Idag påbörjar jag min lista med namnet som titeln antyder. Det blir nämligen fler och fler arrangörer inom långloppsbubblan som anpassar sina lopp för att minska miljöpåverkan från dem. Och det gör mig väldigt glad, eftersom jag själv gör mitt yttersta för att slippa flyga till cykelevenemang. Sjöfart är globalt ingen klimathöjdare heller, så tåg går först för min del (eller så väljer jag helt enkelt bort ö-destinationer).
Jag vill med denna lista lyfta fram arrangörer och aktörer inom ultracyklingen som drivs med någon form av hållbarhetstänk. Detta som motvikt mot de många influencers och arrangörer som i äventyrandets namn arrangerar och marknadsför evenemang och sig själva på ett sätt som helt uppenbart kräver flygresor för den publik som utgör den tilltänkta målgruppen.
Mitt engagemang för just influencers peakde när Lael Wilcox var tvungen att bryta Tour Divide på grund av att luften blev för dålig när det var så många bränder. Hon skrev om det tunga beslutet (alltid tungt att bryta) på sitt instagram och avslutade det med: Nu flyger jag till Island där nästa äventyr snart tar vid.
Först bröt hon alltså loppet på grund av skogsbränder orsakade av global uppvärmning. Sedan upplyste hon oss om sin resa till Island, som skulle ske med ett transportmedel som ytterligare bidrar till global uppvärmning och ännu fler skogsbränder.
Här kommer därför två listor. En på influencers, och en på långdistanslopp med respektive arrangör, med en kort beskrivning. Dels för att ni ska kunna ha det i åtanke när ni planerar era lopp, eller om ni som läser själva är lopp-arrangörer eller influencers, så kan ni inspireras av de åtgärder som listas. Nu kör vi!
GB Duro, arrangeras av The racing collective. GB Duro startar i Land’s End i Cornwall och slutar i John O’Groats i Skottland. Det går från söder till norr på den brittiska kontinenten, blandat grus och asfalt eftersom man drar sin egen rutt mellan CP:s och mål. Loppet beslutade 2020 att, som första ultralopp i världen, bli ett ”no fly race” 2019. Det innebär att deltagarna inte får flyga till start eller från mål, och är en insats för att minska deltagarnas klimatavtryck och stimulera mer hållbart resande.
Sammanfattning: no fly race
Transcontinental Race, arrangerat av Lost Dot, går väst-öst i Europa och man drar sin egen rutt mellan CP:s. Åtgärderna fokuserar på deltagarnas resor då deras klimatberäkning visar att 60 procent av påverkan kom från just dem. Så de har: en grön resfond, möjlighet att donera till fonden, en Green Leaderboard som tredje tävlingskategori utöver par och solo för dem som reser flygfritt, samt en fråga i ansökan som rör hur man som sökande till loppet kommer att transportera sig. Under 2023 var det 70 av 350 som var med i Green Leaderboard och tio fick resestipendium från fonden. Inga volontärer eller anställda flög inom ramen för loppet.
Sammanfattning: grön resfond, grön tävlingskategori, transportsätt som gynnande aspekt i ansökan
The Accursed Race, arrangeras av Lost Dot, är ett gruslopp på Balkan. Rutten är förplanerad och loppet är ett no fly race med samma regler som GB Duro där deltagarna inte får flyga till och från start och mål.
Jag har varit på jobbresa i Bryssel. Jobbet var 9-10 april. Jag hade bokat nattåg noggrant så att jag skulle komma ner dagen innan på em, hyra cykel och köra en svettig träningsrunda på 150 km som jag spanat in på en turistsajt. Sedan skulle jag checka in på mitt löjligt dyra hotell och unna mig en trappistöl i skymningen. För att sedan njuta av två dagars jobb.
Hur tror ni det gick?
Jag började med att packa utrustning. vädret visade runt 15 grader så det var korta ben och korta armar och regnjacka som även funkade som vindjacka. Nya fina svarta landsvägsskor, hjälm, pedaler om de inte hade rätt sort, punka kit ingick i hyran så den blev hemma, vattenflaskor måste med!
Jag valde vattenflaskor. Jag lade orimligt med tid på att välja vattenflaskor. De måste vara snygga, de måste vara likadana och de måste vara tillräckligt stora för att kunna härbärgera vattenhinder tågresan (Stockholm-Bryssel ca 18h).
Jag tog inte med cykel. Inte ens Brompton. Jag skulle ju hyra!
