2020:s bästa ekerbrott

En sista käftsmäll.

Det är vad crossen lyckas pressa in i det allra sista hellaspasset för säsongen innan jag flyttar.

Hur skulle den inte kunna ta chansen?

Crossen, pjäsen med störst underhållskonto i hela mellansverige.

Det händer mitt i ett gapflabb med Echelon-tjejerna. Vi har stannat i novembermorgonen för att käka nåt och någons humor drar iväg så att jag får ont i magen av fnitter.

När vi drar iväg har något fastnat i mitt hjul. Det låter farligt klickande. Ekerbrott. Wtf crossen, tur för dig att jag alltid har ett par varv svart silvertejp runt överröret. Den lindar jag och Marre nu runt ekern ihop med en annan, hel, eker.

Ekrarnas sammansmältning.

Är det Hellas som vill crossen, eller mig, något?

Isåfall är jag helt övertygad om att det är följande och det är att helvete vad man behöver detta fnitter. Skratt, flabb, garv, är det inte rentav hela meningen med allt?

Allt?

Jo.

Det är det jag tar med mig när jag lommar hem i förtid efter att ha vinkat av tjejerna.

Cykelskratten.

💜💜💜

Marre tog kortet såklart och framför mig på spången utan minsta antydan till spångest svävar Elin

Novembergrus och ljus och Tullingesaker att se fram emot just nu

Hej från soffan och mitt mjuka novembernylle. Rosig och med halvslutna ögon ligger jag och tänker tillbaka på allt grus vi tuggat i oss idag och all sol vi lapat. Visst var det smärtsamt att ställa klockan på tidigare-än-jobb, men gryning på Västerbron är värt varenda gäspning.

Att sedan se hur solen stiger medan vi trampar oss ut mot Flaten och Saltis och hem genom Hellas är bara för jävla överestetiskt.

För helt ärligt: vad slår blek vass mot iskall friluftssjö med cyklister i fonden?

***

Jag tittar också framåt såklart, med mitt novembernylle, mot Tullinge.

Jag flyttar nästa helg, precis som förra året. Anledningen är att han jag hyr av kommer till Sverige tre månader och vill bo i sin lägenhet då. Får han väl. Skillnaden är att ingen sex veckors jobbresa till Chile med extra allt slinker emellan utan nu ska jag få bo hos min bror med familj i lugn och ro.

Vi ska ha en jobb-hub. Lite så blir det ju när tre vuxna jobbar hemifrån och två ljuvliga döttrar går i skolan och man kan bolla med varandra. Man kan hjälpa varandra med varandras att göra-listor, även om man inte fattar de andras listor eller facktermerna på den och kanske inte ens egen heller för den delen.

Men man kan rent fysiskt känna närvaron av att fler sitter och sliter hårt och därmed höja sin egen motivation.

Sak två jag ser fram emot är närheten till cyklingen söder om söder. T ex Lida som jag har hört mycket fint om och inte bara från MTB-ryttare. Det ska bli spännande att köra där, och även i området väster om Slagsta färjeläge, ehuru ymnigt med höjdmeter finnas i dessa trakter!

Sak nummer tre är att jag får anledning att bada in en ny badsjö nämligen Tullingesjön.

Slut på Tullingesaker för nu, måste spara några till senare. Ok en till och det är närheten till de två finfina mullvadshögarna Flottsbro och Ekebyhov uppför vilka man kan kötta sig duktigt trött.

Over and out och ljudbok och blomkålssoppa med chili och kokosmjölk som kokar över, och lite ögongodis från novemberrundan såklart. Ann-Sofie, man måste älska lerkvittot på en värdig runda du levererar på omslagsbilden som Eeva så påpassligt lyckades fånga med sina skickliga foto-händer.

Fotokudos till Eeva för omslag och krispigt foto från en av de frosttäckta spängerna varifrån vilken det ändå måste anses något våghalsigt och därför eftersträvansvärt att fippla med mobilen

Och helt gänget för snygga cykelflätor och sällskapet såklart ❤

Kan inte få nog av dig gryning.

Hell!!

