Helgens måste-minnen

Den här helgen har ett antal avgörande cykelgrejer hänt.

För det första: något materiellt. Jag har hittat hem bibs-mässigt. Halleluja, jag har köpt två par svarta bibs av märket High & Over. Äntligen en modell som är lagom hög i midjan, tajt på rätt ställen och med en vettig benlängd. Dessutom en skön bred rand och snygg design. Helvete vad kroppen redan älskar dem.

För det andra, jag är numera formellt inte nyinflyttad längre. Nix pix. Den här helgen har jag nämligen mött någon jag känner i en annan klunga än den jag själv körde. Det är sant! Ja, det har nu hänt! Närmare bestämt Guayén, en superstark Baroudeur-cyklist från Mallisgänget som jag älskade att jaga uppför och nedför backar och in i små spanska mallisgränder.

När man både lyckas känna igen någon som susar förbi och det faktum att någon man lärt känna faktiskt cyklar samma vägar samtidigt, då är man inte ny längre.

För det tredje så har jag denna helg haft det outsägligt stora nöjet att få bli guidad ordentligt på grus och stig. I Stockholm. Hur värt. Jo, väldigt mycket värt och nu har jag sparat rutterna så att jag själv kan köra dessa flow-wow rundor när jag vill.

I lördags hade brudarna från just Baroudeur riggat en 47 km-runda. Jag körde till starten på Folkungagatan i lätt duggregn. Perfekt crossväder och 20-talet förväntansfulla damer. Vi knattrade iväg söderut och runt i både Nacka och Älta. Några av stigarna hade jag försökt leta mig fram på innan, men aldrig fått en helhet som denna. Här fanns breda grusvägar, smala uppförslut och lagom blöta spänger i vassruggarna. Här fanns uppför och nedför och kurvor och rakor och marathonlöpare mitt i allt, heja heja!

Sa vi från kanten. För springer man marathon i Hellas så ska man hejas.

Här fanns också ständiga strandhugg och idel kända ansikten! Hej Karin, hej Ena, hej Lea, hej Petra, Sophie, Sara, Guayén, hur många fantastiska är vi inte här i denna underbara stad?

Crossvädret lättade när vi rullade in på le Mond efteråt. Där köptes bibsen efter fikat och sen var hösten gjord. Grus- och hemmaglädjen var ett faktum.

Och så i söndags då!! Hur mycket ljuvligheter ryms på 48 timmar? När vi drog mot norrort från Sveavägen i morse var dagen ljummen men krispig. Molnig men färgsprakande. Och medan Marre och Amira guidade norrut genom Hagaparken, Järvafältet, Sollentuna och så runt den förföriska Edsviken. Ja, medan de gjirde det så körde jag mini-intervaller. Miniryck. Minitryck.

Jag har fått frågan varför jag valt att slösa energi på att göra de där rycken. Svaret är: för att jag gör dem när jag trivs riktigt bra på cykeln. De ör alltså en glädjeyttring.

Till på köpet levererade kroppen en finfin OTB nånstans i höstlöven vid Edsviken. Jag skulle jaga ikapp Amira och gena över ett dike. Men diket var djupare än beräknat och Amira fick bese mig sakta smyga över styret ner i gräset.

Så var de nya bibsen invigda. Och jag kunde konstatera något, när jag körde runt i både norrort och söderort, att vilken befrielse för hjärnan att inte veta var man ska. Hur man kan njuta i nuet. Och vilken spännande överraskning som väntar sedan när man vittjar Strava. För när någon lägger upp en runda så blir det en unik upplevelse av kurvor, medlut, motlut och bröt, som bildar ett eget litet äventyr trots att ytan man tillryggalagt egentligen är ganska liten. Det är variationen och kombinationerna som gör det! Och detta görs av generösa medcyklister som bjussar andra med på nya rundor!

Och den tid på året och i livet när man tvättar crossen i badkaret är åter här. Men tro aldrig att den någonsin blir ren såklart.

Så kära bästa crossigaste cykel-Stockholm, får man älska dig nu är det precis vad jag vill göra!!

🐎🐎🐎

Bilder Marre, Amira, Petra, Guayén och Sophie

Och Västerbron, du kommer alltid för mig vara större än Stockholm, gråare än asfalten, dimmigare än älvorna och evigare än evigheten själv

Seven Summits hell yeah!

Riders.

Jag vill i detta inlägg om höjdmeter, hylla allt det lilla som blir stort när vi tillsammans cyklar det.

I Stockholm mumsas ofta höjdmeter inne i gömda villaområden vid Nockebybron. Eller vid gamla observatoriekullar i Saltis som man måste känna till för att hitta. Man tassar diskret runt bland lummiga trädgårdar; trycker sig smidigt uppför de korta, explosiva motluten och tar små mini-segment. I slutet av segmentet står man och pustar, för att sedan spinna syran ur benen på en raka in mot stan.

Men vill man få sig mera rymd och grus och gräs och rullsten, då ska man utåt.

Då ska man köra Seven Summits.

Så vi står ett gäng med sju cyklister på Sveavägen, och Hovet-Mattias leder och instruerar. Hagatoppen, Väsjöbacken, Bruket, Ekebyhov, Flottsbro, Högdalstoppen i Hökarängen och så Hammarbybacken.

Solen lyser som en galning och alla är taggade. MTB, cross och gravel har vi med oss och jag har ingen frambroms idag men skit i det.

Vi köttar Haga, backe ett av sju. Ut ut, kringlande vägar över Ulriksdal och når Hagaparken, tälten, genom lite magisk skog. Mattias stannar och pekar och vi svänger av. Upp upp, stenar, sand, motlut, tappa inte farten och upp ska vi!

