insåg alla i sällskapet att det var dags att styra mot asfalten. Det gick inte längre att manövrera vettigt och med bibehållen kroppsvärme på isen. Mina handsktäckta stackare till fingrar såg fram emot att få lite värme, och några uppförsbackar senare blev det just så. Kylan från den första timmens iskörning hade dock satt sig i systemet, så det fick bli PP vid en bildskön dunge i solen.

Så ledde oss Jocke ut till Gillberga kyrka för en termosfika, och vi delade på bästa knytis-manér olika tilltugg mellan oss: Alex sina frukt- och nötbollar, jag mina gurkmejaditon och Jocke drog upp en glittrande blå förpackning mandelmassa. Mandelmassan höll sig mjuk och följsam i kylan, ”nedmalt socker och fett!”, bra inspo där Jocke!

Alla var glada, jag mest över den välkomna värmen som återvänt till händerna. Utan den, ingen crossglädje.

Slut på det här inlägget. Nyårskrönika kommer. Bilder för likes.

Heja på och tappa inte greppen, i nästa kurva kommer peppen