Bokslut: Tullinge.

Hej Stockholm har saknat dig som f-n!

Det var känslan i söndags när jag kom cyklandes över Västerbron. Jag hade tagit med mig crossen och var på väg från södra station till Kristineberg, där jag skulle hämta en aimo för att sedan köra och hämta mina flyttkartonger. Målet: flytt!

Jag älskar Västerbron. Den erbjuder närkontakt med himlen på ett sätt som alltid muntrar upp mig, när jag behöver det, eller tar ner mig på jorden, om jag behöver det.

Anyhoot. Där i den lilla elbilen, som jag plockade upp något kvarter från min lägenhet för att köra och hämta mina grejer, njöt jag av att vara tillbaka i stan och samtidigt av minnena av tiden söder om stan.

Det har varit tre intensiva månader i ett stort hus med tre vuxna i en jobba hemma-hubb och två barn med delvis hemmaplugg. Och tonvis med garv.

Och bastu! Älska bastu. Ni vet det där ögonblicket när pulsen börjar gå upp i den tilltagande hettan precis när svetten kommer. Det är så intressant att bara ligga där och känna ögonblicket komma.

Och utflykter! Gålö och Nynäshamn blev något av ett standard helgnöje för mig. Vandring i vintrig miljö vid havet, själv, med sina egna tankar, och avsluta med vinterbad, bara älskar.

Och löpning!

Och vinterbad!

Och vinterbadare!

Men vänta nu, vad sjutton hände med all cykling?

Ja ni.

Jag cyklade en (1) gång. På min födelsedag, med Amira och Marre, genom lera och över frostiga grusvägar, med stärkande rusdryck och oändlig inombords värme.

Sen körde jag i västerort toppat med färjan till och från Slagsta, och det var ju mysigt och äventyrligt, men det är knappast Tullingespecifikt.

Jag åkte skidor ett par gånger i spåren runt Lida. När vintern var krispig och ljuvlig ni vet. De passen är för alltid förknippade med den här podden som jag lärt mig älska, där män pratar moget och avslappnat om känslomässigt viktiga saker.

Jag plöjde mil i löparskorna runt Albysjön och lyssnade på ljudböcker.

Jag..

Gjorde allt utom att cykla. Förutom till systembolaget i Huddinge och till någon enstaka pendel jag var tvungen att hinna till.

Bloggade om allt utom cykling.

Pratade om det mesta utom cykling.

Crossen har vilat sig i form.

Under tiden har jag odlat både min sedvanliga försäsongsångest, och min sedvanliga längtan till den egentliga säsongen.

Så är det.

Så blir det.

Hej Västerbron, hej Tranebergsbron, hej alla andra broar mellan stadsdelar och sund och människor som cykeln alltid tillförlitligt, snabbt och snyggt förser oss alla med.

Kram och puss på det, må vårvintervindarna bita er i kinden och lämna cykelnyllet ljuvligt rosigt.

❤️❤️❤️

20210308_0838438861958093106857513.jpg

20210310_1604417622558464560935736.jpg

20210111_2132463573024391157042738.jpg

Skate ftw!!

Så kände jag för en vecka sedan när mitt vintersportande plötsligt nådde nya nivåer.

Jag och fina vännen Karin i Eskilstuna hade lockat med hennes yngsta barn till Dalarna för lite skidor. Elbil, enslig stuga med brasa och inget wifi, check, och så månsken på det, några mil öster om Orsa.

Karins skidor var bättre vallade än mina för varm snö, och medan jag stakade mig fram, såg jag hur hon elegant tog sig fram på det där klassiska sättet. I myrmiljö såg det hela mycket stiligt ut.

Bredvid de uppdragna spåren fanns ytan där folk skejtade. Plötsligt kom en flåsande fågelhund med skejt-matte i lina farandes. Kort därefter kom en likadan, med dito husse skejtandes bakom så att öronen på hunden fladdrade av fartvinden.

