Hur jag skärpte mig och avverkade tusen höjdmeter 

I Västerås finns ett stiglöpargäng som kallar sig Westeros Trail Running Society, WTRS. De kör öppna turer som vem som helst kan hänga på, till exempel ut på Ängsö eller i Rocklunda. Ibland med pannlampor, ibland utan. Lite som en cykelklubb alltså, fast utan klungkörningen och dess bryderier.

Ibland får de också för sig att bjuda in folk till hotel Plaza som ligger i Skrapan, för att springa uppför trapporna. Alla 24 våningar. 17 gånger. Man åker hiss ner, och efteråt kan den som vill dricka nåt från baren.
Det blir totalt en höjdkilometer, fördelat på 7000 steg, och man klarar det faktiskt, genom att hetsa varandra, och återhämta sig i hissen. Som en extra krydda får man ibland dela hiss med nån stackars hotellgäst.

När jag kom hem från jobbet ville jag helst inte träffa en enda människa. Jag hade haft det rörigt i skallen med många lösa trådar och folk som egentligen var snälla och bara ville väl, men som idag lyckades locka fram mina dåliga sidor. 

Det är farligt att låta sig dras med i det där. 

Vid sådana tillfällen måste man hitta nåt som får en att känna sig som en bra människa igen. 

Och då passar en höjdkilometer ihop med andra lagom främmande gelikar ganska bra. 

Så det fick bli så. 

Jag tuggade i mig två morötter och dunkade på med buggmusik. Sen bestämde jag mig. Och så gjorde jag det.

Slut på inlägget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s