Att få ihop vardagslogistiken.

Glad nattmössa på er!

Jag är uppåt men lugn inuti. Det beror till stor del på att jag lyckats transportera min present till mina föräldrar i Stockholm via en ängel som heter Henrik. De ska nämligen iväg på fjällsemester imorgon bitti och presenten kom med posten först idag och de behöver den i fjällen.

Så det blev ikväll på Västerås tågstation som min kära vän Katarina frågade denna ängel om han ville hjälpa oss. Uppgiften var att transportera gåvan, så fint förpackad i en kasse med krulligt presentsnöre, till Stockholm för överlämning dagen därpå. Eftersom inget fik, fulmatställe eller resebutik var öppen eller hjälpsam nog, så föll lotten på denna människa.

Ängeln Henrik bar hörlurar, och strax innanför hörlurarna måste det ha suttit en hjärna som pumpade runt av ett hjärta av guld. För han planerade om sin pendlingsvardag för att få tiden att passa, och imorgon kommer mamma och pappa få den berömda dåndimpen när de inser att han inte alls är en nära vän till mig, utan en ängel med så vita, vackra vingar att Katarina frågade honom om hjälp.

Så var det.

Sedan flög jag iväg med mitt Eskilstuna-tåg, och Katarina med sin buss, och om jag inte skulle nöjt mig med att skriva om Henrik, så hade jag skrivit om sjukgymnasten i Fröslunda. Så mån om min hälsa var han att han med sina intelligenta frågor fick mig att flyga ut från besöksrummet på moln redan på förmiddagen.

Så nu har jag fått tre övningar för magen, som ska hjälpa höften, som i sin tur ska hjälpa ljumsken. Som i sin tur skickar glädjepilar rätt in i hjärtat.

Lite som Henrik, tåget och Katarina.

Alla med sina speciella vingar.

Johan!

Detta är ett spontant grattisinlägg till nya ordföranden i Västerås cykelklubb. Kort innan jag ska ner på Biografbaren och dricka rödtjut.

Johan Lindkvist!

Fan vad glad jag blev när nyheten kom. Johan, som är soft och tydlig och rättvis samtidigt! Johan, som har en glädje för cykel oavsett om det är landsväg, MTB eller cykelcross!

Johan, som arrangerar den föredömligt enkla och därför så opretentiösa serien Helgmys. Som genom sand, grus och stig förenar cyklister från alla läger!

Johan, medarrangör till det oklanderligt trevliga cx-loppet groopencross. Loppet där man vill vara med som funktionär för att alla har så kul och stämningen är så hög!

Oavsett hur mkt man har möjlighet att hjälpa till är man lika välkommen och uppskattad.

Johan är en reko person, en stark cyklist med ett balanserat sinne – som dessutom har en förföriskt mjuk radioröst! Denna har vi alla ynnesten att ta del av i Cyklistpodden, närmare bestämt det allra första avsnittet där Johan och Katja pratar cx-vm!

Johan inspirerar mig genom sin vardagscykling. Speciellt morgonpendling. Han bara kör. Och sedan beskriver han hur det var på sin blogg. Det kan låta som en klyscha, men jag har insett hur viktigt det faktiskt är för mig med cyklister som ganska avskalat beskriver hur de tuggar på oavsett väder. Han är dessutom en jävel på cx-teknik.

Så heja Johan, heja cykelglädjen och heja Västerås cykelklubb som gjort ett så fint val av ordförande!

Det får bli en vinterbild, för jag vet att Johan även gillar skidor.

Fredag 17.48

Tjena mittbena, tusen tankar i skallen här. Har gjort två dagar på jobbet och en dag i löparskorna. Det är ovant och trevligt att ha en chef igen som bryr sig om vad man pysslar med om dagarna. Jag har dessutom fått ännu en chef i mitt liv! Min eminente cykel-PT Johannes. Så det finns en person som börjat bry sig om hur jag tränar för att jag ska bygga upp det som krävs för det jag vill göra på cykeln.