Stavarna var långa, skären blottade spelande lårmuskler och framdriften av ekipagen var så… effektiv? För att inte tala om kurvtagningen.

‘När de skejtande kom in i en kurva, böjde de sig lite framåt och liksom hopp-skejtade sig igenom den. De gjorde någon sorts dubbelt skridskoliknande skär som bar dem in i kurvan med fart och kontroll, till skillnad från den mer skakiga V-stilen som en annan åtminstone tillämpade nedför.

Skejtade de nedför också? Och uppför?

Var de sådana där som käkade skejtvasa till frukost?

De flög ju fram.

Jag stannade upp och betänkte mitt eget obefintliga fäste. Karin hade försvunnit bakom ett krön, barnen var någonstans. Jag tog ett försiktigt skär.

Vad lätt det gick.

Så jag fortsatte. Testade stavisättningen: stavtag vartannat skär kontra varje, skejtade uppför backarna, ökade farten, kom ifatt barnen och minskade farten, skejtade nedför även om jag saknade vilan i den stillastående positionen i spåret, stabiliserade fötterna med insidans alla muskler, lutade mig lite framåt – och skejtade in i min första kurva.

Så fortsatte det.

Sista morgonen lämnade vi barnen i stugan och drog iväg tidigt för att fånga de lite kallare spåren. Jag vallade inte, fäste var nu sekundärt och vi valde en lite längre slinga på myrarna.

Och medan Karin fulländade den klassiska stilen i spåret, så skejtade jag fram på skaren utanför.

Över det frasiga täcket, mellan de glesa tallarna, under den bleka februarisolen.

Jag flög.

20210306_1058093944699278801919608.jpg

Små saker som får en att känna sig som hemma i Eskilstuna, och varsomhelst, egentligen.

Att träffa Karins mamma på väg till affären och prata om semlor under dånet av vägarbete.

Att möta Olov under kvällslöpningen i Vilsta, precis mellan gräsfältet och raststugan på väg till halvmilaspåret.

Att ropa ”Hej Johannes!!” vid kvällsrundan med Karin och hunden för några minuters update från sin gamla cykeltränare.

Att känna igen ett fejs och en gångstil vid skymningsrundan med löparskorna vid Sveaplan och ba ”men hej Astrid!!”

Att promenera med Helena till lilla Naturskolebyggnaden i Skjulsta där jag riggade 2020:s fetaste 40-årsfest – min egen, och prata om just viktiga fester när man sitter i lunchsolen.

Att boka behandling för armbågen på massagestudion man brukade jobba på och snacka både elbilar och skogscykling och armbågsmuskler med John medan stötvågsmaskinens ta-ta-ta-ta-ta jobbar sig in i min krampande vänsterarm.

Att boka hela 75 minuter hos favvo-massören i Munktell och prata rehab, somna, snicksnacka och bli omhändertagen medan man uppdaterar sig om läget, sådär på en lagom nivå.

Och att innan dess, ha stått nedanför Lucas´ balkong och avhandlat det allra mest väsentliga, innan ett paket med två tempo-pinnar lösgör sig från Lucas’ händer och landar i mina. Tack för ett bra köp, blir bra för kommande randon, krya på sig nu min vän så att jag slipper kröka nacken nästa gång vi ses.

Typ sådana saker, som får en att känna sig hemma, och alltid som välkommen åter.



Livet.

Ön med fyren.

Det är dit vi ska på fredag, eller lördag? Jag vet inte så noga, dagarna smälter ihop och faller samman, långa och korta är de samtidigt och vi står högst upp i fyren.

Det är november. Jag känner dig knappt, du heller inte mig men vi gör den här landstigningen tillsammans ändå. Som att vi litar på att klipporna och diset och den bleka novembersolen kommer att locka fram det finaste ur bägge och då kommer allt bli glittrande vackert krispigt, oavsett.

Landstigning. Det är ditt ord för min längtan efter fyrar och avlägsna utposter. Hav som kastar sig mot karga klippor med urkrafter som bara finns hos elementen.

