Adelsö!!

Glad klämdag!

Och för all del glad ladda inför halvvättern-dag och köra något av loppen i Stockholm 3-dagars-dag också

Som nyinflyttad ”återvändare” (uppvuxen inom SL-området) har jag ju det fina nöjet att få upptäcka cykelområden i Stockholm. Igår var en sådan dag och igår stod Adelsö på menyn.

På Adelsö bodde min tonårskärlek, 46 km ut från T-centralen och ytterligare 20 km från Täby där jag själv bodde. Många timmar på buss och tunnelbana betade jag av men hey, vad gör man inte. Många uttömmande brev och dagboksinlägg härstammade från denna tid! Faktiskt var det en gång en man som lutade sig fram och frågade ”men vad skriver du egentligen?” när jag kanske särskilt frenetiskt fyllde papprena med bläck. Minns inte vad jag svarade. Men Adelsö var värt det, alla gånger, och är det även på cykel.

Jag skulle rulla lite nationaldagsrull och preppa med mina lärljungar, Robin och Fanny, som kör Halvvättern på söndag. Vi snackade vind (motvinden är er vän, den skapar säkrare körning), energi (mat- och sovklocka på Robin, check!) och allmänt krimskrams. Det blev lite finfin miniklunga ut till Ekerö och en bit till, sedan släppte de och skulle hem. Vi vinkade adjö, lycka till nu och kör hårt och ffa ha kul!!, och jag hade medvinden i ryggen. Framför mig låg 25 km av rak asfalt ut till den där drömmiga adelsön där bad och grus kanske hägrade.

Himlen var blå och hettan var varm och grönskan var somrig. Crossen var pigg, runt kroppen satt Sverige-kittet dagen till ära. Vi flög genom grönskan över Munsö, sprätte vid åsynen av mälarutsikten och nådde till sist färjeläget. Rätt många bilar gjorde samma sak, och snart kom färjan och alla fick plats och vi var på vattnet. Bleka minnen fladdrade förbi. Jag minns en liten hemlig gång upp till det röda huset, men inte vilket rött hus, jag minns en brygga från vilken vi körde vattenskidor men jag minns inte om det var mig det gick åt helvete för på skidorna, jag minns att vi gjorde kladdkaka men jag minns inte om den var god eller vad vi kollade på när vi kollade på teve. Kanske Arkiv X. Så minns jag att hans mamma var supergullig men inte vad hon hette, och pappan med. Man kan inte minnas allt. Vissa saker måste tillåtas ge vika för nutidens viktiga påfyllnad av minnen och tankar.

Jag stalkade inte min tonårskärleks stackars föräldrar, om ni nu hade sett det framför er. Ha ha nix, jag trampade rätt upp och tog höger och snart vänster in på en förförisk grusväg.

Då kom hunden.

Ut från en grusväg till vänster om mig kom den farande, med rottweilerkläfsande käftar och ett skall som hör hemma i helvetet. Jag ökade och ökade och ökade och mitt rop på hjälp måste ha fyllt hela kvarteret. Hunden skulle gnaga sönder mina vadmuskler och äta sig in i min stundande cykelbränna. Det skulle knastra när käftarna omslöt mina vrister. Men ingen människa kom, ingen hörde mitt hjälp. Och framför mig fanns ett gräshav utan stig, grusvägen var slut och jag hade kört in på en villaväg där alla utom rottweilern var borta och firade nationaldagen.

Till slut stannade hunden, och vände då en människa kallade den till sig.

Jag stannade vid gräset i slutet av vägen.

Vad var det för gated community Adelsö hade utvecklats till egentligen? Och hur roligt hade det inte varit om det var tonårskärlekens stackars föräldrar som lagt sig till med en vakthund på äldre dar?

Nu var det ju naturligtvis inte så, jag vände och svängde in där hunden bodde, mycket riktigt en rottweilerkorsning nio år gammal, ägarna var på altanen. De hade hört mitt rop på hjälp, hunden var självklart snäll och tyckte bara så förfärligt mycket om att jaga sådant som rörde på sig. Så förfärligt mycket att den denna nationaldag slet av kopplet och dundrade iväg som om det inte fanns nån morgondag.

Jo jag märkte det. Att den tyckte det. Att den inte hade koppel.

Hej då. Jag körde vidare, på tryggt avstånd från rottweilerkorsningen. Tog in på andra söta grusstigar och kunde börja drömma igen. Vilket paradis. In och reka grus, kanske köra tekniskt på rötter och motlut, ut igen på asfalten, Adelsö ringväg, och så vidare tills jag nådde rundans mål.

En liten hamn med pir och stenblock. Sättra.

Du ljuvliga ö.

Jag rullade ut till piren förbi några seniorer, hejade diskret, och satte mig längst ut. Mälaren. Så blev längtan för stark, och vattnet omslöt mig och var kallt och somrigt och livet var perfekt.

Så perfekt det kan bli när man med blöta ben försöker prångla på sig lycra. Varför väntar man inte bara på att det har torkat? Nej, det gör man inte, men efter lite krumbuktande så sitter lycran där den ska och man själv slår sig åter ner igen på klipporna för lite eftertanke.

Eftertanke på det gamla bekanta temat: konsten att förena bad och cykling. När man badar blir man sval, när man sätter på sig svettig lycra blir man svettig. Allt går runt och runt och inget spelar någon roll förutom att ett bad alltid är värt det.

Upp från klipporna, cykelbrännan pockar på, vill bli definierad, benen vill iväg, ut igen på grus och så når man asfalten och tusen små andra grus- och skogsvägar pockar på. Man vill återvända, och så förbi ett dödligt mysigt trädgårdskafé som heter Hovgården. Hit fikar man nästa gg med sällskap! blir löftet, och så tillbaka till färjeläget.

46 km till Stockholm, i sidvind. En sista spurt uppför Nockebybron, benen vädrar morgonluft och vi jagar ifatt den anonyma cyklisten framför ända in till Brommaplan. Hah.

Bra slut på rundan. Över Tranebergsbron, älska takåsarna mot den blå himlen, ja mot alla andra himlar, svänga ned mot Kristinebergs t-bana och vänster upp mot mitt hus.

105 km, raksträckor på asfalt och slingrande grusstigar, bad och mysiga fik – Adelsö, vi ses igen!!

🦋🦋🦋

2 reaktioner på ”Adelsö!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s