Hur gick det i Saltisgruset igår?

Ja, det är en berättigad fråga i dessa trångt-i-spåren-tider.

Det gick bra!

Det var inte alls så mycket folk, faktiskt. Vår samlade analys var att folk trodde inte det skulle bli så fint väder som det faktiskt blev, och därför inte hann ut så långt ut som vi körde.

Och vilken sol! Våren är ju nyckfull nu, på morgonen var det hagel men så fort som molnskyarna började skingras kom beslutet från Marre att köra. Och då var vi fem glada nyllen som samlades i City för en grusrepa: Ann-Sofie med sin nyförlösta grusglädje, Anne med backben värda att dö för, Amira med sina utbrytningar på MTB och Marre med sin inneboende råstyrka som ger sig till känna oavsett vilket trampor hennes fötter klickar i.

Rundan gick mot Hellas och touchade Saltis. Och jag vill nu beskriva vad som gör denna runda till en så lämplig kvällsrunda, vilket gör mig extra glad att jag blev visad den.

För det första dess längd. Typ två timmar tog det att cykla de 48 km T/R Kristineberg. Perfa för en kvällsrepa utan att komma hem för sent!

För det andra dess mångsidighet: blandningen av cykelbana, smala slingervägar för tekniken, böljande backar för benen, steniga nedförslut för spänningen och breda grusvägar för den autentiska känslan av att vara långt utanför storstan.

För det tredje dess naturskönhet: vi for genom doftande hägg så prunkande att den gjorde vägen till en tunnel av grönska, vi skymtade wow-iga havsvikar som öppnade sig bortom klippkanter, och solens strålar strilade mellan tall och gran på små minisjöar så glittrande att vi genast måste ta en pp med fotosession.

Och som en bonus, för dess intrång på min för alltid ärkefiende golfbanorna. (som tidigare mångårig hästtjej i Täby var det golfklubben som givetvis köpte upp våra ridmarker, och JA jag har golfat två gånger och det är VISST jättetråkigt!!) He he. En del av rundan slingrade sig nämligen i motljus på en finfin superlämplig cykelvänlig del av Saltis golfbanor (det måste finnas flera)! Otroligt inbjudande, tyckte vi medan vi trampade fram över den böljande grusvägen, som ju inte alls hade några skogsflanörer av naturliga skäl. Bara några golfare.

Vi var givetvis noga med att alltid visa ett artigt beteende mot de få människor vi mötte. Och fortsatt tänker jag spara denna runda på Garmin och köra den på tider på dygnet när det är fortsatt tunnsått med folk, eller med skitväder, eller kanske i mörker och varför inte i gryningen?

Så tusen tack till gänget som förgyllde min kväll och delade med sig av denna runda!

Foton jag, Amira och Marre

… Och rundor som avslutas med Västerbron och en cyklistsiluett på krönet *döööööööör*

Yogafisk! och annat som händer mig just nu.

Yo.

Yo som i yoga, som hände mig i Fredhäll i förmiddags, mer specifikt i parken på andra sidan bron under Solstugan. Nån minut på cykel härifrån. Jag hade varit uppe och redan kört 45 min skärm-yoga, så jag var uppvärmd och upprymd och längtande, och lät mig översköljas och frisläppas och lösryckas. Och imponeras av läraren som kunde stå på huvudet så där njutbart.

Yo som i deadlines.Efter onsdagens kl. 16-deadline, då jag med speedade deadline-ben fick trycka grusrally med amasonerna på Järva, hände mig genast en ny deadline. Så idag kl. 16 var det dags att fullgöra ännu en, och imorgon kommer troligtvis en tredje! Livet är deadlines! Deadlines är livet! Utan deadlines, inga deadline-ben på Järva.

Yo som i Älgö. Roberts pigga ben släpade mina dagen efter rally-ben ut på Älgö så jag fick lukta på saltvattnet. Detta saltvatten! Det ska hända mig ofta denna vår och sommar, har jag bestämt. Och då blir det så.

