Warm Showers!!

Men yo!

Sitter lagom utsövd och har precis vinkat av Philippe, som just nu checkar in på finlandsbåten till Åbo. Han har cyklat sig från Belgien till Danmark och sedan till Sverige och hit till Stockholm och Kristineberg.

Jag känner lätt separationsångest eftersom ett avsked till en person på resande fot är så definitivt. En som reser, kommer en dag att resa iväg. Jag känner glädje över att ha kunnat erbjuda en säng och gjort någon glad. Och jag känner längtan efter egna äventyr. Men främst, som efter varje gång någon har packat ihop väskorna och gett hej då-kramen, så är jag så fascinerad av hur Warm Showers tar fram det goda i människor.

Philippe kom hit i måndags kväll från Linköping, han hade plöjt 220 km. Han var slut, och jag var vid Västerbrons fäste i ett bad-ärende. Därför hade jag lämnat nyckeln till honom. Den låg i blomkrukan utanför min dörr, och han fick koden och instruktionerna via sms. Innan tio måste han komma, för då låstes porten.

Han fick en dag att besöka Stockholm, och jag hade skrivit en lista på bra ställen: Djurgården, Södermalm, Gamla stan, Stikki Nikki på Mariatorget, Västerbron. Han bockade av nästan alla ställen!

Igår kväll, när han packade sina grejer och jag åt algsallad i fåtöljen, frågade han om jag brukade lägga fram nyckeln till gäster på det sättet. Jag sa att jag ju såklart helst släpper in folk personligen, men ibland får man hitta lösningar. Som vid bad-ärenden. Vi pratade då om vad det är som gör att Warm Showers kan bygga den tilliten mellan okända människor. Dels finns ju betygsystemet, där man skriver recensioner på folk. Hur ofta de svarar på förfrågningar, om de var trevliga och om det var ”ett nöje att vara värd för denna gäst”. Sedan är det ju ett lite mer nischat bo gratis-community än vad t ex vanlig couch- surfing är. Det kan göra att man känner igen sig och vet att de som kommer till en, kommer att vara glada över att ha kommit in och fått en säng och någonstans att landa. Att ha fått ta in cykeln, ta av väskorna och packa om, ta en dusch och kanske bli bjuden på mat om den är hungrig.

För att man själv känt så varje gång man själv kommit in till någons hem.

Och så har vi det sista. Att det bygger på en glädje att dela med sig, och utan betalning. Man bjuder på det man har och vill dela med sig av.

Det finns något mänskligt här. Som man inte alls borde vara fascinerad av, utan snarare betrakta som normalläge. Gästfriheten gör medmänniskor av främlingar.

Philippe bad mig skriva en lista med grejer från Ica. Han ville köpa det som en gåva till mig. Jag skrev havregryn, havremjölk, kokosmjölk, morötter och broccoli. Sedan lagade jag morotssoppa och algsallad. På bordet ihop med matvarorna hade han även ställt en flaska vitt vin.

Hur generöst!

Hade han ju inte behövt alls.

Slutet på det här inlägget närmar sig. Det är kul att genom Warm Showers själv för en gångs skull få vara den bofasta.

Over and out, upptempomusik och cykla till jobbet längs Norr Mälarstrand.

Kram och Tranebergsbron vid morgondoppet för likes!

Känslan just nu.

Torsdag 15.21, jag och mamma.

Sommarstugan.

Pappa poar med något när vi hör regnet tillta. Han är på övervåningen, vi på nedre när jag kastar en blick på mamma och hon en tillbaka på mig.

Det är dags. Av med allt och på med träskor. Ute regndroppar stora som dasslock i flockar om miljoner.

Vi går mot ån. Nej, vi springer. Det är dags. Mamma vill lyssna på regnet. I våra träskor når vi bryggan och trippar ut mot badstegen.

Allt är så halt och blött i detta augustiregn. Hud och himmel, droppar och luft, finns det ens någon gräns dem emellan?

Nu hoppar mamma i, och nu jag.

