Nyårslöftet: mina slangar

Yo måndag!

Tänkte dra igång veckan med ett inlägg om ett av mina mer svårforcerade nyårslöften: att laga mina slangar och miljöaspekten av det.

De har legat där länge i sin lilla påse. Under alla sex veckorna jag bodde i Tullinge rörde jag dem knappt.

Varför lagar jag dem? Jo, för jag hatar slöseri med material och det är schysst att spara lite pengar. Dessutom älskar jag fixet och fokuset som kommer med en mysig slang- och punkakväll i brasans sken. (Jo, på riktigt!)

Jag var ju tidigt ute med att vilja ta tillvara slangarna. När det begav sig, shoppade jag en hel del armband av cykelslang, det var breda pjäser och grov och ren design som jag gillar. Men så började folk säga att det fanns gift i slangarna som skulle äta sig in genom den tunna huden vid min handled. Jag vill fortfarande inte tro att de har rätt. Armbanden är ju så otroligt snygga.

Det finns annars två sätt att angripa miljöaspekten i slangarna. Antingen förlänger man livet på dem genom lagning, eller så pressar man tillverkarna att använda mer förnybara material. Annars sorterar man den sargade slangen som brännbart. (Skamgränsen går vid att ta med sig slangen hem från rundan vid punka…)

Att laga är rätt basic. Man köper ett lagningskit och följer instruktionerna. Viktigt att låta det ta tid och vara noggrann med påsmetningen av solutionen och låta den torka lite grann innan man lägger på lappen. Och ha ordentligt med solution och kolla så att det verkligen smiter tätt längs gummit.

När jag skulle köpa mitt lagningskit på Sportson (ligger närmast jobbet), fick jag veta två saker: (1) att dagens slangar innehåller mindre gummi än gårdagens, och att lagningen därför sitter sämre. De rådde mig att hellre köpa nya slangar, typiskt slit och släng och tummen ned för det. Men det är ju inte främst Sportsons fel, utan tillverkarnas. Samt att (2) man kan pumpa upp slangen på sina cyklar regelbundet för att hålla slangen smidig och minska risken för punka.

Detta gjorde mig såklart förbluffad. Wtf! Hur kunde de avråda från att köpa deras produkter? Var fanns en slangtillverkare som sålde både slang och lagningskit där kittet var anpassat efter slangens råvarusammansättning?

Jag gick iallafall hem och lagade samtliga åtta slangar. Vissa hade upp till fyra revor. Det gick åt två förpackningar á 59 kr, och jag fick åtta slangar som var som nästan nya. Rullade ett igår och det var inte helt hundra, men 99 är ändå ok om man tänker att en ny slang kostar vad ett lagningskit kostar. Bara man lagar noggrant.

Det andra sättet, att använda annan råvara än gummi och syntet, kan vara goda nyheter för miljön på sikt: och det är att som Continental använda vår kära maskros! Dock i däck och inte slangar, men det kanske är en tidsfråga. I länken får man lära sig att efterfrågan på gummi ökar, och att gummiträden i världens gummibälte (!) runt ekvatorn inte hinner med att producera allt som krävs.

Och det är här som den ryska maskrosen kommer in i bilden!

Den är nämligen enligt forskning den bäst lämpade för uppgiften att bli ett däck.

En hektar maskrosor, där enbart stammen används, blir tydligen ett ton naturgummi. Den produktiviteten är lika hög som gummiträdets.

Fatta kvaliteten i maskrosen!!

Och vad smart att ta tillvara den till synes ilskna lilla gula lymmeln. Det är säkert bara en tidsfråga innan den svenska eller danska eller finska maskrosen befinns ha samma kvalitet som den ryska.

If you can’t beat them, harvest them.

Och fram till att jag lyckas lägga vantarna på ett sådant däck och recensera det här på bloggen, så fortsätter jag laga slangar.

✌️

Mattias plåtade på en cykelbana i Santiago

Till alla som tror att slangar byts för att det är hål i dem.

Sorry, det är inte sant.

Slangar byts för att någon skrev något lite för gulligt till någon annan på sociala medier.

