Hur tänker du egentligen?

Igår hade jag en kass jävla skitdag på jobbet. Jag var mitt sämsta jag, som borde ha stannat under täcket eller som borde ha bölat ut skiten. T ex när jag satt på lunchen med ömsom glansiga ögon, ömsom drog dåliga skämt för en kollega som råkade finnas där och verkligen lyssna! Alla arbetsuppgifter kändes för stora, för små eller för meningslösa. Idag är jag en flygande trumpetmaskin som susar omkring och äger. Ingenting känns jobbigt eller svårt! Hur tusan kan dagar vara så olika?

Och hur kan vi undvika att sprida skiten till andra.

Ofta har jag extremt svårt att peka ut exakt vad i livet som är den där skiten, det som ska bort. Jag letar och letar, djupdyker och analyserar, och ibland så kanske jag kommer fram till saker. Så då försöker jag radera dem.

Men allt som oftast så har jag inte en susning om vad i ett sammanhang som är just det störande elementet. Jag blir då rätt bra på att skylla på fel saker! Och då kan fel beslut fattas!

Sedan finns det tillfällen då jag får för mig att det bara finns ett bra beslut. Förra sommaren brottades jag med huruvida jag skulle ägna min höst åt att cykla grusväg i Klippiga Bergen, eller plugga solcellsteknik på folkhögskola. Båda alternativen var bra. Gruset var kanske lite mer Anna. Jag valde dock solcellerna. Jag valde dem av nyfikenhet, och även om utbildningen hade sina brister så vet jag att jag hade ångrat ihjäl mig om jag inte hade stillat den nyfikenheten.

Sorry flummet. Men dit jag vill komma är att ju sämre dag man har i det man gör, desto mer är det ens förbannade skyldighet att inte låta det gå ut över andra. Vi vet aldrig vad folk har för godsaker och tråkigheter i sina ryggsäckar när de kommer till jobbet på morgonen. Eller till cykelpasset heller för den delen.

Och desto mer är det ens förbannade skyldighet att vända sig mot det man gillar.

Hur ser ett cykelpass ut som har fått dig att le. Vad gjorde ni, vad gjorde du?

Inför tävlingssäsongen fick jag frågan av min mentala tränare: när är landsvägscykling som roligast?

Jag har tänkt mycket på den frågan, och genom att tänka på den så har jag lyckats få den här våren att drivas av svaret, av min glädje. Och det har faktiskt gett utdelning. Jag älskar varje pass. Visst låter det bra!! Ha ha!!

Där har vi nyckeln. Sedan kan det finnas dippar, såklart. Men när jag utgår ifrån vad som får mig att le på cykeln, så kan jag trycka i när det behövs. Trots att jag just då bara vill kräkas. För jag vet ju att jag får skratta sen! På krönet!

Det finns massor av sådant jag är svagare på, tekniskt sämre på. Men om jag utgår från svaret på frågan När älskar du att cykla landsväg? Ja, då kommer jag hitta strategier för att hantera det jag är sämre på. Men dessa strategier vill jag komma på när jag känner mig som starkast, för då blir det bra strategier.

Sådärja!

Lite tävlingsfilosofi såhär frampå torsdagen.

Faktum är att vi ska ha möte med arrangörsgruppen för Smerundan idag snart. Jag har åtagit mig att fixa folk i banandräkt som delar ut eko-bananer vid start och mål. Nån annan hade fått kontakt med nån som kunde fixa jävligt fina Eskilstunagrönsaker till efter-fikat. Och så ska vi ha källsortering, på något vis!

Och så massor av darrande ben och ännu fler leenden. Och en gudomligt fin bana i djupaste, vackraste Sörmland.

Välkomna 27 maj!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s