Laddblogg: ladda hemma-hetsen

Hej mitt i påsken, ursäkta om jag stör men jag stör mig otroligt på en sak och det är elbilsovänliga bostadsområden. Helt enkelt, bristen på hemmaladdning.

Tullinge där brorsan bor är ett sådant. Området är inte dimensionerat för elbilsladdning. De får knappt köra kupévärmare i garaget och man kan inte stå inne i området eftersom det är ett bilfritt område. Garage och gästparkeringar finns utanför området just för att barn ska kunna leka inne i området. Klockis och människovänligt, hade lätt bott så om det inte hade varit för behovet att ladda hemma.

Som temporär elbilist slås jag alltmer av hur viktig hemmaladdningen är. Och hur provocerad jag blir då den inte kan lösas. Nästan lika provocerad som när jag inte får ta med cykeln på hotellrummet.

Så imorgon när vi ska vandra på Mörkö blir det till att snabbladda i Södertälje på vägen ner. Också detta provocerande, då jag som elbilist även vant mig vid att i princip ha noll i milkostnad på grund av så gott som gratis laddning.

Jag rentav letar upp och lägger på minnet de ställen som har gratis laddning utan att reflektera över hur mycket billigare det oavsett blir jämfört med bensin och diesel, per mil.

Det är fantastiskt, detta som elbilen har lärt oss att ta för självklart: att vi slipper åka till ett tankställen utan bara har en fulladdad bil när vi ska iväg.

Redo att utsläppsfritt ta oss ut i världen.

***

Anekdot: jag åkte i ren frustration till en förskola i närheten av brorsan för att jag vet att de har laddare för personalen där. Tänkte det var påsk och ugnen verksamhet. Men så fort jag parkerat och stod och donade med laddsladden så kom en anställd fram. Det var alls ingen förskola utan en gruppbostad, och här fick bara personal parkera. Personalen var mycket otrygg med att låta mig stå och ladda där, inte läge att erbjuda mig att swisha de tjugo spänn det rörde sig om i elkostnad om ens det.

Så jag drog därifrån med ett glad påsk och en rivstart.

Laddblogg: prylar

Hej från en gammal trotjänare till snabbladdare!

Står och tuggar kilowattimmar på Lidl i Kungsängen. Med några mil kvar till Kristineberg är det ett lämpligt laddstopp från Västerås. Här har jag tidigare stått med Zoen och haft crossen bakpå, och det är ett mycket kärt återseende. Gratis är gott och dessutom snabbladdning är jättegott om man kör elbil.

Denna söta lilla svartnos, Seat electric Mii, kan både snabbladda och frakta prylar. Lagom mycket prylar.

Det gillas.

H-ete vad med prylar jag fortfarande har kvar på vinden till min lägenhet i Västerås. Ändå har jag proppat lilla Mii full av dem idag på min blixtvisit i lägenheten. Men prylar och kläder måste ju jobba, inte ligga på vinden som död vikt!

Så det blir till att köra en rensning under nån helg här under våren, är jag rädd. Typisk coronaaktivitet som säkert dessutom kan kombineras med cykling i gamla hoodsen.

***

En fika med en kär vän ägde rum på Steam hotel vid Mälaren. Utanför det otroligt smakfullt renoverade gamla ångkraftverket fanns gratis laddning. Lagom snabb. Gillas.

Så åkte jag tillbaka för ännu ett ryck i lägenheten. Prylar prylar. Hur mycket tid och energi ska man egentligen lägga på dessa prylar?

Men ett hej till mina rara små chilenskor till hyresgäster, skörda i havet av mynta och persilja i rabatterna och sedan hemåt.

Så nu står jag här och kan konstatera att snabbladdning verkligen är grejen.

Visste ni förresten att Seat Mii förresten ska vara marknadens billigaste elbil? Kostar typ 265 000 kr. Räckvidden är runt 250 km, men det räcker faktiskt bara man kan snabbladda. Med mindre batterier räcker också batterimaterialet till fler bilar, tänker jag.

Over and out, batteriet är laddat till 80 procent så snart jag har laddat upp det här inlägget!

Alltså min gamla solhörna på Vallingatan i Västerås🌹🌹🌹

Moroten och jag

Socker, spannmål och morot.

Där har ni de tre grödor som Sverige som nation är självförsörjande på. Resten är vi beroende av omvärlden för att producera tillräckligt mycket av för oss. Vore ju trist om vi stängde in oss och satt och käkade morotslimpa med marmelad hela dagarna, men det säger något om vår sårbarhet i dessa coronatider.