Jag satte mig på tåget. När jag skulle boka cykel fanns det ingen cykel.
Fan!
Jag kollade upp ett ställe som hyrde ut Bromptons. Jag ville gå dit. När jag kom fram var jag så full av resdamm att jag övervägde att ställa in uthyrningen.
Det var så varmt. Tjugo grader.
Jag fyllde i papperna vid disken. De i kassan var så trevliga. Den lilla svarta vikcykeln med den karaktäristiska formen hade fyra växlar. Den var så snabb. Jag var utsvulten men så ivrig att komma iväg att jag tog en gel. Det räckte.
Sen drog vi. Sommarskor och tajts, ändå var det varmt! Hjälmen på, ingen död vikt förutom skorna och de mer cykelspecifika plaggen. Och mina armar, så vita.
Så vad fan!
Där flög vi runt. Rutt fanns inte, vi bara körde. Vi körde ikapp med spårvagnar i en tunnel. Vi såg en mysig stig som ledde in på en sunkig innergård. Vi vände. Vi trampade upp sen flög vi ner. Plötsligt var vi i Atomiumparken!
Vi tittade upp. Stora glänsande jättebollar. Tänk när de skulle putsas! Och så torra grusvägar bredvid i en park.
Solen. Vi vände hemåt. Till hotellet. I ett gathörn köpte vi hummus, jättestor låda med hummus, och dolmar. Jag hade för stor kontantsedel så han i kassan sprang iväg med min sedel.
Jag räknade tyst hur mycket hummus jag skulle be att få med mig hem om han drog med min sedel.
Tio lådor typ.
Men han kom tillbaka. Och växeln räckte nästan så jag fick lite bröd med pizzasås också.
Sen stannade jag och köpte trappistöl. De var kalla. Jag lämnade Brompton på rummet och gick ner till en stor asfaltsyta med utsikt över Bryssel.
Fan, ingen öppnare. Fick ta en nyckel. Popp.
Det blev mörkt. En kille gick runt och glodde. En tjej började yoga. Hennes kille kom och de började jonglera.
Och jag bara satt där.
20 Brompton-kilometer i kroppen med all den döda cykelvikten i ryggsäcken.
Ja det gick åt helvete med träningsrundan men vem vet hur det hade gått om jag aldrig fått mig mina Brompton-kilometer?
Detta konstaterar jag efter gårdagens repa med lite trevligt rando-folk. Planen var att köra från Mälarhöjden och plöja en supertrevlig 200k-runda. Det skulle nosas på våren och vägarna ser om Gnesta var tanken. Vi var fyra stycken och alla körde olika långt till slut, som man gör när säsongen just börjat, och jag knåpade ihop 177 km inklusive två färjeöverfarter. Värt!
Benen kändes härmed kanon. Toppen faktiskt. Förutom lite smygande mini-smärta i högra knät, som bara ska bort, så var benen pigga och med mig. Landsvägsskor ju, då blir de glada.
Nacken bråkade lite. Ont i den redan nu på första långpasset? På självaste Amiran som är så bekväm? Analysen här är att det var just första långpasset och då kan nacken kännas so-so eftersom man sitter länge på cykeln helt enkelt.
Huvudet. Ja det kändes finfint! Kunde njuta av vägar och vind, otroligt.
Och förmågan att äta och dricka? Den satt där den också.
Efteråt var jag slut. Det tog ut sin rätt med premiär och riktigt väderbiten hade jag blivit när jag tvättat rent Amiran och mig själv och damp ner i sängen med något kallt i glaset och något nybakat i munnen.
Ni får ursäkta men jag är uppspelt. Efter en finfin föreläsning hos CK Distans igår så blev jag belönad med den finaste av vårens gåvor. En soldränkt tur längs Vänern!
Planen var att cykla en sväng idag söndag. Två av deltagarna på gårdagens event skulle cykla mot Lindesberg och jag hängde på till Kristinehamn. I Kristinehamn skulle jag titta på klockan och vända nyllet mot solen och Vänern. Därefter skulle jag hinna till det tåg som gick från Karlstad kl. 14 från lämplig station utmed vägen.
Jag vinkade av Martin och Rasmus i Kristinehamn. Vi hade vevat taktfast tillsammans de 52 km från Karlstad, med ett av mig initierat pp-stopp vid 46 km. Det var en rejäl och välbehövlig start på minirandot – alla mår bra av att trycka kilometer ordentligt i början.