Regnet plaskar mot vattenytan. Det blir tio droppar av en stor eftersom droppen är så tung och faller med sådan kraft. Plask. Nej, säger mamma, inte plaskar, det prasslar. Och då hör jag det också. Prasslar är faktiskt precis vad dropparna gör. Och vi simmar och jag lägger ansiktet i vattenytan i nivå med näckrosorna. Jag kisar bland prasslande droppar.

De förblindar mig.

Mamma går upp, jag väntar i min prasslande vattenyta och vi springer upp tillsammans och är hud och luft och himmel och sjö och vatten och regn samtidigt.

Och om inte det är kärleken till livet, så vet jag nog varken vad kärlek eller liv ens är.

❤️

Sorry pretto, blir så med bad i ösregn

Om bibs och hängslen

Ah men lovely!!

Det var känslan jag just klev in i. Anledningen?

Något så ytligt som ett par nya bibs.

Dessa bibs, köpta i superduperresursen Cykelkläder för tjejer på Facebook, där man säljer och köper begagnade kläder, är helt jäkla fantastiska.

Lite för att de är svarta och långa och möjliggör att jag äntligen kan använda fem tröjor jag gömt i garderoben i avsaknad av svarta bibs. Lite för att de är just svarta och äntligen passar min kropp. Men kanske mest för att det eminenta företaget Dhb verkar ha fattat något.

Att hängslen mellan bysten äger.

På riktigt, vem vill att hängslena ska ligga precis ovanpå sport-behån och ta bort det lilla av form man har fått till låns?

Med hängslena i mitten slipper man detta.

Och magen älskar det. Den slipper ju få en bib-resår mitt i sig. Oavsett dag i månaden så är det en fantastisk gåva till magen.

Jag älskade sönder två par Decca-bibs för flera år sedan och har sedan inte sett denna lösning förrän nu.

Slut på inlägget, och till den bib-designer som eventuellt läser detta kan jag bara säga

Kör!

Over and out, bibs-kort för likes och bibs-kommentarer.

Såna dagar.

Ni vet de där dagarna. Såna dagar.

Såna dagar när man besök och besöket jobbar lite vid ens köksbord och man själv har flera timmar att meka crosskassetter och racerdäckbyten

Man kan stå hur länge som helst och titta på luftbubblorna i glaset med rosor

Man sätter på musik och stänger om sig och besöket jobbar stillsamt på och plötsligt är det klart och ba

”jag e hungrig e du, ska vi laga nåt?”

och man går till affären sakta för att köpa aubergine och nåt gott att ha i såsen som man sedan svänger ihop. Med pasta till.

Och när besöket ätit upp och man tagit en välförtjänt paus och besöket sedan dragit hem, så börjar man kolla rutter inför morgondagen. Har tid att äntligen förstå hur man snor folks rutter och skapar rundor i strava yey!, och så somnar man. Kanske lite sent.

Och så dagen efter, alltså idag!, cyklar man ut till nån adress i Bromma för att köpa finskor, men de är för stora, typiskt. Så man vänder och kommer till ett rödlyse i Abrahamsberg. Står väl där och ser svårt ut tills nån gubbe på vinglig racer börjar gagga om ens kit, men såna dagar som denna är det extra lätt att skaka dem av sig, man ba med ett enkelt

”jag ska dra!”

och så vevar man iväg och kör mot rött i nästa lyse, fast bara lite lite mot rött.

Och så hem över Tranebergsbron, tänka ”här bor jag!!”

och landa i köket.

Och nu är det dags för grusrunda.

Såna dagar.

Ja, såna dagar.

Min sång till friheten

Älskade väska vad det äger att resa med dig!!

Det har varit den återkommande känslan under veckan i alperna. Min väska där jag packar ner cykeln har öppnat en dörr till frihet som jag tidigare bara sett andra kliva genom.

De som vet hur man gör.

Cykelsportens bilberoende är ett sår jag hela tiden försöker sätta ett nytt plåster på. Under ytan bubblar såret och växer inåt. Det skaver men är bekvämt. För visst gör det ont att läka ett beroende på riktigt. Men friheten när jag rycker bort det här plåstret är oändlig.

Med väskan tar jag med mig cykeln, gratis, på tåg i alla länder!

Givet att det finns plats, men det gör det oftast.

