Blickfånget.

Tröttisbloggaren här. Sover knappt dessa dagar och nätter, sätter sig i huvudet men även i benen. Det huvudet inte orkar ta tag i, får benen åtgärda.

Sörmland! 

Backarna.

Gårdagens runda med Smestan och vad som gjorde den så … livgivande. 

Gemenskapen.

Hur kan gemenskap bli till utan att man pratar? 

Räcker skrattet, ekersången?

Räcker tilltäppandet av luckor som sker på kommando? 

Vad tänker en cyklist när blicken ligger på baknavet, eller på bakväxeln, eller på framnavet, eller på ländryggen på framförvarande? 

Någonstans runt avfarten mot Flodafors, i den där backen, tänker jag: Lucas rycker, jag drar ikapp. 

Sekunden innan tänker jag: meningen med landsvägscykling uppfylls nu.

Efter tre sekunder släpper jag. Lucas är redan långt borta.

Vid en backe som heter knektbacken, eller nåt, säger Niklas: ta ditt QOM nu, ok säger jag och trycker på fast låren redan bränner.

Sedan rycker Inge och Lucas och vi träffar på dem först vid toppen av backarna vid svalboviken.

Hur orkade jag? Vi?

Någonstans vid överfarten av tandlaån längs väg 214 nynnar jag. Sedan käkar jag en sesamkaka.

Någonstans mitt i alla dessa fragmenterade minnen från gårdagen och med de förstummade låren som fortfarande tillhör min totala kroppsmassa, den som är jag, när jag skriver detta sittandes i trädgården, så tänker jag:

Var låg blicken? 

Fredag morgon 09.37

På tåget mosig, och lycklig. Solen skiner och har omkullkastat och tillbakakastat mina morgonplaner. Först tänkte jag sova och vila benen, sen såg jag solen och tänkte cykla, sen fick jag nackspärr och då insåg jag att kroppen talade: vila Anna, vila. 

Så jag vände vid Hemköp efter 2 km och tog tåget. Sagt och gjort, nöjd är jag trots solen. 

Jag har sovit alldeles för lite den här veckan. Min hyresgäst har flyttat in och med detta påminnelsen om att min flytt närmar sig. 

Eskilstuna! Efter elva år som pendlare händer det. Men nu till veckans cykling. För det verkar som att sömnrubbningens humörsvängningar har gett utslag på cykelstyrkan: benen har älskat denna vecka. Partempot från Eskilstuna i måndags, danslyckan i tisdags, cx-premiären i Gropen i onsdags, pendling och intervaller igår.

Jag hade på ett sätt tänkt att det här skulle bli en hej då-vecka. Men sen började allting lännas definitivt och jag kom fram till att det fanns andra sätt att se på tillvaron som skulle skapa mera lugn. 

Inga hej då-bölar-nostalgi-cyklat denna stig för sista gg-inlägg. 

Nej. 

Inga hej då alla älskade ledare i VCK-ledarkoordineringen-inlägg. Jo ett.

Jag tar avsked genom att tänka på att varje ögonblick någon gång kommer att inträffa igen. Varje ögonblick av styrka och gemenskap kommer att infalla igen, om än på andra stigar med andra människor eller med samma människor på andra stigar. På andra cyklar men med samma skor. Med samma skor och nya bibs och kanske annat tryck på tröjan. Jag har lärt mig vad jag älskar.

Som gårdagen. Älskade cykellivet mitt. Jag lägger ut ett back- och intervallpass en solig kväll som alla blir glada av. Upplägget flyter på, benen är pigga och jag ler. Ett ljuvligt gäng hänger på bad efteråt medan ett annat dricker öl i solen. Svalka som svalka. 

Jag kommer hem, lilla hyresgästen har lagat linsgryta – älskar linsgryta!! – och vi garvar åt nånting tillsammans varefter jag somnar, lycklig och lugn.

Vaknar, dåsig och mosig. 

Minnena. Nuet. Framtiden.




DEN. DET. DU. VI.

Gårdagsglädjen som fick låren att sprängas i partempot och det inte gick att sluta vara jämnstark.

Meningen med landsvägscykling.

Ja, den finns. Fortfarande.

Att aldrig sluta le.

Tack.

Och tack till Rytternevägen ❤ som alltid ställer upp med vyer och bjuder på sig själv.

 

Klungcyklisterna

Trött på inlägg om sol som speglar sig och sakta går ner i övergödda innanhav? 