Och upp kommer vi. Första är alltid värsta, vi säger inget, vi flåsar och bävar.

Backe två, Väsjöbacken i Sollentuna. Lång transportsträcka, kanske 25 km asfalt med knattrande terrängdäck, spinna ur benen, drömma om backarna i vinterskrud.

Upp kommer vi och jag i dimma. Vilken är vilken backe? Jag minns skidliftsskylten, p-skylten och att vi körde upp. Sedan körde vi Bruket, båda var långa och branta och med grus och man fick trycka trycka och benen började lite lära sig vad som hände. Och så gick ju turen mot Bruket genom Järvafältets naturskyddsområde.

Efter Bruket börjar skit-tankar komma. Vi ska mot Nockebybron och lunch på Brostugan, men mina ben spinner inte som jag vill, jag kommer efter och vill hem. Hjärnan är så plötsligt full av skittankar, och när man sitter på en cykel så formas då den skitigaste av skittankar: den om att köra hem. Men vi är framme i Nockeby och smiter in på en affär och jag drar i mig två bananer.

Sedan är det lunch (fräsch sallad och kärlekslös grillmacka) och hjärnan ser de logiska sambanden. Det är en ljuvlig solig höstdag. Klockan är halvdag. Jag har en grupp att köra med. Vi ska köra för mig nya vägar där sju små underverk ska utföras. Jag vill stå på toppen av Hammarbybacken och vara en av dem som kört dem alla.

Så jag körde inte hem, utan iväg med ny energi och gruppen vevade mot Ekerö.

Och den här backen var spännande. Den var lång, den hade ett brant parti och den hade ett ännu brantare slut där rullgrus och fåror gjorde vägen krävande. Men upp kom vi, och på toppen mötte vi ett öl- och pizzasällskap som myste i septembersolen. Hej hej, och så ner igen med min fullt fungerande bakbroms. Veva mot färjan till Slagsta.

Vad roligt det var att cykla såhär. Transportsträckor genom villaområden och längs med motorvägar och in på grusvägar mot varje litet underverk av de sju. Vi svängde mot Flottsbro, såg downhill-gängen som studsade nedför kullen och tog ett varsitt andetag. Uppåt!

Och den här var brant och spännande. Lång slakmota först, en liten knix där MTB: arna drog nytta, och så upp på ett motlut fullt av kantigt rullgrus. Stort, kantigt rullgrus. Man fick trycka ner framhjulet i backen för greppet, aldrig sluta trampa och ta högersvängen med fart och inte bli ståendes. Och så sista grässlänten upp mot platån.

Uppe!

Den påföljande Högdalstoppen, eller om det var Hökarängstoppen härom tvista de lärde, var för mig den mest mytomspunna. Jag vet nämligen två saker om Högdalen: att det ska finnas ett kulturhus där som heter Cyklopen, och att det finns cyklister där som tränar cx.

När vi kom dit var det gräsbevuxet. Stigen sluttade uppför och gjorde därefter flera gömda kurvor som man inte såg från vägen. Jag var sist upp, och vägen slingrade sig verkligen. Buskar och snår hängde sig över stigen, allt var grönt och lummigt och där jag körde rakt fram borde jag kört högen, men ett litet mys-sällskap med barn sa ”dina kompisar körde ditåt” så då tog jag fasta på det. Och upp kom jag genom konstant trampande, och på platån stod vi alla och såg norrut.

Där fanns finalen. Dit skulle vi. Där tronade Hammarbybacken.

Ner. Bra fäste i gräset, krama bakbromsen mjukt och inga hastiga rörelser i gruset så går det bra. Cykla mot Johanneshov, svänga ner mot Hammarby sjöstad och sedan stod vi där. Sex av sju toppar körda, en kvar och här är vi, ät oss konsumera oss älska oss Hammarbybacken!!

Ledar-Mattias tar norra leden. Den brantare. Vi andra tar den södra. Grus och lagom brant därmed. Solen var ljuvlig, det var den sista toppen nu, känslan det finns ett före och ett efter har aldrig varit så stark.

Sista knixen är torr och dammig och grusfylld. Sista metrarna går mellan kravallstaket innanför vilka de bygger någon typ av minibana för downhill-åkare. Vi är uppe, vi är inne, vi har gjort det, vi är i efter-känslan.

Det jag älskar med detta är det jag älskar med Flandern. För det är när man resonerar såhär: här bor vi. Här ser det ut som det gör. Vi gillar att cykla, vi vill ha höjdmeter och vi tänker härmed nosa upp de här sju bestigningarna som ger oss en massa sådana höjdmeter. På toppen av varje tipp, så tänker vi titta på utsikten och älska den plats vi bor på.

Ovillkorligt.

För att vi cyklar här.

Punkt och slut på detta inlägg.

Tack Mattias för guidning, Anna och Marre för foton, tack Tina för posen och resten för sällskap och tack Stockholm för Stockholm.

Och ja, jag somnade i fåtöljen på Espresso house efteråt när Marre och Mattias summerade dagen

Och ja, jag avrundade med ett dopp vid Hornsbergs strand när jag kom hem, för nej, det går inte att inte göra det

…och Strava med 1335 hm fördelat på 121 km här att ladda hem och köra

🦋🦋🦋

Vasskärr och dubbelpunka

Obs detta inlägg är ett samarbete mellan mig och Lilla Vasskärr B&B

Yo lo!

Står och laddar bilen i ösregnet. Medan den suger i sig ström tänkte jag passa på att hypa två hjältar: Eddie och Per-Inge på Vasskärr B&B!

