Kullerstenen och jag.

Jag bara måste måste måste blogga lite här innan vi drar ut. Bara måste måste smygblogga något om hur klättringar kan sätta sig i psyket som glädjeflygande fjärilar som fortplantar sig ut i hela kroppen och ut i cykelns allra viktigaste extremiteter.

Tänk dig själv:

Du cyklar med fräscha ben och lagom mycket hybris mot den första backen. Den råkar heta Koppenberg. Du säger till dig själv, nu kör vi den här backen. Så börjar du trampa, upp upp, kullerstenen så mjuk och böljande under dina hjul, styret så vigt, lungorna så lagom ansträngda men framför allt blicken så stadigt fästad i marken. För varje tramptag, lite längre upp i backen som bara är ett nu och aldrig ett krön, aldrig aldrig titta uppåt framåt för då skrapas den tunna hinna av pannben som krävs för varje tramptag.

Stadigt, stadigt, inte ett moment får stjäla den energi som hjärna och ben behöver för att ta er upp.

I det enkla partiet har du självförtroendet, kan nästan öka lite. Vid nästa motlutsökning lägger du i lättaste växeln. Det tar emot i benen, du vet att det tuffaste börjar nu. Du trampar, ni tar er uppåt, kullerstenen så mjuk, nu är ni i det brantaste partiet och hjulen bär er fortfarande uppåt, låremusklerna jobbar ihop med rundtrampet och närvaron gör att det brantaste partiet snart är bakom er. Titta ned i backen, ett tag i taget, lite flackare nu, lite mera fart i benen, nu kan du lägga i en lägre växel, nu ser du en grupp på tre förbipasserande som säger uppmuntrande tillrop, nu ger det dig extra energi, nu är du nästan uppe, nu ökar du igen, en till växel, flackare flackare

NU

är du uppe.

Nu finns backen bakom dig, Koppenberg och Paterberg och Kanarienberg och alla andra, det är samma upplevelse, samma lika fast olika och unika, kullerstenen är runda mjuka bucklor som livets skakningar i dina armar.

Nu kan du kötta vidare.

Och vid den åttonde och sista backen som ni tar för dagen, denna backrevanschens dag i Flandern, när ni står på krönet och har lämnat alla åtta bakom er.

Ja.

Då tar orden slut. Ingenting, inte ens en sliten pretto-klyscha som att man vill dö av ren livslust kan sätta ord på denna stund.

Ingenting.

Ändå är det närmast, och det här är en cykelblogg som bygger på just ord.

Det får bli så. Man ville dö av ren livslust, så var det.

Over and out, backbilder och ryggtavlor för likes.

Annonser

Om djuren och dagens backplaner

Loverz!!

Morrn på er. Allmänt cykelmek pågår och jag smygbloggar lite eftersom Amiran är startklar. Har jag berättat hur kick ass-fint vi bor här i Flandern?

Gården vi hyr i är en tillbyggd lantgård med solpaneler på taket och kamin inuti. När man lagar mat på kvällen efter rundan, eller diskar undan frukosten på morgonen, har man utsikt över en spirande köksträdgård. En enorm buske av persilja ligger i täten med ett ganska stort avstånd bakåt till salladslök och zucchini som tittar upp lite mer försiktigt.

Idag var det frukost ute på röda bänken. Från den har man utsikt över äppelträd och påskliljor bland vilka en ansenlig skara hönor stillsamt pickar omkring. Mitt bland dem finns katten. Huskatten, tjock och strimmig och kanske för långsam för att kunna fånga en höna, eller för rädd. Hönorna låter sig oavsett inte bekomma med hennes närvaro, de strosar runt bland liljor och äppelträd som om det inte fanns nån morgondag. Och katten tassar runt med trotsig blick och välter vattenskålar i protest.

Bakom bänken känner man värmen från stenväggen. Tegel, som så mycket annat här.

Sedan har vi ankorna i akvedukten. Plastankorna som samlas i grupper och är beklädda med lite grön algpåväxt. Fram och tillbaka i akvedukten far de. Vad ryms i ditt sinne, lilla anka?

Vårfåglarna. Oavsett hur mycket biltrafik, eller vind, eller vägarbete, eller andra moment, så sjunger de.

Och så har vi fasanerna. Med sin struttande gång och sitt oförhappande skri påminner de en del om de godsherrar som kanske fortfarande ger sig ut för att skjuta de stackars långstjärtade kanaljerna.

