The “what if” bicycle touring syndrome 

Då går vi över till engelska. Jag ska göra mitt bästa för att bygga vidare på den berättarstil jag anser mig ha byggt upp under tiden med bloggen. Jag tycker själv att jag inte är lika rapp och snabbfotad på engelska, men det kan finnas andra värden. Vi får väl se; det kanske öppnar sig en ny värld av cykelinterna begrepp och ordförvrängningar som legat latenta i väntan på att jag skulle upptäcka dem. Och det jag gör nu är ju också något helt nytt för mig, så det kanske passar bra att vara lite soft i ett par veckor. 

Eller så fortsätter jag dryga mig på svenska såhär i kursiv stil mellan det viktiga som sägs i den riktiga texten.

För det som är kursivt har inte riktigt hänt, eller?

Well then!! 

Me and Forest are finally on our way down to Germany via Malmö and Denmark. We spent the past few days packing and unpacking, making small test rides with the luggage and now we’re all set with a minimum of weight.

No, we’re not set with a minimum of weight. I spent the past few days getting the bike chain ready, doing laundry, giving massage, and then I started packing by throwing all my stuff on the bed. I then realized this is a new kind of travelling. 

It’s not the light credit card touring summer trip and I have no idea what kind of circumstances we will come across. 

Therefore I said to myself, as I had spent the evening rolling in bed with decisions: don’t know which pair of shoes to bring? Bring both! Dont know which favourite scarve to bring? Bring all your three favourite ones! Don’t know which jacket to bring? Bring them all! 

Because what if I’ll need them? 

I’m lucky to make good use of Henrik’s beautifully red bags. 

We took off this morning at 06:05 am in the dark, and arrived at 08:50 after a nice 51 km tail wind supported morning ride. This was much thanks to Forest. While I run around trying to prepare and organize, he’s done on time. 

At the bus stop, we wrapped the bikes very nicely in plastic and paper bags, and put them in the storage and did a final fixing until the driver told us to let go.

We were good, all good. 

And I needed five minutes of riding this morning to feel that familiar bicycle grin on my face. 

We’re actually on our way.

Bucket list mushrooms 

What if people are nothing but a set of character traits put together like components on a gravel bike.

Jag har återigen kommit på min hjärna med att vilja ta makten över situationen. Situationen är den känsla av ointelligens och improduktivitet som jag har känt de senaste veckorna på kursen eftersom det är så jävla komplicerat jämfört med hur min hjärna är van att lösa problem. 

För min hjärna innebär detta maktövertagande att låta sig triggas av begäret att känna sig intelligent och därigenom strukturera tillvaron på ett sätt som den är van vid. 

Alltså att rigga samordning, logistik och möten. Allt detta med en klar bild av den linje som ska drivas och nödvändiga samarbeten som måste till för att nå dit. 

Vem kan vi låna utrustning av, vilka kontaktvägar i solcellsbranschen har vi och hur ska vi lägga upp vår resa för att den ska kunna inkludera så många intressanta stopp son möjligt? Hur kan jag kombinera alla mina färdigheter så att dessa tre veckor utnyttjas maximalt för det syfte som är? 

Hur kan jag hitta en säljande vinkel för min tidningsartikel, bo gratis hos cyklister och få massagekunder under tiden så att det täcker utgifterna för resan? 

Hur kan jag fixa spons som kan vilja synas i fräscha sammanhang utan att sälja ut min själ? 

Hur kan vi hitta den mest bildsköna vägen längs Rehn som tar oss lagom snabbt till Bryssel där huvudkontoret för den förmodade återvinningsanläggningen för solpaneler finns samtidigt som vi bokar in exakt rätt politiker från EU-parlamentet för att prata stödstruktur för solenergi? Hur hittar vi boende och ro under den tredagars meditationsfestival i Berlin som vi hoppas kunna pricka in genom att beräkna exakt rätt antal cykeldagar mellan Helsingör och Rödby samtidigt som vi matchat in en tur med elfärjan från Helsingborg och hybrid-diton till Puttgarden där vi även intervjuar kaptenen och ombordpersonalen om deras erfarenheter? 

Hur hittar vi rätt bland Berlins falafel-djungel samtidigt som cyklarna håller och vi sitter på mysiga kaféer och renskriver intervjuer med solcellsägare vi träffat längs vägen? 

Osv.

Allt detta sysslar min hjärna med just nu. Själv sitter jag här och försöker intala mig att det är det pratiska hantverket kring montering av solpaneler jag går utbildning för att lära mig. 

Hur fan hamnade jag i den här logistikplaneringen?