Och igår var det morotens dag!

Jag ville först fira, men kände sedan att varje dag är morotens dag, för mig. Jag messade dock mamma med informationen, min stora morotsinspirationskälla, och fick tillbaka att hon tänkte laga en morotsallad med rostade senapsfrön.

Jag konsumerar åtskilliga kilo morötter per vecka. Och det är skillnad på morot och morot: Icas ekologiska är godast! Så det så. Vanligtvis snacksar jag på dem medan jag lagar mat. Brukar aldrig skala dem, och sista lilla snutten åker ner på ett fat i vatten så att ny, grön bäbisblast växer fram. Späda blad som piggar upp!

Morötter är också oslagbara som färdkost. De håller under resan och ger även lite vätska. Man får en känsla av neutral smak i munnen, man känner sig fräsch. Det kan behövas när man reser.

Annars är morotssoppa min absoluta favorit. Grunden är vitlök, ingefära och chili ihop med gul lök, i med röda linser och skivade morötter, koka med buljong och lite krossade tomater, sist i med tomatpuré och kokosmjölk. Mixa slät. Lagom fast. Hetta möter kokos. NOM!!

Sen brukar jag köra dem i råsaftcentrifugen till juice ihop med citron och ingefära. Men detta något motvilligt då man ju missar massa fibrer, kolla i maskinen efteråt bara! Juice är gott, men juica ska man ju bara göra med sådant man inte pallar äta färskt.

I övrigt hamnar såklart morötter ofta i gulaschen, eller i linsgrytan med spiskummin, men däremot kokta morötter eller rivna morötter har jag svårt för. Slöseri med den njutning man får av en söt och fast morot i sin oskalade renhet! Och ärligt, KOKT morot??

Nej nej, och åter nej.

Just ja. Glömde morotskaka. Det enda jag bakar, och det en gång per år, till min födelsedag i januari. Måste dela ett recept här, för man improviserar inte hur som helst med morotskaka.

VÄRLDENS GODASTE MOROTSKAKA

Såja. Nu har ni det också.

Glad måndag och fortsätt njuta av moroten!

Och jag hade ju såklart odlat morötter om jag hade haft plats och förmåga. Faktum är att jag alltid tyckt att det finns så många som odlar så goda morötter att jag själv känt mig överflödig. Så jag har aldrig satsat på att lära mig det, utan handlar istället med glädje från dem som kan och njuter såklart av kära mammas fina morotsspädisar

Morgonplock

Morrn!

Igår hörde en läsare av sig angående mitt inlägg om skräpplockning. Hon kände på pricken igen sig i känslan när man plockar skräp på egen hand, jämfört med om man är flera. Jag sa att hon kunde utlysa en tur i sitt bostadsområde, det var säkert fler som skulle hänga på, även om det inte kändes så när man ensam går och plockar med sig skräp.

Jag hoppas hon utlyser en runda. Jag tror att hon kommer göra det! För hur perfekt lämpad är inte denna aktivitet för coronatider? Antingen är man permitterad, eller jobbar hemifrån, eller är arbetslös, eller bara vill komma ut och ha social kontakt och samtidigt göra något ihop.

Något som får en att känna sig riktigt duktig och man ser resultat dessutom.

Plocka skräp är perfekt. Någon halvtimme innan man går in till kaffe och jobba hemifrån-jobb, som idag i mitt fall. Med två andra kungsholmenbor som känner exakt samma sak.

Min läsare tyckte också att alla permitterade skulle ut och plocka skräp. Som en sorts samhällstjänst, en gentjänst. Det är ju ändå vi som betalar del av deras löner nu, tyckte min läsare.

Jag kan hålla med henne!

Nästan så att jag själv vill permitteras och dra igång en sån grej.

Förresten fick vi gräva långt in under snötäcket i buskarna i morse, då var det bra att ha sin lilla plockpinne:

Foton och plocksällis: Marie och Liselott

Marie!!

Hej från Kungsholmen!

Idag har jag träffat Marie och plockat skräp på Hornsbergs strand. Marie är bäst! Hon tröttnade nämligen på att vår fina lilla holme har blivit så skräpig. Tänk Rålis, tänk Kristinebergsklipporna, tänk Lindhagsgatan!

