Dag 5: tunnelseende

Morrn!

Sitter med grus i ögonen och popmusik i öronen i hotellets frukostlobby. Hotellet är beläget 100km upp i bergen, omgivet av toppar omslutna av dimma. Små fjällstugor med gräs på taken, rallarrosor och sommarstängda liftar.

Jag är i Sirdal, 40 km från Lysebotn.

Det duggar. Ångorna från den gångna nattens regn böljar i sakta mak fram över bergen.

Jag vill stå där på berget i dimman och låta mig omslutas. Röra mig med samma självklarhet, målmedvetenhet, flyktighet som den. Krypa uppför bergssidorna och upplösas för att återuppstå i nästa dalgång.

Gårdagen.

Gårdagens körning från Sandnes gick över bergspass och hisnande utförslöpor på 62km/h. Kurvorna i dessa utförslöpor krävde mitt fulla fokus: bäst gick det när jag lade mig mitt i vägbanan och släppte på allt. Bilarna fick väl svänga, eller vänta. Och gärna undvika att köra om varandra just vid mig.

Jag kom till den första av två tunnlar jag visste skulle finnas. Tunnlar finns det gott om i detta fjordland, alla är öppna för cyklister utom några som går under fjorden. Dessa är så långa och djupa och mörka att cyklister inte bör vistas där. Det var en sådan jag stötte på söder om Haugesund.

Men de här skulle vara öppna. Bara att trampa på. Jag knäppte på lysen och vevade in i tunneln.

Den var 350 meter lång och upplyst. Någon decimeter vägren. En och annan bilist smög förbi. Akustiken gjorde att den tystaste Tesla dånade som en långtradare. Tunneln tog slut, kort men maffig ändå.

Men då var nästa tunnel maffigare. Jag hade precis cyklat över en rar liten bro med vattenfall då tunneln öppnade sig. Frafjordstunneln. Den såg lång ut, på med lysen och in.

Vad mörkt det var. Vad svalt det var. Tunneln sluttade svagt nedåt och jag kom upp i ett bra arbetstempo. Inte en bil. Fukt dröp längs väggarna och bildade små pölar som jag cyklade igenom. Jag drog upp tröjan i halsen.

Vad tomt det var. Inte en bil. Jag trampade fortare. Vad mörkt det var. Och svalt. Nattcykling mitt på dagen. Allt som fanns var jag och välvningarna i taket på tunneln. Allt såg likadant ut. Mitt framlyse var en flämtande cirkel av ljus på asfalten. Baklyktan blinkade. Vad mörkt det var. Rörde jag mig? Rörde sig tiden? Hur fort cyklade jag?

Men tiden hade stannat. Ingenting rörde sig förutom mina ben. Och när jag kollade på gps: en så var det precis så.

Det fanns ingen hastighet.

Till slut kom jag ut ur tunneln och saktade ned innan utförslöpan.

Frafjorden, där för mina fötter, djup och sval. Jag parkerade cykeln vid räcket och besåg fjorden som försvann i horisonten med bergen stupandes ner i sig.

Kartan. Jag knäppte fram mobilen, några procent kvar. Google maps, Sirdal. Byrkjedalstunet. Frafjord. Insikten. Va fan. Jag hade kört fel. Den här tunneln var ett stickspår. Fel håll. Jag måste tillbaka. Svängen över vattenfallet hade aktiverat min navigeringsinkompetens.

Tack fjorden, utan dig hade jag susat nedför backen och fått mig ännu en stigning

Jaha. Bara att köra tillbaka. En pp, idolkort på Frafjord och så hej då.

In i tunneln igen. Det kändes som nedför åt det hållet också. Ett par teslor dånade förbi. Jag trampade, lampan lyste sin stilla cirkel framför mig och väggarna dröp och snart var jag ute.

Vänster, och så en sista stigning innan fikastoppet efter vilket jag skulle ta vänster igen.

20 spänn för lite blaskigt pappmuggskaffe utan påtår. Bara att se glad ut och säga tack och hej till personalen som ändå fyllde mina flaskor.

Upp och trampa igen. Mera stigning, mera utför, mera gula mittstreck som diskret påminde mig om vilket land jag var i.

Bergen på sidorna. Så majestätiska de var. Suddiga i horisonten, skarpa i blickfånget. Gråa, klippiga omfamnade de dalen från två håll. Bäckfåran i mitten. Så svalkande vattnet såg ut, så svalt det måste kännas mot huden.

Stigning, nedförsbacke, kurva.

Jag utvecklade snart ett älska-frukta förhållande till sluttningarna: varje utför betydde ett uppför i övermorgon när allt detta skulle cyklas tillbaka.

Men det går inte att frukta när man njuter.

Jag började förstå dem som älskar att cykla i berg. Berget suger musten ur dig, berget får dig att vilja slänga cykeln i diket och gråta, berget vill veta vad du går för.

Berget lockar dig.

Lite till, lite till. Lite längre, ett krön till, en kurva till, en tunnel till. Kom igen, tänk känslan när du kommer upp.

34 km kvar. Det gick riktigt sakta nu. Benen trummade på i 18 km i timmen på platten. Som det såg ut iallafall, kanske hade jag missat att det var uppför. Kedjan knirkade, den skrek efter olja. Lilla klingan, testa stora, trycka upp farten, morra, nej det fick bli den lilla.

