RR Björnlunken 2018

Men oj då!!

Råkade visst bli övertalad om att springa ett distanslopp på en MTB-bana. Den heter Björnlunken och går i Kungsör. Man kan köra MTB, springa eller köra en DD, dagens dubbel då man först cyklar och sen springer med cykelben, hua, men ok, folk gör det.

Mitt beslut att kuta togs någon gång sent på kvällen innan loppet. Jag var på inflyttningsfest och vid nio-rycket kom jag på att jag borde kolla starttider och annat viktigt. Med ett glas bubbel i näven knappade jag iväg en fråga om samåkning och fick svar från ett gäng trevliga människor i trailklubben. Bakisbenen skulle älska stigarna, det kände jag på mig.

Och det gjorde de!

Det var Katja som från början fått in mig på denna bana. Hon gjorde MTB-tävlingspremiär så det var en stor dag för henne! Jag träffade henne precis då hon kommit i mål, hög och lerig och svettig och sådär underbar man bara är precis efter ett race.

Jag drog iväg mot starten via diverse bussar. Det var ett A till B-lopp, så lite vasaloppsfeeling fick man. Starten gick i Alberga, och lite huttrade jag i mitt linne och korta tajts, men det hade jag igen senare.

Loppet gick på en ås, mitt i solen.

Jag flög fram i 18,3 km. Benen var ljuvliga, jag hade ingen klocka utan ville medvetet njuta av varje steg, utan att veta hur långt jag hade kvar. Jag ville springa i nuet. Jag ville tycka om varje steg och inte längta till målet. Och jag kände mer och mer att jag verkligen njöt.

Banan var varierad och lagom kuperad. Både små smala, söta skogsstigar och mer rotiga partier samsades med sandiga bredare vägar och tyst, fin tallskogsmark. Och så stenskravel och ängsmark såklart.

Tyst, tyst, sprang jag, flög förbi folk och drack lagom mycket i depåerna. Uppför gick jag i början, men sedan upptäckte jag att det var minst lika energieffektivt att studsa uppför springandes, andra muskler fick jobba. En gång snubblade jag, och föll framåt men höll balansen.

När någon ropade 3.5 km kvar, insåg jag att banan skulle bli brantare, och det blev den. Men det gick vägen, och snart kom upploppet, och med en liten känning i höger knä spurtade jag in i mål. Jag nästan grät, jag nästan skrek, jag lade mig på marken med händerna för ansiktet och ville storböla.

Fast jag skrattade istället.

Lite som när jag tränade tempo i Gillberga med Magnus.

Sedan var det eftersnack och hemåkning och jag var hög som ett hus över de 18 kilometrarna stig. Solen sken som en galning och jag promenerade hem genom stadsparken och glodde på blommande magnolia och körsbär. Jag satte mig ner på en bänk och liksom ägde. Leendet från dagen var som fastopererat i mitt rosiga nylle.

Och ett par beslut fattades under mina tysta löpminuter, och det var att dels bocka av detta som det sista seriösa löppasset på ett tag, och ägna mig enbart åt cyklingen. Och det andra var att det fan fick vara slut på bakispassen. Hädanefter blir det enbart sköna eftermiddagsfyllor, om det alls blir några.

Så det så.

Glad natt på er!