Att utsätta sig för elementen. Det är mitt ord för vad som sker när man går i stilla dis eller piskande regn och aktar sig för hala stenar.

Som vi gjorde den där kvällen för fyra dagar sedan.

Nu står vi längst upp i fyren.

Vad ser du, frågar jag.

Dig, säger du, och jag rör vid ditt ögonbryn med mina kalla läppar.

* * *

Nej.

Vi kom aldrig till ön med fyren.

Du fick förhinder dagen innan vi skulle åka, så vi ställde in.

Så fick du en parkeringsbot utanför min port som jag betalade hälften av, och sedan satte du dig på min näthinna.

Där sitter du än, och du vägrar flytta på dig.

20201128_1348231944099639904025312.jpg

Hur vi lite förstörde vår vak och jag fick en insikt

Hej.

Är inte supertaggad. Vi har lyckats förorena vår vak och jag ska berätta varför.

Och hur.

Det var en fin tanke att ta med en bit frigolit, tyckte en i badgänget. Syftet med frigoliten var att hålla vaken öppen så att vi skulle slippa hugga yxa varje gång då isen behagade lägga sig redan efter några timmar de kallaste dagarna.

Ett slags vinterbadarnas tilläggsisolering.

Så frigoliten togs med och lades i ett fint och prydligt stycke över vaken. Matchade snön, fint, tyckte vi.

Ett par dagar senare kom en bildrapport. Jenny hade kommit på ett par snorvalpar med att ha slagit frigolitbiten i många delar. Valparna höll förvisso inte på när Jenny tog dem i örat, men kom med uppenbara ursäkter och cirkelresonemang när Jenny konfronterade dem. De var dessutom nära den nyligen söndertrasade frigoliten och helt uppenbart förövare.

Vilket deras beteende alltså bekräftade.

Men föroreningen var ett faktum. En miljon frigolitplastbollar låg spridda runt vaken och i den. De flöt ju, och visst skulle vi kunna fiska upp de små bitarna med håv när våren kom och isen smälte.

Men ändå.

Frigoliten hade grumlat min badglädje.

Eller kanske påmint mig om vad mikroplast är och hur det med små åtgärder kan spridas i haven och bli mat åt naiva sjöfåglar och andra hungriga sjödjur.

Så det ska läggas en till punkt till min tipslista på bada kallt-FAQ.

Använd inte frigolit om du har dum i huvet-inriktade snorvalpar strykandes runt din vak.

Risken att få plast istället för snö i håret är helt inte värt det.

Måste man bada längre än en minut?

Nej, men det är lätt värt det.

Fredag på er!

Ni har väl sett min bada kallt-FAQ?

Yes, den ligger som en härlig liten sida här uppe i menyn, och kanske har ni redan klickat in där. Jag har ju inte outat så många av mina inlägg på sociala medier på sista tiden just för att de faktiskt inte handlar om cykel alls. Crossen står och väntar på ljusare tider och ny drivlina inne i förrådet. Under tiden lär jag mig allt som är värt att veta om vinterbad. Och lär mig fortfarande, för varje bad.

Bästa sättet att lära sig allt om vinterbad är att bada och prata med andra om bad.

Bakom frågan om hur länge man ska bada i FAQ:n rymmer sig en rätt stor diskussion. Ibland har jag denna med damerna i mitt lokala badgäng, ibland med nära som badar men på andra platser, och ibland i fb-gruppen Vinterbad.

För frågan är ju: hur länge ska man bada för att det berömda ruset ska infinna sig, och hur länge ska man bada för att på sikt komma åt de eftersträvansvärda hälsoeffekterna?

Senast tog min kloka syster upp den, och jag tror att många som är i startfasen av badandet ställer sig just den frågan: måste man bada i flera minuter? Varför vill man bada länge och varför är första minuten så hemskt? Ska man vara stilla eller hålla igång kroppen för att just hålla igång? Är det eftersträvansvärt att bada länge och, om man inte gjort det förut, hur ska man ens bära sig åt för att stanna i så länge?