Trött på euforiska wow-utbrott och schizofrena veckoplaner som aldrig håller? 

Varsågod, här kommer ett inlägg om lagtempo när det funkar som bäst.

Det vill säga, ett inlägg om syftet med att cykla landsväg. 

Ja, det finns faktiskt ett sådant.


Idag när jag körde till jobbet i sidvinden, smög två svartklädda typer upp bredvid mig. Det hände i höjd med fågeltornet strax söder om Rytterne 9-skylten och avfarten till asköviken. Jag är mycket ovan vid sällskap denna tid på dygnet så jag hajade till, men fann mig och hälsade på dem.

De skulle visst till Strömsholm, och jag skulle ju till Eskilstuna så jag sa jag ska till Eskilstuna.

Och så sa vi inte mer.

Det jag istället gjorde var att försiktigt, med en alfahonas självklarhet i varje tramptag, börja köra lagtempo med dem. Jag lade mig bakom dem och noterade hur de körde korta, jämna förningar med rimligt hög kadens. När hon gick upp framför honom för andra gången bestämde jag mig för att dra igång mitt eget deltagande.

Om de ville köra med mig, skulle de låta mig dra en lika kort stund som om det hade varit någon av dem, och sedan lösa av mig i vinden.

Så jag smög sakta upp, och undvek att titta bakåt i syfte att verka självklar. Och efter den där lagom avvägda tiden i vinden, så kom han mycket riktigt glidande på vänster sida för att smita in framför mig. Och efter ett tag kom hon, och när jag själv gick upp en andra gång, så förstod jag att de hade accepterat mig.

Så vi körde lagtempo till rytternekorset, och jag glömde fullständigt bort den PP jag hade planerat bakom 60-skylten vid Tidö-avfarten.

Och jag kunde fokuserat studera deras jämna, identiska kadens och konstatera att närmare själen i två främlingar går det inte att komma på de 23 minuter det tog att köra till korset.

Och när det kom en backe, så ställde sig den ena upp, och det var tecknet för den andra att göra detsamma. Och exakt samtidigt på krönet satte de sig ner.

Så frågade hon:

Är du från Umeå?

Och jag nästan dog av stolthet som jag alltid gör när någon tror att jag är från Norrland. Hon hade sett att det stod Le Peloton, Umeå, på mina älskade bibs (tack Camilla Lundberg för bra affär!!) och jag ville vara därifrån för att jag ville infria alla önskningar och förväntningar som de här två anonyma, superklungkompetenta cyklisterna hade på mig.

Men jag sa ju såklart att nej, jag har köpt dem på sajten Cykelkläder för tjejer från en i just Umeå och jag har inte ens varit i Umeå!

(Jag funderar fortfarande på bästa sättet att använda hennes fråga till att framstå som creddig)

Och så vände jag mot Kvicksund, och de rakt fram mot Strömholm, och ett anonymt cyklistmöte hade tillfälligt förgyllt min dag.

Eller ännu bättre, kanske blivit en del av min vardag.

Sen var det båt och solotramp till jobbet.

I medvind.

Ja.

Min triatletiska distansdräpare

Alltså Rytternevägen ❤

Ibland händer ingenting på två dagar, och ibland händer lite mer.

Det här ska handla om det där lite mer. Det lite mer som ledde till att jag dagen efter jag börjat ta adjö av rytternevägen, återigen trampade just den vägen, tillbaka över Mälaren. 

Så hur gick det till? 

Jo:

I fredags kväll satt jag med pms och hatade livet och racerns sittställning. Solen sken obarmhärtigt och jag önskade att jag satt på nån strandkant med rätt dryck och njöt av tillvaron i rätt sällskap. 

Så var det inte. 

Men så började min gamla konsultkollega Kaj skriva på chatten om en distansrunda med Smestans triatleter som han tyckte att jag skulle hänga med på. Rundan gick över hallsta via Ramnäs till Västerfärnebo och upplägget var att nöta. Inte klunga, utan enskild körning på minst 180 km som Iron man föreskrev. Och jag kunde skarva på vid Hallstavägen.

Jag sa ja, och så frågade Miche, ordförande i Smestan och initiativtagare till rundan, om jag även ville haka på en konsert i Torshälla. Och kvällens ljuvlighet ihop med möjligheterna att spionera bakom kulisserna på grannklubben gjorde att jag åter satte mig på scotten. Och jag kom på mig själv med att trivas med livet, igen. 

