RR Björnlunken 2018

Men oj då!!

Råkade visst bli övertalad om att springa ett distanslopp på en MTB-bana. Den heter Björnlunken och går i Kungsör. Man kan köra MTB, springa eller köra en DD, dagens dubbel då man först cyklar och sen springer med cykelben, hua, men ok, folk gör det.

Mitt beslut att kuta togs någon gång sent på kvällen innan loppet. Jag var på inflyttningsfest och vid nio-rycket kom jag på att jag borde kolla starttider och annat viktigt. Med ett glas bubbel i näven knappade jag iväg en fråga om samåkning och fick svar från ett gäng trevliga människor i trailklubben. Bakisbenen skulle älska stigarna, det kände jag på mig.

Och det gjorde de!

Det var Katja som från början fått in mig på denna bana. Hon gjorde MTB-tävlingspremiär så det var en stor dag för henne! Jag träffade henne precis då hon kommit i mål, hög och lerig och svettig och sådär underbar man bara är precis efter ett race.

Jag drog iväg mot starten via diverse bussar. Det var ett A till B-lopp, så lite vasaloppsfeeling fick man. Starten gick i Alberga, och lite huttrade jag i mitt linne och korta tajts, men det hade jag igen senare.

Loppet gick på en ås, mitt i solen.

Jag flög fram i 18,3 km. Benen var ljuvliga, jag hade ingen klocka utan ville medvetet njuta av varje steg, utan att veta hur långt jag hade kvar. Jag ville springa i nuet. Jag ville tycka om varje steg och inte längta till målet. Och jag kände mer och mer att jag verkligen njöt.

Banan var varierad och lagom kuperad. Både små smala, söta skogsstigar och mer rotiga partier samsades med sandiga bredare vägar och tyst, fin tallskogsmark. Och så stenskravel och ängsmark såklart.

Tyst, tyst, sprang jag, flög förbi folk och drack lagom mycket i depåerna. Uppför gick jag i början, men sedan upptäckte jag att det var minst lika energieffektivt att studsa uppför springandes, andra muskler fick jobba. En gång snubblade jag, och föll framåt men höll balansen.

När någon ropade 3.5 km kvar, insåg jag att banan skulle bli brantare, och det blev den. Men det gick vägen, och snart kom upploppet, och med en liten känning i höger knä spurtade jag in i mål. Jag nästan grät, jag nästan skrek, jag lade mig på marken med händerna för ansiktet och ville storböla.

Fast jag skrattade istället.

Lite som när jag tränade tempo i Gillberga med Magnus.

Sedan var det eftersnack och hemåkning och jag var hög som ett hus över de 18 kilometrarna stig. Solen sken som en galning och jag promenerade hem genom stadsparken och glodde på blommande magnolia och körsbär. Jag satte mig ner på en bänk och liksom ägde. Leendet från dagen var som fastopererat i mitt rosiga nylle.

Och ett par beslut fattades under mina tysta löpminuter, och det var att dels bocka av detta som det sista seriösa löppasset på ett tag, och ägna mig enbart åt cyklingen. Och det andra var att det fan fick vara slut på bakispassen. Hädanefter blir det enbart sköna eftermiddagsfyllor, om det alls blir några.

Så det så.

Glad natt på er!

Annonser

Hur tänker du egentligen?

Igår hade jag en kass jävla skitdag på jobbet. Jag var mitt sämsta jag, som borde ha stannat under täcket eller som borde ha bölat ut skiten. T ex när jag satt på lunchen med ömsom glansiga ögon, ömsom drog dåliga skämt för en kollega som råkade finnas där och verkligen lyssna! Alla arbetsuppgifter kändes för stora, för små eller för meningslösa. Idag är jag en flygande trumpetmaskin som susar omkring och äger. Ingenting känns jobbigt eller svårt! Hur tusan kan dagar vara så olika?

Och hur kan vi undvika att sprida skiten till andra.

Ofta har jag extremt svårt att peka ut exakt vad i livet som är den där skiten, det som ska bort. Jag letar och letar, djupdyker och analyserar, och ibland så kanske jag kommer fram till saker. Så då försöker jag radera dem.

