Ride report: Dalsland Runt 2019

Riders!!

Gruskärleken har åter slagit ned som en bomb i min tillvaro. Bomben låg och pyste hela våren för att fullständigt utplåna allt annat under tre dagar i Dalsland. Över grus, gräs, lera och sprängsten plöjde denna löpeld, denna galopperande urkraft, denna crossens första Dalsland Runt.

Upplägget är ju som alltid: man samlas i Vänersborg, preppar cykeln och packar in väskorna i en skåpbil som tar dem till Håverud där man bor, och så cyklar alla dit, i olika klungor. Sedan kör man en runda på lördagen, och så tillbaka till Vänersborg på söndagen. Allt upplagt och planerat och scoutat av bästa Wenersborgs Racer Club!

De är bäst. Alla som kör Dalsland runt är också bäst. Alla som man möter är bäst, och alla som hejar på en när man kör och alla som inte hejar på en när man kör, de är också bäst!

Men allra bäst är gruset. Och hur gruset övergår i sprängsten, som man flyger över i hög fart som kullersten. Och hur sprängsten övergår i packat grus med två finspår, och hur denna slingrar sig och åmar sig och krumbuktar sig så vackert mellan åsar och skogar och sjöar för att vi som trampar dessa vägar ska få en så vacker färd som möjligt.

Bäst är också hur vi plöjer genom leran. Hur grenar daskar våra hjälmskallar. Det kan vara en avfart från grusvägen, man ba eh varför svänger hon, tagit fel väg? när hon bara följer rutten. Och den leder in på gräsbevuxen skogsväg så mjuk att man vill vurpa bara för att känna omfamningen. Man studsar över dessa mjuka kullar som plötsligt övergår i aggressiva stenbelagda motlut som man måste kränga sig uppför med sin allra största gruskärlek pressad ner i pedalerna.

På krönet stannar man. Pustar. Tittar bakåt. Var det inte värre? Sedan framåt: mer!

Bäst är leran med hjulspår som finns där framme sedan. Vägen lutar lagom, fart måste man ha, mod måste man ha och tilltro till crossens grepp och sin egen balans! Har man det så plöjer man sig morrande och sjungande igenom leran och gör hjulspår som tillsammans med de andra skapar minnen i leran att hey, vi gjorde det. Vi med. Så väntar man in de andra, kanske vid en vägbom.

Så hur går körningen till, vilka kör man med, hur många punkor får man och vad händer när det aldrig slutar regna?

På lördagen bildar jag en damklunga med några till. Katja, Ena, Claire och Vick. Vår väg är fartfylld och teknisk, lerig och blöt, olycksdrabbad! Punka efter punka får vi laga och till slut plockar vi ut den: stenen, som borrat sig in i någons däck. Tur att ställena vi pausar på är idylliska, och kylan ännu inte biter igenom regnet.

Vi har problem med tjutande skivbromsar, jag stannar och försöker skruva!

Vi har mekaniska problem, någon saknar plötsligt helt bromsar!

Bromsar måste man ha. Vi stannar och skruvar lite. Överlag gör vi allting tillsammans som klunga. Sådan är klungtillvaron, sådant är Dalsland. Man ska inte köra själv, man ska köra i grusklunga, grusklungan där man glider runt på vägbanan lite som det passar en men samtidigt ihop. Kommer det hål måste man se dem själv, hålla avstånd, kommer det roliga partier kan man skratta tillsammans och kommer det utförslöpor så kan man mosa nedför dem sitt fortaste och vänta in på lämplig plats. Och så har man hela tiden koll på när det ska svänga, och man ser hela tiden möjliga vägar eller motlut: den ena drömmiga grusslänten efter den andra avlöser gräsbeklädda skogsstigar. Man myser.

Till slut har vi fikat, och klockan är fyra, och sju väntar finmiddag på bästa Upperud 9:9. Vi pressar fikasyran ur benen i en stenig skogsbacke, och diskuterar beslut på krönet.

Rutten är totalt 144 km. Vi har kört knappt 95 av dem och vissa börjar prata hemväg, asfalt, hinna till middagen. Jag velar, vill vidare på gruset, fattar beslut att köra själv.

Hej då min damklunga!

Jag har vatten, jag har rutten, jag har regnjacka, jag har batteri i telefonen. Jag har viljan.

Jag drar, vi ses senare!

Solen spricker upp, rätt beslut Anna!, jag tar höger på en asfaltsväg och snart höger in på gruset. Nytt grus, nya stigar, nytt nytt, mer!

Jag stannar och tar av mig ett par handskar. Solen värmer nu efter regnet. Märker det dåliga. Batteriet i Garmin är på väg att ta slut. Utan Garmin, ingen rutt, utan rutt ingen framtid i skogen.

H-ete.

Men jag kör vidare, får väl ta det sista via telefonen, och åtta kilometer till på gruset leder till en backe, där jag kör förbi en avfart. Och sedan händer det som alltid händer på Dalsland Runt.

Man kör rätt in i en lösning.

I detta fall, en klunga som kör långa rundan och ska in på samma avfart som jag fast från ett annat håll. Jag är bönhörd, hojar ikapp dem, smörar in mig, de blir mina nya bästa vänner!

Patrik, Lasse, Daniel, John, Andreas. Hej!!

Det är ett tacksamt jobb att med fem mil mindre grus i benen än dem, vara nykomlingen i klungan. Man gör det som krävs, man njuter av det som ska njutas, man pressar de motlut som ska pressas, man tuggar det grus som ska tuggas. Man går i ett enda litet backparti, det är allt! I övrigt tuggar man i sig backarna som packman. Man bara gör det, så glad över sin roll som nykomling med spritt i benen och ett leende nylle och fem andra leende nyllen runt sig.

Så är det på Dalsland. Vi plöjer lera och kommer till en bro över en kanal. Så leder oss rutten över ett nedlagt järnvägsspår, risk för genomslagspunka men lite kan man studsa på slipers ändå! På detta följer en backe med två krön, lite förföriskt belagda vid en sjö där solen nu glittrar.

På andra krönet pustar vi. Sju kilometer kvar. Vid Håverud är vi hemma, tillbaka, en minut i sju på kvällen. 144 km, och Garmin höll nästan hela vägen, och vi turas om att spola av allas cyklar och någon köper öl och alla är verkligen bäst och kroppen med.

Och elementen. Vattnet i regnet och elden i låren och jorden i leran och kanske viktigast av dem alla:

Luften. Luften som bar oss. Luften som inte lämnade slangarna i mina däck en endaste gång.

För bäst av allt på kroppen, näst efter låren och den yta där skorna sitter fast i pedalerna, den kroppsdel jag vill älska nu, det är just däcken. Mina släta slicks som burit mig utan att punka en endaste gång. Lite minskat tryck, flyga över sprängstenen som vore den kullersten i Flandern, genom lera och över asfalt.

Heja däcken, heja allt som händer i Dalsland, heja allt som fastnar på bild och allt som inte fastnar på bild, och mest av allt:

heja alla som cyklar Dalsland Runt och håller kärleken till gruset vid liv.

🐎🐎🐎

Sorry bildbonanza. Fotografer: Ena, Emil, Daniel, Katja och undertecknad samt en random engelsk gentleman vid målet

En reaktion på ”Ride report: Dalsland Runt 2019

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s