Som att köpa en snygg tröja på loppis

Vad är väl ett gäng grusmil i mörkaste Dalsland?

Så tänkte jag när jag försökte få ihop vardagslogistiken innan avfärd. Till tredagarsloppet Dalsland Runt alltså. Fan vad jobbigt allt kändes. Sadelbyten och däckinköp blandat med disk och trädgårdsarbete som skulle fixas, och årets viktigaste evenemang på jobbet som skulle klaras av innan jag kunde sätta mig på tåget till Vänersborg. I Vänersborg skulle jag hämtas av en Jesper i den syréndoftande sommarkvällen och somna gott på vandrarhemmet efter en veganmiddag ihop med alla peppade cyklister.

När morgonen kom, och jag försökte välja rätt lycra, och hade magkramp, och hade sovit för lite, och blev avhängd av alla eleganta rapha-cyklister, så tänkte jag:

Dalsland runt är precis som när jag köpte min olivgröna sommartunna tröja på Myrorna.

Jag hade gått och spanat på den länge. Min färg, min modell, min stil, min storlek.

Undrar om den finns kvar?

Den fanns kvar.

Jag köpte den, till vrakpris, den satt perfekt.

Jag skulle sedan ut och träffa en viktig person, och ville ha tröjan för detta tillfälle, för den gjorde mig somrig och soft, jag var mig själv.

Men under resan fick jag plötsligt svettringar under ärmarna, och jag förstod varför någon hade lämnat in tröjan på Myrorna. Och varför den inte blivit såld.

Jag gick in i ett buskage och bytte till reservtröja som jag hade med mig i väskan. Men när jag kom fram till porten jag skulle in i, så ville jag ändå ha den gröna tröjan. Jag gjorde ett blixtsnabbt tillbakabyte i portuppgången, för svettringarna hade torkat.

Kvällen förflöt, och även om den inte blev som jag hade tänkt mig, så var tröjan bäst i världen och jag var bäst i den, och från den dagen älskar jag detta fladdriga lilla tygstycke.

Precis så var det med Dalsland runt, ja med hela Dalsland.

För min cykling följer alltid samma kurva: först pepp, sen uppladdning, sen rynkor i pannan, sega ben, för låg/hög sadel, psyket som jävlas, sen avhängd, men SEN! En Katja som peppar, en sol som tittar fram, benen som vaknar, benen som spritter, farten ökas, klungan som hägrar, hjärtat pumpar, mojon på topp och LEENDET som aldrig falnar. Katja som börjar känna igen sin Anna.

Så var Dalsland Runt.

Varje dag.

Och jag älskar det, från och med nu.

 

Fotot knäpptes av Katja Fedorova