De skjutsade nämligen mig från någonstans i Skogen till just sitt B&B, efter att jag dubbelpunkat under Jonathans grusrunda. (Han ska också hypas, men en sak i taget!)

Såhär var det ju, att crossen hade både cross- och stadsdäck. Och i stora skogen med dess sörmlandsgrus, så skar jag upp en reva i stadsdäcket. Och eftersom detta var min andra punka så pumpade vi upp däcket med den sista slangen, men se den visade sig vara för liten till sitt omfång. Så crossen sa nej och mina medcyklister fick åka vidare efter att de hjälpt mig fixa skjuts till Eskilstuna.

Men för att fixa denna skjuts så vore det bäst att ha en annan destination än just Skogen att hänvisa till, och det var här som Eddie och Per-Inge kom in i bilden. Så de fick hämta mig i bil, jag vinkade av de mina och så fick crossen åka bil till Vasskär och sedan till Eskilstuna med Jonathans fantastiska föräldrar. Som för övrigt provkörde elbilen. Och såg sådär drömmiga ut i blicken efteråt!

Så kan det gå.

Så då sa jag att jag skulle marknadsföra Lilla Vasskär. Och då vill jag först hypa den veganska fikatallriken. Här hade Per-Inge omsorgsfullt skurit upp kokt, kall potatis på den ena mackan. Med salt på och margarin ringlat över. Det brukade veganer gilla, sa han. Och hur bra för cykelbenen! På den andra hade han lagt först salladsblad och sedan läst mina tankar och lagt soltorkad tomat. Och så nio små utsökta syltlökar!

Älskar.

Och så kaffe svart som natten nom!

Sedan berättade han om Skottvångs gruva och dess tydligen berömda scen. Och att besökare brukade ta in hos dem, få sig en rackabajsare och sedan gå på konsert. Promenera tillbaka till Lilla Vasskär och få sig en god natts sömn i någon av de bedårande små husen och så finfin frukost dagen därpå.

Och Sörmlandsleden gick förbi så en och annan vandrare brukade checka in då och då också.

Sa Per-Inge.

Och jag fick cykla nästan 70 km rivigt sörmlandsgrus med fina Eskilstunacyklisterna och även några utsocknes ryttare. Några kanske cyklar än och får sig då en dusch. Men luften är varm och första september är fräsch, man känner gulgrön höst och varm september är på ingång!

Och vi fick forsa fram på gräs och grus och genom crossiga vattenpölar som man ska.

Och hur ljuvligt när någon som Jonathan tar ut en runda som man samlas kring och kör ihop.

Slut på inlägget, blandade foton och över and out!

Är du bäst eller Jonathan? Fortsätt lägga rutter så fortsätter vi att köra dem med dig!

En skärva långfärdslycka

Kära läsare.

Sitter på båten till fastlandet, hög av den tramptagskärlek som det senaste dygnet har invaderat min kropp.

För om cykling är bra för bloggen, så är cykeltouring bra för hjärtat. Jag insåg det när jag igår drog norrut från Visby efter att ha vinkat av jobb-Mattias vid bussen. Hej då ses på kontoret! Känslan kom smygande som tusen fladdrande fjärilar och bolmade ut i benen som ett galopperande Gotlandsruss.

Iväg!!

Jag hade packat tre väskor, varav den största fick vänta i Visby medan jag och de andra två gjorde ärenden i Fleringe. I de två fanns sådant man behöver för en touring på allt från ett dygn till en månad.

Så är det! Ett dygn är en månad är ett liv när man långfärdscyklar!

Mina ärenden var att 1) besöka två barndomsvänner, och 2) på vägen dit få mig ett maffigt och minnesvärt dopp i havet.

Jag hade för en gångs skull god tid på mig. 56 km utspritt på många timmar av tramptag och upplevelser. Och vägrenarna stod redo med gulmåra och blåeld för att jag skulle ha något vackert att vila ögonen på.

Jag trampade ut från busshållplatsen. Innan första rondellen svängde jag av mot stigen som plöjer rakt mot havet. Crossen var ju ändå crossen. Jag lotsade oss över grus och gräs på den smala nedfarten mot cykelbanan. Den tog oss förbi Gustavsviks camping, det besynnerligt vräkiga Snäck-komplexet och till slut upp till stora vägen igen via col d’Gotland. Knep en 19-plats på backsegmentet yey!!

Så körde jag förbi allt jag känner så väl: orterna och vägskyltarna och de inbjudande grusvägarna man vill upptäcka men inte nu, och så lite riktig ö-feeling strax söder om Kappelshamn. Karga hedar; buskar så vindpinade att de knappt rör sig när det blåser längre, blommor som tycks leva på luft.

Och på kärleken till ön

Västerut mot Hall, och vänster mot Hallshuk. Och där, där var det maffigt!

Hallshuk är, förutom en rar by, ett par bryggor med ekor och vågbrytare. När man går ut på bryggan som vetter mot vågbrytaren så fattar man grejen. Helvete vilka vågor. I solen är de skummande. De rullar in från Östersjön och vräker sig mot Hallshuk och mig där jag sitter och känner badlängtan.

Jag vill bli ett med denna urkraft.

Men inte här. Det får räcka att lägga sig raklång på magen och doppa nyllet och pannan i det salta. Jag ska vidare och hittar till slut en stig mot havet någon mil bort. Stigen ropar på mig och leder till ännu en vågbrytare, och på ena sidan är det lä. Där sitter ett kärlekspar som tittar upp på mig när jag diskret klickar ur för att parkera crossen i stenskravlet.

