Vill du fånga en cyklist? Bli en.

”Nej vi ska inte skaffa pallkrage för då kommer du hålla på med den hela tiden, och sen börjar ju cykelsäsongen så då kommer du cykla på kvällarna, när ska vi egentligen ses?”

Den här meningen var den första i raden av sådant jag framkallat hos nära och kära under åren. Ni kanske känner igen den, eller i alla fall liknande, eller mer kortfattade, eller mer rakt på sak varianter av den. Helgdistanser då vi ställer klockan istället för att ha mysmorgon. Lördagsgryningar, då vi fått för oss att gå upp vid 03.00 för att hinna till havsvikar i tid till soluppgångar. Obesvarade telefonsamtal vid lunchtid på söndagar, då vi nöter backar i Fagersta. Det kan också gälla sommarledigheter, då vi propsar på att cykla nattetid, för skojs skull (då ledsnar även en del andra cyklister).

Vi ser oss själva och vår cykling som världens mittpunkt, alla andra ska anpassa sig till cykelvädret, till våra distanstider, vi kan ju höras när jag kommer hem, vi kan ju ses efter passet och varför inte på den där cykelvänliga puben där man kan ställa in cykeln, och förresten är det ok att jag kommer i lycra?

Icke-cyklister ska anpassa sig efter oss. Vilka dryga jävlar vi är.

Och så kommer försöket att planera med oss. Vi ses där och där, då och då, efter ditt pass. Men så blir man sen, för en i klungan fick punka. Eller så var det motvind. Eller regn. Eller så tog man ut sig för mycket på intervallerna så man är helt slut och inte orkar lyssna på kompisens kärleksbekymmer eller gosa in sig med partnern som den har sett fram emot.

Och så försöker man planera. Och så kommer den där känslan av instängdhet. Den andra vill att man är hemma, och säger det rakt ut, och till slut ”Men hördu när in i helvete slutar cykelsäsongen?” med en suck och allt man vill är att det ska bli bra, man är villig att göra allt. Fast man vill fortsätta cykla.

Katja skrev ett träffande inlägg om cyklingen som en Bad Boy, en oberäknelig passion man aldrig kan lita på men stannar kvar hos för kickarnas skull.

Det handlar delvis om det, men också annat.

En partner har ju en särställning i och med att den relationen någonstans bygger på en överenskommelse om trohet och den typen av ständig solidaritet och upphöjdhet. Och om partnern väljer cykeln framför relationen kan man alltid ringa en vän och säga att partnern är dum i huvet, och så känns allting bra.

Familjerelationer är också lite speciella. Där kan man både förvänta sig total solidaritet och avbokningar i sista sekunden, iallafall när det gäller föräldrarna.

Men med vänner?

Alltid när jag blir besviken eller sur på ett beteende hos en vän, som får mig att känna mig mindre värd, brukar jag tänka:

Är vi i samma fas? Är det här en vän som nu håller på att försvinna från mig, en tillfällig vän som fanns för mig under en period då det var rätt för båda? Har jag själv gjort saker som får den här personen att gå vidare till vänner som bättre matchar de nya förutsättningarna?

Eller: Är det här en vän som alltid kommer finnas, men av olika anledningar inte just nu på det sättet som det var i början? En vän som för alltid kommer finnas, som jag kan bjuda på mitt bröllop, som kommer att passa mina barn, även om vi just nu inte är i fas?

Är det här en vän som jag nu knyter en ny typ av vänskapsband med? Lika starka, men i annat material?

Båda alternativen kan vara ganska förlösande att komma fram till. Bara man kommer fram till något, och inte sitter där och har panik över att en vän ständigt missuppfattar, eller verkar välja bort en, eller att man själv gör samma saker. Och i den bästa av världar, att man pratar om det med personen i fråga. Eller iallafall agerar på ett sätt som visar att man har fattat grejen.

Jag hade en tjejkompis när jag pluggade som jag var supertajt med. Vi hade så vardagsroligt ihop. Det var innan cyklingen, men det var ett systerskap av stål. En dag flyttade hon, långt bort. Jag blev bestört. Jag sökte jobb på samma ort, men fick det inte. Jag kom och hälsade på, jag tog med mig jobbdatorn och bodde där ett par extra dagar, men det var inte samma sak.

Dagen innan jag skulle åka hem sa jag något som jag själv tyckte var bra sagt eftersom det var ärligt och hade tyngt mig ett tag. Men det togs inte emot som jag hade tänkt mig.

Jag sa

”När du flyttade blev jag nästan lite arg på dig för jag kände att jag skulle sakna dig så mycket”

Jag minns hennes reaktion. Hon blev irriterad. Idag förstår jag henne. Hade hon varit min flickvän hade det varit lite mer ok att bli arg för att hon ett val som baserades på det hon ville, även om det innebar en förlust för mig.

Vänner har inte rollen att reagera på beslut utifrån en personlig förlust som eventuellt blir en följd av beslutet. Vänner kan nämligen inte göra slut. Eller?

Min tjejkopmis flyttade senare än en gång, denna gång i rakt motsatt geografisk riktning, men alltjämt långt borta från mig. Vardagsrelationen var borta. Nu var relationen ett systerskap på distans, som kan berika semestern eller som jag kan tänka tillbaka på med värme och känna mig stärkt.

Om vänner börjar bli besvikna för att man inte kan ses, eller ifrågasätter hur mycket man cyklar, eller liknande, så måste man fråga sig varför. ”Vadå jag trodde vi skulle fira nyår ihop och så säger du att jag ska hitta en egen fest för att du inte vet hur det blir?”, ”Vadå jag trodde vi skulle ses ikväll men du kör intervaller?”, ”Vadå måste upp tidigt och bara kan ses två timmar, skulle vi inte ses hela kvällen?” Och så måste man ställa sig frågan om det är en vän som alltid kommer finnas eller om det var en tillfällig vän, och så får man acceptera.

Om någon gör ett val som den tror är bra, och man som vän börjar ifrågsätta utifrån sin egen eventuella förlust, då blir det fel.

Det kan gälla en flytt, ett val av semester, ett val att byta jobb, det kan gälla inställda planer till följd av utövandet av en passion. Det kan gälla planer som ställs in av anledningar man inte förstår för att man har olika livsrytm. Just då, men inte nödvändigtvis för alltid.

När vänner vill begränsa, stänga in och fängsla, komma med förbud och gränser, får det ofta motsatt effekt. Iallafall på mig.

Vi cyklister är passionerade (eller fixerade). Cykling i mångas ögon är något som tar tid. Men cykling tar inte tid från mig. Det ger mig tid. Tid utomhus, tid för benen, för reflektion, för att klungsocialisera.

Så vill du fånga någon som flyr, jaga inte.

Vill du fånga en fjäril, vänta tills den sätter sig på ditt finger.

Vill du fånga en cyklist, bli en själv.

 Kanada, Island, Köpenhamn, Barcelona, London 2015 170

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s