Johannes kokar ihop ett program som jag anpassar lite och så får han rapporter. Idag var det en avvikelserapport med förslag på kompensationspass. Det är omåttligt spännande att ha ett så medvetet upplägg.

Så i helgen blir det exempelvis trappor i djäkneberget på lördag. På söndag har grabbarna Grus lovat göra mig sällskap på reflexbanan och så har jag lovat Johannes några spurter på slutet.

Sedan ska det poddas med Katja på måndag! Det avsnittet ser jag fram emot. Då ska vi snacka olja, proffsbibs och aluminium. Och träningsresor!

Sedan ska det jobbas lite och sedan drar träningsveckan igång igen på boxningsklubben!

Ikväll ska det drickas rödtjut med lite nya bekantskaper i Västerås.

Glad fredagsfys på er så hörs vi.

podd podd PODD!! och en tillbaka-kaka på det

Nämen titta vilken söt potatis naaaaw

Sorry, är lite podd-hög. Det är så sjukt kul att podda. Vi satt idag på förmiddagen, jag och Katja och Ivar, med mikrofonen hemma i Katjas soffa, och spelade in lite ditt och datt. Vi tog om en del grejer, sparade en del godbitar till senare och kom på idéer till kommande avsnitt. Planerade var vi skulle klippa. Micken var så proffsig. Som i en musikstudio!

Det roliga med podd-formatet är just att man kan snacka med varandra på ett sätt som inte går att göra i blogg-format.

Såklart.

Innan vi gjorde klart slutklämmen av inlägget käkade vi lite av Katjas canneloni med gudomlig tomatsås och snackade vardagsgrejer. Sedan värkte vi fram den där viktiga slutklämmen innan jag drog iväg på min kurs, och Katja och Ivar på sitt mor-och-sonande.

På boxningen hände sedan lite roliga grejer. Jag guidade en ny kille runt cirkelträningen, men det var inte det roligaste. Det roligaste var när jag plötsligt erhöll ett tips om slagteknik av en annan jag körde med, som inte alls hade koll på helheten. Jag hade på nolltid kunnat peka ut minst tre saker han själv skulle behöva putsa på i sin teknik. Nej förresten, som han själv skulle behöva korrigera rätt rejält. Skulle han för övrigt ha tipsat mig om jag hade varit man? Hann jag såklart tänka. Men ok, han kanske behärskade just den teknik han tipsade mig om.

Så hur reagerade jag?

Först blev jag skitförbannad och tänkte, honom vill jag aldrig köra med igen. Med sur uppsyn körde jag klart övningen.

Men sedan klurade jag ut en hämnd. I nästa rond skulle vi öva smidighet och reaktionsförmåga. Här visste jag att han hade brister i var han placerade blicken samt lyhördheten i fotarbetet. Så jag tillbaka-tipsade metodiskt om detta medan vi körde, vilket ledde till att han fick en helt annan kvickhet och vi fick en helt ny typ av kontakt där vi dansade runt varandra på golvet.

och DÅ

började vi skratta. Medan vi dansade.

Så jävla vackert och svettigt.

Det är träning när den är som bäst. Svett och glädjetårar. Dansa omkring och slå på varandra och skratta.

YEZZZZ

Det får avsluta dagens bloggande.

Nu ska jag ladda för natten. Imorgon fyller finaste Karinvännen tillika hyresvärden min år, och då vankas tulpaner och specialbeställd indie-gryta. På kvällen, för jag tänker sova ut imorgon.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tipsa om tre veganska bullsorter. Tillbaka-tipsa mig gärna om ni blir förbannade på dem.

Kort datum!! Skynda fynda
Klassikern. Say no more.
Och så en semla!! Assa brassa mandelmassa och sprutvegangrädde på det ba YUMYUMYUM

Manges gastronomiska vykort från Östersjön

Då var det dags igen att hissa gomseglet med allas vår cykel-Mange!

