Kvinnlig vrede och min onsdagsbikt för klimatet

Idag hade jag både en ovanlig och en vanlig upplevelse. Den ovanliga gjorde mig upprymd och lätt förvånad, och den vanliga gjorde mig, tja, lite sådär irriterad och sen fnittrigt ”hoppas ingen såg mig”-lättad.

Den ovanliga var min positiva morgonpendling till jobbet. Jag hade nästan inga negativa tankar alls att vräka ur mig. Det kan inte bara ha berott på vårsolen, eller att bron över Mellansundet var lagad. Faktum är att det var lite trist att den var lagad, jag hade crossdäck fram och hade sett fram emot lite teknisk körning på den 30 meter långa provisoriska bron bredvid den riktiga bron. Men men.

Det låg även en död grävling på mitt PP-ställe vid Sorby borg strax öster om Rytterne. lite ovanligt det också. Jag brukar trippa nedför en liten slänt och på så vis gömma mig för förbipasserande fordon. Denna morgon, när grävlingens kropp låg i min slänt, funderade jag allvarligt på att sätta mig inne i själva borgen. Förutom grävlingen låg det bleknade snabbmatsmuggar, plastpåsar, trasor av gamla kläder etc. i min slänt. Förut har jag inte tänkt på det så mycket, men nu gjorde jag det.

Fy fan. Var det detta vi skulle lämna efter oss? Mänskligheten alltså, inte specifikt cyklister.

Sen började jag tänka på miljön, på flygresor och cykling och på varför man måste flyga till en bergig ö när man kan träna här hemma. Anledningen är såklart att man inte alls kan träna på samma sätt här hemma eftersom bergiga öar är allt som Västerås och Eskilstuna inte är: bergiga och öar. Och varma, och soliga, och fulla av cykelkultur, fulla av bilister som faktiskt visar hänsyn, fulla av tålmodiga människor som försörjer sig på att serva cykelturister och som därmed lever cykelkulturen. Där finns en stigning som heter Sa Calobra som tydligen är världens mest plåtade stigning, och jag förstod varför en dag när jag råkade se ett kort på den samtidigt som jag hade tillräckligt med sinnesskärpa för att verkligen ta in det jag såg.

Det närmsta jag kommit en sådan obeskrivlig serpentinfrossa är backarna runt Huskvarna. Där fanns en liten nätt serpa med några kurvor, som vi körde upp- och nerför några gånger. Det var maffigt. För Sa Calobra räcker inte maffigt. Jag saknar ord, eftersom jag saknar upplevelsen av att ha klättrat uppför den.

Så: varför drar jag miljöargumentet för att inte bege mig till denna stigning, uppleva den och sätta ord på den?

Varför är koldioxidutsläppet från flyget T/R till denna stigning värre för mig, än utsläppen från mina TVÅ flygresor i fjol? En av dem dessutom till andra sidan jordklotet (den andra gick till Pyrenéerna, tyvärr blev jag magsjuk vilket gjorde att vi sköt på resan en dag och då missade det inbokade tåg vi hade spetsat in oss på, så det blev flyg bägge vägar, vilket fail).

Klimatet ger f-n i VARFÖR vi flyger. Det blir samma utsläpp oavsett. Det kan vara svårt att ta in, men klimatförändringen är ett obönhörligen naturvetenskapligt fenomen som har sina alldeles logiska förklaringar (ah men ni vet den där koldioxiden och metanet och vattenångan och resten av växthusgaserna som jävlas med atmosfären).

Vi vill gärna tänka att utsläppet är befogat för vissa typer av resor, vissa typer av syften, som är ädlare eller mer befogade än andra. Det ligger i vår mänskliga, irrationella, självbejakande natur. Jag flög till Nya Zeeland för att jag ville upptäcka landet, få en glimt. Det fick jag. Jag flög till Barcelona för att jag ville upptäcka Pyrenéerna från det lilla minilandet Andorra, som jag bara sett på kartan. Det syftet uppfylldes också. Från bägge resor fick jag minnen för livet, inte minst den senare som ledde till att jag tog mig i kragen och uppfyllde drömmen om ett massördiplom. Dessutom en j-igt schysst bränna. Och så återsåg jag en barndomsvän som varit nära rökdöden men som nu äntligen fimpat och levde som lycklig småbarnsmamma i Melbourne.

Så anledningen till att jag inte åker till Mallorca och nöter serpor som vanligt folk, måste vara att jag helt enkelt inte är tillräckligt nyfiken på ön. För då hade jag väl stuvat om i min klimatbudget och knölat in den resan. Och kompenserat utsläppen med solceller som jag brukar.

Om Mallis hade legat på tågavstånd hade det varit annorlunda. En crossresa till Belgien med Interrail till hösten någon???

Ok, slutfunderat.

Åter till det vanliga, det som hände på jobbet strax innan lunch.

Nej förresten, det är för vanligt. Kvinnlig vrede. Utbrott på något som visade sig ta två minuter på telefon att lösa. Vi släpper det.

Ha det så cykligt i vårblåsten.

IMG_4868[1]
Foto taget av Katja under Dalsland Runt 2016, dit vi samåkte i bil ❤

En reaktion på ”Kvinnlig vrede och min onsdagsbikt för klimatet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s