Jag måste ännu en gång slå ett slag för gryningen som cykelkrydda i vardagen. Körde min andra för veckan och flaskhalsen är alltid att 1. ställa klockan på 04.20 och 2. gå upp 04.21 när man vaknat.

Men sen rullar man bara!

Och bortom flaskhalsen flödar belöningarna: att första timmen få flyta fram i mystiskt morgonmörker, väja för vattenpölar för att sedan sladda bakhjulet över leran, skylla segheten i benen på klockslaget, på riktigt vem är pigg så tidigt?

Och sedan, när spurtsträckorna börjar torna upp sig, att få trycka på så att man får flås utan att bry sig om hastighet. Och uppför mörka lut och nedför krön, med spänning se var lampskenet leder dig. Ibland bländas av en med starkare lampa, ner med huvudet och låt då kepsen skärma av!

Så börjar det ljusna. I bästa fall, som idag, kommer klar himmel och sol. Då kanske man tar upp mobilen och fotar nån himmelsk utsikt. Dimma, tre färger på samma skymt av himmel. Utsikten är tillgänglig och ljuset gör den mest knapphändiga fotograf till proffs. Sådan är gryningens belöning.

Vägarna och stigarna är tomma när man rullar ut, och på vägen tillbaka in till stan har pendlarna rullat in på vägarna.

Sedan in med cykeln i duschen. Tvätta av, och så får den droppa medan man själv sätter på kaffet. Sedan ut med den och in med sig själv.

Priset man får betala för gryningarna blir en kostnad på sömnkontot, men det man får är regnbågens glitter i ögonen.

Och ett prickigt nylle.Tack Marre för foton, sällskap och pang i benen

Guldbron och jag

I morse ringde klockan när jag redan var vaken. Alltid lika störigt, och händer alltid när man ska upp tidigt och göra viktiga saker.

Dagens viktighet var att Guldbron öppnade för cykel- och biltrafik kl. 05.00. Jag hade fått ett ryck och skulle dit, själv ty ingen lyckades jag locka med mig på att detta var viktigt en så mörk och duggregnshöstig oktobergryning som denna.

Tolv grader och regnjacka, lampor och vinterskor. Trampa mot Gamla stan och plötsligt var det fullt av folk i varselkläder! Jag blev visad, guidad, ”cykla på guldbron, varsågod!” i en ton som andades en värdighet jag inte mött på länge. Värdigheten riktades mot mig, mot världen, mot det mörka murriga oktoberdiset. Mot den egna yrkesstoltheten, mot alla kommande trafikanter med eller utan cykel.

Helvete vad de måste älska att den äntligen, äntligen används, guldbron.

Jag trampar försiktigt på den väl markerade cykelbanan. 04.57, är jag första cyklisten över guldbron, ja det måste jag vara, kepskillar med mobiler i gäng släntrar i mitten av bron, där kommer en till på cykel, och en till, var är pressuppbådet när klockan slår 0500?

Jag har övat repliker och uttalanden: Två hundra miljoner kronor för bron, och så frakt på det för den ingick väl inte?, ja gick ju åt en del fossilbränsle för transporten som ska ha tagit 69 dygn, så ju mer man satsar på ökad cykling, ju snabbare kommer klimatskulden betala tillbaka sig! Om jag åkt hit enbart för detta? Ja ja det råkade vara en del av min sedvanliga morgonträning, ha det gott!

Sen ska jag vifta med flätan och klicka i, trampa in i framtiden, utstråla frihet på cykel.

***

På slussensidan är det så mycket luftig yta. Text i gatan. Nytt. Nya tider. Nya slussen. Nya tramptag!

Jag är över. Skymtar guldets skimmer. Längtar efter att sitta på Hermans eller baren på Gondolen och ha utsikt över skimret.

Jag stannar vid rödljus. Massor av fler anställda i varselkläder, ni har jobbat hårt! Säger jag till dem, vad fint det blir. Sen hejdå, vinkar och trampar iväg.

Duggregnet fortsätter. Jag var den första cyklisten på guldbron. Var ska jag nu?

Liljeholmsbron. Köra runt en outforskad del av Gröndal, hem igen och sova ikapp.

Men när jag kommit till Vinterviken, kört ut och vänt på den outforskade udden jag sett fram emot, så svänger styret åt höger. Och jag följer. Vänster, hemåt, höger: söderut, mot Slagsta färjeläge via strandstigen.