Såhär frampå nattkröken när man drumlar hem från kvällspasset kan det kännas lämpligt med en matrecension. För bästa påfyllning av glykogendepåerna vid halt väglag, rekommenderar Mange idag ett besök i Gdansk. Där finns nämligen utsökta dumplings. Ni vet de där små delikata degknytena fyllda med gotte som ingen världsmedborgare med självaktning kan tacka nej till.

Innan vi skruvar på kranen till Manges utläggning om dessa ljuvliga små knyten, kan det vara på sin plats att skvallra lite om Polferries. Alltså färjan man åker med till just Gdansk.

Det var nämligen här, ombord på detta flaggskepp, denna Östersjöns kronjuvel!, som jag träffade mitt livs första cyklist. Jag satt på däck och återhämtade mig efter en klättringresa, när en snubbe på Balkanengelska kom fram och bjöd på sprit. Sprit. Alltså cyklister. Han var tydligen touringcyklist med siktet inställt på Nordkap. Det ena gav det andra och vi utvecklade en fin vänskap. Jag fick chansen att besöka Slovenien och uppleva hur han smög iväg tidigt i gryningen för att få sig dagens cykelmil och andra saker som jag idag betraktar som fullständigt normalt. Han gjorde sig sedermera ett ärende till vårt sommarställe varpå min kära mor i ett för henne kullkastande ögonblick, viskade till mig att han var den mest vältränade människa hon någonsin träffat.

Han kanske hade ätit dumplings på samma ställe som Mange.

I sådana fall skulle han ha lagt märke till hur krispiga bambuskotten var. Och hur ledigt shiitakesvampen letade sig ner genom svalget på sin väg mot magsäcken. Hur den smektes genom läpparna fram till de väntande smaklökarna.

Han skulle ha tuggat njutningsfullt på den korianderlindade grönkålen och sakta dragit in doften av ångad vitlök.

Han skulle ha doppat sin dumpling i sesamolja och vägt den mjukt på tungan.

Sedan skulle han inte ha kommit på fler sätt att beskriva den känsla av nirvana som gärna infinner sig efter en riktigt mjäll dumpling.

Han skulle ha avslutat det här inlägget, tackat Mange för hans engagemang och vevat iväg.

Han skulle, likt Mange, inte ha hunnit ta fram kameran innan käket var uppätet.

Ja, så skulle han ha gjort.

Nu tycker jag att vi alla ska sova och drömma om sesamfrön och äventyr.

Kram och godnatt!

På besök i hemstaden

Jamendåså!

Då var man i Västerås igen. I min strävan efter att försöka hålla mig på en sida Mälaren känner jag mig duktig som lyckats med denna konst i exakt 24 dagar!

Men den här helgen är det valkonferens med Miljöpartiet i Västmanland och jag är inkallad inom mitt uppdrag som revisor. Och när Partiet kallar så inställer man sig! För vem vill missa ett tillfälle att dra på sig finkavajen och höra det senaste skvallret? Och sätta listorna.

Men herregud människa ska du outa din partitillhörighet nu också ah men guuuuuu

Jag var aktiv i MP i förra valrörelsen och då en mer bidragande del av partiet. Det var mycket givande och jag hoppas såklart att jag lyckades tillföra något. Efter att jag tog ett steg tillbaka från just den arenan har jag insett att det går att göra nytta för miljön på många olika arenor. Och engagerad kommer jag alltid vara. Beror på vad man vill och tycker är roligt. Till exempel kan det vara roligt med en arena man känner sig hemma i. Miljöarbete behövs ju överallt. Överallt där saker konsumeras, produceras och handhas. Visas upp och lever vidare. Såsom cykelklubbar!

Nog om detta. Jag ska även hälsa på vänner och få mig lite stiglöpning.