Däck tejpas inifrån, för att täppa till inte millimetern som dödsgruset har rivit upp, utan den där luckan i sömn som uppstod mellan kl. 05.49 och 07.20 på grund av ostoppbara skittankar.

Gummi läggs tillrätta och vrängs nogsamt på för att lungorna, såsom slangen, åter ska kunna fyllas med luft.

Så att man sedan på andra sidan slangbytet, kan titta fram bakom fälgen och fungera igen.

Detta, kära läsare, är syftet med slangbyte.

Iallafall denna morgon.

Söndagens slangbryderier

Kan en slang fejka? Och bör den göra det?

Dessa två frågor brottas jag med under kvällens lagningspass. Crossen rullade idag ca 900 m innan den fick punka I februarigruset, och mitt nyårslöfte troget ville jag såklart ta tillfället i akt att laga slangen.

Så det byggdes kaffe och plockades fram lagningskit. Min svarta tygkasse med punkade slangar riktigt kokade av nyvaknat gummi. Slangarna såg ut att sträcka upp sina ventiler mot mig, alla lika ivriga att få bli den som skulle lagas.

Fingrandes bland gummit väcktes historier till liv. Där var dubbelpunkan i Åkers, där var akutpunkan i Bromma på tunna bondslangen som tvingats bära upp en hel cross. Det breda däcket hade satt för mycket press på den nätta lilla racerslangen, troget hade den försökt fullgöra uppgiften som såklart var dömd att misslyckas.

I tygkassen ålade de runt, sträckte sina ventilhuvuden mot mig och pyste ut sina punkasagor genom minimala springor när jag pumpade in luft.

Springorna i slangen, så små. Konsekvenserna för ryttaren, så stora.

Så mycket luft, så mycket makt i detta lilla enda minihål.

**konstpaus**

Och så mycket måste dessa minnenas slangmysterier ha suktat efter liv, att två av dem verkade ha smörat till det rejält.

De lät sig pumpas upp utan att pysa ut luft.

Fejkad punka, om man så vill. I alla dessa månader hade de legat slingrade runt sina punkade kompisar att de på något vis blivit hela.

Så till alla slangar som läser detta:

Snälla fejka punka oftare.

Packa städa yeah!

Min söndag är full av belöningar!

För ja: Idag har jag packat och tvättat och röjt. Jag har burit grejer upp och ned från vinden och lyckats nästla till mig extra tid i torkrummet med hjälp av en sopkvast som agerat dörrstopp. Därnere hänger nu lakan och handdukar och örngott.

Häruppe sitter jag och har pausat musiken! Städning kräfva musik, och det gärna en låt på repeat, medan man klär sig i sina allra bästa röj- och städkläder och motiverar sig med syftet.

All flytt har ett syfte. Ofta är det ett gott syfte, ibland flyttar man isär mot någons vilja och ibland blir man hämtad bölandes i en Volvo 245, från någon stadsdel i Eskilstuna. Been there done that.

Denna gång är syftet jobbresa och korttidsboende i Tullinge. Ett bra syfte, om än med dubbla känslor av olika skäl, att vara borta sex veckor från nära och kära är på gott och ont.

När jag letar bland cykelprylar hittar jag ett nyårslöfte. Nio punkade slangar! 2020 är året då jag lagar slangar oftare, och kanske oftare ihop med andra i form av laga punka-häng med er cykelfolk? ❤ tänk vad många bromsbelägg man kan köpa för de sparade slantarna.

När jag så går till soprummet med plast och glas, tittar jag ned i en av tunnorna och ser min belöning: ett par väskor i toppskick, sådana jag tänkt köpa men inte gjort än whaat!! Med en guldtia och en lakritsgodis i! En grågrön matta som passar perfekt i mitt kök! Och så två andra snygga väskor som är helt intakta!

Älska sopdykningsbelöningar. Älska mina konsumistiska grannar med sådan underskön smak att slänga saker jag gillar. Som de ju eg borde sälja på loppis men lever man i nuet så ligger väskorna där och är intakta och då tar jag dem gärna!