Och efter lite magisk kvällskörning befann jag mig på Patrik Kolars ösiga storbandskonsert i krusgårdsparken. Och några timmar efter det däckade jag hos Karin för att senare stiga upp och dra på mig lycran, igen.

Och när jag nu, 160 km senare klev av cykeln har jag trampat runt i lägenheten och försökt förstå vad det var som ledde till mitt tillstånd av tyngdlöshet.

Och jag tror såhär: jag var tillräckligt nära väggen för att må illa och ta snedsteg, men av optimalt med utmattning. Jag var så att säga salongsberusad och skitsnygg och supertrevlig just för att jag undvikit att dricka för mycket.

Och dessa triatleter… de är ju så gruvligt tjusiga. Deras sätt att ligga framåtlutade på sina tempostyren med rejält avstånd till framförvarande och metodiskt trampa på med jämn kadens på starka ben är… ja, majestätiskt. 

Blåser det? Trampa. En bil? Trampa. En dumskallebil? Skaka sakta på huvet och trampa.

De rör ingenting annat än benen.

En triatlet låter sig inte provoceras. 

Foto Lucas

Jag blir absolut inte sugen på att bli en, eller på att köra tempo. Att ligga själv och nöta asfalt är det sista jag vill. Men upplägget idag gav mig ett lugn som jag tror beror på just detta: alla kör sitt tempo, ibland bredvid, eller själva, eller långt i horisonten, men aldrig för att jävlas eller spela starka. Det är så triatleterna tränar helt enkelt. Och de väntar alltid in.

Lite som att köra cx i skogen.

Och vet man det, så är det lugnt. 

Foto Lucas

Så jag fortsätter trampa runt i lägenheten, men nu långsamt, fokuserat. Och med stadig blick.
Som triatleterna. 

Tack Smestan för denna fantastiska genomkörare: Miche, Lucas (spana in hans instakonto monostoic!), Sabine, Kaj och Pär

Foto Lucas


LVG betyder lätt, vitt och gula rapsfält

Jag älskar mina ben.

Idag på Smerundan gjorde de, ihop med mina lungor, en sjuhelvetes insats i Sörmland. Och mina ben i sin tur älskade min styva, lätta racer med de styva, lätta, vita skorna och även om cykeln skramlade som en enarmad bandit, så höll den faktiskt. Bara jag var medveten och växlade med eftertanke.

Vi körde från Eskilstuna ner mot Hälleforsnäs över mot Mellösa-Harpsund. Vi tuggade oss upp till svalboviken, vi trampade oss upp för backarna och susade ner till korset på väg 214. Där fick vi en sydvästlig medvind från andra världar och kunde nudda 40-strecket i ett enastående 3-manna lagtempo.

Det var precis lika endorfinkickande som det låter.

Vilka var då vi?

Det var såklart lite olika konstellationer. Jag efteranmälde mig 10 minuter före starten och hade tänkt hinna kroka arm med nån lämplig klunga. Jag trodde mig ha lyckats med detta någon meter efter starten. Denna lämpliga sub 9-klunga verkade hungriga, men hade ögonen med sig och upptäckte snart att en turkos förorening hade smugit sig in i deras röd-svart-vita blomsterhav.

”Vem släppte in henne?”

Följt av

”Du tjejen, du är varmt välkommen att ligga sist men inte i rotationen”

Jahaja! utsparkad. Men jag förstår dem, vill man köra ihop sig så vill man. Och jag hade bättre saker för mig än att ligga på rulle i tio mil.

Jag hittade en rygg från storstan med sommarhus i Torshälla som jag drog runt ett tag. Han var rätt tystlåten men hann gnälla på att kommunens färgsortering tog för mkt plats under diskbänken. Och jag ville ju ha en klunga och han ville inte vänta in nån så jag lät honom löpa. Tack för partempot, och välkommen åter.

Och vid min pp vid en gran nånstans väster om Harpsund, kom så mitt embryo till klunga. Två rödklädda och en turkos – som jag ju! – körde förbi. Jag rusade ut ur skogen, körde ikapp men ifrån dem, lite besviken över deras tempo. Käkade styrlinda i motvinden och funderade på nästa steg.