Nu är det dags att dra in Västeråsluften och gå in på mötet.

So long!

Spökskrivarpodden

Tjena, spöket Anna här. En kort uppdatering från mobilen.

Har sovit noll inatt pga en privat käftsmäll. En sådan där strid som jag valde att ta fast det gjorde ont. Ibland kan det vara värt att ta strider bara det är rätt strider. Det visar sig väl. Oavsett så går jag runt med rödsprängda streck till ögon och bölar för allt.

Men idag är en speciell dag!

Idag provpoddade vi nämligen, jag och Katja. Ditten och datten avhandlades på det där poddigt snackiga sättet som faktiskt tog sig riktigt bra! Tyckte såklart iallafall vi, i klubben för inbördes beundran.

Varför cykelpodd? Tja, för att det är kul att snacka cykel och kul att snacka cykel tematiskt. Vräka ut sig en hel halvtimme och hetsa varandra! Liksom.

Vi har fått in kul idéer via Katjas inlägg på några cykelsidor. Ämnen som även kommer avhandlas är såklart grus och backar, klungcykling, jämställdhet, cykelfeminism, miljövänlighet, grönsaker, machokultur, cykelkultur, cykelmek, cykelmat och så tävling. Och givetvis grus! Ur vårt gemensamma perspektiv.

Så är det! Nu landar jag snart i Eskilstuna och får snart rå om mina cyklar igen. Och det är ännu en anledning till poddandet: att vi behöver bevaka vad som händer på den där andra sidan Mälaren.

Kom gärna med tips på vad ni vill ska poddas fram. Och om ni tröttnar på oss så ska det tydligen startas ännu en ny cykelpodd, med våra bloggkollegor Helena Enqvist och Elna Dahlstrand. Bra va!

Nu ska jag boa in mig här i Eskilstuna.

Vi hörs!

Hur kontoplanen räddade min höst

Idag körde jag stig med stiglöpargänget här i Västerås, WTRS. Is, lera och pannlampor. Och igår körde vi dito med Micke och Conny. Noll vurpor igår, två idag. Terrängskorna får jobba när vi svassar fram över rötter, stenar och isgator och genom vattenpölar stora som små insjöar.

Att vi håller oss på benen som vi gör är egentligen ett under. Kroppen och psyket jobbar tillsammans intill taktfast perfektion. Sikten är som mest en meter och tempot är runt 6 min/km. De flesta knattrar fram på isdubbade skor, men med rätt teknik klarar man sig utan: spänna magmusklerna, om man har några, slappna av i kroppen och läsa underlaget. Den som istället spänner benen och vobblar med sinnet dör snart isdöden. Precis som med vilken cykel som helst alltså. Och då kan man åka på spännande små nacksträckningar, som jag verkar ha gjort idag.

Dessa stigpass! Man kan tro att cyklisten Anna fullständigt har ballat ur, inte cyklat sedan 3 december! Ridleyn står i Karins källare och saknar. Längtar. Stampar med framhjulet, nöter dubb på källargolvet. Gråter, hänger med styret. Tror jag. Måste den ju göra nu.

Jag lever den här veckan ungefär som jag levde min julledighet: somnar sent, upp vid nio, långfrukost, tittar ut på dagern, tar en kaffe till, går promenad eller gör ärenden på stan, löpning när mörkret faller på, gott käk och så softa på det. Nyårslöftet tarvar groddar så det får det bli minst en gång per dag. Har jag tur klämmer jag in en massagebehandling. Och jag är inte sugen på onyttiga grejer utan mest på de där groddade linserna och solrosfröna. Så knallgula och knapriga! Så klyschigt hälsosamma! Jag har försökt göra chokladbollar, med jordnötssmör, tro mig! Men de frestar inte. Inte nu. Inte längre. Synd för dem!