Tröttna kan man göra, knyta näven i fickan över skräpet som virvlar förbi i vinden när man sitter på uteserveringen. Det kan man göra, enkelt. Men Marie var mer konstruktiv: hon startade Facebook-gruppen Gör Skräpholmen till Kungsholmen igen som efter ett par månader fick 180+ medlemmar, där jag nu är en! Och idag blev jag dubbad till ledare!

***

Mitt första ledarledda plock äger rum fredag 0745-0815, samlingsplats outas i gruppen, glöm inte plockpinnen yo

***

I gruppen arrangeras plockning på olika delar av Kungsholmen. Man gör också felanmälningar på överfulla papperskorgar till Stockholms stad. Marie förmedlar plockpinnar till ett förmånligt pris, och så utlyses lokala plock-events av ledarna. Plockningarna har blivit sociala tillfällen där man städar tillsammans, och har rönt uppmärksamhet i lokalmedia.

Med all rätt!

Genom att göra sådant här i grupp, känner man sig också mer socialt accepterad. Vem vill snoka runt i buskarna efter skräp på egen hand? Är man bara två, så är man genast normal! Och så kan man småprata under tiden, och heja på dem som bara sitter och hänger. När de ser att vi plockare är vanliga invånare och inte betalda renhållningsarbetare, så är jag helt övertygad om att de påverkas till ett bättre beteende. Och rentav hjälper till!

Och rätt vad det är, så har man massor av näringsidkare, bostadsbolag och andra med sig.

Som till exempel lilla le Mond, vårt kära lilla cykelkafé med utpost på just Lindhagsgatan. Ägaren hade en dag sett plockarna, och bjudit in dem på fika!

👏

Man kan verkligen diskutera om sådana här grupperingar ens borde behövas. Och ja, take away-kulturen är ett jäkla gissel som bidrar till massor av plast och andra förpackningar. Och alla rökare borde plocka upp sina egna fimpar… Men en sak vet jag: jag vill bo på en ren jäkla holme, och jag är beredd att kämpa för att det ska bli så. På land, i luft och i vatten.

Gemensamma plockningar är en väg dit.

Foton Marie Zimmerman och jag

…och läs även min och Lucas’ Rapport från vägren 53

Say no more

Helgens fyra cykel-wows

Helgen!!

Riders,

Här kommer en kärnfullt recap av min Mälarhelg. Väska och transport får anses avhandlat, nu till det andra och det är Eskilstuna central, Fröslunda, Sörmlandsgrus och Haga parkgata!

Låt oss värma upp på stationen i Eskilstuna där Lotta mötte upp för att få sin skinsuit levererad. Mitt felköp fick ny, snabb ägare och vi fick en liten mysig pratstund. Älskar hur en skinsuit får detta att hända!

Vi drar oss sedan till Fröslunda. Fröslunda är bäst, för här bor nämligen Karin och Rudde som jag bodde med förut. Och inte nog med det, när de för ganska länge sedan sålde bilen, så kom en trehjuling in i hushållet:

Babboe!

😍

Vad jag önskar jag hade behov av en lådcykel. Denna känsla av att ha så viktiga och skrymmande saker att frakta, att ägandet av en sådan vore befogat, riktigt spritter runt den som har det!

Karin har aldrig fattat vad de menar, de som säger att en familj med tre barn, tio höns och en katt inte kan leva utan bil.

Vänligen se filmsnutt:

Sedan tar vi oss runt på gruset och träffar Eskilstunas mest matchade brillbärare*: Lucas! Än en gång hade en ny cykel vuxit ut på Lucas kropp, och denna gång hade jag på riktigt svårt att ibland känna igen honom. Men som ni vet: när man cyklar med nära, kära cykelvänner, så ser man snart de välbekanta dragen och sättet de rör cykelbenen – oavsett fordon.

Jag fick återse mitt favoritgrus och cykla banvallen och ta en avstickare till den och den backen, och Lucas fick bli trött. Vi valde vägar och vände nån gång, fattade nya beslut och trampade på. Vi båda fick reflektera i solen vid banvallen och snacka stort och smått och vad ska jag ha för färg på hjälmen och vad är meningen med cyklandet.

Meningen fick inte bli för konkret. Att lära sig cykla på olika underlag och lutningar och väderlekar och miljöer räckte inte. Då kunde vi ju hitta den, och vad fanns kvar att söka då? När solen värmt oss och vinden började kyla, tog vi fart på de stora gruskompisarna och trampade oss upp för banvallen.

Och den betedde sig som den skulle, inte som ett hinder utan något man bara tar sig uppför.

Efter tre timmars rulltid och fyra timmar i solen, sa vi hej då och jag spurtade in i duschen.

