Min ineffektiva morgondistans

Körde distans till jobbet i morse. Älskar att kunna säga så om en vanlig 47 km-runda mellan Västerås och Eskilstuna, men på vintern är den distansen just distans, inte pendling. Jag insåg i alla fall varför folk har börjat slänga en kamera över axeln för plåtning; hade jag tagit så många kort som morgonsolens skönhet krävde, hade det kostat mig händerna.

Det var skitkallt. Dubbdäcken smattrade på tidövägen, och fast jag styrde ut mot kanten för att få lite autentiskt vinterväglag, så kändes vägen lång. I alla fall till Rytternekorset. Sinnet var dessutom fuckat, det var ju i alla fall en sak som var lik mina sommarcykelpendlarmorgnar.

Jag studsar alltid upp ur sängen, hur lite eller mycket jag än sovit, kokar dubbla portionen gröt med kanel, nattsvart kaffe på det och sen på med kläderna och rullar iväg. Så även idag. den lilla besvikelsen var att jag missade lampkörningen, att det ska vara så ljust på morgnarna nu för tiden! Klockan 07.00 när jag borstade tänderna var det mörkt, en kvart senare när jag drog iväg var det gryning. Där fick jag för att låg vaken och vred mig innan klockan ringde.

Så drog jag iväg, och blev som vanligt ståendes vid rödljusen vid Hemköp. Det är kul att köra i bilfilen, men inte när sensorerna för grönt inte känner av att jag står där. Körde till slut mot rött. Som jag brukar.

Kom upp förbi kraftvärmeverket och såg Mälaren i gryningen. Som jag brukar. Maffigt, som alltid. Svängde av mot Tidövägen, och så drog det igång.

Ältandet inombords, som vanligt. Neg neg neg medan benen vevade på i allt större frenesi. Det enda viktiga var att lyfta lite lätt från sadeln så att rätt muskler fick jobba. Jag lät tankarna mala fram till bron i Åholmen, som var under renovering.

Det var ordnat så att cyklister och gångtrafikanter fick gå nedför en grusig backe, över en lutande provisorisk träbro och upp igen på andra sidan. Det blev med andra ord crossigt, vilket vände upp och ner på mitt humör. Jag blev så glad att jag hejade på byggarbetarna, och tog mig an resterande backar till Kvicksund, där jag korsade mellan byggjobbare (den bron är också under renovering, och då kommer vi cyklister och gångare få åka en rar liten färja medan tåget går som vanligt och bilisterna får stanna hemma eller ta en annan väg), över ännu en provisorisk bro.

Vattnet i Kvicksund såg kallt ut, fyllt av krossad is från fartygens framfart. Mina händer var frusna efter den första PP:n, så jag gick in på Ica och stod där bredvid godisautomaten med handflatorna ingrävda runt halsen. En byggarbetare kom in och sa ”Det där ser kallt ut” varpå jag replikerade ”Det är det också” och klockan var väl 09.10. Dvs – jag borde varit på jobbet för tio minuter sen. Men så ringde en kollega väldigt lämpligt, och jag kunde tillgodoräkna mig ett par minuters jobbtid, bra för samvetet, och förhoppningsvis miljön som jag är anställd för.

Sen rullade jag iväg, och hade en till PP i sikte (kylan verkar göra nåt med ämnesomsättningen på vintern). Jag stannade vid Hällbyanstalten, som jag brukar, och blåste varm luft i vantarna och rullade iväg, fortfarande vid gott mod. Jag höll mig på vägkantens is och snö, vad har man annars dubb till och varför kör man annars på vintern? När jag knattrat genom Hällby sjöng några välbekanta röster i en björk – sidensvansarna! De sjöng för mig, jag trampade på, och klickade ur vid Karins hus (där jag bor ibland) 10.07. Det hade tagit ungefär en timme mer än vanligt. Jag hade kört saktare, jag hade stannat mer, jag hade åkt hemifrån senare än vanligt. Och nu var jag tvingen att stå i duschen längre än vanligt, eftersom jag var så stelfrusen. Jag stämplade in vid, ehum… fyyyyy…. 11. Det fanns ingen effektivitet någonstans i min cykling den här morgonen. Som tur var ringde en annan kollega så att jag kunde räkna arbetstiden mellan Karin och kontoret (15 min promenad).

Men vem vill ha effektivitet på vintern?

Nåväl, när jag lunchade med en kollega så fick jag faktiskt höra att jag såg mycket piggare ut än vanligt. Detta TROTS att jag hade sovit mindre än vanligt. Det var ju alltid en tröst inför eftermiddagens arbetande.

Får se om jag gör om detta med Ridleyn innan snön smälter. Det är högst oklart. Det var som sagt j-igt kallt, även om det var värt varenda minut av ineffektivitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s