Lämna mig aldrig eller iallafall inte nu

Älskade förbannade lilla skitcykel vad jag vill krama sönder dig och ditt överrör.

Det var känslan idag vid cirka halv åtta när jag trippade ut till min cykel. Jag hade parkerat den utanför baren där vi druckit fin-öl och diskuterat väsentligheter. Jag hade parkerat den på ett stålstaket, hängt den sådär nonchalant på ena bockstyret, och låst fast den i ramen, närmare bestämt överröret. Ett överrör där en delikat liten buckla berättade crossens historia om en hård tillvaro som stadscross.

Nu hängde den där rofyllt med utsikt över Karlbergs kanal.

Trodde jag.

När jag kom ut var det nämligen någon som hade upptäckt att jag slarvat med fastlåsningen. Denne någon hade målmedvetet börjat kränga av låset av staketet där det uppenbarligen gick att göra så. Denne någon hade sedermera blivit avbruten av pubens ägare.

Hur länge hade han hållit på? Hur mycket hade jag slarvat? Hur stor risk hade jag utsatt crossen för, med sina färska fina bromsbelägg, så redo att bitas i, så redo att balanseras nedför närmaste grus backe?

Bara crossen vet.

När vi kom ut, tackade jag pubens ägare och passade på att upplysa om att crossen hade kört SM.Sen gjorde jag allt jag kunde för att få honom att fatta vilken bedrift han hade gjort, i denna svåra tid.

För jo.

Han hade räddat min cykel, och därigenom räddat mig.

Fotograf: okänd, icke att förväxla med den okända handen i inlägget

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s