Detta förföriska stycke flowgrus. Precis vid vattnet går det, man hör vågskvalpet, man är mitt i blöta virvlande gula löv, guldlöv, lövguld. Och tusen vattenpölar.

Man är extra snabb i mörkret, visst? Varje krön och kurva blir ett rafflande äventyr, backar extra kittlande.

Framme vid Slagsta. Hinner precis med färjan. Hjul- och cykelmessar lite med Lucas. Sedan av färjan, brrr, bli varm snart kroppen, ljudbok på föe nu är det asfalt. Och så ökar regnet, lika bra att pricka alla vattenpölar för vem vet när det vankas badass igen?, och plötsligt –

Är det ljust. Morgon. Ungefär vid Tappström, tror jag. Kanske lite tidigare.

Mera regn, pölar pölar, alla broar, all utsikt, färgerna! Nu fattar jag varför alla säger att man ska vara högt uppe på hösten, man cyklar ju i höjd med trädkronorna!!

Påfarten till den allra sista bron är alltid allra vackrast. Tranebergsbron. Den som leder över till Kungsholmen. Min bro.

Som jag badar under och cyklar över.

Pretto slut på inlägget va?

Sorry, jag skyller på oktoberdiset.

Get up, dress up, show up.

Det var känslan idag på kompiscrossen i Flaten. Helvete. Det var några plusgrader, det var en ouppvärmd kropp och det var ett mycket ovilligt psyke som mötte den första backen.

(Kompiscross är en fin grej som ordnas i Stockholm: på olika crossbanor kör man fem-sex varv i tävlingsfart med tävlingsregler fast allt är egentligen på låtsas. Efteråt lägger man upp cyklarna i nummerordning och de som varvats har en egen liten rad. Så att man har koll på dem. Olika hjältar turas om att lägga banorna och här kan man läsa mer om den).

Psyket kunde inte vara mer emot mig. Kroppen hade varit riktigt duktig dagen innan, köttat en duktig timme på kampfysgymmet pp morgonen och sedan sprungit skog med svågern pp kvällen. Resultat? Grov träningsvärk i alla muskler.

Så idag rörde sig benen som sniglar. Första varvet ungefär fram till andra sanden funderade jag allvarligt på att skita i hela säsongen. Varför ”satsa” på något som man uppenbarligen är så dålig på? Varför försöka vara bra på något man inte tycker är kul? Hade jag tyckt det var kul hade jag varit bättre! Hade jag varit bättre hade jag tyckt det var kul!

Sådär vevade tankarna i hjärnan.

Jag åkte in i depån och hämtade extra vantar. Tre varv kvar. Upp i backen igen. Jag blev plötsligt varm, tog kurvan ner på första gräset lite snävare och stod på över ett dike. I sanden slappnade jag plötsligt av och lät cykeln hitta sitt spår. Som man ska. Så såg jag hur någon sprang på sanden medan jag själv cyklade på den.

Alla hade det lika skrattretande jävligt.

I mål var det snicksnack om misären i sanden och huruvida man borde hoppa upp på den hala bryggan eller inte. Allting kantat sv leenden. Det gjorde syftet med crossen lite mer framträdande. På vägen hem kunde vi konstatera att det var ungefär lika långt mellan stan och Täby park, som mellan stan och Flaten. Träna sand eller lera? Eller smyga omkring på hemmagräset i Stora Skuggan?

Ingen vet just nu.

Men jag vet att ibland måste man bara börja köra sig varm för att fatta att det faktiskt är kul.

Note to self efter dagens cx-träning

Saker som gick bra idag på stora skuggan:

🍁 Klarade Backen tre av fem varv varav ett pga gubb-fail då gubbe i fråga stod högst upp i backen och studerade oss noggrannt utan att flytta på sig. Resterande klarade gånger gick det bra pga jag hade lagom fart och tänkte på backen som ett helt vanligt inslag som jag skulle uppför. Done.

🍁 Cykeln på axeln kom smidigare för varje varv tack vare att jag fick med mig fart in i backen och kunde låta crossen flyta upp på axeln. Check.