Inomhus? Ja. Inomhus brinner ofta en brasa på kvällen när dagens cykelkit är tvättat och ska torka. Ibland kommer dängor ur högtalaren vars radio är inställd på flamländsk 90-talsnostalgi.

Och man kan sitta i nån soffa och drömma sig bort till morgondagens klättringar.

För det är dem vi gör idag. Från den fruktade Koppenberg med sin mytomspunna 22-procentslutning till de andra sju klättringar och kullerstensrakor som jag bommade. Jag och min överskattade benstyrka ska tilläggas.

Dags att noppa ögonbrynen och fixa flätan.

Cykelmeket är över. Kaffet är uppdrucket.

Nu blir det backrevansch.

Flandern pro och den ständiga dubbelheten

Måste man älska cykeltävling?

Denna fråga snurrade runt i min överhettade kullerstenshjärna i söndags. Vi hade fattat posto vid backen Oude Kwaremont för att bese proffsen kötta kullersten på Flandern Runt, proffs-edition. Med varsin förfriskning i näven knöade vi oss ner i grässlänten mellan en britt och en flamländare. Flamländaren såg avvaktande ut men britten var trevlig. Berättade att de bodde i en trevlig liten by i utkanterna av Oudenaarde, där loppet går i mål och varifrån man som cyklist hittar många trevliga små stigningar och kullerstensrakor.

Sa britten.

Jag tog en klunk av min förfriskning och såg mig omkring. Plastglas, pappersplattor för plastglas, servietter och papper från pommes frites som såldes överallt, snubbar som fyllesomnat vilade i gräset bredvid kompisarna, män som pinkade i utkanten av åkern och gick tillbaka medan de fumligt stängde sin gylf och drog åt skärpet i sina jeans, hipsters i cykelkeps, gladlynta flamländare med en pappersflagga i högsta hugg på pass när proffsen kom förbi på kullerstensbacken nedanför.

Festivalstämning, dunka dunka från nån högtalare.

Då kom de.

Bilarna.

Med extracyklarna surrade på rails på taket knattrade de uppför kullerstenen i backen. En, efter en, efter en. Och så en till. Deras uppgift var att förse proffsen med ny cykel vid haveri. Så kom även motorcyklarna, och ledarbilarna, som ser till att allt går som det ska.

Sedan kom huvudpersonerna.

Damklungan knattrade och dundrade uppför kullerstenen. Där var Emilia Fahlin!! Jag vinkade frenetiskt med min blågula kepa och vi hejade så att hon skulle förstå att det fanns svenskar där.

Deras tempo hade man såklart bara kunnat drömma om. Vader, lår och lungor som jobbade ihop intill perfektion. Hur orkade de? Hur kunde vi lära oss att köra som dem? Varför såg det så lätt ut?

När damklungan passerat bytte vi position till högre upp i backen. Mera förfriskningar medan vi besåg herrklungan på storbilds-TV närma sig vår backe. Runt oss hade festivalstämningen ökat, och eskalerade på åkern bredvid där tolv snubbar hade fattat posto för att stabilt och bredbent, göra det de skulle. Framme vid kravallstaketet viftades det med flaggor alltmer intensivt innan bilarna började komma med sitt fossildrivna knattrande över kullerstenarna. En, efter en, efter en, efter en. Och så en till. Herrklungan susade så förbi på osannolikt låg kadens på kullerstenen och jag minns att jag tänkte att alla som fullföljde eller körde delar av detta lopp var hjältar bara därför.

Efteråt traskade vi nedför vägen tillbaka.

Tanken på den fossildopade cykelsporten blandat med fascinationen över festivalbrölet och den folkliga stämningen, gjorde mig full av blandade känslor. Hur skulle cykelsporten klara sig i en fossilfri värld?

Sedan övergick jag till att tänka på alla de plastglas och annat bös som legat slängt uppe på området. Må arrangörerna se till att det blev undanplockat.

Lite uppspelta var vi ju såklart, men jag fick kämpa med tankarna för att låta det uppspelta överskugga cykelsportens uppenbara fossilberoende. Sporten är så marinerad i bilspons att hänsynen till miljön, som finns i andra delar av samhället, är som bortblåst. Eller så har de massor av hemligt hållbarhetsarbete som de inte berättar för någon.

När får vi elbilar på lopp, var är all Tesla-spons?

Ledsen kära läsare, men jag kan bara inte förmå det här inlägget sluta med nån positiv slutkläm.

Ok, det får bli lokalbefolkningen som ordnar parkering på fårens betesmarker utanför sina hus och tar saftigt betalt.