Så nu är jag fyra väskor rikare och många gnuttor gladare och kan faktiskt påstå mig ligga i fas med planeringen. På onsdag går lasset med en Aimo till Tullinge. Sedan en sista städning på torsdag och så tack och adjö lägenheten vi ses mars 2020!

🐬

Nyvaxad

Kedjetema på bloggen idag!

Yes. Jag har varit på en blixtvisit i mitt Eskilstunahem (💓), och idag hade jag den stora turen att få kedjorna vaxade.

Det var bästa Sméstan-Björn som stod för denna behandling. Jag har tidigare kommit i kontakt med tekniken, som ska ge ökat skydd och minskat behov av underhåll. Detta ihop med rengjord kassett i torra förhållanden ser dessutom otroligt välskött ut. Det gillar vi!

Vi var i Björns cykelkök. Han började med att bada mina kedjor i ett tre olika reningsbad. Bägge kedjorna var såklart skitigare än jag trott. Sedan torkade de lite innan vaxningen, som ägde rum i en kastrull. Sedan torkade de, och blev stela. Så man ska bryta till dem innan montering.

Vaxet är ett avancerat vax såklart. Är ju Björn som fixar. Men vi konstaterade att det borde funka med stearin eller paraffin från gamla ljusstumpar. För oss som inte orkar stöpa ljus av stumparna!

En timme tog behandlingen. Lagom tid för att uppdatera sig om Björns triathlon-kval till Iron Man på Nya Zeeland, formen efter Jönköping och tankar inför Iron Man Kalmar i augusti. Visste ni att banan går över Ölandsbron, den enda gången man får cykla över bron?

Och det bästa med att Björn kunde bjussa på sin tid och sina skills på detta sätt? Ja det är jag kommer att få återgälda tjänsten genom att vid tillfälle bjuda honom på kylda drycker och snacka ännu mera cykel!

Detta är essensen av cykelvärldens sociala sida. Någon hjälper någon med något, som man oftast aldrig pallat fixa själv, man får återgälda nästa gång man ses och så fortsätter det sociala kittet mellan oss att byggas på i en positiv spiral.

Älskar!

En atlet av Björns rang kör självklart på guldkedja

Punka och annat vardagligt i Kristineberg

Hemmakväll på er!

Men alltså vad jag älskar att ha söndagar hemma. Det är kul att upptäcka nya cykelstigar men det är fan så ljuvligt att komma hem. Tvätta kläder, packa upp, städa bort dammet som samlats medan man varit borta, heja på blomlådorna och glänta på locket till kombuchaflaskorna som kolsyrar sig i skafferiet. Sådana saker, hemmasaker!

Efter en lång och ovanligt produktiv tågresa från Köpenhamn, var det även cykeldags. Ingen mindre än jag fick cykla med ingen mindre än min favvo-nya ägare till scotten Robert! Vi trampade lugnt och vilsamt pratandes runt en liten 25km-runda ut förbi Drottningholm. Och så plötsligt började jag känna crossens bakfälg lite väl tydligt, och förstod att det var klippt. Jahaja, känslan att hjulet böljar under rumpan kändes väl igen och det var en vardagens spännande lilla punka som slog till. Vi var lyckligtvis nära Tranebergsbron, så vi pumpade lite mer luft i däcket och traskade sonika med cyklarna över bron hemåt.

På köpet fick vi testa min nya pump och diskutera det viktiga ämnet pumpteknik. Hepp.

Så började regnet droppa från skyn och Robert körde hem till Söder.

Sedan började en punkalagning som ballade ur eftersom jag råkade sätta på upptempomusik i min nya minihögtalare. Då kan det gå så långt att man posar med snyggkepsen och bakhjulet och skickar till nån stackare och tänker ”den där kan jag använda på bloggen sen!”. Och det blev allmän rengöring av kedjor och fälgar och ramar och så var det sent och middag och här sitter jag nu. Och söndagsbloggar.

Och imorgon ska det hända något spännande. Då blir det gryningskörning aka morning spins! Man köttar runt på Djurgården nån timme och så fikar man, den som blir avhängd får snällt bli det.