Sedan drog jag min resterande rutt. 37,7 till Degerfors via Kungens rastplats längs Vänerledens sträckning söder om Kristinehamn. Degerfors station fick det bli!
Jag började trampa, och kunde inte se mig mätt på den gnistrande vårvintern: isflaken som guppade i kanalen bredvid vägen var bara för mycket.
Väl framme vid Kungens rastplats gnistrade vårvintern om möjligt ännu mer. Stillsamma vågor slog mot stranden. Horisonten var oändlig och Vänern isblå. Jag blev plötsligt törstig och tog två munnar vatten ur sjöns iskalla vatten. Vänern blev en del av mig och jag av Vänern.
Vårvinter är vackert men ur ett randoperspektiv får det inte bli för vackert när man rastar. Då stannar man för länge och kommer aldrig fram. Därför uppskattade jag kylan i luften som gjorde att jag till slut måste röra på mig för att inte bli kall.
Nu vankades tio kilometer grusväg av den sort som suger ner hjulen ety nyligen tinad. På detta följde 13 km 70-väg till Degerfors som var så själadödande att jag fick glädjas åt självaste svartisen då den erbjöd distraktion.
Till sist kom jag fram. Jag valde bort det pittoreska hembygdskafét och bänkade mig på Ralfs (nya!) pizzeria i centrum. Falafelrullen på tallriken vägde minst lika mycket som min bivy. Jag slukade den.
Sedan rullade jag i sakta mak till järnvägsstationen och väntade in tåget.
Och här sitter jag nu, och tänker: dessa små vardagsäventyr!, dessa små utforskar upptäckarfärder!, sol i ansiktet och Vänerleden och nya vägar och cykeln prydligt upphängd i cykelstället på tåget, väskan lerig av stänket från vårvintern.
Det är så enkelt! Precis så enkelt. Världen blev lite vackrare idag.
08.56 spurtar jag ut från radhusområdet på Amiran. Hon har fått rycka ut som landsvägskompis ety grova lillebror Canyon har fått saltstänk i kedjan så till den milda grad att kedjan blivit styv och oregerlig och icke funka för framdrift. Inte nog med det, han har inte haft vett att berätta detta för någon ansvarig vuxen i tid.
Därav Amiran.
Vadan detta på en söndag? Jo, det skulle vankas rando-väg och snack med fina vännen Anne, och en uterunda voro extremt efterlängtat efter alla mina söndagar inne i mörkret framför staplar och med digitala piskor vinande från öronsnäckorna (Trainerroad).
Så ut far jag för att möta vännen Anne. Cykelbanan är torr och ljuvlig, solen dör av längtan efter att få sticka cyklister i ögonen och glad är jag över att komma ut och göra någon form av premiär.
09.10 ska vi mötas vid Nockebybron. Men 09.10 ligger jag på asfalten strax söder om Gateau Ängby med tårarna sprutande och höger sko i Amiran, också hon på asfalten och med bakhjulet frihjulandes av fel orsak. Vad hände? Det var ju inte ens dödsgrus i backen vi precis färdats på?
Jag låter tårarna rinna lite efter att jag vridit landsvägsskon ur Amirans pedal (visst är det skönt att låta dem rinna! Man kan få ur sig en hel massa möjligt skräp!). Sedan rekapitulerar jag förloppet.
Jag har bråttom och vill ta snabbaste vägen: min kalkylerande hjärna väljer den korta vägen med backe och tvär kurva (infart Ängbyplan) istället för längre väg (infart Islandstorget) med förvisso potentiellt mer flow ety man SLIPPA tvär kurva
Jag susar nedför backen mot Gubbkärrsvägen och bromsar för att i fri sikt, inga bilar, ta vänster i tvär kurva
Amiran försvinner under mig på det där felaktiga sättet som är ofrivilligt och lika oväntat varje gång det händer
Efter att ha pustat och torkat överraskningstårarna kan jag konstatera att bibsen är hela. Inget blod. Det borde betyda att jag kan köra turen som planerat. Jag messar Anne och rullar mot bron.
(Och konstaterar att jag hade dragit hem direkt om jag varit själv, tack Anne)
På detta följer dryga tre timmar finfin zon 2-premiär i snacktempo. Jag får öva på att köra sansat trots vurpa (det kan hända, och händer, när man kör långt själv så lika bra att öva under säkra former!) och sedan bär det hemåt.
Hemma kan en präktig lårkaka av sällan skådad färgskala skådas. En tre centimeter mörklila ringled ramar in en inre gul, grön och rödskimrande mittzon.