Men allt som oftast så har jag inte en susning om vad i ett sammanhang som är just det störande elementet. Jag blir då rätt bra på att skylla på fel saker! Och då kan fel beslut fattas!

Sedan finns det tillfällen då jag får för mig att det bara finns ett bra beslut. Förra sommaren brottades jag med huruvida jag skulle ägna min höst åt att cykla grusväg i Klippiga Bergen, eller plugga solcellsteknik på folkhögskola. Båda alternativen var bra. Gruset var kanske lite mer Anna. Jag valde dock solcellerna. Jag valde dem av nyfikenhet, och även om utbildningen hade sina brister så vet jag att jag hade ångrat ihjäl mig om jag inte hade stillat den nyfikenheten.

Sorry flummet. Men dit jag vill komma är att ju sämre dag man har i det man gör, desto mer är det ens förbannade skyldighet att inte låta det gå ut över andra. Vi vet aldrig vad folk har för godsaker och tråkigheter i sina ryggsäckar när de kommer till jobbet på morgonen. Eller till cykelpasset heller för den delen.

Och desto mer är det ens förbannade skyldighet att vända sig mot det man gillar.

Hur ser ett cykelpass ut som har fått dig att le. Vad gjorde ni, vad gjorde du?

Inför tävlingssäsongen fick jag frågan av min mentala tränare: när är landsvägscykling som roligast?

Jag har tänkt mycket på den frågan, och genom att tänka på den så har jag lyckats få den här våren att drivas av svaret, av min glädje. Och det har faktiskt gett utdelning. Jag älskar varje pass. Visst låter det bra!! Ha ha!!

Där har vi nyckeln. Sedan kan det finnas dippar, såklart. Men när jag utgår ifrån vad som får mig att le på cykeln, så kan jag trycka i när det behövs. Trots att jag just då bara vill kräkas. För jag vet ju att jag får skratta sen! På krönet!

Det finns massor av sådant jag är svagare på, tekniskt sämre på. Men om jag utgår från svaret på frågan När älskar du att cykla landsväg? Ja, då kommer jag hitta strategier för att hantera det jag är sämre på. Men dessa strategier vill jag komma på när jag känner mig som starkast, för då blir det bra strategier.

Sådärja!

Lite tävlingsfilosofi såhär frampå torsdagen.

Faktum är att vi ska ha möte med arrangörsgruppen för Smerundan idag snart. Jag har åtagit mig att fixa folk i banandräkt som delar ut eko-bananer vid start och mål. Nån annan hade fått kontakt med nån som kunde fixa jävligt fina Eskilstunagrönsaker till efter-fikat. Och så ska vi ha källsortering, på något vis!

Och så massor av darrande ben och ännu fler leenden. Och en gudomligt fin bana i djupaste, vackraste Sörmland.

Välkomna 27 maj!

Tänk vad lite lagtempo kan göra för humöret

Idag var det intervaller på schemat när vi drog iväg med klubben för lite onsdagsträning. Vi var sex pers, glada och förhoppningsfulla inför majkvällen. Hur idylliska var vi inte. Efter lite balansövningar på en lagom tom parkeringsplats, så körde vi fem intervaller.

Nej, vi snortade dem. Vi inhalerade dem i fem långa, djupa, pulserande andetag.

Långa intervaller är speciellt. Det kan vara både plus och minuseffekter för urblåsningen av benen. Plus för att man slipper tänka på andra. Minus för att man slipper det tills man blir omkörd. Plus igen när man hänger på hjulet! Och spurtar, för att sedan bli omspurtad lagom till målrakan.

Det blir som vanligt bättre och bättre tryck i benen allteftersom. Leendena blir också bredare och bredare. Den första intervallen är värst, den sista är bäst. Inte för att det är den sista, utan för att benen är uppvärmda. Jag som behöver lång uppvärmning hade lätt kunnat trampa på i ett par timmar till! Som exempel!

Faktum kvarstår att lyckoruset från att ta ut sig genom att jaga ikapp med varandra längs nån stackars landsväg botar de flesta onsdagsdippar. Och när man börjar få tillräckligt med koll på läget för att kunna läsa in och bedöma andras förehavanden i klungan, hushålla med krafterna för att sedan PANG överraska

Det är ett rus.

