Hej från fjällen

Ett kort hej innan jag kopplar ner några dagar och åker skidor. Det blir att gå mellan rara små stugor i Jämtlandsfjällen och hoppas på bra glid. Kära syster blev hastigt sjuk så jag åker själv. Ska ju dock möta upp Kristin på söndag, så det går ingen nöd på mig. Jag och syster får ta revansch på äventyret en annan gång.

Tog snälltåget upp, en ganska sömnlös men funktionell upplevelse. Snygg design på vagnarna, lite Berlin-känsla.

Nu sitter jag på transferbussen till Storulvån och längtar efter morgonkaffe.

Önska mig god tur, så är det vår när jag kommer hem!

Vegan means trying to suck less

image.jpgVi människor har en oändlig förmåga att hitta på sätt att förstöra vår planet och vår hälsa.

Denna blogg heter grön cyklist. Jag tog det namnet för att jag inte kan avhålla mig från att bry mig om miljön i allt jag gör. T ex nu när jag mobilbloggar från tåget till Mora för att spontanköra Öppet spår – bara för att han-jag-skärper-mig-med skrev på Facebook att han skulle det.

Det är ju trots allt rätt egoistiskt: lägga 2000 spänn på att köra 90 km på skidor i ett spår brett som en mindre motorväg. Så man lär ju anstränga sig lite för miljön.

Så håll tillgodo: här kommer min gröna Vasaloppslista.
1. Utrustningen: först hyrde jag min utrustning en säsong för att testa om det var kul, vilket det var. Då köpte jag ut den, dyrt för att jag ville ha kvalitet. Och den har hållit bra. Jag har inte köpt några nya prylar eller utrustning för specifikt detta lopp, (glasögonen som jag kör i kom med Ridleyn som jag köpte begagnad i somras)

2. Kläderna: vissa plagg är samma som jag använder på cyklingen, t ex merino-tröjan, långärmade cykeltröjan, vindjackan och mina korta tajts som jag har som ett extra lager.

3. Vallan: fästvalla är ingen stor miljöbov, men det är glidvallan. Mycket kemikalier där. Därför har jag en kuzminsickel som jag hyvlar belagen jämna och fina med. Alltså en typ av stålsickel. Lite som att rycka manen på en häst. Effekten är likvärdig som för giftvallan. Och så standard fästvalla, gärna också en gammal champagnekork, som tar mindre plats än dito standardklossen.

4. Transporterna: Vasaloppet är ett A- till B-lopp, vilket gör att folk måste ta sig till starten, och även om de flesta nog hellre sätter sig på en av Vasaloppets bussar så skapar det massor av transporter. Det är inbyggt i loppet. Dessutom kör folk bil till loppet. Jag äger ingen och tar tåget både till och från Mora i år. Och buss till starten eftersom jag sover på en soffa i Mora.

5. Käket: veganskt sen länge. Lågt avtryck på miljön. Jag skulle kunna köra 5:2-dieten för att pressa ner avtrycket ytterligare, men det får isf bli efter öppet spår.

6. Blåbärsoppan i depåerna: en vikmugg i bakfickan gör så att jag slipper använda engångsmuggar vid depåerna. Bara man sköljer av den lite i snön går det bra och kladdar inte så mkt.

7. Elanvändning för att koppla upp sig och lägga ut selfies under loppet: denna kan bli lurig. Kanske blir nån enstaka statusuppdatering, men brukar inte vara prio. Om jag ser nån kravmärkt banan längs banan kanske jag lägger upp en bild på den.

Nu kan jag inte komma på mer. Jo, kanske att jag (8) fick Magnus som jag åker med att ta tåget han också. Det kanske kan räknas som en bonus.

Lite som ett plushus.

Jag ska också (9) ge fan i att glömma mina skidor på tåget. Det har hänt förr. Då löste jag problemet via barndomsvänner och kollegors syskon. Men nu kanske jag skulle tvingas köpa nya skidor. Det vore ju inte så miljövänligt.

Iofs! De hyr ut skidor har jag hört. Det är ju bra.

Nä, nu kör vi. Jag lovar att (10) inte kasta godispapper längs banan; då får man nämligen tidstillägg har Vasaloppet lovat.