Det var denna som skapades 09.10, strax söder om Ängbyplan på segmentet Campingbacken kort – in reverse.
Och nej, jag har inte härjat runt på ängby camping, det måste vara signalerna som färdats med vinden
Den som haft ögonen med sig vet att jag i april tog tjänstledigt för att skriva bok. Ledigheten bestod av en dag i veckan på fredagar och sanktionerades av min chef av skälet att jag skulle skriva bok om min cykling.
Jag skrev och skrev och plötsligt hade jag ett första kapitel. Sedan var det lite trögt att komma vidare och jag valde att använda tiden lite till annat cykelrelaterat. En del av tiden gick åt till att förbereda min aw-föreläsning för kollegorna om cyklingen. En del av tiden gick åt till att cykla, och en del av tiden gick åt till att göra sådant man gör när man vet att man egentligen borde göra annat (ni vet, man städar huset istället för att plugga till tentan, i mitt fall istället för att skriva bok).
Plötsligt dök en möjlighet upp. Också den om cykling. Det var nämligen Cykelfrämjandet som hörde av sig och behövde hjälp med utveckling av långdistansleder och cykelturism. Jag tackade ja!
Så nu jobbar jag, sedan oktober 2023, en dag i veckan med detta hos Cykelfrämjandet. Rent konkret handlar det just nu om att kartlägga det europeiska nätverket av långdistansleder som går genom Sverige (Eurovelo) och kvalitetssäkra dem genom inspektioner och dataanalys. En dag i veckan räcker naturligtvis inte, utan jag har flera kollegor som jobbar med massor av annat som ska göra att fler människor vill ge sig ut och cykla på semestern. Eller helgen! Som boenden längs rutterna, service längs rutterna, information om rutterna, och sådant.
Det finns naturligtvis massor av människor som också jobbar med detta i Sverige. Cykelfrämjandet gör sin bit ihop med alla andra, sprider kunskap och lär oss det vi själva behöver kunna.
Just nu är fokus på Eurovelo 10, som i Sverige består av en sträckning som heter Cykelspåret (samt delar av Sydostleden och Sydkustleden om man ska vara specifik). Cykelspåret skapades av Cykelfrämjandet på 90-talet och går från Malmö till Haparanda. Det finns finfina papperskartor att klicka hem om man är nyfiken och vill inspireras!
I augusti ska den del av leden som går genom Stockholmsregionen gås igenom från cykelsadeln. Det ska bli hejdlöst kul att få ge sig ut och inspektera väg!
Leder plöjer naturligtvis rakt igenom städerna. Sedan jag började på Cykelfrämjandet har jag börjat notera skyltar: Kustlinjen-skylten vid Klarabergsviadukten. Mälardalsleden-skylten vid korsningen i Hässelby villastad där man svänger ner till Allmänna badet. Alla dessa leder!
Även Cykelspåret smyger sig diskret genom huvudstaden. Det finns naturligtvis synergier mellan den typen av cykling och den typ av cykling jag och transport jag jobbar för i mitt andra jobb på staden (lådcyklar, delade fordon, pendelcyklar och transportcyklar).
Summa summarum. Jag kan inte tänka mig något som ligger närmare mitt långdistanshjärta än att få jobba med just långdistansleder för cykel.
Nu vet ni.
Om ni hör det på stan, så blir ni inte tagna på sängen.
Hoppas ni har avgvit nyårslöften. Orka missa det tillfället! Jag har avgivit löftet att lita mer på mig själv. Syftet med det löftet är att skingra mina allra mest förekommande hjärnspöken. Till exempel när beslut ska tas, så ska de tas mer som om de vore del av ett ultralopp: som problem med systematiska lösningar, som en uppgift av många. Och med tillit till att jag fattar beslutet med all den information jag för tillfället har tillgång till.. Jag tror att detta kan lugna mig.
Hursom! Nu till nyårssammanfattningar. Jag gillar att läsa andras, så jag tänkte jag skriva en själv. Vi får se hur lång den blir, 2023 hade ju bara ett tema men lika många dagar som andra år. Och nu har jag två timmar på mig att producera denna sammanfattning. Så vi kör!
Mitt cykelår kan sammanfattas: i en form som nog aldrig varit så dålig, tog jag mig an Transcontinental Race, mitt livs hittills största utmaning. Efter att jag brutit loppet, ägnade jag hösten åt att försöka förstå hur jag ska undvika att ha ont (i själen av att bryta, i kroppen av felbelastning till följd av sviktande grundstyrka om man får tro min naprapat).