Over and out. Cykelkepsar och vildäppelblom för likes.

Flandern Runt 2019: DNF och en blödig slutkläm

Den här rapporten börjar på en flamländsk landsväg där jag står och gråter. Ilskans tårar rinner innanför mina glasögon. Jag har brutit Flandern Runt. Amiran buffar med framhjulet för att trösta men får bara ännu flera tårar till svar.

Vad svarar en som brutit?

Först gråta, skrikgråta, mera tårar innanför glasögonen, sedan svara.

Det var ju så roligt i början. Hur vi susade i den stora klungan på asfalten och de knögliga små bakgatorna och kurvorna där vi frihjulade och tryckte oss ikapp, hur vi fick oss en första klassens uppvärmning på 87 km innan det roliga egentligen skulle börja.

Klättringarna. Hur jag lämnade cyklister bakom mig, hur jag smet ut i kullerstenen när andra körde på asfalten bredvid och hur jag tryckte mig uppför den där backen Geraardsbergen där kullerstenen slingrade sig brant upp till ett litet flamländskt torn!

Hur jag i andra klättringar riktigt faktiskt njöt av motluten. Jag var Flandern och Flandern var jag, mellan oss fanns Amiran och de supertunna slangarna i däcken gjorde att vi flöt fram så mjukt och förföriskt på kullerstenen.

Den första backen var såklart speciell. Jag hamnade på vänster sida och stämningen var hetsig, nån tryckte undan mig bakifrån och svor något på flamländska. Jag bytte sida och tog mig upp. Jahapp, första klättringen på kullersten, kunde man väl leva med.

Och hur de andra klättringarna började gå in i varandra. Med fem eller tio kilometer emellan dök de upp, allt enligt klistermärket på ramen som man fick, och så klättrade man, och så var man på toppen, och så njöt man, och så började det om. Jag började gilla det, den första skräcken från den första rakan på kullersten var över. Jag visste hur det kändes att skaka fram på kullerstenen, jag visste hur det kändes att ha dem i motlut, kände igen mina strategier att titta ner i marken och låta tramptagen jobba. Jag visste allt, jag älskade allt, Amiran skötte sig perfekt och de tunna slangarna bar mig mjukt fram över Flanderns kullar.

Knät. Det var knät som till slut satte nålar av skrikande smärta i benen vid depån 171 km in i loppet. Jag hade använt fel muskler att dra runt rundtrampet i min iver att klättra kullersten. Jag hade slarvat, jag hade överskattat någonting.

Alex och jag fattade beslutet tillsammans. Hej då Alex, där rullar du iväg utan mig, jag trampade med nedsänkt huvud ut mot den nionde backen. Jag skulle prova, känna efter, jag cyklade mot backen och svängde mot Koppenberg som dagen innan hade framstått som en mullvadshög. Men någon hade skuffat mera sand på denna mullvadshög och med mitt nedfilade pannben visste jag att jag aldrig skulle kunna ta mig upp som dagen innan. Aldrig. Och jag hatade det, jag hatade hur jag gick in i de 22 maxlutningsprocenten på högsta växeln för tidigt och kände hur framhjulet nästan lyfte från marken. Det ska det inte, för framhjulet behövs på marken för att ta sin ryttare framåt och uppåt.

Så jag klev av, eftersom kroppen gör det som hjärnan bestämmer. Ett gäng brudar med ölglas ropade uppmuntrande på utrikiska åt mig, hur gärna hade jag inte velat göra dem stolta? Jag sköt Amiran framför mig, det var förödmjukelsens moment. Jag hatade momentet och jag hatade skornas klapprande mot stenen men jag hittade ett flackare parti och startade i motlut och kom upp. Till slut, med hedern i behåll.

Jag susade nedför. I mitt huvud hade jag redan brutit men jag ville ändå testa lite till. Bara lite. En kurva, lite uppför och en kurva till. Poliserna viftade mig över stora vägen, komsi komsi till kullerstenen, vänta alla bilar. Sakta, så sakta, släpade jag mig fram. På motsatt sätt mot vad man ska: för jag forsade inte, jag flög inte, jag dundrade inte fram på låg kadens.

Jag gled ner i gräset mellan kullerstenarna. Jag var en kletig snigel på väg hem. På väg nedåt, bortåt, inåt. En olycklig och ledsen snigel.