Svaret på hur man ska göra är något jag lärt mig genom att beskåda andra, fråga och sedan göra. När jag nu vanligen sitter i, med mössa och vantar och händerna ovanför vattenytan och kroppen så stilla det går, vet jag hur man gör. Och jag vet att den första minuten går ut på att få kroppen att fatta vad som gäller, och jag vet att den andra minuten och den tredje är belöningen för att man lyckas få kroppen att förstå vad som händer och gilla läget. Och jag vet att man ska sitta stilla, andas lugnt, hålla i stegen med vantbeklädda händer och försöka hålla resten av kroppen under ytan, ner till ungefär halsen. Ja, axlar och underarmar också, men inget måste.

Sedan är utmaningen att få på sig kläder utan att frysa om händerna, vilket man bäst löser genom att ha på sig vantarna så länge som möjligt. Ibland slutar det med att man glömmer ta på sig långtröjan eller att använda handduken, men wtf.

Men åter till längden på badet. Vanligtast bland badarna i vinterbadargruppen verkar vara 2-3 minuter, och det finns en tumregel som anger att man kan vara i så länge som vattnets temperatur i antal grader. Fyra minuter är inget problem, men tio kanske är lite väl länge, om man ska tro inläggen i gruppen.

När man väl varit i den första minuten och har någon som pratar med en och distraherar uppe på bryggan, känner man ofta att man lika gärna vara i lite till. Femton sekunder till blir en minut till, trettio sekunder till, trettio till, sedan är man uppe i de där två, eller tre, eller fyra minutrarna. Jag känner själv att jag personligen njuter av att pressa gränsen, och varje gång jag badat kortade än vad jag tänkt så tänker jag alltid: jag borde varit i lite till.

Den som hittat sin perfekta minut i vattnet, ska fortsätta njuta av just den perfekta minuten. Mer behövs inte.

Själv är min minut ibland kortare och ibland längre än 60 sekunder. Oftast längre. Och jag längtar allt mer efter de där levande bubblande vibrerande må-bra-trollen innanför huden.

Over and out.

Imorgon vankas fackelbad, sägs det, i skymningen.

🔥

Lördagen då jag mindes varför jag aldrig säljer mina löparskidor

Löparskidor ftw!

Det går inte en sommar utan att jag överväger sälja mina skidor på grund av den allt kortare säsongen. Det går heller aldrig mer än ett pass i skidspåret innan jag inser vansinnet.

Skidor är ju BÄST.

Det bästa med denna sport, förutom att den känns så obevekligen sund, är att man kan ha samma kläder på sig som när man cyklar. Samma vinterbrallor, samma strumpor, samma underställ, samma handskar, samma lager 2, samma lager 3, samma glasögon, samma huvudbonad, samma frisyr, samma tröjor med bakfickor där mobilen kämpar för sin överlevnad från kölddöden.

Man behöver inte skaffa, äga och ta hand om ännu en omgång kläder. Och man kan ha samma typer av bars i fickorna som man sväljer ner med samma vatten. Och utrustningen kan enkelt packas och transporteras på kollektivtrafikens fordon utan tjafs.

Fast man har inte mobilen på. Nej, det behövs inte, man vill höra swooshandet från skidorna mot snön och granarnas andetag under snösjoken. Och man vill höra hur alla ljud dämpas mot det mjuka vita.

Och medlåkarnas taktfasta stavtag när de kör om.

Annars passar man mest på att ta ut sina egna stavtag, som man inte gör på cykeln, lyfta det bakre benet högt och sedan låta det landa mjukt i spåret, sträcka ut med Friluftsfrämjandets figur som vision.

Man tittar upp mot grantopparna och ser hur solen smeker snösjoken.

Man vill vara ett av de sjoken, en snöflinga bland tusen andra flingkompisar.

För att sedan ta en pp, bli skitkall och spurta hem till bastun.