Så om man tar perspektivet ont, så hade jag ont från årets början till årets slut. Det är olika saker som jävlas, men det som utlöste det hela är jag rätt säker på och det är en tomtelöpning på tredje advent året innan, alltså 2022. Jag hade hybris och sprang för långt utan att ha tränat upp löparkroppen och fick därmed ont i ryggen. Jag spenderade våren och sommaren hos olika massörer och blir sjukt orolig för TCR och tempopositionen. Till sist lyckades jag hitta två massörer som kunde samverka för att få ryggen i körbart skick.
Sedan nådde jag någon sorts form, varpå jag kände stor glädje. En vecka innan mitt tåg till Belgien blev jag sjuk, men sedan ställde jag mig äntligen på startlinjen, i sluttampen av att bli frisk, och dunkade på genom Alperna tills jag fick öroninflammation. Efter några dagar fick jag ont i knäna, som en följd av att jag hade ont i ryggen, och eftersom jag hade så ont i knäna av att sitta på cykeln gick jag uppför en brant klättring varpå jag fick ont i fötterna.
Suck vad mycket ont!
Det fanns ju även höjdpunkter. Om man börjar med själva träningsvåren, så gjorde jag vissa personliga framryckningar. Jag gjorde en nattcykling till Varberg som jag inte gjort förut, smög genom natten genom Grännas kullersten tre på natten – då kände jag livet i mig. Med en extra tröja i den lite kyliga majnatten rullade jag fram, i gryningen var jag astrött och frös, sedan kom dagen och jag körde på ända in till målet där väninnor väntade!
Året blev alltså på ett naturligt sätt indelat i tre faser: innan, under och efter Transcontinental Race.
Innan lade jag all fokus på cykeln, träningen och rutten (som man ju ansvarar för själv i TCR). Jag var som sagt svagare än någonsin. Jag hade tränat duktigt inomhus hela vintern men var fortfarande rädd för att träna fel inför mitt stora lopp. Därigenom tackade jag nej till lokala grupprundor som var kortare än 200 km, efterdom helgerna skulle gå till att köra långdistans.
Det var ett misstag. Det ledde till att jag körde många långa rundor själv, långsammare än nödvändigt, och till slut blev uttråkad. Förmodligen på det repetitiva: tempoposition, podd, tugga mil, äta pommes, repeat. Jag minns det tydligt; en försommardag vacker som en saga, låg jag i tempopinnarna med Amiran under mig, och kom till insikt om hur innerligt trött jag var på de här tråkiga svenska landsvägarna och denna knallblå himmel. Ge mig något att bita i!
Jag hade verkligen behövt de där stenhårda svettiga 100 km-passen ute. Lärdom.
En annan del av innan-fasen var cykeln. Här uppgraderade jag Amiran med bergskassett och mig själv med en ny isoleringsjacka som jag använder till massor av annat. Skidåkning, och till morgondagens pendling i minus 15 till exempel! Kort och gott så är jag nöjd med att jag lyckades leta upp en jacka och köpa den och sedan vara nöjd med investeringen. (För övrigt investerade jag senare i både vinterskor och vinter tröja, heja mig!)
Sedan hade vi då under-fasen. Ja ni vet ju. Oförglömliga dagar på cykeln med content för en livstid. Allt gick sönder: mobilen, datorn, skorna, rygg och knän och allt, allt som kunde gå fel gick fel. Utom Amiran, hon skötte sig perfekt som vanligt. (Läs min RR här….)
Efter-fasen var ju blytung till en början. Misslyckande-ordet låg så nära till hands. Nu vet jag bättre hur jag ska förbereda mig mentalt. För det är som de säger: mental förberedelse med olika scenarier ÄR smart. Och jag har redan en plan!
Jag gick också till min naprapat, som knäckte rätt ryggen. Om jag gjort detta i fält hade jag kanske kunnat fortsätta!!
Om genomförandet av TCR var under-fasens höjdpunkt, så var föreläsningen på jobbet efter-fasens motsvarighet. Detta kan ha varit det roligaste jag någonsin gjort framför folk (förutom stand up då, men det var egentligen mer läskigt och roligt samtidigt, detta var 100 procent roligt). Till och med titeln på föredraget kändes roligt, Att cykla uppför fel berg!