Såhär funkar väskan.

I hopvikt läge kan den fästas utanpå ryggsäcken. Den blir en mjuk liten fyrkant på ca 30*30 cm (som med fördel kan användas som resekudde!). Så kan man cykla till stationen. Väl där tar man av hjulen, vrider styret och vecklat ut väskan och stoppar i cykel och hjul. Även hjälm och flaskor kan stoppas ned, allt får plats. Jag lade den upp och ned, och så vrider man styret så att när man lägger väskan ner, ligger den inte på bakväxeln (självklarhet men ändå).

Upp- och nedmontering tar max fem minuter per gång, eller lite längre.

Ekipaget är sedan lätt att bära, inte supersmidigt men funkar om man inte har för bråttom eller för långt att gå.

Man ställer den på tågets barnvagnsplats i X2000. I första klass finns även minst en plats mellan sätena med mycket utrymme. Letandet efter ett utrymme kan ge lätt förhöjd puls, platserna är ju begränsade. På andra tåg i Sverige finns plats för cyklar att åka fritt om man köper biljett till den. Mycket enklare och inte jättedyrt.

Genom Danmark, Tyskland, Schweiz och slutligen Frankrike hade cykeln kunnat åka fritt, med biljett. Även på nattåget fanns platser, men här ville jag packa ner den pga stöldrisken. Men det finns alltid minst två vägghängda platser, ibland upp till 11. Man kan behöva reservera plats i förväg. I enstaka fall, t ex då cyklister väggar under l’etape du Tour och behöver åka lokaltåg några stationer, kan dock även den mest inbitne paragrafryttare till konduktör ta med upp till 40 (!) cyklar.

Är då cykeln skyddad i väskan?

Nej. Den kan närsomhelst ramla eller få något på sig. Väskan är snarare ett skydd mot vår frihet att ta med oss cykeln på tåget.

Den ger också friheten att få cykla till stationen och hem från stationen. Orka ta taxi eller buss dit! Och byter man tåg några timmar i en stad, monterar man lätt upp cykeln och cyklar runt lite. Kanske till Annecysjön, om man byter i Annecy. Eller om man åker ersättningsbuss till Genève och hamnar fem kilometer utanför stan, då monterar man upp och trampar iväg medan andra snällt får promenera eller ta taxi.

Väskan skyddar dig också från att hänfalla till flyget då den är på tok för bänglig för att kunna hanteras som bagage!

Väskan behöver också skyddas mot cykeln, märkte jag, när jag redan efter ett par dagar såg små hål. Så man kan alltid linda in vassa delar i nåt mjukt eller köpa till hjulväskor och kedjeskydd.

Sammanfattningsvis ger väskan mycket frihet för pengarna. Googla lite så hittar du säkert en för under femhundringen (märket är Scicon, obs smygreklam!). Slitstyrkan i själva materialet är något tveksam och den är inte jätterolig att bära runt på så man pallar nog inte att ta med vilken stålhäst som helst, men kolfiberspjutet går alltid.

Typ så!

Idolbilder i olika miljöer för likes.

Hej!

Hej cykla hem från stationen över Västerbron

Hej komma ihåg koden och stiga in i hej, svala trappuppgången

Hej släppa allt och smaka på nybryggd kombucha

Hej tack-lapp från min senaste Warm Showers-gäst som fick sova ut i måndags när jag drog till Alperna och lämna nycklarna i brevinkastet

Hej ännu ett återupplivningsförsök av grönkålen

Hej fimp i blomlådan och lagom arg lapp med fimp i kuvert till grannen ovanpå

Hej trevliga matta som ramlat ned från grannen ovanpå

Hej morötter i kylen

Hej cykelställ där Amiran hemtamt rullar in

Hej lagom städade badrum

Hej sommarsvettig juli-feeling

Hej tömma väskan och packa den igen och dra till Ingarö för lite bad och häng

Och hej, solränder

Hej, diskade disk

Hej, älskade älskade

hemma.

Och hej och på återseende Emilie som kikar upp från Kullabergsklippan och tog sista kortet

Havet. Havet. Havet.