Och då kanske han jag skärper mig med får bättre tid än mig.

Cyklister ler.

Idag på lunchen diskuterade jag löpningens vinterfördelar med en stiglöpare. Närmare bestämt han som jag och Johan sett i skogen mot Sura häromveckan då vi körde lördagsdistans och Johan fick fundera flera minuter på vad det var han hade sett. Martin, som han heter, hade nämligen ett band runt magen och sprang med djupt koncentrerad min bakom ett motorfordon på ett ton som spydde ut avgaser (en bil). Senare har jag förstått att det var en form av nedförsträning där linan skulle hållas slak, och det var säkert bra. 

Men han såg ju så sammanbiten ut. 

Och vi som hade det så bra på våra sadlar, tyckte jag iallafall. 

Så idag frågade Martin om inte vintercykling var förenat med isvurpor, kyla och materialkostnader (det sista var mitt tillägg), och jag höll med honom på alla punkter. Cykling är inte optimalt på vintern och det finns många anledningar att snällt låta racern vila tills de sopar gatorna: löpning går att utöva under flest väderlekar, den gör dig snabbt varm i hela kroppen, den funkar ner till -15 (på mig iaf) och allt som krävs på vintern är lite tjockare kläder, en mössa och bättre balans.

Men som min kollega på förra jobbet sa, när jag tränade för Lidingöloppet: 

Vad är det för skillnad på löpare och cyklister?

Cyklister ler.

 

Hur jag skärpte mig och avverkade tusen höjdmeter 

I Västerås finns ett stiglöpargäng som kallar sig Westeros Trail Running Society, WTRS. De kör öppna turer som vem som helst kan hänga på, till exempel ut på Ängsö eller i Rocklunda. Ibland med pannlampor, ibland utan. Lite som en cykelklubb alltså, fast utan klungkörningen och dess bryderier.

Ibland får de också för sig att bjuda in folk till hotel Plaza som ligger i Skrapan, för att springa uppför trapporna. Alla 24 våningar. 17 gånger. Man åker hiss ner, och efteråt kan den som vill dricka nåt från baren.
Det blir totalt en höjdkilometer, fördelat på 7000 steg, och man klarar det faktiskt, genom att hetsa varandra, och återhämta sig i hissen. Som en extra krydda får man ibland dela hiss med nån stackars hotellgäst.

När jag kom hem från jobbet ville jag helst inte träffa en enda människa. Jag hade haft det rörigt i skallen med många lösa trådar och folk som egentligen var snälla och bara ville väl, men som idag lyckades locka fram mina dåliga sidor. 

Det är farligt att låta sig dras med i det där. 

Vid sådana tillfällen måste man hitta nåt som får en att känna sig som en bra människa igen. 

Och då passar en höjdkilometer ihop med andra lagom främmande gelikar ganska bra. 

Så det fick bli så. 

Jag tuggade i mig två morötter och dunkade på med buggmusik. Sen bestämde jag mig. Och så gjorde jag det.

Slut på inlägget.

Dagens ledamöter 

Shit, när jag skulle skriva ledarmöte så skrev datorn ledamöter. Men ett ledarmöte är väl nog så viktigt? Under dagens ledarmöte med cykelklubben i Västerås satt jag iaf och längtade ut på vintervägarna. Jag var inte ett dugg sugen på att cykla landsväg. 

Vi får väl se om det ändrar sig. 

Tack för att du kom hit, sa Frank, och Andreas frågade om jag hade flyttat till Eskilstuna. 

Man kan säga att jag veckopendlar, sa jag. Och så började jag längta enormt efter min cykelpolare i Eskilstuna som kan alla vägar och stigar i skogen. 

Hur länge jag ska fortsätta med veckopendlandet är oklart. Men det känns som nån typ av fristad. Sömnen och magen drabbas, skratten och gemenskapen vinner. Så när jag kommer till Västerås är det också nån typ av fristad, för lugnet och sömnen.

Vi får se. Om nu 2016 innehöll Nya Zeeland, så är jag helt säkert på att 2017 på något sätt blir äventyrets år.