De vill väl vänslas i fred. Men här ska mitt bad ske. Och vågbrytaren som kanske är en pir, är lång, både kärlekspar och badande får plats. Jag trippar ut på piren och känner livet i mig. Längst ut stannar jag och sträcker armarna mot himlen. Jag andas in det salta som når mina lungor från de skummande vågorna. Vinden färdas in i min hud och ut genom den och snart ska det salta vattnet göra samma sak. Jag kliver försiktigt ned bland de stora klippblocken där vågorna slår, och går i.

***bad under glädjeskrik***

Ja. Så var det. Så är det att bada i havet.

För hur salt var inte vattnet, hur omslutande betedde det sig inte och hur svalkande slog inte vågorna mot pannan?

Man vill ju stanna tiden, men havet har löst det genom sin kyla, för när den som badar blir tillräckligt kall så går den upp. Och: det är ju trots allt på land som man cyklar.Vila på ett klippblock, så solvarmt, upp till bibs och skor och hjälm och cross. Trampa vidare mot barndomsvännerna och dela en omsorgsfullt lagad middag på trädgårdens gröna. Bjudas på kylda drycker, morötter från pallkragen bredvid. Hur ljuvligt för en cyklande!

Krama om. Prata minnen. Skratta åt något någon gjorde eller sa för länge sedan. Uppdatera sig om vad som hänt och med vem i den gemensamma kretsen. Prata om det som var för trettio år sedan, och det som kanske är början på de kommande trettio. Prata om striden för Ojnareskogen intill som äntligen tycks vara till ända. Ibland vara tyst och bara tycka om att bara vara nära. Som man gör med dem som ömsesidigt betyder något för varandra utifrån gemensamma minnen man aldrig vill mista.

Efter smulpajen är det som vanligt dags att skåda nattdjur. Tröja på. Tomten är stor och faunan är inkännande med hög integritet. Fåren prasslar på andra sidan staketet. Min almedalskropp noterar svärmande pingborrar i trädet, sedan börjar den vingla. Av trötthet. Det går inte att stå rakt. Vännerna: Godnatt, sov tills du vaknar och du vet att det är öppet om du behöver gå från stugan du sover i till badrummet i stora huset? Du har allt, du fryser inte? Ok du vet var elementet finns, skruva upp det om du behöver, sov gott nu Anna!

Tretton timmar senare vaknar jag. Älskade Gotlandstystnad. Vad min kropp har saknat dig.

Efter müsli och te-frukost får jag hej då-kramen. Det är dags att vända mot färjan. En koll på klockan: jag hinner om jag mosar. I med rätt musik och fokus och pang, benen tar mig ända in till hamnen.

Vänta, det fanns faktiskt en plan B. Som det ska om man missar båten. Eller bara om man allmänt vill leva ett mindre stressande touring-liv. Och det var att käka cykelkäk på Stora Ego vid Österport, sitta kvar och plöja post-Almedalen jobbgrejer, få sig ett sista dopp i 💓havet💓 innan avfärd och sedan glida in i färjans gap lagom till 19.30.

Man måste ha en plan B.

Måste tillåta sig att tänka den livsbejakande tanken att

Det är en annan resa

Oavsett om den handlar om bad, bufféer eller grusvägar.

Här slutar detta inlägg. Två små väskor har blivit tre igen, snart är det pendel till Odenplan för hela ekipaget och därifrån cykelbana genom julikvällen hem till Kristineberg. Och för att avsluta det här inlägget, så kommer en sliten klyscha från min spellista:

Ditt hem är ditt hem om du älskar det.

Nu får och hav och vägrenar på det, over and out och glad förbannad finmåndag på er!!

🐎🐎🐎

Publiceringen fördröjdes något pga uppkopplingen på havet men det är ok havet, det är ok, du är ok

Tofta skjutfält et. al, som man säger

Yo bloggläsare!

Vad gör väl lite cykling för en cykelblogg?

Jag är i Visby och gör Visbygrejer de sista dagarna efter Almedalen. Det blir inte mycket bloggat när man knappt gör mer än att kika under lugg på crossen där i hörnet eller rentav låna ut den till någon som trampar den till affären.

Visst, jag skulle kunna blogga loss på drömmiga Visby. Blogga drömmiga Visby-grejer, blogga rappade hus och rosor och ruiner, men alla vet ju redan hur det är i Visby.

Man går runt i gränderna och slutar kvällen på en klint med utsikt över havet och domkyrkan. Man spånar över något viktigt eller oviktigt, kanske garvar ihjäl sig en stund. Ibland med något eller någon i handen, ibland inte.

Det har vi gjort, jag och jobbfolket. Och det är ju bra. Men det ger ju inte tillräckligt med bränsle för en cykelblogg.

Men så igår så fick jag äntligen cykla skjutfältet! Och då fick tankarna äntligen lite cykelbränsle. Och det började redan när jag knattrade ut på gatan utanför lägenheten som vi hyr med jobbet. Det är ju så att i Visby är det

KULLERSTEN!

så jag tryckte lite kullersten i gränderna innan det var dags att crossa fram på klinten söder om hamnen.

Vilken klint sen. Den stupar ner i havet; snubblar man där är man rökt, på det dåliga sättet. Och så hela tiden folk som sitter och har det bäst med varandra på mysiga ställen med havsutsikt.

Ibland kommer man lite väl nära havet själv. Det är när man tråcklat sig ner på den drömmiga stenstranden med ekor och vågskvalp. Då tar farten slut. Man vill bada, och måste därför upp igen på klinten för att slippa riskera att turen ballar ur till badrunda.