I måndags kväll på nattåget till Hamburg meddelade konduktören mig att mitt interrailkort var ogiltigt. Detta beroende på att jag skrivit in mitt gamla passnummer som nu alltså inte matchade mitt nya pass. Jag fick åka för denna gången, men måste gå till luckan i Hamburg och lösa problemet dagen därpå.

Sa konduktören med tysk beslutsamhet.

Orden sjönk in. Jag hade alltså plankat mig ner till Alperna. Ingen av konduktörerna hade någonsin kollat pass och kort samtidigt förrän nu. Och nu skulle jag ju åka till Danmarks västkust och Atlantnjuta. Stilla mitt havsbegär. Men hur skulle det gå till om jag inte hade giltig biljett?

Helvete också.

I Hamburg sken solen. Jag trampade till en av sjöarna och slog mig ned. Hur stor var risken att konduktören på tåget till Puttgarten gjorde sitt jobb? Liten, kom jag fram till efter att ha rådfrågat några vana tågluffare.

Däremot ville jag fortfarande till havet. För Danmark fick ju bli en annan resa, palla resa runt och planka. Jag lade ut några krokar och fick till slut ja från två ljuvliga gamla klasskamrater från högskoletiden. Som råkar bo två mil från ett ställe jag plötsligt kom på var en dröm sedan länge: Kullaberg!

Hur berusande!!

Så jag plankade mig genom Danmark, kutade till Öresundståget med cykelväskan i högsta hugg. Och köpte en gilitg biljett. Snabbtåget till Stockholm som jag skulle tagit fick bokas av och hemresan lösas senare. Jag skulle få uppleva de magiska klipporna och äntligen bada benen i saltvatten!

Så det gjorde vi. Och det ska vi göra imorgon också för det finns några vikar och klippor och vågor vi vill till, som ännu är obadade. Och tempot är semesterlugnt på klipporna för man kan inte skynda sig på vassa stenar.

På fredag morgon tidigt åker jag hem till Stockholm. Då blir det hemmadopp igen! Och jag omfamnar min plan B, min lilla skärva Skåne med sitt hav, mina raraste högskolevänner som tar emot en svettig tågluffare med cykel på kort varsel.

Bilder för likes, over and out och kärlek till dig mitt havet du livets peppar och salt yo!!

💓💓💓

Emilie tog bilderna med mig

Vi besökte konstverket Nimis av Lars Wilks, byggt av drivved, vi bytte buss och satt på Piren i Höganäs, och framför allt så fick vi oss förfärande bad och vyer längst ute på Kullaberg. Tackar konduktören på nattåget å mitt allra varmaste för örnblicken som ledde mig hit!!

l’Etape du Tour 2019: skärvor av en klättring

Varje race report börjar när vilopulsen går upp. Min går upp i startfållan. Alltid. I detta fall när vi kommit så långt att det började finnas vimplar ovanför våra hjälmskallar och dunka dunka i högtalarna. Darret. Pirret. Elden.

Nu.

Vi drog iväg, 07.37 var klockan och det var jag och Isa och Charlotte som var i samma fålla och därmed skulle köra lagtempo till första klättringen 20 km norr om Albertville.

Vi susade och rullade över kullarna i morgonljuset, benen värmdes upp men mina skrek ändå lite så vi saktade ner, och så var vi vid första klättringen.

Och eftersom l’etape du Tour handlar om att klättra dryga 4000 hm, så handlar denna RR mest om dem.

Dessa höjdmeter.

Min strategi var klar: jag skulle komma in i det klättertempo som jag haft i onsdags när vi körde Col de Marocaz från andra hållet. Den rytmen skulle jag ha uppför. Den var bekväm och kunde varieras upp och ned i tempo med bibehållen ansträngning. Från rätt muskler. Med rimlig variation i sittställning. Och den rytmen skulle underhållas genom flytande kolhydrater och lagom av annan cyklistföda. Och genom svalka i nacke och panna i fontän vid behov.

Och tänka sig, det höll.

Loppet handlade också egentligen om de två långa klättringarna, första på 20 km och andra på 30 km.