Ett krön med infoskylt skymtade. Jag tuggade på, blicken i asfalten, ett tramptag i taget. Vid sidan av vägen låg ett får och betraktade mig medan det sakta tuggade på något. Öronen var behagligt utvikta. Det klippte med ögonen. Bredvid låg dess fårkompis utslagen i en vräkig vilopositon.

Jag nådde krönet och läste mig fram till att det kunde vara max 15 km kvar.

Så susade jag åter, och de långa stigningarna var över, jag kom till ett litet samhälle med badsjö, mack och snabbköp, 10 km kvar.

Tugga på, målet var nära, kroppen slut, den sista stigningen upp till högfjällshotellet var åt höger. Lilla klingan, trampa nu benen upp upp upp, och så var jag där.

Uppe.

Framme.

Här. Bland bergen. På fjället.

Idag ska jag vila. Titta på bergen, kanske ta en topptur, kanske bunkra energi i det lilla samhället.

För att imorgon cykla till Lysebotn.

Japp, så blir det. Jag har nämligen nosat upp en färja som tar mig till Lauvvik i närheten av Sandnes på fredag där jag ska sova sista natten. Så jag spar en backig hemresa och en halv dags cykling.

Är ju NM snart.

Och är det något som går att räkna med här i fjordarnas Norge så är det färjeförbindelser. Så nu är båten bokad och klar och jag drar tidigt imorgon efter frukosten. Vid toppen av serpan ska jag stanna. Titta. Andas djupt. Sedan ska jag köra nedför och akta mig för bilister med dödslängtan. Vid fjorden stannar jag och kollar på klockan. Häktar av väskorna och förbereder min klättring. Klättrar så långt jag hinner, vilket i en drömvärld är till krönet, och stannar återigen på toppen.

Fjorden. Luften. Dimmorna.

Lite närmare himlen.

Sedan kör jag åter ner igen och får mig ett fjorddopp innan färjan.

Sedan färjan genom fjorden. Titta på bergen. Topparna. Vågorna. Det där berget som heter Predikstolen dit jag kanske kommer en annan gång, en annan resa.

Kliva av i Lauvvik, cykla de 20 km till Sandnes och klättra upp till huset igen. Klättra Bakken.

Så kommer det bli. Än så länge bara i mitt huvud, men varje tanke varje minne varje tramptag börjar med en fantasi.

God tur.

Nu stänger frukosten. Berget kallar.

Kram på er.

Annonser

Dag 4: Lysebotn, min dröm och mitt luftslott

Jag är tillbaka i Stavanger för att cykla till Lysebotn. Jag kan helt enkelt inte släppa tanken på serpentinen. Eller på att cykla på fjället. Efter ett navigeringfail som slutade på fel ö fattade jag beslutet att sätta mig på en buss från Haugesund istället för att cykla. Så fick det bli, dyrt och B att skarva på så hejdlöst men vila för benen.

Du ångrade dig, ja det gjorde du

Ju mer vi närmade oss Stavanger, ju galnare blev utsikten från bussen. Och ju mer karg den blev, ju mer ville jag cykla. Jag kunde inte slita ögonen från hur den dimmiga himlen omslöt landtungorna som majestätiskt vräkte sig ner i fjorden. Vägen som slingrade sig genom steniga kullar och utsikten mot de små skären och öarna, jag såg mig själv susa fram och tugga på, vrida huvudet åt fjorden och frihjula för att sedan växla till lilla klingan och mata motlut.

Omgivningen är alltid så mycket mer levande sett från sadeln.

Det ska jag få uppleva idag!

Idag bär det av till ett ställe lite norr om Sinnes uppe på fjället. Där har jag kvarterat in mig två nätter för att cykla dit, cykla Lysebotn T/R och cykla tillbaka till Stavanger på fredag. Stället är löjligt lyxigt men det får vara så. Är det fjället så är det fjället.

Ehm

Jag kommer att uppfylla en dröm imorgon. Jag kommer att cykla uppför och nerför den där serpentinen som jag fantiserat om i flera månader. Det känns overkligt. Nästan så att själva drömmandet känns mer verkligt!

Vad viktiga drömmar är ändå. Fantasier, inlevelse, ibland kan de bli så verkliga att man inte behöver uppleva det på riktigt. Fantasin är alltid att lita på eftersom du styr den själv. Om du tillåter dig att göra det detaljrikt, med din egen känsla av frihet i fokus. Tänk sexchatt. Tänk välformulerad sexchatt.

Ibland är syftet med en fantasi att släppa fri sinnet lite utan att någon annan drabbas. För att få ta ett extra danssteg, le mot någon, ha fjärilar i magen över något som inte alls någonsin kommer att ske. Skriva en dikt som ingen läser, sjunga en sång som ingen hör, måla en tavla som du sedan kastar, kanske krama om någon, eller något. För att sedan kanske fantisera om någon, eller något.

Fantasier kan fylla syftet att vara en tröst men bör också hanteras varsamt. De kan bli luftslott.

Tänk om det inte blir så överdådigt hänförande som jag hade tänkt mig?

Tänk om fjorden inte är så djup som jag trodde?

Tänk om det är massor av folk i Lysebotn när jag ska köra så att min magi försvinner i mängden?