Yo som Rena Mälaren. Medan vi rotar efter godispapper och mikroplast i buskarna, drar de här snubbarna upp grejer ur Riddarfjärden som man inte trodde var möjligt. Eller så tror man det, underskatta aldrig människans förmåga att tro att saker försvinner när de kastas i böljan: bilbatterier, kundvagnar, stulna plånböcker, hela bilar och annat smått och gott. Rena Mälaren händer mig imorgon, då jag ska vara med och dra upp grejer som dykarna hämtar. De kontaktade oss för att be om hjälp. Klart de skulle få det!! Vid Hornsbergs strand, så att jag kan bada där sen.

Fasta händer mig, i åtta dagar, med start imorgon, hepp vilken befrielse. Är ändå inte särskilt sugen på mat, i någon form. Allra minst är jag sugen på Dirty Vegan‘s alltför köttiga burgare, som hände mig och Robert i onsdags efter Älgö. Jag kan Beyond nu, behöver inte bevisa något genom att äta dem igen. Men man ska bjuda till, och det var ju jag som ville testa käket där, så jag åt lydigt upp hela.

Det superlokala händer mig och jag njuter av det. Kom på mig själv med att ha realiserat en tanke jag haft om att bo i Stockholm: att OM detta gud förbjude någonsin skulle tillåtas ske, så skulle jag vilja bo någonstans där jag kan utforska och ha egna hoods. Och det har jag ju, med grönska och badmöjligheter och nån kvart in till city och mindre till Hornstull och Söder och Fiskartorpets crosstigar och

❤ Västerbron ❤

Vad mer?

Våren. Våren händer oss alla, jag älskar den intuitivt inte denna coronans tid, coronavåren utsätter mig för svåra prövningar, men jag tvingar mig att älska våren ändå för annars går jag under. Eller, jag snarare är i våren, än att jag aktivt har en åsikt om den. Jag pallar inte det. Inte minst som våren just nu inte låter sig förevigas på mediet foto, utan gör sig bättre som doft. Jag vet, för jag stannar till vid häggen nedanför min lägenhet varje dag. Och det är min chans, jag som ogärna tar riktigt bra bloggbilder utan alltid måste be om andras.

Och våren händer som längtan efter att få krama styrlindan med naken hand. Vantar go home. Jag vet, för jag har ännu bara kört med långfingrat men tog av dem lite ikväll för intimiteten och shit shit shit vad jag längtar. Greppet, omfamningen, styrlindans förföriska kom Anna.

Så våren, ge mig min styrlinda, och fortsätta hända mig, för jag kommer inte hända dig i år.

Ok?

Ok bra.

20200510_0800123184254607955531127.jpg20200509_1229388695371159037438107.jpg20200508_1851195962760923393924980.jpgOch Västerbron, sluta aldrig aldrig aldrig hända mig och om det skulle ske så lovar jag att hända dig tiofalt igen

Vår.

Vår lovers!

Visst är det underbart, grönt och vimlande, omtumlande och genomborrande, all denna vår.

Vår kafétid.

Vår stig.

Vår grönska.

Vår backsippa.

Vår cykel.

Vår musli.

Vår matapacohund.

Vår känsla.

Vår spänning.

Vår kombucha.

Vår, vår, vår.

VÅR!

img-20200428-wa00037177498127584704096.jpgMamma och pappa i riskgruppen har ett kafé på uteplatsen med rimligt avstånd mellan borden för att kunna träffa sina barn, här kan man sitta och prata en stund lindad i filt och kyssas av solen. Vår sol.

Hit men inte längre – och skogsvideo för solocyklister

Kära läsare.

Det finns en sak som jag absolut inte kan gå med på.

Och det är att coronakrisen ska få skapa ökad ensamhet ibland oss, och fler ensamma människor.

Jag har funderat på detta både i mitt eget huvud och ihop med andra.

Hur reagerar redan ensamma människor på fysisk distansering och social isolering?

