Att navelskåda en vägren.

Tjena.

Drog en solskensrepa idag med Alex från klubben och motvinden från helvetet. Vi hade kul! Det var nyttigt för benen, vars löparmuskler kanske börjat vädra morgonluft igår på stigarna i Alberga. Så vi mosade på, gjorde det som skulle göras. Krönen skulle spurtas, utförslöporna susas. Låren bränna. Brännorna byggas.

Men det här inlägget ska inte handla om hur vi mosade och tryckte, bände oss fram och skördade QOM:s. Nej, det ska handla om en annan grej och det är den där förbannade nedskräpningen. Och det där förbannade bilberoendet, som klistrar som en uppriven gelförpackning på varje cyklist som vill ut och köra lopp.

På tisdag ska jag till Arlanda. Därifrån ska jag flyga till Mallis. Nej då, jag ska köra GP. Men vi är tvungna att köra bil, för man får inte ta cykel på tåget. Man kan inte åka tåg till den banan, dåligt exempel.

Ok. Vi tar Björnlunken! Helgens fantastiska löp- stigcyklingslopp i Kungsör, natursköna Kungsör som visade sig på sin soligaste och lagom blöta sida.

Arrangörerna, som bjöd på gratis transferbuss anpassat till tågtiderna. Bussen, så ekande tom! Bara jag satt där, och en introvert kille i blått. Bägge med löparskor. Tåg är en alldeles för osäker plats för cyklar!

Tycker tydligen de som kan nåt, och syftar på tågen norr om småländska gränsen.

Hur fan ska man med något så när miljösamvete kunna transportera sig och sin cykel till ett lopp utan bil?

Man kan cykla dit, cred, visst. Men de flesta vill inte värma upp på det sättet.

I veckan har jag varit i ett smärre lyckorus. Vi har nämligen planerat Smerundan, vårt motionslopp, och där ska vi ha en Tesla som förbil. Fatta, en Tesla ska tjänstgöra på vårt lilla lopp. Elbil som följebil har så många fördelar, både för cyklisterna och för miljön.

Så vi tänker såklart berätta om det, så att vårt lopp lockar ännu mer folk. Så att ännu fler kan få njuta av den friska luften bakom bilen, slippa snorta avgaser. Så att ännu fler kan njuta av vår fina bana, vinka åt statsministern vid Harpsund, dela leenden och race-historier och skratta med oss i målområdet. Ta en falafel- eller ostmacka och må bra!

För det är det vi vill, må bra och cykla!

Men i fredags natt, när jag fyllevaknade vid halv tre-rycket, kom jag plötsligt på vad det kan leda till. Jo, att ännu fler kommer att ta bil till vårt lopp vilket kanske fullständigt raderar ur miljövinsten från Teslan. I alla fall koldioxidutsläppen.

Och när jag samåkte hem från Björnlunken med ett gäng fina stiglöpare, såg jag ut över det hav av bilar som stod parkerade i området. I alla möjliga färger. På gräsytor, grusvägar, asfalten. Med tanke på hur packat det var i målområdet var detta en folkfest väl värt namnet, och det med rätta, så många duktiga funktionärer som lagt sin tid och kraft på att ordna det för oss förvirrade deltagare med bara ett fokus: att hitta rätt i skogen, att ha kul, att kanske slå nån tid.

Att få en fin dag.

Hur mycket utsläpp är en fin dag i skogen värt? Hur många plastmuggar är det värt?

Man blir helt jävla dum i huvudet av att tänka så här. Typiskt bakishjärnan. En annan sak den tänkte på var just plastmuggarna. Och inte varför man ens hade dem, för det hade man för att kunna langa till löpare som jag, utan jag tänkte såhär:

på ett lopp har varje deltagare ett fokus. Det är sin egen upplevelse. Man gör då det som krävs för att komma dit i tid, taggad och väl förberedd. Om då bil framstår som det bästa alternativet blir det bilen. Så då måste tåget kunna ta cyklar och det måste finnas transfer och skyltning och uppmuntran och morötter till dem som tar tåget. Och när man väl är på plats vill man kunna cykla på en snygg bana och inte springa vilse och gärna slippa ha eget vatten som löpare. Och när man då langas vatten, så kommer man att slänga muggen på det ställe som ges. Till exempel på stigen, eller i en svart plastsäck om sådan finnes. Så då måste vi sätta upp plastsäckar där folk vill slänga, och vi måste ta en runda efteråt runt hela banan och plocka andras skräp, sorry men vi måste.

Sådär höll jag på under mina vakna bakis-timmar. Sedan somnade jag, och så vaknade jag hyfsat pigg i benen och drog igenom min 18 km-runda i skogen.

Jag ska sluta involvera mig i elbilsanvändning i cykellopp på hemmaplan och bortaplan, jag ska lobba för att SJ ska ta cyklar på tågen.

Imorgon bitti ska jag återse mina älskade vägrenar längs väg 53. Jag gråter och svär inombords när jag ser hur plastfyllda de är.

Idag sa jag till Karin att jag ville städa dem. Det var när vi gick till återvinningen med glasförpackningar. Vid återvinningen låg det drivor av företagssopor. Backar med gamla grönsakskonserver, en drickakyl, sopsäckar med ölflaskor. Då kände jag mig hjälplös. Vad hjälper det vattendragen i min vägren att jag tar bort plasten, när några korkade idioter inte orkar åka till Lilla Nyby med sin skit?

För den vägrenen spelar det roll, Anna.

För den vägrenen.

Foto Alex Boström

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s