Här kommer en nål som kan sticka hål på luftslottet! Och då får man vara ödmjuk inför vad som kan tänkas finnas inne i det! Nyfiken på vad som flyger ut när nålen sticks in! På torsdag när jag ska cykla där så går det nämligen av stapeln någon typ av race för dem jag tycker mest synd om: nej inte myrstackarna. Rullskidåkarna.

Att se sin säsong bli ständigt förkortad av de klimatförändringar vi alla är en del av, och så tvingas ställa sig på ett par låtsasditon? Åka till mer och mer avlägsna platser för att få träning på snö, bidra till ännu mer utsläpp så att säsongen blir ännu kortare, tvingas åka ännu mer rullskidor, ja ni fattar.

Sorry, lackade. Tacka vet jag cykel där säsongen aldrig tar slut. Jag är ju i Stavanger, Norges oljehuvudstad. Faktum är att utsikten från fönster och sadel inte bara är maffiga fjordar och gulliga små skär. Den består även av oljeplattformar och fiskodlingar. Norsk fjordlax yes box! Som simmar runt i en kasse och förorenar själva fjorden och sprider sjukdomar och äter fiskmjöl. Men som tydligen anses JÄVLIGT nyttig och JÄVLIGT fräsch, av dem som vet något.

Sorry lackade igen.

Åter till drömmarna. Och planerna. Det bästa med att leva i nuet är att det finns just bara nuet. Ingenting annat finns och nya beslut kan alltid fattas. Allt som finns omkring är bra beslut, eftersom det alltid går att fatta ett nytt beslut. Det krävande med att leva i nuet är att man ständigt behöver hantera sina fantasier. Jag kan köra mot kusten och börja drömma om hur det vore att bara cykla kust. Sedan får jag ett infall och vill till fjället. Då behöver hjärnan inse att det kommer fler resor där kusten ska få sin tid, men att det nu är fjället. Bägge finns kvar, det kommer fler lediga veckor och det kommer fler tillfällen att packa cykeln och dra iväg. Ställ om till nästa mål, spara fantasin.

Stavanger-Bergen-Stavanger är en sådan resa. Tio dagar borde det ta, en väg kust och en väg fjäll, tåg dit och hem. Ev på cross och med tält. Faktiskt definitivt så. Kan göra strandhugg och avstickare, ha ett extra däck med för grusbehov. Klart. Planen är klar. Ibland behövs inspiration IRL för att en ny plan ska kunna skapas.

Det her blivit dags att resa sig från divanen jag ligger på i huset jag bor. Utsikten är över fjorden och givetvis vidunderlig. Ännu mer hisnande var den igår när vi drack te framför den, jag och de två hjältar som huserar mig via warm showers. De bor högst upp på en av sluttningarna från Sandnes, vid toppen av en backe där Norgeeliten kommer och tränar. Backen heter lämpligt nog Bakken. Själva cyklar de upp och ner där varje dag för att ta sig till jobbet. Så norskt!

Jag fick tillfälle att väcka mitt eget backpsyke på väg hit igår. Spöregn och motlut yes! Strategin är att fälla ner kepsen så att den blockar sikten framåt. På så vis kan jag fokusera enbart på nästa tramptag, vilket brukar få mig att klättra långt längre än vad jag annars hade gjort. Det får mig att trampa i nuet, vilket är det enda som betyder något just då.

Backen är som en kastrull hos den du bor hos som du bränner vid och bara måste gnugga ren. Halva ren räcker inte, titta nu har du gjort en tredjedel, lite till, skrubba skrubba skrubba, den måste bli ren om du inte vill tappa ansiktet.

Slut på det här inlägget snart. Jag återkommer till det här palatset på fredag kväll och då har jag kanske uppfyllt en dröm, eller pangat ett luftslott.

Och då finns det fler beslut att ta, de guppar runt i fjorden och jag plöjer genom dem med mina nymålade naglar och vältrar mig som landtungorna.

Slut på inlägget.

Solen skiner. Fjorden kluckar. Bibsen väntar.

Nu ska jag upp på fjället.

Dag 3: jaga fjord och tugga motlut

Jag är i Haugesund, en ort ute i havsbandet norr om Stavanger. Den som kollar på strava kanske undrar hur jag tog mig hit. Jo, jag råkade sätta mig på en färja in i en fjord. Vägen dit var krokig som en serpentin. Ungefär såhär gick det till:

Kl. 0800 käkade jag frukost och kollade öppettider för oljemuseet.

0830 kollade jag färjor till Lysebotn och boende på ett högfjällshotell i närheten. Det gick en om dagen, platser kvar, check.

0900 försökte jag boka tågbiljett från Bergen till Oslo i mobilen, betalhaveri, fan.

0945 gick jag till en sportaffär och köpte ett par skor på rea. De gamla skulle åka brev hem ihop med en cykeltröja, mitt nattlinne och den ena cykelkepsen. Hårdbantad packning ett måste.

1000 gick jag till tågstation och frågade efter turistinformationen.

1030 stämde jag av min cykelplan med turistinformationen och fick ett annat tips om en färja till Sauda, varifrån man kunde få en fin tur till Haugesund. 110 km. Jag köpte ett par handledsvärmare och gick mot posten.

1100 la jag ner de bortprioriterade plaggen i ett kuvert och lämnade in för brevtransport hem.

1107 sprang jag tillbaka till posten, öppnade kuvertet som fortfarande var kvar på bandet och tog ut min cykelkeps. Måste ha två om jag tappar den ena.