Creddigt eller löjligt att ha kvar klistermärkena?

Dagens eventbad

Idag var rätt dag att göra vinterbadet till ett event.

Jag hade fått ställa in vandringen vid havet ety magkramp. Och inte vilka som helst utan dem från helvetet. Snön knarrade där ute när klockan slog nio och den bleka januarisolen sken och inne satt jag.

Efter fem timmar gick jag en kort promenad till affären. Efter sex timmar åt jag en liten frukost. Sedan messade jag med badbrudarna om skymningsbad och så blev det.

Vinterbad är den oslagbara kryddan veckans alla dagar. Och kan man variera det med tid på dygnet, mängden is i vattnet eller temperaturen i luften, så blir varje bad just det där lilla eventet som får en att flyga efter en krampande dag.

Jag kom ner till bryggan innan Jenny. Kunde pulsa långsamt i snön vid badplatsen och titta på den övergivna båten som tydligen hette Karolin.

Jenny kom med pepp och fackla. Det var hennes andra bad för dagen men hon tog sig ett andra just för skymningens skull.

Vi preppade, och gick ner i vaken som Jenny hade hållit öppen tidigare idag. På bara sex timmar hade ett istäcke på någon centimeter redan frusit till på ytan.

Vi satt stilla i vantar och mössa bredvid varandra i vaken. Det var riktigt jävla skitkallt, min överkropp isade. Efter dryga minuten gick jag upp, och Jenny skrapade ihop mer än dubbla tiden, som den inspiratör hon är. Facklan brann stilla på bryggan.

Allt skulle sedan ske med vantar på, i syfte att hålla värmen kvar i händerna.

Påbylsade stod vi sedan där i facklans sken. Vi mös, tidernas kallaste temperatur och premiär med eldsken på bryggan.

Jag vinkade sedan av Jenny, trampade den snabba halvtimmen hem och satte på bastun. Det var en sådan dag.

En dag där till synes små vardagshändelser behövde skalas upp till kryddiga events.

Ja, det var en sådan dag.

Jenny en av de mer vardagliga vinterbadardagarna, kolla hennes Instagram för fler badbilder

Dagen då jag påmindes om vad inspiration är

Idag är ingen vanlig dag för idag är dagen då jag kallbadade en hel minut i sträck!

Det gick till så att vårt lokala lilla badgäng, med damer i olika åldrar, begav oss ner till Tullingesjön. Morgonen var stilla, krispig, förvånande soldränkt med tanke på prognosen. Jag hade spetsat in mig på att försöka sitta i länge, för att se hur kroppen skulle reagera på detta och för att jag visste att vissa kunde sitta tre minuter eller mer. Jag tänker att ju längre man kan sitta, desto större blir effekten. Och med effekt menar jag här inre värmealstring, större lugn, ökad tillfredsställelse och allt annat jag vill ha ut av ett kallbad.

Min tanke var alltså att kräma ur det väsentliga: hålla huvud och händer varma medan största delen av kroppen där värmealstringen sker, får jobba.

Strategin var att sitta just stilla, i vatten till ovanför axlarna, med händerna i vantar ovanför ytan. Inte minst för att det såg så stilfullt ut när hon i fb-gruppen Vinterbad gjorde det. Jag tänkte att vi, som varken hade stilfull fjällbäck eller pampig isvak, skulle kunna göra detsamma i vår långgrunda sandstrand vid Tullingesjön.

Vi gick i, jag och Jenny först. Birgitta tog tid från när vi gått ut så långt att vi kunde sätta oss som planerat. Där satt vi, och 15 sekunder av iskyla förflöt. Två snubbar joggade förbi, heja heja ropade jag till dem och de ropade tillbaka.

Ska vi pressa en minut, sa jag till Jenny, ja sa Jenny.

Sekunderna gick så långsamt i vattnet, mina fötter mina fötter, sa jag till Jenny, medan Jenny mest nämnde sina ben.