Eller kanske, vi som både har tränat upp vår förmåga att göra saker själv, men samtidigt är mycket känsliga för förnimmelsen av ensamhet?

Kommer denna kris, med gemensamma råd om hur man ska bete sig som verkar följas av de flesta, öka eller minska ensamheten?

Kan det bli så att vi, just för att råden är gemensamma och just nu följs kollektivt, passar på att faktiskt ringa den där vännen eller familjemedlemmen, oftare? Och därmed själva känner oss mindre ensamma? Och därmed får en sorts skärpt förhållande till oss själva och till det som vi mår bra av?

Eller blir känslan av ensamhet ännu större, för vad ska vi gå tillbaka till när krisen är över? Samma liv i förnimmelse av ensamhet, igen? Ett efterkris-liv som också är en sorts, om än, lågintensivt, kris-liv?

Å andra sidan: är det lite mer okej nu, att outa sin ensamhet och därmed få större chanser att, utan att vi skapar martyrer, bota den, på kort och lång sikt?

Jag själv märker direkt hur jag går ner mig om jag inte haft kontakt med minst en nära vän eller släkting varje dag. På telefon. Chatt och mess kan jag sen gammalt, det som krävs är telefon eller video. Precis som psykologerna säger att man ska.

Jag själv märker direkt om jag inte sätter upp exakt vad jag ska göra, och fokuserar på att få detta gjort och sedan tar en paus. Precis som jobba hemifrån-experterna säger att man ska.

Och jag vet exakt hur fladdrig jag kan bli i sinnet av att cykla själv för ofta. Men jag vet också att min fladdrighet kan förvandlas till frihet!

Därför avslutar jag det här inlägget med tre tips som motar bort känslan av ensamhet när du cyklar själv. Och ger plats för känslan av just frihet! Lite olikt mig, jag ger sällan tips. Helt enkelt för att jag själv möts av tips när jag egentligen behöver motivation. Och då dyker min motivation ännu mer. Så ok, vi kan säga att jag delar med mig av sådant jag själv brukar göra. Och jag hoppas att det kan öka er motivation. För jag är jävligt grym på både ensamhet och frihet:

Ett. Stå emot impulsen att höra av dig till andra under rundan. De finns kvar. Tänk istället på dem. Varför är du glad att vara vän med dem? Vad gör de som får dig att le? Du cyklar nu, de finns kvar att höra av dig till när du kommer hem. Du kommer dessutom att ha egna minnen från rundan som bara du kan relatera till. Njut av dessa hemliga minnesgåvor.

Två. När du tagit de kort du ska under en pp, se dig omkring och lägg undan mobilen. Det finns fler sätt att skapa minnen än att avbilda dem tvådimensionelt med mobilen. Se granar och mossa och himmel, studera observera. Hur luktar det just nu? Vilka djur har gått här? Visst är din kropp och din cykel bara en förlängning av björk och mossa?

Tre. Istället för att bara köra på, tänk på hur benen jobbar i de olika momenten. Uppför tar de dig metodiskt och tålmodigt, nedför trampar de glatt och klokt, över stigens små hinder balanserar de med perfekt teknik.

Och glöm aldrig:

Med en cykel är du inte ensam.

Aldrig någonsin.

OK?

Deal.

Och kolla gärna in min lilla skogsvideo för tipsen i videoformat!

Tack Katja för solovideo-inspo!!

Nacka-chocken

Aldrig mer stigcykling i friluftsområden.

Det var känslan efter att ha snurrat runt i Nackareservatet i söndags. Tror det var där jag var iallafall, gick på en rutt vi kört med ett brudgäng i höstas. Då var jag eld och lågor över dessa nya stigar. Så vackert längs spränger, hällmarker och uppförslut!

Igår var jag skärrad. Stigarna var proppfulla med folk! Jag hade knappt en enda nedförsbacke för mig själv! Än mindre kunde jag ta fart uppför utan fick knoga med start i motlut! Hela tiden fick jag smyga mig förbi och ropa ursäkta och hela tiden hoppas att de inte hatade cyklister mer än vanligt.