Man tar första bästa grusväg för att komma till skjutfältet. Man får ta första bästa flera gånger då man kommer till staket med vakt. Sedan är man ute på fältet och dess oändlighet. Vad tysta skjutfält är. Man köttar runt ett tag, reflekterar över en upphittad gevärskula och trycker lite grusmotlut.

Tofta skjutfält.

Sedan räcker det plötsligt, på ett sätt som känns bra.

Så man vänder och cyklar tillbaka över den skrovliga klinten. Nu är himlen gråare och man är glad att man tog foton när det var soligt så att det får se drömmigt ut på bloggen sen.

Ett bad vid kallbadhusets brygga medan damerna tar VM-brons, och upp till lägenheten.

Typ så!

Ja, och så lite extra kullersten såklart.

🦋

Adelsö!!

Glad klämdag!

Och för all del glad ladda inför halvvättern-dag och köra något av loppen i Stockholm 3-dagars-dag också

Som nyinflyttad ”återvändare” (uppvuxen inom SL-området) har jag ju det fina nöjet att få upptäcka cykelområden i Stockholm. Igår var en sådan dag och igår stod Adelsö på menyn.

På Adelsö bodde min tonårskärlek, 46 km ut från T-centralen och ytterligare 20 km från Täby där jag själv bodde. Många timmar på buss och tunnelbana betade jag av men hey, vad gör man inte. Många uttömmande brev och dagboksinlägg härstammade från denna tid! Faktiskt var det en gång en man som lutade sig fram och frågade ”men vad skriver du egentligen?” när jag kanske särskilt frenetiskt fyllde papprena med bläck. Minns inte vad jag svarade. Men Adelsö var värt det, alla gånger, och är det även på cykel.

Jag skulle rulla lite nationaldagsrull och preppa med mina lärljungar, Robin och Fanny, som kör Halvvättern på söndag. Vi snackade vind (motvinden är er vän, den skapar säkrare körning), energi (mat- och sovklocka på Robin, check!) och allmänt krimskrams. Det blev lite finfin miniklunga ut till Ekerö och en bit till, sedan släppte de och skulle hem. Vi vinkade adjö, lycka till nu och kör hårt och ffa ha kul!!, och jag hade medvinden i ryggen. Framför mig låg 25 km av rak asfalt ut till den där drömmiga adelsön där bad och grus kanske hägrade.

Himlen var blå och hettan var varm och grönskan var somrig. Crossen var pigg, runt kroppen satt Sverige-kittet dagen till ära. Vi flög genom grönskan över Munsö, sprätte vid åsynen av mälarutsikten och nådde till sist färjeläget. Rätt många bilar gjorde samma sak, och snart kom färjan och alla fick plats och vi var på vattnet. Bleka minnen fladdrade förbi. Jag minns en liten hemlig gång upp till det röda huset, men inte vilket rött hus, jag minns en brygga från vilken vi körde vattenskidor men jag minns inte om det var mig det gick åt helvete för på skidorna, jag minns att vi gjorde kladdkaka men jag minns inte om den var god eller vad vi kollade på när vi kollade på teve. Kanske Arkiv X. Så minns jag att hans mamma var supergullig men inte vad hon hette, och pappan med. Man kan inte minnas allt. Vissa saker måste tillåtas ge vika för nutidens viktiga påfyllnad av minnen och tankar.

Jag stalkade inte min tonårskärleks stackars föräldrar, om ni nu hade sett det framför er. Ha ha nix, jag trampade rätt upp och tog höger och snart vänster in på en förförisk grusväg.

Då kom hunden.

Ut från en grusväg till vänster om mig kom den farande, med rottweilerkläfsande käftar och ett skall som hör hemma i helvetet. Jag ökade och ökade och ökade och mitt rop på hjälp måste ha fyllt hela kvarteret. Hunden skulle gnaga sönder mina vadmuskler och äta sig in i min stundande cykelbränna. Det skulle knastra när käftarna omslöt mina vrister. Men ingen människa kom, ingen hörde mitt hjälp. Och framför mig fanns ett gräshav utan stig, grusvägen var slut och jag hade kört in på en villaväg där alla utom rottweilern var borta och firade nationaldagen.

Till slut stannade hunden, och vände då en människa kallade den till sig.

Jag stannade vid gräset i slutet av vägen.

Vad var det för gated community Adelsö hade utvecklats till egentligen? Och hur roligt hade det inte varit om det var tonårskärlekens stackars föräldrar som lagt sig till med en vakthund på äldre dar?

Nu var det ju naturligtvis inte så, jag vände och svängde in där hunden bodde, mycket riktigt en rottweilerkorsning nio år gammal, ägarna var på altanen. De hade hört mitt rop på hjälp, hunden var självklart snäll och tyckte bara så förfärligt mycket om att jaga sådant som rörde på sig. Så förfärligt mycket att den denna nationaldag slet av kopplet och dundrade iväg som om det inte fanns nån morgondag.

Jo jag märkte det. Att den tyckte det. Att den inte hade koppel.

Hej då. Jag körde vidare, på tryggt avstånd från rottweilerkorsningen. Tog in på andra söta grusstigar och kunde börja drömma igen. Vilket paradis. In och reka grus, kanske köra tekniskt på rötter och motlut, ut igen på asfalten, Adelsö ringväg, och så vidare tills jag nådde rundans mål.

En liten hamn med pir och stenblock. Sättra.

Du ljuvliga ö.

Jag rullade ut till piren förbi några seniorer, hejade diskret, och satte mig längst ut. Mälaren. Så blev längtan för stark, och vattnet omslöt mig och var kallt och somrigt och livet var perfekt.