1120 konstaterade jag att biljetterna till färjan till Lysebotn var slut. 1125 kollade jag att färjan till Sauda gick 1230 och hade platser kvar.

1140 var jag tillbaka på hotellet för att checka ut. 1145 målade jag om tånaglarna.

1159 checkade jag ut.

1205 var jag på tågstation och köpte tågbiljett till en senare avgång än jag ville eftersom cykelbiljetterna till den tidigare avgången tagit slut. Skulle missa lagmötet som jag själv hade tagit initiativ till, fan. Men men. Den var ombokningsbar.

Ut på kullerstenen igen.

1217 var jag vid färjeläget.

1230 gick jag ombord och började googla vägar till Bergen. Drömmen om Lysebotn levde så jag kollade vägar dit också, men det var för långt. Jag skulle inte hinna. Nu stod det mellan bergsvägar eller kustvägar till Bergen. Kusten var kusten med karga klippor, eventuellt några färjor och lite flackare, fjället var fjället med maffiga vägar och långa stigningar och mindre havskontakt.

1430 gick jag av i Sand, 30 km från Sauda. Man skulle ta en buss över berget, men jag tog cykeln. Vägen till vänster gick mot Haugesund, höger mot Sauda längst inne i fjorden.

1440 stod jag och lyssnade på vinden och drog in doften av fjorden. Så tyst det var. Jag klättrade över den lilla klippan och drog av mig kläderna och dök ner i fjorden. Det luktade hav. Jag plöjde genom vattenmassorna.

1450 var jag ombytt och cykelredo. Hjärtat sjöng. Lycran var ljuvlig. Regnet kom som stänk. På med jacka och skoöverdrag, hej då fjorddopp och iväg.

Jag susade fram högt över fjorden. Sidorna stupade neråt. Jag smög uppför, jag frihjulade nedför, jag trampade på och dog fjorddöden där på vägen. Att dö den innebär att ett rus går genom hela kroppen så kraftfullt och intensivt att du måste skrika och ropa glada saker och sjunga favoritupptempolåtar för att inte darra sönder och tappa styret.

Så jag gjorde det.

Fjorden därnere, så djup. Jag häruppe, så snabb och flygande.

Kl. 1530 åt jag en energikaka och kollade kartan. Var det verkligen klokt att cykla fjällvägen till Bergen? Skulle jag sakna havet?

1535 cyklade jag en liten extra backe för att samla tankarna.

1550 åkte jag återigen mot Sauda. Först dlt, sedan beslut. Dagen var solig och varm, det skulle kvällen också bli. 180 km var ingen match en sådan dag.

1555 kom jag till en tunnel. Den såg mörk ut och hade en stig bredvid för gående och cyklister. Jag tvekade. Skulle jag sätta på lampor och cykla i tunneln ihop med långtradare och Teslor? Men tunneln var mörk och saknade vägren. Jag tog stigen.

Grusigt. Jag med tunna däck och packning.

1605 vände jag. Kusten var ändå kusten. Det karga. Älskade vattnet.

1608 vände jag tillbaka. Fjället var fjället. Norge var fjordar och fjäll, hav skulle jag få mig sedan vid västkusten från Ås till Göteborg.

1610 vände jag igen. 1611 igen. Vart ville jag? Hav eller fjäll? Fjord! Var fanns mest fjord?

1615 fattade jag beslutet. Haugesund.

Jag tuggade mig tillbaka och susade fram på samma vägar fast åt andra hållet. Kändes säkrast. Han på turistinformation hade ju rekommenderat turen. Och hur bra klättrade inte Amiran trots packningen? Hur snabba var vi inte nedför och hur djup var inte fjorden?

Dog fjorddöden igen och trampade på.

En timme senare ångrade jag mig. Jag kände en intensiv längtan efter fjälluft. Jag ville klättra på slippriga bergsstigar, bada i fjällsjöar och se fjorden från ovan, inte i nivå med den som nu. Jag ville ha branta sluttningar, inte sandiga strandhugg. Här var dessutom för många byar, för mycket ängar, för mycket bilar.

Då sprack det plötsligt upp en lucka i trädpartiet vid vägen och fjorden syntes i motljus. Majestätiska landmassor som dök ner i havet ända ut till horisonten. Skarpa nära, dimmigare på håll.

Fjäll? När jag kunde cykla med denna utsikt?

Jag trampade på, slagen till marken av fjorden.

Kl. 19 hade jag 60 km kvar till Haugesund, 12 procent på batteriet och inget boende bokat.

Kvällssolen flödade. Benen var pigga och nyfikna, vinden en bris. Jag kom att tänka på att jag faktiskt kunde ta en buss tillbaka till Stavanger från Haugesund för att cykla till Lysebotn. Om jag ville. Tanken på detta fick mitt hjärta att rusa och jag sjöng alla uptempolåtar som fanns i hjärnan, och även de långsamma och intensiva.

Nuet.

Fjorden fanns där, ibland försvann den bakom jordbrukslandskapet men vid 2015 hände något.

Kvällssolen blev rosa och började skina på bergssidorna. Fjorden kom närmare och plötsligt var det öar och karga klippor överallt i den. Jag stannade på ett krön och kikade över det ned på vägen jag snart skulle susa. Motljuset skapade ett dis och gav berget till höger om mig skarpa kontraster mot den illblå himlen. Jag klickade i och susade ner.

