Cyklister i coronatider, förenen eder

Cyklade till jobbet idag!!

Fel. Jag cyklade inte. Jag flög! På med cykelvänliga vårjackan, vårskorna, på med urbanista hjälmen och så iväg mot den lilla backen till höger om porten, eller vänster om man kommer från det hållet. Jag körde nedför den branta asfaltsslänten och tog av mot den halvleriga grässlänten. Crossade mig nedför och utåt mot cykelbanan.

Benen trampade med hög kadens, nu slipper vi tunnelbana och bussar, nu kan vi ta genvägar mellan Kristineberg och Marieberg och Västerbron och var vi vill, vi behöver inte längre anpassa oss utan styra själva!

När jag stannade vid de gängse rödlysena så var det uppenbart hur vardagscyklingen slår mot humöret. Det slår så jäkla positivt!

Så nu uppmanas vi att stanna inne och hemma och inte träffa våra föräldrar om de är gamla. Det digitala ska temporärt ersätta sociala jobbkontakter och det är väl ok, även om jag alltid kommer att ha detta som akut-lösning. Och när det är tomt på kontoret är det lätt att trilla dit på apati-liknande humörsvängningar. Men fan ta dem! De bryter långsamt ner oss och gör alla andra människor till fiender, eftersom vi blir våra sämsta jag.

Är det något som oroar mig med coronakrisen, så är det att vi ska bli deprimerade i vår ensamhet. Vi som bor själva och inte med nån eller några. Det gäller alla åldrar. Jag själv är ett högriskobjekt!

Så låt oss snälla cykla!

Om så bara till jobbet, eller till stationen till tåget som ska ta oss till jobbet. Men också ut på grusvägarna, landsvägarna, gräsbackarna och de gamla nedlagda, omgjorda järnvägsvallarna. Förundras över gruskompisarna, omfamna regnet och vänd huvudet mot solen om det finns nån, annars vänd huvudet mot molnen, solen må vara borta men himlen finns alltid kvar.

Dra med varandra på turer. Dra med mig på turer! Fråga, messa, ring, hör av er och dra ihop små gäng som drar ut och kör, lapa ljus och mörker och regn och sol och allt.

För vi vet ju det uppenbara.

Allt känns lättare från cykelsadeln.