Så perfekt det kan bli när man med blöta ben försöker prångla på sig lycra. Varför väntar man inte bara på att det har torkat? Nej, det gör man inte, men efter lite krumbuktande så sitter lycran där den ska och man själv slår sig åter ner igen på klipporna för lite eftertanke.

Eftertanke på det gamla bekanta temat: konsten att förena bad och cykling. När man badar blir man sval, när man sätter på sig svettig lycra blir man svettig. Allt går runt och runt och inget spelar någon roll förutom att ett bad alltid är värt det.

Upp från klipporna, cykelbrännan pockar på, vill bli definierad, benen vill iväg, ut igen på grus och så når man asfalten och tusen små andra grus- och skogsvägar pockar på. Man vill återvända, och så förbi ett dödligt mysigt trädgårdskafé som heter Hovgården. Hit fikar man nästa gg med sällskap! blir löftet, och så tillbaka till färjeläget.

46 km till Stockholm, i sidvind. En sista spurt uppför Nockebybron, benen vädrar morgonluft och vi jagar ifatt den anonyma cyklisten framför ända in till Brommaplan. Hah.

Bra slut på rundan. Över Tranebergsbron, älska takåsarna mot den blå himlen, ja mot alla andra himlar, svänga ned mot Kristinebergs t-bana och vänster upp mot mitt hus.

105 km, raksträckor på asfalt och slingrande grusstigar, bad och mysiga fik – Adelsö, vi ses igen!!

🦋🦋🦋

Ride report: Dalsland Runt 2019

Riders!!

Gruskärleken har åter slagit ned som en bomb i min tillvaro. Bomben låg och pyste hela våren för att fullständigt utplåna allt annat under tre dagar i Dalsland. Över grus, gräs, lera och sprängsten plöjde denna löpeld, denna galopperande urkraft, denna crossens första Dalsland Runt.

Upplägget är ju som alltid: man samlas i Vänersborg, preppar cykeln och packar in väskorna i en skåpbil som tar dem till Håverud där man bor, och så cyklar alla dit, i olika klungor. Sedan kör man en runda på lördagen, och så tillbaka till Vänersborg på söndagen. Allt upplagt och planerat och scoutat av bästa Wenersborgs Racer Club!

De är bäst. Alla som kör Dalsland runt är också bäst. Alla som man möter är bäst, och alla som hejar på en när man kör och alla som inte hejar på en när man kör, de är också bäst!

Men allra bäst är gruset. Och hur gruset övergår i sprängsten, som man flyger över i hög fart som kullersten. Och hur sprängsten övergår i packat grus med två finspår, och hur denna slingrar sig och åmar sig och krumbuktar sig så vackert mellan åsar och skogar och sjöar för att vi som trampar dessa vägar ska få en så vacker färd som möjligt.

Bäst är också hur vi plöjer genom leran. Hur grenar daskar våra hjälmskallar. Det kan vara en avfart från grusvägen, man ba eh varför svänger hon, tagit fel väg? när hon bara följer rutten. Och den leder in på gräsbevuxen skogsväg så mjuk att man vill vurpa bara för att känna omfamningen. Man studsar över dessa mjuka kullar som plötsligt övergår i aggressiva stenbelagda motlut som man måste kränga sig uppför med sin allra största gruskärlek pressad ner i pedalerna.

På krönet stannar man. Pustar. Tittar bakåt. Var det inte värre? Sedan framåt: mer!

Bäst är leran med hjulspår som finns där framme sedan. Vägen lutar lagom, fart måste man ha, mod måste man ha och tilltro till crossens grepp och sin egen balans! Har man det så plöjer man sig morrande och sjungande igenom leran och gör hjulspår som tillsammans med de andra skapar minnen i leran att hey, vi gjorde det. Vi med. Så väntar man in de andra, kanske vid en vägbom.

Så hur går körningen till, vilka kör man med, hur många punkor får man och vad händer när det aldrig slutar regna?

På lördagen bildar jag en damklunga med några till. Katja, Ena, Claire och Vick. Vår väg är fartfylld och teknisk, lerig och blöt, olycksdrabbad! Punka efter punka får vi laga och till slut plockar vi ut den: stenen, som borrat sig in i någons däck. Tur att ställena vi pausar på är idylliska, och kylan ännu inte biter igenom regnet.

Vi har problem med tjutande skivbromsar, jag stannar och försöker skruva!

Vi har mekaniska problem, någon saknar plötsligt helt bromsar!

Bromsar måste man ha. Vi stannar och skruvar lite. Överlag gör vi allting tillsammans som klunga. Sådan är klungtillvaron, sådant är Dalsland. Man ska inte köra själv, man ska köra i grusklunga, grusklungan där man glider runt på vägbanan lite som det passar en men samtidigt ihop. Kommer det hål måste man se dem själv, hålla avstånd, kommer det roliga partier kan man skratta tillsammans och kommer det utförslöpor så kan man mosa nedför dem sitt fortaste och vänta in på lämplig plats. Och så har man hela tiden koll på när det ska svänga, och man ser hela tiden möjliga vägar eller motlut: den ena drömmiga grusslänten efter den andra avlöser gräsbeklädda skogsstigar. Man myser.

Till slut har vi fikat, och klockan är fyra, och sju väntar finmiddag på bästa Upperud 9:9. Vi pressar fikasyran ur benen i en stenig skogsbacke, och diskuterar beslut på krönet.

Rutten är totalt 144 km. Vi har kört knappt 95 av dem och vissa börjar prata hemväg, asfalt, hinna till middagen. Jag velar, vill vidare på gruset, fattar beslut att köra själv.