En nyskodd fot

Idag skor jag om mina vita carbonskor. Jag håller dem varsamt men fast i ena handen, håller dem mellan knäna för att få extra kraft i greppet, lossar försiktigt klossen. Skon vränger sig; jag får ta i med insexnyckeln. Klossen är som ingrodd i sulan och ordentligt sliten. Jag tar fram nya klossar, röda tajtare, och monterar på; lite längre bak än tidigare enligt inrådan från medcyklister som hävdar att jag genom detta kan fördela kraften till större muskelgrupper.

Så jag får väl testa det då. 

Jag ställer skorna i fönstret. Bra gjort, tänker jag, nu var ni duktiga, nu är ni redo, och jag vet att jag borde ha gjort det här tidigare. 

Och det regnar ute, och jag kommer inte att cykla på någon av mina cyklar idag, men det gör inget för jag körde 89 ljumma försommarnattkilometrar igår så idag blir det vila. Däck som ska testas, punkade slangar som ska lagas, sadlar som ska justeras, flaskställ som ska monteras av och på, och jag älskar det. 

Jag tar ner skorna och tittar på dem. Nä, jag pussar på dem, vrider och vänder och smeker och klappar. Spänner och spänner upp spännena, på och av med kardborrebanden. Knackar och lyssnar på ljudet av pekfingernagel mot carbonsula. 

Skor gör så mycket för oss. Fötter gör så mycket. Fötter i skor. 

Slutflummat om skor, nu ska jag byta däck. Eller laga en slang, vi får se. Jag är jävligt nyfiken på varför de nya praktiska lagningslapparna inte fungerar lika bra som de där gamla old school som man limmar. 

Allt som ni slipper läsa om här

Det slog mig nyss att den här bloggen föddes flera år efter att jag upptcäkt min passion för cykling. Det borde innebära att ni besparas en massa inlägg om hur jag gör saker för första gången, typ köper fel bibs eller cykel med för många klingor. Men å andra sidan finns det hela tiden massor av saker som görs för första gången. Varje ny dag görs allting för första gången, om man ska vara filosofisk.

Saker jag hoppas få beskriva som första gången-upplevelser under 2016 är ”Min feta vän – jag och MTB;n”, ”Solo till Örebro” samt ”Hur jag blev ledare i cykelklubben”. Och förhoppningsvis ”My Organic Athlete Revolution” om miljöanpassade cykelkläder.

Däremot blir det inga inlägg om tävlingar. Och inga inlägg om den och den proffscyklisten.

Tror jag iallafall.

Vem vet.

lol

En vintercyklingförnekares bekännelser

Det här ska handla om vad en förnekare gör under den mörka årstiden. Rättelse: Jag har kass blodcirkulation och fryser som f-n om händerna, och fötterna, så jag kan inte cykla på vintern. Men den här vintern har ju knappt bjudit på någon kyla, så det håller inte helt som bortförklaring. Hursom – medan Katja skriver förföriska inlägg om vintercykling, och bjuder in mig till olika vintercykelforum, har jag pysslat med annat, i syfte att förtränga kärleken till livet på två hjul. Annars kanske jag skulle sakna den för mycket.

äppelringar

Jag cykelpendlade ju rätt aggressivt i höstas, som mest 90 km per dag 3-4 ggr/veckan. Skrapade ihop 688 mil 2015. Ljuvliga gryningar och skymningar, men sen? Vad skulle hända efter den sista turen, när det började falla istappar från hjälm och styre?

Ett par gånger blev jag medlurad på cx-äventyr på Katjas Cube (tack rara för lånet!). Alla gånger har det varit regn och lera. En gång cyklades det vilse och gruppen splittrades. En annan gång tampades det med groteska lervolymer i Gäddeholmstrakten. Man sa att det var typiska cx-förutsättningar. Jaha ja. Då föredrog jag ösregnsturen på asfalt på Tunbytorp, mest lik lvg. Badass vare här!!

Sedan tappade jag på något sätt mojon (som Katja skulle ha sagt). Så jag ägnade mig åt lite annat.