2130. Cyklar på sidan av motorvägen på förstklassig cykelväg på inrådan från annan cyklist. Mobilen död sedan länge och inget boende. En mataffär! Stanna, ladda mobilen och handla kvällsmat. Bananer, gurkmejashot och avokado. Boka hotell, välja mellan två, ta den med bäst frukost enligt recensionerna, ladda lite till medan två bananer slinker ned, tacka personalen och iväg.

Haugesunds skönhet som en kompakt vägg när jag anländer. Böljande gator, oregelbundet byggda trähus och gränder. Ner till viken, bron!, båtarna vid kajen, rosa himmel, folk som liksom jag försöker föreviga hänföreseln i något så simpelt som ett mobilfoto. Cykla sakta fram och tillbaka på strandpromenaden. Andas djupt. Segelbåtarna. Infarten från horisonten där en båt kommer puttrande. Små vågor som ber om ursäkt för att störa den tysta, stilla yta.

Havsbrisen.

Upp till hotellet, checka in, upp till rummet. Titta på utsikten, taken, viken, rosa himlen.

Däcka. Duscha. Äta. Ladda mobilen. Torka och tvätta kläder. Smörja kedjan.

Sängen.

Och nu, sista kaffekoppen innan dagen drar igång.

Hur drar den igång?

Jag vet inte. Kanske med en utcheckning, så en tur i gränderna för att dra in synen av det osymmetriska, skymta havet, öarna, skären.

Det karga.

Ja, kanske precis så.

Dag 2: Stavanger!!

Äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen ÄNTLIGEN.

Äntligen.

Resans första belöning har kommit och det är Stavanger. Beslutet jag fattade idag efter pappmuggskaffet var att hinna med bussen hit och det fick kosta en taxiresa när jag tappade kontrollen över navigeringen och i panik högg första bästa stackars taxi. Fälla säten, in med cykeln, en kvart till bussen går och jag ska hinna packa in cykeln och hitta rätt buss och även köpa biljett. Glatt betala överpris till taxichauffören som försöker lugna mig, hitta en annan men rätt buss och fnula in Amiran i bagaget.

Upp på bussen. Puh. Äntligen.

Det om min framförhållning och mitt skarpa lokalsinne. Nu: Stavanger.

Eller först: den nio timmar långa resan hit. Eller, den efter Kristiansand. För det var egentligen då som jag på riktigt började få Norge-feeling och kände håret resa sig på armarna. Det var broarna över de hisnande vattnen och det var de böljande vidsträckta kullarna med berg på. Det var hedlandskapet. Det karga.

Det var backarna som hemlighetsfullt slingrade sig upp längs dalgångar. Som blinkade förföriskt mot mig och älvlikt viskade sitt kommmmm som dikena i Tidaholm på U6.

Backarna svängde och försvann bortom någon kurva, liksom såg sig om som för att fråga om jag skulle med.

Imorgon, tänkte jag, imorgon.

Sedan: det tilltagande fjordlandskapet med gigantiska stupande öar ner i havet. Och vattnet; hav mot stenstrand och brygga och havets krusade yta och vågorna.

Och Stavanger självt? Känslan att sakta rulla ner mot hamnen tog andan ur mig från första stund. Jag lutade foten mot en blomkruka och bara glodde. Hamnen, havet, fjordarna och alla backar och kurvor därute. Allt det låg framför mig. Bron där jag skulle cykla, så nära himlen att hjärtat skulle snörpas ihop av hur stort och maffigt det skulle kännas för mig och Amiran.

Dessutom var det överdådigt skönt med hotell. Love it. Eget rum, rulla in cykeln, av med väskor, däcka på sängen och ut igen på stan.

Kolla in hamnen, de stora skeppen från Tall ship race, gränderna, fantisera om att sitta med rätt person vid nån av de mysiga barerna och kaféerna, elbilsspotting. Teslaspaning.

Tänka på mamma och pappa som skulle älskat stället

Stavanger. Härifrån kan man nå den hisnande Lysefjorden varifrån man kan cykla en asfet serpentine, enligt sägnen och enligt ett reportage i Bicycling. Jisses vad jag dog när jag såg bilden på serpan. Dessvärre går färjorna till fjordens ände Lysebotn så att man får börja cykla serpan runt 15.30 och sedan de återstående 130 km tillbaka till Stavanger om man vill göra det med lätt packning. Alternativt vänta ut färjan som går tillbaka 07.20 dagen efter. Och det gör jag inte själv, helt enkelt. Det får bli nästa resa.

Men geeeeeezzzzzz…. Att bara befinna sig här mitt bland alla fjordar och hemliga stigningar och serpor och elbilar och fläckfria hotellrum är hisnande. Verkligen hisnande. Så imorgon ska jag prata med turistbyrån för att ta ut en lämplig rutt till Bergen och sedan ska jag kanske gå på oljemuseet här och sedan cykla iväg. Norrut. I medvind och regnstänk.

Det susar i träden vid hotellet där jag sitter i utelobbyn.

Stavanger vore inte Stavanger utan lite hederligt skitväder.

Så imorgon blir det badass.

Vi ses då.