Hej då min damklunga!

Jag har vatten, jag har rutten, jag har regnjacka, jag har batteri i telefonen. Jag har viljan.

Jag drar, vi ses senare!

Solen spricker upp, rätt beslut Anna!, jag tar höger på en asfaltsväg och snart höger in på gruset. Nytt grus, nya stigar, nytt nytt, mer!

Jag stannar och tar av mig ett par handskar. Solen värmer nu efter regnet. Märker det dåliga. Batteriet i Garmin är på väg att ta slut. Utan Garmin, ingen rutt, utan rutt ingen framtid i skogen.

H-ete.

Men jag kör vidare, får väl ta det sista via telefonen, och åtta kilometer till på gruset leder till en backe, där jag kör förbi en avfart. Och sedan händer det som alltid händer på Dalsland Runt.

Man kör rätt in i en lösning.

I detta fall, en klunga som kör långa rundan och ska in på samma avfart som jag fast från ett annat håll. Jag är bönhörd, hojar ikapp dem, smörar in mig, de blir mina nya bästa vänner!

Patrik, Lasse, Daniel, John, Andreas. Hej!!

Det är ett tacksamt jobb att med fem mil mindre grus i benen än dem, vara nykomlingen i klungan. Man gör det som krävs, man njuter av det som ska njutas, man pressar de motlut som ska pressas, man tuggar det grus som ska tuggas. Man går i ett enda litet backparti, det är allt! I övrigt tuggar man i sig backarna som packman. Man bara gör det, så glad över sin roll som nykomling med spritt i benen och ett leende nylle och fem andra leende nyllen runt sig.

Så är det på Dalsland. Vi plöjer lera och kommer till en bro över en kanal. Så leder oss rutten över ett nedlagt järnvägsspår, risk för genomslagspunka men lite kan man studsa på slipers ändå! På detta följer en backe med två krön, lite förföriskt belagda vid en sjö där solen nu glittrar.

På andra krönet pustar vi. Sju kilometer kvar. Vid Håverud är vi hemma, tillbaka, en minut i sju på kvällen. 144 km, och Garmin höll nästan hela vägen, och vi turas om att spola av allas cyklar och någon köper öl och alla är verkligen bäst och kroppen med.

Och elementen. Vattnet i regnet och elden i låren och jorden i leran och kanske viktigast av dem alla:

Luften. Luften som bar oss. Luften som inte lämnade slangarna i mina däck en endaste gång.

För bäst av allt på kroppen, näst efter låren och den yta där skorna sitter fast i pedalerna, den kroppsdel jag vill älska nu, det är just däcken. Mina släta slicks som burit mig utan att punka en endaste gång. Lite minskat tryck, flyga över sprängstenen som vore den kullersten i Flandern, genom lera och över asfalt.

Heja däcken, heja allt som händer i Dalsland, heja allt som fastnar på bild och allt som inte fastnar på bild, och mest av allt:

heja alla som cyklar Dalsland Runt och håller kärleken till gruset vid liv.

🐎🐎🐎

Sorry bildbonanza. Fotografer: Ena, Emil, Daniel, Katja och undertecknad samt en random engelsk gentleman vid målet

Eugene!

God fredag alla, torsdag menar jag. Sov till halv elva i morse, hur ljuvligt var det inte? Och det ljuvligaste av allt var att jag hade finfint sällskap i rummet bredvid.

Yes, det var premiär för mig att vara värd för en långfärdscyklist via Warm Showers, som jag själv många gånger använt. Jag har alltid haft turen att bli välkomnad som gäst hos de mest varmhjärtade medcyklister, och fick nu äntligen äran att ge tillbaka något av denna gästfrihet. Inte exakt till dem jag gästat, utan mer ut i universums oändliga cyklistflöde.

Eugene kom hojandes igår kväll, ungefär samtidigt som jag kom hem från träningen. Vi hjälptes åt att frakta upp cykel och väskor i min lägenhet, och medan hon gjorde sig hemmastadd så fixade vi en ris- och linsmåltid så utsökt att vi satt upp till ett på natten för att snacka över den.

Snacket gick såklart kring Eugenes resa: hemmahörande i Sydkorea med familj i både USA och Kenya, hade hennes senaste månader spenderats med säsongsjobb i Australien. Först i Perth, sedan långt borta från Perth då hon av olika skäl flytt sin sedermera pucko-arbetsgivare i Perth och hittat nytt arbete 2000 km därifrån. Ja, avstånden är sådana i Australien. Och det är bra när man ska fly från puckon.

Så begav hon sig att spendera lite tid i Malaysia och Singapore, och det var här som drömmen om en längre cykelresa plötsligt framstod som fullt rimlig. Äventyret skulle ske i Sverige. Här fanns ett par high school-vänner och lagom finfint väder, och cykel och allting fraktades från Singapore till Stockholm. Efter en vecka av planering och fix och trix med rutt och väskor, så cyklade hon de fyra kilometrarna från Stockholm City Hostel till mig i Kristineberg.

Idag var hennes första dag på riktigt. Jag slog följe på vägen mot Södertälje som var slutmålet, och medan vi gnetade på Västerbron i motvind, funderade jag på mitt eget nästa cykeläventyr. På listan fanns Skottland, men på listan fanns även ett flygfritt varv runt jorden med Vancouver som delmål. Närmare bestämt Squamish, där mina vänner just bygger hus och kanske är färdiga till 2021, när jag i så fall kanske skulle hunnit dit om jag började trampa österut i tid.

