Helgens fyra cykel-wows

Helgen!!

Riders,

Här kommer en kärnfullt recap av min Mälarhelg. Väska och transport får anses avhandlat, nu till det andra och det är Eskilstuna central, Fröslunda, Sörmlandsgrus och Haga parkgata!

Låt oss värma upp på stationen i Eskilstuna där Lotta mötte upp för att få sin skinsuit levererad. Mitt felköp fick ny, snabb ägare och vi fick en liten mysig pratstund. Älskar hur en skinsuit får detta att hända!

Vi drar oss sedan till Fröslunda. Fröslunda är bäst, för här bor nämligen Karin och Rudde som jag bodde med förut. Och inte nog med det, när de för ganska länge sedan sålde bilen, så kom en trehjuling in i hushållet:

Babboe!

😍

Vad jag önskar jag hade behov av en lådcykel. Denna känsla av att ha så viktiga och skrymmande saker att frakta, att ägandet av en sådan vore befogat, riktigt spritter runt den som har det!

Karin har aldrig fattat vad de menar, de som säger att en familj med tre barn, tio höns och en katt inte kan leva utan bil.

Vänligen se filmsnutt:

Sedan tar vi oss runt på gruset och träffar Eskilstunas mest matchade brillbärare*: Lucas! Än en gång hade en ny cykel vuxit ut på Lucas kropp, och denna gång hade jag på riktigt svårt att ibland känna igen honom. Men som ni vet: när man cyklar med nära, kära cykelvänner, så ser man snart de välbekanta dragen och sättet de rör cykelbenen – oavsett fordon.

Jag fick återse mitt favoritgrus och cykla banvallen och ta en avstickare till den och den backen, och Lucas fick bli trött. Vi valde vägar och vände nån gång, fattade nya beslut och trampade på. Vi båda fick reflektera i solen vid banvallen och snacka stort och smått och vad ska jag ha för färg på hjälmen och vad är meningen med cyklandet.

Meningen fick inte bli för konkret. Att lära sig cykla på olika underlag och lutningar och väderlekar och miljöer räckte inte. Då kunde vi ju hitta den, och vad fanns kvar att söka då? När solen värmt oss och vinden började kyla, tog vi fart på de stora gruskompisarna och trampade oss upp för banvallen.

Och den betedde sig som den skulle, inte som ett hinder utan något man bara tar sig uppför.

Efter tre timmars rulltid och fyra timmar i solen, sa vi hej då och jag spurtade in i duschen.

Dags för tåg till Västerås!

Katja hade precis kommit hem från en runda med finaste Ivar i vagnen, jag fick träffa dem bägge på ett skönt after bike-häng. Jag matades med falafel och vi drömde om ställen i Sverige man skulle kunna använda cykelvåren till, nu när bergen var stängda. Jag fick höra historien om Stålis återkomst. Och så förevisade jag väskan såklart!

Allt medan crossen stod parkerad bredvid den återfunna stålisen. Ich Ivar förevisade köket med sitt nya pappkassetrick.

Sedan var det virtuell kram och vi ses och vi hörs och cykeldrömmar och Katja som alltid sticker till mig en bra bok!

Till stationen i mörkret, packa in cykeln, upp på tåget, landa och kliva av i Stockholm.

Packa upp cykeln, på med lampor, rulla hem och nattmacka och däcka.

Från hemstad, till hemstad, till hemstad.

🦋🦋🦋

*hans brillbågar matchade ju mina

Och såklart att Roberts cykliga födelsedagspresent fortsätter att jobba, och påminna, och glädja!