Min fina vän Micke, som jag brukar stiglöpa med, och morgonfika med, frågar ibland hur jag märker på mig själv att jag är glad. Då brukar jag säga att jag dansar till pojkband i vardagsrummet. Micke hatar pojkband, men det säger han inte. Istället förstår han på sitt tysta, diskreta vis att det inte alls är pojkbanden som är grejen. Det är all musik på den spellista som råkar rulla. Varje låt. Grejen är dansen. I just vardagsrummet.

Och det har blivit mer och mer dans den senast veckan. Idag efter löpningen trippade jag till och med uppför trapporna nynnandes de där pojkbanden.

Det som är sig olikt jämfört med innan julledigheten är att det finns ett mystiskt inre lugn inuti mig. Det har liksom letat sig in och parkerat sig närmast hjärtat. Myst in sig, med en självklar auktoritet. Lite som Emil Jensens vinterprat. Som visar sig genom danssteg på min slitna fiskbensparkett. Och så alltså som denna hunger efter groddar.

Den här veckan präglas inte bara av löparglädje och kontoplaner. Eller för den del flyttstädning inför min nya hyresgäst. som för övrigt också heter Emil. Den präglas också av offertskrivning för en frilansgrej jag hoppas få jobba med i februari, vid sidan av min kurs! Det är såklart skitläbbigt första gången man lämnar anbud på en offentlig upphandling och begär ett pris för det man anser sig kunna utföra. Men vill man frilansa så vill man!

Dessutom har jag nu levt snart exakt en månad utan telefon. Lika länge som utan cyklingen alltså. Den nya ligger i sin kartong sedan en vecka och ska packas upp. Snart. Den har varit till Vallentuna och vänt, stackarn. Herregud, detta är min sämsta sida. Jag blir extremt otrygg av nya grejer. Så därför drygar jag mig gentemot dem som försöker få tag på mig, egentligen helt utan anledning. Pengarna för abonnemanget och telefonen tickar ju på! Men nu har det gått så långt att jag inser att jag måste ha bank-id för att kunna föra över pengar från mitt hemliga back up-konto till mitt sargade vanliga konto. Som inte ens har tillräckligt på sig för att jag ska kunna betala för Basemile!

Fy på sig, knäppis-Anna. Men det har ju blivit lite av en utmaning. Ska jag bli en vanlig mobilflipprande jävel igen? Liksom.

Jag har ju för övrigt självklart redan insett att den gångna hösten har krävt en åtstramning av utgifterna. Folkhögskola, ingen kommunlön som trillar in med sitt trivsamma thud och så ännu ett pendlarkort. Till Katrineholm av alla ställen. Så vad har jag gjort?

Jag har ärligen försökt sälja av mina tävlingshjul, och faktiskt lyckats prångla iväg ett par bibs, som visserligen var ett felköp. Men de kändes som en intäkt!

Jag har totalstoppat uteätandet. Nästan. Matlådor och någon ärtsoppa för 9:90 på Coop i Katrineholm då och då. Och handlat whiskey på taxfree, när vi ändå var i Tyskland. För att inte tala om den kubanska rommen, hur billig var inte den nyårsfyllan??

Men i övrigt:

Jag har tänkt fram pengarna!

Ett sätt att göra det har varit tanken att denna höst finansieras genom rimliga utportioneringar av mina surt förvärvade slantar på back up-kontot. Det konto där mina fuck you-stålar finns. Dem man använder när man behöver en paus från snubben, jobbet eller annat som råkar skava just då i tillvaron. Eller då man behöver uppfylla sin längtan till det där. Jag har kämpat hårt för slantarna på det kontot och därför har jag under hösten spenderat dem med stor glöd.

Det är ju dessutom olika konton! Kuba går på historielektionskontot, Tyskland på äventyrs- och solcellskontot, triggerpunktskursen på utbildningskontot. Och så vidare. Övriga utgifter finansieras genom de pengar jag sparat historiskt på att inte äga en bil. Och genom att aldrig gå på bio (som jag ändå inte hade gjort). Och så täpper jag till luckorna genom massagebehandlingar, som även innebär insättning på mitt personliga glädjekonto, och tar emot allmosan från CSN på någon tusenlapp i månaden. Plus studentrabatten på tåget!