Är det såhär MTB-åkares vardag ser ut?

Som jag längtade till landsvägen. Och till tomma grusvägar! Dessa två typer av vägar, som är transportleder och inte anlagda för rekreation, har en stor fördel och det är att man slipper bråka med de stackars fotgängarna. Då är bilister mycket lättare att både bli arg på och att komma överens med eftersom man färdas på en regelrätt, vanlig väg.

För jag förstår fotgängarna! Familjerna, paren, kompisgängen, den ensamma flaneraren som nyss lämnat sin fru och bara vill ha lite luft att andas. Jag skulle aldrig som fotgängare i ett naturreservat vilja oroa mig för att det kan komma en cyklist. Jag vill promenera och njuta!

Fram för ännu mer separerade vägar i fritidsområden.

Sedan blir det ännu mer uppenbart hur väl de stadsnära ytorna behövs. Nu när vi äntligen fattat hur bra det är att vara ute och göra grejer, och att det finns fin natur hemmavid att göra dem!

Men pjuuuuuhh. Som man säger. Jag är skakad. Ok, kanske inte aldrig mer, men iallafall aldrig mer söndag fint väder och mitt på dagen och utan ringklocka på anlagda stigar.Kanske snarare tidigt tidigt, med på köpet fågelkvitter, gryningsljus och daggdroppar?

Eh det börjar låta magiskt. Och börjar låta som att mitt gamla sätt att njuta av en plats är tillbaka:

Åk dit en annan del av dygnet, med fördel tidig morgon.

Any takers?

20200406_0755256038535355206989130.jpg

Och ett träd på stigen är det minsta problemet

Och jag kan också känna att anlagda stigar inte är riktiga stigar på samma sätt som vägar. Vilken helt ologisk känsla, varför skulle inte stigar som anlagts för folk att gå där och njuta av omgivningen vara en riktig väg? Eller är det för att det inte riktigt är en transportled? Och att jag gillar känslan av att cykla på något som redan finns där och därmed kan ha flera syften?

Två tröttheter

Igår kväll hade jag min kära fina kusin Elisabeth på besök i Kristineberg. Vi syrade vitkål, gjorde feta-ish vegansk ost och vältrade oss i växtriket. Varje gång vi ses, exploderar mitt kök i detta frasiga rikes miljoner färger och konsistenser.

🥦🥦🥦

Vi begick också vinterbad. Efter en frukt- och grönsakssmoothie med tusen ingredienser som jag fick gissa mig till när jag stod och rörde i ostsmeten, begav vi oss ut. På med vantar och mössa, beväpna oss med handdukar och ner till Kristinebergs strand i kvällsmörkret.

Så stjärnklart det var! Is på bryggan, välja varsitt ställe och så i och SIMMA, hur imponerad var jag inte av Elisabeths helt obrydda inställning till vintersimning! Som en fridfull liten säl flöt hon fram i det mörka mälarvattnet, medan jag skrikandes släppte ner min kropp under ytan.

”Jag hade gärna simmat lite till, men du förde ett sånt liv att jag började tvivla på om det verkligen var så härligt”, konstaterade Elisabeth på bryggan vid påklädningen.

🐬🐬🐬

Resten av kvällen var jag trött. Eller sömnig snarare. Vibrerande slut, levande trött. Vinterbadet ihop med dagens grusvägar hade den effekten på mig.

Trötthet är intressant. Sömn är en gåva. Det är välgörande att cykla sig trött, men är det alltid smart att cykla sig sömnighetstrött? Kan man välja vilken trötthet man skaffar sig, genom att välja typ av cykling?

Gårdagens grus på Ekerö var helt klart ett av de första längre gruspassen för säsongen. Utan sällskapet av tjejerna hade jag aldrig pallat. Vi var ute i dryga fem timmar, tickade in 89,9 km på gruskontot och efter kantvind och motlut och lerstigar var jag just slut. Solen och vinden hade satt sig i ansiktet; ögonen ville stänga igen och vila. Spänningen vid branten där vi hade kunnat falla över kanten om vi inte fortsatt trampa, hade vibrerat ut i lungorna. Kroppen ville stänga igen, vilket den fick, när jag somnade i soffan efter att Elisabeth gått.

