Båven runt 2017: punka och ösregn

Yo, distansbloggaren här. 

Ligger i sängens kuddhav och njuter av det bästa med långkörningar: dagen efter. Regnet vräker ner på sallaten i mina välsignade pallkragar och kroppen, ja… den är mosig, mjuk, vibrerande.

Dagen efter finns inga måsten, bara vila. Vid hemkomst ska ju lite grejer ordnas innan ryggläge: ramskrubb, fälgputs, kedjebad. Trädgården ska inspekteras och det ska lagas bisarra mängder post-distanskäk. Kikärtor med blomkål i olja och salt. Vitlök. Spenat i grädde. Choklad. Med havssalt. Det kanske slöchattas lite om loppet, det skickas lite bilder och det kanske garvas. Viktiga vänner som inte kört får en första uppdatering.

Så nu. Dagen efter. Slöheten! De halvöppna ögonen och mjukheten i armarna och benen, stumheten i låren, vaderna. Jag vaknar och somnar, dåsar. Går upp, sätter på gröten, tar kedjan ur badet, sätter tillbaka på Ridleyn. Bränner gröten. Kryper tillbaka ner under täcket. In i kuddhavet.

Loppet. Man tänker tillbaka på loppet. Ok loppet, lite skärpning här så kommer en recap. 

Jo. Loppet, Båven runt, denna sörmländska pärla! Ok.

Jag och Lucas värmde först upp med 41 km asfalt ner till Sparreholms kiosk, där starten gick. Det duggade lite men utan att motivera regnjacka. Väst. Ärmar. Efter 18 km kom regnet och punkan. Några snälla funktionärer försåg mig med silvertejp till däckets lilla reva medan jag bytte slang. Glada motionärer med termos i ryggsäcken körde förbi. 

Punkan hade stulit 20 minuter av mitt liv. Fan. Det är då man ska tänka rätt tankar, enligt dem som kan nåt. Fel tankar är: helvete, nu skiter jag i det här. Rätt tankar är: ok, jag delar in racet i delar. Vissa är jag stark i, andra ska jag träna på. Lyckas man i sina olika partier så har man vunnit.

Jag hade som vanligt lite olika tankar flygandes runt i skallen. Och Lucas var som vanligt helt sinnesrubbat backstark (”som vanligt” är i det här övertydliga fallet efter tre pass). 

Jag kände mig väl helt ok i kroppen annars, gruset gjorde sitt och psyket trivdes ganska bra.

Medan vi trampade på i gruset – så livgivande! – kom mer regn. Och ju mer regn, ju mer leenden. Till sist öste det ner. Länge. Och eftersom det var en ljummen sommardag så trampade vi bara på, och gladdes åt greppet på vägen som regnet bidrog till. Sen gladdes vi lite extra åt backarna som med sin pulshöjande inverkan värmde våra ändå lite tilltagande frusna överkroppar.

Att sedan bananerna i depån simmade runt på brickan vara bara rart. Det går inte att vara missnöjd när bananer badar. 

Sedan började solen värma, och vi nötte på de sista 12 km asfalt och rullade in vid kiosken på ca 3.30h med stopp. En bra dag ändå. Hembygdsföreningen kunde tyvärr inte uppbåda någon djurfri korv så det fick bli bananer och saltgurka. Nom nom. Glass, kaffe och vegoburgare slafsade vi i oss från kiosken. 

Sedan smordes skrikande kedjor in, funkisarna i Hyltinge hembygdsförening tackades av och vi drog hemåt. Ett par kända ansikten från Sörmland fick sig lite cykelsnack och benen ville både vila och fortsätta. Ingen VCK:are i sikte. Vi klickade i. Efter fem minuter började det droppa. 

Vid Kvicksund började insikten om att vi skulle passera 200 km-strecket att sjunka in. Som någon slags omen hade även bron öppnats efter renoveringen. Den sa väl välkommen tillbaka, nu drar vi igång den här cykelhösten. Och vi log mot den.

Ah men det är faktiskt fortfarande sommar! Ja det är det.

Vi vinkade hejdå, och jag körde hem över Majholmen för att kräma ut det sista gruset ur turen.

Sedan satte jag mig vid Rytterne kyrkoruin och älskade livet lite extra.

Och ännu lite mera sedan så tog jag ett dopp vid lögarängen. 

En bra dag.

Vi körde sten-sax-påse om vem som skulle pumpa i den sista luften. Lucas förlorade. Jag vann.