en vanlig morgonrunda i Eskilstuna

I morse var en sån morgon när jag vaknade, tänkte sova längre, men fick för mig att titta ut genom fönstret. De andra i hushållet där jag bor lite temporärt hade redan gått upp. Det var gryningsmörkt och såg vindstilla ut, så jag smög nedför trappan till mina cykelkläder, satte på lamporna och drog iväg på en morgonrunda.

Visst låter det glassigt. Ba ”idag är det fint väder, jag drar ut och kör”, och så drar man iväg som om man har obegränsat med flex att ta ut, och ingen annan att ta hänsyn till. Man hittar värsta fina småvägarna med vinterväglag, de första morgonpigga fåglarna sjunger lite stillsamt, morgonrodnaden är ljuvlig och allt är bra. Och så är det ju ibland, men ibland lämnar jag kompisens barn på skolan, så då går det inte, eller så känns det helt enkelt för egoistiskt att dra iväg på cykling mitt i morgonkaoset där ett par extra händer är guld värt, och man vet att de andra vuxna i huset kämpar för att få ihop träning-matlagning-allmänt barnfix-pusslet. Och det känns rätt bra att vara de där extra händerna ibland också, annars skulle jag ju fortfarande bo sju dagar i veckan i Västerås.

Men idag fick det blir morgoncykling ändå, ett stigfinnarpass, lite lagom crossigt.

Och när det är crossigt, så lyckas jag inte älta så mycket. Fokuset räcker liksom inte. Jag svängde av på en länge efterlängtad stig vid Ryningsberg, som gick över en kulle upp på en ås, utmed en åker och in i en skog. Vinterväglag med knarrande snö på packad is. Det blev lite neg på cykelbanan hem, men rent procentuellt blev det lite ält per km cykling.

Jag tog några kort som såklart blev suddiga, och filmade lite fågelsång.

Det blev ju inte direkt nån träning, men cykling är sällan träning för mig. Cykling är cykling. Och morgoncykling är en oas, där jag får vila ögonen på nåt annat än laddstolpar och kaffekoppar,  och ibland håva in ett ”vad pigg du ser ut, då kompletterar vi varandra”, från han jag delar rum med på jobbet.

Därför pratade jag träning på fikat, alltså löpning och styrketräning. Det är ju mycket snack om gym hit och dit. Ska du med till gymmet på lunchen, nej jag ska till gymmet, på gymmet körde jag det och det, alltså jag träffade den och den på gymmet, vilket gym går du på, etc.

Man får känslan av att alla cyklister hänger på gymmet på vintern. Lite som ett andra vardagsrum.

Lite som att när jag själv inte vintercyklade, trodde jag att alla andra gjorde det. När jag själv inte gymmar, tror jag att alla andra gör det.

Så jag funderar faktiskt på att bli normal och börja gymma jag också.

Usch, hatar att ge träningslöften.

Det får stanna vid ett funderingslöfte.