Det som gjorde det så roligt var att jag lyckades med min intention: att alla i min brokiga publik skulle få något ut av att lyssna. Både den som var intresserad och ville lära sig mer om förberedelserna, och de som bara ville lyssna på ett äventyr, de som inte hade något bättre för sig, och de som inte fattade hur sjutton någon ens kunde komma på tanken, och så alla andra guldklimpar som tassar omkring och äger i min korridor på kontoret.
Sen drabbades jag av den där förbannade slemsäcksinflammationen på vänster fot. Hur j-a länge kan en sådan hålla i sig egentligen? Man får asont på mitten av hälen och ska göra tåhävningar. Jag häver som en dåre men de försvinner inte! Bara av längdskidor. Jag får åka mer längdskidor.
Om man har perspektivet nya medier och möjliga transportsätt, så introducerade jag detta i augusti 2023. Det nya mediet var öppet vatten utanför en ö där vi bor, och det nya transportsättet var simning! Och inte vilken simning som helst utan simning medels våtdräkt och flytboj!
Detta var något av en höjdpunkt i efter-fasen. Hej då cyklingen, hej simningen! Här gällde det att låta Mälarens vågskvalp vagga mig de 3-4 km runt Lambarön utan vare sig tempobågar eller podd. Bara jag, våtdräkten och matsäcken och luften jag bar med mig i min flytboj.
Jag älskar att bära våtdräkt. Den gör mig okrossbar i min andra stora passions medium vatten. Måste bara hitta en smart lösning till händerna om jag vill simma mer än en timme i sträck. Jag blir f-n kall om händerna trots att det är 19 grader!
Så: summa summarum föddes fram ur vätdräkten målet om att göra en biathlon till kontoret på Kungsholmen 2024: springa till Ljunglöfska slottet i Blackeberg, simma de ca 10 km till Alvik med skorna i bojen, på med skorna och springa längs norr Mälarstrand till kontoret. Eller tvärtom. Fatta vad kul!
Och målet för TCRno10, om jag kommer med, är att njuta av hela processen och se alla de sätt det går att köra detta lopp. Då kommer inte min mentala dipp vara lika stor (även om jag såklart vill åt den där eftertraktade General Classification, tro inte annat än att jag kommer vara i race mode!).
Under den kallare delen av höst och vinter, fick jag en smärtsam lektion i hur det är att frysa om händerna. Det gör ont. Därför investerade jag i ett par värmevantar!
Avslutningsvis lärde jag mig under året även hur man gör ett marklyft. Jag gjorde några sessioner och sedan fick jag hybris och lyfte för tungt. Sedan fick jag ont i ryggen. Fail.
Den påföljande jakten på ny cykeldator ledde till sist till att jag fick en i julklapp. Av min sambo. Jag faktiskt så rörd att jag började gråta. Vet inte varför.
Ja, som ni märker hade mitt 2023 ett övergripande tema med ett par mindre sub-teman.
Jag säger gärna tack och hej till 2023 för att med varm hand lämna över till 2024!
Provkörde Fara i Oslo Häl på att frysa av mig fingrarna på JärvaBesåg Barbie på leksaksmuseetBlev kär i en Fara F/All road och ska köpa en så snart jag bestämt vilken växelgrupp jag ska satsa på Termos i ryggfickan ja tack!Marklyft Premiärbadade vid stadshuset under en morgonpendlingDet åtråvärd brevet-kortet Och så Gränna 03:00
Snart är det julafton. Jag har precis dunkat in den sista julklappen under granen och känner mig oerhört nöjd. Både för idén, hur idén materialiserade sig och hur jag slog in skapelsen.
Det är roligt med julklappar. Det tyckte jag inte för en vecka sedan. Men jag tycker det nu. Julklappar är ett av kärlekens och vänskapens och uppskattandets språk. Enkla små gåvor, eller större, eller mindre, är alla ett sätt att visa känslor.
Att ge små gåvor är också ett sätt att så att säga skalla julen. Skalla saker behöver jag göra ibland med skeenden som blir för påträngande, för ohanterluga på ett vis som kan passivisera. Att skalla tillbaka är att ge moteld, att ta kommandot – att kliva fram och ta för sig.
En del i att skalla julen är att ge små gåvor. Inte för att smöra, utan för att genuint göra andra glada. Använda givandets språk. För att skalla tillbaka all press och stress och hets som en högtid kan innebära, av tusen och ett skäl.