IMG_4156[1]

Bild: Westeros Trail Running Society, WTRS

  1.  Fick ont i knät och började jaga höjdmeter

Jag kan bocka av både Lidingöloppet och Göteborgsvarvet, och har alltid trott att jag är född löpare. Mina händer och fötter mår prima eftersom de håller sig varma. Men den här säsongsstarten blev smärtsam. Jag fick ont i knäna, och i fötterna. Wtf. Kan inte bara bero på höstkilona. Till slut fick jag smått panik och anmälde mig och min stackars kollega Karin till Vertical km i Skrapan, där man skulle springa uppför alla 23 våningar 16 ggr, i syfte att få ihop en höjdkilometer. Lät ju bra. Man åkte hiss ner, och fick basta och käka plockbuffé efteråt. Vi hade ingen aning om hur det skulle sluta, men vi överlevde! Bra roddat Rodde och resten av WTRS! Aktiv tid blev 53 min. De blev mina knäns räddning. Och cyklistbenen måste ha gjort sitt jobb, för funkisarna kommenterade att jag hade bra spänst. Jag skuttade ju glatt uppför samtliga 6600 steg medan många började gå på sina varv redan efter 14:e våningen.

Efter detta har jag gjort åtskilliga trapp-pass i Djäkneberget. Hejdå knä-ont! Fin utsikt har man också, till exempel över djäknebergsskolans skolgård.

2. Tog sovmorgnar

Älska sömn! Hata tider. Efter mina många tågpendlingsmorgnar blev jag smått allergisk mot tidspassning. Därför var det skönt att kunna sitta upp på cykeln på morgonen under större delen av hösten. Men när jag skulle passa tid den där lördagmorgonen i december för att cykla cx-avslutning på Valles MTB, då tog det stopp. Jag låg och slöade hela förmiddagen. Stackars Valles Crescent, den fick bara en 35 min skymningstur den dagen. Tack ändå Valle.

3. Gömde mig på andra sidan Mälaren

Jag har bott växelvis i Eskilstuna under november-december. Gick riktigt bra! Jagade bort cykeltankarna med löpning, fick in en del episka lunchrundor, och sparade några kronor på tågkortet. La dem på havremjölk och glögg. Cyklade enbart på arbetsgivarens tjänstecyklar.

4. Lät små barnhänder fingra på racern hemma i köket

Vem vill inte göda ett spirande cykelintresse hos vänners små raringar? Det ska börjas i tid.

5. Underlät att skaffa vintercykel

Eller höstcykel, eller vad man ska säga. Ärligt talat så finns det en sak jag ångrar med 2015, och det är att jag inte köpte nåt som går att cykla på när vägarna blir blöta och skogen färgsprakande. Trots alla tips. Men det blir rörigt att ångra sådant man inte gjorde. Jag ångrar visserligen inte något jag faktiskt gjorde heller. Och om så vore fallet skulle jag aldrig berätta det. Så jag nöjer mig med att konstatera att jag både slog lvg-rekord och testade downhill i år. Och så får vi se vad 2016 bjuder på. Eller vad jag bjuder 2016 på.

För jag är fortfarande cyklist, även om jag har gjort allt för att tvätta bort stämpeln. Och även om jag fryser om händerna på vintern. Kan det inte börja regna snart?

Kanada, Island, Köpenhamn, Barcelona, London 2015 170

att tänka cykel och bry sig samtidigt

Det här blir ett första inlägg som förmodligen inte blir läst av någon. Det känns rätt skönt, för då kan jag skriva lite vad som helst.

T ex att filosofera kring namnet på den här bloggen. Att döpa bloggen var den roligaste delen av beslutet att börja ha en egen plattform. Sen gick tiden och jag kom aldrig riktigt till skott med skrivandet.

Men nu ska jag börja. Det kommer bli inlägg både på kanadensiska och svenska eftersom mitt hjärta finns på båda ställena. Kanada har satt outplånliga spår i mig. Faktiskt första gången jag körde mtb och fick itutat att cyklister (som jag har blivit en av nu) och fotbollsspelare (som jag var då) var de mest vältränade idrottarna av alla. Det kändes ju bra.

Katja, som driver Cykelkatten där jag fick äran att vika ut mina texter som gästbloggare för några år sen, har sagt att jag ska posta samma inlägg där som jag gör här, för att komma igång.

Mitt cyklistliv fick en ny dimension när jag började  skriva där. Katjas sätt att uttrycka sig smittade av sig på mig, eller kanske väckte ett uttryckssätt till liv. På samma sätt som Kanada väckte en sida till liv.