Det är syftet med landsvägscykling.

Igen.

Fotokudos till Johannes, Lucas och mig själv.

Det kan se ut som att jag bär med mig en kikare I ryggfickan, och faktum är att jag såg en älg vid Ramshammar, men det är bara min flaska som ser lite smal ut i den vinkeln ❤

Tillsammans. Utan att göra något.

Jag tänker ofta på den här våren som en vår av en massa försakade äventyr. Jag som brukar ta tillfället i akt och aldrig säga nej till resor och diverse påhitt har varit extremt stillasittande sedan jag gick till jobbet i mitten av februari.

Stillasittande rent geografiskt alltså.

Har fan nästan enbart hängt i Eskilstuna ju!!

Jag tänker ibland på det jag tackat nej till, fredagar efter något svettigt cirkelpass eller lördagar jag glott på serier eller bara suttit med en bok eller ett blogginlägg.

Vad lite jag har gjort!

Vad lite tid jag har spenderat med många människor. Vad mycket tid jag har spenderat med ett fåtal människor.

Vad mycket jag hade kunnat göra med tanke på min så kallade frihet.

Vad innebär det egentligen att göra något?

Häromdagen kom jag att tänka på det jag faktiskt har gjort. Det som jag ältat och ständigt återkommit, vid diverse rödvinsosande middagar med vänner eller andra sammankomster. Det som jag saknat.

Det är att bo med andra människor. Det att säga godnatt, att säga godmorgon, att garva tillsammans och att lära sig de förfinade tonfallen som berättar helt andra saker än vad som faktiskt sägs. Det man lär sig genom att bo länge och göra vardagliga saker ihop med andra människor. Att bo med andra människor som alltid ser och hör en, som är som bomullen och som nageln i ögat beroende på vad man behöver. Som man också kan vara mer eller mindre subtilt osams med men som man innan godnattet kommer, ändå garvar med.

Jag bor kollektivt, i ett ganska unikt upplägg där min vän Karin med familj har accepterat mig som en del i hushållet. Jag hyr ett rum, vi har ett ekonomiskt upplägg och vissa gemensamma överenskommelser. Med många garv och mycket omtanke och överseende, står vi ut med varandra. Och det åstadkommer genom att dela vår tid med varandra.

Är inte det det finaste vi har? Tiden, vardagen och alla små detaljer som hör dit?

När jag tänker på det här, så kan jag äntligen inse att jag har gjort massor. Gör, varje dag. Att bo med andra är att ständigt göra.

Nu gör jag det. DET är vad jag gör i vår.

Och snart drar jag med mig Smestan till Norra Intervallbanan, det blir kul!

Mellan krönen.

Lotta knäppte kortet

Herre. Min. Je.

Idag uppfylldes syftet med landsvägscykling.

Magnus hade knåpat ihop en 110km distans över ärla till Strängnäs. Smestans nya tillskott von Rosen hängde på, och vi drog iväg i lagom tid.

En grå dag, ett oskrivet blad!

I olika vindar trampade vi fram över de böljande sörmländska slättvägarna. Ärla, Rinkesta, Kjula. En kort PP, iväg igen, och så mera vind och lämpliga små backryck när det vankades ett motlut.

Jag trivdes.

Snart nådde vi Strängnäs, men något var fel ty Magnus körde förbi avfarten till fiket. Både jag och von Rosen insåg snart att den där hägrande kaffekoppen skulle få hägra ett tag till. Men hur länge?

Magnus drog iväg oss genom estetiska lundar och rappade hus i pastell, och snart nådde vi landsväg igen. Jag började surna. Detta var fel väderstreck. Vi skulle fika nu, extraloopen körde vi ju över Hässelbyholm, den var redan avklarad!!

Men Magnus gav sig inte.

Och snart förstod jag varför.

För när stigningen tornade upp sig och Magnus ställde sig upp i sadeln, och det var knix efter knix och sväng efter sväng, ja då mindes jag det han hade sagt om den verkliga extraloopen.

Löts backar.