Vid flaggvakten när kullerstenen övergick i kullerstensbacke stannade jag. Flaggvakten gav mig en lätt nickning. Jag cyklade en genväg till målet. Misslyckandets genväg. På denna genväg stannade jag och här kommer vi till rapportens startpunkt. Men på denna genväg kunde jag för första gången på hela dagen också höra fåglar sjunga. Jag kunde se färger. Grönt gräs vaja, vita äppelblommor lukta. Grått grus. Jag kände solens värme i mitt söndergråtna aprilnylle.

Vid torget i Oudenaarde, där man kom när man var nästan i mål, var det fullt pådrag. Jag ville inte vara med om något pådrag. Jag ville hem och glömma allt vad pådrag hette. Jag cyklade mot målområdet för att lämna mitt chip. Knät kändes bättre, wtf! Om drygt två timmar skulle Alex komma. Jag vandrade planlöst i området och ställde mig vid ett ståbord. Ville inte prata med någon, ville inte köpa öl ensam och diskutera loppet och inte berätta något för någon.

Det kom fram en snubbe utan framtänder. Britt. Han såg ansträngd ut, han fick hållas, jag orkade inte. Det kom fram två snubbar till som verkade gladare, jag frågade till slut om loppet, de sa att det var kul. De verkade trevliga, lätt för dem som gått i mål! Jag surade vidare, snart gick de och jag var kvar med han utan tänder.

Mr No-teeth pratade vänligt med mig. Tänderna hade han tappat vid en MTB-vurpa i Arizona för nån månad sedan, och revbenen gnällde lite när han körde över ojämnt underlag, typ kullersten. I övrigt hade loppet gått bra. Han drack upp sin öl och frågade mig om inte jag också ville ha en. Vilken outsäglig vänlighet, jag lade genast ett tyst löfte om att bjuda den som DNF: at på öl i framtiden, om det så bara vore jag själv som blev bjuden.

Vi drack vår öl, sedan skulle han med bussen. Alex messade och så samlades vi vid bilen och alla fick en kram. Klart man skulle få en kram. Alla som knattrat fram på dessa njurbälteskrävande underlag borde få tio kramar minst, per minut gärna.

Här vid alla kramar slutar denna race rapport, denna kullerstensrapport. Jag och alla andra som någonsin har kört på kullersten har lärt oss något livsavgörande.

Vi vill ha mer av det knögliga och skakiga, mer av livets kullersten.

Så att man efteråt till fullo kan uppskatta motsatsen.

Dagen före Flandern runt

Idag är sista dagen innan dagen jag har kört Flandern runt. Jag och Alex bor i utkanterna av Antwerpen på ett bed and breakfast. Derss kaffemaskin är från himmelriket, eller en adress väldigt nära. Vi fyllde nyss på kolhydrater i benen på ett ställe längre bort som försökte se dyrt ut. Jag beställde på franska. De svarade med överkokt pasta i god sås. Vi lärde oss hur man säger tack på flamländska. Dank.

Sexton backar är det imorgon. Vi provkörde två av dem idag. Den första hette Koppenberg och var 500 meter lång. Maxlutning 22 procent. Ish. Då har vi iallafall kört uppför hela den brantaste backen en gång, som jag sa till Alex när vi flämtande stod på krönet.

Att komma upp gick faktiskt. Så länge benen drar runt tramporna så att hjulen rör sig framåt kommer man uppåt, som Alex sammanfattade det.

Man måste tro att det är så. Tror man det, så kommer man upp. Tror man att räddningen finns i det mjuka diket bredvid, kommer man inte upp.

Amiran har världens största etikettbrott längst ut på styret. Evighetens fulaste styrlindelösning sitter där och är så oestetisk att den inte lämpar sig för skrift. Alex’s styrlinda är svart och tajt och lindad extra tjock.

Han kan styrlindor.

Jag kan annat.

Här i Flandern är det helt okej.

Imorgon smäller det. Mellan klockan sju och åtta får man starta, 229 km och sexton backar och lagom mycket kullersten senare går man i mål i Oudenaarde.

Då fortsätter livet.

Livet i Flandern, efter Flandern runt.

På väg

Yo lo tröttis-hej från Tyskland!

Helvete vi är verkligen på väg. Mörkt är det och vi bor på ett golfhotell strax norr om Lubeck. Jag ska vara borta längre än jag bott i min nya lägenhet och under den tiden kommer jag att utforska både Flandern, Mallis och mitt eget huvud. För att inte tala om backbenen! Och gazpachon!