Jag har tagit tjänstledigt för att lära mig om det praktiska med solceller. Och nu, en månad senare, sitter jag med all min logistik i knät och hjärnan är på högvarv och jag har lurat med mig barndomsvännen till Tyskland på cykel och jag kippar efter luft. 

Denna eviga logistik.

Vad i h-ete har jag gett mig in på? 

Om en vecka åker vi.

Jag guidar runt Forest i Gästrikeskogarna där vi kryssar Sverigemåsten: vi plockar trattkantareller, vi lyssnar på den regntunga tystnaden, vi får hö i håret när vi klättrar upp på ett höloft och det rusar i blodet när vi tar skymningsdopp i svarta åar. Däremellan skickar jag chattmeddelanden, tar djupa andetag och försöker bibehålla det fokus som krävs för att den här resan ska bli meningsfull: 

Solen. 

Vi ska träffa folk som på olika sätt berörs av solenergi. Dels dem vars vardag förenklats av politiken, och dels dem vara affärer blomstrar på grund av den. Vi ska träffa de beslutsfattare som gynnat detta och som vågar ta de beslut som krävs för att smutsig energi ska ersättas med ren.

Det finns en grov plan. Den är att cykla till Stockholm för att där lasta cyklarna på bussen till Malmö, cykla till Helsingborg, åka elfärja till Helsingör och sedan slingra sig nedåt kusten mot Köpenhamn. Finns det solanläggningar längs vägen stannat vi helt enkelt och pratar med ägarna. Har vi tur släpper de upp oss på taket eller bjuder på kaffe och erfarenheter.

Efter detta vevar vi mot Berlin med samma tema: stannar vid de panelbeströdda hus vi träffar på där folk är hemma. Vi dokumenterar och sammanställer och sover där vi kan och dundrar in i tre dagats meditation. 

Sen tar vi oss till floden Rhen. Vi cyklar överdådiga vägar längs floden, dricker bra öl och käkar god falafel, och pratar med folk.

I den bästa av världar landar vi sedan i Bryssel. Målet är att besöka en anläggning för återvinning av solpaneler. 

Sen tar vi kanske cyklarna på tåget till Gdansk och färjan över till Nynäshamn. 

Den 27 oktober flyger Forest tillbaka hem och jag ska bli bjuden på after work av kollegorna på kommunen för en uppdatering. 

Hur kan fem veckor kännas så långt? 

Varför kan jag aldrig nöja mig med en rimlig mängd logistikplanering?

Jag vet inte. 

Men planeringen fortsätter och imorgon prickar vi av kanot-punkten på Sverigelistan. 

Jag känner mig på något konstigt vis ändå lugn. Vi har vårt tema, vi har cyklarna och de oskrivna bladen som utgörs av den kommande månaden ska snart fyllas med engelska blogginlägg. Och som alltid när olika bra saker kombineras i en enda ljuvligt logistikmyller finns det alltid något kvar att glädjas av om en av sakerna går åt skogen.

Och vi har alla fantastiska vänner som kommer att följa oss genom att låna ut utrustning, tipsa eller bara önska lycka till.

Mer om det i kommande inlägg ❤ 

Boobs to bars

This blog was born right before I went to Canada. Before I went back to Canada. I went there to visit my friends and host family from back in 1998 when I spent a year there as an exchange student.

When I returned, some friends had become kick ass cyclists. My closest friend Kaz had moved to Squamish (famous for its climbing but also mountain biking), and got into downhill biking.

We went riding and she brought me through the Canadian rain forest up the hills on steep trails. The only problem was; I couldn’t ride uphill. The bike just wouldn’t obey. And i knew why:

We didn’t wear clip in shoes. We rode in our running shoes, in order to be safe at descent.

And she said the magic words. She said: Boobs to bars Anna, boobs to bars.

And I lent forward, and I put my chest against the bars, and I got up.

Then we went downhill.

Downhill is both a direction and a term for a special kind of biking. The style is characterized by curvy slopes where riders are supposed to be jumping and leaning on their bikes in order to get down safely. Riders better not use the brakes too often, or lean forward. And riding unclipped also makes sense because it gives you a closer sensation to the pedals and puts you in control of the bike.

To me, this style of biking was similar to what we call ”motor cross”, where you ride a motorized two wheel cycle across small hills.

I loved it, even though I was scared as hell. And I loved watching  Kaz, my friend since 17 years, jumping across and ride away, full speed ahead and in total control of her vehicle.

Kanada, Island, Köpenhamn, Barcelona, London 2015 392

This is my first blog post in English. There will be more.