45 sekunder som kanske var de långsammaste i mitt liv, och femton senare reste jag mig, drog av mig mössan och doppade ansiktet och sen var jag uppe.

Men Jenny satt kvar. Medan jag fipplade med handduk och strumpor, gick en minut till. När jag satt upp håret och fått på mig understället, hade tre minuter gått. Birgitta gjorde då Jenny sällskap och så satt de båda där, och när fyra minuter var ett faktum reste sig Jenny.

Birgitta satt kvar, och klockade en minut innan hon var uppe.

Jenny var lugn och sansad nät hon kom upp. Hur f-n hade hon pallat?

Minut ett var värst, sa hon. Minut två och minut tre var lättare, då hade kroppen vant sig, och den fjärde minuten gick av bara farten.

Jag hade alltså gjort den värsta minuten och missat belöningen. Lite som att värma upp för att sedan kliva av banan.

Det som inspirerade mig med denna erfarenhet, var att jag visste att jag själv kunde göra samma sak.

Jag har många gånger varit med om att höra framgångssagor, goda exempel och så vidare, varts syfte varit att inspirera men som inte alls inspirerat. De har snarare fyllt mig med prestationsångest och en känsla av att det där borde jag också göra eller borde ha gjort. Inte ville, utan stress över ogjorda saker som jag borde ha gjort.

Så om jag ska borra i hur inspiration uppstår, så skulle jag nog säga att följande behöver klaffa:

  • man ser någon genomföra saken i fråga (sitta i flera minuter, dokumenterat med tidtagning)
  • man vill göra saken i fråga (sitta i länge)
  • man får kunskap som man tidigare inte hade (sitta stilla istf härja runt och simma, sitta med vantar, ha mössa)
  • man inser att denna nya kunskap räcker för att själv genomföra det, eftersom man har en grund att stå på (badsjö i närheten, viljan att sitta i längre)
  • Kort sagt, känslan av ogenomförbarhet har aldrig funnits, för om jag hade vetat det jag vet idag hade jag gjort det för länge sen, det som funnits är en hunger efter mer, och jag har nu fått kunskapen som ska ta mig vidare.

Easy!

Älska inspiration, när den sköljer över en såhär i sin renaste form.

Dagens kallbad

Nynäshamn, lördag.

Jag hade tvekat under hela vandringen om jag verkligen skulle bada denna dag. Bara för att tanken väcks och handduken är packad, så måste man inte till varje pris. Man får banga, är det något man får banga är det vinterbad.

Men är det något man heller aldrig ångrar så är det vinterbad.

Och dagen i solen vid havet var lång och jag kunde ångra mig fram och tillbaka flera gånger utan att någon skulle tycka det var konstigt.

Så när jag packade handduken på morgonen, ville jag bada. När jag satt på spetsen av Knappelskärs klippor, när jag klättrat upp så att jag kunde se hur skummet från det kalla Östersjön slog upp och stänkte, hur det kalla vattnet hungrande vräkte sig över stenarna, hur det åt allt i sin väg, hur skummets bubblor jagade varandra för att sedan slungas hårt mot klipporna och vila i kollisionen.

Då ville inte jag.

Det såg för jävla kallt ut bara.

Men när jag tog vägen norrut igen längs stranden, gick längs vägens kurvor och tog ner på en liten stenstrand, väcktes tanken, igen.

Och jag gick runt och hörde tanken prata med mig högt, bada!, och kände beslutet komma som ett förtida lyckorus, och precis när jag skulle knäppa upp jackan kom en finne gåendes, i sportig jacka.

Ska du bada, frågade finnen, glatt som om hon visste vilket härligt lyckorus som snart skulle skapas på den lilla stranden, som om det vore den naturligaste sak i världen där på stranden.

Så jag gick i, lade mig på rygg, och lät det bräckta vattnet av mitt älskade innanhav skölja över mig och mitt ansikte.

Sedan gick jag upp.

Ruset var starkare än på länge.

Jag stod och kände det pulsera.