Dags för tåg till Västerås!

Katja hade precis kommit hem från en runda med finaste Ivar i vagnen, jag fick träffa dem bägge på ett skönt after bike-häng. Jag matades med falafel och vi drömde om ställen i Sverige man skulle kunna använda cykelvåren till, nu när bergen var stängda. Jag fick höra historien om Stålis återkomst. Och så förevisade jag väskan såklart!

Allt medan crossen stod parkerad bredvid den återfunna stålisen. Ich Ivar förevisade köket med sitt nya pappkassetrick.

Sedan var det virtuell kram och vi ses och vi hörs och cykeldrömmar och Katja som alltid sticker till mig en bra bok!

Till stationen i mörkret, packa in cykeln, upp på tåget, landa och kliva av i Stockholm.

Packa upp cykeln, på med lampor, rulla hem och nattmacka och däcka.

Från hemstad, till hemstad, till hemstad.

🦋🦋🦋

*hans brillbågar matchade ju mina

Och såklart att Roberts cykliga födelsedagspresent fortsätter att jobba, och påminna, och glädja!

Cykel på tåget yes!

Morrn!

Lite glad!

Rullade nämligen på crossen på tåget igår. Tre saker var bra: jag fick resa utomläns, jag fick göra det med cykel och jag fick göra det med tåg!

Fett.

Upplevelsen var utomjordisk. Innan Mälartåg, som sedan något halvår kör denna sträcka, hade jag förlitat mig på andra lösningar. Dels att resa utan cykel, och istället låna av vänligt sinnade vänner, dels sedan ett knappt år tillbaka min väska. Den där jag plockar av hjulen och packar ner cykeln och ställer den på platsen för skrymmande bagage i tåget.Väskan viks efteråt ihop till en liten kudde, inte större än en soffdito.

Men nu var kudden blott plan B, crossen rullade in enligt plan A och allt flowade.

Dessutom gratis.

Heja Mälartåg!

Jag är fullt medveten om de politiska och tjänstemannastrider som ligger bakom beslutet att köpa in tåg med plats för cyklar. Vissa tycker att platserna för cykel borde nyttjas till fler sittande som då kan ställa fossilbilen. Vissa tycker att Sverige legat ljusår efter Europa med att erbjuda cykelplatser på tåg.

Det finns skäl för båda.

Jag hoppas och tror att vi som nu reser omkring med våra cyklar, kan se detta som en möjlighet. Vi kan här täppa till luckorna i en resekedja som annars hade behövts göras med fossilbil. Och så kan vi resa till det där loppet eller den där backen eller den där som man vill cykla ihop med, med cykeln på tåget och våra cykelsaker i en ryggsäck. Banta packningen och passa en tid, det klarar vi, och kan sitta och softa medan vi njuter av vår klimatinsats.

Låt oss ta tillvara på den fantastiska möjlighet som Mälartåg serverat oss.

Innan vi hamnar i karantän, och när vi kommit ur den.

Och låt oss för guds skull investera i en liten reservkudde.

Fotograf okänd

Nio saker som växer just nu

Hej från jobba hemma-kontoret!

Har du klätt upp dig? Inte jag. Sitter och knattrar i tyll, tro inte att jag någonsin skulle få för mig att INTE ta vara på möjligheten att svassa omkring i nattlinne en onsdag utan att vara det minsta sjuk.

Idag råkade jag se mig omkring i mitt kök och upptäcka att det växer grejer i det. Jag gick ut på balkongen och började få syn på grönska även där. Och som om inte det räckte, så tassade jag tillbaka in i köket och gläntade på handduken till mitt kombuchabryggeri. Det gjorde mig glad, ty saker som växer ger hopp i dessa stanna hemma från kontoret-tider. De ger även näring, och det är inte heller fel i dessa hamstringstider, och alla dessa saker kan man fixa hemma med små medel!

Så här är de, mina nio liv:

De strävsamma morotsspirorna i fönstret. Avskurna morotstoppar som vattnas. Spirorna klipps av som primörer!

De ivriga solrosfröna i blöt i väntan på plantering för att bli skott. Knipsa och lägg på tahini-mackan!

Smörgåskrassen på sitt toapapper, redan stor nog att ätas, som blickar mot solen. Hur kan något så litet, vara så smak- och doftrikt?