När vi var nästan uppe så märkte jag hur mina ben plötsligt ökade frekvensen i tramptagen. Tryck på och återhämta samtidigt. Och då rullade jag om både Magnus och von Rosen och där tog gruset vid!

Backen var slut.

Och där försvann väggen och vreden och kvar fanns bara lyckan.

Vi var höga!

Fika på det, hemrull i medvind och backryck som träningsschemat föreskrev.

Jag låg först, Magnus smög om mig, jag låg bakom och bidade tiden, och innan krönet tryckte, vevade, tvingade jag mig om honom. Ursinnigt. I nästan varje motlut. Allt enligt plan. Och det var vidrigt, jag var arg och lycklig och trött och pigg och stark och svag samtidigt. Spyfärdig och lycklig, sur och skrattande.

Det var en sjuhelvetes, jäkla sugande distansdräpare på 138km.

Satans vad jag älskar min cykel just nu.

Slut på inlägget!!

Skörda utan att så – ja!!

Tjena!!

Jag sitter här med oljiga post mek-fingrar och glor lite avslappnat på min skörd – nässlor. Nässlor är som ni vet supernyttiga. De finns närmare än du tror. De är uthålliga; plockar du på ett ställe kommer det snart nya. De sticks lite när man plockar dem, men med rätt handske/hud så rafsar du snabbt in en stor mängd av de delikata bladen till din soppa. Du ansar dem sedan och sköljer, kokar först en gång, häller bort vattnet och tar sedan nytt vatten. Lägg i lite buljong, mixa och i med en skvätt havregrädde – et voila! Din soppa är klar att serveras.

Våren är en tid för både sådd och skörd. Du kanske skördar frukterna av vinterns inneträning. Men du kanske också krattar löv, förbereder potatislandet och planterar spenat i pallkragarna. Du kanske klickar hem dillfrön och basilikaplantor mellan kedjeoljebeställningarna och ser fram emot all den TID du kommer att lägga ner på att vårda de små gröna bladen?

I så fall avundas jag dig.

Den här våren ligger mitt fokus på träning och tävling, inte trädgård. Och tur är väl det; här i villan finns annat på att göra-listan än just trädgården. På sin höjd hinner vi njuta av någon övervintrad piplök eller oreganoplanta. Vi kanske sätter lite smörgåskrasse.

Men det går att skörda utan att så! Och det finns mer att skörda därute än nässlor. Spana in min lista! För samtliga gäller att du sköljer noga, och för bäst smak och näringsvärde plockar dem innan blomning.

Då kör vi!

ETT. Svinmålla. Denna finfina lilla spenatliknande bladväxt växer oftast i drivor på mark som inte ännu är bevuxen med annat. Man använder den som just spenat. Och den är faktiskt släkt med quinoa! Bild längst upp till vänster.

TVÅ. Löktrav. Används i kryddsmör eller smaksättning i soppa och wok. Bilder näst längst upp till vänster.

TRE. Ängssyra. Ät som den är eller ha i smoothie. Smakar syrligt. Stora bilden till höger samt närbild längst ned.

Jag håller ibland guidningar om vilda ätliga växter. Ibland får jag frågor om näringsvärde och medicinalegenskaper. Jag frånsäger mig alltid sådan kunskap. Det viktigaste med vilda växter är att de överlag är nyttigare än sina tämjda syskon och att de finns därute att hämta.

Utan att du behöver så.

Smart va?

Go wild! Så ses vi snart i klungan.

Jag cyklar bara för att det är kul, jag lovar

I onsdags efter teknikpasset drack ett par av oss öl på Bishops. Det kändes kontinentalt och trevligt, och vi hade bra cykelsnack och tävlingssnack. Lite kyligt var det efter regnskuren, men värmen från personalen som lät oss ställa cyklarna inomhus gjorde sitt så allt var bra ändå.

Men det var ett uttalande under kvällen som fick mig att stanna upp och skrynkla pannan lite. Uttalandet kom från bartendern och löd som följer:

”Det var något cykellopp i Uppsala om några veckor, men ni cyklar väl bara för att det är kul?”

Det här uttalandet har jag hört förut och det förvirrar mig!

Vad är det som ligger i den där klyschan att cykla bara för att det är kul? Vad är kul cykling? Tror folk att cyklister som tävlar inte har kul?