🍁 Fattade äntligen varför det ibland går bra att hålla blicken långt fram i kurvor och därmed ta kurvorna snävare. Det beror på att man mentalt inuti är tillräckligt trygg med underlaget så man inte behöver titta ner för att kunna köra det. Detta inföll faktiskt flera ggr ✌️

🍁 Hade kraft att kötta till det lite i lövprasslet. Berodde väl på just löven, men de ska ju också ha något att bidra med.

🍁 Tog några bra kort när jag pausade medan de andra som kommit före mig redan körde in på sista omgången pga mörkret. Mitt (obs relativa!) snigeltempo gav mig alltså möjlighet att på bild fånga det vackra med cx: raden av cyklister som plöjer terrängen i jakt på fart och varandra medan de lyckas få det att se enkelt ut.

***

Ovan är exempel på sådant man kan behöva tvinga sig själv att tänka istället för att låta tankar såsom ”jag är för långsam och har för dålig teknik för att kunna träna” ta över.

Man tränar väl för att man just har något man behöver träna på?

Lektion 1.0 i hur man snackar ner hjärnspöken.

Varsågod, det var så lite.

🤙

20201015_1755537067214408460855722.jpg

RR Täby Park cyclocross weekend 2020

Jag hatar den här sporten.

Så tänker jag medan jag köttar fram på den leriga gräsmattan som utgör ca 99 procent av Täby Parks cx-bana. Känns det som iallafall. Leran väger mer än bly, och jag lever i nuet på det negativa sättet: när jag är i leran är hela banan lera, i lerbacken upp mot Täby C-skylten med den irriterande lilla gropen där man tappar den sista fart man hade med sig in, är hela banan backe med lergrop, i gräskurvornas lerbackar är hela banan lerbackar där ingenting har fäste och allra minst mina fötter som sitter fast inuti de lerklumpar till skor som sedan låtsas klicka i pedalen medan jag flåsar som en sönderrökt gammal borstbindarhustru.

Köttar är fel ord. Jag köttar inte. Jag kan inte kötta. Jag vill inte, jag orkar inte vilja något, även om jag vill vilja det, det är det som är problemet och det är därför jag hatar den här sporten just idag på denna obeskrivligt vackra oktoberdag. Solen skiner, det är dag två av två på Täby Parks cx-helg och Anne och den större delen av master-damerna är framför mig. De köttar, ökar, drar ikapp, pressar sig genom lera och uppblötta sandkurvor och flåsar och svettar sig uppför backarna där jag bara kan drömma om att orka vilja leta efter grepp.

Jag skymtar dem, som man gör, körandes nån kurva eller balanserandes nåt nedförslut. Alla är koncentrerade, tittar ner i spåret man råkar följa, man kan inte vara annat under ett cx-race, tappar man för en sekund fokus så ligger man och kravlar i leran. Alltid titta framåt in i nästa kurva och alltid försöka hålla balansen. Och ändå ligger jag plötsligt där, och kravlar, två gånger och ena gången kravlar jag ovanpå en stackars junior, förlåt!!, andra gången ovanpå leran självt.

Man kan psykas av vurpor. Men jag brukar inte psykas, jag brukar garva ihjäl mig och skutta upp och fortsätta. Fortsätter gör man, det är så det funkar på race. Man bara köttar vidare, garvar och slaskar på genom sin lera. Till sist sitter den i nyllet och på benen och i håret och överallt, och man älskar och köttar och plåtar.

Men den här leran är så fruktansvärt tung och jag ännu tyngre. Jag gillar inte den här leran, jag kan inte tycka om den och när den sitter på hela mina ben vill jag bara ha bort den. Skitlera. Det går inte att pressa fram ens det minsta lilla leende varken inifrån eller utifrån och inte ens på den lilla asfaltsbiten runt målgång där man rent teoretiskt borde kunna frihjula i sig lite kraft, är jag glad.

Efteråt fattar jag. Man kan inte hänga upp hela loppet på en enda beståndsdel. Det man gör för att överlista sina svagheter eller snarare tankarna på sina svagheter, är att fokusera på det man faktiskt är bra på och det man kan göra lite, lite, LITE snyggare varvet efter. Om än så bara några sekunder av balans eller fokus, så är det dit man ska rikta tankarna.