Godnatt från er

positivt överrumplade,

lyckliga,

överdoserade,

längtansfulla

Anna

Dag 1: billigt vandrarhem, regn och ingen frukost

Här sitter jag i Oslo på ett billigt backpackerställe med kaffe i pappmugg och längtar efter frukost. Som inte ingår och inte finns. Stället ligger x antal km från centrum. Känner mig utsövd men bortskämd som bara vill fly från den här typen av ställen. Jag vill bada!!

På bussen hit satt jag och skrollade utbudet på booking. Jag ville ju köra banan i Ås och sen bo nånstans. Som såklart gärna var billigt och bra, men detta är Norge så jag insåg ju att tusenlappar skulle flyga. Min övre gräns kröp uppåt och uppåt.

Det fick bli ett flådigt gammalt slott på en ö. Fan va härligt. Tusen spänn med havsutsikt. Jag skulle få bada på morgonen och kvällen. Yes den tar vi, första natten ska man skämma bort sig.

Jag skulle just boka när bokningssystemet sa ifrån. Slut på rum. Nån jävel hade snott mitt rum med havsutsikt och dubbelsäng! Den som jag skulle dyka ner i efter väl förrättat back- och rekvärv!

I samma veva frågade han jag satt bredvid vart jag skulle. Han såg väl att jag intensivt växlade mellan att kolla på karta, booking och kalendern. Han snackade ner sin hemstad Kristiansand och övertygade mig om att ta tåget till Stavanger och köra upp till Bergen därifrån. 210 km på fyra dagar. Utan så mycket som en enda backpacker i sikte. Han påpekade också att jag slarvat med en app och det var väderappen. Så visade han mig en app för tåg och buss och tyvärr var tågen slutsålda för cyklar men buss finns. Så nu ska cykeln packas in ännu en gång och jag ska sitta på en buss i nio timmar. En arbetsdag! Perfekt för trötta ben och massor av ljudböcker.

Så blir det tåg hem på fredag, och jag tackar min lyckliga stjärna för sista minuten-beslutet att ta med skoöverdrag och väst. 15 m/s medvind och regn i byarna på norska fjordvägar yeah!!

Nu ska jag rulla ut från den här kvalmiga lobbyn ner till stationen. Så får vi se om jag kommer med, allt kan fortfarande hända för de kanske inte har plats för cykeln.

Regnar gör det också. Började igår som störtskurar man fick gömma sig för. Sa jag att jag fick för mig att cykla till Drammen 46 km bort, sova där och ta tåget därifrån? Well, jag körde 16 km och sen vände jag för vägarna var för tråkiga. Sen kom det där regnet. Och jag bokade om till det billiga stället jag är på nu. Som tog aslänge att navigera till.

Är det något jag lärt mig av resande är det att fatta snabba beslut för att få dem ur världen och fokusera på själva resan. Och göra det enkelt. Har man noll koll på var man är så tar det massor av tid att navigera. Och det tar massor av tid att skrolla booking. Man slösar hjärnkapacitet. Bättre att ta nåt bara och boka så har man gjort det och kan dra! Så hej då skitställe, hej då kaffe i pappmugg och hej då störtskurar.

Oslo, förlåt mig, jag lovar att komma tillbaka och njuta av din skönhet en annan gång, då utan cykel.

Nu ska jag till fjordarna.

La till en bild; alltid fascinerad av hur mkt man får plats med i de här väskorna.

Norge.

Fotot är ärligen stulet från min klubbkamrat Frank som kör Viking tour i Lofoten. Södra Norge dit jag ska ser kanske inte ut så, men Lofoten är det norskaste jag varit med om så det får ändå bli den bilden och att ha den här utsikten, där man lutar sig ut mot kanten av Reinebringen, tar andan ur vem som helst. Återkommer när jag har egna Norgefoton, snart snart snart

Men hej!

Vagabondbloggaren här!

Jag sitter på bussen till Norge efter 87 medvindskilometer till Örebro. Yey vad det gick!! Man kan ju köra nästan hur långt som helst bara det är medvind. Snittet kröp upp mot 37 utan att jag tog i nämnvärt. Sweet.

Amiran ligger och vilar i bussens bagageutrymme. Det är en bra känsla att resa med den: packa väskorna, dra iväg, komma till bussen, köpa kaffe. Skruva av trampor, kanske skära sig på storklingan, av med framhjulet, sänka sadel och omsorgsfullt vrida styret och lägga hjul i en påse och resten i två andra påsar. Tejpa med lite svart silvertejp, klart!

Ofta under andras överinseende.

”Exemplariskt”, menade iallafall chauffören och log på värmländska åt mig. Då blir man glad!

Han sa även skämtsamt att det är fusk att skarva på rutten med buss. Ha ha ja! Det är det ju. Men jag tycker fortfarande det är barnsligt roligt att packa in cykeln och det får alltid någon att tänka till och då låter jag mig gärna skämtas om och skarvas på.

Jag ska till Norge.

Norge!!

Jävlar vad fint det ska bli. Som jag ska bada i havet! Glo på fjordar! Nöta backar! Som jag ska skölja av mitt salta svettiga nylle med det salta vattnet! Som jag sedan, i lämplig tid, ska infinna mig i Ås och stolt dra på mig blågult och ösa för Sveriges färger i NM med resten av damerna.

Det får erkännas att denna sommar har kullkastats en aning på grund av landslagsuttagningen. Inte förrän nu har det riktigt känts som semester. Det kanske inte är en så stor grej för andra som tävlar mycket att bli uttagna och de trallar kanske på som vanligt med cyklingen.