Vad vet bartendern om vad jag tycker är kul?

Vad vet bartendern om att ligga i klunga och jaga hjul och ta kurvor snyggare och snävare än varvet innan?

Vad vet bartendern om att träna specifikt på vissa små minidetaljer som kommer att ge fördelar när det väl gäller?

Och vad vet bartendern om att vilja utvecklas?

Att tävla är ett sätt att cykla, att inte tävla är ett annat sätt att cykla. Att gå från att cykla på ett sätt till att cykla på ett annat sätt är att utvecklas. Och det finns minst lika mycket kukförlängeri i en vanlig tisdagsklunga som på tävling, om någon nu trodde något annat.

På onsdag ska jag köra min första tävling, Fiskartorpets GP i Stockholm. Jag är fruktansvärt taggad. Det ska bli skitkul!! Att knipa jumboplatsen om inte annat. Och bartendern ville ju bara hålla igång snacket med oss, menade bara väl. Den här utläggningen hade väl knappast gjort någon av oss på bättre humör. Så jag var tyst och utforskande istället.

Men jag hoppas verkligen att ni som tävlar, och ni som inte tävlar, gör det för att ni tycker att det är kul!

Dagens varvbana

Hell yeah idag var det kul att cykla!!

Magnus ledde nämligen ut mig mot Gillberga där det vankades varvbana. Regnet gjorde sig påmint så fort vi trampade iväg, och i efterhand medger jag att jag hade ett lager för lite på benen och ett för mycket på överkroppen. Men skit i det, vi tog oss runt de fem varven på den kurviga lilla finfina tempobanan.

Varje varv var unikt. Magnus gav instruktioner och tillrop och vi pratade tillsammans om olika moment längs banan: krön, kurvor, slätan, nerför. Partier för återhämtning och partier som inte fick förbigås.

Det första varvet var lära känna.

Det andra gav mig spykänslor. Jag gnydde och hade gråten i halsen, inte ofta någon lyckas få mig till det på cykel.

Det tredje var riktigt trevligt med uttänkta kurvtagningar och väl avvägda återhämtningar som ledde till bra med tryck i krönen.

Det fjärde var en blandning av andra och tredje.

Och i det femte var jag uthållig i sista krönet och tog i även om det sög i benen.

Samtliga kördes i regnstänk av varierande kaliber.

Väl hemma hade jag ett tvättbjörnsnylle av rang. Älska när smutsen leker bränna i fejs och på ben!

Cykeln fick sig en avspolning och jag och kläderna en lång dusch.

Och jag lät allting sjunka in.

Det här är cykelträning när den är som bäst. Olika moment att träna på intill förfining, analyser och förbättringar och fokus och känslan i benen när man lyckas smita genom en kurva riktigt snyggt och samlat.

För övrigt är säsongens första regnpass genomfört, check på den.

Vad jag gjorde i söndags medan alla andra körde distans i vårsolen

Jo det ska jag tala om för er, tvättbjörnsnyllen.

Jag skurade trappen. I skuggan. Sedan käkade jag glass på Fristadstorget med två Västeråsvänner. Och så lite algsallad på det.

Låter som en typisk bakisdag, eller hur?

Det var det!

Sedan vaknade jag tidigt dagen därpå, drog på mig lyran och körde ett kyligt morgonpass innan frukost. Jag rev av några jobbmöten och dagen avslutades svettdrypande på boxningsklubben. Sedan käkade jag kroppkakor och planerade tävlingsvåren. Nu ska jag sova. Så det så!!

Stulen cykel – så hanterar du det

Cykeltjuvar är den värsta sortens tjuvar, det vet alla. Och de slår till när man minst anar det. Man blir med rätta ledsen och förbannad! Om stölden händer dig, finns det några saker att tänka på för att du ska kunna få ut maximalt med pengar på försäkringen och gardera dig inför framtiden.

observera att detta inlägg vänder sig till dig som har hanterat själva sorgeperioden. Till dig som inte har det, finns bara ett råd: gråt ut. Böla, så mycket som behövs för att kämpaglöden ska väckas inför din dust med försäkringsbolaget. Och kom ihåg att alla minnen du har med din älskade cykel – alla stenvallar ni cyklat på, alla länder ni besökt, alla grusvägar ni forsat fram på – det kan du göra igen. Fortsätt prata om de minnena, dem ska tjuven inte få ta ifrån dig.