Jag tog t ex spåret utför på den största backen mer balanserat varv två, än varv ett.

Att jag sedan hoppade över hindrena tröttare varv två, det måste man bara skita i. Cx innehåller alltid ett visst mått av förnedring, en stor dos offentlig utmaning av ens kapacitet. Man är ständigt utanför komfortzonen och det får man leva med, de 40 minuterna som racet varar.

***

Efteråt var jag ledsen för min egen avsaknad av crossglädje, men glad åt Anne som kört in på bronsplatsen. Alla var tröttare och hade flåsat mer än vad jag hade gjort, totalt sett. Jag ville inte flåsa och bli trött, det var där som proppen satt denna andra cx-dag.

Norrortsleran. Jag hatade den. Den hade stulit mitt race. Jag var uppvuxen i denna lera, denna täby-gegga, det var som att mitt förflutna drog mig till sig utan att någonsin vilja släppa taget.

Man får inte låta det förflutna definiera ens framtid. En händelse ska inte få förstöra för händelser i framtiden. Just så sa min orimligt kloka praktikant på jobbet en sommarkväll då vi satt på en takterass och jag försökte vara glad fast jag egentligen var skitledsen över en viktig grej som han inte kände till exakt vad den handlade om. Han sa det kloka, jag nickade, vi åt upp maten jag bjuckade på för att den var för dyr för hans praktikantbudget, och sa hejdå. Han tog sitt tåg hem. Sedan störtbölade jag, på Kungsbron i sommarkvällen, ensam med min cykel.

***

En dålig cx-dag får inte förstöra glädjen för framtida cx-dagar. All glädje får inte hänga på en enda helgs få minuter av cykling. Men idag gör den ändå på något vis det. Jag har svårt att se mig själv förenas med crossglädjen, och därför visste jag vad jag måste göra när jag kom hem. Något jag visste var en prestation jag klarade av.

Bad.

Och så fort den tanken var tänkt, kom en gubbe i min port ner och sa att jag fick plocka av hans grönkål om jag ville. Om jag ville??

Badet fick upp min kravlande cross-gegga till psyke till normala nivåer igen. Det var inte isande, men mycket svalt, och det välbekanta ruset precis innanför huden fortplantade sig upp till hjärnan där det blev till lyckopiller.

I sin desperata jakt på något att vara bra på, det jag mest akut behövde, hade min hjärna hittat det den brukar hitta. Och då blev alla spöken till fjantiga lakan, och jag mindes plötsligt:

Leran.

Den var ju kvar i Täby.

Vi hade spolat av den med högtrycksspruta.

Pappa tog bilderna på mig under lördagens race som ändå gick bättre och jag fick köra om folk, kanske just op grund av hejarklacken?

och den där orimligt kvicka lilla junioren som har mage att palla cykla uppför något jag själv bara kan drömma om

… Och ja, en ros från föräldrarnas trädgård väntade vid målgång oavsett pallplats ❤

MTB.

Jag vore ingen crossryttare om jag inte skrev om kvällens mtb-runda i Vilstaskogen.

I min desperata längtan efter att få bli bra på något ville jag utforska det raka styret. Min tanke med detta var: jag gillar det tekniska med cross men har inte den cx-specifikt explosiva styrka som krävs för att på riktigt kunna utmana någon. Möjligen mina egna hjärnspöken. På MTB däremot, kanske jag skulle kunna dra nytta av mina imaginära men ändå begynnande och därmed möjligen till viss del existerande, tekniska styrkor?

Det var i Eskilstuna detta skulle undersökas. Mitt trygga Sörmland. Lucas lånade påpassligt ut sin dyrgrip för ändamålet. Magnus ställde upp som guide och de stora hjulen bar, som de bar!

Att klättra omkring som Magnus sa, kändes på dessa breda däck fullt rimligt att spendera många timmar på. Att fara upp och nedför flowig stig, som vi gjorde då min lampa slitit sig loss från batteriet och man måste hålla sig till elljusspåret, förstod jag äntligen fascinationen med. Dämpningen fram gjorde allting mjukt och gungigt. Alltså att stå upp och pumpa omkring på en sådan framgaffel!!