Så jag brukar ha en liten kasse med typiska presenter. Sådant som alla kan bli glada av. Bivaxljus, till exempel, hade jag i år. Det gav jag till en på jobbet. Hon blev glad och sa gullis. Då blev jag glad tillbaks!
Sen brukar jag också tända ljus och försöka baka. Lussebullar såklart. Har gjort två satser hittils, en med fulsaffran som blev saftig, och en med svindyr ekosaffran och surdegskultur som blev torr. Den blev torr för att ugnen plötsligt tappade värme och jag desperat lät dem vara kvar. Vilket ledde till att de torkade där inne i ugnen.
Man behöver inte ha det perfekt på julen. Det är mysigt nog att ha en eldriven ljusstake i fönstret. Att sedan få tända riktiga ljus och orka ta in en gran med kulörta bollar är en mysig bonus.
Jag vet inte hur jag ska avsluta. Jag tror det här inlägget är det jag själv hade behövt. Just att det inte måste vara en massa julgrejer utan att det duger med några utvalda som än själv tycker är mysiga. Och att när man känner det så kan man slappna av och njuta och faktiskt ta fram de där julprydnaderna och faktiskt njuta av dem rentav. Och vips har man de där juliga vanorna man bara trodde att alla andra hade.
Såja. Godnatt nu. Skalla julen vid behov och tänd några ljus, så lovar jag att det känns bättre.
Kära läsare, jag är skyldig er ett svar på denna fråga och här kommer det.
Svaret är ja.
Som alltid har svaret nyanser. Nyanserna är förvärvade genom erfarenhet. Till att börja med: att klä sig för hur fort man tänkt cykla, eller riskerar behöva cykla, är helt grundläggande. Det påverkar nämligen hur mycket värmealstring du kan förvänta dig av din kropp, vilket i sin tur påverkar hur varm du då blir om exempelvis händerna.
Men också resten av kroppen. Blir händerna kalla, blir snart även överkroppen kall och du står och skakar vid vägkanten. Inget kul att cykla då, samtidigt som det är cykla du måste göra för att få upp värmen (och snabbare komma hem in i värmen!). Alternativt veva runt armarna som längdskidåkare gör.
Att sedan lägga upp rundan så att långa nedförslöpor undviks är också mer grundläggande än vad jag trodde innan jag testade. Att åka nedför i kallt väder betyder att luften blir extra kall och dessutom minskar värmealstringen eftersom man inte trampar. Risken är stor att den härliga vilan som utför vanligtvis betyder, helt enkelt kyler ned dig.
Att ta med något ljummet att dricka, kanske minitermos i bakfickan, förgyller. Lätt hänt att glömma dricka pga. frusen flaska.
Så lärdom #1 är att analysera tempo och ev. annat som kan påverka intensiteten, kanske ta med ett extra lager i reserv.
Lärdom #2 gäller själva värmehandskarna. Det gäller att ha vindtäta handskar ovanpå dem. De är nämligen inte särskilt värmande bara i sig, naturella, utan det är just värmeslingorna i dem som är grejen.
Sen är det bara att njuta!
Värmehandskarna funkar finfint och är långa i skaftet så att man får plats med vanliga skalvantar utanpå och kan komma åt knapparna. Tre intensiteter, där den lägsta räcker runt 6 timmar och den högsta kanske 2 timmar. Laddas fort med medföljande laddare. Men å andra sidan om det är så kallt så kör man kanske inte mer än två timmar.
Hur kallt kan man köra i då. Den lägsta intensiteten är bra för runt nollan, när det kryper nedåt ökar man. Jag har inte testat kallare än -7, men bedömer att kallare funkar med hyfsad intensitet i cyklingen, termos och extra innervante i vindtät skalvante. Man märker direkt om nivån på värmen är för hög, man blir helt enkelt svettig! Om handen eller för varm i överkroppen.
Man kan också använda en högre värmenivå som en boost i 10 min för att sedan ta av på värmen. Det är enkelt att justera under färd och man kommer åt knapparna bra.
Överlag efter att jag skaffade dessa värmehandskar så är oron för att frysa borta. Jag kan därmed njuta av cykling i kallt väder och mina möjligheter för cykling har vidgats.
Så ja – värmehandskar funkar!
Aldrig mer stå och huttra på grund av kalla fingrar.
Såhär ser mina planer för 2024 ut. Ja, det är faktiskt 2024 redan om tre veckor så dags att börja tänka så att man inte hamnar på åskådarbänken!