Så jag skrev en massa texter och kände att jag nått ett av mina mål i livet, att ha en plattform där jag kunde fläka ut mig verbalt på en nischad sajt.

Sakteliga började läsarna blanda ihop våra inlägg. Jag älskade det, eftersom det för mig var ett tecken på att hon och jag ömsesidigt inspirerade varandra, tog efter varandra och började smälta samman. Eller så var läsarna för lata för att hålla reda på att det fanns två skribenter. Men jag tycker det är fascinerande hur två människor kan smälta samman. Tänk bara hur två människor t ex kan skriva böcker ihop, eller en poplåt, eller tolka varandras låtar, sjunga en duett, eller dansa bugg tillsammans, eller köra partempo! Jag älskar samarbete. Finns det nåt som kan göra mig tårögd av lycka så är det åsynen av, eller delaktigheten i ett sammansmältande som ett riktigt bra samarbete innebär.

Men det höll ju inte. Så Katja la upp den här sidan åt mig och sa ”Skriv”.

Sen sa hon, ”ska vi cykla?”

Så nu tänkte jag dra igång. För det finns alltid någonting om cykling att skriva, oavsett man ligger på sofflocket och inväntar torr asfalt eller sitter där bakom styret och nöter.

Den här bloggen har undertiteln ”en blogg som bryr sig”. Jag satte den titeln för att jag kommer att skriva om det jag bryr mig om, ur ett cykelperspektiv. Det kan vara muggåtgången på ett cykellopp, cykelkakor från växtriket eller klungpsykologi.

Faktum är att jag redan har tänkt ut en del taggar:

  • Klungpsykologiska rummet: om det som händer när cyklister i grupp cyklar tillsammans. Skönheten, storheten, styrkan. Och hur allt på en sekund kan gå åt h-ete i en klunga. Om hur en klunga tar hand om varandra utan att peka ut den som tas om hand som svag. Om hur för många ”går det bra?” kan göra mera skada än nytta. Om tyst diplomati, oskrivna regler och osynlig uppmuntran. De små tecknen som gör stor skillnad. Att ta cyklingens detaljer på allvar.
  • Förnekelser: om när jag gömmer mig från viktiga beslut t ex att köpa en mtb. Varför jag inte har gjort det än? Kanske för att folk som ger mig tips får en tjatande snarare än en uppmuntrande effet.
  • CK Midnatt: om nattcykling och allt annat stört som cyklister gör när andra sover
  • Gröna vägen: ett mål med den här bloggen är att främja återanvändning och att lyfta fram miljöanpassade cykelkläder och komponenter. Kläder är ju det jag kan bäst. Men även slangar har jag återanvänt. Här ska jag försöka inspirera genom att alltid foga ihop känslor till återbrukandet. Jag är trött på dkm-ish sidor som ger intrycket att skribenten är supermamman som fixar hembakt sursdegsbröd samtidigt som hon får orgasm av maken och ammar bäbisen, som förresten redan har fått sin första racer. Jag vill mosa sönder myten om supermammamiljökämparna utan snarare lyfta fram vardagshjältarna.
  • Grön gubbe: det här är en grön vardagsfeministisk blogg. Därför ska gubbar som gör jämställda saker lyftas fram. Kan bli en del intressanta personporträtt lyftas fram. Och andra normbrytare också såklart.
  • Gröna grillen: en annan idé är att göra personproträtt eller återge konversationer med personer som gör gröna cykelrelaterade val. Det kan vara intervjuer eller helt enkelt återgivanden av samtal i klungan som spridit gröna vibbar. Jag VET att revolutionen sker överallt, hela tiden. Och det bästa man kan göra är att gräva där man står. Kan du baka bröd? Bra, gör det med ekologiskt mjöl! Är du en bra talare? Bra, spela in youtube-klipp! Kan du lägga in gurkor? Bra, lägg in dem och sälj på torget.

FullSizeRender

Lite så.

Det kommer nog ta ett tag att hitta en profil här. Därför tänker jag vänta ett tag med att sprida adressen till den här sidan, och så tänker jag förbereda inlägg att publicera så att sidan hålls igång.