Jag kanske borde softat mer och gjort semestergrejer, nu när jag ser tillbaka på de två senaste veckorna. Typ badat i havet och gullat med syskonbarnen, hälsat på fjärran vänner i fjärran städer eller upptäckt något.

Istället för att simma i Eskilstunaån, tälta på Sörmlandsleden, gulla med Karinfamiljen, bada i Näshultasjön och garva med juggar på den fantastiskt blöta hemmafesten I huset vaaaa??

Men för mig som kör första säsongen är detta med NM stort! Det har tagit mitt fokus just för känslan jag fick efter Sverige-matchen då beskedet kom: rysningarna.

Men nu ska jag iallafall upptäcka Norge. Jag ska först cykla från Oslo lite lagom långt söderut. Via Ås och NM-banan. Köra banan, och sedan ta kväll någonstans. Med wifi. Där ska jag titta på kartan och fatta beslut om nästa dags rutt. Kanske tar jag en buss till Kristiansand eller så cyklar jag dit, eller så kommer jag inte alls dit.

Mitt fokus är hav, blogg och cykling. Så länge resan innehåller det så kommer jag att le. Sedan blir det väl en blandning av skitiga hotell och lyxiga vandrarhem, om jag känner mig och min planeringshorisont rätt.

Efter loppet den 5 augusti drar jag söderut mot Göteborg. Torsdag 9 augusti har jag en buss bokad till Stockholm och cyklar därifrån den sista etappen hem till Eskilstuna. Hade jag varit en riktig landslagsstjärna hade jag mötts av skumpa och hurrarop. Ha ha!!

Faktum kvarstår och det är att oavsett emotionell status dagarna innan en resa så går humöret alltid på topp när jag drar.

På med väskor, fatta ett sista beslut om den och prylen, packa om, glömma något, på med väskorna, stänga besluten, och så –

IVÄG

Snittet var som högst på sträckan Tumbo-Arboga där jag körde på E20 he he

När benen återuppstod.

Hej igen benen saknat er puzz!

Sa jag nån gång vid 0645 i morse när jag vände på väg 214. Det var nämligen så att jag hade haft avsikten att träna backe, och mer specifikt bege mig till Svalboviken för att ta revansch och få mig ett dopp.

Klockan på 0500, sov noll men vaknade ändå 0422, morgonkaffe och havregrynsgröt med kanel, upp å hoppa benen vad kul vi ska ha i gryningen!

Men se det ville inte benen. Herre min vad de skrek. Fast tyst. Krampen i magen satt som en sten och samverkade med benen i ett neggande som inte var av denna värld.

Fyra gånger stannade vi för pp. Vid tre krön rullade vi så sakta att jag trodde benen skulle få mig vurpad. Flera gånger bara stannade vi och hängde med huvudet, urklickade.

Så fort en bil kom klickade jag givetvis i och låtsades göra ett igångdrag.

Men det fanns ingenting att kräma ur.

Strax efter avfarten till nånstans innan Hedlandet tog jag ännu en pp i den frestande granskogen. Sedan vände jag cykeln och började trampa hemåt.

Jisses vilken fart vi fick. Hög kadens och tryck i pedalerna. Det var helt klart något med riktning och mål som inte stämt, så nu skulle jag bara mata lite i motlutet vid Hållsta så skulle vi hem och softa sen.

Trodde jag ja. Efter andra repetionen var kraften så fokuserad i pedalerna att det var omöjligt att motstå tre till. Varje gång hade sin utmaning och fem blev tio, blev tolv repetitioner med tryck från stora klingan eller kadens och puls från lilla.

Vad fan var detta?

Jag vände och tog backen på andra sidan krönet. Den är flackare men längre. Det var plötsligt spännande att testa muskelkraftens förändring vid stående backspurt med extra framåtlutad position. Musklerna jobbade annorlunda!

Fem blev åtta, eller nåt i den stilen.

Jag stod på krönet och dröp av svett.

Det hade kunnat bli massor av fler, men det fick räcka. Jag rullade ner mot järnvägen och laddade för ett par segment till, som jag inte knep, men var glad ändå för att benen kommit tillbaka på bara två dagar.

Sedan blev det bad i Eskilstunaån istället.

För man ska lyssna på benen, de vet oftast precis vad de behöver för att må bra.

shut up legs, ja, men även tvärtom.

Avslutar med en bild av en fet solcellsanlägggning i närheten av Tandla:

När benen dog.

Hej.

Idag dog mina ben. Detta skedde under vår propagandacykling som lystes för att eskortera en klubbkamrat till jobb i Katrineholm. Så klockan fem ringde klockan, tjugo över tippade jag ner en tallrik gröt i käften, och vid 0600 startade vi.

Flera av oss hade klubbkläder, damn vad snygga vi var, och hade vi inte det var vi snygga ändå.

Så svalt det var! Så mjukt och fuktigt julisomrigt, så daggigt I gryningen.

Eh nej, men svalt ja

Alla fem var pigga. Vi dansade iväg, och jag kunde bara hoppas att min magkramp skulle släppa eller mjukas upp av morgonritten.

Vägen mot Hälleforsnäs var sig lik, jag kände igen backarna, kunde kurvorna, så svängde vi av mot ny asfalt och tog plötsligt rakt fram mot Valla.