Vi har rullat oss ner genom landet med cyklar och packning, Alex och jag. Alex kära klubbkamraten min som övertygade mig om att kullerstenar och 229 km slingriga branta backar i Flandern var en bra idé, nu är vi på väg!!

Herre min je vi är verkligen på väg.

Däckar snart, ”Öresundsbron i skymning” och ”Alex fyller på spolarvätska” för likes.

Min måndags allra bästa cykeltur

Denna måndags bästa cykeltur börjar vid en lyktstolpe på Thulegatan 35. Där står stadscrossen och har väntat snällt medan jag har mosat kampfys till finsk disco. Jag låser upp bygeln från ram och bakhjul, monterar lamporna och rullar ut mot korsningen Sveavägen/Odengatan. Vid grönt trampar jag rätt över i fallande skymning.

Vid Odenplan stannar jag för rött. En cyklist före mig, inte en bil i sikte men är man storstadstrafikant så är man. På’t igen vid grönt och rulla mot St. Eriksplan. Tar fel Odengata och hamnar vid en korvmoj med korv från världens alla hörn. Hade jag haft pengar hade jag köpt en arabisk. Eller japansk. Det är så jag känner mig.

Vid fel korsning vänder jag och hamnar till slut på rätt bro. Vägen dit går via en rödmålad cykelfil. Älskar. Hej då vasastan, hej kära kungsholme.

På bron tittar jag ut mot kanalen. Skymningen är dödligt vackert vårlig. Över bron och snirkla mig genom hus med mystiska fasader och ned på min hem från jobbet-väg, längs med kanalen på norra kungsholmens strand. Strax efter kolonilotterna sjunger koltrastarna i buskaget till vänster.

Sista lilla knixen över brofästet vars bro leder mot Solna. Möter en löpare som tar vägen allra närmast vattnet där cyklister inte kör. Vattnet är så stilla under dagens bästa cykeltur. Ljuset så förföriskt. Vinden så ljummen.

Sista svängen upp mot Kristinebergs IP. Motlutet är ett segment där jag nyligen hamnade på 105:e plats. Sista högergiren mot min gata, trampa ur och andas djupt. Min gata. Min fina lugna bullerstörda men det gör inget gata.

Låser upp dörren och lutar crossen mot garderobsdörren. Stannar upp lite. Vad är det som luktar? Ser lågan från spisen. Vad fan. Går med tillkämpat lugn in i köket, andas, fram till gasspisen, stänger av lågan och lyfter stilla på locket. Häller inget vatten, tänker ingen tanke, säger ingen mening, bara tittar. Vickar på kastrullen. Räknar timmarna.

I kastrullen ligger min menskopp. Den rör på sig när jag vickar kastrullen fram och tillbaka. Den har legat där sedan jag åkte hemifrån i morse. Vattnet som den kokat i är sedan länge bortkokat, och jag räknar igen timmarna. Tolv. Tolv timmar.

Jag går ut på balkongen. Där står min minsta kastrull på gårdagens tidning. Den är fylld av vatten i hopp om att det brända från igår ska lösas upp. Sakta lyfter jag på den och häller över vattnet till den större kastrullen.

Det pyser lite. Fräser. Spottar, kommer rök. Efter några sekunder lugnar det sig.

Och jag tackar min menskopp för att den kanske räddade min lägenhet och mina grannars liv.

Jag ställer crossen i cykelstället.

Där slutar dagens cykeltur, den bästa på min dag.

Ön. DEN ön.

Jag ska till Mallis.

Yes, mallisvägraren ska inom ett par veckor sätta sina bleka små tassar på den mytomspunna ön och trampa runt där i sex dagar.

Jävlar vilka serpor vi ska köra!

Hur i hela sjutton gick det till, kanske nån stackars VCK:are undrar. Jag som alltid varit så anti just för att man glassat iväg på ett flygplan och mitt miljösamvete gör inte det hursomhelst. Men det går ju tåg. Och min arbetsgivare är bäst nog att släppa iväg mig på villkoret att vara lagom tillgänglig och producera rimligt med resultat under denna period. Och det är ju med ett leende man ska ta sig an sin flygfria tillvaro och inte som en nejsägare!

Nejsägare kommer aldrig till Mallis. De får stanna hemma i hugelstabacken och köra intervaller till döddagar.

Jasägare däremot, får åka båt från Barcelona och landa i Alcudia sju timmar och trettio minuter senare. Sedan får de checka in på ett trevligt boende, hyra en cykel i rimlig prisklass och sedan köra slut på sig själva och hänföras av backmil och utsikt. Ihop med andra dessutom.