Jag sov sedan inlindad i mitt rosa nattlinne utslagen på tvären över min stora säng, tills morgonsolen väckte mig.

Jag konstaterade att det finns så många sätt att bli trött på. Cyklingen kan erbjuda dem alla. Trötthet av koncentrationen det tar att meka, till exempel. Och tröttheten efter skyltspurter vid Drottningholm. Här blir man ju trött på ett uppiggande sätt. Benen väcks till liv, prövas, återupplivas, fylls med mjölksyra.

Längtan efter sådan trötthet, som ett komplement till den andra, tar allt mer plats i min hjärna just nu. Jag kan ju inte kampfysgymma eftersom min högra hand fortfarande är stukad. Det explosiva måste alltså komma från annan källa.

Längtan kan stillas snart. Idag ska nämligen racern cyklas hem från vinterförvaringen.

Ridå på det, rapport från första skyltspurterna kommer snarare än ni tror!!

Fotokudoz Guyaén, Emilie och Caroline förutom den på min nya spegel dårå

Just ikväll är det vi.

Hejsan!

Ikväll har jag umgåtts med mina tankar. Bara dem och jag. Det kan ju både vara fint och jobbigt, men mixar man dem rätt kan allting komma ut bra i slutet. Så vi har gråtit lite och googlat, drömt och sjungit lite för oss själva, i den ordningen.

Och då blev allting konstruktivt och rimligt.

Först var det dags att konstatera varifrån ljudet i bakhjulet kom. Det lät lite som att en sten hade tagit sig in i fälgen och snurrade runt där, som de där plastgrejerna man satte på ekrarna som barn som åkte upp och ned längs ekern under färd.

När jag fått ur luften ur däcket, såg jag min eker. Den hade lossnat från sitt ekerfäste. Jag insåg att detta skulle bli en sak till att bockas av från crossens lista på erfarenheter, men grät lite ty imorgon skulle det ju cyklas grus på Ekerö. Varför denna erfarenhet just ikväll? Jag ville ju så hemskt gärna följa med de underbara brudarna, i mina tankar hade jag redan planerat hur roligt det skulle bli!

Jag googlade därför fram att Bromma cykel öppnar klockan tio. Nästan samma tid som vi ska samlas, på nästan samma plats. Om jag hänger på låset så kanske kanske de kan spänna fast ekern eller sätta dit en ny innan brudarna tröttnar och drar iväg utan mig…

Jag insåg samtidigt att ekerbrott kunde ta tid, och att jag därmed skulle kunna bli utan runda. Därmed övade jag mig på att tänka ut en plan B för det scenariot.

Sedan var det dags att drömma. När jag såg rutten för imorgon, kom jag nämligen på mig själv med att fundera på om inte detta skulle bli året då jag utforskade Stockholmsgruset? Om 2019 var backarnas och utlandsresornas och de ❤ nya bekantskapernas ❤ år, så kanske 2020 skulle bli grusvägsfyndens?

Just för att det är så roligt, med grus. Och praktiskt om man vill ha utmanande körning.

Och slutligen så kunde vi inte låta bli att därmed sjunga lite för oss själva, av att vi för en gångs skull, ett litet litet tag en fredag, var i fas. Var vi, och inte vi mot mig.

Så vi lagade mat, och gjorde tydligen något med hummusen för den var extra god ikväll, ja något var det som vi gjorde. Och munspelet ligger plötsligt inom räckhåll, så vete sjutton om vi inte blåser liv i gamla munspelstakterna och tränar in några visor.