Den första gick mycket genom skugga. Mys. Jag tryckte på enligt plan och drack drack drack, fyllde på i en fontän och njöt av varje rygg jag passerade. Jag hade hittat ett tempo där jag närsomhelst kunde köra om någon, eller sakta ner om jag ville det. Bägge var lika ansträngande, precis som jag ville ha det. Ett lager av reservkraft fanns ständigt tillgänglig och fylldes ständigt på.

Klättringen var snällare i lutning än vad vi kört innan, men längre. Mitt i körde vi längs en turkos sjö. Även den mest sammanbitna snubbe stannade och tog kort. Och så gick det lite nedför.

Men när det gick riktigt nedför märktes det.

Det var långa lutande rakor med hårnålskurvor. Som gjort för hastighetsrekord om man skötte sig. Och det gjorde vi. 75km/h toppade jag, innan jag tog kurvan lite snävare än den innan och åter började trycka på i nästa raka.

***Peter toppade galna 108km/h***

Sen var det lite blandad körning, det blev mitt på dagen och temperaturen kröp uppåt. Svetten rann nedför kinder och ben. Isa och Charlotte var någonstans framför mig, jag jagade några britter ett tag och efter 100 km började helvetet.

Det var dags för den 30 km långa klättringen upp till Val Thorens.

Jag stannade i depån vid foten. Det fanns nötter, torkad frukt, sportdryck såklart, köttiga påläggsgrejer och så kokt potatis yey! Allting langat av fantastiska volontärer som direkt avslöjade min icke franska nationalitet. Fick dem väl så länge de svarade på franska!

En sväng till damrummet, spruta vatten i nacken och iväg.

Men helvetet som började var ett ganska trevligt helvete. Visst var det väl ett svettigt och soligt helvete, men benen tuggade på i den nyfunna backrytmen. Och medan cyklister flockades i dikesrenarna, den ena mer väggad än den andra, så trampade vi bara på. En kurva till, en lutning till, två ryggar till, ska du om då ökar jag!, stå upp lite, sitta, stå sitta stå, sitta, sitta, vatten i nacken och ta sportdryck istället för väggen.

Såklart vi skulle!

Och när nedräkningen till depån i klättringen var klar efter 17 km, fick jag nästan hybris. Jag kunde köra på! Det kunde bli min längsta non stop-klättring någonsin! Men så blev jag klok och tänkte på min strategi, fyllde flaskorna och åt nötter i depån och lät några barn spruta ner mig med vattenslangen. Lade ner nån näve nötter i ryggfickan och svängde ut.

13 klättringskilometer kvar, och så fem och en halv anonyma på slutet som ingen riktigt visste vad de var.

De 13 gick bra tills det var fyra kvar. Då började backpsyket ledsna. Det krävdes extra mycket sportdryck extra mycket vatten i nacken, och så kom en nedbrytande utsikt: synen av de sista två kilometrarna. De åmade sig som serpentiner längs berget och gick in i en tunnel och de små prickarna man såg som var cyklister verkade knappt röra sig. Tdf-feeling! Så jag tryckte, och rörde mig i samma hastighet som dem, nu var det tuffare att vrida upp tempot, nu fanns det inget reservlager mer att ta av, och när vi nådde Val Thorens så var det ändå mer att köra!

De hade lett vägen i ett nedförslut med banderollen you’re soon a finisher! och sedan kom det om möjligt ännu fler höjdmeter.

Vägen mot mållinjen var torr, dammig och lutade lätt uppför.

Där började jag tänka på nära och kära. Och folk längs upploppet var som galna, och ju mer jag tog i ju galnare blev de. Och vid synen av 100 m kvar-skylten, så sprack något inuti mig. Det var min reservdunk. Bränslet flöt direkt ut i tramporna, jag lade mig i bocken och tryckte mosade spurtade mig över mållinjen.

Till åhörarna stora glädje, när man spurtar förbi fem snubbar i ett väldigt snubbtätt lopp.

Och där stannade jag, nån glädje fanns inte, bara en darrande skakande snyftande cykelkropp dom inte ville kunde klicka ur och skiljas från sin cykel eller skilja kropp från cykel.

Jag hade gjort det.