Ok, vi kör. Detta gäller alltså om du som jag, blev av med en begagnad cykel. Nya kanske går på någon sorts garanti, det vet jag inte. Steg för steg, eftersom det här är rejält pissigt tråkiga grejer så är en klassisk lista det enklaste. Jag bygger det här på råd jag fick när min Ridley stals, och sådant jag gjorde som ledde till att jag fick tillbaka en hygglig summa på försäkringen.

  1. Polisanmälan. Beskriv händelseförloppet så precist du kan, och beskriv vilken sorts lås cykeln var låst med. Ange ramnummer om du skrivit upp det, och ange alla speciella tecken och skavanker som cykeln var utrustad med. Skav vid sadelstolpen, vurpmärken på sadelns vänstra sida osv. Ange komponenter och växlar. Det är okej att gråta medan du skriver ner allting, låt det skvala.
  2. Skadeanmälan hos försäkringsbolaget. Inför att du gör detta bör du samla ihop alla kvitton du har på saker du köpt till cykeln, allt du bytt ut och alla slangar, däck och nya delar och komponenter du köpt in, underhåll du gjort, etc. Kedjeolja hör hit! ALLT. Har du inte sparat alla kvitton, kolla igenom kontoutdrag och summa så brukar cykelbutikerna kunna rota fram kvitton åt dig som du kan bifoga. Både Cykelcenter i Eskilstuna och Bianchi i Västerås ordnade detta mycket smidigt för mig! Naturligtvis bifogar du också kvitto på själva cykeln. Jag köpte min begagnad, så jag angav årsmodell och bifogade skärmdump på en swish-överföring. Den godtogs inte, men det var det jag hade.

När du verkligen har skrivit ner allting, skickat med alla kvitton, skärmdumpar och kontoutdrag, så början en väntan från ditt bolag. De kommer sedan att bedöma nuvärdet av din cykel och alla tillbehör, och deras värdering kommer att få dig att ilskna till – hur kan de värdera min guldklimp till så lite!! Jag som skött om den så! Och så tar de ofta ut en självrisk, som verkar vara runt 25 procent. De räknar ofta med en värdeminskning på 15 procent per år, oavsett hur väl du vårdat din älskling.

Typ så.

Sedan börjar den konstiga, sneda processen att köpa ny cykel.

Du kan med fördel vänta några dagar tills den största sorgen lagt sig, när känslan av att men det finns ingen annan, bara den!! lagt sig.

Det är här du har två val att göra:

Ett. Köp första bästa nya motsvarande, så slipper du fatta så stora beslut.

Två. Köp något dyrare, fetare och nyare. Nu har du chansen!

Det finns ett val till. Det som kommer att göra dig olycklig. Och det är att vänta flera månader med att köpa ny cykel för att du inte vet varken ut eller in. Vill jag ha en samma lika, eller är jag värd nåt dyrare, ska jag satsa på gravel eller ren cx, ska jag ta kolfiber eller canti-bromsar och hur många klingor vill jag ha?

Lite där jag är nu alltså.

Jag hade en Focus Mares AX 2.0 dagen efter stölden, singelklinga och rätt storlek i carbon, men underlät att köpa den. Jag vet fan inte varför. För att den var i Upplands Väsby? Jag ångrar det än idag, då hade jag inte behövt sitta här med mina gravel-funderingar och annat skit som stökar till det i hjärnan.

Men sedan började racer-säsongen så då kan jag fokusera på det istället.

Och jag tror att det blir en gravel faktiskt, och kanske en cx också. Det blir åtminstone något som jag kan montera fyra väskor på, så att jag kan trampa iväg på äventyr om andan faller på.

Vad du ska säga till den som nyss blev av med cykeln?

Tja. Du ska inte fråga om cykeln var låst.

Du ska finnas där, precis som du brukar.

Det räcker med att sitta på grindstolpen och vänta på att få ge en kram och spinna lite.