Vilken bra dag!!

Alltså fy fan vad jag älskar att vara cyklist och att köra cross en dag som denna. Ok, är lite packad, har tagit en öl på stan med en kompis, men ändå. Hade nog världens ljuvligaste stigfinnarpass denna eftermiddag, dvs rehab-pass för min mystiska påsksjuka. För likväl som man kan få promenera sig frisk, måste man ju få cykla sig frisk.

Jag körde ut mot Skerike-vägen, tog in på en skogsväg strax efter Skålby, körde den tills det kom en bom, och insåg att jag var strax ovanför Lillhäradsbacken. Jag hade ju tänkt köra den tre gånger, men det fick väl bli ett annat pass. Jag körde asfalt 20 m, sen svängde jag höger in på ännu en grusväg, och körde den tills jag kom till en röd stuga med tomten full av prylar, och insåg att jag var inne på exakt samma rutt som Katja och Jonas styrt upp förra våren. Det pass som alla älskade. Som jag älskade. Lycka!!

Vänta lite. Innan jag insåg detta hände faktiskt en sak som satte min problemlösar- och miljöhänsynsförmåga på prov. Jag hade nämligen en extra regnjacka med mig, och innervantar till vantarna som jag behövde plats för. Jag hade hittills lagt dem inuti den bakersta flaskhållaren, men nu tog jag en paus i ett vägskäl och fick för mig att böja till den för att den skulle sitta tajt.

Då gick den helt enkelt sönder, och där stod jag utan extra utrymme och med en bit metall i handen.

Jag tänkte direkt på den där rundan när jag läxat upp Petri i klubben som hade tänkt lämna kvar en bit av sin trasiga stänkskärm vid korsningen i Ramnäs. Jag tyckte att han skulle ta den med sig, inte lämna den i skogen. Han insåg att mitt förslag var det mest vuxna att göra, och sen dess har han ständigt påpekat hur detta har gjort någon typ av intryck på honom.

Nu stod jag där med en trasig flaskhållare och förstod precis hur Petri hade känt sig.

Och ingenstans hade jag att förvara regnjackan och innervantarna.

Jag funderade i några sekunder, sen kom jag på det: handskarna. Deras fångstremmar, som Johan kallar dem, skulle kunna användas för att binda fast regnjackan i det som var kvar av flaskhållaren. Sagt och gjort. Resten av flaskhållaren stoppade jag i ryggfickan och drog vidare.

Jag svängde av på en väg som jag TROR att Johan och jag kört tidigare. Det bästa med stigfinnarpass är att komma på sig själv med att faktiskt veta var man befinner sig. Man ba

Ja-HAAAAA!!

Och fnittrar lite, när man inser att man kommit ut precis norr om Lillhärad-korsningen där man tänkt köra backe.

Så det fick bli backe, och sen hem igen via samma väg som jag kommit på.

En annan sak jag tänkte på under passat var mitt mål för den här sidan sommarsäsongen: att maxa sträckorna på Dalsland Runt, och känna mig stark medan jag gör det. Och då behövs många olika typer av träningsmoment: backe, grovt grus, knöligt gräs och håliga sandvägar. Hålla i styret medan man maxa nedför. Och att hoppa på och av cykeln i farten. Allt det tränade jag på idag.

(Det jag älskar med CX är just att kunna ta sig fram överallt och samtidigt hålla en rimlig styrfart)

Ja, jag vet att det krävs mängder av backträning för att bygga upp styrkan, och det är lätt att känna sig stark i de Västmanländska backarna eftersom de knappt finns. I alla fall inte i Västerås. Men jag SKA! Jag ska träna backe. Minst ett backpass i veckan blir det. Ok, två, så att jag kan överträffa mig själv. Lite som jag när jag skärpte mig och smygtränade iskörning inför Basemile.

När jag sen satt på puben med min vän och drack öl, tänkte jag på alla cyklister som var ute och körde i den vindstilla, soliga aprilkvällen. Och skänkte en styrkekram till dem som kanske led av en vårförkylningoch inte kunde köra ikväll. Och så tänkte jag på något en snubbe sagt en gång, att han trivdes i sin stad eftersom han träffade folk han kände varje gång han gick ner på stan. Som att det var hans vardagsrum.

Och då slog det mig att så känner jag med vägarna.

Vägarna är våra vardagsrum.

Det får faktiskt avsluta det här inlägget, som skrivs i slutet av en dag som hade kunnat bli skit, men som istället blev en guldkantad stigfinnardag.

Bra att ha-stekpanna vid klungpaus