Sweet.

Jag har försökt parera genom lägre boendekostnader och totalstopp på uteluncher. I övrigt har jag köpt julklappar som vanligt, fikat som vanligt, handlat nyårsmat som vanligt, druckit öl och käkat tacos med Smestan som vanligt.

För man vill ju leva.

Så nu sitter jag här med mitt sargade bankkonto och älskar hur tomt det är. Hur mycket jag andats och tappat andan för de slantarna som inte finns där längre!

Och imorgon blir det en överföring till Basemile-kontot. Och så lite till biokontot, för faktum är att jag planerar att se om den enda film jag sett under hösten: The Square, som mamma bjöd mig på.

Se trailern för detta skruvade, intelligenta, snygga mästerverk där en kock äntligen får lacka ur på gästerna på vernissaget, här nedanför:

Så kan ni berätta för mig sedan om ni tror att Oleg blev nedslagen på riktigt och om Terry Notary då blev skadad. Och om ni, likt mig, känner en djup längtan att se Terry Notary där han inte är en gorilla, så kan ni titta på den här trevliga intervjun. Jag har personligen svårt att just nu se framför mig en mer ödmjuk människa än denna fantastiska Terry Notary.

Vill man inte bara krama sönder honom?

God natt!

Hej!!

Idag var det sådär spännande att vakna som det kan bli ibland på nyårsdagar. Först får man börja med att i ryggläge utforska sin förskräckliga andedräkt. Sedan är det dags att kontrollera att man har rätt nattlinne, på sig. Sedan följer man de ut- och invända klädeshögarna från soffan, till vardagsrumsgolvet, till hallgolvet och ändå upp på skohyllan, för att sedan med lite svart kaffe i kaffekoppen förmå sig att pussla ihop händelseförloppet. Eller så låter man dem förbli en geggig nyårssmet av vänskapskärlek och nöjer sig med att lampan i badrummet är trasig så man fortfarande får ha kvar illusionen om hur snygg man är.  

Men hej alla! Och gott nytt år!

Bakisbloggaren här.

Såhär fram på eftermiddagen har det blivit dags att gnugga sig i ögonen och se vad 2018 har att bjuda på.

2017 är avklarat. Det var året då jag slutade tycka synd om folk och på riktig insåg att man aldrig vet hur något blir. Med den vetskapen har jag blivit bättre på att glädjas i nuet, som det så klyschigt heter. Och att stå ut med mina demoner. Det var året jag fördjupade min kärlek till crossgruset och fick pluspoäng hos Karinfamiljen för mina lårmuskler. Karins man påstod nämligen att de syntes. Det var året då min utvecklingskurva äntligen började peka uppåt, mycket tack vare diverse Eskilstunacyklister som fick för sig att jag är värd att cykla med.

2018 kommer att inledas traditionsenligt med dans i Skultuna. Om någon timme bär det iväg. Hej finklänning och bakisdanskväll!

Det är rätt bra att ha den dansen, som en backup om nyårsafton skulle gå åt helvete.

Inte för att den på något vis gjorde det i år, men ändå.

Och jag känner mig faktiskt laddad för det här nya året. 2018. Det blir is, det blir grus, det blir landsväg, och så blir det överkroppsträning på boxningsklubben och en längre vända till någon lämplig ögrupp med packväskor i juli. Och kanske något trevligt sällskap.

Mer än så vet jag inte nu, och det känns faktiskt helt ok. Rentav befriande.

Med de orden går jag nu och borstar tänderna.

Gott nytt år, igen!

Men skriv en exposé över cykelåret 2017 då för h-ete.