Så gick tankarna, och Eugene gnetade i motvinden och jag släppte henne med en stor kram vid färjeläget i Slagsta. Där skulle jag ta färjan till Ekerö för en sista medvindslöpa hem var tanken. Eugene kramade mig hårt tillbaka och lovade messa vid ankomst till Södertälje. Medan jag fikade hos Malin på Ekerö (tack Mallisresan för denna fina nya cykelvän!) så hade Eugene trampat klart för dagen. ”Framme!!” löd messet, och vi lovade att hålla kontakten.

Klart vi skulle!

Slut på inlägget, hur rart är det inte att få hjälpa en medcyklist på resa?

❤️

Klampenborg!

Men hej bloggen!

*gnuggar vårsolen ur ögonen*

Snygg matchning va?

Nu har det gått en hel vecka sedan jag knattrade loss här. Har väl varit lite allt möjligt och omöjligt som runnit över livets kullersten. Både lättflytande och trögflytande sörjor. Men skit i bortförklaringarna, vi går direkt på kärnan.

Dagens cykling!

Av olika skäl är jag kvar i Köpenhamn efter en jobbresa. Jag hade bestämt mig för att upptäcka en del av omgivningen från sadeln och begav mig norrut för att få mig lite syre. Jag hade fixat rutt via ett tips från den trevliga fb-gruppen bikepacking Sweden, fråga inte varför jag frågade om Danmark men det gjorde jag och fick svar från en Olle.

Heja honom!! Utan Olle hade jag aldrig lyckats hålla mig till att stanna i närheten och därmed förenkla det hela. Jag ville ju se Atlanten. Men nu tog jag en hyrcykel till Klampenborg och hämtade ut en cross på MTB tours och dundrade rätt in i en gammal kärlek.

Grus- och stigkärleken.

Den slog till efter bara några minuter. Rundan i appen ledde rakt in i ett område med skira bokskogar och böljande grässlätter. Överallt fanns stigar, smala och kurviga eller breda och raka, ett gigantiskt rutnät med minst tre alternativ i varje väderstreck. Så kändes det iallafall, när jag beslöt mig för att lämna rutten och bege mig dit hjärtat pekade.

Det pekade på utförskörning. En liten klättring ledde oss först upp på en kulle. Kullen slutade med en lagom rotig stig som krumbuktade sig förbi ett träd. Lutningen var utmanande. Jag bromsade och sedan släppte jag. Swoosh, så var vi nere.

Och så fortsatte det. En förförisk högersväng mot en lövtunnel följdes av en vänstersväng ut i spikrakt grus på grässlätten. Som föregåtts av tunga vingslag från en rovfågel bara meter från crossens styrreglage och till detta ivrigt kvitter från koltrastarna.

Och när jag dödsföraktande balanserade på en stenmur, tänkte jag: vad skulle hända om jag tog denna kärlek på lite mera allvar? Så tog muren slut och jag andades igen och knixade mig nedför ut på stigen och runt ett träd.

Hästar galopperade plötsligt bredvid min grusväg. Jag dundrade fram på mina hjul, de dundrade fram med sina hovar och jagade varandra i solskenet. Allting var mycket harmoniskt.

Jahaja.

Och så kom jag tillbaka till starten och rundan var slut. Drygt 40 km på tre timmar, älskar hur man kan snurra runt så länge på så liten yta och tycka att man kört massor.

Jag läste på en info-tavla. Området var tydligen ett före detta jaktområde för nån kung med bekräftelsebehov. Han ville väl ha raka vägar. Det var alltid han som skulle döda mest och flest av djuren. Hans liv slutade dock kort efter att en hjort sparkat honom i nyllet vid ett speciellt träd under en jakt. Trädet bar nu hans namn. Inte lätt att vara kung. Tillbaka med cykeln, hej då crossen!!, ladda mobilen lite och traska ut mot havet för att fylla på tvättbjörnsbrännan.

Resten av dagen är historia och har inte egentligen något med cykling att göra. Bara det att jag gick runt i min löjligt snygga Flandern-keps med brillor och myste tillbaka på hur ruggigt bra de matchade mitt lotto-kitt.

Så var det!

Lite bilder, och av något som måste ha med dess integritet att göra så låter sig inte bokskogen fångas på bild så som jag precis upplevde den.

Nåväl.

Kram,

Er stigfarare,

Pånyttfödd

Återförälskad.

Bron och klipporna och kort om dagens plan

Morrn på er! Första natten jag haft svårt att sova. Men innan dess, när jag cyklade hem från jobbet, tog jag en liten uflykt till de mystiska klipporna bakom höjden.

Man följde vattnet och körde förbi strandpromenadens bänkar och utsikt. Tänk sommaren när folk flanerar där. Sedan kom man genom ett bostadsområde som såg slitet men dyrt ut. Inga fem tusen i månaden för den utsikten inte. Ut till en brygga och så uppför några trätrappor. Ett stängsel med syfte att rädda liv och så hål i stängslet med syfte att komma närmare utsikten. Tänk sommaren här.

Klipporna!

Och högt ovanför den, bron!

Jag såg den. Jag som äskar broar för vidderna och luften. Högt högt upp. Tunnelbana som smyger fram. Tranebergsbron. Någonstans där bortanför ligger Ekerö där jag ska cykla idag!

Det är nämligen så att min hejarklack från cx-sm kommer över och rullar lite med mig idag. Det blir grus och landsväg och premiär för upplycrad Stockholmsrunda med crossen.

Imorgon väntar en träningsrunda till Taxinge slott.

Så det så!! ✌️

Tiltade bilder för likes