Bovetet i blöt i väntan på att groddas till bovete-jordnötsbars. Klar om ett par dagar. Nytt bars-recept hell yeah! (minus äggen såklart)

Mungböna-solrosfrö-röda-gröna-linser-groddblandning redo att ätas till lunch eller middag. Standard; lägg i blöt över natten, skölj och häll ut vattnet, klar på ett par dagar!

Vitkål som sedan i lördags syrar sig för fullt. Skär vitkål i små bitar, slå eller krama sönder cellväggarna och pressa ned i en burk med packningslock. Låt stå i tre veckor i rumstemperatur, voila du har en burk superbakterier!

Kombuchan som bubblar och vältrar sig i sin kombuchakultur. Ständigt pågående bryggning med svart te och socker som insatsvara (hör av dig om du vill ha en bit kultur!) Nyttig eller ej, det är kul att brygga något drickbart hemma som dessutom lever.

Och så då överlevarna på balkongen: den härdade persiljan, den revanschsugna koriandern och myntan som flyttat från kajakbryggan upp till min balkong. Jag bestal den dess sjöutsikt, gav den vidder istället för sjöbris. Kryddgrönt från balkongen guld värt! Snart planera mera där, sista frostnatten och sen är det dags!

Nio liv, nio glädjeämnen, nio utropstecken, nu drar vi igång den här jobba hemifrån-dagen, Västerbron för wows.

👊

Spurtsuget växer såklart ikapp med äventyrs-och touringsuget om någon började bli orolig för det

Nyårslöftet: mina slangar

Yo måndag!

Tänkte dra igång veckan med ett inlägg om ett av mina mer svårforcerade nyårslöften: att laga mina slangar och miljöaspekten av det.

De har legat där länge i sin lilla påse. Under alla sex veckorna jag bodde i Tullinge rörde jag dem knappt.

Varför lagar jag dem? Jo, för jag hatar slöseri med material och det är schysst att spara lite pengar. Dessutom älskar jag fixet och fokuset som kommer med en mysig slang- och punkakväll i brasans sken. (Jo, på riktigt!)

Jag var ju tidigt ute med att vilja ta tillvara slangarna. När det begav sig, shoppade jag en hel del armband av cykelslang, det var breda pjäser och grov och ren design som jag gillar. Men så började folk säga att det fanns gift i slangarna som skulle äta sig in genom den tunna huden vid min handled. Jag vill fortfarande inte tro att de har rätt. Armbanden är ju så otroligt snygga.

Det finns annars två sätt att angripa miljöaspekten i slangarna. Antingen förlänger man livet på dem genom lagning, eller så pressar man tillverkarna att använda mer förnybara material. Annars sorterar man den sargade slangen som brännbart. (Skamgränsen går vid att ta med sig slangen hem från rundan vid punka…)

Att laga är rätt basic. Man köper ett lagningskit och följer instruktionerna. Viktigt att låta det ta tid och vara noggrann med påsmetningen av solutionen och låta den torka lite grann innan man lägger på lappen. Och ha ordentligt med solution och kolla så att det verkligen smiter tätt längs gummit.

När jag skulle köpa mitt lagningskit på Sportson (ligger närmast jobbet), fick jag veta två saker: (1) att dagens slangar innehåller mindre gummi än gårdagens, och att lagningen därför sitter sämre. De rådde mig att hellre köpa nya slangar, typiskt slit och släng och tummen ned för det. Men det är ju inte främst Sportsons fel, utan tillverkarnas. Samt att (2) man kan pumpa upp slangen på sina cyklar regelbundet för att hålla slangen smidig och minska risken för punka.

Detta gjorde mig såklart förbluffad. Wtf! Hur kunde de avråda från att köpa deras produkter? Var fanns en slangtillverkare som sålde både slang och lagningskit där kittet var anpassat efter slangens råvarusammansättning?

Jag gick iallafall hem och lagade samtliga åtta slangar. Vissa hade upp till fyra revor. Det gick åt två förpackningar á 59 kr, och jag fick åtta slangar som var som nästan nya. Rullade ett igår och det var inte helt hundra, men 99 är ändå ok om man tänker att en ny slang kostar vad ett lagningskit kostar. Bara man lagar noggrant.

Det andra sättet, att använda annan råvara än gummi och syntet, kan vara goda nyheter för miljön på sikt: och det är att som Continental använda vår kära maskros! Dock i däck och inte slangar, men det kanske är en tidsfråga. I länken får man lära sig att efterfrågan på gummi ökar, och att gummiträden i världens gummibälte (!) runt ekvatorn inte hinner med att producera allt som krävs.