Morningspins, yes här kommer jag.

Sängen hägrar nu, den längtar så det skriker efter min kropp. Och det ska den få, over and out och godnatt!

🐎🐎🐎

Inget kan som bromsbelägg testa tålamodet

Igår skulle jag byta till slicks på crossen. En flaskhals är bromsbeläggen emellan vilka skivbromsen ska in när nya däcket är på och hjulet ska tillbaka. Rätt monterat ska hjulet rulla tyst. Ingenting är viktigare, förutom då möjligen nypet i bromsfunktionen.

Men bakhjulsbromsen lät, hur jag än placerade det.

Och den timme jag skulle legat i badet fick jag lägga på felsökning. Läs oljefläckuga händer, svordomar och förhöjd puls.

Till sist hittade jag felet. Jag såg det. En liten metalldel som skulle hålla beläggen på plats, hade smugit sig in mellan beläggen och orsakade istället skrapljudet som uppstod. Jag justerade en del av metallbiten, men resten satt fast. Mitt tålamod skulle inte räcka ikväll. Google visade att det låg en cykelaffär inom en kilometer från jobbet. Jag skrubbade händerna och golvet, tog ett djupt andetag och rev av tre handståenden.

Sedan lagade jag kantarellpasta och glodde på serier.

Så kan det gå.

Men i morse var den åter tyst när jag trampade längs norr Mälarstrand! Något hade hänt i Stockholmsnatten! En liten mini-Jocke* måste ha smugit sig in i min kala tvåa och tyst, så tyst, skruvat och pillat och mekat crossens känsliga bromssystem intill perfektion. Bortom svordomar och oljefläckar med en ängels tålamod, måste mini-mekar-Jocke ha lotsar denna lilla stålbit på plats medan jag sov sött i min dyra säng.

Ja.

Så måste det ha varit.

Så måste det ha gått till.

Tack Jocke!! Behöver jag säga att jag saknar dig?

*Jocke är min grus-och mekpolare från Eskilstuna

Min Stockholms-OTB

I dagens vackraste skymningsljus gör jag och crossen OTB-premiär. På asfalt, ska tilläggas. Jag har lite kaxigt rattat ut i cykelkörfältet på väg mot Fridhemsplan när jag ser en väg till höger som verkar leda mot vattnet. Hur förföriskt.

I slutet av vägen finns en trappa. Fail, jag hade förväntat mig något mystiskt slingrande cykelvänligt. Jag fattar beslutet att bära crossen nedför och för att komma lite närmare trappan hoppar jag uppför en trottoarkant.

Det är bara det att jag lyfter framhjulet för tidigt. Crossen dunkar rätt ner i kantens nedre kant och jag flyger över styret. Crossen lägger sig på vänster sida, som sig bör när man har allt det viktiga finliret på höger. Crossen kan sin vurpteknik.

Jag ligger kvar. Svart jacka och svarta jeans har dammiga fläckar. Ögonen blinkar.

Huvudet slog aldrig i. Men jag hör två röster och ser dess två ägare ta långa steget mot mig, bägge i prydliga kavajer och halsduk med Stockholmslindning. Den ena stiligare än den andra.

Jag ställer mig upp medan jag bedyrar att det är ok. Styret är snett, jag rättar till det. Vänster bromshandtag är snett, jag rättar till det.

Faktum kvarstår.

Over the bars-vurptekniken är lika stilren som koltrastens sång och trädet mot himlen utanför mitt fönster.

Shit pommes nu börjar allt.

Hej!!!

Ursäkta alla utropstecken men mitt hjärta slår dubbelslag. Idag är den bästa dagen i mitt stockholmsliv. Jag har cyklat till jobbet!

Det började redan igår. Crossen hade dubbdäck, och de åkte ju av i ett huj och på med slicks. I säng, sova gott (första natten i nya lgh fatta jag sover som en stock) och sedan pinna omkring i lägenheten och göra allting klart för avfärd.