Där hade dina barndomsvänner sitt hem förut när ni alla familjer brukade hälsa på

Vallavägen var en böljande slingrande Sörmlandsdröm. En djup dal, på det en ås, på det ett krön.

Och löv som torra gula fallit till marken, skulle nya växa ut igen?

Katrineholm äntrades från sydost, och den tidiga timmen ledde oss till morgonfika på ett äkta konditori som hette sundet. Man såg dess äkthet på stolarna och på hur kunderna tog god tid på sig att beställa en av det, två av det, och så fyra av det och ett ögonblick, två av det där också och slå in fint tack!

Klart de slog in fint, var väl kondis.

Efter en slät surdegsfralla och för mycket blaskigt kondiskaffe var jag på G och de andra också.

Men benen var inte det. Och så skulle de fortsätta att sura hela vägen hem.

Och när vi tog doppet i Älgsjön med den där kvarglömda handduken som jag skylde mig för klungan med, så blev de ännu surare. De såg inte alls fram emot backarna i Svalboviken! De såg inte alls fram emot att ha fart kvar till krönet, krön var meningslösa vem bryr sig!

Sa benen.

Jag kunde inte säga emot. Så klubbkamraterna försvann i cykelglädjens bubbla och jag ställde mig vid vägkanten. Så rullade jag sakta ner till korset på väg 214 där jag trodde att de skulle vänta, vilket de gjorde. Och jag sa fy, jag sa fan va jobbigt, och jag insåg att jag aldrig skulle ta mig hem utan dem. Det var väggen jag skymtat, som benen ryggat inför. Så med ett avancerat lagtempo drog kamraterna mig hem och vi varandra hem.

Och hemma fick jag kaffe och macka och sedan var det slut på den gryningsdistansen, 139 km Sörmland.

Fotokudos Lucas

Känslan efteråt. Känslan just nu.

När du skakat av dig minnena av det surrealistiskt vackra som fick ett så abrupt slut, har du olika val. Du kan bestämma dig för att det aldrig hände på samma sätt som du bestämde de olika sluten och fortsättningarna som du skapade på de där händelseförloppen du igår låg sömnlös över. De som var din hemliga gåva till dig själv, din källa av ro och glädje som du skulle plocka fram och ösa ur när du ville. Du kan kasta ut gåvan genom fönstret och låta den flyga med vinden som en duva med en grön kvist i munnen till nästa idiot som behöver känslomässig låtsaspåfyllning.

Du kan på samma sätt ta bort delar av det som hände, så att du bara har kvar det du vill ha kvar. Du kan behålla kyssen och det naturliga mod du kände, och du kan lägga till att det var du som fick dissa. Fatta beslutet. Det var du, inte han, som bestämde att den andra skulle stötas bort och önskas en bra dag och att ni gärna skulle höras.

Höras?

Du kan gråta, visst. Du kan vara glad över att det var över på en vecka och inte en månad. Du kan också skita fullständigt i att göra en massa reduktionistiska jämförelser som ska få din vecka att framstå som kort, och din gråt att framstå som orimlig, och bara krasst konstatera att ja, man får vara jävligt nöjd med att man lyckats krama ur så mycket livsglädje ur den där förbannade skitveckan att den faktiskt framstod som betydelsefull. Eller att den livskraft man krämat ur den, de olika slut och fortsättningar man fantiserat ihop kanske kan ske i framtiden eller så kommer de alls inte att ske. Man vet ingenting, förutom känslan just nu, som är den totala närvaron med vila och sinnesstyrka i ett, eller den när man sitter på en förtorkad gräsmatta vid Eskilstunaån och bara bölar och undrar vad fan i helvete man skulle ge sig in i det här med hjärtat för, när man klarat sig så länge. För när man kände att man hade all tid i världen, så fanns istället ingen tid alls.

Som när Ridleyn stals.

Det finns ingen mening och det finns bara en mening. Och det är känslan just nu.

Det finns ingenting mer att förstå.

Over.

And out.

Känslan just nu.

Du är hemma. I huset; i köket eller om det är på trappan till trädgården. Du spelar upp händelseförloppet så många gånger att du kan det utantill och stannar till vid vissa partier som du vill uppleva igen. De blir så intensiva att de på riktigt sker igen. Vissa detaljer slipar du på och gör egna slut till.

Du stannar till vid de tillfällen i förloppet där elektriciteten i armarna och det konstigt fysiska mjuka blir överväldigande. När din puls är så hög att du knappt kan andas eller höra något annat.

Du vill röra vid, men gör det inte. Du vill vara nära, men sitter kvar. Du vill borra in dig, och måste nagla fast dina konstigt mjuka armar i bryggan.

Du stannar till när du hör hans röst i händelseförloppet. Meningar, frågor, resonemang. Du stannar till vid det där lilla han gör med läpparna ibland som du redan har lärt dig att tycka om.

När ni ses nästa gång vibrerar luften. Du vågar inte titta, men tittar ändå, ibland. Ibland blundar du. Du bara är. Du vilar inombords samtidigt som varje sinne är på helspänn.

Du vill röra vid. Du rör vid, lite lite. Det blir till ett nytt händelseförlopp som du spelar upp och lär dig utantill. Du stannar igen till vid detaljer, du gör nya slut, nya fortsättningar. Det blir din mysfilt och saga som du plockar fram närhelst du vill.

Som nu.

Och så kostar du på dig att avsluta inlägget med det lite klyschiga