Och hoppas hoppas nu att tjejerna väntar in imorgon och Bromma cykel öppnar lite innan tio och blir glada över dagens första ekerbrott som de kan lösa…

1. Brottet finns bakom masken

2. Gabriela tog fotot på mosaiken i Tongoy på andra sidan mitt liv som jag känner det

Leta stig och hitta ben

Morrn och rapport från igår!

Igår vid sex på kvällen däckade jag i badkaret. Duschvattnet var så mjukt och lent. Jag drog upp knäna och lutade mig mot ena sidan av karet för att försöka täcka så mycket som möjligt av kroppen med vatten. Sedan vaknade jag av att det kom luftbubblor ner i vattnet genom ena näsborren. Den hade kasat ner under vatten, och väckt mig.

Jag gick motvilligt upp och klädde på mig. På mobilen hade Robert skickat bilder.

Anna dricker te i solen, Anna försöker posa, Robert posar i cykelkepsen med solen i ögonen, Robert snygg och snabb i allén vid Drottningholm.

Då mindes jag. Vi hade ju cyklat!

Jag gnuggade vattendropparna ur huden och såg ner på mina russinfingrar. Så rekapitulerade jag förloppet.

Jag hade föreslagit att vi skulle dra iväg mot Ekerö för att klättra upp på Ekerötoppen. Sedan skulle vi ta färjan till Slagsta för att få oss lite Mälarnjutning, varpå vi skulle leta oss ned till den förföriska strandremsan som enligt en av mina läsare, var värd att cyklas. Denna remsa skulle ge oss gruskontakt och förbinda Vårberg med Liljeholmen utan att våra känsliga premiärpsyken skulle behöva tugga asfalt.

Vackert så. Robert anlände i sin stiligt omlackade ram, vi trampade upp på Tranebergsbron och möttes där av SOLEN.

Ja, det var en inbjudande vårsol som mötte oss på vår älskade Tranebergsbro. Vindpustarna låg och vilade medan vi försiktigt tillryggalade kilometrarna fram till Drottningholm. Där tog vi höger för att komma in på lilla spurtvarvet, där jag brukar köra skyltspurter. Vi besåg endast skyltarna, det var ju premiär och Roberts gym-ben behövde rullas ur. Och mina icke-ben behövde vakna.

Så körde vi allén mot stora vägen. Robert gjorde en fixiecross-sladd på ett grusparti, och vi tog höger. Snart såg vi Ekerötoppen, dit ska vi sa jag till Robert. Och så var vi vid Tappström där en liten väg under bron ledde oss till just toppen. Trampa ur i en kurva och stanna vid vägbommen och ladda.

Efter en pp drog vi uppåt, på avstånd från varandra för att undvika backvurpor. Så tuggade vi asfalten och Robert försvann bakom ett krön.

Nu var det jag och backen.

Efter den lite mjuka asfalten kom grusbranterna. Kurva på kurva på kurva och psyket bråkade och där kom första tanken på att kliva av och gå! Men jag var förberedd och tog fram den backstrategi jag utvecklat i Norge: ett tramptag i taget och du ska upp.

Och upp kom jag. Och när jag nådde toppen med mitt premiärflås stod Robert där och peppade, och sedan gick vi fram till kanten.

Folk åkte verkligen skidor här. En liten lift drog upp hugade åkare som sedan kastade sig utför på konstsnön.

Vi drack lite te och kisade mot solen. Sedan åkte vi ned i jakt på det värmande flåset.

Vi flåsade oss ända vägen till färjan, fick oss en solglimt och kunde värma oss i passagerarhytten, letade oss ner till strandremsan och här kom dagens fail.

Eller det som fick definiera dagens runda: att på cross leta stig. Glädjen i att någon sa att det finns stig här följt av berusningen i här är den det måste vara den! Varpå stigen urartar i MTB-trail-ish stenskravel och Robert trycker en praktvurpa. Se hur cykeln troget flyger med sin ryttare från stig ner till slänt! Det är en mjuk och fin luftfärd, och efteråt kan vi med lite skräck som vanligt konstatera att det lika gärna hade kunnat vara stenskravel som Robert landat på. Och hur hade ryggen hans mått då?