Vi körde upp- och nedför steniga slänter och klippiga partier. När jag väl litade på att cykeln skulle palla, så pallade den. Komma uppför var lätt på breda däck. Och när jag tvekade, så tvekade den såklart.

🍁

Efteråt fick vi oss ett skönt mtb-snack. Sedan körde jag nedför lite trappor innan jag lämnade tillbaka det svarta kolfiberåket till Lucas.

Köra nedför trappor gör man blott på dämpad framgaffel.

🍁

Nu sitter jag med linsgryta i magen och känner hur det gungar.

Tveksamt ändå om det blir tillökning i cykelstallet.

Det skulle kunna hota cx-säsongen.

🍁🍁🍁

Marre fotade i fredags morse ute vid Järva när klockan slog gryning

…och ynnesten att få låna någons cykel är enorm, tack Lucas för förtroendet

Hur gick det för Falun i miljö-rankingen?

Två av fem!

Ekologiska bananer? Ja.

Ekologiskt kaffe? Nej.

Källsortering? Nej.

Vegoutbud? Nej.

Övrigt? Hemplockade äpplen från villaträdgård.

***

Ingenting om transporter? Nej, inte denna gg som var en mjukstart. Hela idén med tävlingar är att folk reser dit. Det är både säkert den största miljöpåverkan och samtidigt den svåraste. Vi tar det därför separat. I detta inlägg vill jag istället ha fokus på bananerna.

Enligt Naturskyddsföreningen är endast någon procent av den globala produktionen ekologisk. I Europa uppskattas den ekologiska konsumtionen till 10-15 procent. Och i Sverige, en storkonsument där vi äter 100 bananer per person och år, är 40 procent av bananerna som säljs ekologiska!

Vi är en stor, relativt duktig konsument alltså.

Därmed är det talande att jag fick det förvånade svaret från funkisen i sekretariatet: ”oj det tänkte jag inte på att de var ekologiska, det köper väl alla nu för tiden?”

För det är ju dit vi måste, till att eko blir det nya normala som konsumenten eller arrangören inte ska behöva tänka på. För det har butiken redan tänkt ut, genom att enbart sälja ekologiska eller göra dem billigare, eller genom exponering.

Alla vi som serverar ekologiska och för den delen även rättvisemärkta bananer på evenemang är därmed i gott sällskap!

Så fortsätt med det, börja med det och sluta aldrig med det.

Och ni som blir sponsrade med bananer, tänk på den goodwill som det sponsrande företaget får genom att leverera ekologiska och gärna rättvisemärkta bananer till era evenemang. Ni tjänar alla på att efterfråga det.

🍌🍌🍌

Rättvisemärkt kaffe och rättvisemärkta bananer garanterar även arbetsvillkoren och utgör en växande men inte lika stor del av konsumtionen som ekologiskt märkta.

Naturskyddsföreningen skriver mer om bananproduktion här

Plötslig vila

Idag efter jobbet kom jag på att jag inte njutit tillräckligt av min vilodag. Jag tog därför på mig kläder jag aldrin skulle kunna cykla i och gick till ett ställe jag aldrig skulle kunna cykla till: en hemlig bänk på andra sidan Tranebergsbron.

För att komma hit ”måste” man ta vägen över själva bron. Och eftersom det är den 30 september så kunde jag göra det i solnedgången. Så här sitter jag nu omgiven av pilar och ser ur över min älskade bro och drömmer om framtida morgondopp.

Att just ta totalt avstånd från cyklar och cykelkläder på vilodagen är ett effektivt sätt att senare längta tillbaka upp på cykeln. På så vis frigörs också utrymme i hjärnan för att njuta av det man åstadkommit pp cykeln t ex dagen innan. För mig var det en synnerligen flåsfylld månskensrunda i Hellas där mina ben på ett osedvanligt välkommet sätt, verkligen ville ta ut sig. Så det fick de och just den viljan sitter jag och reflekterar över nu.

För just när viljan att ta ut sig och kapaciteten för dagen att göra det sammanfaller, är cykling helt j-a fantastiskt.

Lite så kan man landa när man kommer på att det är vilodag och man plötsligt passar på att vila.

🍁