Om än med det riktiga helvetet mellan benen: skavet från svettiga bibs som klättrat 4250 hm brann som helvetets eldar.

Det fick man ta. Ingen chamois i världen skulle ha hjälpt i den 37-gradiga hettan.

Och så var det vattenmelon, och så var det pasta med tomatsås, och så var det vatten vatten vatten, och Ena låg och fick massage i nåt tält och jag snackade med nån och de flesta av oss var nu uppe på berget och en kom senare.

Och vi rullade ner genom den magiska förtrollade Val Thorens tillbaka till Albertville.

Där slutar denna RR.

Men höjdmeterna bär jag med mig in i döden ✌️✌️✌️

Pre-race day

Vi har sovit ryckigt

Vi har promenerat till bageriet och köpt baguetter

Vi har kikat över murar in på gårdar

Vi har hämtat nummerlappar

Vi har svettats på mässområdet i Albertville

Vi har pratat strategier

Vi har planerat vägen till start (24 km) och hem från mål (80 km)

Vi har druckit vår espresso

Vi har klättrat några mjuka kilometer uppför Col de Marocaz för att påminna benen om att det är kul

Vi har badat i sjön tre kilometer nedanför klostret

Vi har svettats

Vi har läst böcker

Vi har planerat den viktiga pre-race day-middagen (färssås med extra protein och extra grädde och extra ris och extra spaghetti) och köpt bubbel till målgång

De som skulle få massage har fått det

Jag har planerat min fortsatta resa när de andra drar till Rivieran

🦋🦋🦋

Ja.

Nu återstår bara en sista kväll på trappen under stjärnorna med cikadornas sång.

Klockan ska ställas på 05.00, starten går 07.37.

Imorgon kör vi l’Etape du Tour.

4000 hm på 135 km.

Henric tog kortet på min (j-igt snabba om jag får säga det själv) rygg som flög nedför Col de Marocaz vid lunch.

Over and out.

Klättra.

Kort hej från mitt kanske acklimatiserade alp-jag.

Idag var det dags att spinna benen lite inför söndagens etape-race. Emil hade fixat en finfin 44km-runda som vi drog iväg på. Det var varmt som i helvetet eftersom vi drog strax före tolv. Men vi trampade oss nedför och uppför över lite bygator och längs vinodlingar och så var vi framme vid dagens klättring.

Det var Col de Marocaz, första dagens helvetesklättring fast idag skulle den tas från andra hållet. Längden var oklar, kanske sju, och lutningen också.

Den började. Vi trampade. Bergsgetterna studsade iväg och jag hittade mitt tempo. Tempot varierade mellan sju och nio kilometer i timmen. Jag hade dock Garmin inställd på väderstreck, för att slippa psykas av siffror.

Serpentinerna erbjöd variation. Jag hade alperna i blickfånget varannan serpentin. Bergen hade lagt sig lager på lager, lite mera blånande och lite mera snötäckta för varje lager. Åt andra hållet fanns alltid en brant, ofta gräsfylld men också lummig med syrerik luft.

Ibland kom nån bil eller en kurva.

Tankarna var uppåt. Jag hade hittat rätt rytm. Rytmen. För varje kurva kände jag viljan att trampa på, även om jag inte visste längden på klättringen. Vilket ju var det sätt som Col de Marocaz hade knäckt mig på så sent som i onsdags.

Nu gjorde det plötsligt ingenting. Visst hade det varit trevligt om nästa kurva var den som de andra väntade bakom, men om det inte var den kurvan var även detta helt okej.

Jag insåg att jag hade börjat ta ett viktigt steg mot acklimatisering.

Och när jag senare nådde toppen och de andra väntade där, så kändes allt så naturligt.

Klättra, naturligt.

Flyga utför, naturligt.

Spinna loss innan nästa motlut, naturligt.

Dricka en slurk flytande kolhydrater under gång istället för att balla ur, helt naturligt.

Så vi fortsatte trycka och mosa och flyga, och när vi var hemma i klostret igen så böjde jag mig över styret och flämtade i insikten om att ett viktigt syfte med denna resa var uppnått:

Viljan att klättra var väckt.

Over and out, lite blånande alper för likes.