Upp och kolla cykeln, är allt ok Robert ja det är det! Och sen faktiskt vända. Stigen som definierade stigfinnarturen bjöd visserligen på dödsvacker utsikt över Mälaren, men den var inte cross-bar.

Vi fick finna den en annan gång, om det ens var den vi fann.

Ut och tillbaka och ta en genväg i ett parkeringsgarage. Cykelbana till Årstaberg och där vid bron till Hornstull kändes allt som hemma.

Älska komma in i stan efter att ha varit utanför ett tag.

Och det var den premiären. Hej då Robert tack för idag!! och hem till bad och däck och det var där rapporten började.

Och det är där den slutar, mitt i trötta vader, mjuka ben och bilder Robert skickat i mobilen.

🐬🐬🐬

Cykelsuget.

Men hej alla!!

Är så gruvligt cykelsugen.

I morse sken solen som en galning. Jag tog en omväg till tunnelbanan och såg ut över Riddarfjärden. Väl på Kungsbron på väg till kontoret kände jag samma sak. Det fanns en längtan i luften, som inte kunde förklaras bättre än genom att sätta ett ord framför:

cykel.

Läs Katjas förföriska redogörelse för dagens gryningscykling, så fattar ni. Visst, jag inser att min cykelbana genom Flemingsberg och Huddinge och Älvsjö inte bjuder på lika mycket syre eller ens kommer i närheten av att vara lika krispig. Men den klara februariluften nu, ihop med tanken på crossens nymonterade bromsbelägg, gör tanken oemotståndlig.

Så tanken är nu att testa en liten minirunda på lördag morgon, kustvägen mellan Slagsta och Liljeholmen. Och så tar vi det därifrån.

Så får den lilla hostan som gnagt hål i mitt cykelkonto vackert vika ned sig.

Snart, crossen, snart

Novembergrusets sista suck

Vi körde väl Barva!

Ja, det gjorde vi, jag och Alex. Sista gruset för i år, och i novemberdiset blev det en stillsam flashback till Eskilstunatidens rundor.

För visst består cyklistlivet av olika faser? Visst finns det en som inleder, en där formkurvan drar iväg mot himlen och en där man peakar. Det är då man hittar på nya sätt att träna, nya underlag, kanske tävlar om man förut bara motionerat, kanske motionerar om man innan bara tävlat, kanske kör kullersten om man tidigare kört enbart grus, kanske alper om man tidigare kört Mallis eller Klevaliden. Kanske grus om man tidigare kört bara landsväg med happy gravel ending.

Att fysiskt återvända och befästa en av de där faserna är livgivande. En suck av välbehag, om än den sista på ett tag. Vägarna och stigarna kring Barva och Hugelsta är sådana för mig. Det var ju där gruskärleken på riktigt började spira!

Och där som kvällspassens lärdomar aldrig satte sig: dem om att stannar man för lite snacksande, då blir man kall, och trampar man igång igen så blir man varm, och lampor alltid på och alltid mera kläder än man tror behövs. Helvete vad illa det är att frysa om händer, och fötter, och armar, men värst är händerna, min ständiga skräck att frysa så det blir reumatism eller nånting i dem.

Så när vi nu körde dem igen i det tilltagande kompakta novemberdiset och -mörkret, så var det samma sak exakt det samma om igen. Det var hemtamt, det var tyst, det var stilla, det var höger och vänster och kurvor och hästar i hagar och Sörmland.

Ingenting hände. I det kompakta mörkret var allting stillastående. Fram till halv fyra, då det var dags för lampor och sätta brillorna på hjälmen ty skumt och snart mörkt.

77 km senare var det dags att dyka in i duschen och vänta på att fötterna skulle gå från vitnade, till stumma, till stickande, till rosiga och slutligen till användbara.

Tack Sörmland och novembergruset, ses på 2020!

🌟🌟🌟

Crossen i väskan på tåget yey!! Detta hamnar lätt på topp tio 2019