Så plötsligt kom någon smygandes bakifrån. Den turkosa! Hon gick upp och drog ett tag tills vi kom ikapp ett gäng på fem med blandad härkomst. Efter den följande depån slog vi alla följe och den turkosa tuggade på stabilt i sidvinden. Vi tog backarna i svalboviken, jag gick upp och drog och vi nådde korset på väg 214.

Vi svängde höger.

En blågul rygg gick upp, och nästa gång vi växlade insåg vi att de andra var avhängda. Ingen hade sagt nåt och ingen hade märkt nåt. Och ingen annan rygg i sikte. Så vi tuggade på, och smög oss uppåt i fart, och hela denna medvindssträcka urartade till en avancerad form av Propagandacykling.

Vi var så starka, så jämna. Så jämnstarka. 

Så nådde vi infarten till Vilsta, och körde som det järngäng vi nu var, tillsammans in i mål.

Och då säger den turkosa: ah men lite kaffe och en macka och ett bad på det här, är ni på?

Såklart vi var! Den turkosa hette Carolin, och inuti den blågula fanns en som hette Martin. Så jag och Carolin och Martin drog av oss våra tröjor och plöjde ner i vattnet och gjorde det där riktigt svårslagna, som efter-cykelloppsbad i bibs och sport-bh är.

Sen torkade vi i solen och tog en kaffe till.

Kunde man ha det bättre?

I vimlet finns även lite folk jag cyklat grus med i vintras och så ett par Eskilstuna IK-klungor såklart. Jag minglade, och vinkade hej då till Carolin och Martin. Sen tog jag mig an mitt uppdrag att spana in Team Smestan genom en trevlig pratstund med speakern. Och triathleten i mål- och fikatältet. Team Smestan var alltså stolta arrangörer av Smerundan, och är en av tre Eskilstunaklubbar. De är relativt nystartade, har ca 40 medlemmar och nästintill reklamfria tröjor. Detta i syfte att göra kläderna tidlösa och stilrena.

Jag kände mig lite otrogen mot VCK när jag hörde mig för om deras tävlingsverksamhet, men allt som allt så verkade de riktigt reko, oavsett hur cykelhög jag var just då.

För det gick inte att vara annat.

Och sen åkte jag hem till Karin, och tömde kylskåpet på tofu och gjorde massa annat ocykligt. Men det är också cykligt, eftersom det ocykliga ger frid och ro i själen och därmed ökad kraft till cyklisthjärtat.

Ja. Så var det. Det var så.

Det var en bra dag, igen ❤


Älskade vanligheter 


God morgon.

Bloggade aldrig om gårdagens pass igår. Det var ett mkt bra ett med intervaller, backar och glada cyklister. Starka Elin var tillbaka efter föräldraledigheten, och nya ledaren Cecilia höll på att lära sig rundor. Jag domderade lagom mycket i ledarvästen. Det var ett helt vanligt tisdagspass! 

Älskar vanligheter. De behöver ofta beskrivas men ofta räcker det att tänka på dem som vardagens bomull. Minnet av dem dröjer sig kvar som ett skyddsnät att trilla ner i vid behov. Minnet, som skapats av dåtid men blir nutid igen och igen.

Till exempel när man är sitt sämsta jag på jobbet och chefen lite fint försöker övertyga en om motsatsen utan att lyckas. Man har bestämt sig för att man är sämst, men på något sätt lyckas man senare bestämma sig för att man är bäst. Och reser sig från sängen och på med cykelskorna och iväg till passet. 

Idag ställde jag klockan tidigt. Det är bästa sättet för mig att bli pigg. Kanske cyklar jag hem Racern efter jobbet, vi får se. 

Foton: Rodde 

Den där integriteten 

Dags att summera en grymt bra rehab-vecka. Just nu mår jag illa av trötthet och hunger efter dagens distans till Ahlsta. Men det är såklart också en positiv känsla. Jag har skrapat ihop knappt 40 mil, två intervallpass, en morgonpendling och två distanspass. Och jag har aktivt valt bort det som inte är cykling, de dagar jag har planerat in pass. Ja, förutom viktiga kvällar med samtal om livets kärna. Och kvällar med garv hos vänner.

Att följa en planering såhär slaviskt är för mig unikt.

Jag är van att behöva fatta mängder av små beslut varje dag: vilken buss ska jag ta till jobbet, vilken ska jag ta från jobbet, är det tillräckligt bra vind för att morgonpendla, har jag isf deon på jobbet, vilka prylar ska jag hämta hos Karin, vilka nätter ska jag sova hos Karin, vilka dagar ska jag köra pass, vilka dagar ska jag –

Etc.

