En katt har nio liv. Cyklisten två.

Jag skrev ett långrandigt inlägg om vad jag har gjort under det att Katja vintercyklar. (i punktform dessutom, såååå fantasilöst). Hon och några till har lyckats cykla trots kyla, snö och lera. Det har inte jag. Jag bangar. Jag har inte de kläder, inte den cykel och inte den blodcirkulation som krävs för vintercykling.

Jag får lätt intrycket att ”alla andra vintercyklar” bara för att jag läser inlägg på inlägg om att ett fåtal cyklister gör det. Vad skulle hända om varje icke-vintercyklande cyklist hade en blogg och skulle beskriva vad de gjorde istället?

Det här får väl bli en av dem. Men jag kan ändå konstatera att en tillvaro utan cykling, oavsett orsak och mer eller mindre temporär, känns som ett annat liv. Ett sekundärt liv. Ett liv med många inten.

Jag drar inte ut lådan med cykelkläder.

Jag kollar inte vindriktning och -styrka.

Jag har inte ständigt oljefläckar på händerna.

Jag producerar inte cykelkakor flera ggr i veckan.

Jag ordnar inte storlekar på lunchlådorna utifrån längd på kvällens runda.

Jag har inte otaliga mängder flaskor med använd fettlösningsmedel (minns inte ens vad det heter) som väntar på att komma till Återbruket.

Jag rakar inte benen. Jo, det gör jag.

Jag klapprar inte in på kontoret och är så där provocerande nytränad.

Jag käkar inte på O´Learys iförd lycra som om det vore det naturligaste i världen.

Jag svettas inte i mina cykelkläder, jag bara klär upp mig i dem ibland, och köper nya fincykelkläder, rödsvartgula, som för att säga till mig själv att det visst kommer en ny säsong. Ride your dream, står det på dem.

Premiären i vår känns oändligt långt borta. Kanske för att säsongen 2015 var så lång och att senast jag faktiskt cyklade var mitt i den klimatstörda vintern, gröna åkrar och 10 plusgrader någon helgdag i december. Och eftersom det var så milt och overkligt, och inte ens is när vi kom fram till Långholmsbryggan på Ängsö, så var jag lite vilsen till mods och jag vet knappt ens om det känns som att den dagen ens inföll.

Fast en sak minns jag från den dagen! AK sa att jag kändes lika stark som vanligt. Det var ju något att ta fasta på.

Sen blev det kallt, och så kom snön. Och så blev jag veckopendlare.

Så det har varit en geografisk, fysisk och mental frånvaro av cykling vilket har förstärkt känslan av att cykling inte finns i mitt liv.

Detta livet alltså.

Den 2 april börjar cyklistlivet igen. Då är det nämligen premiär för klubbens gruppcykling. Då kommer åter djäknebergsskolans parkeringsplats tas över av hjälmbeprydda raringar som kommer fram ur sina gömställen och står där med frustande fordon och sprittande ben. Då fylls frysen med cykelkakor och traktens fik lever upp.

Då plockar jag middagens nässlor i hjälmen.

Då rensar jag ogräs i bibs.

Då … nä nu kom jag av mig. Man måste kunna längta till våren och samtidigt njuta av det som är. Jag kommer inte på någon bra slutkläm. Jag avslutar med ett av mina favoritcitat:

”Everything will be okay in the end.

If it´s not okay, it´s not the end”

anna bakifrån
Foto: Katja Fedorova, Vätterns strand 2014

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s