Rent praktiskt åker jag alltså hit efter att jag och Alex kört Flandern runt och hängt i trakterna ett tag. Den 14 april landar jag i Alcudia och den 21 åker jag hem. (måste bi över i Barcelona på vägen stackars mig). Rent sällskapsmässigt så möjliggörs mallisveckan av bästa Noor som lyckades locka med sig mig på denna vältajmade vistelse. Med på resan finns ett gäng starka, spännande damer som kan komma att bli mina framtida lagkamrater. (Outar såklart detta när allt är klart.)

Så blir det. Världens overkligaste saker händer nu 2019 och det värsta som kan hända efter att jag börjar gilla Stockholm är att jag börjar gilla Mallis.

Då får det väl vara så.

Slut på inlägget!

Backintervaller!

Morrn då, kort om gårdagens backintervaller!

Det skulle alltså trampas watt uppför något som kallas Fattigmansalperna. Jag begav mig mot dessa alper på cykelvägar via Liljeholmen och Västberga, längs E4:an mot Södertälje, och genom att ta rätt avtag lyckades jag hitta till Kungens Kurva där jag mötte upp MarieLouise. Hon är en av ledarna för en halvvätternsatsning jag är anmäld som reserv till, med team L’Echelon. Hoppas alla i laget håller sig friska så jag får köra Stockholm 3-dagars istället he he. Nåväl. Vi vevade försiktigt fram till Masmo, och hittade resten.

Sedan var det dags att lämna trafikbullret därhän och ge sig ut i skogen. En nätt liten väg slingrade sig vid vattnet över nån knix och runt ett berg och så en lång raka på det så man kunde köra slut på sig. Yey, perfa!

De andra försvann såklart i fjärran, mina backben var ju nyvakna, men det är den personliga watten som spelar roll. Det är det fina med backintervaller, och medan vi tryckte motiverade jag mig med att varje intervall väckte benen lite lite. Så är det!

Mörkret kom, med det vårkylan, och fåglarna tystnade lite också tror jag, och MarieLouise slog följe med mig hem. De 19 kilometrarna tog oss fram över böljande landsväg i ett taktfast mörker som påminde mig om varför jag älskar cykling: farten och den meditativa njutningen av att allting är konstant.

På Västerbron såg vi ut över Stockholm. Allt var fulländat. Så skildes vi åt, och jag fick komma hem till mitt lilla bo och göra mitt kvällshandstående mot väggen. Crossen tackades av, torkades av och smörjdes in. Den hade fått sina för ta backintervaller för säsongen och jag med.

Slut på inlägget, nu ska jag cykla till jobbet✌️

Inget kan som bromsbelägg testa tålamodet

Igår skulle jag byta till slicks på crossen. En flaskhals är bromsbeläggen emellan vilka skivbromsen ska in när nya däcket är på och hjulet ska tillbaka. Rätt monterat ska hjulet rulla tyst. Ingenting är viktigare, förutom då möjligen nypet i bromsfunktionen.

Men bakhjulsbromsen lät, hur jag än placerade det.

Och den timme jag skulle legat i badet fick jag lägga på felsökning. Läs oljefläckuga händer, svordomar och förhöjd puls.

Till sist hittade jag felet. Jag såg det. En liten metalldel som skulle hålla beläggen på plats, hade smugit sig in mellan beläggen och orsakade istället skrapljudet som uppstod. Jag justerade en del av metallbiten, men resten satt fast. Mitt tålamod skulle inte räcka ikväll. Google visade att det låg en cykelaffär inom en kilometer från jobbet. Jag skrubbade händerna och golvet, tog ett djupt andetag och rev av tre handståenden.

Sedan lagade jag kantarellpasta och glodde på serier.

Så kan det gå.

Men i morse var den åter tyst när jag trampade längs norr Mälarstrand! Något hade hänt i Stockholmsnatten! En liten mini-Jocke* måste ha smugit sig in i min kala tvåa och tyst, så tyst, skruvat och pillat och mekat crossens känsliga bromssystem intill perfektion. Bortom svordomar och oljefläckar med en ängels tålamod, måste mini-mekar-Jocke ha lotsar denna lilla stålbit på plats medan jag sov sött i min dyra säng.

Ja.

Så måste det ha varit.

Så måste det ha gått till.

Tack Jocke!! Behöver jag säga att jag saknar dig?

*Jocke är min grus-och mekpolare från Eskilstuna