Och det är här som den ryska maskrosen kommer in i bilden!

Den är nämligen enligt forskning den bäst lämpade för uppgiften att bli ett däck.

En hektar maskrosor, där enbart stammen används, blir tydligen ett ton naturgummi. Den produktiviteten är lika hög som gummiträdets.

Fatta kvaliteten i maskrosen!!

Och vad smart att ta tillvara den till synes ilskna lilla gula lymmeln. Det är säkert bara en tidsfråga innan den svenska eller danska eller finska maskrosen befinns ha samma kvalitet som den ryska.

If you can’t beat them, harvest them.

Och fram till att jag lyckas lägga vantarna på ett sådant däck och recensera det här på bloggen, så fortsätter jag laga slangar.

✌️

Mattias plåtade på en cykelbana i Santiago

Eldrift i cykelsporten – hur svårt kan det vara?

Ja, det har jag undrat länge. Jag har också letat länge efter en aktör inom sporten som träder fram och visar att vi kan. För det är klart att vi kan miljöanpassa vår sport! Vi kan ta oss ur fossilbubblan, det är lättare än vad vi tror.

Cykel och miljö hän­ger ju för många ihop på ett självklart sät­t. I vardagen är cykeln ett transport­medel som ger motion och bidrag till en renare närmiljö. Men för dem som tävlar i sporten blir det ofta tvärtom – i elit­klungorna får de täv­lande vackert sniffa avgaser från följeb­ilar som bränner mängder av fossila dr­ivmedel.

Det kan verka självk­lart att bilarna som rör sig bland kämpande cyklister ska köra eldrivet. Än­då är det extremt ov­anligt. Ett team som dock fattat att ta detta till handling är Kia cycling team, som jag hade förmånen att springa på under e-Car expo för ett par veckor sedan.

– Självklart kör vi eldrivet! säger Pat­ric Sahlberg som är PR- och materialansv­arig. Det säger sig självt att luften bl­ir lättare att andas för cyklisterna und­er ett lopp, samtidi­gt som det bidrar ti­ll lägre klimatpåver­kan.

Teamet, med cyklister på elitnivå inom både dam och herr, se­nior och junior, har tre fordon. En buss med sittplatser, ve­rkstad och plats för cyklar. Den går på HVO. Personbilarna, en laddhybrid och en elbil, används för transport till lopp och servar även cykl­isterna under loppen som följebilar.

– SM-banan i Båstad på landsväg inleds med en brant backe. När vi körde uppför den, log vi åt reakti­onerna vi fick. Folk var så imponerade av hur tyst bilen var!

Vid tävlingar är det vanligt att folk ko­mmer fram och ställer frågor om bilen. Och här är man noga med att alltid lägga laddsladden väl synl­ig vid bilen. Ibland kan de inte ladda men lägger fram sladd­en ändå. Allt för att det ska synas att det är en elbil.

– Cyklister är en re­lativt köpstark grup­p, konstaterar Patric Sahlberg. Sponsore­rna borde fatta dett­a. Cykeltävlingar är en självklar plats för marknadsföring av elbilar!

Potentialen för eldr­ift inom cykelsporten är dessutom enorm. Få lopp är över 180 km och hälsofördela­rna för de tävlande är uppenbara. Cyklar kan monteras på tak­et som på andra bila­r. Så varför har det inte slagit igenom?

Patric Sahlberg ser flera praktiska hind­er idag som kan åtgä­rdas. Vid loppen beh­övs till exempel lad­dstolpar, något som inte är en självklar­het för arrangörer vid val av tävlingspl­ats. Sedan behöver teamen känna sig tryg­ga med räckvidden för följebilen, som kan halveras med några cyklar på taket. Sj­älv har de räknat på det, något som alla kan göra.

Kia Cycling Team gick över till eldrift för några år sedan och gjorde samtidigt en satsning på junio­rer och särskilt på flickor. Patric Sahl­berg märker av en me­dvetenhet bland de yngre cyklisterna.

– Dessa cyklister vä­xer upp i generation Greta. För många av dem kommer det snart vara otänkbart att köras runt i fossil­bil.

Och oavsett generati­on Greta, så är det hög tid för oss inom cykelspo­rten att vakna i kli­matfrågan.

Kia Cycling Team har gjort det, fler kan närsomhet välja att följa efter.

Intervjun med Kia Cycling Team finns även publicerad i en kortare version hos 2030-sekretariatet.se, som jag inte har plankat utan skrivit på båda ställena