Ja ja ja, ok då. Gruset, isen, leran, Smerundan, Grusrace 32 och standardrundan för CX och MTB. Får man bli lite pretto och säga att jag upplevt syftet med cykling detta år, starkare än någonsin? Midsommarturen till Långholmsbryggan där folk tog med sig stärkande och värmande drycker i ryggfickan och vi cyklade hela natten och mötte gryningen med kraftvärmeverket i fonden? Måndagskörningen med Smestan där vi pausade noll gånger på knappt fyra timmar? Lördagskörningen med Smestan där jag fick köra med livs levande triathleter eller hur det stavas? Sommarens ö-cykling som provocerades fram av mina demoner? Tisdagsrundan där vi jagade ikapp runt Strömsholm och jag dog av kärlek till mina ben? Båven runt? Min nya pendlingsrutt längs väg 214 i djupaste Sörmland? Som jag trodde skulle leda fram till en ny karriär men som kanske bara blev just ännu en pendling och en till sak att älska? 

Finns det gränser för hur många företeelser det går att älska? Kan man ha breda resårer på tröjan och smala bibsen med hedern i behåll? När ska det här kursiverade dravlet ta slut? 

 

Hej bloggen!

Idag är det nyårsafton!

Jag får nog lov att erkänna att nyårsafton alltid har anlänt med ett visst ångestpåslag. Årets sista dag som liksom måste bli kul. Och rätt. Så många luftslott jag har byggt! Det ska jag definitivt sluta med, även om jag har byggt dem av mina förväntningar på livet. Och sådana måste man få ha! Så länge man kan garva åt luftslotten i efterhand. Så här sitter jag med nyårskroppen som knyter sig runt demonerna, redo för asgarv. Och det har funnits minnesvärda nyår också såklart.

Som 2016, när jag och Magnus och Jocke drog iväg i 15 sekundmeter motvind mot Svalboviken och jag bånkade på det sugande gruset. Medan de stod där och drack kaffe och käkade bars! Men det ledde till att jag skärpte mig, ignorerade min dåvarande högtidsförkylning och drog på mig min kortkorta och satte mig på tåget till Stockholm och brorsan.

Men de ångestfyllda blir ju alltid på något sätt bättre historier.

Som när vi lekte världens bästa placeringslek där man skriver kontaktannonser och svarar på dem, utan att veta vem som har skrivit. Alltså ursäkta mitt småborgeliga påbrå men jag älskar placeringslekar. Syrran som är partyfixare hade som vanligt dragit ihop ett stort gäng. På festen fanns en stackars före detta till mig från parallellklassen i gymnasiet, vi kan kalla honom Per. Han var skitsnygg och lite inbunden, med ett hjärta av renaste guld. Det insåg jag såklart inte då, utan behandlade honom som tuggat tuggummi. Jag tyckte det var superfestligt när lappen

”Som Per fast snyggare”

lästes upp, och tog den.

Sympatiskt av mig, eller hur?

Jävla nyår!

Ikväll ska jag på 90-talsfest. Jag brukar hata maskerader, men ikväll känns det skönt. Jag ska låna en klänning som jag inte vet hur den ser ut, så jag slipper tänka på den. Och så ska jag skåla i kubansk rom med bubbelvatten på tolvslaget.

Det som däremot är värt att tänkas på är det kommande cykelåret. Jag önskar att jag haft humör nog att skriva en gladare nyårskrönika, som Maddes till exempel.

Den får ni imorgon. Eller dagen efter imorgon. Eller livet efter detta.

En bakis-krönika över cykelåret 2017. Jag ser redan fram emot den! Den kommer att bli fuktdrypande och handla om Sörmland, eller midsommarafton. Eller Vad. Eller vadmuskler. Jag känner det på mig.

Ja.

Nyårskram på er. Fortsätt att älska, skyll på rätt saker och kom ihåg att ett bra samtal är grunden till allt.

img_1577