Nedför trappan, hoppa upp och följa CYKELKÖRFÄLTET bort mot fjärden. Så breda fina vägar! Och i så fint sällskap av både trallor och crossar och city-hjulingar! Ut mot vattnet, svänga över till en rödmarkerad led och cykla genom kanske Stadshagen. Fan måste lära mig vad allt heter. Trampa trampa, vad fint crossen svarar! Under nån vägbro, träd som ännu inte fått löv snirklar sig och purrar mot fjärden, små odlingsområden och HÄR KOMMER JAG! På cykel på väg till jobbet. Det är inte sant, men det är ju sant.

Närmar mig Karlberg, på andra sidan alltså, det känner jag igen iallafall! En till bro att cykla under, nåt motlut och så närmar jag mig jobbet. en tvär sväng och så är jag framme.

Det är otroligt. Jag har cyklat till jobbet. Fyra svindlande stockhomskilometer.

Det går inte.

Jag måste sluta.

Men fy fan, jag har gjort det. Jag har Stockholmscyklat till jobbet.

Hjulet och jag

God kväll.

Har ni tänkt på hur prylar ofta hjälper oss att hålla kontakten?

Det tänkte jag på idag, när jag klev på ettans buss från Borsökna. Med mig hade jag Jockes hjul, som med en mellanlandning i Borsökna i ett ärende hade hämtats upp från Alex i Mesta och nu äntligen skulle få återse sin Jocke.

Hjulet är ett vinnarhjul. Ett lite kaxigt 10-delat tävlarhjul, som Jocke lånade ut till mig förra våren då Scotten och jag gjorde vår första (och sista) tävlingssäsong. När man frihjulade med det, gav det ifrån sig en ekersång så mallig att varenda kotte i klungan måste höra oss. Här kommer vi, bara så du vet så trampar vi inte som du verkar behöva göra utan vi tar oss fram lika fort ändå. Vi ligger här på rulle tills du släpper förbi oss i spurten. Ha en bra dag!

Lite så.

När jag sedan bytte upp mig till Amiran, så ställde jag av hjulet. Det hamnade i Alex garage eftersom vi avgick därifrån på väg till SM. Amiran lastades på etanol-saaben och jag åkte hem med Scotten, som på något vis då fått ett annat hjul.

Jockes hjul blev sedan stående i garaget medan jag och Amiran nötte backar i Stavanger.

Tiden gick.

Eftersom Jocke är diplomat till sinnet så frågade han inte mycket om sitt hjul, utan lät det bero i hopp om att hon som lånat det, alltså jag, skulle lämna tillbaka det självmant.

Men nej.

Så för någon månad sedan bad jag Alex svänga förbi mig med hjulet när de ändå skulle på ett ärende. Jag bar det till Jocke, som såg en chans att få bjuda mig på fika och skvallra lite. Sagt och gjort. Efter fikat gick jag hem, och fick ett mess där Jocke upptäckt att hjulet var fel hjul. Vinnarhjulet var fortsatt kvar i Alex garage och detta stackars dussinhjul var avslöjat, jag hade givit fel beskrivning till Alex, hjulet som likt pannkakan i Sagan om pannkakan bara ville ut i världen var nu ertappat och skulle snart rulla tillbaka in i sitt garage igen.

Jag stämde åter träff med Alex, och med Jocke igen för att utföra bytet. Under dessa två möten hann vi både diskutera boende för Flandern runt, samt förevisas två nya MTB som Jockes barn hade förvärvats.

Så att de kunde testa, för att sedan fatta beslut om huruvida de ville fortsätta.

På promenaden hem från Jocke, med det vilsna hjulet åter i min vänstra hand slog det mig så.

Alla dessa hjul, insexnycklar, sadlar, västar, lampor, batteripack och allehanda däck och styrstammar som byter ägare och lämnas åter.

Vad vore lågsäsongen utan dem?

Och när skulle man annars få sig en kopp rivet kaffe i Borsökna om inte när man lämnar igen biogasbilen som man lånat för diverse äventyr och som dessutom fått soppatorsk precis efter järnvägsövergången och inte rakt på den?