Det kan lätt kännas lite hetsigt om man hänger för mycket på sociala medier. Loppens arrangörer gör allt för att fånga just DITT intresse, och en vanlig strategi för att höja attraktiviteten på ett lopp ser ut såhär:
Inlägg på temat SNART KOMMER RUTTEN
Inlägg på temat HÄR ÄR ÅRETS RUTT
Inlägg på temat SNART ÖPPNAR REGISTRERINGEN
Inlägg på temat NU ÄR REGISTRERINGEN ÖPPEN, SKYNDA
De flesta lopp är ju först till kvarn, så man förstår denna strategi. De lopp som däremot har ett förfarande med ansökan, ger inte denna stress. Man kan ansöka när man vill innan det stänger. Den enda stressen är möjligen: plan B om du inte blir antagen.
Transcontinental har just ett ansökningsförfarande. Det är öppet 1-30 december och JA jag har gjort en ansökan. Eftersom arrangörerna vill ha mångfald så har jag goda chanser att komma med, givet att jag svarar bra på frågorna och därmed visar att jag är kapabel.
Japp, ansökan går ut på att man svarar på lite frågor och läser den Race Manual som ingår när man betalar ansökningsavgiften på 25 brittiska pund. Mycket handlar om att söka rätt på information. Jag kan rekommendera alla som är nyfikna på loppet att ansöka – man lär sig massor av att bara gå igenom processen.
Så – jag har ansökt och räknar kallt med att komma med. Starten går 21 juli, i Roubaix, och målgång är ca två veckor senare i Istanbul. Yeah!
(PS. du missade väl inte min RR för TCR#No9? Läs den isåfall här!)
Förutom detta står två andra event på agendan:
Vätternrundan. Japp, det är dags för återträff. Jag fick inte till nån bra strukturerad träning i år, så jag har anmält mig till l’Echelons snabbgrupp 2024. Vi ska runt på sub 8.40!!
Sverigetempot. Detta älskade lopp. Vart fjärde år får man chansen. Min och Amirans känsla av oövervinnerlighet när vi gick i mål efter sju etapper och totalt 2100 km sommaren 2021. Jag ska vara ansvarig för målgångsfesten i Smygehuk (några önskemål???). Jag ska också krama om och följa nära och kära som kör. Det är kul att vara volontär på ett lopp man tidigare kört och njuta av att se nära och köra och sedan ta del av alla berättelser! Loppet har fyra startdagar som man kan välja bland, 3-6 juli. Om ni inte redan anmält er, kolla in anmälan här – och missa inte min RR!
Ett lopp som fyller fem och sedan tackar för sig är Pan Celtic Race. Om någon frågar mig om det så blir jag oftast tårögd. Igen var det jag och Amiran och vi cyklade längs det bedårande havet. Så ödmjuka vi bägge blev inför det stora blå! Och överväldigade över den gemenskap med alla som var involverade i loppet, både arrangörer och medcyklister och volontärer. ❤ Anyway, loppet går genom de keltiska nationerna och för 2024 har arrangörerna kokat ihop en riktig drömrutt längs den brittiska västkusten, upp och ut på de skotska öarna och för att sedan landa i Jenny Gramham´s hemstad – Inverness!
För de trogna, som kört minst två PCR innan, finns en twist de kallar Magnum Opus med lite alternativa vägval. Den som vill köra en drömrutt utan att ”behöva” ha kört två PCR kan anmäla sig här.
Två andra lopp som lockar ordentligt är Transpyrenées och the Accursed Race. Bägge arrangeras av Lost Dot som också arrangerar TCR. Transpyrenees går från Biscayabukten på Atlantsidan till Medelhavet, och sedan tillbaka igen över bergskedjan, man drar sin egen rutt mellan ett rejält antal kontrollpunkter. Totalt tillryggalägger man runt 1700 km och klättrar duktigt!
Anmälan öppnar senare. Loppet går ju i september.
The Accursed Race är en nykomling och går på grus med en bestämd rutt på ca 1400 km på Balkan. Starten går i Albanien och det är ett ”no fly race” dvs. deltagarna tar sig till och från loppet utan att flyga. Arrangörerna gör detta för att sänka loppets klimatavtryck. Eftersom jag ”missade” Balkan på mitt TCRno#09 så blev jag lite till mig av detta. Off road och går på våren dessutom…. Lockande! Ansökningstiden är 21 november till 31 januari, så det finns chans att ansöka för loppet som går i maj 2024.
Grön Cyklist 