Skit och skjut från 2018

Hej 2019!

*gnuggar sömnen ur ögonen*

Idag är sista chansen att skriva ett vettigt nyårsinlägg här på bloggen. Sitter på tåget och har 45 mysiga minuter tillgodo.

På nyårsafton körde vi igenom årets höjdpunkter och avskrädeshögar. Bägge mina hade cykelfokus. Ingen olycklig kärlek eller nytt jobb kunde trumfa detta tema. Så i min avskrädeshög låg cykelstölden i januari. Min variga böld och stinkande avloppspöl. Detts ruttnande inferno! Jag beskrev hur jag grät och bölade i sorgen efter Ridleyn, och fick då den högst befogade frågan:

”varför köpte du inte bara en ny, exakt samma storlek och modell?”

Jag blev lite paff. Så förklarade jag hur alla minnen vi delat, Ridleyn och jag, byggde upp en sådan enorm saknad.

De andra såg oförstående ut. Tog en tugga av potatisen med vitlökssås. Så förklarade jag hur jag tagit mig ur sorgen. Det hade jag ju nämligen gjort genom att separera minnena från den fysiska cykeln. Minnena skulle alltid finnas där. Det fysiska exemplaret av cykel skulle vara borta, och oavsett hur mycket jag personifierat Ridleyn så var den bara död materia utan mig. Det var jag som möjliggjorde upplevelserna, och de skulle kunna bli fler med en annan cykel.

Detta sa jag mest till mig själv. Ni som läser vet att cykeln blir en förlängning av ens egen fysiska kropp och när den då förloras kan man inte bara köpa en ny hur som helst.

Eller?

Fyller sorgeperioden ett syfte? Vem gynnas av att man som jag väntade ett halvår med att köpa ny cykel?

Det gjorde jag ju iallafall, och på takräcket forslade jag även hem en ny racer. Och crossen har minsann börjat borra sig in i min kropp, som en förlängning, bland annat när vi tillsammans besegrade banvallen. Vi körde bara upp för den. Dess steniga brötiga yta blev en del av turen. Tack crossen.

Sedan var det då höjdpunkten. Och här berättade jag för mina nyårsvänner om kallelsen till NM. Hur jag satt och kollade på Sverigematchen på VM med kollegorna i stadshusets källare och kollade mejlen i halvlek. Ruset som gick genom kroppen när jag klickade fram dokumentet där det stod Kallelse till nordiska mästerskapen i Ås, Norge och hur landsväg, linje var ikryssat.

Håren reste sig. Jag svarade genast ja och ville genast hångla upp hela världen.

Sedan blev ju NM bra, en silvermedalj att komma hem med, leveransen var klar, jobbet utfört. Kanske inte det mest utvecklande lopp jag kört, eller ens det roligaste, men nog det viktigaste och helt klart den häftigaste pallen att få kliva upp på. Av så många skäl är jag så kär i hela prestationen.

Men jag ville egentligen med denna höjdpunkt peka på en annan sak. Och det är känslan av själva besked. Just det ögonblicket. Kicken när en satsning du lagt mycket tid och själ i, tar dig till en ny nivå. Hur någon viktig ser dig och kommer med ett befogat erbjudande.

Första kyssen innan förhållandet tar vid

Ibland levererar du, ibland inte. Men känslan när beskedet, beslutet, erbjudandet, kommer. Vilken livgivande jäkla grej att gå runt i.

Så det gjorde jag. Och njöt, rejält, för sedan knackade en annan kompis på dörren och det var backångesten. Hur skulle jag få backben i det platta Sörmland på bara några veckor inför ett NM medan norskorna förmodligen käkade backryck till frukost?

Men den övervann jag, och lade till ännu en i mitt tycke annan smart grej i samband med NM. Jag bestämde mig för att NM skulle få vara en del av sommaren och styra till viss del, men inte ta över den fullständigt. Så jag drog iväg till Norge och körde mina drömmiga serpentiner, och placerade NM mitt i planen. Efter serpentinerna, men innan turen ner utmed Sveriges västkust. Så om NM sket sig, så hade jag iallafall fått drömcykling i Norge innan, och kunde se fram emot massor av klippbad under cyklingen längs västkusten ner till Göteborg efteråt.

Och om nu NM inte sket sig, så skulle jag få västkusten och klippbad som belöning.

Lite så vill jag minnas cykelåret 2018. Hösten stryker jag gärna ett streck över rent cykelmässigt.

Vad 2019 bjuder på får vi se. Jag längtar både efter att utvecklas som tävlingscyklist, och efter att få uppleva världen genom touring. Lång touring.

Nu är jag framme. Släkten väntar. Älska årets bästa Eskilstunabild, på mig och Ida på Gröndal, tagen av Lotta. Nyårsminne med Havannacigarr för likes.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s