Nu har jag haft en plan som jag faktiskt har hållit. Och jag har märkt en massa småtrix som jag behöver tillämpa för att bli starkare. Och jag har försökt tillämpa dem, och jag har tagit emot tips från vänliga medcyklister.

Lagom många tips, som givits med en känsla av att de tror på mig och vill bidra till att jag blir starkare.

Jag omges av så många kloka och välvilliga.

Därför vill jag också vara en klok ledare. Idag var jag både klok och oklok. Jag skällde nämligen ut en i klungan som jag tyckte betedde sig fullständigt egoistiskt. Jag mådde ju inte bra av det, men bakishjärnan blev reptilhjärnan och så flög det svordomar ur munnen. Jag borde sagt nåt avväpnande, men det gick inte.

Det är vid dessa tillfällen jag vill ha det där som kallas integritet.

Men jag kan lova att reptilhjärnan bara slår till mot personer jag känner väldigt väl. Och när det är befogat. Och sen var det ju överspelat, och vi kunde snacka rutter och annat viktigt och oviktigt igen.

Nu lagas maten i ugnen och på spisen. Jag är dödstrött och glad på ett soft vis och det är blå himmel och brännan kommer snart. Och i sommar ska jag bada i havet och få solblekt hår och det är mindre än två veckor kvar till Dalsland.

Närmare bestämt tolv dagar.

Nu däckar jag, ta hand om er.

Rehab-flås 

Så. Då har jag klarat av veckans andra intervallpass och dessutom med inslag av backe. Som vanligt hann vi bara två av tre berg (körde Felix och Tillberga kyrka, Gäddeholm fick vara) och så lagtempo däremellan. 

Jag flåsade och fick väl nån lucka, men eftersom klungan var klok körde vi lugnt mellan intervallerna vilket gjorde gott för återhämtningen.

(Det är en konst att hålla nere tempot mellan de intensiva partierna och på så vis komma åt den där åtråvärda återhämtningen. Dagens klunga var mycket lyhörd och fixade detta, det gladde mig)

Dagens pass är en personlig seger eftersom jag hade rätt trötta ben sen i tisdags. Jag hade dessutom sovit för lite pga gårdagens uppesittarkväll med Karins hälft. Vi avhandlade de vanliga viktigheterna på för mig nya och för viktiga sätt för att jag skulle vilja gå och lägga mig i tid. (Det handlade inte bara om att han hade köpt rea-slangar med för stor ventil för sonens mtb)

Så denna rehab har rivstartat. Hittills har jag skrapat ihop ett motionslopp i form av Trosatrampen, tisdagsintervaller och dagens backar samt en finfin morgonpendling. 

Flåset ska nu åtgärdas med ännu mera backe. Samt med någon form av intensiv bålträning. De som vet säger att det hjälper. 

Imorgon blir det vilodag och kanske finbesök, och lördag funderar jag på lite grusvägar. Söndag blir förhoppningsvis distans med klubben. 

Avslutar med lite idolbilder på kvällens fina medcyklister. 

Hej Jerker! 


Dag # (-17): vittring 

(Daniel och Per, stabila och glada medcyklister!) 

Äntligen är jag tillbaka i nån typ av normal form.

Körde första vettiga klubbpasset idag, lagtempo över julpa-Tortuna, och det var precis vad jag behövde. Lite tröskel, psyke och så en trevlig punka på det som en vänlig själ löste med kolsyrepateon då jag glömt min pump på racern. Denna logistik…

Benen svarade perfekt och Ridleyn trivdes. Sittställningen är optimal just nu, så jag avvaktar nog styrstamsbyte.

Morgonens pendling följde det vanliga mönstret: neggade över en grej på jobbet fram till Sorby Borg. Vid pp: n kom jag till insikt och kunde ägna mig åt tempoväxlingar och alllmän livsnjutning resterande 25 km. Senare på dagen, efter ett av mina psykbryt, gjorde Jocke felsökning på racern och växelproblemet löste sig. 

Uppladdningen för Dalsland har börjat och den kommer att ge mer och mer utdelning.

Kärleken till mina cyklar, mina ben och mina lungor är för närvarande total.

Jag skulle vilja hålla ett tacktal, men vet inte till vem eller vad.

Jag stannar här för ikväll.